Podcast appearances and mentions of Nathalie Stutzmann

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Musiciens: Live story!:Véronique Sanson, Jean-Louis Aubert, André Manoukian, Esther Abrami, Nathalie Stutzmann, Renaud Capuçon, Pomme, David Hallyday, Olivia Ruiz, Barbara Pravi...Tous les soirs, du lundi au vendredi à 20h sur France 5, Anne-Elisabeth Lemoine et toute son équipe accueillent les personnalités et artistes qui font l'actualité.

durée : 00:05:08 - Le Bach du matin du mardi 17 décembre 2024 - Notre Bach du matin est un Bach plein de joie : une cantate de Pâques, la BWV 42 : “Am Abend aber desselbigen Sabbats”, interprétée par Nathalie Stutzmann et Orfeo 55.

durée : 00:05:08 - Le Bach du matin du mardi 17 décembre 2024 - Notre Bach du matin est un Bach plein de joie : une cantate de Pâques, la BWV 42 : “Am Abend aber desselbigen Sabbats”, interprétée par Nathalie Stutzmann et Orfeo 55.

Ein breitgefächertes Programm mit von Nathalie Stutzmann ausgewählten Stücken von Dowland, Mozart, Wagner und Schumann begeisterte das Münchner Publikum. Ein Highlight war für unseren Kritiker Robert Jungwirth Wagners "Siegfried-Idyll". Die ganze Konzertkritik gibt es hier.

Conductor Nathalie Stutzmann discusses the Atlanta Symphony Orchestra's live recording of Dvořák's timeless “Symphony No. 9, From the New World,” which airs on Thanksgiving Day on WABE 90.1.  Plus, we hear about a new residency opportunity for Atlanta artists that could result in free rent for 18 months.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Nathalie Stutzmann patří mezi výrazné osobnosti světa klasické hudby. Tato francouzská pěvkyně kontraaltistka proslula především jako vynikající interpretka barokní hudby a písňové literatury. Před několika lety ale přestala zpívat a začala se věnovat své celoživotní vášni, a tou je dirigování. Dnes je respektovanou hudební ředitelkou Symfonického orchestru v Atlantě a hostuje u hudebních těles po celém světe. Více v rozhovoru, který připravil Daniel Jäger.Všechny díly podcastu Mozaika můžete pohodlně poslouchat v mobilní aplikaci mujRozhlas pro Android a iOS nebo na webu mujRozhlas.cz.

durée : 01:28:30 - invitée : Nathalie Stutzmann, cheffe d'orchestre - par : Lionel Esparza - Célébrée toute la journée sur France Musique, la cheffe d'orchestre Nathalie Stutzmann est de passage dans le studio de Relax ! pour évoquer sa carrière transatlantique. - réalisé par : Antoine Courtin

durée : 00:06:32 - Le Bach du matin du lundi 16 septembre 2024 - En 2012, Nathalie Stutzmann imaginait avec son ensemble Orfeo 55 une Cantate imaginaire, piochant dans plusieurs œuvres sacrées de Jean Sébastien Bach. Ce matin, nous écoutons cette Sinfonia de la Cantate 174, qui reprend notamment le thème du 1er mouvement du troisième concerto Brandebourgeois.

durée : 01:28:30 - invitée : Nathalie Stutzmann, cheffe d'orchestre - par : Lionel Esparza - Célébrée toute la journée sur France Musique, la cheffe d'orchestre Nathalie Stutzmann est de passage dans le studio de Relax ! pour évoquer sa carrière transatlantique. - réalisé par : Antoine Courtin

durée : 00:06:32 - Le Bach du matin du lundi 16 septembre 2024 - En 2012, Nathalie Stutzmann imaginait avec son ensemble Orfeo 55 une Cantate imaginaire, piochant dans plusieurs œuvres sacrées de Jean Sébastien Bach. Ce matin, nous écoutons cette Sinfonia de la Cantate 174, qui reprend notamment le thème du 1er mouvement du troisième concerto Brandebourgeois.

durée : 00:28:10 - Nathalie Stutzmann, cheffe d'orchestre - Un an après ses débuts au festival de Bayreuth et au Met à New York, Nathalie Stutzmann sort son premier disque symphonique. Enregistré avec l'Orchestre Symphonique d'Atlanta dont elle a pris la direction musicale, il est consacré à Dvorak. Rencontre avec une cheffe à la conquête de nouveaux mondes.

durée : 02:03:16 - Musique matin du lundi 16 septembre 2024 - par : Jean-Baptiste Urbain - Un an après ses débuts au festival de Bayreuth et au Met à New York, Nathalie Stutzmann sort son premier disque symphonique. Enregistré avec l'Orchestre Symphonique d'Atlanta dont elle a pris la direction musicale, il est consacré à Dvorak. Rencontre avec une cheffe à la conquête de nouveaux mondes. - réalisé par : Margot Page

durée : 00:27:46 - Les Midis de Culture - par : Marie Labory - Elle joue du piano, du violoncelle, du basson, elle chante et... elle dirige. Nathalie Stutzmann et sa voix singulière de contralto savent tout faire. Depuis peu, elle dirige l'Orchestre symphonique d'Atlanta avec lequel elle sort un premier disque autour de Dvorak. - réalisation : Laurence Malonda - invités : Nathalie Stutzmann Contralto, cheffe d'orchestre

