Podcasts about Mono

Ionatan and Ravi give their thoughts on every show they're watching this spring! They discuss an incredibly diverse season of anime including highly anticipated series like 'Lazarus' and 'Witch Watch,' pleasant surprises like 'Wind Breaker' and 'Kowloon Generic Romance,' and outstanding productions like 'Yaiba' and 'Mono.'

05-22-25 - Thursdays w/Former Dallas Cowboy OLineman Dale Hellestrae - How Dale Got Mono In College And Dale Scolds John's Handyman Skills - Dale's Thoughts On Suns Scandals And PlayoffsSee Privacy Policy at https://art19.com/privacy and California Privacy Notice at https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info.

¿Qué tienen en común Johnny Depp, Darwin, las navidades españolas y un licor con nombre de mono? En este episodio del pódcast, te cuento la historia sorprendente y culturalmente riquísima del Anís del Mono, una de las bebidas más icónicas de España. Descubrirás su origen, anécdotas curiosas, y cómo esta bebida ha dejado huella en la música, el cine y nuestras mesas navideñas. Además, aprenderás español en contexto real: expresiones idiomáticas como estar chapado a la antigua, ser la joya de la corona, o burlarse de alguien, así como vocabulario útil como carajillo, chorrito, errata y mucho más. Descarga el PDF del podcast desde tu área de estudiante: http://bit.ly/3bNABDT (solo para estudiantes de la Academia de Español) ‍ ACADEMIA DE ESPAÑOL ONLINE ‍ ➡ https://bit.ly/2P7L2JA ‍ ‍ ⭐ Club de Conversación https://bit.ly/4auVa5O Próximo viaje a España https://bit.ly/3tqCnZg Tapas de español (Newsletter): https://bit.ly/4gPD1T2

On the show this time, it's the dynamic experimental music of Japanese band MONO. MONO has been making music together since 1999. Their sound is guitar-driven, and anchored by a propulsive, hypnotic rhythm section. The music has the harmonic richness of film scores, and they have played with orchestras over the years. Other influences include minimalism, Sonic Youth style noise, My Bloody Valentine’s shoegaze, and the true-to-the-sound-in-the-room aesthetic of engineer Steve Albini. They consistently remind us that music can convey meaning, without words, so all these labels and comparisons are reductive. When they play, and you listen, you will understand. Any true MONO fan will tell you - you have to see them live. Their latest is OATH, out now through Temporary Residence Records. Recorded December 16, 2025 Run On Hear The Wind Sing We All Shine On Watch the full Live on KEXP session on YouTube.Support the show: https://www.kexp.org/donateSee omnystudio.com/listener for privacy information.

On the show this time, it's the dynamic experimental music of Japanese band MONO. MONO has been making music together since 1999. Their sound is guitar-driven, and anchored by a propulsive, hypnotic rhythm section. The music has the harmonic richness of film scores, and they have played with orchestras over the years. Other influences include minimalism, Sonic Youth style noise, My Bloody Valentine’s shoegaze, and the true-to-the-sound-in-the-room aesthetic of engineer Steve Albini. They consistently remind us that music can convey meaning, without words, so all these labels and comparisons are reductive. When they play, and you listen, you will understand. Any true MONO fan will tell you - you have to see them live. Their latest is OATH, out now through Temporary Residence Records. Recorded December 16, 2024 Run On Hear The Wind Sing We All Shine On Watch the full Live on KEXP session on YouTube.Support the show: https://www.kexp.org/donateSee omnystudio.com/listener for privacy information.

Niega Hacienda recesión en México Aumentan los casos de viruela del mono en México: suman 174 EU busca países que reciban a palestinos que quieran salir de GazaMás información en nuestro podcast 

Álex Clavero nos presenta a su sobrino, un hacha que odia El Serrucho y brilla en mates

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

A wrestling Kaiju comedy with old school suit acting!

