Podcasts about gutai

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

In this episode, of The Great Women Artists Podcast, Katy Hessel reads 30 MINS of her chapter on SURREALISM from her book – and audiobook! – The Story of Art Without Men. The Story of Art Without Men is published by Penguin (UK), WW Norton (US). AUDIO BOOK: https://www.audible.co.uk/pd/The-Story-of-Art-Without-Men-Audiobook/B09P1RK3GV?utm_source=Authorpost BOOK: https://www.waterstones.com/book/the-story-of-art-without-men/katy-hessel/9781529151145 https://www.barnesandnoble.com/w/the-story-of-art-without-men-katy-hessel/1141471389 Taking its name from Gombrich's Story of Art (now in its sixteenth edition, which includes just one woman!), this book aims to retell art history with PIONEERING non-male artists who spearheaded movements and redefined the canon. Beginning in the 1500s and ending with those defining the 2020s, this ~FULLY illustrated 500+ page~ book is divided into five parts pinpointing major shifts in art history. It goes across the globe to explore and introduce you to myriad styles and movements, interweaving women, their work and stories, within! To avoid artists ever being seen as the wife of, the muse of, the model of, or the acquaintance of, I have situated the artists (over 350!!) within their social and political context. I hope this book will be your GUIDE and BIBLE to art history, providing introductions and overviews of major movements from the last 500 years, because, what was the Baroque anyway? Who were the Spiritualist artists in the 19th century? Explore the Impressionists, the quilt-makers paving the way, the Harlem Renaissance trailblazers, the postwar artists of Latin America, the St Ives group, GUTAI, Abstract Expressionists, those reinventing the perception of the body in art, the feminist movement of the 1970s, art since the millennium and SO MUCH MORE! PLEASE NOTE: When you purchase this title, the accompanying PDF will be available in your Audible Library along with the audio. By: Katy Hessel Narrated by: Katy Hessel Length: 10 hrs and 44 mins Unabridged Audiobook THIS EPISODE IS GENEROUSLY SUPPORTED BY OCULA: https://ocula.com/ ENJOY!!! Follow us: Katy Hessel: @thegreatwomenartists / @katy.hessel Sound editing by Mikaela Carmichael Music by Ben Wetherfield https://www.thegreatwomenartists.com/

When the $270 million dollar Gerald Fineberg collection was announced, Christie's Sara Friedlander remarked that the Boston real estate developer, “bought art like a curator.” Citing his ability to go deep into key movements like the artists of Black Mountain College, the Ninth Street Women, Gutai, Pop, Minimalism, Arte Povera and the Pictures Generation, Friedlander also points out that Fineberg had important works by Gerhard Richter, Christopher Wool, Alice Neel, Man Ray, Beauford Delaney and Barkley Hendricks. We sat down this week to talk through as much of the art on offer as we could possibly discuss in 30 minutes. Highlights from the Fineberg collection are on view at Christie's until May 13th when the entire collection will be on display at the auction house's Rockefeller Center headquarters. The highlights are hung in an engaging “salon” style—that means the works are sitting edge-to-edge—but the final exhibition will offer a different perspective. Auction season in New York is a rare opportunity to see art. The auction houses are open to the public. So avail yourself of this privilege starting May 6th.

