Podcasts about byggnaden

På Kiruna sjukhus finns sprickor i väggarna och huskropparna håller på att glida isär. Byggnaden påverkas av gruvan tidigare än LKAB räknat med. Några verksamheter kan få flytta ut i baracker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Gruvbolaget har tagit ut borrkärnor från berget i och kring gruvan för att stämma av andra undersökningar av hur det förändras. Vi besöker borrkärnearkivet nere i en gruvgång, sjukhuset med sina sprickor och kärvande dörrar – och den mäktiga Kiruna kyrka som ska flyttas under nästa år.Programledare: Camilla Widebeckcamilla.widebeck@sverigesradio.seProducent: Björn Gunérbjorn.guner@sverigesradio.se

Resarö Paviljong, så många minnen! Här har vi gått på sommarbio, firat student, - midsommar och - valborg. Byggnaden började ta form redan 1908 och drevs av Resarö Bad & Tennisklubb. Mycket har hänt sedan dess och för 5 år sedan den här sommaren så har det här drivits ett Öl & Vin Café. Personen bakom Caféet är Malin Lönneberg. För en del är hon resaröbon som vuxit upp på Resarö och sedan flyttat tillbaka och för andra är hon en kändis och en del av kocklandslaget. Malins desserter är helt otroliga! Vilken lyx för oss som bor runtom Resarö Paviljong som kan gå dit och njuta hela sommaren. Lyssna in och ta del av Malins historia. Paviljongen under sommaren, ett riktigt smultronställe.  

Zoran och Edmund städade högst upp i Oceanas torn när det började brinna. Det fanns inga utrymningsvägar där uppe. De var tvungna att springa genom den svarta röken nedåt för att ta sig ut. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. -Jag kände bara en obehaglig rök. Zoran befinner sig i tornet när det börjar välla in svart rök via rutschbanorna. Röken blir tätare och tätare.-Jag sprang ner väldigt snabbt, barfota eftersom jag arbetade där uppe i tofflor.Inte utrymningsvägar på alla våningarHan inser att han inte kan ta sig ut där uppe i tornet – det finns ingen väg ut. Han måste neråt genom röken.-Istället för att springa bort från elden sprang jag mot den.Kaliber och P4 Göteborg granskar säkerheten i miljardbygget Oceana – Lisebergs badtorn som blev en dödsfälla.Följt regelverketHuvudentreprenör för bygget Oceana är NCC. Niklas Sparw är chef för NCC:s svenska byggverksamhet, och tillträdde strax innan branden. Så här säger han om varför det inte fanns utrymningsvägar på våning 4 och 5 under byggtid.– Byggnaden har ju tagits fram utifrån det regelverk som finns och vi har ju jobbat med experter och specialister. Vi får titta på den här utredningen och se om det finns någonting i regelverket som behöver ändras eller något annat helt enkelt.Byggherre är Liseberg. Vd:n Andreas Andersen.– Klart att när man har en roll som min och byggherres ansvar, funderar man på vad man kunde gjort annorlunda. Många tankar kring vår roll och vårt ansvar.Reportrar Elsa Henriksdotter och Thomas Björklund.

Nyheterna Radio 15.00

Den 14 juni 2017 klockan 1 på morgonen börjar en brand i höghuset Grenfell Tower som är beläget i London och det dröjer inte länge förens larmcentralen får in flera samtal om branden. Byggnaden har en så kallad "Stay put policy" och branden ska inte kunna sprida sig mellan lägenheter så larmcentralen uppmanar alla att stanna kvar i sina hem. Men detta ska visa sig vara ett gravt misstag som ska kosta många människoliv. Uppläsning och manus - Amanda Lång. Ljuddesign - Mats Lillienberg. Exekutiv producent - Jonas Lindskov Källor som används i avsnittetSocialistworkerThe GuardianLondonWorldRedhanded podcastGrenfell tower inquiry podcastGrenfell tower inquiryMiddle east monitorInside housing

Vi besökte the Rothko Chapel som ligger i villaområdet Montrose i Houston, Texas. I detta avsnitt berättar vi om våra personliga upplevelser av hur det är att vara i kapellet, som är bekant för de väldigt individuella upplevelserna den framkallar hos sina besökare, inte minst är det många som blir rörda till tårar. Det är ett avskalat och minimalistiskt polygonalt kapell vars väggar pryds av 14 stora tavlor målade av Mark Rothko. Dessa visar dock inte hans mera färgglada färgfältsmåleri, utan är målade i olika nyanser av svart - vissa går mer åt en röd nyans, andra lila eller indigoblå. Byggnaden kallas för kapell, men har alltså ingen religiös inriktning, det är en tyst plats där alla ska känna sig välkomna. Mecenaterna John och Dominique de Menil hade fått inspiration till detta meditativa rum med enbart målningar genom Henri Matisses kapell i vence och Le Corbusiers kapell Nôtre Dame du Haut in Ronchamp. Mark Rothko själva fick aldrig uppleva när det färdiga kapellet öppnades 1971, då han tog livet av sig i sin ateljé i New York 25 februari 1970. Vi berättar också om Barnett Newmans skulptur utanför the Rothko Chapel, "The Broken Obeklisk" i den reflekterande vattenspegeln, som tillkom 1971 och som är dedikerad till Dr Martin Luther King. Varmt välkomna att lyssna!Bildmaterial finns som vanligt på Instagram och Facebook @konsthistoriepoddenSupport till showen http://supporter.acast.com/konsthistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det grekiska Parthenon är kanske vårt mest kända antika monument. Men varför vet vi ändå så lite om templet - och varför väcker det så starka känslor? Mattias Berg guidar genom en förbryllande historia. Sigmund Freud jämförde att se Parthenon med att få se Loch Ness-odjuret med egna ögon. Författaren Virginia Woolf skrev att templet kommer att stå kvar även när världen gått under. Och arkitekten Le Corbusier menar att det inte har skapats någonting liknande under någon tidsålder.Byggnaden högst upp på Akropolis-klippan i Aten har dessutom fått symbolisera demokratin, västerlandet, hela vårt kollektiva minne.Den står även i centrum av en het konflikt mellan England och Grekland om återlämnande av kulturföremål. Den gäller framför allt vad som kallas Parthenon-frisen, den långsmala utsmyckningen högt upp längs templets väggar som fördes från Aten till British Museum i London för mer än 200 år sedan. Men än i dag står frisen i centrum för debatten om var kulturarv egentligen hör hemma: där de hittades eller där de eventuellt kan förvaras bäst.Ändå menar till exempel den brittiska antikvetaren Mary Beard att vi vet så oerhört lite om det här templet. Romarnas och grekernas tystnad om den storslagna byggnaden är egendomlig: bara ett enda stycke ur en resehandbok finns bevarad från antiken.Och över och under alltihop ligger Parthenons gåtor. Om vad byggnaden egentligen var till för - om den verkligen var ett tempel, eller kanske mest en skattkammare för Aten - och hur den byggas så samtidigt intuitivt och matematiskt. Vad den berömda frisen egentligen föreställer. Och vart den gigantiska Athena-statyn inne i templet, 13 meter hög, av guld och elfenben, egentligen tog vägen.I programmet möter vi författaren och journalisten Alexandra Pascalidou, arkeologen Jenny Wallensten som är direktör för Svenska institutet i Aten och arkitekten Christina von Arbin från Svenska Parthenonkommittén.Dessutom hör vi uppläsningar ur den brittiska antikvetaren Mary Beards bok om Parthenon i svensk översättning av Margareta Eklöf. Uppläsare är Christina Höglund.Musiken i programmet är komponerad av den grekiska tonsättaren Eleni Karaindrou.Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se