Electronic Music - Spring 2025 01 : Y3RAA_What Do You Want (0'00) (At Night / Welofi / 2025) 02 : PATRICE BAUMEL_The Tease (2'30) (Vapour / Something Happening Somewhere / 2025) 03 : TRIOLA_Leuchtturm (Wighnomy's Polarzipper Rexmi) (6'50) (Kompakt Total 7 / Kompakt / 2008) 04 : ALEJANDRO SORIA_Amaneceres Estrollados (10'40) (Tarde Degrada / Figura Negra / 2025) 05 : GUI BORATTO_Arquipelago (17'30) (Kompakt 20 Jahre / Kompakt / 2013) 06 : THE MODERNIST_Abi'81 (21'50) (Kompakt Total 3 / Kompakt / 2001) 07 : CELINE ARNAULD_Hush#1 (26'40) (Music For Rhythm / Dynamic Form / 2025) 08 : SAINT ABDULLAH & EOMAC_Infidelian (33'30) (Of No Fixed Abode / The Trilogy Tapes / 2025) 09 : HEIKO LAUX_Strahlemana (36'20) (Careful, Not Trending / Kanzleramt Music / 2025) 10 : BROKEN ENGLISH CLUB_Death Cult (41'10) (Songs Of Love & Decay / Dekmantel / 2025) 11 : PWCCA_Refractive (45'00) (Elements Of Geology / Warm Up Recordings / 2025) 12 : OISEL_3santi (49'10) (Correre / EVOD / 2025) 13 : NORBAK_Tarefa (53'00) (Casa / Hayes Collective / 2025) 14 : E-GARBAGE_Backfromschool.jpg (58'00) (Mono-tone ADHD Version) (System 32 / Pulse / 2025) 15 : LOCAL ANALYST_Washed (62'20) (Move Recent Finding / Self-Released / 2025) 16 : CLIPPING._Keep Pushing (67'10) (Dead Channel Sky / Sub Pop Records / 2025)

У розмові з Сашею Улашиною обговорюється її кар'єра в танцях, зокрема в полденсі, та розвиток її студії. Вона ділиться досвідом, як жінки через танець можуть розкрити себе, змінити стереотипи та знайти нові можливості для самовираження.Саша - https://www.instagram.com/sasha_ulashyna/Sandra Dance School - https://www.instagram.com/sandra__dance__school/____

Í hesi sendingini spæli eg týskan minimalistian tónleik við bólkum sum Kraftwerk, Can og Neu! Erhard Jacobsen leggur til rættis

Send us a textDo your stretching, and get limber. In this edition we get our hustle on with returning guest Moses Olson (@whollymoses), for his choice “Kung Fu Hustle.” (2004 d. Chow). Starring: Stephen Chow, Yuen Qiu, and Yuen Wah. We go from existential metaphor to existential metaphor, in this homage laden kung fu genre/cinema masterpiece (?). An episode with speed, with reliability, and edited/operated by a man who was sent here by the devil! MONO...D'oh! Let's huuuuuustleeee! 5/13!**All episodes contain explicit language**Artwork - Ben McFaddenReview Review Intro/Outro Theme - Jamie Henwood"What Are We Watching" & "Whatcha been up to?" Themes - Matthew Fosket"Fun Facts" Theme - Chris Olds/Paul RootLead-Ins Edited/Conceptualized by - Ben McFaddenProduced by - Ben McFadden & Paul RootConcept - Paul Root

70 let po podpisu avstrijske državne pogodbe se vrstijo pozivi Avstriji, naj izpolni določbe 7. člena pogodbe in zagotovi ohranitev in krepitev slovenske narodne skupnosti, tudi z razširitvijo dvojezičnega pouka v urbanih središčih. 80 let po koncu 2. svetovne vojne, se koroški Slovenci spominjajo tudi vrnitve rojakov, ki so jih odpeljali z domov leta 1942. Na pregon in posledice opozarjajo z različnimi projekti, tudi za najmlajše. Projekt na dvojezični ljudski šoli v Pliberku je postal vzorčni primer negovanja kulture spominjanja v Avstriji. Ustavimo se v Monoštru, kjer se je zamejska gospodarska koordinacija na svojem rednem letnem srečanju posvetila trajnostnemu turizmu, pomembnemu tudi za slovenski jezik in identiteto. V Grožnjanu se pridružimo praznovanju 60-letnice mesta umetnikov, ki izgublja stik z umetnostjo. Na gradu Svetega Justa pa spoznamo slovenske alpiniste, tesno povezane s Trstom. Foto(KSŠŠD): vabilo na četrtkove demonstracije na Dunaju  

Welcome to my podcast. I am Doctor Warrick Bishop, and I want to help you to live as well as possible for as long as possible. I'm a practising cardiologist, best-selling author, keynote speaker, and the creator of The Healthy Heart Network. I have over 20 years as a specialist cardiologist and a private practice of over 10,000 patients. In this podcast, Dr. Warrick Bishop, a cardiologist and CEO of the Healthy Heart Network, discusses the significance of genetics in cholesterol-related health issues. He explains the difference between monogenic and polygenic influences on lipid profiles, with monogenic abnormalities being linked to single genetic mutations that significantly impact cholesterol levels, such as familial hypercholesterolemia. In contrast, polygenic issues involve multiple small genetic variations that collectively affect cholesterol without causing as severe elevations.

This week, Ep. 366, Jason and Hans are reviewing one of the most popular handheld thermal monoculars of the year, the Nocpix Lumi H35! As always, the guys will review every aspect of the newest 640 scanner on the market, including specs, thermal video through the optic video, likes/dislikes, and who it's good for. This episode is jam packed with informed performance expectations and wrapped up in package for you to enjoy!