Directrice musicale de l'Atlanta Symphony Orchestra et cheffe principale invitée du Philadelphia Orchestra. Elle sort son premier album à la tête de l'Orchestre symphonique d'Atlanta “Dvorak symphonie N°9 “Du Nouveau Monde” chez Warner Music et Erato Mention légales : Vos données de connexion, dont votre adresse IP, sont traités par Radio Classique, responsable de traitement, sur la base de son intérêt légitime, par l'intermédiaire de son sous-traitant Ausha, à des fins de réalisation de statistiques agréées et de lutte contre la fraude. Ces données sont supprimées en temps réel pour la finalité statistique et sous cinq mois à compter de la collecte à des fins de lutte contre la fraude. Pour plus d'informations sur les traitements réalisés par Radio Classique et exercer vos droits, consultez notre Politique de confidentialité.Hébergé par Ausha. Visitez ausha.co/politique-de-confidentialite pour plus d'informations.

durée : 01:28:39 - En pistes ! du lundi 02 septembre 2024 - par : Emilie Munera, Rodolphe Bruneau Boulmier - En ce lundi matin, Emilie et Rodolphe vous proposent d'entendre l'Orchestre du Festival de Bayreuth dirigé par Pablo Heras-Casado, la pianiste Stella Almondo, la soprano Valeria La Grotta accompagnée par le Quatuor Vanvitelli l'Orchestre symphonique d'Atlanta dirigé par Nathalie Stutzmann...

durée : 00:13:21 - Le Disque classique du jour du lundi 02 septembre 2024 - La cheffe d'orchestre Nathalie Stutzmann nous présente son premier enregistrement à la tête de l'Orchestre symphonique d'Atlanta dans la Symphonie n° 9 "Du Nouveau monde" et la "Suite américaine" de Dvorak

durée : 01:28:39 - En pistes ! du lundi 02 septembre 2024 - par : Emilie Munera, Rodolphe Bruneau Boulmier - En ce lundi matin, Emilie et Rodolphe vous proposent d'entendre l'Orchestre du Festival de Bayreuth dirigé par Pablo Heras-Casado, la pianiste Stella Almondo, la soprano Valeria La Grotta accompagnée par le Quatuor Vanvitelli l'Orchestre symphonique d'Atlanta dirigé par Nathalie Stutzmann...

durée : 00:13:21 - Le Disque classique du jour du lundi 02 septembre 2024 - La cheffe d'orchestre Nathalie Stutzmann nous présente son premier enregistrement à la tête de l'Orchestre symphonique d'Atlanta dans la Symphonie n° 9 "Du Nouveau monde" et la "Suite américaine" de Dvorak

durée : 00:04:53 - Classic & Co - par : Anna Sigalevitch - .

Conductor and Atlanta Symphony Orchestra Music Director Nathalie Stutzmann details the ASO's next season. Plus, Dr. Scott Stewart joins us to discuss the scores of video games for our series, “Music in Media, and then artists Karl Kroeppler and Vincent Rinehart and poet Dana Gioia discuss their collective exhibition “The Poet and the Painters” on view April 26 through May 23 at the Roswell Visual Arts Center.See Privacy Policy at https://art19.com/privacy and California Privacy Notice at https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info.

durée : 02:03:41 - Musique matin du jeudi 14 mars 2024 - par : Jean-Baptiste Urbain - Après ses débuts dans la fosse du Met à New York, puis à Bayreuth l'été dernier dans "Tannhäuser", Nathalie Stutzmann préside jusqu'à dimanche le jury de la 3e édition du concours international de cheffes d'orchestre La Maestra. Rencontre avec l'une des baguettes les plus en vue du monde musical. - réalisé par : Yassine Bouzar

durée : 00:17:22 - L'interview de 9h20 - par : Léa Salamé - La cheffe d'orchestre Nathalie Stutzmann dirige l'Orchestre Symphonique d'Atlanta, elle préside le jury 2024 de La Maestra, concours international de Cheffes d'orchestre. Nathalie Stutzmann est au micro de Léa Salamé. - invités : Nathalie Stutzmann - Nathalie Stutzmann : Contralto, chef d'orchestre (Suresnes, 1965-)

durée : 00:17:22 - L'interview de 9h20 - par : Léa Salamé - La cheffe d'orchestre Nathalie Stutzmann dirige l'Orchestre Symphonique d'Atlanta, elle préside le jury 2024 de La Maestra, concours international de Cheffes d'orchestre. Nathalie Stutzmann est au micro de Léa Salamé. - invités : Nathalie Stutzmann - Nathalie Stutzmann : Contralto, chef d'orchestre (Suresnes, 1965-)

Jess Gillam meets mezzo-soprano Fleur Barron to swap some of their favourite music.Singaporean-British mezzo-soprano Fleur Barron sings everything from opera to chamber music, from the baroque to the contemporary. She is mentored by Barbara Hannigan and has performed with LSO, Czech Philharmonic, and San Francisco Symphony. She joins Jess ahead of performing Freya Waley-Cohen's Spell Book with Manchester Collective in London. Her music choices include a contralto version of Schubert's Winterreise, a traditional Uyghur folk song, and a toe-tapping melody from the musical Kiss Me, Kate. Jess brings along 'stadium jazz' from saxophonist Donny McCaslin, elegant incidental music from Purcell, and a joyful explosion of sound from indie band Villagers.PLAYLIST: HENRY PURCELL – Abdelazer Z 570 (2nd mvt, Rondeau) [Academy of St Martin in the Fields, Neville Marriner] COLE PORTER - Too Darn Hot (Kiss Me, Kate) [2019 Broadway Cast Recording] OLIVIER MESSIAEN – La mort du nombre [Sholto Kynoch (piano), Kaoru Yamada (violin), Rhona McKail (soprano), Nicky Spence (tenor)] TRADITIONAL UYGHUR – Derdi Tolidur Yarning (Such Pain My Love) [Sanubar Tursun (vocals and dutar)] WILLIAM WALTON – Symphony No 1 in B flat minor (4th mvt) [London Symphony Orchestra, Colin Davis] DONNY MCCASLIN – Stadium Jazz FRANZ SCHUBERT – Gute Nacht (Winterreise, D 911) [Nathalie Stutzmann (contralto), Inger Södergren (piano)] VILLAGERS – The First Day