Robin Rushdi Al-Sálehi (Grundare av Vakansa/ Affärsutvecklare Codesign/ Skribent/ Föreläsare/ Styrelser: YSP/ Advisory Board: Fastighetsmässan/ MERC talangnätverk)Vi pratar om:-"Den mest hållbara byggnaden är den som aldrig behöver byggas".-Hur kan vi uppgradera våra befintliga byggnader/områden till att göra de mer social hållbara?-Hur gick det med Karma byggnaden?-Hur var Robins tid på White? Varför slutade han?-Hur går det med Vakansa nu?Keep Up the Good Work. Keep Loving Cities ❤️️Let's connect and talk further about this episode Mustafa Sherif Linkedin.Visit Mustafasherif.com for collaborations and nominations or email me at info@mustafasherif.comFollow Urbanistica on Instagram, Facebook & Youtube channel.Thanks to Urbanistica Podcast partner AFRYAFRY is an international engineering and design company providing sustainable solutions in the fields of energy, industry, and infrastructure.Read more about AFRY https://afry.com/en Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Tekniska museet på Djurgården i Stockholm ska få en ny byggnad, en dome i trä ska byggas på en innergård. Idag tog första spadtaget, om drygt ett år ska byggnaden stå klar som kommer att bli en ny turistmagnet i Stockholm. Kostnaden är beräknad till 200 miljoner kronor. Betalar gör bland annat Wallenbergstiftelserna och Erling-Persson Stiftelse. Och förstås de svenska skattebetalarna. Byggnaden är 1350 kvadratmeter stor i trä.Intervjuer med: kulturminister Jeanette Gustafsdotter, Peter Wallenberg, Jonas Elding arkitekt, Johan Oscarson, arkitekt, Tekniska museets direktör Peter Skogh och Magnus Andersson, slottsfogde. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I utkanten av Östra kyrkogården i Malmö ligger en brutal blomsterkiosk i betong, byggd 1969. Arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975) ritade huset i slutet av sitt liv, när han var över åttio. Arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975)  är en av Sveriges internationellt mest uppmärksammade arkitekter. Blomsterkiosken är hans mest avskalade och extrema, fri från allt onödigt. Byggnaden saknar hängrännor och fönstren är fastsatta med svart fogmassa. Hit kommer människor från hela världen för att studera Lewerentz lösningar. Louise Epstein har tittat på huset tillsammans med arkitekterna Lars Asklund och Janne Ahlin. En Klassiker från 2009.

I Skellefteå har ett av norra Europas högsta hus i massivt trä nyss blivit klart. Kulturhuset Sara blir med sina 20 våningar ett landmärke i staden när den moderna träarkitekturen tar plats. Det nya Kulturhuset Sara i Skellefteå invigs den 8 september. Byggnaden blir norra Europas högsta hus så gott som helt i massivt trä och har fått sitt namn efter Sara Lidman. P1 Kultur skildrar i en serie reportage av Cecilia Blomberg den nya träarkitekturen där teknisk utveckling gjort det möjligt att bygga riktigt högt. Extra viktigt i dag när betong och stålindustrin står för några av de största koldioxidutsläppen och trä har seglat upp som ett alternativt mer miljövänligt byggmaterial även i stora hus. Det har blivit inne att bygga höga hus i trä och det är lite som en tävling som pågår. Det högsta som planerats är W350 i Tokyo. 350 meter högt för att 2041 stå klart som en trofé då japanska skogsbolaget Sumitomo firar sitt 350-års jubileum. I Norge finns sedan ett par år Mjöstornet som är 18 våningar högt och med mer betong i stommen. Cecilia Blomberg besökte Kulturhuset Sara när det fortfarande var en byggarbetsplats, i september förra året. I reportaget träffar hon arkitekterna Maria Orvesten och Pi Ekblom, samt Stig Axelsson, försäljningschef på Martinsons Trä i Bygdsiljum. OBS-ESSÄ: DEN DELADE FRAMTIDEN Är framtiden ett hot eller löfte? Den här veckan återutsänder OBS essäer på temat brytningspunkter. Ögonblicket när historien och framtiden tycks skiljas åt. I kvällens essä beskriver författaren Dan Jönsson hur den framtid vi idag ser framför oss tycks överskrida de utopier och dystopier som människan tidigare föreställt sig. Programledare: Lisa Bergström Producent: Anna Tullberg

Lejonet Ragna berättar fritt...För reklamfria avsnitt och extrainnehåll, prenumerera på SOMNA MED HENRIK+ här: https://plus.acast.com/s/somna-med-henrikBesök www.somnamedhenrik.com för mer information om podden.  See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik.

