Podcasts about underf

Fredrik LignellSlutord från Jesushttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/slutord-fran-jesus-del-2-en-annan-hjalpare-arca2Joh 14:15-31Jesus säger att han ska be Fadern sända en annan Hjälpare. En av samma sort. Underförstått är Jesus en hjälpare, och nu kommer en av samma slag. Till skillnad från Jesus, som under sitt jordeliv var begränsad till en plats i taget, ska Anden, Hjälparen, bistå lärjungar över hela världen samtidigt. Anden ska påminna (14:26), vittna (15:26), vägleda och förkunna (16:13). Jesus kallar Anden för Sanningens Ande, delvis för just detta: Anden påminner om Jesus och hans undervisning. Mer om Sanningens Ande om några veckor. Anden är inte en vag kraft eller opersonlig närvaro, utan Gud i och mitt ibland oss. Hör du hur detta vävs samman, och knappt kan hållas isär? Den Treenige Guden har i Jesus Kristus besökt världen. Den Treenige Guden är nu mitt ibland oss som Hjälparen, Anden. Anden är Guds personliga närvaro. Joh 14:23Vi ska stanna. Det är Anden, Hjälparen som gör det möjligt för en gemenskap av bristfälliga och dödliga människor att husera Gud. ”Anden verkar inte dra uppmärksamhet till sin egen person. Den framträder så att säga inte med ett eget ansikte. Anden verkar för att människan ska avspegla Faderns person såsom den visat sig i Sonens ansikte.” (Roland Spjuth i boken Om Gud och allt annat)Det grekiska ordet för hjälparen är parakletos och betyder hjälpare, god vän, någon som går bredvid, tröstare, försvarsadvokat, förebedjare. Anden, Hjälparen, ska vara läraren som påminner om allt Jesus sagt. Ordet Jesus har talat kommer inte från honom själv, utan från Fadern. Alltså: Sonen talar det han hör från Fadern, och Anden påminner om det vi hört från Sonen. Anden, tillsammans med kärleken till Jesus, hjälper oss att lyda Jesu bud. Anden hjälper oss också att be, liksom lockar fram vårt verkliga jag med dess längtan, förhoppningar, drömmar, skam, skuld, sår, bindningar… Allt det som rör sig i vårt inre som är både vackert, fult och skadat. Det är också Anden som gör Jesusorden, verkligheten hos den Treenige Guden, verkliga för oss. Hjälparen skapar kort sagt riktiga, osminkade möten mellan Gud och människa. ”När den Helige Ande vill själavårda oss låter han Bibelns ord möta hjärtats nöd.” (Bengt Pleijel i Tidskriften Pilgrim om Hjälparen från 2002). När syndafallet i Eden ägt rum står det att Gud kommer vandrande i trädgården i den svala kvällsvinden (1 Mos 3) — kan du tänka dig en mindre hotfull bild? Då gömmer sig mannen och kvinnan bland träden. Det är den mest tragiska scenen i människans historia. Anden, Hjälparen, kommer med tillit och helande. Den skamridna och rädda människan som hukar bland träden behöver inte längre göra det. De där träden kan stå för lite allt möjligt. Vi gömmer oss bakom attityder och jargonger, arbete och karriär, pengar och ägodelar, prestige och stolthet, produktivitet och effektivitet, tillväxt och framgång… Hjälparen kommer för att smälta människans hjärta, för att återigen komma nära, visa för människan att det genom nåden och förlåtelsen är ofarligt att lämna gömstället. Låt oss stanna på ännu ett ställe i dagens text:v 30-31Världens härskare kommer. Fysiskt kommer djävulen i form av Judas förräderi, i den osynliga världen väntar konfrontationen på korset. Det drar verkligen ihop sig. Djävulen kommer att verka ha all makt över Jesus, men egentligen råder det motsatta. Det som ser ut som att Jesus fördöms av Guds folk, av det Romerska imperiet och av världen — när djävulen övervinner Sonen på korset — visar sig i ljuset av uppståndelsen vara Sonens seger över djävulen. 12:31-...

Att kris leder till utveckling har blivit kulturell norm. Men vad händer om man blir allvarligt sjuk och förblir densamma? Maria Andersson Vogel funderar i ljuset av sin egen cancer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ingen som hör detta har väl undgått det gamla påståendet att det kinesiska tecknet för kris är det samma som det för möjlighet. Även om denna beskrivning är milt sagt tveksam har vi alla hört berättelserna. De om människor som ställs inför stora påfrestande skeenden i sina liv och som följd gör livsförändringar till det bättre. De säger äntligen upp sig från det jobb de sedan länge tröttnat på, de lämnar den dysfunktionella relationen eller förverkligar den gamla drömmen att flytta ut på landet.Kopplingen mellan kris och möjlighet tycks ha blivit en nästan självklar förväntan. När vi genomlider en svår period kommer vi också att förbättras. Vi förändras som personer, ser saker klarare, vi vet nu bättre vad livet är. Psykiatrikern Johan Cullberg beskriver i sin klassiska bok ”Kris och utveckling” hur kriser i ett mänskligt liv är en förutsättning för mognad. Mognad, betonar Cullberg, betyder inte nödvändigtvis styrka och förmåga att njuta av livet, men det innebär kunskap och insikt om detta fortsatta liv.När jag blev diagnostiserad med bröstcancer upplevde jag först något liknande. Det var som att livet blixtbelystes. Det som var viktigt syntes tydligt medan det oviktiga försvann i skuggorna. Jag upplevde så starkt att denna erfarenhet skulle förändra mig för alltid. Jag skulle aldrig mer bli densamma.Men efter operation och återhämtning kom beskedet att det även skulle bli cellgifter. Det där blixtbelysta undantagstillståndet sträckte nu ut sig över månader istället för veckor. Månader av illamående, trötthet, yrsel, muskelvärk. Den existentiella upplevelsen av allvarlig sjukdom bleknar inför den rent kroppsliga erfarenheten. Kropp, så mycket kropp. Sjukdom är så mycket kropp. Visst är det också, oavbrutet, en existentiell händelse att bli allvarligt sjuk. Men det är som att den innebörden är svår att hålla fast vid när kroppen tar all uppmärksamhet.Och de stunder jag kommer upp till ytan igen, i pauserna mellan behandlingarna, då är jag till min besvikelse precis samma person som innan. Ingen storslagen insikt om vad som verkligen är viktigt, utan samma vardagliga neuroser, irriationer och triviala konflikter som innan upptar mitt medvetande. Är det inte sant, att kris leder till utveckling, eller är det jag som inte är tillräckligt bra på det? Jag får prestationsångest (bredvid alla andra små neuroser). Kristina Sandberg skrev en hel roman om sin cancerbehandling, jag tittar på tv-serier. Saknar jag det som krävs för att utvecklas? Underförstått till det bättre, krisens utveckling i detta narrativ är aldrig någonsin till det sämre.Forskningen om huruvida vi kan förändra vår personlighet eller inte tycks ge kluvna svar. I en artikel i Svenska Dagbladet läser jag att även om stora delar av vår personlighet beror på genetik och miljö påverkas en inte oansenlig del av slumpen. Händelser som inte går att förutse men som potentiellt kan ha mycket stor effekt. Jag antar att min bröstcancer rent teoretiskt faller in under denna kategori, i synnerhet som mina gener inte talat för någon omfattande risk för denna sjukdom. Samtidigt hävdas det från vissa håll att påståendet att personligheten bestäms av våra gener är meningslöst. Att något finns inskrivet i vårt DNA betyder inte att vi är fast med det, och studier visar hur människors personligheter faktiskt förändras över tid. Och vill vi förändras talar forskning för att det är möjligt. Människor som genomgått terapi uppvisar stora och bestående förändringar avseende exempelvis känslomässig stabilitet. Andra fo rskare är mer skeptiska och menar att det handlar om att människor lär sig tekniker snarare än att deras personligheter förändras.Den österrikiske psykiatrikern Viktor E. Frankl ska ha sagt att ”Då vi inte längre kan förändra en situation så tvingas vi till att förändra oss själva.” Att drabbas av allvarlig sjukdom är sannerligen en situation man saknar kontroll över. Frågan är hur länge förändringen av sig själv håller i sig. Jag får ett samtal från en kollega som vill höra hur jag mår. Hon har själv genomgått samma sak och säger krasst att erfarenheten inte gör en till en annan människa. ”Man blir inte mer ädel av att ha drabbats av cancer och överleva.” Hon får stöd av longitudinella studier som visar att livsomvälvande händelser, kriser så som allvarlig sjukdom, inte påverkar personligheten mer än tillfälligt. Trots min känsla av att jag aldrig mer skulle bli densamma, som jag så kraftigt upplevde de första veckorna efter min cancerdiagnos, tycks forskningen mena att känslan klingar av och att man återgår till status quo. Till samma gamla neuroser som innan.Så vad är det jag hoppas på, vad handlade den där starka känslan om? Kanske är det så enkelt som att svåra livssituationer behöver kännas meningsfulla för att man ska orka genomleva dem. Om jag inte kommer ut på andra sidan av detta som en förändrad och bättre person, då var det en helt igenom meningslös händelse. Och den insikten är tung att bära. I ett avsnitt i boken ”Hagitude” berättar den brittiska psykologen och mytkännaren Sharon Blackie om sin egen erfarenhet av att diagnosticeras med allvarlig cancer, och resan genom en påfrestande behandling till ett tillfrisknande. Vid ett tillfälle ser hon en film där en av rollfigurerna som genomgått något liknande konstaterar att nu var allting äntligen som vanligt igen. Detta gör Blackie så arg att hon skriker åt tv:n: Det är inte meningen att man ska genomgå en sådan upplevelse oförändrad!Jag längtar efter det liv jag levde innan, då min kropp orkade och mitt psyke orkade. Då kaffet smakade gott, mitt hår växte och jag hade energi och lust att träffa mina vänner. Samtidigt vill jag att Blackie ska ha rätt, jag vill känna mig på djupet förändrad av denna erfarenhet. ”Jag vill att allt ska bli som vanligt och ändå är det det som jag fruktar mest”, som Bob Hund sjunger.Och på ett sätt är jag kanske förändrad, även om jag inte är säker på att det är till det bättre. För vad som är påtagligt annorlunda är att min dödlighet har gått från att vara en intellektuell insikt till en kroppsligt känd vetskap, blivit en levd erfarenhet. Fram tills dess att döden inträffar verkar det dock i nte bättre än att det är denna min kropp och dessa mina neuroser jag har sällskap av. Mitt eget status quo.En bekant skriver på sociala medier om sin frustration över att istället för utveckling hela tiden återupptäcka samma gamla mönster och begränsningar hos sig själv. Och jag tänker att vi alla är lurade av dessa föreställningar om förändring, förnyelse, förbättring. Att vi istället är utelämnade till att ständigt upptäcka samma gamla bråte. För är det något jag lärt mig av min kris så är det detta: man kan inte fly sig själv. Kanske kan man kalla det för utveckling.Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete

It is the golden rule of female orgasms: She comes first, second, third, fourth and fifth.Once your woman has been thoroughly, artfully, heart-fully f**ked into oblivion, then you can come. And if a woman is only having one orgasm—or one paltry clitoral orgasm—then I guarantee that not only has she not been well-f**ked, but that she will be significantly UNDERf**ked and sorely lacking. In today's episode:  Why jizzing all over the place like a teenage boy at the slightest provocation makes your woman stop having sex with you (“The Come Fairy made me do it!”)  How the more unfaze-able you are, the more f**kable you are as a man. Why stamina is the most important sexual skill you can cultivate  Why one is never enough for women   The Supercock: Sexual Mastery for Men Salon is coming in September. This is signature 8-week online program for men. In it, you'll learn how to:  Achieve superstar stamina and be a marathon f**ker.  Learn to separate orgasm from ejaculation  Give your woman multiple G-Spot, cervical and squirting orgasms  Build a Supercock with exercises to increase strength, length and girth  Occupy your alpha, dominant masculine power and take charge in bed and in life And much, much more!  To be notified of when we open registration and receive my free, preview video series, go to Sexual Mastery for Men. 

99.9% of people are underf**ked. Does that mean 99.9% of people can't come up with original ideas? In this episode: - Why plagiarists are by definition rabidly underf**ked- The relationship between being original, well-f**ked and expressing your creative genius- Why women stealing content from other women is not "women supporting women"- How people defending plagiarism (bizarre, I know) are also wildly underf**ked and also likely plagiarists- Why most people truly are not creative and original and how you can be

Varje historia vi hör är en övning. Vad mer är egentligen skräck än ett möte med något man fruktar under kontrollerade omständigheter. Underförstått är att det faktiskt skulle kunna hända. I varje berättelse tänker vi motvilligt att det hade kunnat vara vi. I veckans Creepypodden berättar vi historier förhoppningsvis just du ska identifiera dig med.Creepypodden är producerad av Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i det här avsnittet. Vill du läsa fler creepypastor kan klicka dig runt bland våra tidigare avsnitt, eller följa oss på Facebook eller Instagram där vi heter Creepypodden. Mejla oss gärna med tips på bra creepypastor eller med egna skrämmande upplevelser: creepypodden@sverigesradio.se.

Fler än hälften av alla konstverk som byter hand tros vara förfalskningar, men straffet är inte särskilt hårt och brotten inte prioriterade. Lars Hermansson funderar på att själv skapa en äkta kopia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer ibland att jag får ett starkt begär till konstverk. Jag vill ha dem i mitt hem och titta på dem, länge, kanske hela livet. Det är sällan de bråkiga, fulsnygga, provocerande verken jag vill ta hem, utan de lite lugnare, meditativa, gåtfulla. En Mark Rothko, en Håkan Rehnberg, på sin höjd en Mamma Andersson. Men jag har förstås inte råd. Därför har jag ibland lekt med tanken att göra kopior. Eftersom jag inte kan måla är urvalet verk begränsat till vissa objekt och assemblage. Hur svårt kan det vara ett göra en tillfredställande kopia av en Clay Ketter – lite oljefärg, lite byggnadsmaterial, lite kartong, jag föreställer mig att det skulle gå om jag fick hålla på ett tag.På sistone har jag börjat sukta efter ett verk av Zsuzsanna Larsson Gilice. Det heter Lexikon och är just ett lexikon, ett ungersk-svenskt råkar jag veta, där varje sida, inklusive pärmarna, är helt och hållet täckta av stanniol. Det ser ut som en silverbibel liggande på en glasskiva svävande i rummet. Jag tror att jag skulle kunna göra en rätt bra kopia av det där verket. Zsuzsanna och kanske några till skulle se skillnaden, men jag skulle kunna lura nästan vilken potentiell köpare som helst. Men jag skulle inte försöka avyttra kopian, jag skulle ha den hängande i ett soligt fönster och bara titta på den, ofta.Men vad händer med originalet om det finns en kopia ute i världen? Ingenting så länge ingen vet om den. Förstås. Fast i det här fallet vet ju jag om den, och redan nu, innan jag ens har börjat slå in boksidor i stanniol, känner jag hur begäret till originalet minskar. Det blir liksom profanerat vid blotta tanken på mina taffliga försök att göra likadant som Zsuzsanna, som om verket bara handlade om ett hantverksmässigt förfarande, som om det inte hade en själ. Men om verket går att kopiera så att ingen ser skillnad på original och kopia, har då originalet en själ som kopian inte har? Var någonstans skulle den ha sitt säte, om inte i verkets materiella egenskaper?Hos betraktaren kanske. Konstkritikern Ulf Linde menar i en essä att om en målning som utger sig för att vara en Rembrandt gjord i Rotterdam i mitten av 1600-talet, istället visar sig vara en förfalskning målad i till exempel Belgrad 1910, slocknar målningen för honom, hur vacker den än är. Linde skriver: ”I ett slag töms den på all autenticitet, trots att ingenting i själva målningen förändrats – den säger detsamma, men det som sägs når mig från fel tidpunkt och rum.”Hmm. Linde tillverkade ju själv inför en utställning på Moderna muséet i Stockholm 1963 kopior av några av Marcel Duchamps berömda ready- mades, med tillåtelse från konstnären förstås. Varifrån talade de verken? Från 1960-talets Stockholm eller 10-talets Paris? Jag föreställer mig att Linde skulle svara 10-talets Paris, eftersom han hade Duchamps välsignelse. I och med den bibehålls, tänker jag mig, Lindes omhuldade autenticitet i kopiorna, eftersom den, autenticiteten alltså, i det här fallet är ett koncept, en idé. Med måleri och skulptur är det annorlunda, där kommer man inte förbi det där med handens beröring och signaturens äkthet. Och kunnandet förstås, den äkta genialiteten. När man tar del av intervjuer och biografier över berömda förfalskare i konsthistorien, får man intrycket av att nästan alla är tekniskt briljanta, men av konstmarknaden oupptäckta målare och skulptörer. Och att beslutet att börja ägna sig åt förfalskning är ett slags hämnd på denna marknad. En relativt riskfri sådan, berättar Carl Johan Svensson, lektor i historiedidaktik vid Jönköpings universitet, i sin bok Äkta och oäkta förfalskningar. Straffen för tillverka och sälja falsk konst är relativt låga. Och det finns inte en enda polis i landet som sysslar på heltid med dessa brott, trots att uppskattningsvis 60 procent av all konst som byter ägare i världen antas vara förfalskad, enligt konstexperten Claes Moser som skrivit förord till boken. Den första lagen mot konstförfalskning tillkom i Frankrike 1895. Innan dess var det vanligt att sympatin hamnade hos bedragaren snarare än den bedragne. Och i viss mån är nog så fortfarande.Men den stackars konstnären då, den vars verk kopieras, eller, kanske än värre, pasticheras? Det vill säga att någon försöker kopiera eller härma den stil som utmärker ditt konstnärskap, inte nödvändigtvis de faktiska målningarna eller skulpturerna. Ordet pastisch kommer från italienskans ”pasticcio” som betyder pastej eller blandning, i dagligt tal också ”en salig röra” eller liknande. Ordet har alltså en lätt pejorativ, skämtsam klang. Och visst är det väl ett milt våld pastischören utövar mot konstnären eller författaren, även när pastischen är som det heter ”kärleksfull”, och alltså inte karikerar eller uttryckligen driver med upphovspersonens speciella stil. Alla som någon gång blivit utsatt för härmning, av till exempel sitt sätt att gå, klä sig, skratta, vet att det är rätt obehagligt. Du känner dig förfaddad, tillblurrad, som om härmaren, på lek dessutom, försökt ta din själ.Jag antar att det är så man känner sig som pastischerad författare eller konstnär. Så om du nödvändigtvis måste göra en pastisch, eller på annat sätt exploatera en känd förlaga, välj gärna en död upphovsperson. Som huvudpersonen i Jorge Luis Borges fiktiva essä, ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, som i början av 1900-talet bestämmer sig för att skriva Miguel de Cervantes riddarroman från 1600-talet utan att titta i boken som han läste i tolv–, trettonårsåldern och sedan dess inte läst om. Alltså inte kopiera Cervantes roman, utan själv skriva den, ord för ord.Först tänker Menard att detta vore möjligt genom total identifikation med författaren, att alltså bli Cervantes, genom att lära sig sextonhundratalsspanska, återta den katolska tron, studera i Valladolid och Sevilla, kriga mot morerna, och sedan helt enkelt försöka glömma Europas historia mellan 1602, då Cervantes ska ha påbörjat sin Don Quijote, och 1918 då Menard påbörjade sin. Men han avvisar denna metod som alltför enkel. Han ska skriva Don Quijote utan att identifiera sig med Cervantes. Hur det gick? Tja, ganska bra. Läs själv.Vad som förenar Borges Pierre Menard med verklighetens härmare, förfalskare och pastischörer, är, tror jag, en till milt förakt förklädd avundsjuka, eller om det är misantropi. Menard har inte valt att skriva sin Don Quijote för att Cervantes roman skulle vara särskilt bra, utan bara för att bevisa att han kan, för att leverera ett styrkebesked. Naturligtvis på Cervantes bekostnad. Litegrand som de tekniskt briljanta på konstbranschen besvikna förfalskarna av Vermeer, Bracque och Rembrandt. Alltså van Meegeren, Beltracchi och Keating, som alla säger, när de till slut avslöjats: Det var inte svårt. Det är bara att lära sig måla. Underförstått: Men det är väl ni alldeles för obegåvade för att klara av.Lars Hermansson, författare och kritikerLitteraturCarl-Johan Svensson: Äkta och oäkta förfalskningar – en konstskatt i polishusets källare. Carlssons bokförlag, 2019.

Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett inspirerat rus. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte utan lät Gud göra det.För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre, säger han. Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. [] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning []Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år, sa han då, 1980.Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare eller den hand som river bort fikonlövet har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är inre expansionister. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att drömma någon annans drömmar. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt. Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen i den mån det är en lyckad gestaltning synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också som Knausgård uttrycker sig om skrivandet skapar ett rum där något är möjligt att säga? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.Martin Engberg, författare

Wir melden uns mit einem Life Update zurück und sagen es so wie es ist: Manchmal läuft es nicht so wie man es gerne hätte. In der heutigen Folge erzählen wir, wo wir uns die letzen Wochen herumgetrieben haben, wie wir mit Fernbeziehungen und Männern, die beim Daten noch an ihre Ex denken, umgehen, und beantworten all eure Fragen - ehrlich und ohne Filter. Viel Spaß beim Hören!

NOTE: This episode is a video I highly suggest you WATCH on YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=szfTXMUIE8g**In this week's special investigation SMM news report, we bring you a visual depiction of the Beta Variant pandemic. And it's cure: The Alpha Variant. The report features:  Dr. Kim Anami, of the CUFDC (Center for Underf**ked Disease Control), who makes a return appearance to weigh in on the controversy. As our most trusted expert, she has fabulous advice for those seeking to ward off and develop natural immunity to the Beta Variants.  Exclusive footage of Beta and Alpha Variants in their natural habitats. A graphic demonstration of the effects of the Beta Variant on women.   An inspiring rally cry for Alphas to make their return. We are waiting with bated breath and ready-to-open legs.  A great question I received after last week's provocative episode, was:  Can Beta Variants be transformed into Alphas? ANSWER: Yes, they can. Beta behavior is learned and acquired, both socially and physically. Any man can take charge of his life and make massive changes and in a short period of time. Your sexual energy is the quantum leap shortcut to getting there. Once you have mastery over it, that dominion extends to all parts of your life: woman, confidence, finances, career. In my Sexual Mastery for Men, I show you how to occupy your fully embodied, testosterone-fuelled, ultra-f**kable masculine self. Salon opens next week! FOLLOW ME ON INSTAGRAM: https://www.instagram.com/kimanami/?hl=enYOUTUBE: https://www.youtube.com/user/KimAnami

Dr. Kim Anami, Director of the CUFDC (Center for Underf**ked Disease Control) gives her recommendations for getting us out of the FUKME pandemic, and addresses the latest variants. ** Highly recommend you watch the video version of this on my YouTube channel. 

Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva. Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas. Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga. När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens. Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett inspirerat rus. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte utan lät Gud göra det. För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två. I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre, säger han. Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. [] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv. Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme. Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning [] Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år, sa han då, 1980. Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen. Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra. För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare eller den hand som river bort fikonlövet har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är inre expansionister. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar. Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med. Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att drömma någon annans drömmar. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England. Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre. I Oavsiktligt - Om att läsa och skriva säger Karl Ove Knausgård: Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt. Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen i den mån det är en lyckad gestaltning synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt. Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också som Knausgård uttrycker sig om skrivandet skapar ett rum där något är möjligt att säga? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna. Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på? Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras. Martin Engberg, författare

- Runt mig kryllar det av löpsedlar och bokomslag med förslag på hur jag ska leva fullt ut. Alltså mer än vad jag redan gör. Underförstått det jag har räcker inte. Martin Höög bor i Umeå och är distriktschef på Folkuniversitetet. Tidigare har han arbetat på Kriminalvården och BRIS, Barnens rätt i samhället.  Han har två vuxna barn och ägnar fritiden åt skog, vatten, böcker och musik. Producent Gunilla Nordlund tankar@sverigesradio.se

Wir starten fett in die neue Season ›Lust auf mehr‹ mit einem Better-Than-Sex-Cake! Im Rahmen der Season werden im nächsten halben Jahr zahlreiche Episoden zum Thema Sex, Sexualität, Lust, Queerness und Feminismus erscheinen. Es bleibt also spannend! Diesmal entdecken Olivia, Max und Armin den Zusammenhang zwischen Sex und Kulinarik, während sie die fette Torte verspeisen. Im Anschluss geht’s in die rege Diskussion zum Slogan „Oversexed and Underf*cked“, mit dem wir die Season eröffnen wollen. Wir stellen fest: In unserer Gesellschaft geht es viel um Sex, aber selten um Sexualität. Sex gilt als gesund, aber nur unter strikten Bedingungen. Und kann man überhaupt underf*cked sein? Wie immer freuen wir uns über Kritik, Meinungen und Fragen zur Folge: Schreib uns auf Facebook (@UnterPalmenZeitung), Instagram (@u.p.zeitung), WhatsApp/Telegram/Signal (+43 677 63086954) oder via Mail (siehe https://unterpalmen.net/). Vor allem freuen wir uns über Ideen zu Themen und Problemen, die wir im Laufe der Season besprechen sollen. Wenn dir der Podcast taugt, dann gib uns unbedingt 5 Sterne auf Apple Podcast! Und nicht vergessen: Egal was es gibt, Hauptsache mit Schirmchen und Streusel! #süßbleiben

Om det förflutna försvagas, vad händer då med framtiden? Den är ju beroende av minnet. Annars blir allt bara ett evig nu. Mikael Timm försöker komma ihåg att minnas. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I den grekiska mytologin fanns nio muser varav en Kleió eller Klio som romarna kallade henne, var historieskrivningens musa. Muserna var döttrar till Zeus och Mnemosyne och de beskrivs ofta som en grupp under Apollons ledning man kan associera till någon amerikansk manlig sångare omgiven av en kör i kortkort på 60-talet. Möjligen var muserna lekfullare än sin mor, minneskonstens gudinna. Det är lätt att föreställa sig dem som en skrattande grupp unga kvinnor. Man kan tolka deras gruppgemenskap som att den ena musan behöver den andra. Utan Kleió blir den episka dikten svårare, utan Thalia får vi människor inga komedier att skratta åt. Ja, muserna verkar fortfarande ha arbete: Érato som hade hand om sång till lyra har fullt upp med alla singersongwriters. Eutérpe som hade hand om flöjtmusiken håller nu liv i jazzen. Astronomins musa har ordnat stora statsbidrag till rymdforskning. Men hur går det med Kleió, historiens musa? Varje morgon mötte han sin fru och frågade artigt vem hon var. Varje dag gick han igenom sin lägenhet utan att ha minsta minne av att ha varit där tidigare. Och förresten: varför behöver just historiker en särskild musa? Att skapare av poesi, sång, dans och drama kunde behöva inspiration är lätt att förstå. Men varför historiker? Är det så svårt att beskriva det förflutna? Eller är allmänheten så ointresserad av vad som hänt att historieskrivaren behöver lite extra stöd för att härda ut? Eller var det helt enkelt för att de grekiska gudarna som levde synnerligen händelserika liv visste att det var svårt att minnas vad som hänt? Det brukar sägas att vi lever i en historielös tid. Undertexten är att Allt blir förflutet så fort och så få är intresserade av det förflutna. Stämmer det? Biografier, tv-serier om avlägsna tider och dokumentärer om krigshistoria är uppenbarligen efterfrågade. Marknaden för det förflutna förefaller växa. Om det nu inte bara är så att vi glömt vad vi hört tidigare och gärna hör samma historia en gång till. Det sistnämnda skulle innebära att vi lider av någon sorts kollektiv minnesförlust. Personligen finner jag det inte speciellt oroande om intresset för historia är i avtagande det kan alltid öka igen, när det kommer en skicklig historieberättare. Men utan minne fungerar vi inte. Minnet är förutsättning för all form av distinktion. Minns vi inte föremål A kan vi inte skilja det från föremål B. Den kände neurologen och författaren Olivier Sacks har skrivit flera böcker om minnesförlust, bland annat den om Mannen som misstog ett paraply för sin fru. Om jag nu minns rätt. Heter inte boken "Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt"? Själv har jag på en konferens om hjärnan hört historien om en man som skadades i en byggolycka i början av 1900-talet och fick ett järnspett genom huvudet. Han överlevde, men minnet hade skadats. Så småningom fick han komma hem från sjukhuset. Varje morgon mötte han sin fru och frågade artigt vem hon var. Varje dag gick han igenom sin lägenhet utan att ha minsta minne av att ha varit där tidigare. Världen föddes på nytt efter nattens sömn. Underförstått i påståendet om vår tids historielöshet är att det var bättre förr. Hur de antika grekerna förhöll sig till historien är omstritt. Grekiska filosofer sysslar ofta med hur man bör leva, men argumenterar sällan med historiska exempel. Och stoikernas uppmaning om att man inte bör bry sig om världen antyder att det inte är värt att komma ihåg något. En engelsk forskare har hävdat att antikens greker faktiskt inte var speciellt intresserade av det förflutna. Däremot hade de enligt denna teori ett sorts blekt kollektivt minne av en försvunnen guldålder. I det antika Grekland var det viktigt att minnas gudarna. Den som förolämpade en gud genom att inte uppfylla krav på offer låg illa till. Gudarna krävde vad som dem tillkom och men var till skillnad från kristna predikanter mindre intresserade av moralfrågor. Men det är förstås inte bara konstnärer som behöver minnet. Trädgårdsodlaren måste minnas i vilken del av trädgården respektive planta stod förra året.  En konstnär som intresserat sig för minnet, ja man kan säga, en konstnär som var besatt av minnet hette Chris Marker och var dokumentärfilmare. Markers mest kända film heter La Jetée/Terrassen och är en kortfilm från 60-talet som utspelas i framtiden där människorna lever under jorden efter ett världskrig. Forskarna i denna civilisation behöver information om vad som hände och uppmärksammar en man som inte kan släppa det förflutna. Han minns en scen på flygplatsen Orly där en man dör på en terrass. Jag kanske ska tillägga att jag sitter just på Orlys flygplats och skriver detta. Jag har försökt minnas hur terrassen i filmen såg ut och gått runt och letat efter den. Men alla terrasser är stängda. Mitt minne blockeras. Terrassen slutar med att mannen färdas till den scen han minns bara för att upptäcka att det är han själv som skjuts till döds. Terry Gilliams film De 12 apornas armé är inspirerad av Markers film. Själv var den franske filmaren i sin tur inspirerad av Hitchcock-filmen Vertigo/Studie i brott som han såg åtminstone ett tjugotal gånger. Den handlar om en före detta polis som minns en kvinna som dött och som han försöker återskapa genom sin nya flickvän som i själva verket är den kvinna han tror har dött... Så där kan man fortsätta genom film och teaterhistorien. För att nu inte tala om författare som Marcel Proust, Elias Canetti, Marguerite Duras, Louis-Ferdinand Céline, Christopher Isherwood och många, många andra vars verk utgår från minnet. Men det är förstås inte bara konstnärer som behöver minnet. Trädgårdsodlaren måste minnas i vilken del av trädgården respektive planta stod förra året. Vinavsmakning är totalt omöjlig utan minnet av vad som druckits tidigare. Hur bra än smaklökarna fungerar måste minnet vara ännu bättre för att man skall veta vilket vin det är. Solaris visar att minnet av det vi varit med om gör oss till dem vi är. Utan minne, inget jag. Att det är irriterande att minnet sviker har alla varit med om. Än mer irriterande är hur nyskapande minnet kan vara. Det inte bara ändrar på hur det varit. Det uppfinner det förflutna på nytt. Träffade jag verkligen den författaren för 30 år sedan. Eller minns jag vad jag läst om författaren, alltså andras minnen av möten? I Tarkovskijs film Solaris baserad på en bok av Stanislav Lem sitter några astronauter på en sliten rymdstation som invaderas av människor. Inte okända. Tvärtom. Det är människor från astronauternas förflutna. Havet på en planet under dem känner av astronauternas drömmar och gör verklighet av dem. Rymdstationen invaderas av människor astronauterna minns. Solaris visar att minnet av det vi varit med om gör oss till dem vi är. Utan minne, inget jag. Kan man överhuvudtaget syssla med det förflutna utan att längta till det? Ingmar Bergman gladde sig åt att via en minnesbild kunna gå in i en lägenhet hans vistats i som barn och uppleva allt igen: dofter, ljus, ljud. Han kunde resa i tiden. Själv hade jag länge samma förmåga, men sedan några år är den borta. Jag kan inte längre sluta ögonen och återuppliva ett ögonblick. Det förflutna är dött, eller snarare: det har givit sig av. Men om det förflutna försvagas, vilket alltså många hävdar sker i vår civilisation, vad händer då med framtiden? Det verkar rimligt att framtiden inte kan existera utan det förflutna. Det vill säga visst kan saker inträffa men utan minne kan vi inte föreställa oss det som ska existera senare. Utan minne blir allt som för mannen Olivier Sacks skrev om. Ett evigt nu vilket väl måste vara samma sak som evigheten. För inte tror jag änglarna har digitala armbandsur. Utan tidsuppfattning, utan minne ingen vision av framtiden. Bra i Paradiset, opraktiskt på jorden. Så om ni som nu lyssnat till mig i ungefär 10 minuter inte minns vad jag har sagt så försvinner jag och mina ord. Ur personlig synvinkel är det kanske inte så dumt: jag kan dyka upp i radion igen i morgon med nya ord. Det här lilla programmet kan återkomma med annat innehåll, kanske är jag själv en annan människa i morgon. Men för att veta det måste jag förstås minnas vem jag var igår, alltså idag. Mmmm. Mikael Timm, kulturjournalist och författare

I denna veckas powercast tar sig Joakim, Victor och Xavier igenom den svenska förkylningen. Detta efterföljs sedan av prat kring Pokémon 3D, Call of Duty: Advanced Warfare och Alien: Isolation. De små grabbarna vaskar fram veckans punkter i rent nyhetsvärde och avslutar det hela med glada användarfrågor. Underförstått - detta är en helylle-PowerCast med allt vad det innebär! Trevlig helg!

I denna veckas powercast tar sig Joakim, Victor och Xavier igenom den svenska förkylningen. Detta efterföljs sedan av prat kring Pokémon 3D, Call of Duty: Advanced Warfare och Alien: Isolation. De små grabbarna vaskar fram veckans punkter i rent nyhetsvärde och avslutar det hela med glada användarfrågor. Underförstått - detta är en helylle-PowerCast med allt vad det innebär! Trevlig helg!

I ett spartanskt möblerat råtthål (hans egna ord) i Gamla stan i Stockholm, sitter Anders Eliasson och sänder ut den mest enastående, klichébefriade musik - kall och het, avskalad och myllrande, bortom dur och moll. Symfonier, kammarmusik, oratorier; allt komponerat inom helt egna ramar som han kallar "systemet" - pilar, trianglar, tusenåriga tonarter och energilära varvat med antik filosofi. Det enda sättet för tonsättaren Anders Eliasson att överleva är att befinna sig i musiken. Det gäller att dra fram den hörbara musiken ur tystnaden och inte sitta och jollra. Allt utom musikens egen smak är oviktigt. Som en musikarbetare på femskift fortsätter Anders Eliasson att kommunicera med ”musikhavet” och ”musikängeln”, en potentiell musik i dräktig förväntan, betydligt större än hans egna tankar. Först reder han ut vad som klingar därinne. Ett kärl ska fyllas. Det gäller att dra fram den hörbara musiken ur tystnaden och inte sitta och jollra. Snart börjar musiken spinna och skruva sig efter ”vad musiken själv vill”. I en intervju i Hufvudstadsbladet i samband med Nordiska rådets musikpris svarade Eliasson så här: ”Det är fullständigt betydelselöst hur jag håller i koppen. Det som är intressant är kaffet jag dricker.” Underförstått: Allt utom musikens egen smak är oviktigt. En P2 Dokumentär av Mikael Strömberg (repris)     Tonsättaren Anders Eliasson (1947-2013) gick bort två månader efter att denna P2 Dokumentär sändes första gången den i mars 2013.

I ett spartanskt möblerat råtthål (hans egna ord) i Gamla stan i Stockholm, sitter kompositören Anders Eliasson och sänder ut den mest enastående, klichébefriade musik - kall och het, avskalad och myllrande, bortom dur och moll. Symfonier, kammarmusik, oratorier; allt komponerat inom helt egna ramar som han kallar "systemet" - pilar, trianglar, tusenåriga tonarter och energilära varvat med antik filosofi. Det enda sättet för Anders Eliasson att överleva är att befinna sig i musiken. Det gäller att dra fram den hörbara musiken ur tystnaden och inte sitta och jollra. Allt utom musikens egen smak är oviktigt. Som en musikarbetare på femskift fortsätter Anders Eliasson att kommunicera med ”musikhavet” och ”musikängeln”, en potentiell musik i dräktig förväntan, betydligt större än hans egna tankar. Först reder han ut vad som klingar därinne. Ett kärl ska fyllas. Det gäller att dra fram den hörbara musiken ur tystnaden och inte sitta och jollra. Snart börjar musiken spinna och skruva sig efter ”vad musiken själv vill”. I en intervju i Hufvudstadsbladet i samband med Nordiska rådets musikpris svarade Eliasson så här: ”Det är fullständigt betydelselöst hur jag håller i koppen. Det som är intressant är kaffet jag dricker.” Underförstått: Allt utom musikens egen smak är oviktigt. En P2 Dokumentär av Mikael Strömberg   Tonsättaren Anders Eliasson gick bort två månader efter att denna P2 Dokumentär sändes.

I veckan har EU varit ute i farten igen, den här gången handlar det återigen om snuset. Underförstått vill EU att snuset ska väck. Detta genom att förbjuda vissa smakämnen som nästan uteslutande återfinns i snus. Alla svenska EU-pralamentariker är enade om att snuset måste få finnas kvar, till varje pris. Man kan tro, med titeln till veckans avsnitt att vi vill att snuset ska väck, det vill vi inte. End of story. - Denna vecka snuddar vi även det kungliga dopet. Vi tar upp facebook aktierna, våld i skolan och mycket mer. Vi har även en ny programpunkt i slutet av avsnittet. Missa inte! - För att lyssna på avnsittet trycker man, som vanligt, här! - Misär Sverige