Las voces femeninas siempre nos han conmovido en Hoy Toca y en este programa queremos escuchar y descubrir las de 6 absolutas estrellas del panorama actual. Ellas son la estadounidense Vivica Genaux, la italiana Anna Bonitatibus, la letona Elina Garanca y la checa Magdalena Kozena. Son 4 mezzosopranos del máximo nivel, aquí acompañadas por otras 2 poseedoras de unas voces increíbles, las contraltos Nathalie Stutzmann y Sara Mingardo, francesa e italiana respectivamente. Para conocerlas mejor, nos visita la musicóloga y periodista Lorena Jiménez, quien ha entrevistado a las 6 en los últimos años y nos descubre cómo son en la distancia corta. Las arias escogidas por Carlos, de autores tan destacados como Bizet, Donizetti, Vivaldi y Pergolesi, ilustran y completan la nueva entrega de Hoy Toca, el programa de Clásica FM que te quiere sorprender.

The suspect in Wednesday's mass casualty shooting in Midtown is charged with murder; Georgia municipal officials could become felons for accepting outside money to conduct elections; and the Atlanta Symphony Orchestra's Nathalie Stutzmann's tour calendar fills up. See Privacy Policy at https://art19.com/privacy and California Privacy Notice at https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info.

In this episode of The Atlanta Journal-Constitution's newest podcast, Go Atlanta, we'll turn the spotlight on the Atlanta Symphony Orchestra's new music director Nathalie Stutzmann. AJC reporter Bo Emerson joins us to talk about his profile of the symphony's first female leader.AJC food, dining, and Living editor  Ligaya Figueras tells us about a milestone for the Atlanta Community Food Bank along with the closing of Orpheus Brewing and the brewery's future plans.    Entertainment reporter Rodney Ho brings us news of Reese Witherspoon and Will Ferrell returning to Atlanta for a new film and the latest in a long line of immersive experiences setting up shop in Atlanta, this one involving Disney.    AJC arts and entertainment editor Shane Harrison tells us about Aurora Theatre's celebration of the Queen of Disco, “Summer: The Donna Summer Musical.”    Listen and subscribe to the new Go Atlanta podcast for free at Apple Podcasts, Spotify, Google Podcasts, or Stitcher.  Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Xavier de Maistre – with Cologne's WDR Symphony Orchestra conducted by Nathalie Stutzmann – has recorded harp concertos by Reinhold Glière and Alexander Mosolov for Sony Classical, supplemented by a couple of transcriptions of Russian ballet music. James Jolly spoke to the French harpist about the album, the two women harpists who inspired the works and the detective work involved in resurrecting the Mosolov concerto. Gramophone Podcasts are made in association with Wigmore Hall, sponsors of the 2022 Chamber Award.

durée : 00:28:12 - Actualités de l'orchestre/ Où vont les chefs? - Le point sur les nominations : Klaus Mäkelä au Concertgebouw d'Amsterdam, Daniele Gatti à la Staatskapelle de Dresde, Christoph Koncz à l'Orchestre Symphonique de Mulhouse, sans oublier l'engagement de la Française Nathalie Stutzmann au Festival de Bayreuth en 2023.

durée : 00:58:54 - Nathalie Stutzmann, chef d'orchestre et contralto - par : Aurélie Moreau - Contralto à la musicalité profonde, Nathalie Stutzmann est à la tête du Symphonique de Kristiansand depuis 2018. Chef principale invitée de l'Orchestre de Philadelphie, elle sera directrice musicale du Symphonique d'Atlanta dès la saison 2022-23.

Nathalie Stutzmann makes her Pittsburgh Symphony debut May 6th, 7th, and 8th 2022 with Dvorak's New World Symphony and the Brahms Violin Concerto played by Daniel Lozakovich, along with a Heinz Hall first of Missy Mazzoli. Maestra Stutzmann makes her Met debut in two Mozart operas in 2021 and her debut at Bayreuth as well as the new Music Director of the Atlanta Symphony. Then there's the Kristiansand Orchestra in Norway and the recording career as a contralto. What's next? Hear all about it in the interview with Jim Cunningham complete with an assessment of women in the composing and conducting world and a little light shopping in Market Square.

Daniel Lozakovich was born in Sweden just 18 years ago. He became the youngest artist ever signed to Deutsche Gramophone at 15 and he discusses his prior collaboration with Nathalie Stutzmann who he joins for a Pittsburgh debut playing the Brahms Concerto May 6th, 7th and 8th, 2022.  He tells Jim Cunningham about his instrument too.

durée : 00:33:10 - Boomerang - par : Augustin Trapenard - Contralto, mais aussi cheffe d'orchestre, ambassadrice passionnée de la musique baroque, elle est la marraine de la 15ème édition de "Tous à l'opéra" qui commence demain dans toute la France et une trentaine de théâtres lyriques. Nathalie Stutzmann est l'invitée d'Augustin Trapenard. - invités : Nathalie Stutzmann - Nathalie Stutzmann : Chanteuse lyrique contralto, chef d'orchestre - réalisé par : Lola COSTANTINI

durée : 02:04:47 - Musique matin du jeudi 28 avril 2022 - par : Jean-Baptiste Urbain - La fameuse contralto et cheffe d'orchestre, Nathalie Stutzmann, première femme nommée à la tête de l'Atlanta Symphony Orchestra, est marraine de l'évènement Tous à l'Opéra qui se tiendra les 6, 7, et 8 mai dans toute la France. - réalisé par : Yassine Bouzar