I Helsingfors ska anrika Cygnaeus skola renoveras för mångmiljonbelopp. Byggnaden ska saneras och anpassas till dagens tekniska krav, bland annat vad gäller ventilation. Men kritiker menar att det innebär onödiga ingrepp i historiskt värdefulla byggnader och att - rent av - saneringen kan leda till framtida problem med inneluften. I Slaget efter tolv diskuterar Mia Haglund (Vf) från stadsmiljönämnden i Helsingfors, Ben-Roger Lindberg, VVS-ingenjör specialiserad på gamla hus samt föräldern och arkitekten Julia Hertell. Programledare: Bettina Sågbom E-post: slaget@yle.fi

Det grekiska Parthenon är kanske världens mest kända antika monument. Men varför vet vi ändå så lite om templet - och varför väcker det så starka känslor? Mattias Berg guidar genom en förbryllande historia. Sigmund Freud jämförde att se Parthenon med att få se Loch Ness-odjuret med egna ögon. Författaren Virginia Woolf skrev att templet kommer att stå kvar även när världen gått under. Och arkitekten Le Corbusier menar att det inte har skapats någonting liknande under någon tidsålder. Byggnaden högst upp på Akropolis-klippan i Aten har dessutom fått symbolisera demokratin, västerlandet, hela vårt kollektiva minne. Den står även i centrum av en het konflikt mellan England och Grekland om återlämnande av kulturföremål. Den gäller framför allt vad som kallas Parthenon-frisen, den långsmala utsmyckningen högt upp längs templets väggar som fördes från Aten till British Museum i London för mer än 200 år sedan. Men än i dag står frisen i centrum för debatten om var kulturarv egentligen hör hemma: där de hittades eller där de eventuellt kan förvaras bäst. Ändå menar till exempel den brittiska antikvetaren Mary Beard att vi vet så oerhört lite om det här templet. Romarnas och grekernas tystnad om den storslagna byggnaden är egendomlig: bara ett enda stycke ur en resehandbok finns bevarad från antiken. Och över och under alltihop ligger Parthenons gåtor. Om vad byggnaden egentligen var till för - om den verkligen var ett tempel, eller kanske mest en skattkammare för Aten - och hur den byggas så samtidigt intuitivt och matematiskt. Vad den berömda frisen egentligen föreställer. Och vart den gigantiska Athena-statyn inne i templet, 13 meter hög, av guld och elfenben, egentligen tog vägen. I programmet möter vi författaren och journalisten Alexandra Pascalidou, arkeologen Jenny Wallensten som är direktör för Svenska institutet i Aten och arkitekten Christina von Arbin från Svenska Parthenonkommittén. Dessutom hör vi uppläsningar ur den brittiska antikvetaren Mary Beards bok om Parthenon i svensk översättning av Margareta Eklöf. Uppläsare är Christina Höglund. Musiken i programmet är komponerad av den grekiska tonsättaren Eleni Karaindrou till filmen Odysseus blick av Theo Angelopoulos. Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se

Det grekiska Parthenon är kanske världens mest kända antika monument. Men varför vet vi ändå så lite om templet - och varför väcker det så starka känslor? Mattias Berg guidar genom en förbryllande historia. Sigmund Freud jämförde att se Parthenon med att få se Loch Ness-odjuret med egna ögon. Författaren Virginia Woolf skrev att templet kommer att stå kvar även när världen gått under. Och arkitekten Le Corbusier menar att det inte har skapats någonting liknande under någon tidsålder. Byggnaden högst upp på Akropolis-klippan i Aten har dessutom fått symbolisera demokratin, västerlandet, hela vårt kollektiva minne. Den står även i centrum av en het konflikt mellan England och Grekland om återlämnande av kulturföremål. Den gäller framför allt vad som kallas Parthenon-frisen, den långsmala utsmyckningen högt upp längs templets väggar som fördes från Aten till British Museum i London för mer än 200 år sedan. Men än i dag står frisen i centrum för debatten om var kulturarv egentligen hör hemma: där de hittades eller där de eventuellt kan förvaras bäst. Ändå menar till exempel den brittiska antikvetaren Mary Beard att vi vet så oerhört lite om det här templet. Romarnas och grekernas tystnad om den storslagna byggnaden är egendomlig: bara ett enda stycke ur en resehandbok finns bevarad från antiken. Och över och under alltihop ligger Parthenons gåtor. Om vad byggnaden egentligen var till för - om den verkligen var ett tempel, eller kanske mest en skattkammare för Aten - och hur den byggas så samtidigt intuitivt och matematiskt. Vad den berömda frisen egentligen föreställer. Och vart den gigantiska Athena-statyn inne i templet, 13 meter hög, av guld och elfenben, egentligen tog vägen. I programmet möter vi författaren och journalisten Alexandra Pascalidou, arkeologen Jenny Wallensten som är direktör för Svenska institutet i Aten och arkitekten Christina von Arbin från Svenska Parthenonkommittén. Dessutom hör vi uppläsningar ur den brittiska antikvetaren Mary Beards bok om Parthenon i svensk översättning av Margareta Eklöf. Uppläsare är Christina Höglund. Musiken i programmet är komponerad av den grekiska tonsättaren Eleni Karaindrou till filmen Odysseus blick av Theo Angelopoulos. Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se

