Podcasts about sjukhuset

Céline var misogyn, antisemit och en sällsynt våldsam pacifist. Men Kristoffer Leandoer vet ingen starkare litterär protest mot krig och dödsstraff. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Du måste bli hallick!” Så löd Louis-Ferdinand Célines ordagranna uppmaning till sin engelske översättare John Marks. Som en av hans svenska översättare vill jag tro att det var mitt uppdrag Céline talade om i så grova ordalag: att detta var hans vulgära metafor för uppgiften att förmedla det intima mötet på ett främmande språk mellan läsare och text. Tyvärr har jag helt fel: uppmaningen är högst bokstavligt menad. I sin brevväxling med Marks, som pågick i decennier, talade Céline hellre om sexualia än om litteratur, varvid han tog på sig den erfarne, äldre mannens roll – och hallickar var enligt honom de enda som verkligen förstod hur kvinnor skulle hanteras.Marks, som framlevde sina dagar som utrikeskorrespondent och tjurfäktningsentusiast, verkar klokt nog ha ignorerat rådet. Men tyvärr censurerade han som översättare Célines text på all uttalad sexualitet så pass systematiskt att man kan tala om stympning. Ändå är det just i brevväxlingen med denne Marks som Céline definierar sin egen stil allra bäst: ”Allt det där är dans och musik. Ständigt på dödens rand: ramla inte ner där.”1932 slog den unge franske läkaren Louis Ferdinand Destouches under pseudonymen Céline ner som en bomb med sin debutroman Resa till nattens ände, där det stelopererat rationella franska språket under hans händer återuppstod som ett följsamt redskap för dans på existensens yttersta rand. Men denna hypersensibilitet kan knappt separeras från sin motsats, en grovhet vars uppsåtlighet har något obehagligt grälsjukt över sig. Han var inbiten antisemit och öppen anhängare av nazismen under den tyska ockupationen av Frankrike.”Du måste bli hallick!”Den slutsatsen drar också huvudpersonen i Célines roman Krig, den förvirrade och febersjuke Ferdinand, på militärsjukhuset där han vårdas för en granatskada som invalidiserat honom partiellt för livet: ”Jag drog på mig kriget i min skalle”, säger han själv. ”Det fastnade i min skalle.”Verklighetens Louis Ferdinand Destouches sårades 1914 på samma sätt som romanens Ferdinand – i högerarmen och huvudet – och led livet igenom av tinnitus och huvudvärk. Krig skrevs sannolikt 1934 och var tänkt som andra ronden i den uppgörelse med krigstraumat som kavallerist i första världskriget som inletts med Resa till nattens ände. Men romanen blev liggande, och när Céline, som dagligen mottog dödshot på grund av sin tyskvänlighet, i största hast flydde Paris sommaren 1944 tillsammans med hustru och katt, fanns Krig bland de 6000 manuskriptblad som blev kvar i lägenheten på Rue Girardon i Montmartre.Först sextio år efter författarens död återfick rättsinnehavarna denna kvarlåtenskap, de sextusen sidorna visade sig innehålla flera i stort sett färdiga romanmanus och i maj 2022 inleddes utgivningen just med Krig: en litterär världssensation som ekade märkvärdigt av nyhetsbevakningen från den ryska invasionen av Ukraina, där krigshändelserna snart nådde ett statiskt skede som spöklikt påminde om första världskriget. Jag översatte romanen i en osäkerhetszon, inte alltid helt säker på om beskrivningen av krigets fasor, hemmafrontens enögda entusiasm och infanteristernas utmattning kom från Célines nittio år gamla romantext eller radions nyhetssändningar. Mitt intryck förstärktes av textens grundläggande hallucinatoriska karaktär: det är skallen på Ferdinand som är träffad, han yrar och svamlar och vet inte alltid själv vad som är syner och vad som är verkligt. Aldrig har en litterär text förmedlat så in på skinnet hur kriget förgör även dem det skonar, de som har turen att överleva både motståndarnas och den egna sidans eldgivning.Sjukhuset ligger nära fronten, de sårade är ingalunda förskonade från krigets fasor. De ska inte bara stå ut att ha sina egna likkistor bokstavligt talat väntande i källaren, stå ut med dödsjämmer och amputeringshot, kanonmuller och fiendeflygets dagliga turer, utan dessutom med det ständiga hotet från militärdomstolen: sårades de verkligen i strid, är de inte i själva verket simulanter och desertörer, borde de inte ställas mot en vägg och skjutas? En gång i veckan ekar exekutionspatrullens skottsalvor i den lilla staden. Under sina långsamma promenader som konvalescent råkar Ferdinand på avrättningsplatsen och begrundar den oansenliga vägg som de dödsdömda ställs upp mot, ännu osäker på om inte hans egen resa kommer att sluta där: denna scen är i sin lågmälda, nästan stumma direkthet den mest vältaliga argumentation mot dödsstraffet jag läst, skriven alltså av en sällsynt våldsam pacifist, misogyn och antisemit: inte helt lätt att smälta.Att berömma ett litterärt uttryck just för dess stumhet låter kanske konstigt, men jag kommer inte på något bättre sätt att beskriva det Céline åstadkommer i Krig. Han lyckas formulera en oartikulerad och språklös, närmast animalisk reaktion hos människan på militarismens och krigets övervåld: en stum och maktlös förtvivlan som bara kan få utlopp i egen grovhet och eget övervåld. I sjukhussalen handlar det i högst bokstavlig bemärkelse om en sårad, för att inte säga skadeskjuten manlighet – det läcker på alla möjliga håll och kanter – som får hitta sin kompensation där den kan, genom att fuska med vikterna, verka känslomässigt oberörd och försöka dra ner kvinnorna till sin egen nivå. Det är från denna de permanent vingklipptas sjuksal som Célines dagorder till översättaren härstammar: ”Du måste bli hallick!”Man ska minnas att dessa stympade män, dessa spillror av mänsklighet, ändå tillhör den segrande sidan: de har överlevt, de har hyllats som hjältar, man skålar för dem och harangerar dem i högtidstal om nationens offervilja. Den solkiga misär Céline porträtterar så oförglömligt är krigets bästa-scenario, högsta vinsten. En mer träffande konsekvensutredning av vad krig faktiskt gör med sina deltagande har sannolikt aldrig skrivits.Även det fortsatta författarskapet går att se i detta ljus. ”Vi är skrattretande, gamlingar från födseln!” säger Céline i sin näst sista roman Nord från 1960. Han tröttnar aldrig på att framställa sig själv som en grinig och snuskig gammal gubbe, finner samma glädje i att baktala sig själv som resten av världen. Men sin solidaritet med den sönderskjutna och livrädda pojke som dragit på sig kriget i sin skalle ger han aldrig upp. Och inte heller ger han någonsin upp sin dans och musik på dödens rand. Även om han mycket väl vet att till slut så är det där vi alla ramlar ner.Kristoffer Leandoerförfattare, översättare och kritiker

Storytime podden är tillbaka! Och nu kommer det komma avsnitt 2 gånger i veckan, weho! Men idag så pratar jag om att älska att utforska övergivna platser, tills det visar sig att platsen inte är så övergiven trotts allt.. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nyheterna Radio 14:00

Producenten för realityserien S:t Görans sjukhus; Jessica MacDowall, gästar studion! Hon berättar om hur det var att vara en del av den här inspelningen, inne i rum som vanligtvis är bland det hemligaste som finns. Vilka fall och situationer har fastnat lite extra hos henne?

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När skotten träffat kroppen leder det till oförutsedda effekter. En diamantscanner hjälper oväntat vid akutvård av skottskadade i Soweto i Sydafrika. Blodbristen skapar ovanligt kreativa lösningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På Chris Hani Baragwanath Academic Hospital i Soweto i Johannesburg i Sydafrika kommer tusen skott- och knivskadade in under en tremånadersperiod. Sjukhuset tillhör ett av världens största.De lär sig prioritera bland skottskadadeHit kommer svensk vårdpersonal för att lära sig att ta hand om skottskadade även när resurserna är små. De får lära sig att prioritera vilka liv som kan räddas. De använder en lågdosröntgen som utvecklades i diamantindustrin. De lär sig att stoppa blödningar på ovanligt radikala sätt genom att sätta en tång på kroppspulsådern.Det händer när kulan träffar kroppenEn av de mest rutinerade traumakirurgerna är Vicky Jennings, biträdande verksamhetschef. Hon berättar vad som händer när en kula träffar kroppen. Doktor Vicky Jennings har avlidit en tid efter inspelningen, men kollegor och vänner har gett Sveriges Radio tillåtelse att använda materialet.Övriga medverkande är Devorah Wineberg, också traumakirurg på Chris Hani Baragwanath Academic Hospital, 38-årige patienten Thombile, Fredrik Linder, kirurg och överläkare vid traumaenheten på Akademiska sjukhuset i Uppsala, Stefan Sjödin, ST-narkosläkare vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå.Programmet sändes första gången 25 april i år.Programledare och producent Annika ÖstmanAnnika.ostman@sr.se

På Kiruna sjukhus finns sprickor i väggarna och huskropparna håller på att glida isär. Byggnaden påverkas av gruvan tidigare än LKAB räknat med. Några verksamheter kan få flytta ut i baracker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Gruvbolaget har tagit ut borrkärnor från berget i och kring gruvan för att stämma av andra undersökningar av hur det förändras. Vi besöker borrkärnearkivet nere i en gruvgång, sjukhuset med sina sprickor och kärvande dörrar – och den mäktiga Kiruna kyrka som ska flyttas under nästa år.Programledare: Camilla Widebeckcamilla.widebeck@sverigesradio.seProducent: Björn Gunérbjorn.guner@sverigesradio.se

En 17-årig pojke är skjuten i magen. Han körs till sjukhuset och har förlorat mycket blod. Han är ett av tusentals offer för skjutvapenvåldet i Sydafrika, dit svenska läkare åker för att lära sig hantera dessa skador, som blir allt vanligare i Sverige också. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det dödliga skjutvapenvåldet fortsätter att öka i Sverige, enligt Rättsmedicinalverket. Skottskador ställer särskilda krav på dom kirurger, läkare och sjuksköterskor som ska vårda dem.Svenska Regioner skickar vårdpersonal till Chris Hani Baragwanath-sjukhuset i Soweto, för att tränas på skott och stickskador. Sjukhuset tar emot bland de flesta skottskadade patienterna i världen. I Vetenskapspodden hörs: Annika Östman, medicinreporter, Sara Heyman, Global hälsokorrespondent.Poddledare: Lars BroströmProducent: Peter Normark

Oskar fick det lite svettigt i slutet av året, när Dagens Nyheter skrev en artikel om att mystiska sjukdomsfall bland personalen på Sahlgrenska nu kunde förklaras av byggnadsfel. Ett par år tidigare hade han nämligen avfärdat just den teorin. Hade han haft fel? Tillsammans med Madelene reder han ut om han måste krypa till korset.

Mila kan inte se någon ljusning i livet, när hon blir erbjuden en behandling en variant av ketamin. Noggrant övervakad på ett sjukhus ska hon vara med om sitt livs kanske mest omvälvande upplevelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Av: Shang ImamProducent: Jonatan LoxdalSlutmix: Astrid AnkarcronaVerkligheten görs av produktionsbolaget Filt.Esketamin är narkotikaklassat. Det är godkänt som läkemedel i Sverige, men väldigt nytt som antidepressivt preparat. Vissa medicinska experter ifrågasätter hur bra det är som medicin, de menar att bevisgrunden är svag. Får man esketamin så sker det under övervakning, och det är inget man ska göra hemma. Om du eller någon du känner mår dåligt finns det hjälp att få. Tveka inte att prata med någon, här finns kontaktvägar:Mind Självmordslinjen telefon: 90101Jourhavande medmänniska https://www.jourhavande-medmanniska.se

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nyheterna Radio 06:00

Renaldo, Kasper och Heddy börjar sakta ta sig upp mot Östra sjukhuset. Efter en incident med en hemglassbil kommer Jonna, som ignorerat sina pappors önskemål om att bli kvar på Falken, till deras undsättning och familjen är nu återförenad igen. Sjukhuset hägrar vid horisonten, men det finns fortfarande flera hinder på vägen. Vem är egentligen personen på taket med geväret? Och är hon vänligt sinnad?

Den här veckan beger vi oss hösten 1978 och tillbringar 99 dagar inlagda på sjukhus. Mysteriet tätnar när rad gamla människor plötsligt insjuknar, kvävs och avlider inför ögonen på personal och anhöriga. Efter alldeles för många märkliga händelser står det till slut klart att avdelningen anställt Sveriges främste seriemördare, som i skydd av sitt arbete kunde härja fritt som en ”killer nurse”. Vad karaktäriserar seriemördare som dras till sjukhusmiljöer och vilka tänkbara drivkrafter inverkar i gärningsbeteendet? På slutet tar vi oss från Malmö och ger oss in i cavum oris!

Malin har varit på Reiki och har tydligen med sig någon ”från andra sidan” vilket får oss att prata om andliga möten. Jessica berättar om när hon höll på att dö och hamnade på sjukhus och sen var det ju det här med det mest opedagogiska som hände på midsommarafton… lyssna det blir kul!Klippt av Victor Ganguly Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nyheterna Radio 17.00

När extremhettan drog in över brittiska öarna i juli 2022 drabbades inte bara befolkningen. Storbritaniens största sjukhus Guy's and St Thomas' NHS foundation trust havererade.  Sjukhusets två datacenter kollapsade i värmen och återställningen skulle komma att ta mycket lång tid. De ungefär 23.500 medarbetarna på sjukhuset fick klara sig utan journalsystem, digitala anteckningar, receptsystem och en hel del annat. Mattias Jadesköld och Erik Zalitis diskuterar händelsen som har två intressant delar som tol lite djupare analys. Dels hur klimatförändringarna påverkar drift av datacenters. Hur ska man agera i en allt varmare och fuktigare värld där det blir mer komplicerat och dyrare att driva datacenter? Den andra delen är komplexiteten kring system. Eftersom sjukthusets samtliga 371 system låg nere behöver även detta analyseras vidare. Hur återställer man komplexa system? Vad är skillnaden mellan komplicerat och komplext? Hur ska man agera i sådana miljöer. Rekommenderad läsning är sjukhusets egen incidentrapport: https://www.guysandstthomas.nhs.uk/media/13017/IT%2Bcritical%2Bincident%2Breview   

Elin blev tvungen att åka in till sjukhuset förra veckan och berättar om hennes vistelse där. Ida berättar om att Jack har börjat gå på toa själv och ger tips på hur man kan få små barn att få i sig maten lättare.Ställ din fråga till Elin och Ida på systrarnakjos.se Producent: Jakob Almgren

Ja, det är han!

Babs Drougge och Matilda Rånge på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3: Kodjo Akolor, Margret Atladottir och Torbjörn Averås Skorup. När två tjejer som blivit till med hjälp av donerad sperma ville ta reda på sitt biologiska ursprung, så hade kliniken inga uppgifter om vem som donerat sperman. Detta trots att lagen kräver det, avslöjar Uppdrag Granskning. Tjejerna lyckades själva spåra upp de biologiska papporna, som menar att de aldrig ens donerat sperma. Sjukhuset kan inte förklara vad som har blivit fel, men beklagar det som hänt.Sen pratar vi om en tvist om vem som äger en jättestor rymdsten, som tagit sig hela vägen upp i domstol. Nu ska tingsrätten avgöra vem som har rätt greven som äger marken, eller killarna som hittade stenen.

Sjukhuset är också en arbetsplats. I det här specialavsnittet av Staden träffar vi sjuksköterskan Beatrice Akkoc, arkitekterna Birgitte Gade Ernst och Urban Blomberg för att prata om vad en sjuksköterska kan förvänta sig av sin arbetsplats, vad en arkitekt kan göra åt det och hur man tänker när man får chansen att rita bett helt nytt sjukhus. Staden special är ett samarbete mellan podcasten Staden och Arkitema.

Dregen haltar in med halvtrasig fot och det blir snickesnack om Hellacopters nya platta, rockmusikens vara eller icke vara, stora fotnatten på Södra Sjukhuset, feta releasefester och hans nya öl!Agnes Matsdotter kommer in i halvtid och bjuder på en mäktig liveversion av hennes nya singel "Rosa Nejlikor"!Är det schysst att skriva "son" om ett änglabarn och har världen sluppit en förövare till? Varför fäktar Jesper mot vinden? Stökigaste Bond bruds-namnen? Är "Älskar, älskar inte" helt oproblematiskt?Exklusivt! Ta del av NordVPN-erbjudandet: https://nordvpn.com/bingbong eller använd koden ”bingbong” för att få en stor rabatt på din NordVPN Plan + gratis Threat Protection + 1 extra månad gratis. Prova det riskfritt nu med en 30-dagars pengarna-tillbaka-garanti!Support this show http://supporter.acast.com/gott-snack-med-fredrik-soderholm. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I samarbete med Sveriges Filmregissörer Detta är en inspelning från Kulturakademins masterclass i regi med Carl Javér där deltagarna är med och ställer frågor. Inspelningen är från den 3:e september 2021. Intervjun med Carl Javér som också ingick i masterclassen kan ses här: https://youtu.be/F41Hegx9aCM Med utgångspunkt i filmen Rekonstruktion Utøya, som vann två guldbaggar 2019 för bästa regi och bästa dokumentärfilm samt fick det högsta betygsindex för recensioner av alla svenska filmer 2018, har regissör Carl Javér och moderator James Velasques ett samtal om dokumentärens berättarsätt med fokus på teknik, etik, berättarverktyg, point of view, klippning och den rekonstruerande dokumentärens styrkor och svagheter. De talar även om varför film fungerar på oss människor och varför en forskare som åt en banan hade avgörande betydelse för vår förståelse av det. Filmregissör: Carl Javér Carl Javér kommer ur en observerande filmtradition och står bakom filmer som Sjukhuset, Skolan, Heroin och Alla hittar Kärlek utom jag - flera av dem dokumentärserier. Han var pionjär och utvecklade den lätta digitala tekniken på 90-talet. Idag föreläser han på filmskolor som Akademin Valand, Stockholms Dramatiska Högskola och Stavanger Universitet. Han är Ordförande i Sveriges Filmregissörer och sitter i nomineringsgruppen för Guldbaggen för dokumentärfilm. Han driver också tillsammans med Fredrik Lange det konstnärligt inriktade filmbolaget Vilda Bomben Film AB på Konstepidemin i Göteborg som samarbetar men en mängd olika regissörer däribland Morgane Dziurla Petit, Karin Wegsjö, Bo Sjökvist och Gunnar Bergdahl. Filmer som Vilda Bomben Film producerat de senaste åren inbegriper; Excess Will Save Us, Ingen tid för kärlek, Freak Out, Rekonstruktion Utøya och kortfilmerna Detta är Natten, Ansiktet i Lönndörren och Bad Lesbian. Carl utbildade sig på filmskolan på Biskops Arnö. Carl Javérs senaste dokumentär Rekonstruktion Utøya hade sin internationella premiär på Berlinale 2019 och vann Guldbagge för Bästa dokumentärfilm och Bästa regi 2019 samt nominerades till Nordiska Rådets filmpris 2019. Rekonstruktion Utöya fick det högsta betygsindex för recensioner av alla svenska filmer 2018. Moderator: James Velasques James Velasquez arbetar som frilansande 1st Assistant Director på långfilm, tv-produktioner och reklamfilm. Han började i filmbranschen 1995 efter examen från University of Arizona i Media Arts/Filmmaking. James började sin karriär i Los Angeles. Sen dess har han arbetat med över 50 långfilmer och tv-produktioner, både i USA och i Sverige. Han är examinerad i Movie Magic Scheduling och har använt sig av det i varje produktion sedan 1995 och dessutom hållit ett flertal kurser och workshops i ämnet, både för 1st AD och blivande. James ser varje nytt projekt som en utmaning och en möjlighet att få nya erfarenheter. Att både kunna dela med sig av sin egen kompetens och samtidigt hjälpa andra ser han som en möjlighet att själv utvecklas.

Ett nytt avsnitt av Växjöpodden där vi fick besök av Mikael Johansson, regionstyrelsens ordförande för att samtala om pandemi och restriktioner, det nya sjukhuset och om det missnöje som finns kring den nationella transportplanen. Tillsammans med Lena Wibroe diskuterar vi om Slottsruinens behov av underhåll och hur staten inte har tagit sitt ansvar. Kulturnatten i Växjö ska genomföras nu på lördag, under restriktioner, och självklart analyserar vi även den dagen. Avslutningsvis vill vi påminna er alla om vikten av att följa rekommendationerna och vaccinera er! Lyssna och kommentera dessa och andra ämnen som diskuteras i ett nytt avsnitt av Växjöpodden!