THIS WEEK on the GWA Podcast, we interview Bloum Cardenas, none other than the granddaughter of the trailblazing, French-American sculptor, painter, performance artist and more, NIKI DE SAINT PHALLE!! Born in 1930 in France and living throughout the 20th century between America and Europe – she passed in 2002 – Saint Phalle is one of the century's greatest creative personalities. She pioneered not only the boundaries between painting, performance and conceptual art in Paris during the 1960s, but explored large scale immersive environments through her joyous, glittering sculptures. These include the Tarot Garden in Tuscany – this incredible paradisal sculpture park filled with these colossal Nana-style sculptures of these bulbous women, glittering in mosaics – or her 1966 work at Moderna Museet in Stockholm, Hon - the Cathedral, where visitors would enter through the giant open legs of one of her Nana figures a world complete with a 12-seat cinema, a bar, a playground for kids, a fish pond and sandwich vending machine. In the early 1960s she worked on her Shooting Paintings – violently shooting at canvases with bags of coloured paint that exploded and dripped onto a plaster surface. She used her ‘shooting events' to fight against political corruption and the patriarchy. Employing large-scale canvases and masochistic gestures to emulate (and poke fun at) her male contemporaries, it was also through chance encounters and group efforts that Saint Phalle pioneered early concepts of Performance Art. By the mid-1960s, Saint Phalle had taken a different direction, abandoning her Shooting Paintings for her Nana sculptures: voluptuous and bulbous figures that reclaim the female form and celebrate the ‘everywoman'. Speaking about them in 1972, she said: ‘Why the nanas? Well, first because I am one myself. Because my work is very personal and I try to express what I feel. It is the theme that touches me most closely. Since women are oppressed in today's society I have tried, in my own personal way, to contribute to the Women's Liberation Movement.' Bloum Cardenas, from 1985–1990, Bloum worked in the archives of her grandmother and in 1997, moved to San Francisco to help organise Saint Phalle's archived there. Since 2002, she has been a trustee for the for the Niki Charitable Art Foundation. She is also the president of the beloved Tarot Garden in Tuscany. ENJOY!!! -- Peter Schjendahl: https://www.newyorker.com/magazine/2021/04/05/the-pioneering-feminism-of-niki-de-saint-phalle New Yorker on The Tarot Garden 2016: https://www.newyorker.com/magazine/2016/04/18/niki-de-saint-phalles-tarot-garden New York Times 2021: https://www.nytimes.com/2021/04/08/arts/design/Niki-de-Saint-Phalle-MoMA-PS1-Salon-94.html Artforum: https://www.artforum.com/print/202105/johanna-fateman-on-the-art-of-niki-de-saint-phalle-85478 Niki de Saint Phalle Foundation website: http://nikidesaintphalle.org/niki-de-saint-phalle/biography/#1930-1949 Tate etc on living with Niki: https://www.tate.org.uk/tate-etc/issue-12-spring-2008/living-niki Tate shots on Niki de Saint Phalle: https://www.youtube.com/watch?v=XV7aJ7XHeB4 Nouveau Réalisme: https://www.tate.org.uk/art/art-terms/n/nouveau-realisme Gutai: https://www.tate.org.uk/art/art-terms/g/gutai Shooting Paintings / Tirs https://www.moma.org/collection/works/150143 Hon - A Cathedral http://nikidesaintphalle.org/50-years-since-hon/ // https://www.youtube.com/watch?v=jNfQt2FsUD4&feature=emb_logo // https://womennart.com/2018/08/22/hon-by-niki-de-saint-phalle/ The Tarot Garden http://ilgiardinodeitarocchi.it/en/ -- Follow us: Katy Hessel: @thegreatwomenartists / @katy.hessel Research assistant: Viva Ruggi Sound editing by Nada Smiljanic Artwork by @thisisaliceskinner Music by Ben Wetherfield https://www.thegreatwomenartists.com/ -- THIS EPISODE IS GENEROUSLY SUPPORTED BY CHRISTIES: www.christies.com

In this very special BONUS EPISODE of The Great Women Artists Podcast, Katy Hessel reads the first 30 MINS of her upcoming book (and audiobook!), The Story of Art Without Men! The Story of Art Without Men is published by Penguin and out on the 8 SEPTEMBER!! AUDIO BOOK: https://www.audible.co.uk/pd/The-Story-of-Art-Without-Men-Audiobook/B09P1RK3GV?utm_source=Authorpost BOOK: https://www.waterstones.com/book/the-story-of-art-without-men/katy-hessel/9781529151145 Taking its name from Gombrich's Story of Art (now in its sixteenth edition, which includes just one woman!), this book aims to retell art history with PIONEERING non-male artists who spearheaded movements and redefined the canon. Beginning in the 1500s and ending with those defining the 2020s, this ~FULLY illustrated 500+ page~ book is divided into five parts pinpointing major shifts in art history. It goes across the globe to explore and introduce you to myriad styles and movements, interweaving women, their work and stories, within! To avoid artists ever being seen as the wife of, the muse of, the model of, or the acquaintance of, I have situated the artists (over 350!!) within their social and political context. I hope this book will be your GUIDE and BIBLE to art history, providing introductions and overviews of major movements from the last 500 years, because, what was the Baroque anyway? Who were the Spiritualist artists in the 19th century? Explore the Impressionists, the quilt-makers paving the way, the Harlem Renaissance trailblazers, the postwar artists of Latin America, the St Ives group, GUTAI, Abstract Expressionists, those reinventing the perception of the body in art, the feminist movement of the 1970s, art since the millennium and SO MUCH MORE! PLEASE NOTE: When you purchase this title, the accompanying PDF will be available in your Audible Library along with the audio. By: Katy Hessel Narrated by: Katy Hessel Length: 10 hrs and 44 mins Unabridged Audiobook **This episode is brought to you by Christie's Auction!** ENJOY!!! Follow us: Katy Hessel: @thegreatwomenartists / @katy.hessel Sound editing by Nada Smiljanic Music by Ben Wetherfield https://www.thegreatwomenartists.com/

Raised in Houston, TX, Gregory Wiley Edwards was a student at California Institute of the Arts and the Art Institute of San Francisco. He was mentored by second-wave Gutai artist, Matsumi Kanemitsu, and New York abstract expressionist Emerson Weolffer at CalArts, leading him to distinguish his art through performance, activism, and his investigations into African art and philosophy. The gestures made onto his all-over paintings are abstract and fluid like as if the brushstrokes were caught in motion on the verge of creating its final form. In his “Stroke Ism” work, Edwards point to the long tradition of iconography from cultures around the world, that is both unique and shared, coupled with his personal relationships and narratives.  After living in Los Angeles for three decades, Edwards moved to Oakland, CA, where he continues to make work. website: www.bmoa.org  

Magnifiquement interviewé par Loic Lepoutre, entraineur coach GUTAÎ, nous allons balaye pendant presque 2 heures mon parcours personnel, professionnel et sportif. - échec scolaire - sur-entrainement - Race Across America - Race Across France Vous avez été nombreux a m'envoyer un message pour que je me libre plus sur mon parcours et bien GUTAI l'a fait à travers cet épisode. Dans l'attente de vos retours je vous souhaite une belle écoute. Arnaud

The first of my mini-episodes or "Art History Sips" Rachel gives an overview of the radical and innovative Gutai, a group of experimental artists from post WWII Japan. They played with material, performance, boundaries and much more. Music by mathgrant

Sirius XM produced this interview between artist Sam Gilliam and Jonathan Binstock, the director of Rochester's Memorial Art Gallery and a Gilliam scholar. On the occasion of Gilliam's return to the Venice Biennale 45 years after he represented the United States, this far-ranging conversation covers the artist's entire career. Born in Louisville, Kentucky where Cassius Clay, Sr. (Muhammed Ali's father) was a prominent painter, Gilliam encountered a European refugee Ulfert Wilke at the Louisville and became his studio assistant. He also eventually encountered the Gutai artists in Japan, Bob Thompson and moved eventually to Washington, DC where Kenneth Noland was at the center of the Color Field movement and the city was "a town of connection." Throughout this conversation Gilliam talks of the lifelong struggle to make art and make a life as an artist. His career followed no clear trajectory but has been punctuated by encounters with an endless cast of 20th Century artistic influences culminating in his most recent turn in the center stage.

Det finns 21 lekplatser i Central Park. Förbjudna allihop för vuxna som inte har barn med sig. Går du dit själv och är för stor för att leka kommer genast någon av parkens alla patrullerande poliser och kör ut dig. Men mycket nära parken pågår Guggenheimsmuséets utställning Splendid playground. Där inne leker vuxna japanska människor med färg och vitt ljus. För att spränga alla gränser, bryta ner, forma om. Men en misstanke är väckt. Kan det mest vara för att ha roligt som de provat att måla med en cykel? Splendid Playground är en presentation av japanska konstnärsgruppen Gutai () som betyder ungefär konkret eller förkroppsligande. Det är ett kollektiv startat av den japanska målaren Jiro Yoshihara verksamma tillsammans mellan 1954-1972. Redaktör: Jenny Teleman Fler röster: Rickard Dinter, Sonja Bergman Dinter

 Colin Marshall sits down in Nishinomiya, Japan with translator, writer, and former Kansai Time Out editor Christopher Stephens. They discuss whether higher Japanese skills get a foreigner more suspicion; the nearby presence and touristic effects of novelist Haruki Murakami's elementary school; the older writers, like Yasunari Kawabata, Junichiro Tanizaki, and Yukio Mishima, who stoked his interest in Japan; the experimental music to be found in Japan, such as the work of Keiji Haino and the Boredoms, and specifically in the Kansai noise scene; the Osaka duality between money-making hard workers and underground weirdness; the local pride taken in relative roughness and unrefinement, and the stereotype of the bad Osakan; what actually distinguishes the Osaka dialect, and how entirely different words might see use in one city but not its neighbor; Japan's visual culture, and the problematic emphasis on beauty that can ensue; his youth in Fresno, California, whose finest quality was the way it pushed him out; the time he took Wilco to an Osaka psychedelic sixties rock bar; how, when the Japanese open a psychedelic sixties rock bar, they really open a psychedelic sixties rock bar; his early struggles with regional backwardness in the eighties, and what happens when Japanese friends still ask him to hold their babies; Osaka's high crime rate for Japan and Fresno's high crime rate for California; whether Paris syndrome actually afflicts the Japanese; the West's eagerness to believe everything they hear about Japan; photographer Kyoichi Tsuzuki's purchase of the entire collection of Toba's science-fiction erotic museum; the cannaboid substance known as "herb" that recently made the rounds in Japan; the persistence of visual art in Japan which goes well beyond Takashi Murakami, and his own specialty, the Gutai group of painters; why no Japanese person has yet appeared on this show, and what linguistic reasons might explain it; the corrections Japanese people make to his English; his work editing Kansai Time Out during the heyday of its breed of publication; Japan's relatively robust print culture, at least by contrast to America's; how little time translation leaves to learn new words or savor the language; and, despite the world's having lost confidence in Japan, his theory that darkness always brings light, and that trouble sparks creativity.

Maximum Commune (Ugly Business... on the basis of disbelief.) Talking with Australian New York based artist Guy Benfield, about his performance installation work Maximum Commune, part of the Aftermath: Performance Installation series curated by Blair French at Sydney's ART SPACE gallery, right next to the harbour. With the USS Kitty Hawk moored across the street, Guy walked and talked us through his unique work and world. "Maximum Commune... utilises the cultural model of the 'pavilion' juxtaposed with tropes of modernist architecture, examples of hand-built alternative Zome housing originating from Southern California in the 1960s and collectives such as Drop City. Within these structures, Guy Benfield performs a series of actions, 'droppings' or situational episodes that re-animate tropes that were once declared obsolete obsolete, such as ritual, live action painting in the genre of george mathieu, the 'Art informal' movement in France, and the Japanese actionist painting movement - Gutai group. In these performance scenarios Benfield investigates the West Coast Funk Ceramic movement of the late sixties, pottery as an expressionist dialogue and the bourgeois bohemian lifestyle he experienced while growing up insuburban Sydney." The Aftermath: Performance Installation series provides a critical and public focus to the complex relationship of performance to installation art, sharing a genealogy, as they do, in early conceptual and post-object art. Aftermath centres on the installation 'aftermath' of performance, or conversely, performance as a strategy for creation of material environments - the bleeding back and forth of active models of performance and its post-life.Each week one of six artists participating from Australia and abroad will undertake a performance work in one of the Artspace galleries resulting in an installation 'aftermath' and collectively creating a dynamic, rolling set of relationships between changing spaces. Art Space link: http://www.artspace.org.au More images on the Art Talk Blog: http://www.arttalking.blogspot.com/