When the King is away, the kitty cats will play! That's right, we're back with another hot episode of Anime Plummet. This week, King is off in Puerto Rico having a few Pina Coladas, and the boys are joined by our old pal Snowman from the Drunken Court. We give our thoughts on over 25 shows and tell you which ones are just Hentai... It's pretty much all of them. Tune in to find out what we're most excited about, and write in to tell what you're watching.(00:07:17) From Old Country Bumpkin to Master Swordsman(00:12:10) The Unaware Atelier Meister(00:16:13) Yandere Dark Elf: She Chased Me All the Way From Another World!(00:19:18) Moonrise(00:24:44) Witch Watch(00:28:19) Makina-san's a Love Bot?!(00:32:26) My Hero Academia: Vigilantes(00:35:13) The Shiunji Family Children(00:40:51) Sword of the Demon Hunter: Kijin Gentosho(00:47:07) Mobile Suit Gundam GQuuuuuuX(00:52:43) Please Put Them On, Takamine-san(00:59:45) The Beginning After the End(01:04:12) The Brilliant Healer's New Life in the Shadows(01:06:12) Mono & Food for the Soul(01:10:01) Can a Boy-Girl Friendship Survive?(01:16:40) Teogonia(01:19:23) YAIBA: Samurai Legend(01:23:43) I'm the Evil Lord of an Intergalactic Empire!(01:27:38) Lazarus(01:39:55) To Be Hero X(01:45:38) The Too-Perfect Saint: Tossed Aside by My Fiancé and Sold to Another Kingdom(01:48:11) Anne Shirley(01:52:29) Once Upon a Witch's Death(01:55:49) Apocalypse Hotel(02:00:34) Summer Pockets(02:03:26) Kowloon Generic RomanceFor more info and our new Anime Plummet shirt and beer koozie, check out ⁠⁠AnimeSummit.net⁠⁠. Theme Song: Toilet Paper by ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠Danya Vodovoz⁠⁠⁠⁠

MONO EDITION When the sun is shining this brightly in the London sky, Paul and Eli refuse to stay cooped up inside CheapShow HQ… So, they are out and about (yes again!) to go on an aimless wander through another corner of London. This time they've decided, for no good reason, to explore Nunhead Cemetery, one of London's “Magnificent 7” cemeteries. It's a gothic, spooky, heavily wooded area packed with tombs, crypts, gravestones and unusually named deceased folk. As they stroll about, they'll aim to be respectful but at some point, Eli will want to get the booze out and Paul will want to get the hell out of the place… And once they reach Peckham Rye Common, things will get a little bit more unhinged. In possibly one of CheapShow's more directionless walkabout episodes, join the Cheap Chaps on one of the warmest and sunniest days of the year… in a ruddy graveyard! See pics/videos for this episode on our website: https://www.thecheapshow.co.uk/ep-434-cemetery-men And if you like us, why not support us: www.patreon.com/cheapshow If you want to get involved, email us at thecheapshow@gmail.com For all other information, please visit: www.thecheapshow.co.uk Like, Review, Share, Comment... LOVE US! MERCH Official CheapShow Magazine Shop: www.cheapmag.shop Send Us Stuff: CheapShow PO BOX 1309 Harrow HA1 9QJ

BRX Pro Tip: 3 Reasons for Mono Tasking Stone Payton: Welcome back to Business RadioX Pro Tips, Stone Payton and Lee Kantor here with you. Lee, today’s topic is multitasking. Lee Kantor: Yeah. And when we’re talking about multitasking, we’re talking about maybe you should stop doing it and start focusing on monotasking. And monotasking […]

Це коротенька версія нашого епізоду про соло секс повну шукай на ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠Patreon⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ https://www.patreon.com/HotMamasShow або ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠Base by Mono https://base.monobank.ua/7ZZ7Rv6tRKvvxs#subscriptions____