Dags för Storytime! En ung kille är i desperat behov av ett nytt jobb när han hittar annonsen om nattvakts positionen på ett gammalt sjukhus. Han ansöker och blir direkt anställd för att han verkar passa dom specifika kriterierna för jobbet. Men jobbet visar sig vara någonting helt annat än han först trodde när vi får följa med på nattskiftet i det gamla övergivna sjukhuset.Denna creepypasta kommer ifrån Reddits underforum Nosleep. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Två historier med samma billjudeffekt i detta avsnitt...! Nu börjar man ju undra vad ljuddesignern håller på med! Arga brev mottages till "härbordejagskrivainkontaktuppgiftertillärkerivalen@mail.nu" See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sjukhuset skall stänga och Bror måste flytta. Maria, systern, får frågan om Bror kan flytta hem till barndomshemmet och henne. Ett beslut som kommer att få konsekvenser för dem båda! Rösta på Syskonen av Margareta Lindholm här, röstningen avslutas 18 april. Kanske minns uppmärksamma lyssnare tvillingarna Maria och Bror från Margareta Lindholms roman Skogen, som Sara Arnia läste som Radioföljetong första gången 2011, en berättelse om syskonparet som utspelar sig många år senare än denna Radionovell. Nomineringsjuryn bestod i år av fem bokcirklar: Svavel" i Jönköping, Astrid i Umeå, Kapitelslukarklanen BK i Piteå och "Salongen" i Göteborg och de hade totalt 12 Radionoveller att ta ställning till. Margareta Lindholm debuterade med Assar 1997. 2019 kom novellsamlingen Trädgården. Margareta Lindholm är en säregen skildrare av den svenska landsbygden och de människor som lever där. Hennes språk är avskalat och vackert, hennes prosa närmast meditativ. Sara Arnia är född i Finland men kom till Sverige under kriget för att sedan återvända till hemlandet där hon så småningom utbildade sig till skådespelare. Hon återvände till Norrbotten redan i början av 70-talet och har tillbringat större delen av sitt skådespelarliv på Norrbottensteatern. Producent: Joseph Knevel

Sjukhuset skall stänga och Bror måste flytta. Maria, systern, får frågan om Bror kan flytta hem till barndomshemmet och henne. Ett beslut som kommer att få konsekvenser för dem båda! Sara Arnia läser. Nominerad till Sveriges Radios novellpris 2021Röstningen avslutad 18 april. Vinnaren offentliggörs 23 april mellan 18-19 i P1.Kanske minns uppmärksamma lyssnare tvillingarna Maria och Bror från Margareta Lindholms roman Skogen, som Sara Arnia läste som Radioföljetong första gången 2011, en berättelse om syskonparet som utspelar sig många år senare än denna Radionovell.Nomineringsjuryn bestod i år av fem bokcirklar: Svavel" i Jönköping, Astrid i Umeå, Kapitelslukarklanen BK i Piteå och "Salongen" i Göteborg och de hade totalt 12 Radionoveller att ta ställning till.Margareta Lindholm debuterade med Assar 1997. 2019 kom novellsamlingen Trädgården. Margareta Lindholm är en säregen skildrare av den svenska landsbygden och de människor som lever där. Hennes språk är avskalat och vackert, hennes prosa närmast meditativ. Sara Arnia är född i Finland men kom till Sverige under kriget för att sedan återvända till hemlandet där hon så småningom utbildade sig till skådespelare. Hon återvände till Norrbotten redan i början av 70-talet och har tillbringat större delen av sitt skådespelarliv på Norrbottensteatern.Producent: Joseph Knevel

Sjukhuset är ju ett hus som innehåller alla möjliga slags känslor, och vi vill veta vad lyssnarna varit med om på lasarettet. Kärlek, felgipsade kroppsdelar eller en extra rolig sjuksköterska?

I P4 Jönköping Sveriges Radio hör du lokala nyheter, sport och kultur från Jönköpings län - Jönköping, Habo, Mullsjö, Aneby, Eksjö, Nässjö, Sävsjö, Tranås, Vetlanda, Gnosjö, Gislaved, Vaggeryd, Värnamo.

Asienbörserna fortsätter upp efter beskedet att president Trump mår bättre. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Nyheterna Radio 06.00

President Donald Trump förbättrade hälsa glädjer marknaden. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ronie Berggren och Björn Norström samtalar om att Donald Trump tas till Walter Reed-sjukhuset efter att ha diagnosticerats med Corona. --------- STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

"Aleksej Navalnyj har skrivits ut från sjukhuset" Nyheterna Radio 12.00

Välkommen till en ny säsong där allt är som vanligt. Båda Emelie och Nicklas har levt livet i sommar och träffade varandra vid ett tillfälle, men dock bara i ett par sekunder. Nicklas har börjat Read More ...

Eveline Jacobson är sjuksköterska inom intensivvården. I Sommar berättar hon hur det var att arbeta när coronapandemin bröt ut - och när vårdens inarbetade rutiner kastades omkull. Hon gör allt hon kan för patienterna Intensivvårdssjuksköterskan Eveline Jacobson tar oss med in på sin avdelning, så som den såg ut innan och under pandemin med Covid-19. Sjukhuset hade förberett med en ny avdelning inför att patienter med Covid-19 skulle komma dit. Det började med 1-2 patienter, sen gick det fort. Eveline beskriver: -Vi balanserade dessa sköra patienter, som ingen riktigt har facit på hur vi ska vårda, och vi hade kontroll. Men bara några dagar senare, såklart på en helg, så stormade det in en hel busslast patienter och det brakade loss. Fullständigt. Eveline beskriver hur personal som inte har jobbat med intensivvård tidigare blev nya kollegor, patienternas tillstånd, skyddsutrustningen, telefonsamtalen och känslan av att vara i krigstillstånd. Pandemin är inte över. Nya patienter kommer fortfarande in. Hon uppmanar alla att fortsätta följa rekommendationerna. -Genom att inte lyssna på rekommendationerna så gör ni att jag och mina kollegor i hela Sverige faktiskt jobbar röven av oss. Det är inte snällt. Vi måste hjälpas åt, avslutar Eveline Jacobson. Om Eveline Jacobson Specialistsjuksköterska, 37 år. Född och bosatt i Eskilstuna. Debuterar som Sommarvärd. Sjuksköterska som arbetat tolv år inom intensivvården och som hamnade mitt i stormen när coronapandemin drog in över Sörmland. På Mälarsjukhuset i Eskilstuna byggdes nya avdelningar och det visade sig att vården av coronapatienter var något helt annat än hon varit med om tidigare. Menar att det inte är många som förstår vad intensivvård innebär. Är intresserad av det mesta i livet utom att laga mat och att byta sängkläder. I mitt Sommar vill jag ge en bild av hur stor ansträngning det var på intensiven. Hur mycket och på vilket sätt vårt arbete påverkades under de här värsta coronaveckorna i våras. Det är ingen klagosång utan en sann bild inifrån verkligheten. Producent: Malin Marcko

- Förra hösten blev jag opererad för njursten på ett sjukhus i södra Indien. Sjukhuset regler säger att varje intagen måste ha en medföljare som formellt ska bevaka mina intressen. Calle Hård är författare och tidigare journalist på Expressen och Västerbottens-Kuriren. Calle Hård växte upp i Finland och bor sommartid på Holmön utanför Umeå och om vintrarna i delstaten Kerala i södra Indien. Hård debuterade 2006 med spänningsromanen "Numret till Calicut" och har hittills givit ut fem romaner och en reportagebok. Utanför skrivandet gillar Calle Hård hav och stränder och där ska gärna finnas någon att prata med också. Producent Gunilla Nordlund tankar@sverigesradio.se

Många är glada över att man snart får resa i Sverige igen, men det kommer också kritik. | Sjukhuset som militären byggde i Stockholm stängs. Ingen patient har vårdats på sjukhuset. | Nästa vecka ska en åklagare berätta något viktigt om mordet på statsministern Olof Palme 1986. Ingen är dömd för mordet. | Läs texterna till nyheterna på webbsidan: www.sverigesradio.se/lattsvenska Programledare: Ingrid Forsberg.

Kan vara det första avsnittet där Bellman har en någorlunda konstant röst (/dialekt?) See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En dramakomediserie om livet efter döden. Det är tidig morgon på intensiven. Hasse tar på sig skulden för allt som har hänt, Göran drar rövarhistorier medan Bitti och Anna desperat försöker få svar på sina frågor om Fannys tillstånd. Vems fel var egentligen olyckan och vad kommer att hända med Lövudden om Fanny dör? Storyline och regi: Rasmus Lindberg. Medverkande och improviserad dialog: Sven Björklund, Emma Peters, Anders Öhrström, Charlotte Lindmark, Fred Broman, Margareta Gudmundson, Linda Wincent och Johan Forslund.  Musik: Iiris Viljanen.  Teknik och ljuddessign: Calle Andersson och Bjarne Johansson. Producent: Camilla Blomqvist. Programassistent: Helene Juntti. Sveriges Radio Luleå

Sjukhuset skall stänga och Bror måste flytta. Maria, systern, får frågan om Bror kan flytta hem till barndomshemmet och henne. Ett beslut som kommer att få konsekvenser för dem båda! Kanske minns uppmärksamma lyssnare tvillingarna Maria och Bror från Margareta Lindholms roman Skogen, som Sara Arnia läste som Radioföljetong första gången 2011, en berättelse om syskonparet som utspelar sig många år senare än denna Radionovell.  Margareta Lindholm debuterade med Assar 1997. 2019 kom novellsamlingen Trädgården. Margareta Lindholm är en säregen skildrare av den svenska landsbygden och de människor som lever där. Hennes språk är avskalat och vackert, hennes prosa närmast meditativ. Sara Arnia är född i Finland men kom till Sverige under kriget för att sedan återvända till hemlandet där hon så småningom utbildade sig till skådespelare. Hon återvände till Norrbotten redan i början av 70-talet och har tillbringat större delen av sitt skådespelarliv på Norrbottensteatern. Producent: Joseph Knevel

Sjukhuset skall stänga och Bror måste flytta. Maria, systern, får frågan om Bror kan flytta hem till barndomshemmet och henne. Ett beslut som kommer att få konsekvenser för dem båda! Kanske minns uppmärksamma lyssnare tvillingarna Maria och Bror från Margareta Lindholms roman Skogen, som Sara Arnia läste som Radioföljetong första gången 2011, en berättelse om syskonparet som utspelar sig många år senare än denna Radionovell.  Margareta Lindholm debuterade med Assar 1997. 2019 kom novellsamlingen Trädgården. Margareta Lindholm är en säregen skildrare av den svenska landsbygden och de människor som lever där. Hennes språk är avskalat och vackert, hennes prosa närmast meditativ. Sara Arnia är född i Finland men kom till Sverige under kriget för att sedan återvända till hemlandet där hon så småningom utbildade sig till skådespelare. Hon återvände till Norrbotten redan i början av 70-talet och har tillbringat större delen av sitt skådespelarliv på Norrbottensteatern. Producent: Joseph Knevel

Västnylänningarna har gått man ur huset för att försvara Raseborgs sjukhus, som de anser hotas av nedläggning. Sjukhuset skall inte läggas ner, men vi måste kunna diskutera omfattningen av verksamheten där, svarar tjänstemännen på HUS. Björn Månsson (sfp), Lauri Tanner, förvaltningsdirektör på HUS, Ragnar Lundqvist, stadsdirektör i Raseborg samt Ingåbon Hilkka Olkinuora debatterar. Programledare: Bettina Sågbom.  E-post: slaget@yle.fi

Något i min lunga, dödsångest och tacksamhet!

Vad händer om man kopplar ihop teknik, näringsliv, akademi och sjukvård? Det är precis vad Sahlgrenska Science Park gör för att skynda på utvecklingen inom life science och health tech i Göteborg. I det fjortonde avsnittet av Let’s tech-podden intervjuas deras VD Charlotta Gummesson om den nyaste tekniken på vårdområdet, branschöverskridande samarbeten och effektivisering.

Vad händer när man får ett barn för tidigt? Hur vanligt är det? Varför händer det? Hur länge är barnet kvar på sjukhus? Vilket stöd får föräldrarna? Vad händer sen med barnen? Malin Bergström (barnhälsovårdspsykolog) samtalar med Eva Holm (specialistsjuksköterska och utbildningsledare, jobbar på neonatalvårdssektionen på Sachsska barnsjukhuset som är en del av Södersjukhuset i Stockholm). Läs mer: Sveriges Kommuner och Landsting: Neonatalvården i fokus (https://webbutik.skl.se/sv/artiklar/neonatalvarden-i-fokus.html) Svenska Prematurförbundet: Vi gör de för tidigt födda barnens röst starkare (http://prematurforbundet.se) Lyssna också på: BVCpodden 87: För tidigt född (del 2 av 2): "Vi levde minut för minut första veckan" (https://bvcpodden.fireside.fm/87) Special Guest: Eva Holm.

I veckans avsnitt av Ett stenkast från Delfinen möter vi Karl Fabricius – som bland annat berättar om då han under sin tid i Slovakien hamnade på sjukhus – och fick dela rum med en man som hade blivit tagen för fylleri. ”Jag kommer så väl ihåg när han vaknade mitt i natten och skulle gå på toa. Toan var en plastflaska som han hade i sängen. Och den fyllde han framför mina ögon, jag kunde ju inte vända bort huvudet för jag hade stödkrage. Sedan ställde han den bredvid min tekopp på nattduksbordet. Så jag var snabb på att checka ut därifrån”, säger Luleåprofilen i podcasten. I podcasten berättar han även hur det är att ha Thomas "Bulan" Berglund och Lars "Osten" Bergström som tränare. Samt om besvikelsen han kände då han fick sparken av Frölunda, förvåningen då ”Osten” ville ha tillbaka honom, och hur nära det var att han hamnade i Philadelphia Flyers. För första gången kommenterar han också sitt smeknamn, ”snygg-Fabbe”, och den där golfbilden som blev viral i sociala medier. Lyssna på avsnittet med Karl Fabricius nu och scrolla ner för de tidigare avsnitten med Oskar Sundqvist, Ronja Savolainen, Lucas Wallmark, Anders Nilsson, Erik Granqvist, Johan Harju, Stefan Baudin, Oscar Engsund, Stefan "Skuggan" Nilsson, Erik Gustafsson, Rebecca Stenberg, Fredrik Glader, Nils Lundkvist, Robert "Nobbe" Nordberg, Seard Åberg, Robin Kovacs, André Jonsson, Urban Wikberg, Joel Lassinantti, Niklas Olausson, Joakim Fagervall, Linus Omark, Per Ledin och Thomas "Bulan" Berglund. Podcasten Ett stenkast från Delfinen görs av Norrbottens Media och producerades den här veckan av Rickard Björling, David Olsson Jiglund och Mimmi Åkerlund. /D&M

Den 14 maj beslutade regionstyrelsen att det nya Högsbo specialistsjukhus ska byggas i Västra Göteborg. Byggstart blir efter sommaren och det ska stå klart om fyra år. Kjell Foss samtalar med projektledaren för utformandet av sjukhuset, Henrik Almgren. Han kallar det för det smarta sjukhuset då det ska vara byggt för att möjliggöra ett aktivitetsbaserat arbetssätt utan fasta mottagningar eller behandlingsrum. Ett sjukhus där personalen rör sig i egna utrymmen och patienterna i andra och möts gör man bara i undersökningsrum eller i operationssalarna. Det är också ett sjukhus byggt för att ta tillvara en nära vård och digitaliseringen som ingår i de omfattande förändringar som nu genomförs inom det som kallas Omställningen av hälso- och sjukvården i Västra Götaland.  

Vi besöker Östra Sjukhuset i Göteborg och får åka tryckkammare ner till 50 meters djup. Vi får en frågestund med Joakim och Stina som sköter trycksättningen och det blir en hel del dykmedicinska frågor

"Mirjams" man misshandlade henne och knuffade henne nerför trappan. Sedan tog han henne till sjukhuset och var hennes tolk. Han sa att hon hade ramlat. "Mirjam" låstes in i hemmet av sin man. Hon hade ingen nyckel till sitt hem och ingen mobil. Mannen misshandlade henne så hårt att hon behövde gå till sjukhuset. Där tolkade han åt henne och till läkarna sa han att hon hade ramlat och gjort illa i sig. Efter tre år lyckades 20-åriga Mirjam ringa polisen och de kom och bröt upp låset. Men mannen dömdes inte för misshandel. Det fanns inga bevis mot honom. Jag hade ingen mobil att ta bilder med och på sjukhuset tolkade han åt mig och hittade på vad han ville, berättar "Mirjam". Har du utsatts för hot, våld eller sexuella övergrepp? Kontakta stödtelefonen Kvinnofridslinjen på 020- 50 50 50 för hjälp. Programmet gjordes våren 2017. Sukran Kavak sukran.kavak@sverigesradio.se

DEN SOM VÄNTAR PÅ NÅGOT GOTT VÄNTAR ALDRIG FÖR LÄNGE! Nu är det här; första avsnittet. Vi snackar våra erfarenheter kring psykisk ohälsa och att må SKIT. Maja berättar om att det tog 25 besök till sjukhuset innan man fastställde några diagnoser på hennes mentala hälsa och Bea förklarar vad hennes akutbesök för magont berodde på; och startade.

Varför måste vi vänta så länge på att få träffa en läkare? Sverige har fler läkare per invånare än nästan alla andra länder inom OECD ändå är väntetiderna långa. Vi får allt fler läkare samtidigt som antalet läkarbesök i princip är oförändrat år efter år. Vad är det för fel på sjukvården?Ulf Angerås har en lång karriär som läkare främst inom kirurgi. Bland uppdragen finns jobbet som verksamhetschef för kirurgi Östra Sjukhuset i Göteborg 2001-2010 och medicinsk rådgivare inom Västra Götalandsregionen 2011-2015. Fn Ledamot i Patientskadenämnden ,Medicinsk Rådgivare. Han ska idagens podd försöka ge oss en förklaring till varför det ser ut som det gör.

Emy Maru pluggar till läkare. Hon har bara en tenta kvar när telefonen ringer. Hennes pappa är förd till det ökända häktet Maekelawi i Etiopien. Ingen berättar varför, ingen får kontakt. Fikru Maru flydde från Etiopien till Sverige 1977. Han startade 2006 det första sjukhuset för avancerad hjärtvård i Etiopien, Addis Cardiac Hospital. Fikru, som är hjärtläkare, pendlar mellan familjens villa i Aspudden och sjukhuset i Addis Abeba. En morgon 2013 grips han i sitt hem i Addis misstänkt för att vara del i en omfattande korruptionshärva kring landets tullminister. Sedan dess har han utan att få någon friande eller fällande dom suttit frihetsberövad på fängelset Kilinto. Sjukhuset står till viss del still.  I dokumentären följer Johan Cedersjö Emys kamp för att få sin pappa fri. Det är kamp mot Etiopien, en kamp mot svenska utrikesdepartementet och en kamp som aldrig verkar ta slut. DETTA HAR HÄNT SEDAN DOKUMENTÄREN SÄNDES FÖRSTA GÅNGEN SEPTEMBER 2016: I maj 2017 friades Fikru Maru från alla misstankar om korruptionsbrott i Etiopiens högsta domstol. Detta efter att domstolen ogiltigförklarat de vittnesmål som vi hörde om i dokumentären. Men Fikru Maru blev inte fri. För redan innan han frikändes anklagades han för att ligga bakom det fånguppror som ledde till branden på fängelset Kilinto.  Fikru Maru har hela tiden nekat till anklagelserna men även denna rättsprocess har dragit ut på tiden. Senaste beskedet från domstolen är att domen, som skjutits framåt flera gånger, nu kommer att avkunnas på tisdag, 8 maj. Emy Maru har inte slutat sin kamp. Hon stannade i Etiopien i 19 månader. Hon bor idag i Sverige men kommer att vara på plats i Etiopien igen den 8 maj. Emy omfamnar Fikru i samband med förhandlingar i domstolen 2 augusti 2016.