Conductor Nathalie Stutzmann shares what's in store for the new Atlanta Symphony Orchestra season – her first as ASO Music Director. Plus, singer/songwriter and multi-instrumentalist Gabriel Kahane and the story behind his choice to spend a year off the internet.See Privacy Policy at https://art19.com/privacy and California Privacy Notice at https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info.

durée : 00:58:54 - Nathalie Stutzmann, chef d'orchestre et contralto - par : Aurélie Moreau - Contralto à la musicalité profonde, Nathalie Stutzmann est à la tête du Symphonique de Kristiansand depuis 2018. Chef principale invitée de l'Orchestre de Philadelphie, elle sera directrice musicale du Symphonique d'Atlanta dès la saison 2022-23.

Following the death of Bernard Haitink this week, Tom revisits the last Music Matters interview the Dutch conductor gave at his home in 2017, a moving account of his beginnings in music, his love for the musicians he worked with in the world's top orchestras, and his thoughts on the power of music to transcend. Also this week, Tom looks into the issues affecting young people transitioning from studying music at 16-19 to Higher Education, following a recent report by Adam Whittaker from the Royal Birmingham Conservatoire showing declining numbers at A-level. Tom discusses with Adam, and with Bridget Whyte of Music Mark, and we hear how two universities are responding: Royal Holloway, University of London, and Keele University in Staffordshire. Tom catches up with the contralto turned conductor Nathalie Stutzmann following her appointment as the next music director of the Atlanta Symphony Orchestra, hearing about her bold plans for the orchestra's repertoire and for its engagement with the city's many and varied communities. And Daniel Grimley talks about his book, Sibelius: Life, Music, Silence, a new biography which explores the Finnish composer's relationship with nature, politics and culture. Sakari Oramo, the Finnish chief conductor of the BBC Symphony Orchestra, reflects on his own experiences with the complex life and music of Sibelius.

Contralto Nathalie Stutzmann joins Lois Reitzes to talk about her appointment as the ASO's new Music Director.Plus, a conversation about the long march to freedom and the LGBTQ Story Tour, which evolves out of the places and people that made the movement happen. See Privacy Policy at https://art19.com/privacy and California Privacy Notice at https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info.

Fernando Cordella, diretor artístico da Bach Society Brasil é considerado um dos cravistas mais ativos de sua geração na América Latina. Em 2015 recebeu, o prêmio TOYP JCI Brasil como a figura mais expressiva no Brasil do ano, na categoria “Êxito Cultural”. Diretor artístico e maestro titular da Sociedade Bach Porto Alegre e Bach-Brasil. Desde 2016 é o professor da classe de cravo da EMMSP – Escola Municipal de Música de São Paulo e um dos coordenadores da Oficina de Música Barroca da mesma instituição. Tem atuado fortemente como solista e maestro convidado nas principais orquestras do Brasil e exterior. Atuou sob direção de: Peter van Heyghen, Nathalie Stutzmann, Luiz Otávio Santos, Michaela Comberti, Olivia Centurioni, Bart Naessens, Roman Garrioud, Juan Manuel Quintana, Rodolfo Richter, entre outros. Iniciou seus estudos com a pianista Dirce Knijnik, e no cravo teve Nicolau de Figueiredo como seu principal mestre. Vencedor do Premio Açorianos 2011 como melhor intérprete da categoria música erudita pelo disco “CRAVOS – de Frescobaldi a Mozart”. https://www.bachbrasil.com/

durée : 01:59:00 - Relax ! du lundi 17 mai 2021 - par : Lionel Esparza - Au sommaire du dernier Opéra Magazine, un entretien avec l'actuel directeur de l'Opéra de Tours Laurent Campellone, et les interviews croisées de quatre grandes interprètes féminines du cycle "Winterreise" de Schubert : Christa Ludwig, Brigitte Fassbaender, Nathalie Stutzmann & Joyce DiDonato... - réalisé par : Antoine Courtin

Espacio dedicado a los mejores intérpretes del arte vocal lírico con la producción de Carolina Valdés.  Lunes a partir de las 12:00 hrs. en 95.1 FM y www.radioudec.cl