(original pub date 7/19/23) David "Stringbean" Akeman was a singer, clawhammer banjo player and an early Grand Ole Opry star, known for his lanky build and comedic personality. And as a cast member of the nationwide television show Hee-Haw, he was at the height of his popularity when he and his wife Estelle were murdered in their rural Tennessee home in November of 1973. My guest this week is Professor Taylor Hagood, author of "Stringbean: The Life and Murder of a Country Music Legend". He walks us through the fascinating life of this unique musician, the murders that left the nation reeling, and the investigation that led police to the killers. The author's website: ⁠https://www.taylorhagood.com/ Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Mono Manga Review & Underrated Anime SettingsEpisode Overview:Mike is back from the promised land of Japan to join Cole and Jay once again for a review of Laid Back Camp's sister manga; Mono! Tune in to find out if Afro's new follow up lives up to their previous work!Also, Mike catches up with the boyz, AniPro discusses their favourite, and most desired anime settings, and moreTopics & Timestamps:00:00:00 – Intro & Manga Updates00:08:30 – Anime Settings & Underused Ideas00:17:00 – Alternate Histories & Medieval Settings00:25:30 – Rural Japan, Wild West & Pokémon00:34:00 – Wizards, Cyberpunk & Men in Black00:42:30 – Favorite Settings & Sponsor Break00:51:00 – Mailbag: Which Sport?00:59:30 – Transition to Mono Manga Review01:04:00 – Mono Manga Plot & Premise Explained01:08:30 – Comparisons: Yuru Camp, A Place Further01:13:00 – Structure of 4-Koma Manga01:18:00 – First Episode of Anime vs Manga01:23:00 – Comedy, Meta Humor & Easter Eggs01:28:00 – Character Discussion: Strengths & Weaknesses01:33:30 – Visuals: Photography & Landscape Art01:39:00 – Final Impressions & Who Should Read It01:44:00 – Our Ratings & Final Thoughts01:49:30 – Outro: Upcoming Reviews & PollsVote for Listeners' Choice:https://forms.gle/jSCNTxrj8AdHq1yV7Support AniPro:Patreon: https://www.patreon.com/AniProPodMailbag: https://anipropod.com/mailbagTokyoTreat ($5 off): https://tokyotreat.com/?rfsn=7695251.3317fFollow & Subscribe:X (Twitter): https://twitter.com/AniProPodInstagram: https://www.instagram.com/anipropodDiscord: https://discord.gg/dV5tMCWvM7Next Reviews:Anime: Kids on the SlopeManga: Mono → Gachiakuta → The Fragrant Flower Blooms With DignityMusic & Credits:Opening Theme: “Shibuya”Bumper Track: "The Most High", moon cafeMusic licensed by slip.streamEnjoying the show? If so, please rate & review us on Apple Podcasts or Spotify—it only takes a moment and helps new listeners find us!

Voyage à la découverte de la Réserve de Biosphère du Mono, un espace protégé de 346 000 hectares de forêts, de zones marécageuses, de milieux marins ou lacustres situé entre le Togo et le Bénin. Deuxième étape : dans l'aire communautaire de la Bouche du Roy et son fascinant delta.  Havre de paix des oiseaux et des tortues marines, l'aire de conservation communautaire de la Bouche du Roy est un paradis naturel de 10 000 hectares, fait d'îlots et de mangroves. Bien connue des Béninois comme des voyageurs étrangers, la Bouche du Roy est l'embouchure du fleuve Mono, là où il se jette dans l'océan Atlantique. Classée en réserve et reconnue par l'Unesco en 2017, cette aire est donc un site protégé mais aussi habité. 25 000 personnes y vivent au quotidien, dans une vingtaine de villages de pêcheurs, tantôt posés sur la lagune, tantôt insulaires que l'on rejoint en pirogue par des chenaux d'eau. Sur place, l'ONG béninoise Eco Bénin accompagnée par le Comité français de l'Union Internationale pour la Conservation de la Nature (UICN) développe en concertation avec les populations locales des projets de gestion et de protection des ressources naturelles menacées. Ils misent sur l'écodéveloppement, l'écotourisme, mais aussi le culte vodoun pour sacraliser certains espaces de nature. Voyage à la découverte d'un sanctuaire de biodiversité et des initiatives visant à le protéger.Un reportage au Bénin en deux épisodes de Raphaëlle Constant initialement diffusé en juin 2024.- Le site d'Eco Bénin- L'histoire de l'ACCB de la Bouche du Roy et ses particularités- La page LinkedIn du Comité Français de l'UICN- Le site du Programme de Petites Initiatives. 

In this episode of The Rumors Are True, we sit down with Brad Moist—an influential figure in the world of independent and faith-driven music. Brad has played a major role at both Gotee Records and Mono vs Stereo, two labels that have helped shape the sound of alternative music for years. Throughout our conversation, Brad shares his journey from passionate music fan to record label executive, offering behind-the-scenes stories from his time working with artists like Relient K, House of Heroes, and others. We dive into the origins and creative vision of Mono vs Stereo, talk about the unique culture at Gotee, and explore how both labels have managed to stay artist-focused in an ever-changing industry. Brad also opens up about the intersection of faith, creativity, and community in music, and how he's learned to navigate the business side of things without losing sight of the heart behind it all. Whether you're a longtime fan or just curious about what goes into discovering and developing great music, this episode is full of insight, inspiration, and a few surprises along the way.Produced by Wesley Hill @thebigwesArtwork by Jared Chase Bowser @jaredchasebowserMusic by Brian Jerin R.I.P.