Jag hittar en mamma på sjukhuset by Sörmlandspodden med Pehr Flühr

"Mirjams" man misshandlade henne och knuffade henne nerför trappan. Sedan tog han henne till sjukhuset och var hennes tolk. Han sa att hon hade ramlat. "Mirjam" låstes in i hemmet av sin man. Hon hade ingen nyckel till sitt hem och ingen mobil. Mannen misshandlade henne så hårt att hon behövde gå till sjukhuset. Där tolkade han åt henne och till läkarna sa han att hon hade ramlat och gjort illa i sig. Efter tre år lyckades 20-åriga Mirjam ringa polisen och de kom och bröt upp låset. Men mannen dömdes inte för misshandel. Det fanns inga bevis mot honom. Jag hade ingen mobil att ta bilder med och på sjukhuset tolkade han åt mig och hittade på vad han ville, berättar "Mirjam". Har du utsatts för hot, våld eller sexuella övergrepp? Kontakta stödtelefonen Kvinnofridslinjen på 020- 50 50 50 för hjälp. Sukran Kavak sukran.kavak@sverigesradio.se

SOCKERMACKAN! Vi öppnar upp det kulinariska köket och podden denna gång börjar och slutar i maten. Max pratar om höstens alla nya tv-serier som man bara måste se. Om man har tid. Vi får en försmak till serierna: One Mississippi, producerad av Louis CK, handlar om en kvinnlig komiker som åtvänder hem till Mississippi med svart humor a la Louis CK. Better things med skådespelaren Pamela Adlon från Californication är självbiografisk serie som handlar om hennes liv i Hollywood. Speechless, en komedi som handlar om en familj och vars handikappade barn flyttar från slummen till de ”gated communities”. Atlanta - av Danny Gloover - handlar om två rappare i just Atlanta. Hiskeligt spännande. Quory - utspelar sig på slutet av 60-talet. Ex-militär återvänder från Vietnam och är hatad av alla. En hemlig grupp kontaktar honom och det blir…Spänning! Bubblaren är en serie som heter Startup med Martin Freeman, känd från The Hobbit och Fargo. Rickard flyger till Södra Sjukhuset i Stockholm dit hans mor har blivit körd med ambulans. Hälsotemat forsätter och Rickard vill omedelbart hitta en lösning att få den generella allmänheten att må bättre och bli friskare. 70% av alla inlagda på sjukhus ligger där på grund av dåliga vanor och inte på grund av att de blivit oturlig smittade, råkat ut för en olycka eller för att de har medfödda fel. Hur och var ska man angripa detta samhällsproblem? Max återvänder till SVT’s dokumentärhylla och rekommenderar en serie med tips för att undvika hjärt- och kärlsjukdomar. Rickard försöker förklara lite fördelar med att fasta och förbränna ketosiner istället för glykos dvs. socker och samtidigt vara på alerten. Veckans Top 5 heter "konstiga matkombinationer"      

Emy Maru pluggar till läkare. Hon har bara en tenta kvar när telefonen ringer. Hennes pappa är förd till det ökända häktet Maekelawi i Etiopien. Ingen berättar varför, ingen får kontakt. Fikru Maru flydde från Etiopien till Sverige 1977. Han startade 2006 det första sjukhuset för avancerad hjärtvård i Etiopien, Addis Cardiac Hospital. Fikru, som är hjärtläkare, pendlar mellan familjens villa i Aspudden och sjukhuset i Addis Abeba. En morgon 2013 grips han i sitt hem i Addis misstänkt för att vara del i en omfattande korruptionshärva kring landets tullminister. Sedan dess har han utan att få någon friande eller fällande dom suttit frihetsberövad på fängelset Kilinto. Sjukhuset står till viss del still. I dokumentären följer Johan Cedersjö Emys kamp för att få sin pappa fri. Det är kamp mot Etiopien, en kamp mot svenska utrikesdepartementet och en kamp som aldrig verkar ta slut.Emy omfamnar Fikru i samband med förhandlingar i domstolen 2 augusti 2016.

I snart ett års tid har EU-migranter i Stockholm varit rädda för den så kallade Kistamannen. Några har vågat polisanmäla misshandel och hot, men han är fortfarande på fri fot. Geta Iorgu från Rumänien som hotats av den i medier så kallade Kistamannen säger att  hon är jätterädd när hon är ensam. Hon är rädd för att bli misshandlad, han kan göra vad som helst, säger hon. Vi är på Stockholm central en grå februaridag. I tunnelbanenedgången från Plattan rör det sig som vanligt mycket folk. Många av de EU-migranter som jag möter här i dag tillsammans med en tolk, pratar om just rädslan för den här mannen som vi i reportaget kallar för Kistamannen.Vi har många gånger hört om våld mot personer som tigger - och att få av dem anmäler brott till polisen. Men i Kaliber i dag ska vi berätta om en polisutredning där flera EU-migranter i Kista faktiskt HAR anmält brott OCH låtit sig förhöras av polisen.Men rättegångarna har ställts in. Varför har EU-migranterna inte fått sin sak prövad?Ur Ekot"En man i 25-års åldern döms till skyddstillsyn för att ha dödshotat en grupp romer i Kista, rapporterar P4 Stockholm. Mannen hällde brännbar vätska på gruppens tillhörigheter och återvände senare och skrek att han skulle döda dem och gjorde gester som om han höll ett skjutvapen. Mannen döms för olaga hot och egenmäktigt förfarande."Det här var i maj förra året. Men skyddstillsynen innebar att mannen var på fri fot och det dröjde inte länge innan nya polisanmälningar mot honom kom igen. Ur Stocksholmsnytt:"En man i 25-års åldern som för bara några veckor sedan dömdes till skyddstillsyn efter att ha hällt tändvätska på och hotat EU-migranter har nu anhållits igen, misstänkt för nya överfall på EU-migranter i Kista..."En av de närpoliser som var med och grep Kistamannen vid flera tillfällen och såg hur oron spred sig bland EU-migranter i Kista var Martin Marmgren:Han var ju tydlig i sin avsikt att driva bort dem ifrån Kista.Men trots flera polisanmälningar och kortare tider in och ut ur häkte under sommaren och hösten så har flera fall av misshandel och hot ännu inte tagits upp i en rättegång. Gång på gång har förhandlingar ställts in.Polis och tingsrätt säger att de drabbade varit svåra att få tag i. Men är de så svåra att hitta? Det ska vi ta reda på.Från tunnelbanan i Kista kommer man direkt in i den stora Gallerian. Utanför en av ingångarna breder ett torg ut sig.Trots att det bara är några minusgrader sprider sig en råkyla snart genom skosulorna upp i kroppen från asfalten. Det var här i april förra året som Kistamannen hällde tändvätska på tillhörigheter och med hot jagade bort en stor grupp romer sent på kvällen.Var hände det här, på torget?Ja, där borta  En av dem som var där är Geta Iorgu. Hon berättar att Kistamannen redan den eftermiddagen hade kommit fram till henne och hennes bror i Kista. Hon säger att Kistamannen sa att han inte kan tåla zigenare här och att om de inte stack härifrån så skulle han döda dem. Och på kvällen kom han tillbaka och hällde bensin på deras tillhörigheter, säger hon.Geta Iorgu och flera andra har berättat att han jagade dem med en pistol i handen. Men om det verkligen var en pistol är oklart i domen, men de upplevde det hur som helst så, blev livrädda och sprang därifrån.De flydde till en närbelägen bensinstation. Gamla kvinnor 60 till 80 år sprang barfota. Och Kistamannen jagade dem, berättar hon. Men boende i området som såg vad som hände ringde polisen.Efter rättegång dömdes Kistamannen den 4 maj förra året till skyddstillsyn. Det innebar att han skulle ha möten med en kontaktperson men i övrigt släpptes han ut på fri fot.Och bara några veckor senare så anmäldes han alltså på nytt för att ha hotat och misshandlat EU-migranter och för hot mot en polis. Och den följande månaden kom flera nya anmälningar mot honom. Varje gång satt han några dagar i häkte, men släpptes alltid ut igen. Vid ett tillfälle kom nya anmälningar om hot och misshandel bara en dag efter att han kommit ut från häktet.Och så här fortsatte det under den tidiga hösten. Kistamannen misstänktes också för andra brott, såsom narkotikabrott, och dömdes under hösten och vintern för några av brotten till dagsböter och fortsatt förlängd skyddstillsyn.Men hoten och misshandel av just EU-migranterna behandlades aldrig i tingsrätten. Vi ska återkomma till det. Men först ska vi tillbaka till Martin Marmgren som vid den här tiden var närpolis i Kista. Han berättar att han och hans kollegor upplevde den här tiden som väldigt frustrerande. Vi försökte agera, ändå lyckades inte vi få stopp på det utan det som i slutändan gjorde att brotten upphörde var ju att de här människorna inte vågade vara kvar. Så det klart att det är en stor frustration. Det går ju inte att se på ett annat sätt än ett misslyckande för hela rättssamhället att en person med hot och våld kan driva bort en grupp människor som har samma rätt att befinna sig på den platsen som alla andra.Resultatet blev alltså att de drabbade i flera fall lämnade Sverige.I oktober skulle fallen där EU-migranter anmält hot och misshandel upp i Stockholms tingsrätt. Men det blev inställt. De drabbade var inte på plats. De blev aldrig kallade.Jag söker upp Marianne Merdal som är domstolshandläggare på tingsrätten. Det var hon som hade i uppgift att skicka kallelse till de målsägande, alltså EU-migranterna.En kallelse skickas normalt med post och när den som kallas svarar så är personen delgiven. Men delgivningen kan också ske per mail, telefon eller via direkt kontakt.När vi fick åtalet av åklagaren så fick vi ju bara namnen på målsäganden, inga adresser eller något. Så vi hade inga möjligheter att kalla dem, i vart fall inte på någon adress.Tingsrätten ringde då till Socialen för att se om de kunde hjälpa till, och fick kontakt med en man som kände en släkting till några av de målsägande. På så sätt fick de uppgift om att i alla fall en av de drabbade var på en begravning i Rumänien och inte kunde vara i Sverige när rättegången skulle hållas. De hade också kontakt med målsägandebiträdet, säger hon. Men det var bråttom, Kistamannen satt häktad så de hade bara två veckor på sig till rättegång, säger Marianne Merdal.Kanske har tingsrätten verkligen gjort det som kan förväntas av dem. Men hade det inte gått att åtminstone hitta någon adress att skicka kallelse till?Hos Skatteverket får Kaliber genom bara namnuppgift på personerna så kallade samordningsnummer till flera av dem. Det är ett nummer för skatteregistrering som den som bor utomlands och är i Sverige mindre än ett år kan ha istället för personnummer.Hos Skatteverket finns inga adresser registrerade. Men eftersom vi vet att en del EU-migranter har bilar, så provar vi att ringa till Fordonsregistret. Med hjälp av samordningsnumren som vi fick från Skatteverket frågar vi om det där kan finnas någon adress registrerad. "Välkommen till Transportstyrelsens kundtjänst för fordonsfrågor..."Och här visar det sig att TVÅ av de personer som skulle blivit kallade till rättegång finns med i Fordonsregistret. Och båda har kontaktuppgifter till varsin svensk adressVi tar oss till en av de adresserna. En lägenhet i ett gårdshus i Vasastaden i centrala Stockholm. Här bor Bienvenido Flores, en man som på volontärbasis har kontakt med många EU-migranter och hjälper dem med olika saker såsom kontakt med myndigheter till exempel. På hans adress är flera EU-migranter skrivna för att kunna ha kontakt med till exempel Arbetsförmedlingen. Han visar upp kuvert från Kronofogden och från ett försäkringsbolag som kommit till hans adress i en av de målsägandes namn. Men någon kallelse till rättegång har inte kommit.Att myndigheterna inte underrättar skriftligt det är dåligt tycker jag.Om det hade kommit ett brev hit med en kallelse till tingsrätten till den här mannen, vad hade du gjort då?Precis som jag gör, olika information muntlig eller skriftlig som kommer, informerar jag dem om. Om jag inte hittar dem så förmedlar jag informationen till andra i gruppen som vet var de befinner sig. Så det blir en flitig kommunikation tills det når dem fort, väldigt fort.Och den här mannen, hade han fått informationen om du hade fått ett brev hit?Självklart, det skulle han ha fått.Tillbaka till Stockholms tingsrätt och Marianne Merdal som hade i uppgift att kalla de målsägande till förhandling.Två av de fyra målsägande har ju svenska adresser, varför skickades ingen kallelse dit?De uppgifterna har vi aldrig fått, att det fanns svensk adress.Men har ni eftersökt dem? Ja vi har ju försökt genom socialen och så se om de har någon kontakt med dem. Får inte vi personnummer så att vi kan söka på dem så kommer vi inte så mycket längre.Men, bara så jag förstår, vem är det som har huvudansvaret för att de ska bli delgivna? Är det ni, åklagaren eller polisen? Nej det är vi som är ansvariga. Tingsrätten är ansvarig för delgivning och ser till att målet blir av.Men här blev det alltså inte av. I protokollet från rättegången i Stockholms tingsrätt den sjätte och åttonde oktober kan man läsa att målsägandenas frånvaro utgör hinder för att pröva den delen av målet.  "Dagens huvudförhandling ställs därför in. Tingsrätten sätter, efter samråd med parterna, ut målet till fortsatt huvudförhandling den 16 oktober..."De här svenska adresserna finns ju till exempel i Fordonsregistret. Varför kunde inte ni få tag i dem? Den möjligheten hade inte vi att hinna kolla.Men den vanliga gången är väl att man skickar en delgivning om det finns en adress?Ja absolut, det gör vi. Men som jag sa, eftersom han var frihetsberövad så hade vi frist så att det var bråttom att jaga.Målet sköts upp till den 16de oktober, drygt en vecka, men inte heller till dess hann tingsrätten höra av sig till de målsägande. Men det var för kort tid för att vi skulle hinna. Vi lyckades inte helt enkelt, vi försökte med allt, men ja, tyvärrVad gjorde ni för ansträngningar sedan då för att få tag i de här personerna så att en rättegång kunde bli av?  Sedan var det så att åklagaren begärde att målet skulle flyttas över till Solna tingsrätt, så vi hade ju inte målet kvar så vi behövde inte göra några mer ansträngningar.Kaliber undersöker också andra möjligheter att kontakta de drabbade.Geta Iorgu, som vi hörde i början av reportaget, säger att hon har gett nummer till två av målsäganden som åkt tillbaka till Rumänien till tingsrätten.Vi provar att ringa en av männen.  Hallå! hörs i luren. Tillsammans med en tolk får jag direkt kontakt med honom. Eftersom han är rädd har vi bytt ut hans namn. Vi kallar honom för Marcel. Han säger att han inte fått veta när rättegången skulle vara. Men han hade velat vara med.  De har inte tagit kontakt med mig, säger han. Tolken berättar: Om han hade blivit kallad till dessa rättegångar i oktober och december då skulle han ha lånat pengar bara för att kunna komma hit och vara med på rättegången. Och när som helst är han villig att vara med på rättegången därför att han litar på Svenska staten att få stöd och beskydd.  Tillbaka till Stockholms tingsrätt och Marianne Merdal:Tycker du att de här målsägandena har behandlats rättvist och så som en svensk skulle ha behandlats i rättssystemet?  Oj, det är väl lite svårt att svara på kanske. Men ja, jag tycker att det är jätte tråkigt att vi inte fick tag i dem, eller att de själva inte ville ställa upp som målsäganden för det är ju viktigt att en rättegång kommer till stånd.Jag berättar att vi pratat med en målsägande som ville vara med men som inte visste när rättegången var.   Nähä, ja det vet jag ju ingenting om förstås. Men vi har gjort allt vad vi kunde i alla fall för att få tag i dem. Som sagt var, hade han inte suttit frihetsberövad så hade vi nog fått tag i dem, men tiden gick ut. Och sedan överflyttades målet till Solna tingsrätt så då har vi lämnat ifrån oss det. Ja eftersom den misstänkte mannen satt häktad i ett nytt ärende i Solna vid den här tiden, så flyttades hela målet till Solna tingsrätt.Rättegång där hölls i november och december. Men inte heller till dessa förhandlingar kallades EU-migranterna. Istället avhandlades andra brott som Kistamannen var misstänkt för. Han dömdes till fortsatt skyddstillsyn, alltså en förlängning på det straff han fått tidigare, vilket innebar att han var ute på gatan igen.På Solna tingsrätt, innanför säkerhetskontrollen, möter jag Sofia Jungstedt. Jag heter Sofia Jungstedt. Jag är rådman vid Solna tingsrätt.Jag är nyfiken på de här personerna som har utsatts för hot och misshandel som är EU-migranter. Först låg målet hos Stockholms tingsrätt och de lyckades inte kalla de här personerna till huvudförhandling. Och sedan flyttades målet över hit till Solna tingsrätt och ni har hållit huvudförhandling i november och december. Vad jag förstår kallades de här personerna inte då heller, varför inte? Det som hände när Stockholms tingsrätt överlämnade en del av sitt mål till oss det var att den här personen som var tilltalad i Stockholms tingsrätt mål han häktades för andra misstankar här i Solna. Och det som hände då var att det kom in ett åtal och då gäller vissa tidsfrister och att huvudförhandling ska hållas inom en ganska snar tid. Och utifrån den information vi fick var det inte möjligt att få tag på de här målsägande med så kort varsel så att vi skulle kunna hålla huvudförhandling i den delen. Och det var lite samma situation som sedan inträffade i december.Tingsrättens förklaring är alltså att det återigen blev kort om tid. Men flera av de inblandade EU-migranterna upplever att ingen gör något för att de ska kunna vara var de vill i stan i lugn och ro. Nu är det snart mars och de här brotten inträffade förra sommaren och tidig höst, vad tänker du om att det har tagit så lång tid? Det är alltid olyckligt när mål drar ut på tiden. Och det är inte helt ovanligt tyvärr att det går en tid från det att ett brott begås till dess att det åtalas och vi kan hålla huvudförhandling och sedan döma i målet. Och det är alltid tråkigt för alla inblandade att det blir på det sättet. Advokat Denise Lagercrantz tar emot på sitt kontor på Södermalm i Stockholm. Hon är målsägandebiträde åt flera av de drabbade. Att det var ont om tid håller hon med om. Men hon tycker att tingsrätten kunde ha gjort mer, som att till exempel skicka kallelser till de svenska adresser som trots allt finns: Ja det borde de ju ha gjort, det borde de ju absolut ha gjort.Är det din uppfattning att det går att få tag i de här personerna? Ja det är min uppfattning. Det krävs lite arbete, men det går absolut.Förutom att post till de målsägande i det här fallet hade kunnat skickas till de svenska adresser som vi får fram genom upplysningar från Skatteverket och Fordonsregistret så finns det också adresser i Rumänien dit post kan skickas.I en av de målsägandes brevlåda i Rumänien dimper det också ned ett brev från Sverige, daterat den 29 oktober förra året. Men det är ingen kallelse till tingsrätten. Eftersom brevet var på svenska fick volontären Bienvenido Flores förklara innehållet. När han kom hit och visade oss det här så var det sjukhusräkning, så han blev ledsen.I kuvertet ligger istället räkningen från det sjukhusbesök som målsägande fick göra efter misshandeln i Sverige. Drygt 3 900 kronor blev notan på. Sorgligt, han trodde att det var tingsrätten som hade skickat det och kanske det var att han skulle få ersättning för de här skadorna.Sjukhuset lyckades alltså nå mannen med post till Rumänien. Men tingsrätten har inte hört av sig dit. En förklaring var ju enligt Marianne Merdal vid Stockholms tingsrätt att tingsrätten inte fick adresserna från polisen.Men fanns uppgifterna hos polisen?Jag besöker gruppchefen för en avdelning hos polisen i Solna som jobbade med förundersökningen. Lars Isaksson heter jag och är tillförordnad gruppchef på sektionen för grova brott.På rumänska id-kort står hemadressen till personen. Jag har läst i förundersökningen att det i flera fall står att den målsägandes identitet är styrkt med just id-kort och jag är nyfiken på vilka kontaktuppgifter polisen tog till de här personerna. Noterade de hemadressen till exempel? Ja alltså, det här är ju svårarbetade ärenden i och med att det är personer som inte har någon fast bostad. De har inga fasta adresser, vi har inte fått några adresser av dem heller. Utan det vi har fått är deras mobilnummer som vi har kunnat ha kontakt med och att vi har vetat vilka områden de har befunnit sig på. Men sedan har det ju hänt att vi har åkt dit ut och då har de inte varit där. Men problemet är ju att de inte har några fasta adresser. Så tingsrätten har ju fått de uppgifter som vi har fått och det är ju deras mobilnummer helt enkelt.Vad tycker du att ni hade för uppgift att samla in rumänska adresser till exempel med deras id-kort? Nä jag tycker inte att vi har mer uppgifter. Vi ställer de frågorna som jag tycker att vi förväntas få svar på. Vad de har för adresser i Sverige och i Rumänien, vad de har för mobilnummer och var man kan få tag på dem. Och det klart att, vi representerar ju ändå ett rättssystem och det kanske inte är fullt så bekvämt för alla att jobba med den kontakten som vi representerar. Så man har inte uppgett mer än mobilnummer, det är det vi har fått.Ni har inte uppgift att själva kontrollera om det finns samordningsnummer och om det finns svenska adresser eller rumänska adresser? Nä det har vi inte. Vi pratar om målsäganden och vi kan inte vidta tvångsmedel eller så. Vårt intresse är ju att givetvis att kunna genomföra en förundersökning och få fram så mycket bevisning att det kan leda till åtal och till en fällande dom. Och i det här fallet vore vi om några tacksamma om den här blev ordentligt lagförd.Borde det då inte legat i ert intresse att ta in mer uppgifter? Jo, vi frågar ju efter det vi vill ha. Och det vi får är ett mobilnummer.Kan ni inte göra egna sökningar i register? Inte i våra register, de finns ju inte där.Vi har ju hittat i alla fall två svenska adresser där de står som inneboende dit de hade kunnat få post. Jamen bra, då har du lyckats bättre än vad vi har gjort. Det beror ju på hur ni har hittat dem, om ni har fått dem genom dem själva eller så...Nej det har vi inte, vi har sökt efter dem genom Skatteverket och Fordonsregistret. Okej, ja jag tar tacksamt emot de adresserna om det fortfarande är aktuellt. Eller tingsrätten om det ska bli en huvudförhandling längre fram, de kanske är tacksamma om de får de adresserna i så fall.Men när ni inte har tagit fram de adresserna tycker du då att ni har gjort allt som står i er makt? Vi har ju ställt de frågorna som man alltid gör när man träffar målsäganden och vi har fått de svaren som har varit väldigt begränsade. Och vi kan inte tvinga målsägande att lämna uppgifter och hur långt vi ska sträcka för att hålla på och slå och söka och forska i register för att få tag på uppgifter om målsägande, det känns väldigt konstigt tycker jag.Det känns konstigt att leta efter dem på det sättet? Ja på det viset tycker jag. För det är inte misstänkta personer vi pratar om. Vi pratar om personer som har blivit utsatta för brott och då är det ju rätt viktigt att de också vill medverka i den utredning som följer.Men har du anledning att tro att de inte vill det när de ändå har anmält det till er? Ja, i vissa fall kan jag tänka mig att de inte vill medverka.Vi är tillbaka i kylan på torget i Kista. En kvinna sitter på en ikeapåse, med en fleecefilt virad om kroppen. Som många andra som ber förbipasserande om pengar i en pappmugg håller hon i ett kort på barn som är kvar hemma i Rumänien. På grund av rädsla att ha sitt namn med så har vi bytt ut hennes namn. Vi kallar henne Laura. Hon skulle också varit delaktig i rättegångarna som ställts in. Men hon blev inte kallad säger hon.  Nä, de har inte sagt någonting...Efter några månader i Rumänien är Laura tillbaks i Stockholm. Nu är hon inte säker på att hon vågar vara med i en rättegång. Men i höstas hade hon velat vara med säger hon: Just då så ville man sätta honom i fängelse. Men nu har vi förstått att lagen och polisen inte kan göra så att han ska sättas i fängelse. Han är kvar här och då är man rädd för honom.Gick det att få tag i er tycker du? Hade ni lämnat telefonnummer eller något sätt för dem att nå er i Rumänien eftersom ni hade åkt tillbaka dit?  Ja, vi har lämnat ett telefonnummer hos polisen. Och så hade de namnen från id-korten. Så däruppe fanns allt.Så ni har inte hållit er undan från en rättegång i höstas? Nej nej. Men nu så...jag är rädd.Så vi är tillbaka vid rädslan som hänger över EU-migranterna när de vet att Kistamannen är fri ute på stan.Jag får höra talas om att det ska ha förekommit dödshot, att Kistamannen nyligen med gester visat att han ska döda den som tar sig till polisen. Laura säger att det enda hon vill nu är att han ska lämna dem ifred.Vi småpratar lugnt. Men plötsligt förändras stämningen. En annan kvinna dyker upp. Hon har suttit utanför en av de andra ingångarna till gallerian. De två kvinnorna känner varandra. Hon som just kom säger att Kistamannen går förbi nu.Är det han? Var är han? Det är han den där med väskan och mössan på huvudet. Ja den där som går där framme.Hon är upprörd. Han har sparkat omkull hennes mugg och hon är säker på att hon skulle fått stryk om hon inte just då stått upp en liten bit bort från sin plats för att dricka vatten.Nu har ingen av kvinnorna ro att sitta ned längre. De diskuterar sinsemellan på romani. Här kan vi inte vara kvar meddelar de.Vi åker tunnelbana tillsammans till t-centralen och de berättar om en stark rädsla för att bli attackerade av Kistamannen. Den här rädslan verkar finnas bland många av EU-migranterna som tigger i Stockholm. Överallt går det att hitta personer som berättar om att de blir livrädda när de ser Kistamannen. De känner sig säkra på att han när som helst kan skada dem eller döda dem.På t-centralen har jag stämt träff med Marcel, en av de målsägande, han som jag pratade med på telefon i Rumänien. Nu har han kommit tillbaka till Stockholm. Han är också mycket rädd. Han stötte ihop med Kistamannen nyligen och känner inte längre att han är säker på att han vågar vara med på en rättegång om den blir av. Jag kan inte ta mig till tingsrätten, då ser han mig i ansiktet och några dagar senare så kommer jag att hittas död kanske (av min familj).  När jag såg honom blev jag såpass rädd att jag reste på mig och gick därifrån. Man kan inte stanna kvar. Man vet ju aldrig vad han har i väskan, han kan slå till mot huvudet och döda en.Kaliber har flera gånger sökt Kistamannen för att få en kommentar om anklagelserna mot honom, men inte fått svar. Kistamannen, som flera gånger anmälts för hot och misshandel av EU-migranter, har alltså släppts ut ur häkte gång på gång för att ibland omedelbart anmälas för nya brott. Varken Stockholms eller Solna tingsrätt har lyckats kalla de drabbade till rättegång.Några dagar innan vi ska sända det här programmet får vi veta att tingsrätten nu ska försöka få tag i de drabbade och hålla rättegång i maj i år, närmare ett år efter de första anmälningarna som ska behandlas.Under tiden finns skräcken att råka ut för något ständigt närvarande hos flera av EU-migranterna som finns i Stockholm. Reporter: Johanna Sjöqvist HarlandResearch: Lovisa Åkesson, Martin Adlercreutz och Linnea JohanssonProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

