Podcasts about kandinsky

Obwohl Olga Meerson zeitgleich mit Gabriele Münter Schülerin von Wassily Kandinsky in der Münchner Phalanx-Schule war, ihre Ausbildung wenige Jahre später in Paris bei Henri Matisse fortsetzte und schließlich in die großbürgerliche Münchner Familie Pringsheim einheiratete, sind ihr künstlerisches Schaffen und ihre weitverzweigten Lebenswege heute kaum mehr greifbar. Das Schloßmuseum Murnau hat sich auf Spurensuche begeben und eine Ausstellung verwirklichen können: "Die Malerin Olga Meerson, Schülerin von Kandinsky - Muse von Matisse" wurde vor kurzem eröffnet. Wir lernen eine talentierte Malerin kennen und gehen der Frage nach, warum Olga Meerson aus dem kollektiven Gedächtnis fast verschwunden ist und sie in der Kunstgeschichte nur am Rande erwähnt wird. Unsere Reporterin Sarah Khosh-Amoz hat das Schloßmuseum Murnau besucht und zuallererst mit Museumsleiterin Sandra Uhrig gesprochen:

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Lundi 24 février 2025Peggy GuggenheimRencotre avec Magali Croset-Calisto autour de son livre Le monde selon Peggy g. - éditions Livres du mondeEn collaboration avec l'Institut Français Centre Saint-LouisLe monde selon Peggy g. - éditions Livres du mondeNew York, Londres, Paris, Annecy, Venise. Cocteau, Kandinsky, Ernst, Pollock, Brancusi. L'art, la fortune, l'amour, la liberté. La création à Venise de son légendaire musée... Peggy Guggenheim (1898-1979) est une mécène américaine dont la vie et les aventures bien réelles dépassent toute fiction. Ou presque.Magali Croset-Calisto est sexologue, psychologue et addictologue. Titulaire d'un doctorat de lettres consacré au surréalisme, elle a un parcours professionnel et universitaire résolument pluridisciplinaire. Ses thèmes de recherche portent principalement sur l'art, la littérature, la psychanalyse, les grandes figures féminines du XXe-XXIe siècle, l'érotisme et la sexualité. Elle est l'auteure d'une douzaine d'ouvrages dont Les Révolutions de l'orgasme (Editions de l'Observatoire), La révolution du No Sex (Editions de l'Observatoire), Une fin de vie volée (Le Bord de l'eau), Fragments d'un discours polyamoureux (Editions Michalon)

C'est l'histoire d'une femme passionnée par l'art, dès l'enfance, douée pour le dessin. Nous sommes à Berlin où Gabriele Münter voit le jour en 1877. Une enfance aisée mais assombrie par la mort prématurée de ses deux parents. L'année de ses 20 ans, le jeune femme décide de partir sillonner les États-Unis, elle y restera deux ans et y exercera son regard par la pratique de la photographie. De retour en Allemagne, elle accompagne le nouveau siècle naissant en s'installant à Munich. Les académies des beaux-arts sont alors fermées aux femmes, c'est peut-être une chance pour elle : elle s'inscrit à l'école Phalanx dirigée par le Russe Vassily Kandinsky qui encourage ses premiers pas d'artiste peintre. Ils formeront un couple illégitime et secret pendant des années. Voyageront ensemble à Tunis, aux Pays-Bas, en Italie. À Paris aussi, où la jeune artiste découvrira l'impressionnisme et le fauvisme. En 1906, Gabriele achète une villa aux pieds des Alpes, à Murnau, en Bavière. C'est autour d'elle et de Kandinsky que se réunissent les artistes d'avant-garde qui composent le fameux groupe appelé « le Cavalier bleu », « der blaue Reiter ». La Première Guerre mondiale séparer les amants. La Deuxième se chargera de faire éclater les cercles des modernes, les moquant, les insultant, les neutralisant, les tuant. Gabriele Münter échappera au pire, et si ses relations avec le régime nazi restent ambigües, c'est elle qui sauvera une grande partie de l'œuvre de Kandinsky. Kandinsky dont elle fut l'élève et l'amoureuse, dont elle fut l'ombre aussi, éclipsée par une aura, trop longtemps, exclusivement, accordée aux hommes. Retrouvons, aujourd'hui, dans sa pleine lumière, Gabriele Münter … Avec les Lumières de Anne Hustache, historienne de l'art. Sujets traités : Gabriele Münter, Munich, assily Kandinsky, peintre, artiste,der blaue Reiter, nazi Merci pour votre écoute Un Jour dans l'Histoire, c'est également en direct tous les jours de la semaine de 13h15 à 14h30 sur www.rtbf.be/lapremiere Retrouvez tous les épisodes d'Un Jour dans l'Histoire sur notre plateforme Auvio.be :https://auvio.rtbf.be/emission/5936 Intéressés par l'histoire ? Vous pourriez également aimer nos autres podcasts : L'Histoire Continue: https://audmns.com/kSbpELwL'heure H : https://audmns.com/YagLLiKEt sa version à écouter en famille : La Mini Heure H https://audmns.com/YagLLiKAinsi que nos séries historiques :Chili, le Pays de mes Histoires : https://audmns.com/XHbnevhD-Day : https://audmns.com/JWRdPYIJoséphine Baker : https://audmns.com/wCfhoEwLa folle histoire de l'aviation : https://audmns.com/xAWjyWCLes Jeux Olympiques, l'étonnant miroir de notre Histoire : https://audmns.com/ZEIihzZMarguerite, la Voix d'une Résistante : https://audmns.com/zFDehnENapoléon, le crépuscule de l'Aigle : https://audmns.com/DcdnIUnUn Jour dans le Sport : https://audmns.com/xXlkHMHSous le sable des Pyramides : https://audmns.com/rXfVppvN'oubliez pas de vous y abonner pour ne rien manquer.Et si vous avez apprécié ce podcast, n'hésitez pas à nous donner des étoiles ou des commentaires, cela nous aide à le faire connaître plus largement. Distribué par Audiomeans. Visitez audiomeans.fr/politique-de-confidentialite pour plus d'informations.

Heute bespreche ich den Film Hilma, in dem es um die Erfinderin der abstrakten Kunst geht: Hilma af Klint. Leider sieht man auch an ihr, wie systematisch Frauen schon immer unsichtbar gemacht wurden, damit Männer als Erfinder gelten können (I'm looking at you Kandinsky!). In diesem Fall wurde weibliche Kunst aber sogar von einem Mann abgewertet, der eigentlich gar keine Ahnung von Malerei hatte, im Gegensatz zu Hilma, die Malerei studiert hat. Das gute alte Patriarchat... Habt trotzdem viel Spaß beim Hören meiner kleinen Filmkritik!Passend zu dem Thema lese ich gerade "Die unerzählte Geschichte" von Vera Weidenbach, ISBN 9783499008276 - mega gut und spannend geschrieben! Für alle Frauen, die unsichtbar gemacht wurden.Wenn ihr könnt, würde ich mich über euer Abo bei Steady freuen: https://steadyhq.com/de/die-rosarote-brille-der-feministische-filmpodcast/about (schon ab 3€ im Monat möglich) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trong hàng loạt sắc lệnh hành pháp được ký ngay ngày đầu tiên nhậm chức của tân tổng thống Mỹ, ngày 20/01/2025, chỉ có một bản ghi nhớ duy nhất liên quan đến văn hóa, thẩm mỹ, kiến trúc, đó là chính sách « thúc đẩy kiến trúc công dân liên bang đẹp đẽ ». Theo bình luận của nhật báo The Wall Street Journal, kiến trúc là mục tiêu đầu tiên trong « cuộc chiến văn hóa » của chính quyền tổng thống Donald Trump. Cùng với thông tín viên Bùi Uyên, đồng thời là kiến trúc sư tại Paris, RFI tìm hiểu tại sao kiến trúc hiện đại lại trở thành cái gai trong mắt Donald Trump.RFI : Chính sách của tổng thống Mỹ Donald Trump « thúc đẩy kiến trúc công dân liên bang đẹp đẽ » cụ thể đề cập đến những chủ đề gì ? KTS. Bùi Uyên : Sắc lệnh này yêu cầu tất cả các tòa nhà chính phủ liên bang mới phải tôn trọng di sản kiến trúc địa phương truyền thống và cổ điển, các dự án mang phong cách khác sẽ không được chấp thuận. Bản ghi nhớ này bị lu mờ bởi những tuyên bố chấn động hơn. Ít người biết được rằng bản ghi nhớ này nằm trong chiến dịch lâu nay của đảng cánh hữu Mỹ, đặc biệt là cá nhân tổng thống Donald Trump, chống lại kiến trúc hiện đại và hậu hiện đại, mà họ cho là « xấu xí ».Họ cho rằng kiến trúc thoát khỏi các quy tắc của chủ nghĩa cổ điển đồng nghĩa với phản bội chủ nghĩa nhân văn và truyền thống thẩm mỹ vốn có của nền dân chủ Mỹ. Nhưng chỉ đến nhiệm kỳ của tổng thống Donald Trump, tư tưởng này mới biến thành một sắc lệnh hành pháp, được ban hành từ cuối nhiệm kỳ trước, và khôi phục lại ngay từ ngày đầu ông Trump trở lại Tòa Bạch Ốc.Trong sắc lệnh cùng tên ban hành cuối năm 2020, vẻ đẹp của kiến trúc cổ điển Hy Lạp và La Mã cổ đại được dẫn chứng như biểu tượng của vẻ đẹp không gian công cộng và niềm tự hào công dân, cho bản sắc của nước Mỹ, mang lại được sự kính trọng của đại chúng. Các công trình liên bang xây mới phải mang phong cách cổ điển, tân cổ điển, art décor. Đối với các công trình cần tu bổ, cải tạo, có thể tính đến việc phá đi xây lại theo phong cách cổ điển. Mâu thuẫn là ở chỗ, trước khi bước vào chính trường, vị tổng thống thứ 45 và 47 của nước Mỹ được biết đến là một chủ đầu tư bất động sản, với những tòa nhà kính thép mang phong cách hiện đại. Minh chứng rõ nhất là tòa cao ốc chọc trời mang tên ông giữa lòng New York.Không dừng lại ở kiến trúc, sự áp đặt trong thiết kế các công trình liên bang này là một chính sách nằm trong một đường lối theo xu hướng độc đoán về tư tưởng, hạn chế sự tự do trong biểu hiện nghệ thuật. Mới đây, việc ông Trump trở thành chủ tịch trung tâm nghệ thuật biểu diễn Kennedy Memorial Center và việc sa thải chủ tịch, cũng như nhiều nhân viên hội đồng quản trị của trung tâm, là một minh chứng tiếp theo cho chính sách thao túng và định hướng văn hóa của chính quyền Donald Trump.RFI : Như vậy có nghĩa là kiến ​​trúc có thể trở thành một công cụ tuyên truyền tư tưởng chính trị ?KTS. Bùi Uyên : Khác với các loại hình nghệ thuật khác, trong mắt các nhà cầm quyền, công trình kiến trúc trụ sở công là một phương tiện trực quan ưu tiên để biểu trưng quyền lực và truyền tải những tư tưởng chính trị. Để so sánh, việc tuyên truyền bằng các loại hình nghệ thuật khác như âm nhạc, thi ca, hội họa, phim ảnh, cần một sự tiếp nhận chủ động của công chúng bằng cách đọc, nghe, xem ...  