4月番来了！出奇的！没有想象的多诶！主播：拉帝｜奇妙导演，小红薯：拉帝小冰青｜动漫大师2号机Timeline：00:39 二次元新闻00:42 100%多啦A梦&friends上海展04:35 《8号出口》真人版电影8月上映07:49 《来自深渊》作者土笔玩偶化10:33 《金牌得主》第二季制作决定，新人招募中12:39 《百泉女主太多了》第二季制作决定！13:28 《蜡笔小新》真人版麦茶广告15:25 《Jojo的奇妙冒险 飙马野郎》动画化！17:02 《孤独的美食家》上院线17:16 《孤独摇滚》上院线18:13 汤浅政明宣布新作《雏菊的人生》19:40 《宝可梦》路边的野狗消失了21:19 1月番遗留总结21:23 《一兆游戏》22:03 《我独自升级 第二季》22:20 《金牌得主》22:52 《超超超超超喜欢你的100个女朋友 第二季》23:17 四月番推荐23:22 首推：《Lazarus》26:58 《摇滚乃淑女的嗜好》32:01 《Mono女孩》33:43 《随性旅》35:35 《九龙大众浪漫》39:16 《魔女守护者》42:02 《搞笑漫画日和GO》42:57 《忍者与杀手二人组的日常》46:30 《中禅老师的灵怪讲义实录，老师会把谜题全都解开的》47:36 《莉可莉丝 朋友是时间的小偷》48:37 《高达Gquuuuux》48:53 《真 武士传 剑勇传说》51:49 《药屋少女的呢喃 第二季》52:08 《小市民 第二季》53:20 话题：Mujica席卷我台54:42 插播：奥美伽奥特曼PV公布55:32 二次元消费本期背景音乐：Kamasi Washington - Vortex Sou - ただ、君のままで 米津玄師 - BOW AND ARROW 遠野ひかる - LOVE 2000 結束バンド - 星座になれたらasmi - ドキメキダイアリー Nujabes - The Space Between Two World Murphy Radio - Hippo キミのね - レイドバックジャーニー 水曜日のカンパネラ - サマータイムゴーストAooo - 魔法はスパイス 光GENJI - 勇気100% カブキブロックス - 勇気があれば 緑黄色社会 - 花になって - Be a flower 水曜日のカンパネラ - サマータイムゴースト

Escuche esta y más noticias de LA PATRIA Radio de lunes a viernes por los 1540 AM de Radio Cóndor en Manizales y en www.lapatria.com, encuentre videos de las transmisiones en nuestro Facebook Live: www.facebook.com/lapatria.manizales/videos

A new season means a new batch of shows to talk about. Pete and Cozette go through the new shows airing this season that caught their attention and that you should add to your plan to watch. Minor spoilers aheadSocials/Discord - https://linktr.ee/whatdoyousayanime0:00 - Intro2:52 - Rock is a Lady's Modesty7:57 - To Be Hero X11:40 - Once Upon a Witches Death16:01 - Apocalypse Hotel20:37 - Kowloon Generic Romance26:28 - Anne Shirley 32:27 - Dinner Table Detective39:39 - Zatsu Tabi44:36 - Mono51:25 - Catch Me at the Ballpark57:13 A - Ninja and an Assassin Under One Roof1:02:49 - Quick Sequels (Shoushimin S2, Killing Slimes for 300 Years S2, Bye Bye Earth S2, Wind Breakers S2, Aharen S2)1:08:49 - Uchuujin MuuMuu1:10:00 - Witch Watch1:12:06 - From Old Country Bumpkin to Master Swordsman1:13:02 - Uma Musume: Cinderella Gray1:14:00 - Lazarus1:15:33 - Gundam G-Cucks1:17:18 - Food for the Soul

Las experiencias del simio no dejan en buen lugar al que fue durante muchos años su compañero de fatigas.

Las experiencias del simio no dejan en buen lugar al que fue durante muchos años su compañero de fatigas.

Las experiencias del simio no dejan en buen lugar al que fue durante muchos años su compañero de fatigas.