I veckans avsnitt av AI-podden diskuterar Ather Gattami och Anna Ringborg om AI i byggbranschen. Att bygga en ny byggnad är bland de mest ineffektiva, förorenande aktiviteter som människor utför. Byggsektorn svarar för nästan 40 procent av världens totala energiförbrukning och koldioxidutsläpp, enligt FN:s globala undersökning. Ett schweiziskt hus byggt av robotar verkar lova att revolutionera byggbranschen. Byggnaden på tre nivåer nära Zürich har 3D-tryckta tak, energieffektiva väggar, träbjälkar monterade av robotar på plats och ett intelligent hemmasystem. . AI-poddens Anna Ringborg och Ather Gattami diskuterar även Kina och det faktum att internet regleras i landet på olika sätt. Kina har bland annat beställt AI-algoritmer som ska främja vissa värderingar hos landets medborgare. Och är ett AI egentligen smartare än en åttondeklassare? Svaret får du i nya avsnittet av AI-podden. Läs mer: https://ai-podden.se

Då befallde kung Dareios att man skulle göra efterforskningar i Babylon, i skattkammaren som rymde arkiven. 2På borgen i Ekbatana i provinsen Medien fann man en skriftrulle som innehöll följande minnesanteckning:3”Under sitt första regeringsår gav konung Kyros denna befallning om templet i Jerusalem: Huset skall byggas upp igen så att offer kan förrättas där. Grunden skall behållas. Höjden skall vara 60 alnar och bredden 60 alnar, 4med tre lager huggen sten och ett lager trävirke. Kostnaden skall bestridas av kronan. 5Dessutom skall de kärl av guld och silver från Guds hus som Nebukadnessar tog från templet i Jerusalem och förde till Babylon lämnas tillbaka. De skall föras till templet i Jerusalem, där de hör hemma, och få sin plats i Guds hus.”Dareios svar6”Därför skall saken inte drivas vidare av er, Tattenaj, ståthållare i provinsen Väster om Eufrat, och Shetar Bosnaj och era kolleger, inspektörerna i provinsen. 7Låt arbetet på detta Guds hus fortgå ostört, och låt judarnas ståthållare och judarnas äldste bygga upp templet på dess gamla plats. 8Och härmed ger jag befallning om hur ni skall samarbeta med judarnas äldste vid byggandet av templet: deras utgifter skall sorgfälligt betalas med kronans skatteintäkter från provinsen Väster om Eufrat, så att arbetet inte hindras. 9Vad prästerna i Jerusalem uppger att de behöver, ungtjurar, baggar och lamm till brännoffer åt himlens Gud, vete, salt, vin och olja, det skall utan försumlighet ges åt dem varje dag. 10Så skall de kunna bära fram offer åt himlens Gud och be för konungens och hans söners liv. 11Vidare befaller jag att om någon överträder denna förordning skall en bjälke brytas loss ur hans hus och han skall hängas upp, fastnaglad vid den, och hans hus skall bli en grushög. 12Må den Gud som har låtit sitt namn bo i detta tempel i Jerusalem slå ner varje konung eller folk som vågar överträda förordningen och förstör templet! Jag, Dareios, har själv givit befallningen, må den utföras med största sorgfällighet!”13Tattenaj, ståthållaren i provinsen Väster om Eufrat, och Shetar Bosnaj och deras kolleger rättade sig sorgfälligt efter det som kung Dareios hade förordnat. 14Och judarnas äldste byggde framgångsrikt vidare, sporrade av vad profeten Haggaj och Sakarja, Iddos son, förkunnade. Byggnaden fullbordades så som Israels Gud hade befallt och så som Kyros och Dareios och perserkungen Artaxerxes hade befallt.15Huset stod färdigt på den tredje dagen i månaden adar, under kung Dareios sjätte regeringsår.Esra 6:1-15 (Bibel 2000)Marie Ek Lipanovskahttp://www.marieeklipanovska.se

I utkanten av Östra kyrkogården i Malmö ligger en brutal blomsterkiosk i betong, byggd 1969. Byggnaden saknar hängränna och fönstren är fastsatta med svart fogmassa. Arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975) som blivit allt mer uppmärksammad över hela världen ritade huset i slutet av sitt liv när han var över åttio. Byggnaden är hans mest avskalade och extrema. Till kiosken kommer människor från hela världen för att studera Lewerentz lösningar. Louise Epstein har tittat på huset tillsammans med arkitekterna Lars Asklund och Janne Ahlin.

P1 Kultur är med på invigningen av det nya stadshuset i Kiruna, den första färdiga byggnaden i det som ska bli stadens nya centrum. Ambitionen är det nya stadshuset ska bli Kirunabornas vardagsrum precis som gamla stadshuset var. En plats där medborgarna och makten samsas, med varandra och med det nya konstmuseet som ligger i huset hjärta. Eller rättare sagt, det hänger från taket i en avancerad arkitektonisk konstruktion. P1 Kulturs Måns Hirschfeldt och Helene Alm sänder från den högtidliga invigningen, besöker den första utställningen på museet och pratar om rund och guldglänsande arkitektur, stadsflytt, framtid och kulturarv.  Sara Norling från systerkanalen P2 kommer berätta vad exakt som kommer hända på Berwaldhallen på fredag då det blir Clara-Mara-Ett porträtt i helfigur. Det är kompositören och pianisten Clara Schumann som ska firas med en maraton-konsert. Och så blir det en OBS Essä om författaren Shirley Jackson som hade en särskild förmåga att besjäla sina hus och lyfta fram det kusliga i arkitekturen. Författaren Kristofer Folkhammar tar avstamp i Sigmund Freuds tankar om det kusliga för att förstå mer i dagens essä. Dessutom Veckans ord av Jenny Teleman, som har valt ordet "Rödlistning". Programledare: Lisa Wall Producent: Saman Bakhtiari

Byggnaden har inget tak, det finns inga pengar att betala ut löner för, personalen flyr och sjukhuset blöder pengar. Detta var vad Marcus mötte på sin nya arbetsplats i Indonesien, dit han åkt tillsammans med sin familj, för att arbeta. I sista avsnittet för säsongen berättar Marcus Hammarberg historien om hur han tog sig an sjukhuset med hjälp av Kanban lean och Agile. Ett extra långt och och inspirerande sommaravsnitt.