Historiens hjälte är dess enda källa och giftbomber under gränsvärde I tidningarna är han hjälten som räddat tre barn från att åka till Syrien och strida för Islamiska staten. Men - ingen mer än han själv kan bekräfta hans hjältehistoria. Om skadeståndsdomen för bilderna på en död man. Vilka konsekvenser får domen för journalistik och dokumentärserier på TV? I diskussionen om public service framtid har det pratats om slopad licens och införande av skatt. Vi har besökt Finland där man gått den vägen. Och så om russin som i veckan påstods vara rena giftbomben men alla ämnen var under gränsvärdena. Att ha historiens hjälte som enda källa Vi ska börja veckans program med en väldigt speciell historia. En berättelse som vi inte vet om den alls har inträffat. Huvudpersonen i den här historien är också enda källan till berättelsen han figurerar i. Det började med att tidningen Västerbottenskuriren skrev om organisationen SATA som skulle ha hindrat tre ungdomar från Umeå att ansluta sig till terrororganisationen Islamiska Staten. Detta genom att på svenska flygplatser spana efter ungdomar som ”tycks” vara på väg till Syrien eller Irak. Historien spreds vidare och slogs upp stort av flera riksmedier där huvudpersonen själv fick stor uppmärksamhet.    Men när vi börjar nysta i historien så hittar vi ingen som kan bekräfta historien. Det är nästan omöjligt att bevisa att något INTE har skett. Men efter att Jonna Westin och Tonchi Percan - och en hel del kolleger på andra medier - ägnat veckan åt att få oberoende bekräftelse på den här fantastiska historien så ringer det så många varningsklockor att vi inte hör någonting annat. Låt oss börja vår berättelse på flygplatsen i Umeå - där de tre syskonen skulle ha övertalats att åka hem till föräldrarna istället för till slaktandet hos Islamiska staten.  Skadestånd för bilder på döende - men vad blir konsekvenserna? I veckan kom beskedet att hovrätten river upp tingsrättens ”friande” dom när det gäller TV – serien Sjukhuset som spelades in vid Akademiska sjukhuset i Uppsala 2007. När programmet sändes fick en familj av en slump se sin anhörige som just avlidit på tv. Domen har fått stor uppmärksamhet men vilka konsekvenser får den för journalistiken och för dokumentärserier på TV? Alexandra Sannemalm har tittat närmare på det. Nedskärningar i Finland sedan licens blivit skatt Här i Sverige väntar vi på den nya regeringens besked om hur public service ska finansieras i framtiden. Frågan har väckts senaste tiden med tanke på teknikutvecklingen. När fler av oss tittar på tv i mobilen eller på datorn, försvinner ju sakta finansieringen i ett system där man betalar för innehav av själva tv-apparaten. För två år sedan övergav Finland – av samma skäl – licensen och införde istället en TV-skatt. Det här har förändrat hur publicservicejournalisterna ser på sitt uppdrag - och nyligen genomfördes stora nedskärningar på publicservicebolaget YLE sedan regeringen trots försäkringar sänkt nivån på anslaget till bolaget. Finlandssvenska frilansjournalisten Ingrid Svanfeldt har tittat närmare på hur den nya skattemodellen fungerar i Finland.     Giftbomben var under gränsvärdet Det vankas ju december, första advent och jul och på söndag puttrar glöggen i grytorna i många svenska kök. Och vad passar väl bättre då än ett litet giftlarm om russin att toppa tidningarna med? Råd och Rön använde sig av den här julkroken  i veckan. I flera tester hittade man spår av bekämpningsmedel i russin som säljs i svenska affärer. Nyheten spreds som den här typen av giftlarm ofta gör till andra tidningar. Aftonbladet skrek ut rubriken: RUSSINPAKETET ÄR RENA GIFTBOMBEN. Men i testerna som Råd och rön gjort framgår att bekämpningsmedlen som man hittat inte är i närheten av att nå upp till EU:s gränsvärden. Så om inget ämne i russinen når upp till ens i närheten av gränsvärdet. Varför ska det då larmas?