Fox Across America host Jimmy Failla reacts to comedian Larry David's new satire piece in the New York Times, in which he describes an “authentic” dinner with Adolf Hitler. Learn more about your ad choices. Visit podcastchoices.com/adchoices

In hour one, Panthers playoffs begin tonight! Also some big news… Mervis returns to the Marlins lineup tonight. Jimmy might have Mono. Shams Charania delivers maybe the greatest Shams Bomb ever: Ant Edwards is fined for claiming to have a big penis. Was he wrong? Plus, Jorge Sedano joins the show while hiking in Los Angeles to discuss the challenge the Heat is facing to score against Cleveland,

This week on the podcast, we're joined by Kristin Reese, the executive director of the Mono Arts Council. Kristin shares her journey and dedication to promoting creativity in the Eastern Sierra region of California. In our conversation, she outlines the Mono Arts Council's evolution, emphasizing its shift toward arts education. Kristin believes that every child in Mono County should have access to the arts, and she discusses the numerous initiatives aimed at making that happen. Having grown up in the Eastern Sierra, Kristin developed a passion for the performing arts early on, influenced by her family of artists, musicians, and dancers. After earning her Bachelor of Arts in music from Sonoma State University, she felt the pull to return to her roots. Once back, she co-founded the Sierra Classic Theatre in 1999 and later worked at the Edisto Gallery & Tea Room, where she connected with local artists. Now at the helm of the Mono Arts Council, Kristin is committed to ensuring arts education is a priority for all K-12 students in the region. She highlights the positive impact of arts education on students, noting how it can improve test scores and attendance while also supporting mental health and social-emotional learning. The Council also runs several adult programs, like Art & Wine and the MAC Gallery & Community Arts Center, creating platforms for local artists to showcase their work. With her background in music and a deep love for the arts, Kristin aims to strengthen connections within the local arts community and inspire the next generation of creators.Links mentioned in this episode: ArterialArtsvilleUSAFirst Friday ExhibitionsMono Arts CouncilMono Arts Council on FacebookMono Arts Council on InstagramNOT REAL ARTNOT REAL ART PodcastRemote Video SeriesScott “Sourdough” PowerFor more information, please visit https://notrealart.com/mono-arts-council-kristin-reese/

In this episode of Down the Garden Path, Joanne Shaw discusses growing fresh staples like lettuce, spinach and potatoes with “The Gardening Girl” Julia Dimakos. About Julia Dimakos Julia Dimakos' 7000 square foot kitchen garden is in Mono, Ontario, on 25 acres on the Niagara Escarpment. Julia has been growing vegetables and writing about gardening for over 14 years. She was twice published in Canadian Organic Grower magazine and became a published author in July 2022 with her first book, Tea Gardening for Beginners. In this episode, Joanne asked Julia about a few things we can grow ourselves instead of buying from the grocery store.  Lettuce  If we start now, lettuce is one of the fastest-growing options. Julia explains how easy it is to grow and which varieties to grow throughout the seasons. It is important to start with fresh seeds, so buy a new packet instead of using seeds from an old package. Multi-sowing is an easy way to get started. Fill a small, shallow container with soil, a moist seed starting mix. Compact the soil. Sprinkle a generous amount of seed on top of the soil. Julia explains how and why to sprinkle a layer of vermiculite on top of the seed, then water gently. Label and date your tray, then add a dome or clear cover. Put them under a grow light 2 inches above the soil to prevent the seedlings from stretching toward the light. Grow lights should be on a timer, 16 hours on and 8 hours off. Get a multicell container ready for when true leaves start to grow on the seedlings. Take the cover off when you see germination. Carefully lift out the seedlings by the leaf before their true leaves form to make it easier to separate and to successfully grow in the cell.   Lettuce produces more roots than you think, and they do not like competition. Julia explains the best way to succession plant a continuous crop. They go from seed to plant in the ground in 3 weeks. They can be planted successfully in an ornamental garden shaded by other plants. Julia also discusses how to save your own seeds, and recommends buttercrunch, iceberg, Lollo, oak leaf varieties are perfect growing in the cooler spring weather.  In the summer, try romaine varieties like little gem, shady spot or merlot. Grow in partial shade and or under other plants, e.g. tomato plants. Harvest right into a bowl of ice-cold water. Clean in a salad spinner. You can store freshly harvested lettuce in a Ziplock bag full of air for 1 week. In August, start growing the cooler varieties again, up until a hard frost. Spinach  Julia explains how growing spinach is different from growing lettuce: it is not interested in any heat at all.  Spinach is good to start now in cold temperatures, 2 to 3 seedlings per cell. It can grow right now in the garden or inside in a dome and quickly move outside. It will stop growing in the summer heat. In August, you can start sowing it again; it will grow for the fall, and then it will grow again in the spring The same plant will return and be ready for you to harvest the leaves. Spinach plants are small, only about a foot high. Julia also explains why spinach could be the best plant for spots where you grow your annuals.  You'll never have to worry about E. coli or salmonella when growing your own lettuce and spinach—no recalls! Potatoes  Homegrown potatoes are successfully grown without the chemicals that commercial growers use.  Start with seed potatoes Why it is best to purchase true seed potatoes and not use potatoes from the grocery store, even the organic ones. Buying seed potatoes ensures that you are growing tested and healthy potatoes.  Plant the seed potatoes whole for a stronger plant instead of cutting them. Julia recommends pre-sprouting the seed potatoes. Use an egg carton or shallow box, place the seed potatoes eye side up and tail down. Place them in the light with no soil to sprout. The goal is to grow short, stubby green stems. Julia prefers the no-dig method. Use a dibber or handle of a trowel to create a deep hole in the garden or raised bed and place a potato in the hole, cover lightly with soil and then a layer of straw. No need to hill or mound. Determinate varieties of potato make potatoes on one layer in the garden, so soil can be grown in a shallow container, and indeterminate varieties make many layers of potatoes, which will require deeper soil.  How to grow potatoes in a grow bag or container, even a recycling bin makes a great container. And you can line your driveway with them! The best way to harvest the potatoes and what to do for pest control.  Find Julia Dimakos online: Website: www.juliadimakos.com  Instagram: @juliadimakos YouTube: @gardeninggirl  Check out past shows with Julia and hear more of her great tips for growing herbs and more: All About Tomatoes Microgreens & Sprouting Tea Gardening for Beginners Growing Under Lights Growing Herbs Digging Deep with Veggies Growing Indoors Autumn Edibles Have a topic you'd like Joanne to discuss? Email your questions and comments to downthegardenpathpodcast@hotmail.com, or connect via her website at down2earth.ca. Find Down the Garden Path on Instagram, Facebook, and YouTube: @downthegardenpathpodcast. Down the Garden Path Podcast On Down The Garden Path, professional landscape designer Joanne Shaw discusses down-to-earth tips and advice for your plants, gardens and landscapes. As the owner of Down2Earth Landscape Design, Joanne Shaw has been designing beautiful gardens for homeowners east of Toronto for over a decade. She does her best to bring you interesting, relevant and useful topics to help you keep your garden as low-maintenance as possible.  In Down the Garden Path: A Step-By-Step Guide to Your Ontario Garden, Joanne and fellow landscape designer Matthew Dressing distill their horticultural and design expertise and their combined experiences in helping others create and maintain thriving gardens into one easy-to-read monthly reference guide. Get your copy today on Amazon. Don't forget to check out Down the Garden Path on your favourite podcast app and subscribe! You can also catch the podcast on YouTube.