Glaset är hemligheternas fiende, skrev Walter Benjamin. Men Paul Scheerbart och Bruno Taut såg det som mänsklighetens befriare. Linda Fagerström reflekterar över ett mångtydigt material. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För många år sen fick jag en handfull glasbitar av en vän. Som pojke i Nordafrika hade han hittat dem i sanden där han lekte nära en romersk ruin. I vuxen ålder insåg han, att de inte var vackra ökenstenar som han trott då, utan glas från den antika byggnaden. Dess pampiga golv, prydda med mosaiker, hade brustit efter millennier av Medelhavshetta och de små glastärningarna spritts i sanden. en värld där städer, fyrtorn, fabriker ja, till och med båtar, byggts av färgat glas De små, huggna kuberna i turkosblå havsfärger fascinerade mig djupt. Så glittrande, så gamla och så fyllda av sin historia i Europas mäktigaste imperium någonsin. Som om tusentals år låg därinne och ruvade på allt som passerat, allt som hänt. Hade de en gång suttit i en mäktig nautisk scen, där Neptunus i triumf höjt sin treudd, omgiven av sjöhästar och delfiner? Hade kejsare legat till bords i rummet och spillt vin och olivolja på golvet? Hade rentav blod runnit över glasmosaiken, under någon mordisk palatsintrig? Det får jag aldrig veta. Glas är, sina förtrollande egenskaper till trots, ett rationellt och motståndskraftigt material, på vars hårda yta några fläckar sällan lämnar spår, varken av vin eller olja. Det missfärgas inte, det brinner inte. Det är starkt och tätt. Ändå har glas fram tills helt nyligen sällan använts i byggnader annat än i fönsteröppningar och, som hos romarna, i golvmosaiker. Vår tids skyskrapor, vars fasader är fyllda av glasskivor, bygger på moderna uppfinningar som armerad betong och senare stålbalkar. Innan dess var det omöjligt att använda glas på ett sådant vis. Trots eller kanske på grund av detta var glasbyggnader populära i science fiction vid 1900-talets början. I visionära framtidsskildringar beskrev författare som Paul Scheerbart en värld där städer, fyrtorn, fabriker ja, till och med båtar, byggts av färgat glas. I hans romaner genomströmmar ljus och färg varje ögonblick; hela tillvaron är ett enda sinnligt upplevelsetivoli ungefär som att leva i ett kalejdoskop, eller kanske i en målning av Henri Matisse, där mättade ytor i koboltblått och svavelgult ligger intill smaragdgröna linjer. De framtidsscenarier vi möter i Paul Scheerbarts berättelser, transformerade han 1914 till programmatiskt radikala ståndpunkter i manifestet Glasarkitektur. Jag läser det på svenska i Sven-Olof Wallensteins översättning från 2017, och slås av Scheerbarts tvärsäkra och samtidigt paradoxalt nog poetiska ton när han beskriver glasets egenskaper. vattenfall belysta underifrån färgades gröna och blå då solen kastade sina strålar genom kupolens glasskivor Bräckligt tegel och brännbart trä saknar existensberättigande om de jämförs med glas, menar han, och påminner om det grundläggande mänskliga behovet av att ständigt stå i kontakt med sol, måne och stjärnor utan att få blicken hindrad av tegelväggar eller plåttak. Scheerbart hade 1912 träffat den 20 år yngre arkitekten Bruno Taut, som arbetade med ett slags expressionistisk, experimentell arkitektur. Hans tillfälligt uppförda Glaspaviljong blev 1914 en omtalad upplevelse på den utställning som konst- och designsamfundet Deutscher Werkbunds då arrangerade i Köln. Byggnaden var cylindrisk, med en ovandel formad som en kupol helt och hållet i glas. Besökare erbjöds visuellt och rumsligt utmanande promenader i dess inre, där vattenfall belysta underifrån färgades gröna och blå då solen kastade sina strålar genom kupolens glasskivor. På väggarna hade Bruno Taut låtit skriva citat ur Scheerbarts Glasarkitektur. Liksom Paul Scheerbart var Bruno Taut pacifist. Han lyckades undvika militärtjänstgöring i första världskriget och skrev 1917 ett fredsmanifest. Paul Scheerbart, å sin sida, inledde en hungerstrejk i protest mot kriget en demonstration som förmodligen ledde till hans död i förtid vid 52 års ålder 1915. Skepsis inför våld och krig låter i våra öron som sunt förnuft, men ett ställningstagande mot kriget uppfattades då av många som bakåtsträvande och fegt blint inför den moderna tidens ostoppbara rörelse framåt, den fartens skönhet som futuristerna i Italien dyrkade. De förhärligade kriget och betraktade en rytande automobil som långt vackrare än det antika skönhetsideal som Nike från Samothrake representerade. Scheerbart och Tauts romantiserande av glaset som mänsklighetens befriare, måste ha tett sig en smula världsfrånvänt; två skönandars naiva vurmande för sinnlighet och upplevelser mitt i det begynnande krigets krav på lojalitet och rationalitet. Glas har ändå en oemotståndlig dragningskraft. När jag håller de antika glasbitarna i min hand och lyfter dem mot ljuset, verkar de nästan självlysande som ädelstenar. Att medeltidens gotiska katedraler, fyllda med höga blyinfattade glasmålningar i starka färger, upplevdes som paradiset på jorden är lätt att föreställa sig precis som Scheerbart och Tauts kärlek till glaset är både tilltalande och högst begriplig.  Glaset är överhuvudtaget hemligheternas fiende. Efter första världskriget slog deras profetior om framtidens glas faktiskt in, åtminstone delvis. Glas blev då, tillsammans med stålrör, den nya tidens favoritmaterial i möbler och inredningar i alla fall i den radikala estetik som Bauhausskolan stod för. Ändå var många tveksamma. Kylan i de nya materialen skrämde. Glas är ett hårt och blankt material på vilket inget kan slå sig till ro, menade till exempel Walter Benjamin 1933 i essän Erfarenhet och fattigdom, översatt till svenska av Erik Bryngelsson och Niklas Haga och införd i samma volym som Glasarkitektur av bokförlaget Faethon. Det är dessutom, fortsätter Benjamin, kallt och nyktert. Saker av glas har ingen aura. Glaset är överhuvudtaget hemligheternas fiende. Sådana egenskaper, menade Benjamin, var åtråvärda för den generation som vänt hem från skyttegravarna 1918, fyllda av erfarenheter och hemligheter de helst av allt ville glömma. Han såg lockelsen i detta, och höjde samtidigt ett varnande finger för material där minnet inte finner fäste. En tillvaro fattig på minnen och erfarenheter bereder vägen för ännu ett krig, menade han vilket ju skulle visa sig stämma. Jag tar fram fram de där romerska glasbitarna min vän plockade i sanden för länge sedan. Det slår mig, att vad som alltid fascinerat mig mest med dem, är deras ojämna ytor, där det finns luftbubblor och spår av cementen de en gång fogats i. Det gör dem lite triviala och vardagliga, en känsla som förstärks av deras lutande sidor inte perfekt raka, eftersom de huggits för hand. en storslagen mosaik i havets glittrande färger, mitt i öknen för tvåtusen år sedan Walter Benjamins beskrivning av glas som känslokallt fungerar inte på dem. Hemligheternas fiende är de inte heller tvärtom fyllda med mystiska svårtydda spår efter en hantverkarhand för tvåtusen år sedan. Bruno Taut hade retat sig på mina glasbitar, eftersom cementresterna hindrar dem från att bryta ljuset rent och klart. Futuristerna, å andra sidan, hade förmodligen hyllat dem, eftersom de ju vittnar om ett stycke förstörd kulturhistoria precis deras melodi. Själv bryr jag mig egentligen inte om ifall kejsarblod runnit över dem eller inte. Mest tycker jag tycker om dem, inte för att de sätter mig i kontakt med någon berömd krigsherre, utan för att de, trots sin hårda kyla, bär spår av en annan människas hand. Dessutom låter de mig fantisera om ett slags antik glasarkitektur: en storslagen mosaik i havets glittrande färger, mitt i öknen för tvåtusen år sedan och det tror jag att också Paul Scheerbart blivit lycklig av. Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker   Litteratur Glasarkitektur: Bruno Taut Paul Scheerbart, Walter Benjamin, Bruno Taut. Översättning: Sven-Olov Wallenstein, Erik Bryngelsson, Niklas Haga. Bokförlaget Faethon, 2016.

I Storbritannien stormar det kring Theresa May och hennes regering. Hoten mot henne kommer från åtminstone tre olika håll - från utrikesminister Boris Johnson, från Bryssel och Brexitförhandlingarna samt från oppositionsledaren Jeremy Corbyn. I veckans Radiokorrespondenterna analyserar vår Londonkorrespondent Claes Aronsson och Ekots utrikeskommentator Agneta Ramberg premiärministerns svåra läge. Hör dessutom reportage från Brighton, Manchester och Stoke-on-Trent på samma tema. Programmet sänds ifrån en minnesplats nära det utbrända höghuset Grenfell Tower. Byggnaden, där minst 80 människor miste livet i somras, står nu som en symbol för klyftorna i det brittiska samhället, för försummelse och nedskärningar i den offentliga sektorn. Radiokorrespondenterna söndag 15 oktober kl 12.55.

Poeten Carolina Thorell fick hösten 2016 i uppdrag av Region Gävleborg att poetiskt tolka ett kulturhistoriskt material kring en byggnad kallad Sysslomansbostaden på Gävle Sjukhus. Byggnaden byggdes 1914-1916 som bostad men fungerar nu som konferens- och kontorsmiljö. Materialet hon utgick ifrån var det researchmaterial som utställningsproducent Desirée Kjellberg samlade ihop: gamla dokument ur landstingsarkivet, fotografier, ritningar, protokoll etc. och information i kyrkböcker men också den intervju som gjordes med två systrar som växte upp i byggnaden på 30-&40-talen, vilket också finns här som bonusmaterial. Dessutom besökte Carolina Thorell byggnaden, tittade på spegeldörrar, trappor, handtag och tegel. Carolina Thorells tre dikter "En enda plats av allt I-III" finns nu både som ljudinstallation och tryckta på glas som svävar i rummen på nedersta våningen i byggnaden.

Vad är en inspelningsstudio för slags rum egentligen? Vilka ideal driver studioteknikerna, klangregissörerna? Vi träffar Michael Ilbert på legendariska Hansa Studio i Berlin. Hansa Studio (The Hall by The Wall) är en studio vid Köthener Strasse 38 i Berlin. Nuvarande ägare är familjen kring Hansa Records men det finns ett flertal hyresgäster i huset; bl a den svenske musikproducenten Michael Ilbert som hyr mixstudion med utsikt över historiens kvarter.Byggnaden stod klar 1913. Från början tillhörde den arbetarskrået i Berlin. Under andra världskriget bombades Hansa av de allierade men stod mirakulöst kvar och kunde repareras. När Berlin sedan blev en delad stad och Berlinmuren restes kom byggnaden att hamna bara några meter från muren, på västsidan.1972 köpte bröderna Peter och Thomas Meisel från Meisel Music Publishers byggnaden och gjorde om den till musikstudio.Hansa Studio fick sitt namn dels från den stora salen, Studio 2 eller Der Meistersaal, i vilken en del av inspelningarna gjordes, dels från dess läge vid Berlinmuren. Der Meistersaal (mästarsalen) heter så eftersom det var där gesäller inom byggnadsarbetarskrået som klarat sina mästarprov fick ta emot sina mästarbrev. Idag används den stora salen för fester och dans och i det gamla mixerrummet står idag en bardisk.Här har allt från tyska schlagerkungar som Roland Kaiser till experimenterande Einstürsenden Neubauten, tysk kraut, Brian Eno och David Bowie, spelat in.Michael Ilbert berättar historien hur han hamnade här, resan går från Göteborgs alternativscen till Hansa och grammyutmärkelser för mixar av Taylor Swift och Katy Perry.Ilbert omger sig med snygg teknik, snygga knappar, och vrider stolt på en volymratt med det rätt knattret. Jag är inte tekniskt kunnig i så sätt att jag förstår vad som försiggår, utan jag går på en känsla och vet ungefär hur jag ska nå fram till ett resultat. Men be mig inte förklara det, säger han.Det är ett yrke som i princip innebär att du får säga upp din bekantskapskrets. Du har inget socialt liv. Egentligen har du inte tid med familj heller. Du måste helt enkelt säga upp mycket av vanligt liv eftersom en arbetsdag kan vara från nio på morgon till du går hem vid tolv, sju dagar i veckan.Idag är han mycket efterfrågad, har arbetat med Thåström och Laleh, såväl som Kent och Adele, och har tilldelats en amerikansk grammy för sina insatser tillsammans med Max Martin. Att vinna är ju som Olympiska spelen i musik!.En del tror väl jag är helt schizofren, men om Martin frågar om vi ska jobba ihop så säger jag ju inte nej, det är fantastiskt, det är en ynnest att få vara på den nivån. Det är utmaningar som den som hjälper mig att gå vidare.Vi ska vara behjälpliga konstnärerna, musikerna, men det handlar inte om oss, menar Ilbert, även om det aldrig kan skada att vi tekniker också är konstnärer.  Produktion Mikael Strömberg, GiG.