Nathalie Stutzmann/Orfeo 55 — Contralto (Warner Classics/Erato)  Jump to CD giveaway form “Oh là là! I’m actually living my dream,” said conductor and contralto Nathalie Stutzmann. “My two biggest goals in life were to be a singer and a conductor, and I am just living my dream.” Nathalie Stutzmann believes that every dream can come true and she’s living proof. It was a challenge for a young woman growing up in Paris to accomplish her goals, but she didn’t give up. She went on to become the first woman to conduct an ensemble while singing and that’s precisely what she does on her new recording, Contralto, with the ensemble she founded, Orfeo 55. Unfortunately, that ensemble disbanded after this recording because of Stutzmann’s new role as principal guest conductor of the Philadelphia Orchestra and her conducting debut at the Metropolitan Opera this fall. Why is the contralto voice so uncommon and difficult? “The sound of the contralto is the voice of Earth and of the soul. I personally worked on my voice to make it as flexible and colorful as possible. The contralto register is like a wild and heavy stone. When you start you really need to work to make it light and flexible.” Why did you want to make this recording? “I wanted to do a tribute to and say thank you for this voice I have been living with for so many years. I learned how to love it and develop it. I wanted to show what an extraordinary instrument it is. “I first started doing research looking for contraltos. Then I watched for who was composing music for them and which parts. That's how I discovered these rare works. It was from my research. “My goal was to find unknown arias which are also beautiful, like Antonio Vivaldi’s ‘Cara Addio’ from Griselda. It's just a marvelous aria. We found a part of the score and I decided to orchestrate it with guitar. It became a beautiful romance, unbelievably soft and very tender. The creativity within this repertoire is so extraordinary. “It was exciting to show that another aria from Vivaldi, ‘Gelido in Ogni Vena,’ which I thought was written for a male voice was actually written and dedicated to a woman. It was exciting to rediscover that.” Can you talk about the call-and-response between you and the woodwinds in Antonio Caldara’s aria ‘Sotto un Faggio’? “This is actually a worldwide premiere. It's so beautiful. ‘Sotto un Faggio’ is an aria I discovered because of its tonal colors. The work has a dialog between the voice and the woodwinds. It’s special because the woodwinds are comprised of flutes, a bassoon and a chalumeau, which is the predecessor to the clarinet. I find the colors of those instruments to be close to the soft middle register of the contralto voice.” To hear the rest of my conversation, click on the extended interview above, or download the extended podcast on iTunes or wherever you get your podcasts. Watch now You must be 13 or older to submit any information to American Public Media. The personally identifying information you provide will not be sold, shared, or used for purposes other than to communicate with you about things like our programs, products and services. See Terms of Use and Privacy. This giveaway is subject to the Official Giveaway Rules. Note: Due to the coronavirus quarantines, we cannot send physical product at this time. Winners will be notified at the conclusion of the giveaway and will receive their prize as soon as possible after the crisis abates. Resources Nathalie Stutzmann/Orfeo 55 — Contralto (Amazon) Nathalie Stutzmann (Official site)

Nathalie Stutzmann on oma uuel albumil kahes rollis - kontraaldisolistina ning ansambel Orfeo 55 dirigendina.

This week, we start out with a rousing round of Match the Interpreter and then we move on to our three topics:SF SYMPHONY RE-ORG AND RE-BRANDSFS Collaborative PartnersCan Branding Help Save Classical Music? (Fast Company)Play with the new SFS dynamic font!MBC'S VIOLIN METHOD BOOKMusic by Black ComposersYale Student Creates Project to Integrate Violin RepertoireNATHALIE STUTZMANN ON “CONTRALTO”Listen on SpotifyWatch the recording sessionCLASSICAL MIXTAPEThe full playlistNathalieBoccherini, Concerto No. 9, mvmt 2TiffanyVictor Herbert, Cello Concerto No. 2 in E minorKenshoKevin Puts, If I Were a SwanWillLotti, Crucifixus a 8THINK YOU CAN STUMP US? GO AHEAD AND TRY!Google Form for “Name that Tune: Stump the Hosts Edition” You can reach us at classicalgabfest@gmail.com and on social media:FacebookTwitterInstagram

durée : 01:58:19 - En pistes ! du mercredi 24 février 2021 - par : Emilie Munera, Rodolphe Bruneau Boulmier - Au programme également, la violiste Kaori Uemura joue Marin Marais et Tobias Hume, Vivaldi et Haendel chantés par la contralto Nathalie Stutzmann, l'ensemble Les Métabole de Léo Warynski interprète Harvey et Palestrina, l'ensemble Les Timbres reprend Buxtehude... - réalisé par : Lionel Quantin

durée : 01:59:05 - Relax ! du lundi 22 février 2021 - par : Lionel Esparza - Nous recevons aujourd'hui Nathalie Stutzmann, nouvelle cheffe invitée de l'Orchestre de Philadelphie, elle fera l'ouverture du Metropolitain Opera la saison prochaine avec Iphigénie en Tauride de Gluck. - réalisé par : Antoine Courtin

A conversation with Nathalie Stutzmann

durée : 01:59:57 - Musique matin du mercredi 10 février 2021 - par : Jean-Baptiste Urbain - Qui étaient ces divas du XVIIIe siècle qui rendaient hommage à la voix de contralto ? Avec "Contralto", la cheffe d'orchestre et chanteuse Nathalie Stutzmann grave son ultime disque d'Orfeo 55, autour de Vivaldi, Porpora, Haendel, Gasparini, Bononcini, Lotti.. Paru le 15 janvier chez Erato. - réalisé par : Yassine Bouzar

Nová nahrávka francouzské pěvkyně a dirigentky Nathalie Stutzmann. Poslechněte si recenzi Michaely Vostřelové.

Mention légales : Vos données de connexion, dont votre adresse IP, sont traités par Radio Classique, responsable de traitement, sur la base de son intérêt légitime, par l’intermédiaire de son sous-traitant Ausha, à des fins de réalisation de statistiques agréées et de lutte contre la fraude. Ces données sont supprimées en temps réel pour la finalité statistique et sous cinq mois à compter de la collecte à des fins de lutte contre la fraude. Pour plus d’informations sur les traitements réalisés par Radio Classique et exercer vos droits, consultez notre Politique de confidentialité.