It's New Tunesday: new releases from the past week! Give the bands a listen. If you like what you hear, support the bands! Today's episode features new releases by Antibody & Binary Division & Czarina, Rotoskop, Celina, Matte Blvck & Alvabeat, Vioflesh, Parricide Sentence, echōdead, Circuit Preacher, Resistor, Oldschool Union, Entropía Psicótica, Dawn Of Ashes, Vestron Vulture, Mono/xyd, Kiss Of The Whip, House Of Harm, L'Avenir, Hex Cassette, I Woke Up Chinese, Give My Remains To Broadway, Blind Delon (ft. Sad Madona), Rituals, Fotoform, Tears For The Dying, None Shall Remain, Miss Misery, Vampira Èternelle, Uncreated, Discothèque, Zundapp, and Bow Ever Down!

Voyage à la découverte de la Réserve de Biosphère du Mono, un espace protégé de 346 000 hectares de forêts, de zones marécageuses, de milieux marins ou lacustres situé entre le Togo et le Bénin. Première étape : autour du Lac Ahémé, deuxième plus grand lac du Bénin. (Rediffusion) À seulement deux heures du tumulte de la capitale économique Cotonou, ce lac et ses alentours offrent une vraie parenthèse de nature, hors du temps, parmi des villages de pêcheurs bordés de mangroves et de forêts sacrées. Mais le territoire est fragile et pour le protéger, les populations locales misent déjà sur le culte vodoun ou l'agroécologie, puis à terme sur l'écodéveloppement et l'écotourisme, en collaboration avec l'ONG Éco Bénin et le Comité français de l'Union internationale pour la conservation de la nature (UICN).  Voyage dans un espace en transition, entre eau douce et eau salée, entre sacré et profane, à la rencontre de communautés qui cherchent à repenser l'équilibre homme-nature.Un reportage au Bénin en deux épisodes de Raphaëlle Constant.- Le site d'Éco Bénin- La page d'Éco Bénin consacrée au Lac Ahémé- La page LinkedIn du Comité Français de l'UICN- Le site du Programme de Petites Initiatives.  