Om arvet efter proggen och punken. Svensk flower power var en märklig tid. Samma sak med punken som var något av det märkligaste som hänt svenskt musikliv. All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om. Medverkande: Katarina Mazetti, författare och Mattias Alkberg, musiker och poet.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: Nina Lekander, författare och kulturjournalist.Produktion: Mikael Strömberg / GiG Mikael Strömberg skriver om progg och punk.Musik. Vad är det bra för?Utan musik stannar världen. Jo jag tror faktiskt jorden trillar ur sin elliptiska bana utan musik. Vi tappar ett fundamentalt sätt att uttrycka oss.Om jag går till mig själv. Ingen annan händelse har format mig så starkt som när vi i baksuget av proggen, mot slutet av 1970-talet, ockuperade Ångväveriet i Gävle och startade vårt eget musikhus. Byggnaden var sliten. Övergiven. Fantastisk. Vi representerade bara oss själva och gjorde precis som vi ville. Fixade replokaler. Festade. Hittade någonstans att vara och gå hemifrån för att bryta julaftonens traditioner.Så går det ett, två, tre år. I ett tidningsklipp från Arbetarbladet läser jag att hyresvärden hotar med att chockhöja hyran och frysa ut oss från byggnaden. Det finns en byggplan för centrala Gävle som vi inte får se. Den gången kunde man hoppats att kommunen visat lite mera guts och moraliskt stöd. Men man svek oss. Kultursekreteraren hade ingen koll på musikens egentliga betydelse. Tanken att musik formar en individs alla åldrar, in i arbetslivet, ända in i döden, tror jag inte ens diskuterades. Den kunskapen hade man inte.Under en sommarvecka revs den del av huset där jag och mina polare höll till. Med rivningsmassorna följde också min förstärkare, någon synt och ett elpiano, Fender Rhodes, som jag gnetat ihop efter ett sommarjobb. Själv befann jag mig utomlands, utom räckhåll för rivningskulan.Det händer dagligen att jag kastas tillbaka till den där speciella känslan av m-u-s-i-k i hela kroppen. Det bubblar som kolsyra från tårna, ut i fingrarna. Som en blandning av uppväxt, upptäckt och uppror. Jag hör några plågsamma syntförsök. Surret av gitarrpedaler. Stråkmaskiner. Pukor som stäms. Garv. En del gråt. Starka röster om solidaritet. Kärva mollackord. Ljusblå sus-ackord. Och skitlånga solon långt in på vargtimmarna. Periodvis bodde jag i sörjan av trasmattor och nedsuttna second hand-möbler och gick direkt till mitt jobb på postverket, efter nätter av jammande.Under några intensiva år var det här vår egen skola där alla inblandade agerade lärare och elever, rektorer och vaktmästare.Berodde allt bara på tidens inneboende kreativitet? Eller fanns det en speciell jordmån för musikalisk kreativitet, som gjorde det möjligt för proggen och punken att utvecklas?På den frågan vill jag gärna svara ja! Och det har aldrig slutat växa.Åter till 1970-talet minns jag det som en härlig mix av replokaler, kollektiv, graningekängor, överskottsrockar, Marshallförstärkare. Och linser. Linssoppa, Linsgryta. Linsbiffar. Linsbröd. Linserna var 1970-talets nudlar. En räddare i nöden.Och många låtar var längre än 20 minuter. Ibland var låtarna rent av himmelskt långa. Vi ville ju inte vara sämre än Genesis paradlåt Suppers Ready (26 minuter)!Så här kunde en spelning på Fritidsgården Brynjan i Gävle utvecklas. Jag kommer särskilt ihåg en konsert med den symfoniska progg-gruppen Hangar där jag själv satt i syntkiosken och levde ut mina drömmar som Rick Wakeman.Spelningen börjar med att en av oss redan har skrivit en recension för att senare skickas till lokaltidningarna. Vi litade nämligen inte på att någon kunna bedöma vår arty-farty-Yes-King Crimson-influerade musik.På Brynjan är det glest med folk. Efter ena väggen sitter tre brynäsare och trycker. För att bryta den dåliga stämningen tänder vi värmeljus på scenen. Snart tar det eld i en dunjacka. Trummisen blir smått nervös och fastnar med en trumstock innanför glasögonbågarna och sprätter iväg glasögonen till andra sidan lokalen i ett krasch. Nu är lokalen folktom. Basisten signalerar att han vill ha solo. Som sedan pågår och pågår och pågår till en såsig stråkmaskin. Vi avslutar konserten med att spela ledmotivet till Bröderna Cartwright. Allesammans på en gång, i olika tonarter!Vi var världsbäst. Men ganska snart tvärdog den svenska proggen eftersom den satte musikalitet och teknik i kontrast till ett vagt ideologiskt innehåll. Först hade den karaktären av ett öppet stormöte där varje ögonblick kändes som en revolt, men sedan blev den ett småskuret och slutet system för små lokala politruker.I England och Tyskland spelade Genesis och Kraftwerk progressiv musik utan avsikt att stödja någon politisk riktning. Tysk krautrock och fransk art-rock slog aldrig riktigt i Sverige. Till slut ville vi mer än själva ideologin och många av oss började också studera musik på högskolor och universitet.Det har skrivits kilometervis om 1968-rörelsen, men mer sällan om kulturrevolutionen 1977, punken.Mitt i musikrörelsen och Abbas råkommersialism behövdes ett andningshål och så startade en upprorisk tid med gör-det-själv-musik där Ebba Grön och Sex Pistol liknar easy-listening i jämförelse.I ett pojkrum, i en lägenhet någonstans i Sverige, sitter en ung människa och känner utanförskapet koka. Punken är något av det märkligaste och största som hänt svenskt samhällsliv. En punkare hatade proffs. Hatade mjölk och stämda gitarrer. Hatade kommunpolitiker och musikhögskolornas moderatelever som tränade skalor. Ett band som tryckte upp en affisch eller möjligen en t-shirt ansågs ha sålt sig. För de punkare som inte söp hjärnan i bitar eller hamnade på avgiftningshem gick det oftast rätt hyggligt, deras energi räckte till att bli chefredaktörer, landstingspolitiker, revisorer och it-pedagoger. För många var det bara att konvertera de klassiska hattexterna till något kreativt och flytta över experimentlustan till andra verksamheter.I punkens soppkittel blandas vänster, anarkism, feminism, glam, dödsromantik, sprayburkar, nitar, läder, förvirrade åsikter om vartannat.Spänningen mellan musikermusik (skolad) och punk (oskolad) lär aldrig bli starkare än den var under åren 197787. Varken förr eller senare har avgrunden mellan rockmusik och konstmusik varit djupare. Bland annat blottlägger det skillnader mellan universitetsstad och arbetarstad. Vi och Dom. Punken föddes dessutom i en gyllene tid innan kulturkansliernas sparpaket, när även de minsta kommuner med några tusen invånare hade livaktiga musikscener och stadsarkitekter lät rivningskåkarna stå kvar som framtida aktivitetshus.Visst kan man fnissa åt punken som pubertal förgänglighetsromantik. Men den var på allvar. Och visst kan man bli trött på alla lokala musikfester där banden harvade i samma gödselstack. Men vi hålla ihop och nätverken har bestått.Idag frossar utländsk press i skandinavisk punkologi, återutgivningarna av gamla vinylklassiker och tvättade kassettband har satt fart. Även livsstilen består. Idag har hälsomyndighetens mardrömsscen, Musikverket, flyttat in på nätet och förgrenats än mer.Så sent som i somras gick jag förbi ett gäng som satt och rökte vattenpipa i solskenet. I stereon brummade Blommor & Bajonetter med Arabens Anus. Min yngsta dotter undrade: Pappa, Varför är dom utklädda och varför har dom tuppkammar och fjädrar i håret? Dom är punkare, svarade jag. Jaha, sa hon, som om det vore det mest självklara sättet att leva.Så är det. Liket lever.Den som trots allt tror att musik är underhållning. Till dig vill jag säga: du har inte fattat poängen. Visserligen kan det störa mig lite att till och med punk och progg goes antikrunda. Snart, mycket snart, kikar Knut Knutsson fram i rutan med ett knippe vinyler av PF Commando och Arbete & Fritid.Men vad gör det. Det bevisar bara musikens och dess utövares överlevnadsförmåga.(texten är hämtad från boken Vi Lever När rocken kom till Gävle)

I utkanten av Östra kyrkogården i Malmö ligger en brutal blomsterkiosk i betong, byggd 1969. Byggnaden saknar hängränna och fönstren är fastsatta med svart fogmassa. Arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975) som blivit allt mer uppmärksammad över hela världen ritade huset i slutet av sitt liv när han var över åttio. Byggnaden är hans mest avskalade och extrema. Till kiosken kommer människor från hela världen för att studera Lewerentz lösningar. Louise Epstein har tittat på huset tillsammans med arkitekterna Lars Asklund och Janne Ahlin.

En stad, ett land, ett samarkand, en tillfällig plats för vila eller flykt. Ett rum att dra sig tillbaka i efter en dag fylld av arbete, upptäckt eller förlustelse. Hotellet finns med i våra liv, det är något speciellt och lite förhöjt från vardagen. Amanda Ooms möter Stry som arbetat som nattportier och Agneta, som växte upp på Drottninggatans Queens hotell som var pensionat när hon var liten. Vi berättar också om legendariska hotell Chelsea i New York, vi Q-testar Plastens hus i Perstorp och i Gajden får du tips om annorlunda övernattningsställen i Sverige. Hanna Felixon och Sanna de Mander har testsovit och samlat alla udda hotell - från kolarekojor i Gunnarskog till isigloos i Kiruna - i reportageboken Udda bon. Kulturreporter Viktor Hariz jobbade som hotellstädare en gång i tiden och drömde om att något spännande och övernaturligt skulle hända på hotellet. Mer om det i hans krönika om filmer som utspelar sig på hotell, bl.a. The Shining av Stanley Kubrick och Barton Fink av bröderna Coen. Hotel Chelsea är hotellet där man inte stannar för en natt - man flyttar in. Ett legendariskt konstnärstillhåll i New York i området Chelsea på Manhattan. Byggnaden uppfördes år 1884 och blev hotell år 1905. Sedan dess har en rad konstnärer, författare och musiker bott här. Bl.a. Leonard Cohen som skrev Chelsea Hotel # 2 - en sång du kan höra i programmet.