Sjukhus Lex Maria anmäler förlossning, nya regler för kommunala biståndsresor och svenska språkanalyser får kritik av domstol i Storbritannien. Idag tar vi reda på vad som hänt efter några av våra granskningar. I februari i år granskade Kaliber kommunala biståndsprojekt, där politiker och tjänstemän från Kronoberg rest på ett 40-tal resor till Sydafrika. Resor där så mycket som en tredjedel av tiden gått till turistande av olika slag som besök på hantverksmarknader eller utfärder som safari. Och vid flera av tillfällen lät svenskar sig bjudas på safariutflykterna. Men efter vår granskning har både ICLD, den organisation som betalar ut biståndspengarna kommit med ett åtgärdsförslag som nu väntar på att bli godkänt av Sida. Och även politikerna i Kronoberg satt upp regler för de egna resorna. Roland Gustbée är ordförande i Regionförbundet Södra Småland och medlem i styrgrupp i Kronoberg som ansvarar för biståndsprojekten. - Det innehåller bland annat att en resa ska omfatta en normal arbetsvecka med arbete och förtydligande om hur man ska  göra om man vill förlänga resan för att ha fritid, att det sker på egen bekostnad. Ja, när Kaliber granskade de resor som politiker och tjänstemän i Kronoberg gjort på olika biståndsprojekt till Sydafrika visade sig att i genomsnitt ägnades mindre än halva tiden åt arbete och så mycket som en tredjedel av tiden gick till turistande och fritidsaktiviter av olika slag som besök på hantverksmarknad och olika utflykter som exempelvis safari. Så här lät det i Kaliber när programmet sändes i februari:   - It is an honour for us as a municipality tonight to... Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen.  Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskar en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm. Där får man möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i Pilanesberg national park, på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer. Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök ocfh enligt reserapporten hinner man också med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka det inhemska ölet innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. " Och så här sa Roland Gustbée i februari när vi visade honom vår undersökning. - Då tycker jag det är för lite arbete. Och efter Kalibers granskning kommer det nu att bli mer arbete på resorna när nu den politiska styrgruppen i Kronoberg alltså beslutat om riktlinjer som bland annat säger att sådana här fritidsaktiviter fortsättningsvis får ligga efter arbetsveckan och bekostas på egen hand. Och att deltagarna inte få ha med sig partner och barn under arbetsveckan, där arbetet ska motsvara just en arbetsvecka. Det är biståndspengar från Sida som har bekostat projektresorna, men pengarna hanteras av ICLD, internationellt centrum för lokal demokrati, och även de säger att de tagit fram ett åtgärdsförslag efter Kalibers granskning. Förslaget förtydliganden i uppförandekoden och andra styrdokument och ska nu beslutas av Sida. Men hur kommer det sig att man har kunnat göra ett 40-tal resor sedan 2006 som man gjort i Kronoberg utan att ha haft regler, som till exempel säger att deltagarna bekostar fritidsaktiviter själva. - Det är väl så att man fortsätter i gamla hjulspår till någon påpekar att någonting är fel, det är väl ganska vanligt att man gör så. Jag tycker det är bra att vi har tagit fram de här reglerna nu, det skapar en tydlighet och faktiskt den sammanställning som gjordes plockade fram en del avarter som tycker att det är bra att vi undviker i framtiden, säger Roland Gustbée. Förlossningsskada Lex Maria-anmäls efter tre år I höstas granskade vi förlossningsvården. I ett  program kunde vi visa hur barn skadats eller dött när övervakningen av barnen under förlossningen brusit och i ett program visade vi hur barn skadats eller till och med dött  där  hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården Vi kunde även berätta om fallen som inte anmäls till myndigheterna enligt Lex Maria, trots att barn skadats och trots att  patientförsäkringen LÖF betalt ut ersättning för en undvikbar vårdskada. Vi berättade då bland annat om nu treåriga Linnea i Lund som drabbades av en syrebrist vid förlossningen. Efter vårt program har Skånes universitetssjukhus nu valt att Lex Maria anmäla hennes förlossning. Juni 2014, Linnea sitter i soffan tillsammans med mamma Tina och pappa Per och tittar på Alfons Åberg.  Det är ett halvår sedan vi senast sågs- då i december berättade  Tina och Per om hur de kämpat för att Skånes universitetssjukhus skulle Lex Maria anmäla Linneas förlossning, men inte fått gehör. De ville inte att det som hände Linnea skulle hända igen. Så här sa Tina i programmet som sändes i december. - Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre, säger Linneas mamma Tina Lindman. Linnea drabbades av syrebrist vid förlossningen och har idag en cp-skada. I december kunde vi berätta att Patientförsäkringen LÖF bedömde att Linneas skada varit en undvikbar vårdskada enligt patientskadelagen och att hon hade rätt till ersättning .Tina hade feber, Linnea hade bajsat i fostervattnet och Linneas hjärtljud var avvikande under förlossningen. En av LÖF:s läkare menade att det  var fel att koppla bort den maskin som övervakade Linneas hjärtljud under förlossningen, när Tina skulle gå på toaletten. Efter toalettbesöket var Linneas hjärtljud så dåliga att Linnea fick förlösas med kejsarsnitt. Dessutom kunde vi berätta att Kvinnokliniken i Lund dröje fyra månader med att göra en avvikelserapport. Kvinnoklinikens verksamhetschef Andreas Herbst, som tillträdde efter Linneas förlossning sa så här i december: - Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det. - Vad vill du diskutera? - Handläggningen av fallet. Och nu i våras, skickade alltså sjukhuset in en lex maria anmälan till Inspektionen för vård och omsorg. Nästan tre år efter förlossningen. - Ja vad ska man säga, det är någon sorts upprättelse, känslan av att det inte bara sopas bort liksom att Linneas...det är klart man vill känna att man åtminstone gjort något åt det för att undvika det i framtiden. Sjukhuset skriver i anmälan att de Lex Maria anmäler på grund av bristande övervakning av riskpatient och att verksamheten vidtar åtgärder med förbättrade rutiner för övervakning av riskpatienter. - Det är skönt att läsa att det blir något resultat av det hela....och det är just den där grejen jag vill ha, att kunna prata med Linnea när hon blir äldre och kunna säga att, det skedde ett resultat av det hela, att man förbättrade just det här att man skärper till det. Inspektionen för vård och omsorg,  utreder ärendet just nu.  Men Handläggaren på IVO berättar för oss att en händelse kan bli  svårare att utreda när så lång tid gått eftersom personalen kan ha svårare att minnas. Det är en av anledningarna till att  en anmälan ske senast två månader efter en händelse. - Jag tycker det är pinsamt att man inte gjort det och jag tycker också det är väldigt pinsamt att man inte någonstans ber om ursäkt. Alltså ber om ursäkt nu för att man dröjt i tre år och att vi faktiskt har fått ligga på och ta av vår kraft och energi som vi behöver lägga på annat liksom. Marie Ekberg är chefsläkare på Skånes universitetssjukhus och är den som skickat in anmälan. - Varken den nuvarande verksamhetschefen eller jag kände till det här ärendet och vi vet alltså inte riktigt hur man resonerade tidigare. Verksamhetschefen gick igenom ärendet på nytt, vi tittade även på den tidigare utredningen som var gjord via då lanstingens ömsesidiga försäkringsbolag och gjorde helt enkelt en annan bedömning idag. - Vilken bedömning gör ni? Varför gör ni en anmälan? - Det ska ju sägas att det här var ett komplicerat ärende, det var svårbedömt men vi gjorde ändå bedömnigen att man kan skärpa upp befintliga rutiner och ser man det att det finns möjlighet att minska risken för att en sådan här händelse inträffar igen ja då ska man anmäla enligt Lex Maria och det var därför vi gjorde det. Hon säger att Linneas hjärtljud  visserligen övervakades under förlossningen, men att verksamhetschefen alltså sett att man kan förbättra rutinerna övervakningen när det gäller riskpatienter som Tina var. Varför det dröjt så länge med en anmälan har Marie Ekberg svårt att kommentera eftersom hon först för några månader sedan fick kännedom om linneas förlossning. Och hon säger att patienter inte ska behöva kämpa för att sjukhuset ska göra en Lex Maria-anmälan. - Vad tänker du om att det här föräldraparet att de upplever det så? - Ja, det kan jag förstå...och det beklagar jag. - De vill gärna ha någon typ av ursäkt för att det dröjt tre år... - Ja, men det kan jag be om ursäkt för, absolut. Men även om sjukhuset nu Lex Maria anmält Linneas förlossning, saknar Tina och Per idag förtroende för hur sjukhuset sköter sin skyldighet att anmäla händelser som medfört allvarliga vårdskador. - Det kanske är mycket annat som missas för att det uppmärksammas inte. - Jag känner inte något förtroende över huvudtaget för deras uppföljning när de försöker förbättra vården liksom. vi tror att det är så att man vill hålla nere antalet anmälningar...så upplever jag det för jag förstår annars inte varför man inte gjorde detta tidigare.  Chefsläkare  Marie Ekberg säger att Skånes universitetssjukhus har förbättrat sitt patientsäkerhetsarbete att de vill lära av misstag som skett. Hon säger att de inte försöker hålla nere antalet anmälningar och att Lex Maria-anmälningarna i stället ökat sedan 2012. - Ja det är jätte tråkigt att de känner så och vi får göra vårt bästa för att på olika sätt kommunicera att vi gör det här att vi sköter det här. Nu väntar Tina och Per på beslutet från IVO som kan dröja ytterligare några månader och nyligen firade Linnea sin treårsdag. - Det känns skönt att man kan lägga grejer bakom sig för det här har liksom legat och malt hela tiden att jag måste, att man måste för linneas skull. Hade det bara varit för mig själv hade man nog inte orkat. jag hade nog inte orkat lägga energin på det, men eftersom det är för linnea så är det svårt att bara släppa det. hon kan ju inte själv driva det vidare. Så det känns skönt. - Om inte annat för, vår känsla för Linnea inför linne när hon blir äldre, att vi kan visa för henne att vi pushade på för att det skulle ske, för att för oss är det inte bara betydelselöst utan för oss var det jätte viktigt liksom. Och som sagt det har ju tagit jätte mycket på krafterna att ligga på så ja...ja jag är nöjd att det blir gjort. Språkanalyser kritiseras av brittisk domstol Det svenska företaget Skandinavisk Språkanalys AB, som utför språktester av asylsökande för bland annat Migrationsverket, får kritik av högsta domstolen i Storbritannien. Domstolen menar bland annat att företaget brister i sin redovisning av analytikernas kompetens. I en hylla på Kalibers redaktion så står det ett tjugotal pärmar. De innehåller dokument som kan ha haft en avgörande betydelse för många människor framtid. - Det här är alltså språkanalyser som vi begärde ut 2012. För två år sedan gjorde Kaliber en granskning av företaget Skandinavisk Språkanalys AB, eller Sprakab som de oftast kallar sig. Det är ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra så kallade språkanalyser – att lyssna på asylsökandes språk och dialekter och därmed hjälpa myndigheter att avgöra varifrån de kommer. – It's really a bit painful to let someone else rule you or make a decision upon you by your language. En av dem vi träffade då var Sherif, som hade fått besked om att han skulle utvisas, eftersom han enligt en språkanalys kom från norra Somalia, och inte, som han själv menar, från huvudstaden Mogadishu. – When it comes to Somalia people do speak a bit different dialects, but not so different that anyone could identify where this person came from. Visst pratar människor olika dialekter säger han, men inte så olika att vem som helst kan avgöra varifrån någon kommer. Sherifs advokat överklagade beslutet till Migrationsdomstolen och tog hjälp av en somaliskspråkig lingvist, som hävdade att hans dialekt mycket väl kunde komma från Mogadishu. Migrationsdomstolen gick på Sherifs linje, och han fick uppehållstillstånd. Sprakabs språkanalytiker är anonyma, både för Migrationsverket, domstolar och de asylsökandes offentliga biträden. Som en del av granskningen igenom ungefär 1 200 språkanalyser, och kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade den kompetens som Migrationsverket efterfrågar, och att det fanns analytiker gjorde bedömningar av språk utan att det framgick att de hade det språket som sitt modersmål. I samband med granskningen blev vi uppringda av företagets vd, Pia Enevi. – Så du menar att du sitter och granskar våra analytikers bakgrund i de här rapporterna? Och sen förväntar du dig en intervju av mig. Du, nu förstår ju jag syftet med det här. Vad tråkigt. Jättetråkigt. Jättejättejättetråkigt. Jag trodde aldrig att man jobbade så här. Aldrig. Men det måste väl finnas någon liksom extern kontroll av det här? Så att allmänheten vet att det här går rätt till? – Nämen varför ska allmänheten veta att det går rätt till? Det är ju det personer, våra kunder som ska veta det. Bland Sprakabs kunder finns inte bara svenska Migrationsverket. De arbetar också för myndigheter i länder som Kanada, Australien, Nederländerna och Storbritannien.  Och nu i maj fick företaget kritik av högsta domstolen i Storbritannien som i en dom rörande två asylärenden menar att Sprakab brister i att redovisa analytikernas kompetens. Dessutom anklagas en av företagets analytiker för att ha uttryckt sig på ett sätt som inte anstår ett opartiskt expertvittne. Efter att vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av Sprakabs rapporter. Den gjordes genom att 10 av Sprakabs bandinspelningar skickades till ett holländskt företag för granskning – och resultatet var bra. I nio av de tio fallen kom Sprakab och det holländska företaget fram till ungefär samma slutsats om den asylsökandes ursprung. Men urvalet av vilka bandinspelningar som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva. Är det rimligt att företaget som man ska granska själva gör urvalet av vilka rapporter som man ska granska? Fredrik Beijer är tillförordnad rättschef på Migrationsverket. - Ja, de gör ju urvalet av bandanalyserna och jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte. Men är det inte en grundläggande princip att man…om man ska granska någonting att den parten inte är inblandad i granskningen så att säga? - Ja alltså det här handlar ju om ett urval av ett antal band…ett par bandinspelningar, ett antal bandinspelningar och ett…nej, jag kan faktiskt inte se att det skulle ha någon betydelse i det här fallet. Fredrik Beijer menar att det viktigaste är att Migrationsverket inte lägger för stor vikt vid analyserna, utan gör en egen utredning och en egen bedömning. Sprakabs vd har avböjt att bli intervjuad av Kaliber, och hon har inte heller svarat på de frågor vi skickat via mail. Kalkbrytningen på Gotland fick ja i första instans I slutet av januari handlade Kaliber om den infekterade konflikten om kalkbrytningen på Gotland. Det som står på spel är dricksvatten, skyddade unika naturområden, sällsynta växter och arter, arbetstillfällen, skatteintäkter och miljardvinster. Programmet tog upp vad som hänt efter de stora demonstrationerna i Ojnareskogen sommaren 2012 och granskade också Region Gotlands miljö- och hälsoskyddsnämnd där politiker sitter på dubbla stolar. Sen dess har förvaltningsrätten tagit upp frågan om jäv i nämnden och så har det kommit domar i mark- och miljödomstolen om båda företagen Nordkalks och SMA Minerals stenbrytning i Ojnareskogen. - Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. Han  är arkitekt och miljöpartist. - Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju vara osannolikt. - Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. - Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år. Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden. Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle. Den här splittringen går ändå in i maktens korridorer. Och till miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns ledamöter som sitter på dubbla stolar. - När jag sitter med i miljö- och hälsoskyddsnämnden då är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk I miljö- och hälsoskyddsnämnden sitter socialdemokraterna Tony Johansson, som är kalkindustriarbetare och metallklubbsordförande, och Linus Gränsmark, ordförande för IF Metall och LO på Gotland. Och de har varit med att fatta beslut om stenbrytningen. Det gäller bland annat de synpunkter, yttranden, som nämnden skulle lämna in till mark- och miljödomstolen inför prövningarna av både Nordkalks tänkt täkt och SMA Minerals utvidgning av företagets befintliga täkt i Ojnareskogen. När det gäller yttrandet i ärendet med SMA Mineral beslöt nämnden att inte skicka in nåt yttrande alls. Och när det gäller Nordkalk blev det ett lindrigare yttrande än vad förvaltningen föreslagit. Både besluten till fördel för kalkindustrin. Så här sa Tony Johansson och Linus Gränsmark om hur de håller isär sina olika roller som fackliga och miljönämndspolitiker. - Både jag och Linus har hållt på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan. - Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni ser mer till era medlemmar och jobben? - Det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politisk uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden. Beslutet om Nordkalk anmäldes till förvaltningsrätten. Anmälaren ansåg att Linus Gränsmark var jävig. I slutet av april kom domen, där förvaltningsrätten beslutade att LO- och IF Metall-ordföranden socialdemokraten Linus Gränsmark var jävig när miljö- och hälsoskyddsnämnden, där Gränsmark är ledamot, behandlade frågan om Nordkalks stenbrytning på norra Gotland. - Ja, jag är förvånad. Jag trodde faktiskt att det skulle bli ett annat utslag Förvaltningsrätten ansåg att Gränsmark var jävig vid det här beslutet eftersom han som ordförande för IF Metall vid en tidigare domstolsförhandling fört kalkindustriarbetares talan. Under våren har mycket hänt i frågan om kalkbrytningen på Gotland. SR P4 Gotland 16.30 21 maj: I dag har alltså facken och dom anställda vid Nordkalk i Storugns informerats om varsel. 55 av totalt 72 anställda på Gotland berörs. Jörgen Pettersson är huvudskyddsombud vid nordkalk i storungs, och såhär reagerade han på dagens besked: - Det känns för jävligt rent ut sagt. Anledningen till varslen är att bolaget inte har något tillstånd att bryta sten efter årskiftet i bolagets befintliga täkt Klinthagen. Dom om förlängt tillstånd och en utvidgning av täkten förväntas komma i slutet av december. En vecka senare, 27 maj, stod miljöpartisten och arkitekten Daniel Heilborn inför rätta i Hovrätten för ohörsamhet mot ordningsmakten. Han åtalades efter protesterna i Ojnareskogen sommaren 2012. I tingsrätten friades han. Domen kommer nästa vecka. Och den 2 juni kom båda domarna i mark- och miljödomstolen om Nordkalks tänkt täkt i Ojnareskogen och SMA Minerals utvidgning av det befintliga kalkbrottet där. SR P4 Gotland 16.30 2 juni: Mark- och miljödomstolen säger ja till stenbrytningen på norra Gotland, både när det gäller Nordkalk och Svenska Mineral. Vid Nordkalk har ledningen ägnat någon timme åt att läsa domen i eftermiddag och platschefen Mikael Lindberg är nöjd, även om sista ordet ännu inte är sagt. - Så här långt är vi jättenöjda med resultatet. Det är ju inget att sticka under stolen med. Vi ska ju komma ihåg att det här knappast är det slutliga beskedet. Vi kommer ju att får leva med en fortsatt process framöver. Domen blev alltså en stor framgång för Nordkalk och SMA men ett bakslag för motståndarna, som bland annat är oroliga för hur stenbrytningen ska påverka vattentillgången i området. Britta Calamnius och Beatrice Bandergård hade svårt att hålla tillbaka tårarna när de fick beskedet. - Många tårar. - Men inte bara tårar. Det är kampvilja också. Domarna kommer att överklagas. Redan har bland andra naturvårdsverket, länsstyrelsen, och naturskyddsföreningen beslutat att överklaga. Men det kommer dröja innan det blir domar som vinner laga kraft eftersom det kan bli fler överklaganden och dessutom kan EU komma att ta upp frågan. Under tiden fortsätter konflikten på Gotland. Nytt lagförslag om gode män och förvaltare I mars granskade Kaliber systemet med ställföreträdare, det vill säga förvaltare och gode män. En förvaltare eller god man ska vara en hjälp för dem som inte har möjlighet att sköta sin ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Men Kaliber kunde visa att systemet inte fungerar som det är tänkt. Det är både rättsosäkert och öppnar för bedragare. För Martin Granlund i Ånge, utanför Sundsvall, blev det en mardröm. Hans förvaltare misskötte hans ekonomi och han fick betalningsanmärkningar. Han försökte bli av med sitt förvaltarskap, men det dröjde 15 år innan han lyckades. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller. - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen om god man och förvaltarskap är från 1924. Den är alltså till för att hjälpa dem som inte kan sköta sin egen ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Ingen vet hur många som idag får den här hjälpen, men antalet ökar, visade Kalibers kartläggning. Martin råkade alltså illa ut. Men överförmyndarnämnden i Sundsvall, som är de som ska kontrollera förvaltarna ville inte kommentera Martin Granlunds fall, men ansåg att ingen gjort något fel. Efter 15 år lyckades Martin Granlund bli av med sitt förvaltarskap. Men han är inte ensam. Kaliber var i kontakt med många personer där förvaltarskapet inte har skötts. Karolina Ahlström var en av dem. Hennes pappa är satt under förvaltare och Karolina insåg att flera hundra tusen kronor hade försvunnit från hennes pappas konto. Hon började en lång kamp för att få berörda myndigheter att reagera. - Jag kände att jag fick inget medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren. Och flera experter som Kaliber var i kontakt med kritiserade systemet som de menade måste göras om i grunden. En av dem är Elisabeth Carlsund som själv har gjort två granskningar av systemen när hon jobbade på riksrevisionen. - Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget och som inte alltid sköter sin tillsyn. I en intervju med Kaliber då i mars sa justitieminister Beatrice Ask att lagen skulle göras om. - Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Och den 24 april kom så lagförslaget från regeringen. Det innebär bland annat att den som ska få en ställföreträdare i större utstäckning än idag själv ska få bestämma vem det blir. Dessutom ska kontrollen av de som föreslås som ställföreträdare skärpas och sen så ska gode män och förvaltare erbjudas utbildning. Om dessa lagändringar gör att det blir bättre återstår att se. Lagen ska börja gälla den 1 januari 2015. Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Anna Berg, Sofia Boo, Annika H Eriksson, Lena Pettersson och Daniel Värjö. Programledare: Sofia Boo och Markus Alfredsson. Producenter: Sofia Boo och  Annika H Eriksson. Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Elin fick hallucinationer och ont i hjärtat av drogen. Överläkaren ser unga som far illa av en drog de ofta vet väldigt lite om. Och beroendevården ser allt fler unga som väljer drogen. Syntetisk cannabis, eller spice som det ofta kallas är lätt att få tag på, billigare än vanlig cannabis, men också farligare. En måndag i December. Snön knastrar när narkotikapolisen Niklas Lindroth tar bestämda steg mot det lilla vandrarhemmet. Vandrarhemmet ligger i en mindre kommun utanför Göteborg. Inne på vandrarhemmet har Niklas Lindroth och hans kollegor hittat en ung kille som de tror är påverkad. – Det som vi gör nu är att vi har hittat en person som ser påverkad ut. Vi har fått ett beslut om att göra husrannsakan i hans bostad, som i det här fallet råkar vara ett vandrarhem. Vad vi kan se på en gång är att det ligger en joint på bordet. Om det är cannabis eller spice, det kan vi inte säga ännu. Niklas tar den lilla ihoprullade jointen och lägger i den i en plastpåse. De flesta ungdomar som brukar narkotika i Sverige röker cannabis. Det visar stora enkätundersökningar från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN. Det är ett uppmärksammat problem som regeringen och Sveriges kommuner mött med satsningar på vård och förebyggande arbete. Men på senare tid har cannabis fått en konkurrent som man kanske inte känner till lika väl. Som nummer två bland populära droger i CAN:s statistik hittar vi en drog som blir allt vanligare bland Sveriges ungdomar. Den kallas för spice. Spice är en syntetisk form av cannabis som inte kommer från hampa som traditionell cannabis gör. Spice görs på kemisk väg i laboratorier. I dagens Kaliber vill vi få svar på frågorna varför många unga väljer Spice, hur farlig drogen är och om samhället bör oroa sig för konsekvenserna. Narkotikapolisen Niklas Lindroth och hans kollega börjar leta igenom lägenheten i vandrarhemmet. – Här ser vi att han har ju själv urinstickor som han testar sig själv med. Han måste säkert lämna urinprov till socialen. Då testar han sig själv innan så att han ser att det inte ger utslag då. De här preparaten som han rökar. Om det är Spice då. Bland matrester och högar av kläder hittar Niklas flera plastförpackning som innehåller urintester.  Och här får vi en ledtråd om en av anledningarna till att spice är så populärt bland unga. Niklas tror att killen vill kunna testa sitt urin hemma så han kan vara helt säker på att han kissar rent när han besöker socialtjänsten. Det är nämligen väldigt svårt att hitta spår av spice i ett urin- eller blodprov. Därför blir spice ett attraktivt alternativ för den som vill röka på utan att bli påkommen, säger Niklas Lindroth. – Spicen har ju tagit över mycket från cannabisen. Det har ju inte funnits så många metoder att se spice i urinen. Så det är svårare att upptäcka. Risken för upptäckt ur deras perspektiv är ju mindre om de använder spice. Åtminstone har det varit så tills nu då när vi börjar få andra metoder att testa. De senaste åren har myndigheterna blivit bättre på att hitta spice i urin. Nya urinstickor och andra analysmetoder har kommit. Problemet är att det finns väldigt många spicesorter. Drygt 100 stycken. Och myndigheterna kan hitta långt ifrån alla i sina prover och analysmetoder. Men det är inte det enda av myndigheternas bekymmer med spice. – Men problemet är ju att det finns en stor del av de här spicepreparaten som inte är klassade. De är alltså inte klassade som narkotika. Då är de helt lagliga att inneha och även att bruka. Av drygt 100 sorter är det endast ett 30-tal sorter spice som är olagliga i Sverige. Eftersom det hela tiden kommer ut nya varianter av spice på marknaden måste svenska myndigheter hela tiden utreda nya substanser. Och när en populär typ av spice blir olaglig så ploppar snart en ny, oklassad variant upp. Och vet då den som röker om vilka sorter av spice som är lagliga och vilka som inte är det så kan man alltså röka på utan att begå något brott. Medan Niklas Lindroth och hans kollega fortsätter att söka igenom lägenheten förflyttar vi oss till en liten skola i Göteborgsområdet. Utanför regnar det. Det har gjort det i ett par dagar nu och alla spår av snö är borta. Inne i skolan sitter 16-åriga Elin i soffan i uppehållsrummet. Elin heter egentligen någonting annat.  – Jag började ju här för att jag skolkade från min gamla skola. Jag var inte där på två år ungefär. Jag hade problem med skolan så jag fick börja här. Så nu lämnar jag pissprov två dagar i veckan och har gjort det i snart två år. Elin bytte skola för att det inte funkade i den gamla skolan. --  Mycket bättre än en vanlig skola. Här får jag den hjälp jag behöver. Så jo det är bra. Vad var det som inte funkade i din gamla skola då? – Det var väl folket som gick där. Eleverna och lärarna. Man fick inte den hjälp man behövde och eleverna bara mobbades. Så det var därför jag valde att inte gå dit. Och började med spice och cannabis istället. Precis som många andra som röker spice så hade Elin testat vanlig cannabis innan hon började med spice. – Han frågade om vi skulle röka. Jag sa visst jag kan väl prova, en gång kan ju inte skada. Jag tyckte det var så roligt så jag bara fortsatte. Men det var cannabis då. Men sen fick jag börja lämna pisseprov och då tänkte jag att då kan jag inte röka cannabis utan jag får röka spice istället för det syns inte. För Elin var det viktigt att hålla koll på vilken sorts spice de rökte. Hon ville veta vilka sorter som skulle avslöja henne och vilka som inte skulle göra det i ett urinprov. – Vi visste ungefär vilka kemikalier det var i. De som syntes på pissprov kunde vi inte röka. Och de som inte syntes rökte vi. Så vi hade ganska bra koll på det faktiskt. Hur skaffade ni det då? – Vi fick nummer till langare då. Så skickade man ett sms till langaren och frågade om han hade en halva eller en five som man kallar det. Och sen gick man och mötte honom så bara bytte man pengarna och rökat. Och en halva vad är det? – Det är tre gram. Och det är billigare än cannabis också. Spice brukar räknas till en grupp som kallas internetdroger. Spice säljs till stor del på internet. Då är det oftast de lagliga varianterna som säljs. Men på hemsidorna är det i regel 18 eller 20-års gräns för att köpa. Av den anledningen så köper de flesta ungdomar sitt spice på gatan. Från kompisar eller langare. Det är ofta vad de själva berättar för beroendevården. På avdelning 306 på Östra Sjukhuset i Göteborg tar man emot unga mellan 16-21 år som är i akut behov av hjälp för sitt missbruk. Sektionschef Ulf Sammels, beskriver hur många av hans patienter som är inne just den här dagen som röker spice. – Just nu är det så att 40 procent av de ungdomar vi har hos oss idag har spice som huvuddrog. Och 30 procent har det som sin sekundärdrog. Det är alltså 70 procent av de ungdomar som är inne här nu som röker spice dagligen eller provar på spice då och då. Och så såg det inte ut för några år sedan. Och enligt Ulf Sammels är det just möjligheten att röka på utan att det syns i urinprov som lockar de flesta av hans patienter till spice. – Det är ju en av de bidragande orsakerna som ungdomarna själva säger. Det är för att slippa upptäckt helt enkelt. Vi stannar upp lite och sammanfattar de svar vi fått på varför så många unga människor väljer att röka spice.  Flera sorters spice är lagliga vilket innebär att de kan röka på utan att begå något brott. Flera sorters spice syns inte på urinprov så de kan röka på utan att socialtjänst eller sjukvården märker det i prover. Dessutom är priset på spice ofta betydligt lägre än för vanlig cannabis. Många gånger hälften så dyrt. En femma med cannabis. Alltså fem gram. Kan kosta mellan 500 och 600 kronor. Samma mängd spice kostar sällan mer än 300 kronor. En anledning så god som någon för en tonåring som vänder på slantarna för att hålla igång sitt missbruk. Ulf Sammels har märkt att spice påverkar hans patienter annorlunda än de som röker vanlig cannabis. --  Det är ju ett cannabisliknande rus, men det slår ju mycket fortare. Det är ju en syntetisk drog så det som är det farliga med spicen också det är ju att du vet ju inte riktigt vad du får i dig. Det är ju inte testat, det finns ingen långvarig forskning på detta. Men det finns väl några saker som de flesta ungdomar säger att man får. Det är mycket högre ångest, mycket mer panikångestattacker än för de som röker vanlig cannabis. Man uppger också att man har mycket mer av overklighetskänslor. Det är något som jag tror nästan allihopa säger. Man pratar också om att man har en brännande känsla i huvudet efter att man har rökt. Ulf Sammels i Göteborg är inte den ende som vittnar om att spice kan ha allvarliga biverkningar. Kaliber har ringt upp behandlare som möter unga inom beroendevården på flera håll i Sverige. Och mönstret är slående. Samtliga berättar om att drogen spice blir allt vanligare. Och samtliga beskriver allvarligare biverkningar hos de unga som rökt spice i jämförelse med de unga som röker vanlig cannabis. Maria Almazidou, teamledare på Maria Malmö-mottagningen i Malmö. – Det finns mer psykotiska inslag av ruset. Man upplever mer hallucinationer när man har rökt spice och tycker att det blir en starkt upplevelse som man inte vill vara med om. Robert Gatugård, Socialsekreterare i Sundsvalls kommun, öppenvården för ungdomar med missbruk. – Ungdomarna brukar tala om ett kraftigare rus, ett längre rus och ibland mycket hemskare rus än med vanlig cannabis. En mer fysisk påverkan med hjärtklappning, svettningar och oro. Eva Lindvall jobbar på alkohol och drogrådgivningen i Visby. – Min känsla är att det accelererat det senaste året. Det är många fler som vi möter som röker spice. Det som jag tycker mig se är att skadeverkningarna är kraftigare och kommer snabbare än vid cannabisrökning.   Eva Skeppstedt jobbar på beroendecentrum i Örebro med ungdomar mellan 16 och 25 år. – Det många säger till mig är att man fastnar på spicen snabbare. Det är kraftfullare det är som en käftsmäll. Fast ruset går ur fortare. Juan Figueroa, medicinskt ansvarig på Maria Ungdom i Stockholm – Ungdomarna som missbrukar spice mår generellt sett alltså mycket sämre. Det vi kan se är att deras ångest och deras känsla är mer än vad vi kan se bland cannabisanvändarna. Spice har en psykisk påverkan som är mycket farligare än cannabis. Elin började med att röka cannabis, men bytte sedan som många andra till spice för att inte fastna i urinprov. Och hon tycker också att det är stor skillnad mellan drogerna. – Det sätter sig mer i huvudet. På cannabis är det mer kroppskänsla. På spice är det mer drömliknande effekt. Så det känns inte verkligt. Jag frågar henne om hon tror att spice är farligare än vanlig cannabis. Om det kändes farligare. – Ja det är det. Absolut det är det. Spice det är skit. Det är äckligt. Det tar på hjärnan och det tar på kroppen. Det tar på hälsan också. För att lära oss mer om vad sjukvården har för erfarenhet av spice tar vi oss till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. På femte våningen jobbar Kai Knudsen överläkare i anestesi och intensivvård. Han jobbar speciellt med akuta förgiftningar. – Och vad vi har problem med är att vi ser allt fler ungdomar som kommer in till följd av förgiftningar med olika droger som de har köpt på nätet. Jag kallar de för nätdroger. Och Kai Knudsens bild är att bruket av spice kan få långt mycket allvarligare konsekvenser än vad bruket av vanlig cannabis innebär. – Normalt får vi i stort sett aldrig in någon till intensivvården på grund av att man rökt vanlig cannabis. Men vi har alltså sett att vi får in ungdomar till följd av förgiftning med spice efter att man rökt spice och inget annat. På det viset skiljer det sig från vanlig cannabis därför att det är starkare och det ger allvarligare effekter. Man kan bli förvirrad, illamående och i vissa fall faktiskt också medvetslös. Vi har haft fall med kramper och vi har haft fall med njursvikt och nu finns det då rapporter från Tyskland till och med om dödsfall till följd av att det i de här blandningarna av syntetiska kemikalier i det man röker finns ämnen som är väldigt väldigt farliga. Kaliber har tagit del av statistik som styrker bilden av att fler söker vård efter att de rökt spice.   Giftinformationscentralen registrerar fall, när någon har varit i behov av vård för en förgiftning. De senaste åren har de sett allt fler fall som handlar om just spice. 2008 såg de endast en handfull fall som handlade om spice. 2010 registrerades 141 fall om spice. 2013 såg de hela 236 fall där spice orsakat en förgiftning som krävde sjukvård. Kaliber har tagit del av några av de fallen för att kunna beskriva vad som faktiskt ligger bakom siffrorna. Så här sammanfattas ett fall. En 18-årig kille får en hemmarullad cigarett av en kompis. Cigaretten innehåller spice. Direkt efter att han har rökt den blir han medvetslös. Kompisarna berättar att han började krampa och kräktes. I ambulansen är han stel i musklerna och andas snarkande. Han blir bättre på vägen in till sjukhuset och inne på akuten är han vaken men inte helt medveten om var han är. Han har stora pupiller och höjd kroppstemperatur. Han får stanna kvar på sjukhuset för övervakning under natten innan han får gå hem. Ett annat fall sammanfattas så här. En 24-årig kille röker spice. Han har rökt det en gång tidigare. Får plötsligt hög puls, illamående och kräks en gång. Känner sig som om han är frånvarande och yr. Kallar på ambulans. När han kommer in till sjukhuset är han helt opåverkad. Allt fler unga i Sverige använder sig av drogen spice. De röker det för att inte fastna i urinprov,  för att det finns lagliga sorter och de röker det för att det är billigare än vanlig cannabis. De röker det många gånger också i tron att det ska ge en effekt som liknar cannabis. Men beroendevården i norr, syd, öst och väst vittnar om att spice påverkar de unga mer negativt psykiskt. Med mer ångest, mer overklighetskänslor, och ibland även rent kroppsligt med illamående och värk i kroppen. Biverkningar de inte ser bland de som använder vanlig cannabis. Och överläkare Kai Knudsen  berättar att ungdomar får söka akutsjukvård på grund av medvetslöshet, kraftigt ångest och illamående. Och det är en beskrivning som styrks av att giftinformationscentralen får in allt mer samtal som handlar om förgiftningar orsakade av spice. Vi förflyttar oss tillbaka till narkotikapolisen Niklas Lindroth. Han och hans kollega står utanför en tågstation. Folk kommer och går. På väg till eller från buss eller pendeltåg. Civilt klädda letar de både poliserna efter unga personer som de antingen vet har missbrukat tidigare eller som på något sätt uppträder misstänksamt. Dagen har varit lugnare än de räknat med. Flera av de ungdomar som de har haft koll på sedan tidigare har inte visat sig idag. Men så plötsligt. Niklas ser en kille han känner igen. Killen blir nervös. Han har spice på sig. Han erkänner det ganska fort. Det är inte första gången han träffar Niklas och det är inte första gången han åker fast heller. Killen som är i tjugoårsåldern ska med till polisstationen. Det hela går väldigt lugnt till. Medan kollegan förhör killen går Niklas in i ett annat rum för att hantera urinprovet som killen just lämnat. – Han har lämnat urinprov och det har vi hällt upp i två rör. Och det ska skickas till Rättsmedicinalverket för analys. Det tar en tre till fyra veckor att få tillbaka det analysbeskedet. Och resten gör vi ett snabbtest på. Det gör vi för att sociala myndigheter  ska kunna sätta in insatser så fort som möjligt utan att behöva invänta vårat provresultat från Rättsmedicinalverket. Det ena röret med urin ska analyseras hos Rättsmedicinalverket. Från den analysen kommer Niklas få svar på ifall killen tagit en av de substanser som de kan hitta i urin. De kan alltså hitta en del spicesorter, men inte alla. Med det andra röret med urin gör Niklas ett snabbtest. Men där kan man bara hitta spår av klassisk narkotika. – Vi tittar då på snabbtestet. Vi kan inte se här om han är positiv på spice. Men vi kan se att han är positiv på amfetamin. Och tyvärr är det väl så ofta att man börjar någonstans och nu har han halkat in på de mer klassiska klassade preparaten också. Han har inte varit positiv på amfetamin förut. När Niklas Lindroth är klar med urinprovet så tittar han lite närmare på påsen med spice som de hittade på killen. – Jag kanske ska beskriva det jag har i handen. Det är växtdelar. Ser ut lite som Oregano kanske. Luktar till och med Oregano. Det kan vara att det är Oregano som man har besprutat med någon syntetisk Cannabinoid. Han säger ju själv att det är spice, men han vet inte vilken sort det är då. Han säger att han har köpt det färdigblandat och inte blandat det själv. Spice behöver blandas innan det går att röka den syntetiska drogen. Själva drogen i sin renaste form är ett vitt pulver som ser ut ungefär som bakpulver. Mer eller mindre allt spicepulver tillverkas i kinesiska labb för att sen exporteras till länder över hela världen. Vem som sen faktiskt blandar ut pulvret till en massa som kan rökas varierar. Kanske är det användaren själv, langaren eller någon annan mellanhand. Det finns alltså över hundra olika kända spicesorter. Med varierande styrka och effekt. Och den som röker spice vet inte alltid vad det är de får i sig säger Niklas Lindroth. – Nej han visste inte själv vilken sort det var. Han hade köpt det färdigblandat och han sa att det var spice. Brukar det vara så att man inte har så stor koll på exakt vad det är? – Det beror lite på. Lite från person till person. En del har exakt koll på vad det är. Särskilt de som själva säljer. De vet vilka sorter som är klassade och inte. Andra är mindre insatta och bara röker för att se vad de får för effekt. Kaliber kan visa att sjukvården märkt av att allt fler söker vård på grund av att man rökt spice och att beroendevården på flera håll i landet ser allvarliga psykiska biverkningar som de inte ser bland vanliga cannabisrökare. Samtidigt vet vi att allt fler väljer att röka spice. Enligt Överläkare Kai Knudsen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg finns det anledning till oro. – Vi har inte haft IVA fall, alltså intensivvårdsfall till följd av spice förut. Det är först i år. Och det är så klart oroväckande. Även inom beroendevården ser man på utvecklingen med oro säger Ulf Sammels på beroendevården i Göteborg. – Att stoppa i sig saker som man egentligen inte vet vad det innehåller. Som det inte finns forskat på. Det är ju inte bra. Och sen om man tittar på vad de säger med ökar paranoia, panikångestattacker och det vet man ju inte hur det kommer påverka de här ungdomarna i framtiden. Men det finns ju en uppenbar risk och det är en stor fara skulle jag vilja säga. Och Elin som länge tyckte att det var härligt att röka spice berättar att det tillslut blev mer obehagligt än positivt. – I slutet var det det. Jag fick ont i hjärtat. Jag fick ryckningar i hela kroppen, jag fick ticks och sånt. Och det slutade inte förrän ett halvår efter det att jag slutade. Och du tror det beror på spicet? – Antagligen. Men vad var det som fick dig att känna att du inte ville hålla på med det här längre? – Jag fick nog. Jag hade hållit på i två år. Jag fick nästan som psykoser. Jag hörde röster som inte fanns där, fotsteg som inte var där. Jag satt på balkongen en gång. Så hörda jag ett surrande ljud. Lamporna kom närmare mig. Fast de egentligen var typ tio meter bort. Så det är sjukt vad det gör med hjärnan och kroppen. Det lurar en. Elin minns precis stunden då hon bestämde sig för att sluta. – Vi passade runt på en och varje gång den kom till mig tackade jag nej, och det brukar jag aldrig göra. Jag kände att något var fel. Jag tänkte att jag vill inte hålla på med det längre. Så jag bara slutade den dagen jag tänkte så.. Jag mår så mycket bättre utan droger. Det hjälpte mig inte att ta droger. Jag får den hjälp jag behöver nu och jag är nöjd så. Reporter Adam Samara adam.samara@sverigesradio.se Researcher Jenny Hellström jenny.hellstrom@sverigesradio.se Producent Annika H Eriksson annika.h.eriksson@sverigesradio.se

Under det så kallade barnmorskeupproret tidigare i år höjdes varningar för att den ansträngda situationen på många förlossningsavdelningar hotade patientsäkerheten - barnmorskor vädrade sin oro för att allvarliga olyckor kunde ske på grund av underbemanning och platsbrist. Kaliber går i sitt andra program om förlossningsvården tillbaka för att se: blev hotet verklighet? Underbemanning, stress och fulla avdelningar. I våras VARNADE barnmorskor för situationen på förlossningsavdelningarna. Men det var inte bara tomma varningar - Kaliber handlar idag om när det värsta tänkbara händer. Johanna och Christian Stjärnkvist sitter vid köksbordet i sin villa i Smygehuk, bara några hundra meter från Sveriges sydspets. De sista strålarna från eftermiddagssolen lyser upp det vita köket, som är dekorerat med uppmuntrande väggtexter. Johanna har fyra månader gamla sonen Joey under armen. Han har på sig en svart sparkdräkt med som har en slips tryckt på bröstet. – Det klart, man måste ju vara söndagsfin… För fyra månader sedan utspelade sig någon dramatiskt i just det här köket. Joey föddes i somras, men inte på det sätt som föräldrarna hade räknat med. För när Christian ringde till den närmsta förlossningskliniken, så fick han veta att det inte fanns någon plats. – Jag blev ju väckt av dig vid fyra. Och så sa du: ”Nu är det dags, nu får du ringa!”. Så ringde jag och då kom det en telefonsvarare som säger att just nu har vi mycket samtal eller nåt sånt här, vänligen ring senare. Alltså det ska man ju inte ha på ett sånt ställe. Det är ju liksom fel. Ja, så jag ringde ju runt på en tre olika ställen någonting. Och så ska man ju förklara sitt ärende. Det enda stället jag inte behövde förklara mig det var när jag ringde till ambulansen då sa jag: ”Vi ska ha barn, vi ska ha barn nu!” Bra, då kommer en ambulans, sa hon. Svensk förlossningsvård räknas som bland de säkraste i världen. Men ibland går det fel. I förra veckans Kaliber kunde vi höra om hur barn dött eller skadats i samband med förlossningar där övervakningen av barnet brustit. I dag fortsätter vi vår granskning. ”Nu jäser det bland barnmorskor. Under parollen nu är det nog kräver barnmorskor i Göteborg mer resurser till förlossningsvården” ”Nu i eftermiddag har personal på kvinnokliniken i Malmö protesterat mot de senaste besparingsbeskeden. Barnmorskor demonstrerade utanför klinikens entré med plakat” ”I dag samlas Stockholms barnmorskor för en protestaktion utanför landstingshuset …” Under det senaste året har barnmorskor i flera städer demonstrerat mot låg bemanning och brist på plats, som man menade riskerar både personalens hälsa och patienternas säkerhet. ”…en av initiativtagarna är Eva Nordlund, välkommen!” Frågan debatterades i flera forum, här i SVT:s God morgon Sverige. ”– Du säger att ni inte kan erbjuda patientsäker vård. Hur menar du, är det här alltså direkta risker för kvinnor och för barnen?   – Ja, alltså vi gör ju allt. Vi gör absolut det yttersta för att det ska bli så säker vård som möjligt men när det är för stressigt, när det är för fullt, när vi inte hinner med så är det klart att det händer saker, även om kvinnor och barn inte dör eller blir allvarligt skadade så kan det hända saker som vi tycker är onödiga” I dagens Kaliber talar vi med några av de som på nära håll upplevt vad brist på resurser inom förlossningsvården kan innebära. Och vi ställer en obehaglig fråga. Kan det ändå vara så att knappa resurser inom förlossningsvården redan har fått den allvarligaste av alla tänkbara konsekvenser: Att barn dör eller skadas på grund av brist på plats eller personal? Jag sitter hemma hos Sofia Wickstrand Linhem, som har arbetat i sju år som barnmorska på Östra Sjukhusets förlossningsavdelning, som tillhör Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. – När jag började arbeta där så var jag väldigt intresserad av mitt yrke och väldigt fokuserad på mitt yrke för att man är ny och man kan ingenting och sådär. Så då upptar ju det allt. Men sen ju mer man lär sig desto större roll spelar ju arbetsmiljön också och villkoren, uti vilka man arbetar. Och det tycker jag har gått käpprätt åt skogen faktiskt. Antingen är det jag som upptäckt hur det faktiskt förhåller sig, eller så har det blivit förändrade villkor, det kan jag inte säga. Men jag hade känslan av att man möter en människa i taget och så är man med den människan i den människans födande och tillblivande. Så är det inte. Sofia Wickstrand Linhem menar att det är solklart att förlossningsvården på Sahlgrenska är underbemannad, men att budskapet från ledningen är att ansvaret ligger på barmorskorna. – Uppåt framåt, maximera, utveckla, driv, omarbeta, stå på tårna, vill-vill-vill. Inga marginaler, bara utrymme för det som absolut exakt måste göras.  Ingen tid till reflektion, inget utrymme för reflektion om det inte händer något och hända något då innebär det ju att någon dör eller så då. Det funkar inte för mig att vara barnmorska utifrån de villkoren. Arbetsförhållandena på Sahlgrenska universitetssjukhuset har varit i strålkastarljuset under lång tid. I slutet på 2011 infördes ett anställningsstopp under ett antal månader, som innebar att ett stort antal vikarier fick sluta. Ungefär samtidigt skar man ner på antalet vårdplatser både på förlossningsavdelningen och på BB. I mitten på 2012 upplevde huvudskyddsombuden att arbetsmiljön var så undermålig att de valde anmäla det till Arbetsmiljöverket, som konstaterade en rad brister. – I sammanhanget så har vi en ansträngd situation och har haft det länge inom obstetriken det vill säga förlossning och nyföddhetsvård. Henrik Almgren, som är chef för kvinnosjukvården på Sahlgrenska universitetssjukhuset, håller med om att det är en tuff situation för personalen på Sahlgrenskas förlossningsavdelningar. – Och det är mycket relaterat till arbetsmiljöfrågeställningar med hög arbetsbelastning och ett högt tempo. Vad är anledningen till det här? – Ja, framförallt så handlar det ju om antalet förlossningar. Vi har ett ökat inflöde…eller antalet förlossningar ökar konstant inom Sahlgrenska universitetssjukhusets upptagningsområde samt i allmänhet en allt snävare resurstilldelning, det vill säga budgeten är knapp och pengarna eller ekonomin ska räcka till för detta och då har vi verksamheter som har snålt med resurser. Obstetriken har kommit att bli drabbat mycket på grund av ett kontinuerligt effektiviseringsarbete och ökade volymer. Effektiviseringsarbete, vad innebär det? – I detta sammanhang så handlar det om att vi driver förbättringar för att göra samma mängd arbete med bättre resultat men med mindre insats. Det vill säga mindre ekonomiska ramar. Mindre personal? – I vissa fall så handlar det om att bemanningen har minskat ja. Det är mindre personer som ska göra mer egentligen? Är det det du säger? – Jag säger såhär…vi bemannar det enligt plan. Vi följer våran budget. Sen kan man alltid diskutera och det arbetar vi intensivt med och det är att utreda vad är en tillfredsställande bemanning. Henrik Ahlmgren säger att de just nu utreder huruvida bemanningen på Sahlgrenska är tillräcklig eller inte, genom att jämföra bemanningen på sina förlossningsavdelningar med andra större sjukhus i Sverige. Men för Sofia Wickstrand Linhem är det uppenbart att förlossningsavdelningen på Östra Sjukhuset är underbemannad. Och hon berättar att det har lett till situationer där hon varit orolig för patienternas säkerhet. – Oron och sen lättnaden över oh…livmodern var sammandragen…oh vilken tur. Och det gör mig väldigt orolig när det handlar om tur och inte mitt arbete. ”Det var ju tur att den här kvinnans livmoder hade en goda smaken att hålla sig sammandragen efter förlossningen.” Det var ju tur. Det vill jag kunna känna utifrån att jag har gjort mitt arbete på ett sätt som jag vet är bra. Efter man har fött barn så finns det ju risk att livmodern inte håller sig sammandragen och då om den slappar så öppnar sig såret efter moderkakan och då kan man blöda saftigt mycket. Det är ju då man kan blöda livet ur sig. Och det händer. Och händer det att livmodern har börjat att slappa så måste man stå där och knåda ihop den tills den drar ihop sig. Och om man står och väntar på att någon ska kissa på ett annat rum så…det kan hända. Det är en oro. Det har inte hänt mig. Och det var väl tur. Den här typen av vittnesmål är inte unika för Sahlgrenska. Kaliber har pratat med barnmorskor från flera håll i landet som vittnar om en arbetssituation som är så ansträngd att den går ut över patienternas säkerhet. Flera berättar att det ofta inte finns tid till att göra rutinkontroller så ofta som riktlinjerna kräver, som att lyssna på hjärtljud eller klämma på nyförlösta kvinnors mage, för att försäkra sig om att det inte uppstår en blödning. Patientsäkerheten har också varit ett ledord i det så kallade barnmorskeupproret, som i våras mynnade ut i protester på flera håll i landet. Vi ville ta reda på mer. Har brist på resurser fått några konsekvenser för patientsäkerheten? Kaliber har gått igenom Lex Maria-anmälningar, alltså de anmälningar som sjukhusen själva är skyldiga att göra när något har gått allvarligt fel inom vården. Det handlar om ett 90-tal anmälningar från de senaste åren. Vi läser också sjukhusens egna analyser av händelserna, samt beslut från myndigheten som har tillsynsansvar – vilket tidigare var Socialstyrelsen, men numera Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Och vi hittar flera fall där barn har dött, och där det konstaterats att hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården. Från förlossningsavdelningar på olika håll i landet kan vi läsa om till exempel hur ”den kaotiska situationen på förlossningen” och ”avsaknad av fysiska rum” var bidragande orsaker till att en kvinna som bedömts  vara en riskpatient, inte fick vård i tid. – Och överläkaren konstaterar i samma fall att det försenade omhändertagandet sannolikt bidragit till den tragiska utgången. Vi kan läsa om hur en kvinna med lunginflammation inte fick komma in till förlossningen på grund av platsbrist. Och om hur två barnmorskor ensamma hade ansvar för 24 kvinnor var av flera var sjuka och behövde tillsyn. – Jag läser högt här… ”Erfarna sjuksköterskor slutar då de inte längre anser kunna ta ansvar för den höga belastningen”. De drabbades namn är anonymiserade, och vi kan inte fråga dem om hur de upplevde situationen. Men vi har träffat andra som har en väldigt konkret bild av vad brist på resurser inom förlossningsvården kan innebära. Ja, nu står vi här i erat kök. – Ja. Här står vi. Vi är tillbaka hos Johanna och Christian Stjärnkvist i Smygehuk. – Händelsecentrum är ju då till höger om vår spis. – Ja, vid den trygga diskbänken. Det var i mitten på juli som deras son Joey skulle födas. Men på den närmsta förlossningskliniken i Ystad var det fullt, liksom i Malmö. – Helt otroligt chockartat Det är så många tankar och känslor som far igenom en. Först när man känner att det är dags att ringa då känner man att genom att man får höra att ”vi har en plats här för dig, kom in”, omhändertagen. Men när man får beskedet: ”det finns ingen plats här för er”. Jaha?! Man känner sig otroligt utlämnad. I den stunden när man har så ont och känslor och tankar väller upp i en, då ska man inte behöva mötas av det: ”Här finns ingen plats! Du kan inte föda ditt barn här. Och du kan dessutom inte föda ditt barn på det andra sjukhuset. För där finns inte heller plats.” Efter att ha ägnat fyrtio minuter åt att ringa så fick Christian besked att det fanns en plats i Lund, en timme bort. Men då hade redan Johannas värkar blivit så kraftiga att de inte vågade ge sig iväg. – Alltså den här första tanken var att…nejnejnejnejnej…det händer inte nu, det händer inte. Nejnej, det är bara en dålig tanke…mmm...vakna. Jag drömmer. Men när man väl kommer över det stadiet där efter tio sekunder och insåg att jo, det där huvudet som jag ser där nu, det kommer att komma ut där oavsett vad jag vill eller inte. Så då…då var det bara till att skärpa till sig och göra det bästa av det. Det blev Christian som fick agera barnmorska. Det enda medicinska stödet paret hade var en sjuksköterska på 112, som fanns med via högtalartelefon. – Jag var målvakten, jag fångade. Jag tog emot Joey när han kom ut. Och storasystrarna sprang och hämtade handdukar och filtar. Vi hade en tioårig undersköterska och en femårig som hjälpte till. De kommer aldrig glömma detta – på gott och ont.   Joey i sin svarta sparkdräkt med en röd slips tryckt på framsidan ler och jollrar. Han mår bra. Men efteråt har paret tänkt mycket på vad som hade kunnat hända, berättar Johanna. – Allting kunde ju ha hänt ju, vad hade vi gjort då liksom? Alltså jag vet inte man…ja. Navelsträngen kunde ju ha varit runt halsen, han kunde ju fastnat, navelsträngen kunde brustit, ja det är många, många såna här saker som man tänker nu efteråt. Då när man är mitt uppe i det så tänker man ju bara på att han ska komma ut och att det ska liksom gå så bra som möjligt Men vår undersökning visar att det är inte är alla som det har gått lika bra för. I vår pärm med Lex Maria-anmälningar från hela landet så finns det totalt åtta fall från där det tydligt konstateras att hög arbetsbelastning, brist på personal eller på plats kan ha varit en bidragande orsak till att barn dött i samband med förlossning. Såhär kan det låta: ”Långvarig underbemanning avseende barnmorskor och obstetriker leder till en ansträngd arbetssituation med trötthet och stress” ”På grund av hög arbetsbelastning fick patienten vänta i väntrummet i 45 minuter innan hon fick komma till ett förlossningsrum” ”Bakomliggande orsaker till att händelsen inträffat har bland annat varit en hög arbetsbelastning” Alla de här fallen slutade med att ett barn dog. Och i alla fallen har hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats identifierats som en bidragande orsak till att vården inte fungerat som den ska. Jag sitter vid köksbordet i en bohemiskt inredd lägenhet i Majorna i Göteborg tillsammans med barnmorskorna Lina Gustin och Tina Hylen Muisos, som arbetar på Östra sjukhuset i Göteborg. De bläddrar pärmen som jag har med mig, som innehåller Lex Maria-anmälningarna vi har hittat. I anmälan, eller i den tillhörande händelseanalysen, har sjukhuset uppgivit att för hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats kan ha varit en bidragande orsak till att barn dött. – Det är ju den här medicinska säkerheten ibland, det är det jag känner. Det är det som risken är tycker jag att liksom även om jag har en övervakning på en kurva såhär då och inte springer och lyssnar, utan jag har kurvan på. Spelar ju ingen roll om jag har kurvan på om ingen ser den. Kurvan som Lina Gustin pratar om är alltså den apparat som visar hjärtljudet på oförlösta barn. Den går att se på en skärm i expeditionen. – Vi har ju så mycket…så jag kan ju vara på två andra rum. Och det är ingen ute som kan titta på den. Det är ju situationer där det verkligen inte finns någon där. – Jag tänker på hur det kan se ut, för inte så många nätter sedan när jag hade två patienter – en kvinna som väntade sitt första barn och var öppen 10 centimeter. Hennes hjärtljud hann jag ju inte lyssna på en gång i kvarten. Jag sprang in och ut till henne, till en annan kvinna som var en omföderska som hade en inte helt godkänd övervakningskurva - och så ringer det på dörren. Och ingen svarar. Och det ringer och ringer och ringer. Tillslut måste man ju gå och svara, man vet ju inte vad det är. Och där kommer en livrädd kvinna som väntar sitt första barn och som säger att: ”Jag blöder.” Kan ju inte jag lämna, då måste jag ju ta in henne på ett rum. Upp i sängen, får jag lyssna på hjärtljuden, ser att det är bra, blödningen ser bra ut – ”ja ursäkta men jag måste gå nu”. Och så går jag. Och så ser det ut. Och så får jag springa fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det är en jättetuff känsla att vara rädd hela tiden, rädd för att man ska missa något. Både Lina och Tina har nu sagt upp sig från Östra sjukhuset.    Sofia Wickstrand Linhem har också valt att sluta. – Och jag ser på den gamla arbetsplatsen nu som ett…som någon slagsgruva där folk går och sliter och de har ingen aning om hur det ser ut på andra arbetsplatser. För man är så van. Man är så hemmablind. Det är förskräckligt. Det gör mig ledsen att se hur folk sliter faktiskt. Och tycker att det är okej. Och säger att nej men…idag var det såhär. Att det normaliseras. Det sliter hårt. Varken Sofia, Tina och Lina har själva varit med om att för hög arbetsbelastning, brist på personal eller plats har fått så allvarliga konsekvenser som vi har kunnat läsa om i Lex Maria-anmälningarna. Men de har varit oroliga. Nu har de alla valt att lämna sin arbetsplats, eftersom de anser att de inte är tillräckligt bemannade för att kunna sköta sitt jobb. Henrik Ahlmgren, som är verksamhetschef på Sahlgrenska igen. – Det är alltid ett problem när vi har medarbetare som har en hög kompetens som söker sig från en arbetsplats på grund av att man inte trivs eller man upplever att arbetsmiljön är för utsatt eller annat. Då har vi ett problem. Och det är en fråga som jag tillsammans med min ledning och mina medarbetare ständigt jobbar med och behöver förbättra. För några veckor sedan avslutade Arbetsmiljöverket sin utredning. De konstaterade att det fortfarande finns brister i arbetsmiljön. Men att sjukhuset har börjat jobba med frågorna och att det därför inte finns skäl till något vite. Samtliga barnmorskor vi pratat med som jobbar där – både de vi har hört i det här programmet och andra – har uppgivit att brist på personal leder till att det uppstår situationer där de har varit oroliga eftersom de inte hinner med att utföra sitt arbete såsom riktlinjerna kräver. Vad tänker du om det? – Jag kan inte kommentera enskilda utsagor kring vad man hinner och inte hinner med. För mig är det viktigt som verksamhetschef och tillsammans med våra medicinska ledningsansvariga att vi uppmärksammar onormala händelser i organisationen och larmar så att vi kan förebygga detta Tror du att det på något sätt går ut över patientsäkerheten att bemanningen ser ut som den gör idag? – Det finns alltid en risk att patientsäkerheten hotas eller naggas i kanten om man inte förmår bemanna en verksamhet med rätt kompetens. Detta är en uppgift som vi jobba med dagligen att säkerställa att vi har rätt bemanning för att klara vårat uppdrag. Lyckas ni? – Vi lyckas. Men när vi går igenom Lex Maria-anmälningar så hittar vi ett fall från förra året där ett barn dog på Sahlgrenska. Personalen hade på grund av platsbrist och hög arbetsbelastning lagt över mamman till BB, där barnet inte kunde övervakas ordentligt. Tommy Sporrong är medicinskt ansvarig överläkare på Östra Sjukhuset. – Så jag tror att resursbristen på förlossningen ledde till det här beslutet. Kan man dra slutsatsen utifrån det här att det hade behövts mer plats på förlossningsavdelningen här? – Ja det tror jag att man kan dra den slutsatsen. Det har sannolikt bidragit till att det gått dåligt. Enligt Tommy Sporrong är det tydligt att brist på personal ibland går ut över patientsäkerheten. – Ja situationer där man upplever att man upplever att man behöver assistans av fler personer än vad som finns tillgängligt. Det varierar ju…men kanske någon gång per vecka hos oss för närvarande. Senaste halvåret under sommaren och våren så kanske till och med det var något oftare. En överläkare som säger en sak, och en verksamhetschef som säger en annan. Vi ringer upp Henrik Almgren igen. – Jag tycker vi ska utgå från det ställningstagande som Tommy gjorde där. Han är medicinskt sakkunnig och rådgivare till mig. Så jag utgår ifrån att det Tommy har svarat, det stämmer. För när jag frågade dig sist om det här, om ni lyckas att bemanna för att klara ert uppdrag så sa du att ni lyckas med mycket goda resultat? – Vi lyckas utföra våra uppdrag med goda resultat, svar ja. Sen har vi i likhet med många verksamheter inom sjukvården ett ständigt pågående utvecklings- och förbättringsarbete, genom att vi ständigt förebygger risker i verksamheten för att förbättra patientsäkerheten. Men det är ändå så att det har funnits situationer där brist på bemanning har gått ut över patientsäkerheten? – Jag kan säga att det har i våra händelseanalyser framkommit att bemanningsfrågan har varit en potentiell riskfaktor, svar ja. Svensk förlossningsvård räknas till bland världens säkraste. Men i två program har Kaliber kunnat visa på allvarliga brister. Vi har i förra veckan hört om hur sjukhus brister i fosterövervakningen av barn som ska födas, något som i flera fall har lett till att barn har dött eller blivit allvarligt skadade. Den här veckan har vi hört om bristande resurser inom förlossningsvården. Vi kan konstatera att brist på resurser inom förlossningsvården – i forma av personal eller plats – i flera fall har ansetts vara en bidragande orsak till att barn dör eller skadas. – Det är en väldigt stark kille. Vi är tillbaka i det ljusa köket i Smygehuk, tillsammans med Christian, Johanna och fyra månader gamla Joey. – Så han är ju också en del i att det gick bra. Det var han som såg till att det gick bra, eller hur Joey? Johanna födde Joey vid diskbänken, och Christian tog emot. Det enda medicinska stödet de hade var 112, som fanns med via högtalartelefon. – En häftig upplevelse naturligtvis. Men samtidigt så…det kunde också blivit den värsta. Men det är som sagt…det försöker man inte tänka på när man är i det och inte nu efteråt heller. – Det gick bra. Det gjorde det. Men man tänker ju samtidigt vi hade tur, men det finns andra som inte har det. Det är liksom…det förtar ju lite av glädjen så att säga. Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.se Research: Sofia Boo och Victoria Gaunitz Producent: Eskil Larsson