Cùng nhạc sĩ Phạm Toàn Thắng re-act các sản phẩm:Địa đạo ost - MẶT TRỜI TRONG BÓNG TỐI - Nhạc: Hứa Kim Tuyền, N.T.B - Lời: Hứa Kim Tuyền, Bùi Thạc Chuyên - NSƯT Cao Minh, Lamoon, Saigon ChoirAlbum "Beginning" - THANH HÀ ft Phương UyênTHƯƠNG NGƯỜI THƯƠNG NGƯỜI KHÁC - Tăng Nhật Tuệ - Myra TrầnÔm Em Thật Lâu – MONODear, memory (Ký ức hoa hồng) – nhạc: Yiruma, lời: Hà Anh Tuấn - Hà Anh Tuấn

What's your favorite fly rod? This most frequently asked question now has its answer in the Troutbitten Riverside Series. Riverside is a place for sharing and presenting stories and articles from the Troutbitten website. And one of the most popular articles at Troutbitten has been about the qualities to look for in a rod well suited for the Mono Rig.This past winter, I wrote the manuscript for my upcoming book, Fly Fishing the Mono Rig. And I adapted the fly rod article into a full chapter for the book. And as I was finishing that chapter, I knew I wanted to present this as a Riverside video.Here it is . . .ResourcesREAD: Troutbitten | The Best Fly Rods for the Mono Rig, Tight Line and Euro Nymphing — My Favorite RodsVIDEO: Troutbitten | RIVERSIDE: The Best Fly Rods for the Mono Rig VisitTroutbitten WebsiteTroutbitten InstagramTroutbitten YouTubeTroutbitten Facebook Thank You to Pre-Roll Ad Sponsors:SkwalaandOrvis

Esterilización y vacunas antirrábicas gratuitas en la Miguel HidalgoRescatan a mono araña en Tlaquepaque, JaliscoPapa Francisco recordó a las 226 víctimas del accidente en discoteca de República DominicanaMás información en nuestro Podcast

MONO EDITION The sun's out so Eli and Paul decide to escape CheapShow HQ and head back to Hampstead Heath for another barely acceptable picnic adventure. This time out, they have a reason for roaming around the heath on a wonderfully warm Spring day. Inspired by the accidental discovery of a Geocache box back in Ep 342 (Gannon's Golden Quest The Third), the Cheap Chaps are going to make a full day of it, using a free to use Geocaching phone app to hunt down as many boxes, tubs and bottles as they can before the sun sets. They may be hidden anywhere, so Paul and Eli are going to have to keep their wits about them to find them all. As ever, the lure of cheap picnic snacks, free booze and “extreme” flavoured drinks and candy may derail all their best efforts. In this 2 hour and 35 minute epic episode, join CheapShow has they, once again, find a way to be busy doing nothing! See pics/videos for this episode on our website: https://www.thecheapshow.co.uk/ep-431-not-very-geocaching-picnic And if you like us, why not support us: www.patreon.com/cheapshow If you want to get involved, email us at thecheapshow@gmail.com And if you want to, follow us on Twitter/X @thecheapshowpod or @paulgannonshow & @elisnoid www.thecheapshow.co.uk Now on Threads: @cheapshowpod Like, Review, Share, Comment... LOVE US! MERCH Official CheapShow Magazine Shop: www.cheapmag.shop Send Us Stuff: CheapShow PO BOX 1309 Harrow HA1 9QJ

Today On With Mario Lopez – Actor Zachary Levi checks in to talk new film 'The Unbreakable Boy', fatherhood and more. Plus, a brand new Fake Debate, Mario vs Courtney in a game of Monotune, your comment of the week and much more!See omnystudio.com/listener for privacy information.

(Original pub date: 3/11/20) While the Coen brothers refuse to confirm it, many believe that their movie "Fargo" was inspired by the Carol Thompson murder case. She was viciously killed in her comfortable Saint Paul home by a hitman hired by her eccentric husband, T. Eugene Thompson, in March of 1963, leaving behind four small children. It was an absolutely sensational case, one not only covered extensively by local press, but by national and international press as well. Longtime journalist William Swanson covers the case with me. His book is called "Dial M: The Murder of Carol Thompson". The author's Amazon author page: https://www.amazon.com/stores/William-Swanson/author/B001JSC22G Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

On today's episode of How 2 Tuesday I am testing one of Instagram's most viral knots! This is a knot that I stumbled upon a while ago that intrigued me due to its similarity to another one of my favorite knots. But is it any good? Is it BETTER? Find out now! Check out how this test compares to all the others I have done; get your FREE Knot Guide here! — https://bit.ly/3UnAeIP All Socials ⎯ https://linktr.ee/TomRowlandPodcast How2Tuesday is presented by Danco Pliers! Danco Sports is an industry-leading manufacturer of pliers, knives, and accessories for anglers worldwide. Since our start in 2006, we have been committed to providing affordable, high-quality products and outstanding customer service to anglers and fishing leaders alike. Danco Pliers is located in Stuart, Florida, where we wear flip-flops to work year-round. Check out Danco here — https://bit.ly/tomrowlandpodcast2 Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices