Podcasts about Alain Resnais

salva&guarda é um caderno de Museologia produzido pelo podcast Farol, que transforma sua maneira de se conectar com o patrimônio! Inscreva-se no link na bio (⁠salvaeguarda.substack.com⁠) e receba conteúdos diretamente no seu e-mail e aplicativo sobre eventos, atividades, dicas de leitura e sugestões do que assistir.​—REPORTAGEM | Há 45 anos, o MARGS levou esculturas à Praça da AlfândegaPONTOS DE MEMÓRIA | Cineclube Torres promove memória audiovisual e educação patrimonial no Litoral Norte GaúchoPROGRAMAÇÃO | Museu da Vida Fiocruz sedia 1º Encontro Nacional de Associações de Amigos de MuseusLEITURA | "Águas-vivas não têm ouvidos" mergulha na experiência da surdez e amplia o debate sobre acessibilidadeASSISTA | Há 80 anos, Hiroshima era atingida pela bomba atômica; em 1959, Alain Resnais e Marguerite Duras criavam obra-prima do cinema mundial, o filme Hiroshima, meu amor⁠—salva&guarda é a newsletter do podcast Farol – Conexões da Informação, projeto de extensão vinculado à Universidade Federal do Rio Grande do Sul.Apresentação e Curadoria: Lucas Petry & Equipe FarolA salva&guarda é realizada com o apoio da Rádio da Universidade (UFRGS), e em parceria com o Curso de Museologia e o PPGMUSPA.

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Alain Resnais's Hiroshima Mon Amour (1959) returns to cinemas—a quiet revolution in filmmaking that blends love, loss, and the long shadow of human destruction. In this episode, hosts Kiriko Mechanicus and Elliot Bloom unpack why this haunting classic still matters today. Why did Resnais turn to fiction after his devastating Holocaust documentary Night and Fog? And what does the film reveal about how we confront images of destruction—past and present?Get tickets to Hiroshima Mon Amour @ LAB111

durée : 00:53:28 - Les Nuits de France Culture - par : Albane Penaranda - En 1953, Chris Marker et Alain Resnais signent "Les statues meurent aussi", un film documentaire sur l'art africain et un pamphlet contre le colonialisme, vite censuré. Une émission de 2006 revient sur cette œuvre fondatrice, à la croisée du cinéma, de l'histoire et de l'anthropologie. - réalisation : Virginie Mourthé - invités : Roland Colin Anthropologue, ancien élève et compagnon de route de Senghor; Marc-Henri Piault; René Vautier Documentariste

durée : 00:25:24 - "Pas sur la bouche", le film de Alain Resnais (2003) - Avec Sabine Azéma, Lambert Wilson, Audrey Tautou, Pierre Arditi. Resnais exhume une opérette des années folles et s'amuse à mettre en scène un vaudeville tourbillonnant, irrésistible, enlevé par des acteurs à la complicité joyeuse, qui chantent eux-mêmes leurs rôles.

durée : 00:32:30 - Les Nuits de France Culture - par : Philippe Garbit - Par Michel Ciment - Avec Alain Resnais (réalisateur, au sujet de son dernier film) - Réalisation Pierrette Perrono - réalisation : Virginie Mourthé

De Jean le prophète à Mad-Max, les récits de fin du monde dans la pop culture et la science-fiction.Une fiction sonore documentée, produite dans le cadre de l'exposition Apocalypse, Hier et demain, à la Bibliothèque nationale de France du 4 février au 8 juin 2025. Dans un futur très lointain, Souviens-toi de l'Apocalypse nous invite à enquêter sur la fin du monde. Grâce à une rencontre inattendue et la découverte d'un manuscrit ancien, cette fiction post-apocalyptique nous révèle comment le Livre de l'Apocalypse a profondément marqué la culture « populaire », à travers les récits de science-fiction, le cinéma, le manga et le jeu vidéo.« Sortez de la ville, vous mon peuple, afin de ne pas être complices de ses péchés et de ne pas subir avec elle les fléaux qui vont la frapper. » Lorsque Jean écrit le Livre de l'Apocalypse, Babylone, capitale de l'antique Mésopotamie, est le symbole de la splendeur et du vice, de la puissance des hommes et de leur dépravation. Par sa démesure, la ville était condamnée à chuter. Au cinéma, on peut voir dans les grandes mégalopoles de potentielles réincarnations de Babylone et de sa déchéance, comme dans les films Metropolis (Fritz Lang, 1927), Blade Runner (Ridley Scott, 1982), ou encore Hiroshima mon amour (Alain Resnais, 1959). Un podcast de la Bibliothèque nationale de France Direction éditoriale : Armelle PascoConception et direction de projet : Sophie GuindonDirection scientifique : François AngelierProduction exécutive : NARRATIVEAuteur : Elie OlivennesRéalisation : Elie Olivennes et Julia GrinerDesign sonore, musique originale et montage : Julia GrinerMixage : Simon CacheuxAvec les voix de Léo-Antonin Lutinier dans le rôle de Béatus, Andréa Schieffer dans le rôle de Yona, Gabriel Dufay dans le rôle de Jean, Ruben Perez et Julia Griner dans les rôles du Coéquipier et de la Coéquipière.Production : Cécile Cros, assistée de Lola Corbier et de Nell Buyens Visuel © Anne IMHOF, Untitled, 2022 (détail), Pinault CollectionŒuvres citées dans l'épisode :Livre de l'Apocalypse, Jean de Patmos, 1er siècle après J.-C.Metropolis, film de Fritz Lang, 1927 - extrait de la bande originale (Maschinen, de Gottfried Huppertz, Rundfunk-Sinfonieorchester dirigé par Frank Strobel © Pan Classics)Blade Runner, film de Ridley Scott, 1982 – extrait de la bande originale (Main Title, de Evanghelos Papathanassiou © Blade Runner Music, Warner Barham Music LLC, Warner Chappell Music France, Universal Publishing)Hiroshima mon amour, film d'Alain Resnais, 1959 – extrait du film © Argos Films Hébergé par Acast. Visitez acast.com/privacy pour plus d'informations.

"Les métiers du costume touchent au vêtement, à l'intimité, mais aussi beaucoup au prendre soin de l'autre. C'est un métier du care, et c'est pour cela que ces professions sont très féminines et que l'on se dit qu'elles sont suffisamment payées."Aure Lebreton est conférencière à la Cinémathèque Française, doctorante, et présidente de CinéFil, Association d'étude et valorisation du costume de cinéma et d'audiovisuel : vêtements, maquillage, coiffures, accessoires.C'est une cinéphile, passionnée de costumes et experte de ceux qui traversent les films d'Eric Rohmer et Alain Resnais.Dans cet épisode, elle décrypte les costumes des films de Rohmer (3:19) et de Resnais (23:44), puis nous parle de l'association Cin&Fil, qu'elle a co-fondée et préside. Aure nous partage ensuite ses costumes préférés (44:42) et ses projets (48:00). Retrouvez Profession : costumière sur Instagram  Un podcast signé Céleste Durante Hébergé par Ausha. Visitez ausha.co/politique-de-confidentialite pour plus d'informations.

Ho potuto recuperare questo documentario soltanto ieri, un giorno dopo il 27 gennaio, giornata della memoria. Una memoria che diviene pericolosamente sempre più corta, in un mondo dove il cinismo e l'individualismo sembrano prevalere sempre di più e nel quale pare che la storia non abbia insegnato nulla. Questo documentario, di soli 32 minuti, è qualcosa che va oltre la storia, oltre la memoria. E' tutto ciò che accadde realmente in quei luoghi di vergogna, 80 anni fa. 32 minuti scioccanti, tragici, non per tutti ma necessari, coraggiosi, indispensabili per qualsiasi barlume di umanità che ancora speriamo di possedere dentro di noi.

durée : 01:00:37 - Les Nuits de France Culture - par : Philippe Garbit - - réalisation : Virginie Mourthé