Svensk förlossningsvård är en av de säkraste i världen. Men för lilla Ella slutade förlossningen med syrebrist och en livslång allvarlig hjärnskada. Och Ella är desvärre inte ensam. I två program granskar Kaliber bristerna och misstagen som begås på förlossningsavdelningarna. Lilla Ella drabbades av en svår hjärnskada vid förlossningen när läkaren inte reagerade på Ellas syrebrist. De senaste åren har flera barn drabbats av hjärnskador eller till och med dött i samband med förlossningen då övervakningen av barnen har brustit. Det är november i ett kyligt Sundsvall. I köket i villan i centrala stan är det dags för Ella 3,5 år att få något att dricka. Det är Annika, en av Ellas assistenter som hjälper Ella få i sig vätskan. Näringsdryck som med hjälp av en plastspruta sprutas in i något som liknar en gummiknapp strax ovanför Ellas navel. – Nu kommer det lite saft Ella. Nu kommer det lite saft. Saft saft hallonsaft. Ella sitter i vad som en gång var en vanlig barnvagn men som idag byggts på med en blå plastsits. Ella har en svår hjärnskada som hon fick i samband med sin förlossning. April 2010. Ellas mamma Johanna Burman är gravid i 9:e månaden när hon upptäcker att hon fått en blödning. Hon ringer förlossningen i Sundsvall och får rådet att komma in. Kvart i fem på eftermiddagen kommer hon och sambon Christer Thorsson till sjukhuset. – När vi kommer dit förklarar de att så här kan det va, så här kan det se ut. Det behöver inte alls va nåt konstigt och då känner vi oss lite trygg. Redan när Johanna kommer in till förlossningen ser barnmorskan att Ellas hjärtljud avviker från det normala genom att koppla upp Johanna vid en så kallad CTG-maskin som mäter Ellas hjärtljud.  Eftersom en blödning kan vara ett tecken på att moderkakan har lossnat, ett tillstånd som kan vara livshotande, kontaktar barnmorskan förlossningsläkaren. Men läkaren väljer att till en början avvakta. – Så att sen när de kom in och sa att det skulle bli snitt så kände jag mig väldigt orolig och började kallsvettas så jag började kräkas där uppe på förlossningsavdelningen och det kom en ytterligare stor blödning till och sen körde de ner mig på operation för de skulle göra ett snitt. Läkaren väljer att göra ett kejsarsnitt genom ryggbedövning i stället för det snabbaste sättet, genom att söva Johanna. 40 minuter efter att läkaren beslutat om snitt tas Ella ut ur Johannas mage. – Sen såg jag barnmorskan bar iväg med Ella, slapp som ett lakan, vit som ett lakan. Ella är livlös berättar pappa Christer. – Jag trodde det var kört. Jag hade inte sett några tecken på att hon skulle komma tillbaks. Men Ella kommer tillbaks och överlever. Johannas moderkaka har delvis lossnat och Ella har inte fått tillräckligt med syre. Hon kyls ner i ett försöka att  minska de hjärnskador syrebristen kan ha orsakat. Johanna och Christer hoppas in i det sista att kylbehandlingen ska ha effekt. – Det var på Christers födelsedag när vi fick ett svar på hur MR-röntgen sett ut och då fick vi veta att hon hade fått hjärnskador. Hon var 13 dagar. Då förstod vi men vi visste inte hur allvarligt det skulle bli och det kunde ingen svara på heller. Men Ella har ju fått jättesvåra hjärnskador efter det här. Ella har fått en svår cp-skada. – Både på insidan och utsidan är hon ju väldigt spastisk. Hon har ju dragit sin ena höft ur led. Fast hon är 3,5 år gammal så är hela bäckenet snett. Hon har dragit lös ena höften ur led. Hon är väldigt  begränsad. Hon har ju egentligen ingen frivillig motorik att hon kan styra sina egna händer och styra sin egen kropp på det viset hon vill. Det är ingen som vågar säga om hon kan bli bättre eller sämre utan…utan man får bara hoppas på att det på nåt sätt inte blir värre. Länssjukhuset i Sundsvall gjorde en Lex Maria-anmälan till Socialstyrelsen efter det som hände Ella. Lex Maria innebär att vårdgivare är skyldiga att anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vårdskada. Vårdgivaren, i det här fallet Sundsvalls sjukhus ska utreda det som hänt för att se vad som gått fel och vad man kan göra för att förhindra att samma sak händer igen. Socialstyrelsen anser att fel begicks under förlossningen. Ellas hjärtljud övervakades inte tillräckligt och de tecken som ändå fanns, i form av misstänkt moderkaksavlossning och avvikande hjärtljud,  borde inneburit att Ella plockades ut tidigare. Enligt Socialstyrelsen borde läkaren beslutat att förlösa Ella med ett omedelbart kejsarsnitt nästan 1,5 timme innan hon plockades ut. – Det känns jätte jobbigt att veta att… det hade inte behövt vara så här. Johanna och Christer anmäler själva personalen till HSAN. I samband med att HSAN slutar utreda anmälningar från patienter förs ärendet över till Socialstyrelsen och läkaren får kritik. Snittet skulle gjorts tidigare. Och myndigheten anser det anmärkningsvärt att det saknas kontinuerlig övervakning mot slutet av förlossningen. Läkaren, vill inte vara med i det här programmet. Marju Dahmoun är sedan 2011 verksamhetschef på kvinnokliniken i Sundsvall. – Det var ju en felbedömning. Vi håller helt med och på det sättet är det bara att försöka se till att det förbättras och att det inte upprepas. Det här är alltid ytterst allvarligt. I beslutet från Socialstyrelsen uppger sjukhuset att de nu ska ”säkerställa personalens kompetens avseende CTG-tolkning ”. Alltså den maskin som registrerade Ellas hjärtljud.   En CTG-maskin registrerar fostrets hjärtfrekvens och mammans värkar. Man kan se det på en datorskärm eller på ett papper som skrivs ut. På så sätt kan barnmorskan se om barnet på ett eller annat sätt mår dåligt under förlossningen. CTG introducerades på 60-talet och är idag den vanligaste övervakningsmetoden på Svenska förlossningar. Rekommendationen är att en kvinna kontrolleras när hon kommer in till förlossningen. Efter det beror det på hur förlossningen går och hur kvinnan och barnet verkar må.  – Det här är alltså en CTG-registrering och den visar då bebisen puls och den ska variera mellan 5 och 25 slag per minut. Ann Carlsson är barnmorska och sektionsledare på förlossningen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Mölndal. I ett förlossningsrum  visar  hon ett barns hjärtfrekvens på en CTG-skärm. Det är kurvor som går upp och ner. Med hjälp av två runda dosor som fästs på mammans mage kan Ann och hennes kollegor följa barnets hjärtljud. – Och det ska finnas såna här accelerationer. Har man sånt så är vi helt övertygade om att bebisarna mår bra. Att kunna tolka CTG-kurvor ingår i jobbet för alla barnmorskor och läkare som jobbar på en förlossning. Metoden är bra på att visa när barnet mår dåligt, men ett stort problem är att barnets hjärtljud ofta kan tolkas som just dåliga eller avvikande och att det då kan vara svårt att veta när det är allvar. Det säger Håkan Norén, vårdenhetsöverläkare på förlossningen i Mölndal. – Och det är det som är vår svårighet. Att veta när betyder den dåliga CTG:n att barnet är dåligt och när är det bara en effekt av att barnet belastas. Det finns olika undersökningar för att kolla det här. Genom att till exempel ta ett blodprov från barnets huvud. – Och det är då vi går vidare med andra metoder, och utifrån det så agerar vi, men till syvende och sista är det ju så att vi får inte tro, så är vi osäkra på den information vi har så måste vi alltid avsluta förlossningen. Alltså vi kan inte tro att det blir bra eller tro att det blir bättre om fem minuter utan får vi inte tillräcklig information då avslutar vi förlossningen oftast med ett kejsarsnitt. Kan man bli bra på att tolka CTG? Kan man lära sig, kan man bli bättre? – Ja det är klart att man kan bli. Desto mer man sysslar med det och desto mer vi pratar om det så klart vi blir bättre, visst är det så. Men det är stora grupper som ska bedöma CTG och alla barnmorskor som förlöser ska då kunna det här och det är alltid så att vissa är bättre än andra och vid en förlossning krävs så mycket annat, du har en mamma som också kräver omsorg, smärtlindring. Så det är inte bara att hon ska bedöma barnets tillstånd, i det sammanhanget kan det ibland vara så att man missar barnet under den mest kritiska tiden. Det finns Rutiner och PM på avdelningarna som ska guida personalen i när CTG-övervakning ska ske och hur informationen ska tolkas. Men när Ella föddes 2010 i Sundsvall följdes inte rutinerna. Hennes hjärtljud tolkades fel av läkaren enligt sjukhusets egen utredning. Dessutom skulle Ella övervakats kontinuerligt under slutet av förlossningen enligt Socialstyrelsen. – Ja man känner väl att man är så himla utelämnad. Här har man gått i nio månader och varit gravid och så ska man lämna över sin kropp och sitt förtroende till någon kunnig personal som man bara tar för givet att de kan det de ska. Så man känner sig väldigt utelämnad. Det gör man ju. Ellas förlossning skedde under en turbulent tid för kvinnokliniken i Sundsvall. Det var besparingar och personalnerdragningar.    Socialstyrelsen gör en tillsyn som mynnar ut i en rad åtgärder kliniken ska redovisa. Socialstyrelsen anser våren 2012 att kliniken, två år efter att Ella skadats, saknar metoder och har bristfälliga rutiner för att säkerställa att personalen har den kompetens som krävs när det gäller bedömning av CTG. Sundsvall sjukhus skriver i sitt svar att de genomför och har genomfört flera förbättringar. Bland annat gemensamma genomgångar en gång i veckan och att  personalen på förlossningen ska schemaläggas så att de ska kunna genomföra prov i CTG-tolkning. Senast maj 2013 ska alla på kliniken ha gjort ett CTG-prov. Socialstyrelsen är nöjda med de åtgärder som presenteras och hösten 2012 avslutar de ärendet. Men när Kaliber kontrollerar detta så visar det sig att all personal inte gjort ett prov i CTG-tolkning, i november 2013. Det som skulle gjorts senast i Maj. – Vi klarade inte riktigt den gränsen. Marju Dahmoun är verksamhetschef på Kvinnokliniken. Varför inte det? – Vi hade en hel del andra saker att göra också och vi har ju haft en personalomsättning men även massa andra processer på gång samtidigt för att förbättra patientsäkerheten så att just det här målet,  det här första målet klarade vi inte men vi kommer att göra det. Nästan alla är klara. Men sju barnmorskor och två läkare återstår. Sex barnmorskor började på kliniken först i början av sommaren. – Nu har ju ändå Socialstyrelsen tyckt att vår plan och vår målsättning är realistisk och bra för de har ju släppt våran uppföljande granskning. Men jag tänker att det här var ju en del i varför de släppte granskningen. – Ja det är alldeles riktigt. Perfekt blir man aldrig. Men det visar sig att detta varken var första eller sista gången som Sjukhuset i Sundsvall säger att de ska förbättra eller säkerställa sin personals kompetens när det gäller fosterövervakning under förlossning. 2007 dör ett barn på grund av de hjärnskador det fått av syrebrist i samband med förlossningen. Enligt socialstyrelsens beslut fanns brister gällande fosterövervakningen. Bland annat missbedömdes CTG. Och under arbetet med det här programmet kommer ytterligare en Lex Maria anmälan från Sjukhuset i Sundsvall. Det handlar om ett barn som fötts med tecken på syrebrist och där sjukhuset i sin händelseanalys bland annat kommit fram till CTG-mönster  misstolkades och inte vägdes samman med övriga riskfaktorer. I alla tre händelser har CTG-kurvor enligt beslut från socialstyrelsen eller sjukhusets händelseanalys misstolkats eller missbedömts. Efter alla tre händelser har sjukhuset som åtgärdsförslag angett att på olika sätt antingen förbättra eller säkerställa kompetensen i att tolka CTG hos personalen. 2009: ”Kontinuerlig utbildning i CTG-tolkning för klinikens läkare och barnmorskor anordnas.” 2010: ”Säkerställa personalens kompetens avseende CTG-tolkning.” 2013: ”Införa system för att kontinuerligt säkerställa tillräckliga kunskaper i tolkning av CTG inför och under förlossningstjänstgöring.” Liknande förslag på förbättringar ges alltså efter alla tre fallen. – För mig är det, jag tycker det är… jag blir förvånad.  Ellas mamma, Johanna läser den senaste Lex Maria anmälan. – Och de har gjort samma typ av händelseanalyser och det är samma riskfaktorer och det är samma utredning men det har liksom inte lett nånstans. Men Marju Dahmoun, verksamhetschef för kvinnokliniken i Sundsvall håller inte med. Vad tänker du kring det? Alltså 2009,2010 och 2013 så är det samma åtgärder som ni föreslår för att förbättra er verksamhet. – Det är inte enbart CTG-kunskaper som man behöver upprepa och certifiera, det är självklart vi måste göra det och som jag säger, varför det upprepas, det är väl det finns inte så mycket annat. Det är ju det här som är grunden och det blir ju förstås väldigt intressant att se vad säger Socialstyrelsen om detta fall och det är därför vi vill ha granskning av det. Man tänker att om man tidigare haft ett åtgärdsförslag. Man har lovat att åtgärda det och sen dyker det upp igen. Ska man gång på gång behöva ta till samma åtgärdsförslag? – Det är ju en kontinuitet i den åtgärden och på det sättet är det adekvat att ta den med hela tiden. Har ni inte kontinuerligt idag då? – Ja. Det är därför jag undrar varför ni skriver att det är en förbättringsåtgärd om ni anser att ni har kontinuerlig CTG-utbilning idag. – Ja, vi ska hålla fast vid det. Men Inspektionen för vård och omsorg, IVO tycker inte det är rimligt att så lika åtgärdsförslag lämnas gång på gång. Petra Carlbaum är enhetschef på IVO avdelning nord. – Nej det tycker vi inte. Då finns det nån brist utöver det. Alltså utöver den faktiskt bristen, då finns det någon brist i systemet eftersom man kommer tillbaka med samma åtgärder gång på gång. Hon kan inte kommentera den senaste händelsen i detalj då IVO ännu inte utrett det, men säger att de reagerade när de såg anmälan som kom in nu i oktober. – Vår första tanke var att nu har det hänt igen. Ja, men nu visade det sig att det var samma händelse som vi var där och tillsynade för ett år sedan. Nu har den upprepats. Det är samma sorts avvikelse men däremot kan jag inte gå in i ärendet eftersom jag inte utrett det klart. Och när de gäller de prov i CTG-tolkning som samtliga i personalen skulle gjort senast maj i år. Som var en del i att kvinnokliniken fick grönt ljus från tillsynsmyndigheten,  men som ännu inte alla gjort så menar Petra Carlbaum på IVO att de utgår från att vårdgivaren gör det de sagt att de ska göra. – Sen kan det ju hända saker som gör att man behöver skjuta på det, men det är olyckligt om man inte genomför det man sagt att man ska göra. Absolut. – Det har ju gått 3-3,5 års sen och de är fortfarande inte klara med de här CTG-testen. Jag tycker det är för jäkligt rent ut sagt. Men Ellas föräldrar, Johanna Burman och Christer Thorsson tycker även tillsynsmyndigheterna borde göra mer. – De nöjer sig med ett skrivet dokument från kliniken där de säger att vi har åtgärdat de här nio punkterna, och de här återstående sex punkterna håller vi på och jobbar med. Det är skitsnack. Det är ett papper och det är ingen handling. Men Petra Carlbaum på IVO tycker inte de nöjt sig med ett papper i det här fallet och hänvisar till de två tillsyner de gjort efter händelsen. – Ja i förra skedet gjorde vi definitivt vad vi kunde det är jag alldeles övertygad om. Sverige är ett av de säkraste länder i världen att föda barn i. Av runt 100 000 barn som föds i Sverige varje år är det en ytterst liten del som får skador eller dör vid förlossningen. Men det som hände Ella är inte unikt. Kaliber tar del av Lex Maria anmälningar som gjorts de senaste åren gällande förlossningar och kan se att brister kopplat till fosterövervakning ofta förekommer i fall där barn fötts med tecken på syrebrist, fått en hjärnskada eller dött.   Vi läser ett 90-tal anmälningar. De flesta från 2012 och 2013 men även några från 2010 och 2011. Vi hittar ett trettiotal fall där vi antingen i beslut från IVO eller tidigare Socialstyrelsen eller genom sjukhusens egna utredningar kan se att brister kopplat till övervakning av barnen hjärtfrekvens har förekommit. I en del fall handlar det om rena missbedömningar. Som när en läkare väljer att skicka mamman till ett annat sjukhus trots att barnets hjärtljud är dåliga. Barnet får en hjärnskada. ”Bedömningen är att utifrån de förändringar som då noterats borde beslutet ha blivit omedelbar förlossning i stället för att skicka vidare. Ett sådant beslut skulle troligen ha medfört mindre risk för att barnet skulle utsättas för syrebrist.” Det handlar även om stressade Barnmorskor och läkare som har hand om flera patienter samtidigt. ”Läkaren som har flera patienter på Akutmottagningen noterar att CTG-kurvan är avvikande och meddelar kommer om en stund. När läkaren 1,5 timme senare anländer till förlossningen är CTG kurvan patologisk. Läkaren tar ett skalp-ph. När provsvaret ses beslutas om urakut sectio. Ett livlöst barn framskaffas.” Det handlar också om att värkstimulerande medel används även om barnen visat att de mått dåligt. Trots att det kan förvärra en syrebrist. ”Det kan inte uteslutas att den fortsatta stimuleringen med oxytocin har vart en bidragande faktor till att fostret utvecklade hypoxi.” Kaliber hittar i anmälningarna 14 barn som fötts med tecken på syrebrist eller hjärnskador och 18 som dött i samband med förlossningen där brister kopplat till fosterövervakning finns med. Ibland som en av flera brister. Ett trettiotal fall är få med tanke på hur många hundratusentals barn som fötts under samma tid, men för det de drabbar kan konsekvenserna bli stora. 3,5 åriga Ellas vardag är fylld av smärta, läkarbesök, matningar, mediciner och rehab. – Ellas liv är ju väldigt begränsat om man säger så. Hon har inte kunnat gå på dagis tack vare att hon är så infektionskänslig. Sen är det väl ganska enformigt skulle jag tro. Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag, Patientförsäkringen LÖF, betalar varje år ut ersättning till mellan 20 och 30 barn som drabbats av syrebristskador under förlossningen som enligt patientskadelagen bedöms vara undvikbara vårdskador. I flera fall handlar det om feltolkningar av CTG. Charlotta Grunewald är överläkare och områdeschef för förlossningen på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. 2008 presenterades hon tillsammans med andra forskare en studie på barn som sökt ersättning av patientförsäkringen efter att ha drabbats av syrebrist vid förlossningen mellan 1990 och 2005.  Av 177 fall som de ansåg sannolikt berodde på felbehandling i samband med förlossningen  handlade 98 procent om bristande fosterövervakning. – Ja det stämmer och det var klart vi blev förvånade, det är en hög siffra. Det var nog mer än vad vi hade förväntat oss. I 71 procent av fallen i deras studie hade personalen inte agerat i tid trots tecken på syrebrist.  Charlotta Grunewald betonar att det handlar om ytterst få fall sett till hur många barn som föds och att tolkning av CTG kan vara svårt. Men menar att det finns förbättringsmöjligheter. Efter studien lanserades projekt säker förlossningsvård. Alla förlossningskliniker har anslutit sig. Ett webbaserat utbildningsprogram lanserades där förlossningspersonal  kan certifiera sig i CTG-tolkning. Genom att göra ett prov. Det prov som kvinnokliniken i Sundsvall skulle genomfört för samtlig personal senast i våras. Den senaste samlade statistiken för 2012 visar att många sjukhus använt sig av möjligheten till certifiering. I flera fall har 100 procent av personalen gjort ett godkänt test. – Det är fantastiskt och det betyder att vi vill alla göra gott. Vi vill att barn ska födas friska och att mammorna ska må bra och ha en positiv erfarenhet av sin förlossning. Det är vår absoluta önskan. Men den samlade statistiken visar att det i slutet av 2012 skilde sig mellan sjukhusen. Även om majoriteten av sjukhusen ligger på höga siffror godkända prov, så fanns de det som låg betydligt lägre. Och trots att Charlotta Grunewald tycker det är viktigt att all personal gör testet  visar det sig att Karolinska där hon själv är chef ligger på ligger ju på runt 40 procent godkända test för barnmorskorna och 15 procent för läkarna 2012. – Det beror på att vi har haft andra satsningar, men det här året kommer det se helt annorlunda ut. På Förlossningen i Sundsvall har all personal i november 2013 ännu inte genomfört ett godkänt CTG-prov. Trots löften till Socialstyrelsen att det skulle skett senast i Maj i år. Men det kommer bli klart under hösten lovar verksamhetschef Marju Dahmoun. – Vi är så gott som i mål med de här åtgärderna och sen har vi ju en massa andra saker som vi också försöker förbättra. Och det bästa möjliga patientsäkerhet är ju vårt mål. Vi ska bli bra! Hon säger att de genomfört flera förbättringar, och säger att de tagit det som hände bland annat Ella på stort allvar och inte som Ellas föräldrar Johanna och Christer anser, har nonchalerat det som hänt. Men kan du förstå att det tänker så? Känner så? – Jag kan förstå att de är besvikna på många plan, det kan jag väl förstå. Men berättelsen slutar inte här. Bara några dagar innan det här programmet ska sändas, kommer ytterligare en Lex Maria-anmälan från sjukhuset i Sundsvall. Det handlar om ännu ett barn som dött i samband med förlossningen. I händelseanalysen kan man läsa att läkaren ordinerat ett snitt inom 30 minuter i stället för ett omedelbart som ska ske inom 10 minuter. Det var fel beslut enligt analysen som bland annat menar att barnets hjärtfrekvens tillsammans med den rikliga blödningen borde lett till ett omedelbart kejsarsnitt  – enligt analysen återigen CTG som misstolkats. Chefläkare Lars Berglund berättar att barnet troligen hade en mycket ovanlig komplikation där det börjat blöda kraftigt när det låg i magen. Vid dessa fall blir marginalerna ytterst små och Lars Berglund tror inte barnet gick att rädda. Men klart är ändå att ett snabbare kejsarsnitt borde ordinerats enligt analysen. Samma som Socialstyrelsen ansåg i Ellas fall. Det har blivit dags Ella att få sin kvällsvälling. Mamma Johanna blandar välling i en mugg och sprutar sen in den med hjälp av plastsprutan i knappen vid Ellas navel. – Nu är ju hon så liten så hon förstår ju kanske inte varför hon själv inte klarar av att göra saker, men det kan ju komma en dag när hon börjar undra. På ett sätt får man vara glad om hon är så pass med att hon kan ställa frågan. Det är man ju glad för samtidigt som det blir en jobbig fråga, därför att man vet att det kunnat vara annorlunda, så är det ju. Det hade kunnat se helt annat ut för Ellas del. Det blev ett lotteri, en nitlott helt enkelt. Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se Research: Victoria Gaunitz Producent: Eskil Larsson

Det trettonde avsnittet av Radiorepubliken spenderades på sjukhuset, i ett försök att bota Jakobs dödssjukdom. Dessutom belyste vi vikten av konsumtion, kikade på Israel - Palestina IGEN, det bjöds på en hurtig intervju med Mikael Wiehe som önskade Malta-krigslåten, OCH vi tillkännagav en ledig plats i regeringen Av och med Jakob Green Werkmäster, Niklas Linderoth och Erik Adell

Barnens Sommarserie 2010 är en resa - en reseberättelse till barnen i Namibia. I fyra program som sänds den 19, 20, 21 och 22 juli 11.03 och 20.03 besöker Barnens reporter Ylva Mårtens Namibia, en av Afrikas yngsta nationer. LYSSNA! Vår reporter åker till Namibia tillsammans med Julia Kauta Koyate som hörde av sig till till redaktionen. Hon ville visa upp ett annat Afrika än det som ofta beskrivs i media och att barnen i Namibia också ska få komma till tals och berätta om sina skolor och sina liv. Julias pappa, Jozikee Kauta, flydde från våld och apartheid när han var 17 år och bosatte sig i Sverige. Jozikee intervjuas i programmen om sin barndom i dåvarande Sydvästafrika. Ylva Mårtens får bo hemma hos en av Julias fastrar och kommer på det här viset rakt in i en namibisk familj. En framgångsrik modern familj där barnen utbildat sig till advokater, läkare, revisorer och lärare. I de fyra halvtimmesprogrammen besöker hon en BB-avdelning på Katutura Hospital i huvudstaden Windhoek, statliga skolor i de fattigas bostadsområden, Tyska skolan, en skola för de förmögna, som är den mesta ansedda skolan i Namibia. Över en helg besöker de en av Julias bröder på en farm på landsbygden. Här möter hela släkten upp för att hälsa sin svenska syster Julia välkommen till sin namibiska familj. De träffar också barn i skolan på landsbygden och besöker en lokal klinik, pratar med unga mammor och en barnmorska på landsbygden. Litteraturtips: Förlåta men inte glömma, röster om rasism, nationalism och det mångkulturella samhället i Namibia. Och i Sverige. Av Magnus Berg. Carlsson Bokförlag. Läs Ylva Mårtens dagbok från resan till Namibias barn. Söndagen den 6 februari Julia Kauta Koyate och jag är äntligen på väg till Namibia, hennes pappas hemland. Julia hörde av sig till mig efter att ha läst en tidningsnotis att jag har som mål att resa jorden runt och göra reportage om barn från alla världsdelar innan jag går i pension. Hon ville att vi skulle åka till Namibia tillsammans, så att hon fick visa ett annat Afrika än det som ofta beskrivs i media. Vi mellanlandar i Johannesburg i Sydafrika och flyger till Windhoek, huvudstaden. Namibia är en av Afrikas yngsta nationer. Landet blev självständigt från Sydafrika först 1990. Namibia var en tysk koloni från 1884 till 1920. Efter Första världskriget och Versaillefreden fråntogs Tyskland alla sina kolonier och ställdes under sydafrikansk förvaltning. Då hette landet Sydvästafrika. Lite bra fakta att känna till när man åker till Namibia. Vi blir mötta av Valery och Kimaa Kauta, två av Julias unga släktingar. Solen skiner och det är säkert över 30 grader varmt.  Det är tolv år sen de sågs Julia, Valery och Kimaa. Det blir ett kärt återseende. Julia förklarar för mig att de är hennes syskon, kusiner skulle vi säga, men här är man syskon om ens pappor är bröder. Familjen här är mycket större än hos oss. Kimaa kör en stor vit stadsjeep till Julias pappas brors hus i stadsdelen Katutura, ett getto säger Julia, men familjen Kauta bor i ett stort gult hus, på en gata som inte alls ser ut som ett getto, tycker jag. Senare får jag förklaringen. Katutura betyder ”vi vill inte bo här”. Stadsdelen fick sitt namn när den svarta befolkningen blev tvångsförflyttade hit 1968. Frieda Kauta, Julias faster/mamma här möter oss med stor värme.  Hela kvällen sitter vi på familjens trappa. En efter en kommer Julias syskon förbi för att hälsa sin syster från Sverige välkommen hem. Måndag den 7 februari Vi börjar vår resa bland Namibias barn hos de allra yngsta. Vårt första besök blir på Katuturas stora sjukhus. Frieda Kautas bror skjutsar oss dit, vi får inte åka taxi. Det kan vara för farligt anser familjen. Julia kallar honom för sin pappa, det blir lite förvirrat i början, men jag vänjer mig snabbt.   Pappan lämnar oss inte förrän vi får kontakt med rätt person, Selma Jakob, föreståndarinnan för BB-avdelningen. Selma Jakob visar oss runt och vi får intervjua med både förstföderskor, väntande pappor, gravida mammor och ”kängrumammor”.   Julia som har varit här förut, när hennes farmor var gammal och sjuk, blir förvånad och glad. Sjukhuset har rustats upp sen den gången. Julia kan till och med själv tänka sig att föda barn här. Det trodde hon inte förra gången. Här finns vård för förtidigt födda barn. Det ser rent och fint ut på salarna för mammorna och deras nyfödda babysar. Jag läser FN-statistik om Namibias spädbarnsdödlighet, fyrtiofem barn per 1000 födda barn. Mödradödligheten är två mammor per 1000 föderskor. Jämfört med Afrika i stort har Namibia lyckats mycket bra med både barna och mödravården. Reporter: Ylva Mårtens Foto: Julia Kauta Koyate och Ylva Mårtens