Le journal du classique - Nathalie Stutzmann

durée : 01:57:09 - En pistes ! du vendredi 29 janvier 2021 - par : Emilie Munera, Rodolphe Bruneau Boulmier - Au programme : le Maxwell Quartet met en regard les quatuors de Haydn avec la musique folklorique écossaise ; Mark Elder et le Hallé Orchestra poursuivent leur exploration de l’oeuvre de Ralph Vaugham Williams ; Piotr Anderszewski s'empare du Clavier Bien Tempéré de Jean-Sébastien Bach... - réalisé par : Lionel Quantin

Chaque jour, Camille De Rijck reçoit un invité qui fait l'actualité musicale ou culturelle. Production et présentation : Camille De Rijck

Camille De Rijck décortique une séquence de l’actualité, de l’histoire de la musique ou de l’histoire de l’art par le prisme d’un enregistrement.

- Faute de date précise de réouverture des salles, où en est le cinéma français ? Stéphane Boudsocq a rencontré Jérôme Seydoux, le patron de Pathé, l'homme le plus puissant du 7e art en France et les producteurs Dimitri Rassam et Hugo Sélignac. - Le musée Rodin à Paris est fermé, mais son vaste jardin est ouvert. Les visiteurs s'y précipitent pour voir les 60 sculptures qu'il abrite. Reportage de Monique Younès. - Le Classique d'Or RTL de janvier, avec Charlotte Latour. Le nouvel album de la chanteuse et cheffe Nathalie Stutzmann, "Contralto", un hommage aux contraltos des 17e et 18e siècles, ces femmes aux voix graves qu'on appelait à la rescousse quand un castrat se faisait porter pâle. - Les programmes télé de ce jeudi soir, avec Isabelle Morini Bosc.

Nathalie Stutzmann releases a new Erato recording of Baroque arias written for her voice-type: 'Contralto'. Conducting her orchestra, Orfeo 55, she explores arias written for some of the star contraltos of the day by Handel, Vivaldi, Porpora, Gasparini and Caldara (including five world-premiere recordings). James Jolly spoke to Nathalie Stutzmann during rehearsals with Norway's Kristiansand Symphony Orchestra of which she is Chief Conductor; she's also recently been appointed Principal Guest Conductor of Gramophone's 2020 Orchestra of the Year, the Philadelphia Orchestra.

durée : 00:42:47 - Par les temps qui courent - par : Marie Richeux, Jeanne Aléos, Romain de Becdelievre - Nous recevons la contralto et cheffe d'orchestre, invitée principale du Philadelphia Orchestra, à l’occasion de la sortie de son album "Contraltos" chez Warner music /Erato. - réalisation : Jean-Christophe Francis, Lise-Marie Barré - invités : Nathalie Stutzmann chanteuse lyrique et chef d'orchestre

durée : 00:42:47 - Par les temps qui courent - par : Marie Richeux, Jeanne Aléos, Romain de Becdelievre - Nous recevons la contralto et cheffe d'orchestre, invitée principale du Philadelphia Orchestra, à l’occasion de la sortie de son album "Contraltos" chez Warner music /Erato. - réalisation : Jean-Christophe Francis, Lise-Marie Barré - invités : Nathalie Stutzmann chanteuse lyrique et chef d'orchestre

I really enjoyed my chat with Nathalie Stutzmann - lots of laughter between wise words and a lot of insight. I found out what it was like meeting Jorma Panula for the first time, which word she would like to see dropped when describing herself and others and which instrument was deemed "inappropriate" for her to learn!

durée : 00:27:01 - Nathalie Stutzmann, contralto et chef d'orchestre (5/5) : « J'ai une foi pleine de doutes » - par : Judith Chaine - Dernier volet de notre entretien avec la chef et chanteuse Nathalie Stutzmann. Elle nous parle aujourd’hui de l’importance du choix de ses partenaires, des plaisirs de la vie, de son rapport à l’au-delà… La passion en toutes choses, tel est son graal ! - réalisé par : Marie Grout

durée : 00:27:05 - Nathalie Stutzmann, contralto et chef d'orchestre (4/5) : « Seiji Ozawa m'a donné ma première chance » - par : Judith Chaine - Nathalie Stutzmann est déjà une chanteuse reconnue lorsqu’elle se décide à commencer la direction. Forte d’une certaine expérience constituée durant les répétions aux cotés des plus grands chefs, elle se lance et part pour Helsinki, apprendre le métier auprès de Jorma Panula, professeur légendaire. - réalisé par : Marie Grout

durée : 00:27:10 - Nathalie Stutzmann, contralto et chef d'orchestre (3/5) : « La voix d'alto c'est comme un vin de Bordeaux qui est meilleur 20 ans après » - par : Judith Chaine - Nathalie Stutzmann évoque aujourd’hui le début de sa carrière de chanteuse. Élève à l’école de l’Opéra, son timbre particulier attire vite l’attention. Elle prend alors conscience de la force et de la fragilité de sa voix de contralto et embrasse un répertoire souvent austère avec passion. - réalisé par : Marie Grout

durée : 00:26:56 - Nathalie Stutzmann, contralto et chef d'orchestre (2/5) : « Quand j'ai découvert la voix de Kathleen Ferrier c'était comme une évidence » - par : Judith Chaine - Jeune musicienne en herbe, elle rêve de chanter les grands rôles de soprano, c’est alors qu’elle découvre sa voix de contralto. Elle apprend à aimer cette voix grave qui lui ouvre les portes d’un répertoire jusqu’ici inconnu. - réalisé par : Marie Grout

durée : 00:26:50 - Nathalie Stutzmann, contralto et chef d'orchestre (1/5) : « J'ai toujours trouvé extraordinaire de ne pas vivre comme les autres... » - par : Judith Chaine - Premier volet de notre rencontre avec la chef et chanteuse Nathalie Stutzmann. Fille unique de deux chanteurs d'opéra, elle grandit entre les coulisses, les fosses d'orchestre et la boulangerie de ses grands-parents. La musique s'impose alors à elle comme une évidence. - réalisé par : Marie Grout

durée : 01:58:24 - Relax ! du lundi 22 juin 2020 - par : Lionel Esparza - On dresse le portrait de la grande contralto française Nathalie Stutzmann, qui fait également une très belle carrière de cheffe d'orchestre. Et notre légende du jour est la série des symphonies de Mozart réalisée par Josef Krips au début des années 70. - réalisé par : Antoine Courtin

durée : 00:06:20 - Le petit atelier - Chanteuse lyrique et chef d’orchestre invitée dans le monde entier, Nathalie Stutzmann a souffert de l’arrêt brutal de son activité. Comment vit-elle ce séisme aujourd'hui ? Quel impact a-t-il eu sur sa manière d'exercer et sa soif de musique ?

Join Jennifer Johnston as she talks to the superstar French contralto and conductor Nathalie Stutzmann, one of the most outstanding musical personalities of our time. Nathalie grew up living above her grandparents’ bakery, and has a love of cooking healthily with high quality ingredients. You’ll also hear her talk about how cooking is a tribute to her grandmother, about the relationship between food and music and about the magic properties of Bach, plus how she has coped during the current crisis, and about rejecting fear and retaining hope when everything looks bleak.  Notes From Musicians’ Kitchens is a cookbook written by musicians as a means of digitally breaking bread with each other, of sharing and appreciating our diverse food cultures, and of creating new memories, all of which will raise money for Help Musicians UK. www.notesfrommusicianskitchens.com

durée : 01:58:45 - Le Bach du dimanche de dimanche 10 mai 2020 - par : Corinne Schneider - Au programme de cette 123e émission : le volume 3 « Dans le style français » de l’intégrale de l’œuvre pour clavier par Benjamin Alard (nouveauté Harmonia Mundi) ; la fête de la Pentecôte avec la Cantate BWV 34 (Leipzig, années 1740) en compagnie de John Eliott Gardiner et de Nathalie Stutzmann - réalisé par : Céline Parfenoff

Camille De Rijck décortique une séquence de l’actualité, de l’histoire de la musique ou de l’histoire de l’art par le prisme d’un enregistrement.

Camille De Rijck décortique une séquence de l’actualité, de l’histoire de la musique ou de l’histoire de l’art par le prisme d’un enregistrement.

About this Performance: Beloved pianist Emanuel Ax will apply his consummate artistry to Beethoven's mighty and heroic C-minor concerto, his only one in a minor key. Celebrated contralto Nathalie Stutzmann, who has transitioned into an acclaimed conductor, will lead this all-Beethoven program, unleashing the unrelenting power of the most recognizable symphony in the world.

Florida's state play, Cross and Sword, ran for thirty-two consecutive seasons. During that time, the production shifted and changed, finding brand new ways to remember the complex and untidy origins of our state. Follow Wait Five Minutes on Twitter Follow Wait Five Minutes on Instagram Follow Wait Five Minutes on Facebook Email the show at wfmpod@gmail.com!   Thank you again to Tom Rahner for all of his assistance in the production of this episode!   Songs Piano Parapentes by Lobo Loco Brain - Instrumental Retro by Lobo Loco Echos Boogie Dancehall by Lobo Loco Traveling Horse by Lobo Loco Hear more music from Lobo Loco here!   Additional Audio Rachmaninov Vespers - 3 Blessed is the Man (Psalm 1) Almighty and Everlasting God - Gibbons Das Rheingold : "Rheingold, Rheingold!" Major-General's Song from The Pirates of Penzance - London Coliseum Erik Satie - Socrate Bizet - L'Arlésienne Suite No. 1 & Suite No. 2 / Nathalie Stutzmann

Nathalie Stutzmann talks to Reidar Mosland about music, and about herself - as a talented child, and now concidered as one of the most outstanding musical personalities of our time, with parallel careers as a world-renowned contralto and as a rising star conductor.

Reidar Mosland og Hans Bodin snakker om programmet som kommer, høst 2019 og våren 2020. Klassiske symfoniorkestre har eksistert og utviklet seg gjennom tre århundrer. Vårt eget Kristiansand Symfoniorkester ble etablert så sent som i 2003, men er en direkte videreføring av noe som skjedde i 1919, nemlig at Kristiansand Byorkester ble stiftet. Kristiansand har altså hatt en sammenhengende symfonisk orkestertradisjon i 100 år! Dette feirer vi selvfølgelig i sesongen 2019/2020. Blant annet gjentar vi programmet til den aller første konserten med Byorkesteret som fant sted i februar 1920, med Grieg, Svendsen og Haydn på programmet. Vi gleder oss dessuten til nye møter med sjefdirigent Nathalie Stutzmann og 1. gjestedirigent Julian Rachlin. Begge har allerede etablert varme og svært konstruktive relasjoner med orkesteret og dessuten blitt gedigne publikumsfavoritter. KSOs tidligere sjefdirigenter, Giordano Bellincampi, Rolf Gupta og Terje Boye Hansen (sistnevnte denne gang som konferansier), passer også godt å ha med i et jubileumsår. Visste du forresten at Kristiansand Symfoniorkester er i ferd med å få et stadig større internasjonalt publikum? Oppskriften på en slik suksess er å la et kvalitetsorkester samarbeide med et unikt kompetansemiljø i Kilden, og dermed har vi som første orkester i Norge fått vår egen app, KSO Play, som gjør oss tilgjengelige for et  publikum i alle verdenshjørner. Vi anbefaler at du også laster ned appen og nyter Kristiansand Symfoniorkester fra godstolen. Ingen ting  trumfer likevel opplevelsen av å være til stede i Kildens flotte konsertsal og få oppleve byens fantastiske orkester «live». Med musikk som spenner i tid fra Vivaldis De fire årstider til Jordens sang, som Rolf Gupta i skrivende stund holder på å ferdigstille, lover vi en sesong spekket av opplevelser som garantert vil berøre deg!