Fragmented character study from Alain Resnais

Vous allez chanter, chanter, danser en mettant vos baskets, siffler là-haut sur la colline en attendant avec un petit bouquet dʹéglantine. Tout ça, ça devient le blues, vous le chantez autant que vous aimez et vous le chanterez toujours. Cette introduction vous semble peut-être une resucée de sonorités que vous connaissez déjà, cʹest normal, ce sont des paroles…paroles…paroles…de chansons françaises que vous connaissez toutes et tous. Des chansons qui popent dans nos têtes au moment les plus incongrus, quand une phrase nous échappe, quand une association dʹidée survient. Les chansons disent parfois plus que les mots, les grands discours, les dialogues vains. Partant de ce principe, Alain Resnais en fait un film couronné de nombreux Césars : On connaît la chanson, une comédie dramatique sortie en 1997. 4 ans après Smoking /No Smoking, le réalisateur fait souffler un vent de fraîcheur sur le cinéma hexagonal. Sur un scénario de Jean-Pierre Bacri et dʹAgnès Jaoui dʹune audace folle, Alain Resnais se pique de comédie musicale revisitée. Le résultat est un petit bijou dʹingéniosité. Le principe est simple, il consiste en quelque sorte à communiquer au spectateur les pensées plus ou moins conscientes des personnages du film à travers des chansons populaires allant de Joséphine Baker à Johnny Hallyday, en passant par Julien Clerc et Sylvie Vartan. Dans ce film sur le mal de vivre et sur les apparences, on croise 36 bouts de chansons, en playback qui remplacent les mots. Comme le dit Jean-Pierre Bacri : On cherchait de préférence des chansons très connues qui aient des refrains auxquels tout le monde puisse s'identifier, de vraies rengaines. On connaît la chanson séduit le public et la critique. Les acteurs sont excellents : Sabine Azéma, Pierre Arditi, Jean-Pierre Bacri, Lambert Wilson, Agnès Jaoui, André Dussolier pour les rôles principaux. Ne tardons pas, On connaît la chanson, c'était le temps, le temps béni de la rengaine C'était le temps où les chanteurs avaient d'la voix. Tous les charmeurs chantaient la Tosca ou Carmen On savait faire de la musique en ce temps-là! Et Resnais faisait son cinéma. REFERENCES Gérard Lefort, " " On connaît la chanson " : Resnais, le cinéma en chantant ", Libération,‎ 12 novembre 1997 (lire en ligne [archive]) INA : le cercle du cinéma, 1997 https://www.ina.fr/ina-eclaire-actu/video/i00010749/jean-pierre-bacri-et-agnes-jaoui-parlent-du-film-on-connait-la-chanson INA : andré Dussolier sur France 3 https://www.ina.fr/ina-eclaire-actu/video/cac97137807/andre-dussollier-pour-le-film-on-connait-la-chanson On Connaît la chanson, les Césars https://www.ina.fr/ina-eclaire-actu/video/cab98008970/la-23eme-ceremonie-des-cesars

durée : 00:45:02 - Les Nuits de France Culture - par : Philippe Garbit - Projection privée - Alain Resnais : "Coeurs" (1ère diffusion : 02/12/2006) - réalisation : Virginie Mourthé

Leonarda sei un libro aperto per noi, ti vediamo già un po' sospettosa, tipo quando Hamtaro non capisce qualcosa e inclina leggermente la testa, dopo aver letto il titolo di questa POSTA DEL CUORE. Starai pensando "forse le storie di oggi riguardando degli amori nipponici". Oppure leggendo mon amour penserai "ma che vogliono dal mio fidanz sti frodici?". Beh Narda, simpatico diminutivo di Leonarda, questo significa che non conosci il famoso e omonimo film del '59 di Alain Resnais che ti invitiamo a recuperare, lo puoi trovare in tutti i siti di streaming dove una volta l'anno ti rivedi The Vampire Diaries per sentirti metaforicamente più vicina a Ian Somerhalder, sperando che il tuo sistema simpatico te lo proietti simpaticamente nei sogni di quella notte. Un film che parla di amori presenti, spettri del passato, di amari ricordi che capita di dover affrontare per ritrovare la pace in noi stessi e di come l'amore possa nascondere delle reazioni nucleari alle quali talvolta non può esserci riparo. Che tutto ciò sia attinente con la puntata di oggi? Comunque sia hai appena imparato il nome di un film degli anni '50 che potrai consigliare, anche se non l'hai mai visto, durante una serata ai tuoi amici spacciandoti per la cinefila un po' quirky che una volta hai sentito scoreggiare e incolpare un altro membro del gruppo perché "una che guarda Kubrick non farebbe mai una cosa del genere". E invece si tesoro, parola di Stanley. Ti aspettiamo dopo il play Narda.

"Grand Tour", que obteve o prémio de melhor realização no Festival de Cannes, em Maio passado, chega agora aos cinemas franceses. O filme é a adaptação de uma obra do romancista britânico Sommerset Maugham e relata um périplo pela Ásia de dois noivos, ele a tentar fugir dela e a noiva que vai no encalce daquele com quem se deveria casar. O realizador português, Miguel Gomes, falou com a RFI sobre o impacto do galardão, as peripécias de um filme que tem como palco uma longa viagem pela Ásia e respectivos projectos.O cineasta começa por se referir à sua surpresa com a obtenção desta prestigiosa recompensa, proeza inédita na história do cinema português no Festival de cinema de Cannes.Como é que vive esta estreia francesa após o prémio para o seu filme no Festival de Cannes ?Foi surpreendente. Eu não esperava nada. Se calhar é uma atitude defensiva da minha parte, mas à partida eu acho que estatisticamente é mais provável não haver prémios do que haver. E então segui esse princípio. Desta vez também, portanto, achei que não ia haver prémios nenhuns. Lembro-me que nesse dia fui para para uma ilha que existe a alguns quilómetros de Cannes, assim a uma meia hora de barco. Há uma ilha de monges, de que eu não me recordo o nome e fui com os meus filhos.Estava com a minha mulher, estava com as pessoas da equipa, com os actores, com os produtores e fomos todos para  para essa ilha nesse dia. À espera que não acontecesse nada. E às tantas o telefone tocou e disseram nos "Onde é que vocês estão? O que é que vocês estão a fazer? Mas vocês têm que voltar. Têm que ir para a cerimónia ! Vai haver um prémio." E havia muito pouco tempo. Aliás, estávamos meio perdidos nessa ilha. Apesar da ilha ser simples e só haver uma estrada, tínhamos decidido ir a um restaurante, mas tomámos a direcção contrária, então estávamos quase a fazer o perímetro da ilha para chegar ao restaurante e tivemos que nos despachar e apanhar o barco para estar presentes na cerimónia.E acho que isto: esta recompensa, este galardão, este prémio recompensa o quê, exactamente ? A estética do filme? Porque porventura talvez seja a matéria prima que está a mais a dar nas vistas e que evoca, obviamente, projectos já seus no passado, que tinham tido bastante incremento, nomeadamente aqui em França. Eu penso no "Tabu" há 12 anos.Eu não sei, eu não consigo separar assim as coisas desta maneira... E essa história da estética e do fundo. Eu acho que são as duas coisas. Um filme conta-se, mas sobretudo, vive-se e vive-se com a imagem, com o som. Com as coisas que o filme conta também, mas sobretudo com as coisas que o filme mostra. E tudo faz parte do mesmo sistema.E para mim não existe assim uma distinção entre aquilo que é o aspecto do filme e aquilo que é o que o filme conta, por exemplo. Faz tudo parte do mesmo sistema e, portanto, acho que a experiência do filme é um filme que tem as suas peculiaridades, tem a sua personalidade.Eu, felizmente não tenho ninguém a dizer-me que tem que fazer as coisas assim, que tenho que por este actor e que tenho que aos 30 minutos de filme tem que haver esta cena e aos 40 minutos esta outra cena.Ou seja, não tenho uma pressão da produção, não tenho uma pressão industrial que me deixe refém de uma mecânica mainstream industrial e, portanto, posso fazer aquilo que me apetece. O que pode ser algo para algumas pessoas bastante chato porque não corresponde àquilo que normalmente as pessoas associam ao cinema mais recorrente.E você pensa mais nos planos contemplativos, na duração das sequências, quando se refere a possíveis vozes detractoras do cinema que você faz?Há vozes detractoras e há...Há vozes muito elogiosas, com certeza !Há vozes muito elogiosas ! Eu não sei se há muitos planos contemplativos... A contemplação também me aborrece um bocadinho. Ou seja, os planos têm que durar o tempo que duram para mim por uma razão precisa. E não porque estamos embasbacados perante qualquer coisa. Isso não funciona assim.Eu penso muito no lugar do espectador dos meus filmes. Para mim, o cinema é um bocadinho como fazer um edifício. Ou seja, quando se fala: qual é que é a arte que terá uma relação maior com o cinema? Há quem diga que é pintura, há quem diga que é literatura. Enfim, o teatro, a música... A música eu acho que é bastante importante, mas eu diria que é a arquitectura.Ou seja, no sentido em que inventar um filme, fabricar um filme é inventar um espaço que vai ser percorrido por alguém, um espectador. E cada espectador é diferente do outro, porque cada um vai accionar a sua sensibilidade, o seu sentido de humor, enfim, os seus interesses. E vais esperar certas coisas do filme. E, portanto, é um encontro: é um encontro entre uma pessoa, com a sua própria personalidade, e um filme que existe no ecrã e nas colunas de som da sala de cinema. E é assim que pode ser um encontro ou um desencontro.Mas o meu trabalho como realizador é inventar um espaço que vai ser percorrido por esse espectador, que não deve ser nem uma prisão. Ou seja, no sentido em que o filme não o deve coagir, de uma maneira completamente autoritária, e dizer "Agora vais para a esquerda, agora vais para a direita. Agora há que sentir isto. Agora tens que pensar isto, porque isto é como tu deves pensar". E, por outro lado, também não deve ser um espaço completamente aleatório onde o espectador fica completamente perdido. Portanto, esse equilíbrio entre inventar uma estrutura que possa acolher alguém que será livre o suficiente para poder percorrer aquele espaço, sem estar completamente coagido, e ao mesmo tempo que não esteja ali perdido... É o nosso trabalho e que é quase um trabalho de arquitecto.Então entremos precisamente mais na obra e no seu filme. Como é que da obra do romancista britânico Sommerset Maugham se chega a este produto final? O "Grand Tour" era um ritual nalguma alta sociedade, precisamente, de fazer um grande périplo antes de assentar arraiais, de contrair matrimónio e de constituir família. E vai ser o pretexto para "um périplo e peras", pela Ásia. Como é que foi, então chegar-se aqui?Essa questão é interessante: do que o que é que era o lado quase pedagógico do Grand Tour que estava estabelecido ? O Grand Tour asiático... Havia um Grand tour europeu também. Mas havia o Grand Tour asiático. Ou seja, muita gente do Ocidente ia fazer um itinerário, no princípio do século XX, do Oeste para este.Normalmente de um ponto da Índia ou da Birmânia, que eram os pontos mais a oeste do Império Britânico, para este. Terminando normalmente no Japão e na China. E havia de facto essa ideia de que era necessário confrontar os elementos, os filhos dessa alta sociedade europeia ou americana com o outro. Ou seja, com uma cultura bastante diferente, nos antípodas. Para que, de facto, pudessem regressar mais iluminados.Neste filme esse Grand Tour é feito, mas quase com a ideia contrária. Ou seja, os personagens não  fazem esse Grand Tour porque querem encontrar um caminho e um rumo. Enfim, é como diz, chegar mais bem preparados, voltar mais bem preparados para a vida. Eles estão completamente perdidos !Há um quer fugir da noiva. O noivo, o Edward, quer fugir da noiva porque está com dúvidas sobre o casamento. Tem uma espécie de um ataque de pânico, uma crise, e decide fugir dela.E ela vai atrás dele para tentar-se casar com ele de uma forma igualmente desesperada e meio perdida. E portanto, o filme esta. Eles acabam por fazer esse caminho não como como uma fuga e não como um momento para fazer um encontro, para conhecer coisas. Eles estão basicamente em movimento para escapar ao seu destino ou para tentar concretizar aquilo que eles acreditam ser o seu destino.Mas como é que você tropeçou neste enredo e decidiu pegar nele e levá lo?Esta história dos noivos deste casal, o noivo e a noiva: um a fugir, ela a perseguir. Veio deste livro do Sommerset Maugham, que é um livro de viagens. Existe uma tradução em português chamada "Um Gentleman na Ásia". E eu estava a ler esse livro. Eu gosto muito de ler livros de viagens: de ver como é que os escritores contam a experiência de viajar e o que é que eles viram. Enfim, essa essa questão do olhar de alguém sobre um relativamente a um território que lhe é estrangeiro, que lhe é desconhecido, que que é uma coisa distante, interessa-me muito.E portanto, eu gosto de ler livros de viagens. E li este por acaso e deparei-me com esta história que o Sommerset conta. Às às tantas, em duas páginas desta história, ele diz que conheceu um senhor que trabalhava para a administração na Birmânia, inglesa, e que contou a história de como fugiu à sua noiva. Porque entrou em pânico, porque teve dúvidas sobre o casamento e sobre a responsabilidade desse casamento. E decidiu partir e deixar-lhe uma nota a explicar-se, a escusar-se com trabalho. E partiu para Singapura. Mas quando chegou a Singapura já tinha uma nota, um telegrama da sua noiva a dizer "Meu querido, eu estou a chegar. Percebo perfeitamente. Mas estou a chegar e já já nos vamos casar." E ele lá partiu de novo. E esse, digamos, movimento que é uma espécie de um "Jogo do gato e do rato", durou vários meses e acabou por ser feito ao longo deste deste "Grand Tour", ou seja, deste itinerário todo que de muitos milhares de quilómetros.Foi um "Jogo do gato e do rato" também para si e para a sua equipa. Porque obviamente, o confinamento e o COVID veio perturbar as rodagens e a preparação do filme. Portanto, houve aqui sequências, pelo que eu entendi, nomeadamente a rodagem na China, que tiveram que ser recebidas a posteriori. Houve uma interrupção óbvia por causa do COVID Portanto, foi necessário congelar o projecto durante X tempo ?!Sim, ou seja, nós decidimos, antes de escrever o argumento, fazer nós próprios a viagem e filmá-la. Filmar a viagem que seria feita pelas personagens, mas que seria feita a posteriori, em estúdio, rodada em estúdio. E decidi-mo-la fazer no mundo de hoje, nós próprios, pelos países. E estavam previstas sete semanas de viagem em Janeiro e Fevereiro de 2020.E nós fizemos as primeiras cinco. Chegámos ao Japão e faltava o último país onde havia uma parte considerável dessa viagem, porque mesmo dentro da China, de Xangai e até quase próximo do Tibete, iríamos fazer 3000 quilómetros, acompanhando mais ou menos o curso do rio Yangtse.E quando chegámos ao Japão percebemos que o ferry boat que ia cobrir a distância entre Osaka, acho eu, e Xangai, tinha sido anulado uma semana antes devido ao COVID, à pandemia.E então, o que nós nós pensamos nessa altura? Bom, "Vamos esperar um mês, dois meses e vamos retomar a viagem quando for reposta a normalidade". Porque nessa altura éramos tão ingénuos, como toda a gente, e achávamos que que era uma coisa meramente circunstancial e que não ia ocupar tanto tempo na nossa vida e ter tantas consequências como teve.E depois percebemos que estávamos enganados. O tempo foi passando, passou um ano, passaram dois anos e passado dois anos nós pensamos: "É impossível. Nós não conseguimos entrar na China para concluir a viagem. Portanto, vamos concluir a viagem em Lisboa, filmando com uma equipa que serão os nossos olhos. Com o material, eles vão filmar esta parte da viagem na China. E nós vamos estar em Lisboa". Alugámos uma casa em Airbnb no bairro do Areeiro e estávamos lá durante a noite. Éramos poucos, dois ou três, e havia uma uma equipa na China que fez os tais 3000 quilómetros, enquanto nós estávamos sempre nessa casa no Areeiro E, enfim, fizemos o filme, assim. Concluímos essa parte da rodagem na China, assim, à distância.É fundamental falar do encadeamento entre planos a preto e branco e a cores. A cores são, de alguma forma, momentos algo etnográficos relacionados com o périplo. O preto e branco é a versão hodierna, actual. O porquê de sua opção por estes planos, ora a preto e branco, ora a cores ?O filme é quase o tempo todo a preto e branco. Eu diria, 90% é a preto e branco. Existem planos a cores por uma questão técnica. Porque nós filmámos em película e na película preto e branco existe apenas uma sensibilidade para 200 ASA para a luz. Portanto, 200 ASA é bom para fotografar, para filmar sequências durante o dia. Mas sequências à noite ou em interiores escuros é necessário outro tipo de sensibilidade: 500 T... que isso só existe em cores. E, portanto, nós decidimos filmar a maioria do filme a preto e branco em 200 D.E depois ter película a cores para em 10% do tempo, para situações de noite ou em interiores muito escuros. E a ideia era montar o filme completamente a preto e branco. Mas houve uma altura em que nós estávamos um bocadinho, estávamos a montar o filme, já tinham passado várias semanas, estávamos um bocado fartos do preto e branco e lembrámo-nos de que havia as cores ali. E portanto decidimos voltar a pôr. "Vamos voltar a pôr o plano tal como ele foi filmado a cores !" E, portanto, não existe nenhuma lógica a não ser por uma questão meramente técnica.Não existe uma lógica racional, não existe um significado dos planos a cores quererem dizer qualquer coisa em especial. É só porque por uma questão técnica. Mas decidimos colocar mesmo que as pessoas se perguntassem "Porquê que estes planos são a cores... e o resto do filme é preto e branco ?"Não havendo razão nenhuma racional, é só pelo prazer de que é uma coisa que me que é importante para mim a lógica do prazer. OK, num filme a preto e branco... o que é que faz falta? Olha, de repente aparecem uns planos a cores e a cor é incrível !Fala em prazer. Já há muito tempo que, imagino, tenha prazer em rodar com Crista Alfaiate. Agora há também a opção pelo Gonçalo Waddington. O porquê deste elenco ?Para nós foram escolhas óbvias: a escolha dos actores que fazem os dois protagonistas. O Gonçalo tem esta capacidade... Ele pode ter um ar assim, perplexo. E eu acho que ele é um actor com grande potencial cómico, mas com a capacidade de transformar esse lado de comédia numa coisa com um outro peso. E, portanto, ele pode fazer a transição entre comédia e drama muito com uma grande facilidade.E a Crista? Eu acho que ela, já disse noutras ocasiões... Eu acho que ela é a melhor actriz daquela geração à volta dos 40 anos. E, portanto, nem sequer pusemos nenhuma outra opção. Para nós, a Molly sempre foi a Crista Alfaite e ficámos muito contentes, depois com depois de ter filmado, com aquilo que... Percebemos, que não estávamos muito enganados relativamente a essas escolhas.E a questão da opção pelo português não foi complicada ? Não é complicada para Gonçalo Waddington, para Crista Alfaiate, mas você põe pessoas do Vietname, do Japão, nomeadamente, a terem diálogos bastante profundos em português. Como é que foi isso? Foi um desafio, imagino, também pô-los a contracenar em português fluente ?!Sim, o facto dos personagens serem britânicos e falar em português para mim foi uma opção, mais ou menos fácil... Porque eu sou português, não sou britânico. E, portanto, eu não queria... Eu acho que a verdade do filme também passa por isso. Ou seja haver um filtro teatral em que, como no teatro... Quando se faz em Portugal, ou que em França se faz Tolstoi ou se faz Tennessee Williams, faz-se em França e faz-se em Portugal. Em França faz-se em francês, em Portugal faz-se em português.E nessas peças de teatro as personagens têm os nomes que tiveram nas peças do Tolstoi: os nomes russos ou nomes americanos, no caso do Tennessee Williams. E é uma convenção, ou seja, as personagens falam na língua do país onde está a ser visto o espectáculo com os actores desse país.E no cinema há mais dúvidas relativamente a isso. Ou seja, parece uma questão completamente resolvida no teatro e no cinema menos. Porque no cinema existe mais a ideia de que o cinema está mais próximo da realidade da vida. Que eu acho que é uma falsa ideia.Há um realizador francês que já morreu, mas que foi muito importante para mim, que também fazia isto. E fez isto com uma grande lata e muito bem, que era o Alain Resnais !Por exemplo, eu lembro-me de um filme dos anos 90 que era um díptico que se chamava de "Smoking" e "No smoking", que era uma adaptação de uma peça inglesa feita com dois actores que entravam muito nos filmes deles dele. Esse filme é muito, muito importante para mim. E portanto, se o Alain Resnais  pode fazer em francês, eu acho, também posso fazer em português.E obviamente que existe este lado de sermos todos mais ou menos dominados, colonizados por uma língua que é uma espécie de língua que é comum a todos os países.Foi a língua que ganhou a batalha das línguas, que é o inglês. E não é problemático ver, sei lá, ao longo da história do cinema, ver imperadores romanos a falar inglês de Brooklyn ! Ou ver, enfim... todas essas coisas passaram a ser normais. E porque não ter em português a mesma coisa? Porque não ter personagens britânicos a falarem português? Eu acho que é mais e mais verdadeiro fazer assim, porque...Também já foi língua franca no mundo [o português]... E finalmente, obviamente, Cannes você já vinha há muito tempo. Mas esta edição de 2024 fica na história por este prémio. Perguntar-lhe-ia:  E agora, depois de Cannes e do seu prémio, como é que você se projecta para a sequência da sua carreira?Agora eu, antes de fazer o "Grand Tour", eu estava a tentar fazer um outro filme, um filme no Brasil, que é uma adaptação de um livro do Euclides da Cunha chamado "Os Sertões" e o filme chama-se "Selvajaria". E estive muitos anos a tentar fazer esse filme. E foi muito difícil, por várias razões. É um projecto exigente em termos financeiros e na altura em que eu estive a tentar fazer esse filme, havia um governo no Brasil que paralisou completamente os apoios públicos ao cinema. O governo do Bolsonaro e também apanhámos a altura do COVID. Portanto, foi tudo muito difícil e houve um momento em que eu pensei que tinha que renunciar a esse projecto.E foi muito complicado para mim, porque apesar de tudo, trabalhei anos nesse filme e estou convencido que é o projecto mais... com o qual eu acho que, provavelmente, existe um um potencial mais incrível do que tudo aquilo que eu fiz até hoje ! Ou seja, estou muito envolvido com esse filme e acho que existe a possibilidade de haver ali um filme que possa nascer, que seja muito, muito forte !  E é, portanto, quase que desistir do filme.Mas depois do "Grand Tour" e de repente passei para o "Grand Tour" e depois do "Grand Tour", o que tem acontecido foi que nós decidimos voltar a esse projecto. E tem havido notícias muito animadoras ! Ou seja, de repente, pela primeira vez, há financiamento do Brasil para esse filme. Tudo parece estar a andar muito rápido e assim uma perspetiva de haver a possibilidade de fazer, de filmar esse filme no final do próximo ano.Portanto, acho que isso também é uma consequência do prémio de Cannes e daquilo que aconteceu com o "Grand Tour em Cannes" e que existe um entusiasmo renovado em torno deste projecto. E vou aproveitar a conjuntura porque sabemos que isto vai mudando e nos momentos em que estamos em alta, é preciso aproveitar esse momento para poder concretizar coisas que estavam mais difíceis de concretizar.

The Ethnographic Optic: Jean Rouch, Chris Marker, Alain Resnais, and the Turn Inward in 1960s French Cinema (Indiana UP, 2024) traces the surprising role of ethnography in French cinema in the 1960s and examines its place in several New Wave fictions and cinéma vérité documentaries during the final years of the French colonial empire. Focusing on prominent French filmmakers Jean Rouch, Chris Marker, and Alain Resnais, author Laure Astourian elucidates their striking pivot from centering their work on distant lands to scrutinizing their own French urban culture. As awareness of the ramifications of the shrinking empire grew within metropolitan France, these filmmakers turned inward what their similarly white, urban, bourgeois predecessors had long turned outward toward the colonies: the ethnographic gaze. Featuring some of the most canonical and best-loved films of the French tradition, such as Breathless and La Jetée, this is an essential book for readers interested in national identity and cinema. Here's the link to Astourian's essay on Jean Rouch's Moi, Un Noir discussed in the podcast.  Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/new-books-network

Cinema60 is back with a ghost guest in order to highlight some notable opinions on film. Dwight Macdonald, a celebrity film critic of the ‘50s and ‘60s who is now more remembered as a cultural critic and political pundit, had a lot to say about the dumbing down of high art to appeal to middlebrow tastes. Championing films that challenged audiences, he famously took on Alain Resnais' Last Year at Marienbad as one of the most difficult films to ever be embraced by American audiences. While he does not consider the film one of his favorites, he admires its techniques and ambitions. He would use it as a touchstone through his career to describe the type of film that pushes boundaries of what cinema can do and engages on a higher level. In this episode, Bart and Jenna respond to Macdonald, muse on the actual difficulty of such a film and use his word to illustrate their own mission statement.The following film is discussed:•Last Year at Marienbad (1961) L'année dernière à Marienbad Directed by Alain Resnais Starring Delphine Seyrig, Giorgio Albertazzi, Sacha PitoëffText discussed:• On Movies (1969) by Dwight McdonaldOther films mentioned:• Citizen Kane (1941) Directed by Orson Welles Starring Orson Welles, Joseph Cotten, Dorothy Comingore• Children of Paradise (1945) Les enfants du paradis Directed by Marcel Carné Starring Arletty, Jean-Louis Barrault, Pierre Brasseur• Hiroshima Mon Amour (1959) Directed by Alain Resnais Starring Emmanuelle Riva, Eiji Okada, Stella Dassas• Breathless (1960) À bout de souffle Directed by Jean-Luc Godard Starring Jean-Paul Belmondo, Jean Seberg, Jean-Pierre Melville• La Dolce Vita (1960) Directed by Federico Fellini Starring Marcello Mastroianni, Anita Ekberg, Anouk Aimée• Jules & Jim (1962) Directed by François Truffaut Starring Jeanne Moreau, Oskar Werner, Henri Serre

The Ethnographic Optic: Jean Rouch, Chris Marker, Alain Resnais, and the Turn Inward in 1960s French Cinema (Indiana UP, 2024) traces the surprising role of ethnography in French cinema in the 1960s and examines its place in several New Wave fictions and cinéma vérité documentaries during the final years of the French colonial empire. Focusing on prominent French filmmakers Jean Rouch, Chris Marker, and Alain Resnais, author Laure Astourian elucidates their striking pivot from centering their work on distant lands to scrutinizing their own French urban culture. As awareness of the ramifications of the shrinking empire grew within metropolitan France, these filmmakers turned inward what their similarly white, urban, bourgeois predecessors had long turned outward toward the colonies: the ethnographic gaze. Featuring some of the most canonical and best-loved films of the French tradition, such as Breathless and La Jetée, this is an essential book for readers interested in national identity and cinema. Here's the link to Astourian's essay on Jean Rouch's Moi, Un Noir discussed in the podcast.  Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/film

The Ethnographic Optic: Jean Rouch, Chris Marker, Alain Resnais, and the Turn Inward in 1960s French Cinema (Indiana UP, 2024) traces the surprising role of ethnography in French cinema in the 1960s and examines its place in several New Wave fictions and cinéma vérité documentaries during the final years of the French colonial empire. Focusing on prominent French filmmakers Jean Rouch, Chris Marker, and Alain Resnais, author Laure Astourian elucidates their striking pivot from centering their work on distant lands to scrutinizing their own French urban culture. As awareness of the ramifications of the shrinking empire grew within metropolitan France, these filmmakers turned inward what their similarly white, urban, bourgeois predecessors had long turned outward toward the colonies: the ethnographic gaze. Featuring some of the most canonical and best-loved films of the French tradition, such as Breathless and La Jetée, this is an essential book for readers interested in national identity and cinema. Here's the link to Astourian's essay on Jean Rouch's Moi, Un Noir discussed in the podcast.  Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/critical-theory

The Ethnographic Optic: Jean Rouch, Chris Marker, Alain Resnais, and the Turn Inward in 1960s French Cinema (Indiana UP, 2024) traces the surprising role of ethnography in French cinema in the 1960s and examines its place in several New Wave fictions and cinéma vérité documentaries during the final years of the French colonial empire. Focusing on prominent French filmmakers Jean Rouch, Chris Marker, and Alain Resnais, author Laure Astourian elucidates their striking pivot from centering their work on distant lands to scrutinizing their own French urban culture. As awareness of the ramifications of the shrinking empire grew within metropolitan France, these filmmakers turned inward what their similarly white, urban, bourgeois predecessors had long turned outward toward the colonies: the ethnographic gaze. Featuring some of the most canonical and best-loved films of the French tradition, such as Breathless and La Jetée, this is an essential book for readers interested in national identity and cinema. Here's the link to Astourian's essay on Jean Rouch's Moi, Un Noir discussed in the podcast.  Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/intellectual-history

The Ethnographic Optic: Jean Rouch, Chris Marker, Alain Resnais, and the Turn Inward in 1960s French Cinema (Indiana UP, 2024) traces the surprising role of ethnography in French cinema in the 1960s and examines its place in several New Wave fictions and cinéma vérité documentaries during the final years of the French colonial empire. Focusing on prominent French filmmakers Jean Rouch, Chris Marker, and Alain Resnais, author Laure Astourian elucidates their striking pivot from centering their work on distant lands to scrutinizing their own French urban culture. As awareness of the ramifications of the shrinking empire grew within metropolitan France, these filmmakers turned inward what their similarly white, urban, bourgeois predecessors had long turned outward toward the colonies: the ethnographic gaze. Featuring some of the most canonical and best-loved films of the French tradition, such as Breathless and La Jetée, this is an essential book for readers interested in national identity and cinema. Here's the link to Astourian's essay on Jean Rouch's Moi, Un Noir discussed in the podcast.  Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/european-studies

The Ethnographic Optic: Jean Rouch, Chris Marker, Alain Resnais, and the Turn Inward in 1960s French Cinema (Indiana UP, 2024) traces the surprising role of ethnography in French cinema in the 1960s and examines its place in several New Wave fictions and cinéma vérité documentaries during the final years of the French colonial empire. Focusing on prominent French filmmakers Jean Rouch, Chris Marker, and Alain Resnais, author Laure Astourian elucidates their striking pivot from centering their work on distant lands to scrutinizing their own French urban culture. As awareness of the ramifications of the shrinking empire grew within metropolitan France, these filmmakers turned inward what their similarly white, urban, bourgeois predecessors had long turned outward toward the colonies: the ethnographic gaze. Featuring some of the most canonical and best-loved films of the French tradition, such as Breathless and La Jetée, this is an essential book for readers interested in national identity and cinema. Here's the link to Astourian's essay on Jean Rouch's Moi, Un Noir discussed in the podcast.  Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/french-studies

durée : 01:01:55 - Les Nuits de France Culture - par : Albane Penaranda, Mathias Le Gargasson, Antoine Dhulster - Par Michel Ciment - Avec Alain Resnais (cinéaste, pour " Vous n'avez encore rien vu ") et Thomas Sotinel (pour " Rock et cinéma ", Editions de La Martinière) - Réalisation Laetitia Coïa - réalisation : Massimo Bellini

Le Festival international du Film de Comédie de Liège (FIFCL) a lieu du 6 au 10 novembre. On reçoit l'acteur, metteur en scène et chanteur français Lambert Wilson, qui recevra un Taureau d'Or d'honneur lors de la cérémonie d'ouverture au Forum de Liège pour célébrer sa carrière. Né à Paris, Lambert Wilson a fait trois ans d'études théâtrales au Drama Centre de Londres (1975-1978). Il a collaboré avec de grands metteurs en scène tels que Claude Chabrol, Bertrand Tavernier, les sœurs Wachowski, Alain Resnais, Valéria Bruni-Tedeschi, Sophie Fillières, Valérie Lemercier, Alain Chabat, Andrzej Zulawski,... Il a obtenu le prix Jean-Gabin pour son interprétation de l'Abbé Pierre dans le film Hiver 54. Il s'est distingué dans de nombreux films d'époque, comme Jefferson à Paris ainsi que dans des œuvres historiques telles que L'Odyssée (où il incarne l'emblématique Jacques-Yves Cousteau) et le film De Gaulle. Audacieux dans ses choix de rôles, il n'hésite pas à se lancer dans des projets singuliers comme Le Ventre de l'architecte et Les Possédés. Sa popularité s'est affirmée avec des films tels que Palais Royal, Matrix, Des Hommes et des Dieux, Sur la piste du Marsupilami, La Vache et Alceste à bicyclette. Plus récemment, il a brillé dans Benedetta, Des Mains en or, et 5 Hectares. Merci pour votre écoute Entrez sans Frapper c'est également en direct tous les jours de la semaine de 16h à 17h30 sur www.rtbf.be/lapremiere Retrouvez l'ensemble des épisodes et les émission en version intégrale (avec la musique donc) de Entrez sans Frapper sur notre plateforme Auvio.be : https://auvio.rtbf.be/emission/8521 Abonnez-vous également à la partie "Bagarre dans la discothèque" en suivant ce lien: https://audmns.com/HSfAmLDEt si vous avez apprécié ce podcast, n'hésitez pas à nous donner des étoiles ou des commentaires, cela nous aide à le faire connaître plus largement. Vous pourriez également apprécier ces autres podcasts issus de notre large catalogue: Le voyage du Stradivarius Feuermann : https://audmns.com/rxPHqEENoir Jaune Rouge - Belgian Crime Story : https://feeds.audiomeans.fr/feed/6e3f3e0e-6d9e-4da7-99d5-f8c0833912c5.xmlLes Petits Papiers : https://audmns.com/tHQpfAm Des rencontres inspirantes avec des artistes de tous horizons. Galaxie BD: https://audmns.com/nyJXESu Notre podcast hebdomadaire autour du 9ème art.Nom: Van Hamme, Profession: Scénariste : https://audmns.com/ZAoAJZF Notre série à propos du créateur de XII et Thorgal. Franquin par Franquin : https://audmns.com/NjMxxMg Ecoutez la voix du créateur de Gaston (et de tant d'autres...)

For over more than five decades the Serbian conceptual and performance artist Marina Abramović has used her own body as her artistic medium, exploring the human condition in works that are often feats of endurance, exhaustion and pain. From her earliest works such as Rhythm 0, in which Abramović invited audiences to freely interact with her however they chose, to her long-durational work The Artist is Present, she has put herself in danger at the mercy of audiences all in the name of art. Abramović talks to John Wilson about her unhappy childhood in the former Yugoslavia with strict parents who had both been war heroes. She recalls how at age 14, a dangerous game of Russian roulette led her to Dostoevsky's novel The Idiot and how the book and its author's life sparked her creative imagination. She also reveals how two films, Alain Resnais' enigmatic 1961 French New Wave classic Last Year at Marienbad, and Pier Paolo Pasolini's 1968 movie Teorema, starring Terence Stamp, have inspired aspects of her work. Producer: Edwina Pitman

A près de 80 ans, Pierre Arditi continue à raconter des histoires sur scène autant qu'il peut. Jouer c'est sa vie et au vu de sa longue carrière, on a du mal à croire qu'au départ, il était réticent à l'idée d'être comédien. Dans les Petits Papiers, il parle de sa voix et de son physique qu'il n'aime pas, de ses parents et de son éducation, de la manière dont il tient la mort à distance, de sa petite-fille et de ce qu'il aimerait transmettre, de la scène et de l'amour, de la lâcheté des hommes et de la beauté de la vie qu'il considère comme un prêt dont il faut profiter. Il jouera son spectacle « Les mots que j'aime » en septembre et octobre en Belgique. Merci pour votre écoute Les petits Papiers c'est également en direct tous les dimanches de 17h à 18h sur www.rtbf.be/lapremiere Retrouvez tous les épisodes des petits Papiers sur notre plateforme Auvio.be : https://auvio.rtbf.be/emission/2332 Et si vous avez apprécié ce podcast, n'hésitez pas à nous donner des étoiles ou des commentaires, cela nous aide à le faire connaître plus largement.

A près de 80 ans, Pierre Arditi continue à raconter des histoires sur scène autant qu'il peut. Jouer c'est sa vie et au vu de sa longue carrière, on a du mal à croire qu'au départ, il était réticent à l'idée d'être comédien. Dans les Petits Papiers, il parle de sa voix et de son physique qu'il n'aime pas, de ses parents et de son éducation, de la manière dont il tient la mort à distance, de sa petite-fille et de ce qu'il aimerait transmettre, de la scène et de l'amour, de la lâcheté des hommes et de la beauté de la vie qu'il considère comme un prêt dont il faut profiter. Il jouera son spectacle « Les mots que j'aime » en septembre et octobre en Belgique. Merci pour votre écoute Les petits Papiers c'est également en direct tous les dimanches de 17h à 18h sur www.rtbf.be/lapremiere Retrouvez tous les épisodes des petits Papiers sur notre plateforme Auvio.be : https://auvio.rtbf.be/emission/2332 Et si vous avez apprécié ce podcast, n'hésitez pas à nous donner des étoiles ou des commentaires, cela nous aide à le faire connaître plus largement.

El 'Cinema a la Xarxa' d'avui est

Neste episódio, Fred e Alexandre recebem Rafael Amaral (blog "Palavras de Cinema") e Willian de Andrade, dois grandes colaboradores do PFC. O quarteto formado debate um dos grandes clássicos de Alain Resnais, filme muitas vezes apontado como um dos marcos do cinema moderno. Estamos falando de "Hiroshima, Meu Amor" (Hiroshima Mon Amour, 1959), longa francês que expressa como poucos a aflição e complexidade de seu tempo. Uma cooperação entre franceses e japoneses, a produção marcou também a estreia de Emanuelle Riva como protagonista. ---------------------- Acesse nosso site: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠http://www.filmesclassicos.com.br⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ Acesse nossa página no Facebook : ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://www.facebook.com/podcastfilmesclassicos/⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ Acesse a loja de camisas com a "Coleção Willian de Andrade": https://www.lojagiftbox.com.br/william-de-andrade/

Welcome to the Instant Trivia podcast episode 1180, where we ask the best trivia on the Internet. Round 1. Category: What'S He Like? 1: It's the national capital a Sinophile would most like to visit. Beijing (Peking). 2: A discophile doesn't particularly like discos but does like these, which are used there. records. 3: A logophile is a lover of these: long or short, Latinate or Anglo-Saxon.... words. 4: 1 of the 2 letters that can begin the standard term for a lover and connoisseur of wine. O or E (oenophile or enophile). 5: From the French, it's someone who wouldn't miss a Samuel Fuller or Alain Resnais festival. cinephile. Round 2. Category: Grammar A-Z 1: S:The set of rules for the proper arrangement of a sentence from the Greek for "orderly arrangement". syntax. 2: P: The building blocks of a sentence are subject and this, what is said of the subject. the predicate. 3: I: To be this form of a verb, some say, means to never split it. an infinitive. 4: M: Nouns, adjectives and adverbs can be these qualifiers. modifiers. 5: R:Essential info comes in a clause that's relative as well as this adjective. restrictive. Round 3. Category: World Place Names 1: The Arabic name of this biblical town means "house of meat"; the Hebrew name--"house of bread". Bethlehem. 2: Legend says this sea is named for Theseus' father, who flung himself into the waters when he thought his son was dead. the Aegean. 3: We're bullish on this Spanish city that tradition says was founded by and named for Pompey. Pamplona. 4: Ah, can you smell it? The name of this former British colony is Chinese for "fragrant harbor". Hong Kong. 5: This Indian capital was so named to distinguish it from the older city of the same name. New Delhi. Round 4. Category: The Hall Of Fame Position 1: Kareem, Moses,Wilt. center (in basketball). 2: Dizzy, Lefty, Pud,Cy. pitcher. 3: Magic,Isiah, John(okay, John Stockton). point guard. 4: Tony Esposito,Vladislav Tretiak, Ken Dryden. goalie (in hockey). 5: Lawrence "L.T." Taylor, Ted "The Mad Stork" Hendricks,Harry "no cool nickname" Carson. linebacker. Round 5. Category: Short Subjects. With Short in quotation marks 1: A cropped permanent, a brief gesture of farewell, or a radio band. a short wave. 2: Puritan, Wesson or Crisco. types of shortening. 3: It could be said that a hapless person is always "a day late and" this. a dollar short. 4: What you are when you get short of breath very quickly. short-winded. 5: Comedian who plays the character for whom life holds no greater thrill than meeting the following:. Martin Short. Thanks for listening! Come back tomorrow for more exciting trivia!Special thanks to https://blog.feedspot.com/trivia_podcasts/ AI Voices used

Rudolp Höss es un trabajador incansable. Rudolph Höss es un dedicado padre de familia. Rudolph Höss es un oficial nazi a cargo de la administración de un campo de concentración y como tal es responsable de cientos de miles de muertes. Adaptado libremente a partir de la novela homónima de Martin Amis, el filme de Jonathan Glazer —que con este cuarto filme suyo confirma su estatus de alumno y destacado continuador de la exploración kubrickiana— se planta en el mismo terreno de la hoy legendaria Noche y niebla (1956), de Alain Resnais, en el reconocimiento del increíble esfuerzo técnico y humano puesto al servicio de la ejecución del mal absoluto, pero también en los niveles de disociación —mental, social y, en último término, biológica— que ello comporta para quienes ejecutan estas acciones. El filme registra con prolijidad la confortable vida, la amplia casa y servicios que Höss y su mujer han orquestado para su familia, en la vecindad misma del campo de exterminio, pero usando los mismos recursos visuales y sonoros, también da cuenta de las consecuencias menos visibles de ese acto atroz, sugiriendo de paso algo más: en un mundo como el actual, en el que diversas y simultáneas acciones de barbarie se producen (aunque no en la misma escala) en muchos rincones del planeta, ¿acaso no nos estamos comportando un poco como los Höss, cerrando los ojos, ocupados como estamos en nuestros propios asuntos, indolentes al horror? De eso y más se habla en este podcast.

Access this entire 99 minute episode (and additional monthly bonus shows every month) by becoming a Junk Filter patron! Over 30% of episodes are exclusively available to patrons of the show. https://www.patreon.com/posts/162-zone-of-with-100893723 The writer James Slaymaker, author of Time is Luck: The Cinema of Michael Mann, returns to the pod from Southampton to discuss Jonathan Glazer's The Zone of Interest. In this wide-ranging conversation James and I discuss Glazer's methodology to adapt Martin Amis' Holocaust novel for the screen, including his determination to create two separate films inside one film: what we see (the bucolic family life of Auschwitz commandant Rudolf Höss) and what we hear (the horrifying sounds of death from over the wall of the concentration camp next door). Glazer uses 21st century technology to tell this story to indicate that this film is not about history, but about the present moment, including provocative ideas about the ways we all try to compartmentalize and overcompensate to tune out the horrors of the world that make our own comfortable lives possible.  We also compare The Zone of Interest to other Holocaust works to discuss why it's so difficult to tell these stories with sensitivity and respect and without compromise, some of the most noteworthy sequences, and what the film has in common with Alain Resnais' masterful short film about Auschwitz, Night and Fog.  And of course we discuss some of the bad faith arguments from Zone of Interest haters, and some hot takes online from people who even if they saw and liked it, may not have grasped its point. Night and Fog is currently streaming on the Criterion Channel. Follow James Slaymaker on Twitter. James' book Time is Luck: The Cinema of Michael Mann, is now available in paperback and Kindle. Trailer #2 for The Zone of Interest (Glazer, 2023)

durée : 01:00:53 - Les Nuits de France Culture - par : Albane Penaranda - Par Colette fellous - Avec Alain Robbe-Grillet (écrivain et cinéaste), Alain Resnais (cinéaste) et Zdenek Bicek (professeur) - Réalisation Marie-Ange Garrandeau

When I first saw Hiroshima Mon Amour, this particular director went on the long list of names I wanted to cover. Alain Resnais is an internationally acclaimed film director, associated with both the Left Bank Group and the Nouvelle Vague. His preoccupation with the themes of time, memory and history, and his dazzling exploration of cinematographic technique, made him one of France's most distinctive and influential filmmakers for over 60 years, inspiring the likes of David Lynch & Michel Gondry. For this episode, previous guest and friend to the show Kate Blair (who joined me for Agnes Varda) returns for a delightful discussion on close to ten films of his, including a high recommendation of some of his short films as well at the end. Then I'm taking the rest of the month off to concentrate on prepping for the epic 1994 retrospective recording the first weekend of March. Thank you to Kate for a great conversation on a filmmaker I grew to love the more we talked about him.  Follow Kate: https://letterboxd.com/selective_kate  

durée : 00:54:58 - Certains l'aiment Fip - À l'occasion de la sortie du film "Un silence" de Joachim Lafosse", nous sommes avec l'actrice fétiche d'Arnaud Desplechin pour une plongée dans les B.O de ses rôles initiés par Alain Resnais, Sophie Fillières, Claire Simon, Amos Gitaï, Tarantino, Bellocchio ou Riad Sattouf.

C'était une dame, une actrice à la voix si particulière (Michael Lonsdale disait d'elle qu'elle avait une « voix de violoncelle »). Inoubliable fée des Lilas dans « Peau d'Âne » de Jacques Demy, Jeanne Dielman pour Chantal Akerman, elle avait tourné sous la direction de Marguerite Duras, Alain Resnais ou François Truffaut. Rediffusion du 1er avril 2023Mais c'était aussi une militante féministe et une cinéaste visionnaire. Son documentaire, Sois belle et tais-toi, ressort en salles et conquiert une nouvelle génération de cinéphiles.Tandis que le chef-d'œuvre de Chantal Akerman, Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles, élu meilleur film du monde l'an dernier (2022) (par la revue Sight and sound et le British institute), sera lui aussi de nouveau à l'affiche dans quinze jours.Delphine Seyrig est à l'honneur de Tous les cinémas du monde ce samedi. Nous recevons Nicole Fernandez Ferrer, la co-présidente du centre audiovisuel Simone de Beauvoir, un centre co-fondé par Delphine Seyrig en 1982 pour réunir, produire et diffuser des documents audiovisuels sur les droits, luttes et création de l'art des femmes.Et Alexandre Moussa, universitaire qui a consacré sa thèse à Delphine Seyrig, « Je ne suis pas une apparition, je suis une femme » : Delphine Seyrig, icône du cinéma moderne, actrice insoumise, star féministe. Pauses musicales : Delphine Seyrig chante dans Peau d'Âne de Jacques Demy, et Feist Hiden out in the open. Références :- Delphine Seyrig,En constructions, par Jean-Marc Lalanne (éditions Capricci).- Delphine et Carole Insoumuses, par Callisto Mc Nulty, disponible sur la plateforme Madelen, la machine à remonter le temps de l'Ina.

Michael M. Pessah, ASC and Buddy Squires, ASC talk about the art, history, and current practices of documentary filmmaking.

This week we're joined by our good friends Ian Rhine and Jake Serwin of the teriffic Clint Eastwood podcast Pod Casty For Me to discuss the Italian director Nanni Moretti and his 1993 personal essay/anthology film 'Caro Diario', awarded Best Director at the Cannes Film Festival in 1994 when Clint served as the Jury President. We discuss Moretti as subject within his own films, and how his arch and effacing tone offers perhaps a more palatable substitute to the films of a once-prominent filmmaker (now mired in controversy) known for his neurotic, self-referential films. Then, we discuss the film's stylistic markers that place it in conversation with not just the legacy of the Italian film industry, but with cinema as a whole. Finally, we talk about family planning and the wonderful world of vasectomies. (*Editor's Note* Aaron's procedure is in November, not Feburary as stated on the show. He's not sure why he said that, but wants listeners to know that he's not planning out his recovery watchlist 4 months in advance like a loser). Listen & Subscribe to Pod Casty For Me. Follow Pod Casty For Me on TwitterFollow Jake Serwin on Twitter. Follow Ian Rhine on Twitter (if he lets you). Get access to all of our premium episodes and bonus content by becoming a Hit Factory Patron for just $5/month.....Our theme song is "Mirror" by Chris Fish. 

On the 78th anniversary of the Atomic Bomb being dropped on Hiroshima, we look at some of the popular culture around that event. We start by discussing the 1980 song “Enola Gay,” by the 1980s British band Orchestral Maneuvers in the Dark (OMD). We look at a brief history of the band, the success of the song both at the time and its historical legacy and a not-necessarily-obvious resonance it had in popular culture. After that, given the box office success of Christopher Nolan's “Oppenheimer,” we look some other films that take on the creation of the bomb in 1945. That includes the 1989 films “Day One” starring David Strathairn as Oppenheimer and “Fat Man and Little Boy,” starring Paul Newman and Dwight Schultz (who you may remember from “The A-Team” or “Star Trek: The Next Generation”) as Oppenheimer. We also briefly discuss the 1980 BBC mini-series “Oppenheimer” with Sam Waterston in the title role. We end with a brief mention of two other foreign language films related to the events: Alain Resnais' “Hiroshima Mon Amour” from 1959 and Akira Kurosawa's “Rhapsody in August” from 1991.

durée : 01:05:00 - Les Nuits de France Culture - par : Albane Penaranda - Par Colette fellous - Avec Alain Robbe-Grillet (écrivain et cinéaste), Alain Resnais (cinéaste) et Zdenek Bicek (professeur) - Réalisation Marie-Ange Garrandeau

本期节目分享法国导演阿兰·雷奈 Alain Resnais 的第一部故事长片「广岛之恋」Hiroshima Mon Amour 以及李安 2000 年的当代经典「卧虎藏龙」Crouching Tiger Hidden Dragon.节目中提到的作品有：Resnais 的早期艺术短片：「梵高」「高更」「格尔尼卡」奥斯维辛纪录片片：「夜与雾」（1955）剧情长片 「广岛之恋」（1959）、「去年在马伦巴」（1961））玛格丽特·杜拉斯的小说「情人」莫文蔚和张洪量的歌曲「广岛之恋」普里莫·莱维的回忆录「如果这是一个人」（文化土豆Unpack曾经分享过）李安的电影卧虎藏龙（2000）断背山（2005）比利·林恩的中场战事（2016）谭盾为「卧虎藏龙」编曲的电影原声碟马丁·麦克唐纳的电影「伊尼舍林的女妖」（2022） Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

durée : 00:50:00 - Les Nuits de France Culture - par : Albane Penaranda - Par Claude-Jean Philippe - Avec Alain Resnais

Ep. 169: Synecdoche, New York with Michael Joshua Rowin, plus Brakhage, Resnais, Duras Welcome to The Last Thing I Saw. I'm your host, Nicolas Rapold. I've been hosting a screening series recently called New Essentials at the Roxy Cinema in New York. This weekend I'm presenting Charlie Kaufman's directorial debut feature, Synecdoche, New York (2008), the sprawling story of a playwright (Philip Seymour Hoffman) attempting to stage a truly world-sized drama while navigating his wrecked personal life. For the latest episode, I discuss Kaufman's rich and strange and funny movie with critic Michael Joshua Rowin, who wrote about it for Reverse Shot. We also compare notes on the last things each of us has seen, including films by more adventurers in subjectivity: Stan Brakhage, Alain Resnais, and Marguerite Duras. Please support the production of this podcast by signing up at: rapold.substack.com Music: “Tomorrow's Forecast” by The Minarets, courtesy of The Minarets Photo by Steve Snodgrass

Our Dorothy McGuire Acteurist Oeuvre-view begins with Claudia (1943) and The Enchanted Cottage (1945), in both of which she's paired with Robert Young. We talk about the qualities McGuire imported to the screen from the stage role she made famous, in the 1941 play Claudia, by Rose Franken, David O. Selznick's marketing of them, and the career vicissitudes that possibly negated this nascent persona. After diving deep into the complex psychology of Claudia, we discuss John Cromwell's great romantic fantasy, The Enchanted Cottage, and the metaphorical implications of its fairy tale. And in Fear and Moviegoing in Toronto, the Delphine Seyrig retrospective continues with Alain Resnais' Muriel and Jacques Demy's Donkey Skin.  Time Codes: 0h 1m 00s:        Introduction to Dorothy McGuire 0h 15m 45s:      CLAUDIA (1943) [dir. Edmund Goulding] 0h 45m 23s:      THE ENCHANTED COTTAGE (1945) [dir. John Cromwell] 1h 14m 57s:      FEAR & MOVIEGOING IN TORONTO – MURIEL (1962) by Alain Resnais & PEAU D'ANE (1970) by Jacques Demi (From TIFF's Delphine Seyrig series) 1h 23m 35s:     Listener mail with Simon   +++ * Listen to our guest episode on The Criterion Project – a discussion of Late Spring * Marvel at our meticulously ridiculous Complete Viewing Schedule for the 2020s * Intro Song: “Sunday” by Jean Goldkette Orchestra with the Keller Sisters (courtesy of The Internet Archive) * Read Elise's piece on Gangs of New York – “Making America Strange Again” * Check out Dave's Robert Benchley blog – an attempt to annotate and reflect upon as many of the master humorist's 2000+ pieces as he can locate – Benchley Data: A Wayward Annotation Project!  Follow us on Twitter at @therebuggy Write to us at therebuggy@gmail.com We now have a Discord server - just drop us a line if you'd like to join! 

For our Paramount 1942 episode, we hit the road with a comedy with a lot on its mind, Preston Sturges' Sullivan's Travels, and a comedy without any mind, the Hope/Crosby road movie Road to Morocco. We debate just how much deep thinking a comedy should do and consider what kind of thinking comedy itself can do without any help from an auteur. We also isolate some of the unusual features of the Hope/Crosby double act that lend Road to Morocco an invigorating unpleasantness. And then, in our Fear and Moviegoing in Toronto segment, we start off the TIFF Cinematheque Delphine Seyrig retrospective with a feminist documentary directed by the actress, Be Pretty and Shut Up!, and a couple of mind-bending European art films about the leisure class, Marguerite Duras' India Song and Alain Resnais' Last Year at Marienbad.  Time Codes: 0h 01m 00s:      SULLIVAN'S TRAVELS [dir. Preston Sturges] 0h 35m 39s:      ROAD TO MOROCCO [dir. David Butler] 0h 55m 34s:      FEAR & MOVIEGOING IN TORONTO – Delphine Seyrig series at TIFF: Sois belle et tais-toi (1981), India Song (1975) and L'année dernière à Marienbad (1961)   Studio Film Capsules provided by The Paramount Story by John Douglas Eames Additional studio information from: The Hollywood Story by Joel W. Finler                                     +++ * Marvel at our meticulously ridiculous Complete Viewing Schedule for the 2020s * Intro Song: “Sunday” by Jean Goldkette Orchestra with the Keller Sisters (courtesy of The Internet Archive) * Read Elise's latest film piece on Preston Sturges, Unfaithfully Yours, and the Narrative role of comedic scapegoating. * Check out Dave's new Robert Benchley blog – an attempt to annotate and reflect upon as many of the master humorist's 2000+ pieces as he can locate – Benchley Data: A Wayward Annotation Project!  Follow us on Twitter at @therebuggy Write to us at therebuggy@gmail.com   We now have a Discord server - just drop us a line if you'd like to join!         

Historiquement Vôtre réunit trois personnages qui sont obsédés par la mort : le cinéaste Alain Resnais, qui aurait eu 100 ans cette année, une figure emblématique de la Nouvelle Vague qui a fait de la mort - et d'une forme de retour à la vie - un thème fort de son cinéma. Puis pour lui, “philosopher c'est apprendre à mourir" : le philosophe Montaigne qui a appris à vivre avec la mort, et l'a mise en avant et questionné dans ses célèbres "Essais". Et un artiste vivant, bien vivant, dont on peut pourtant admirer le crâne entièrement serti de diamants (mais pas le sien) : Damien Hirst.

Stéphane Bern, entouré de ses chroniqueurs historiquement drôles et parfaitement informés, s'amuse avec l'Histoire – la grande, la petite, la moyenne… - et retrace les destins extraordinaires de personnalités qui n'auraient jamais pu se croiser, pour deux heures où le savoir et l'humour avancent main dans la main. Aujourd'hui, Alain Resnais.

durée : 00:51:00 - Les Nuits de France Culture - par : Albane Penaranda - C'était à l'automne 1984, Pascale Ogier, Bulle Ogier et André Dussollier étaient les invités du "Cinéma des cinéastes" pour parler de leur métier d'acteur et des grands cinéastes avec lesquels ils venaient de tourner, à savoir Eric Rohmer, Jacques Rivette et Alain Resnais. Le 21 octobre 1984, peu après le Prix de la meilleure interprète décerné à Pascale Ogier à Venise pour son rôle dans Les Nuits de la pleine lune d'Eric Rohmer, et quelques jours avant sa disparition survenue le 25 octobre 1984, la veille de son 26ème anniversaire, la comédienne était l'invitée de l'émission "Le cinéma des cinéastes" en compagnie de sa mère Bulle Ogier et d'André Dussollier. Tous les trois évoquent les trois grands metteurs en scène avec lesquels ils viennent de tourner : Eric Rohmer, Jacques Rivette et Alain Resnais. La vocation de devenir comédien Claude-Jean Philippe tient tout d'abord à dire l'importance grandissante du jeu des acteurs dans un film, lui-même y est de plus en plus sensible et ne se contente plus d'aller au cinéma pour voir "un film de...". Il interroge alors ses invités sur leur vocation, sur ce qui les animait dans leur jeunesse pour devenir comédien. Pour Bulle Ogier, il s'agissait plus de "casser" sa timidité, de gagner en assurance et c'est la présence du public qui l'a révélée. Pascale Ogier ne pensait pas vraiment "faire quelque chose", elle devait suivre des études après le baccalauréat et c'est la rencontre avec Eric Rohmer qui l'a faite basculer vers le cinéma et le théâtre. Après cette expérience devenue aventure, elle dit qu'elle a "tricoté petit à petit". André Dussollier, lui, a commencé très jeune, au collège, "le jeu a toujours été une seconde nature, très tôt, très jeune", se souvient-il. Grâce au théâtre, il pouvait montrer ses sentiments qu'il avait du mal à dévoiler dans la vie. Comédiens et metteurs en scène, une collaboration étroite Pascale Ogier raconte les huit mois de préparation du film d'Eric Rohmer Les Nuits de la pleine lune, comment elle est intervenue sur l'écriture de Louise, son personnage, et aussi pour les décors et les costumes. Elle insiste sur le travail de repérage pour tourner un film sur les années 80, comment on pouvait représenter l'air du temps. Jacques Rivette, "c'était magique" de travailler avec homme comme lui, un grand cinéphile dit Pascale Ogier qui a joué dans Le Pont du Nord. Bulle et sa fille racontent leur collaboration sur ce film, comment Rivette prenait des notes sur des petits bouts de papier qu'il mettait dans ses poches, "il est comme un computer", s'amuse Bulle Ogier. Tout en étant très proche de ses comédiens, Rivette gardait ce pouvoir de décision du metteur en scène. C'est au tour d'André Dussolier de nous parler des tournages avec Alain Resnais et Eric Rohmer, ce sont des metteurs en scène avec lesquels les acteurs se sentent choisis, explique t-il, ils pensent aux comédiens quand ils écrivent les personnages. Il a ainsi eu l'impression d'avoir été photographié par Rohmer quand ce dernier lui a apporté le scénario du Beau mariage. Par Claude-Jean Philippe  Le cinéma des cinéastes - Le métier d'acteur, avec Pascale Ogier, Bulle Ogier et André Dussollier Première diffusion : 21/10/1984 Archive Ina / Radio France

Stéphane Bern, entouré de ses chroniqueurs historiquement drôles et parfaitement informés, s'amuse avec l'Histoire – la grande, la petite, la moyenne… - et retrace les destins extraordinaires de personnalités qui n'auraient jamais pu se croiser, pour deux heures où le savoir et l'humour avancent main dans la main. Aujourd'hui, Alain Resnais. 

Historiquement Vôtre réunit 3 personnages qui sont obsédés par la mort : le cinéaste Alain Resnais, qui aurait eu 100 ans cette année, une figure emblématique de la Nouvelle Vague qui a fait de la mort - et d'une forme de retour à la vie - un thème fort de son cinéma. Puis pour lui, “philosopher c'est apprendre à mourir" : le philosophe Montaigne qui a appris à vivre avec la mort, et l'a mise en avant et questionné dans ses célèbres Essais. Et un artiste vivant, bien vivant, dont on peut pourtant admirer le crâne entièrement serti de diamants (mais pas le sien) : Damien Hirst.