Panelen jublar åt violinisten Jennifer Pikes spel, tröttnar på fula horn och gläds åt en musikhistorisk exposé över brittiska kvinnliga 1900-talstonsättare. Möt också dirigenten Nathalie Stutzmann.   Veckans skivor: BEETHOVEN BRAHMS MAXIM EMELYANYCHEV Ludwig van Beethovens tredje symfoni och Johannes Brahms Haydnvariationer Maxim Emelyanychev, dirigent Nizny Novgorod kammarorkester Aparte Music AP191 Betyg: 3 THIS DAY: A CENTURY OF BRITISH WOMENS RIGHT TO VOTE Musik av Rebecca Clarke, Judith Bingham, Imogen Holst, Elizabeth Maconchy, Roxanna Panufnik och Judith Weir Blossom Street, kör Hilary Campbell, dirigent Naxos 8.573991 Betyg: 3 THE POLISH VIOLIN PIKE/LIMONOV Musik av Karol Szymanowski, Moritz Moszkowski, Henryk Wieniawski och Mieczyslaw Karlowicz Jennifer Pike, violin Petr Limonov, piano Chandos CHAN 20082 Betyg: 5 FLORENCE BEATRICE PRICE: SYMPHONIES NO 1 & 4 Symfonier av Florence Price Fort Smith symfoniorkester John Jeter, dirigent Naxos 8.559827 Betyg: 3 Musikrevyn möter: Nathalie Stutzmann - "Ingenting var enkelt i början" Sedan några år tillbaka gästar den franska dirigenten Nathalie Stutzmann Kungliga filharmonikerna varje säsong. Hon började som sångsolist och vägen upp på dirigentpulten var en lång och besvärlig resa. Stundtals funderade hon på att ge upp, men dirigenten Simon Rattle stöttade och sade åt henne att hon var född att leda en orkester. Idag har jämställdheten förbättrats och kvinnliga dirigenter blir inte längre lika ifrågasatta, menar hon. Sofia Nyblom träffade Nathalie Stutzmann i Konserthuset i Stockholm.

Fine Music Radio — The White Moon. TRACK:Massenent: Rêvons, c’est l’heure. ARTIST: Philip Jaroussky and Nathalie Stutzmann. PUBLISHER: Green, Erato 2015.

I programmet diskuteras bl.a. Melnikovs första vol av Prokofjevs pianosonater, countertenoren Iestyn Davies sjunger Bach samt Capucons tolkning av Glass Violinkonsert. Sofia möter Ann Hallenberg. I panelen Edward Klingspor, Johanna Paulsson och Niklas Lindblad som tillsammans med vikarierande programledaren Magnus Lindman betygsätter följande skivor:  JOHANN SEBASTIAN BACH Kantater Iestyn Davies, countertenor Arcangelo-ensemblen Jonathan Cohen, dirigent Hyperion CDA 68111 PHILIP GLASS LEONARD BERNSTEIN Violinkonsert nr 1 Serenade after Platos Symposium Renaud Capucon, violin Bruckner Orchester Linz Dennis Russell Davies, dirigent Orange Mountain Music 0114 SERGEJ PROKOFJEV Pianosonater nr 2, 6 och 8 Alexander Melnikov, piano Harmonia Mundi HMC 902202 FRANZ LISZT En Faust-symfoni Steve Davislim, tenor Chorus Sine Nomine Orchester Wiener Akademie Martin Haselböck, dirigent Alpha Classics ALPHA 475 Referensen Magnus jämför med och refererar till en inspelning av Liszts En Faust-symfoni med tenoren Kenneth Riegel, Tanglewood Festival Chorus och Bostons symfoniorkester allt under ledning av Leonard Bernstein. Inspelad på Deutsche Grammophon.    Sofia möter Ann Hallenberg Sofia Nyblom träffade världsmezzosopranen för ett samtal om bl.a. det stora intresset för barockmusik. Detta i samband med att sångerskan höll romansafton i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus i april.  Andra i programmet nämnda eller rekommenderade inspelningar: Bachs kantat nr 82, Ich habe genug med Dietrich Fischer-Dieskau tillsammans med Münchens Bach-orkester ledda av Karl Richter på DG samt med Bach Collegium Stuttgart under Helmuth Rilling på Novalis; Lorraine Hunt Lieberson med Orchestra of Emmanuel Music dirigerade av Craig Smith på Nonesuch samt med alten Nathalie Stutzmann och Hannover Band ledda av Roy Goodman på RCA. Berlioz Symphonie fantastique i jämförelse med Liszts Faust-symfoni. Prokofjevs pianosonater med Emil Gilels inspelad på Chant du Monde samt med Svjatoslav Richter på Praga. Philip Glass Violinkonsert nr 1 med Gidon Kremer och Wiens filharmoniker ledda av Christoph von Dohnanyi på skivmärke DG. Philip Glass Violinkonsert nr 2  Svepet Magnus sveper över och spelar valda delar ur ett album med Philip Glass pianoverk. Pianisten heter Vikingur Olafsson och skivmärket är DG.