Trong khi đó, với ưu thế tọa lạc nơi không gian công cộng, các tòa trụ sở được trưng ra trước dân chúng, buộc người dân phải tiếp nhận thông điệp của nó.Nhưng tổng thống thứ 47 của Hoa Kỳ không phải là người đầu tiên dùng kiến trúc như một công cụ tuyên truyền chính trị. Trong lịch sử nước Mỹ, kiến trúc của các công trình công cộng luôn phản ánh tầm nhìn và ý chí chiến lược đương thời. Chủ nghĩa cổ điển của Hy Lạp và La Mã trong thế kỷ 18 và 19 được dùng để gợi lên sự ổn định và tinh tế. Việc áp dụng phong cách « tàu biển » và Art Decor vào thế kỷ 20 gợi lên những nét thực tế tiến bộ trong Thỏa thuận mới của Roosevelt. Việc thể hiện kiến trúc chủ nghĩa hiện đại trong thời kỳ Chiến tranh Lạnh là để chứng minh tính hiệu quả của nhà nước phúc lợi và ưu thế công nghệ của quốc gia.Chính phủ Mỹ luôn sử dụng kiến ​​trúc theo cách mang tính biểu tượng và thường mang tính chiến thuật. Tuy nhiên, những hàm ý này là phản ánh gián tiếp, hoặc khuynh hướng lựa chọn ôn hòa, chứ chưa bao giờ bị bắt buộc bởi một sắc lệnh của chính tổng thống như lần này dưới thời Donald Trump. Theo sử gia người Mỹ Michel.R.Allen, « sắc lệnh này của tổng thống cấu thành một quyết định độc tài đầu tiên ».RFI : Trong lịch sử, việc áp dụng những điều luật áp đặt một cách nhìn và kiểm soát về nghệ thuật, kiến trúc tương tự chỉ được thấy rõ nhất dưới những chính quyền độc tài, toàn trị hay dân tộc chủ nghĩa như Đức quốc xã hay Stalin của Liên Xô cũ. Những chính sách này đã kiểm soát kiến trúc như thế nào ?KTS. Bùi Uyên : Dưới thời Hitler, để đại diện cho diễn ngôn về một giống nòi thượng đẳng, phong cách Hy Lạp và La Mã được lấy làm cảm hứng biểu trưng cho chủng tộc thuần khiết, tiếp nối sinh học và văn hóa mẫu mực. Cùng vị kiến trúc sư Albert Speer, cũng là cánh tay phải trên chính trường, người đứng đầu chính quyền Quốc xã đã vẽ lên quy hoạch và kiến trúc lại Berlin, với tham vọng biến thành phố này thành một đại đô thị hàng đầu thế giới.Ở đó, những công trình kiến trúc phong cách Hy Lạp và La Mã cũng sẽ trường tồn hàng ngàn năm như hai nền văn minh kia. Các thiết kế thủ đô Berlin khi đó gần như bê nguyên các hình mẫu của điện Panthéon của Hy Lạp, Khải Hoàn Môn của Pháp, sự khác biệt lớn nhất là về tỉ lệ :  tất cả các công trình kiến trúc trong phác thảo của Hitler đều to lớn hơn gấp nhiều lần so với nguyên mẫu. Theo đó, khát vọng mang lại tầm vóc khổng lồ của dân tộc Đức thuần khiết được chuyển thể thành những kiến trúc tân-cổ điển với khối tích choáng ngợp. Còn tại Liên Xô cũ, chính quyền Stalin không áp đặt một phong cách kiến trúc chủ đạo duy nhất, nhưng kiểm soát và định hướng phong cách kiến trúc với những mục tiêu chính trị cụ thể cho từng công trình. Chính quyền Stalin lập ra một tổ chức mang tên « Liên hiệp các kiến trúc sư vô sản ». Tổ chức này dân dần phá hủy từ bên trong các tổ chức, hội nhóm chuyên ngành mang tính tiên phong. Tuy không thể công khai đối lập với kiến trúc hiện đại, biểu trưng của tiến bộ và cách mạng, chính quyền Stalin cản trở các kiến trúc sư trẻ, theo trường phái hiện đại, tiếp cận với các dự án lớn, vì lo ngại khó có thể kiểm soát họ.Việc quy hoạch lại Matxcơva được giao cho kiến trúc sư Lazar Kaganovic theo trường phái cổ điển. Bên cạnh phong cách cổ điển mà phe bảo thủ ưa chuộng, Stalin cho xây dựng các công trình theo phong cách kiến trúc hiện đại Mỹ để làm hài lòng công chúng ủng hộ cánh mạng tháng 10 Nga 1917 và cộng đồng quốc tế, để chứng tỏ sự vượt trội so với Hoa Kỳ.RFI : Trở lại thời đại ngày nay, chỉ trích nghệ thuật hiện đại cấp tiến và giới tinh hoa dường như đang trở thành lá bài dân túy, củng cố chủ nghĩa dân tộc bảo thủ ? KTS. Bùi Uyên : Thật vậy, tiêu biểu là sắc lệnh được tổng thống Mỹ Donald Trump ban hành cuối nhiệm kỳ trước. Không những chỉ định rõ hình mẫu kiến trúc cổ điển cho các công trình công cộng liên bang, sắc lệnh còn chỉ trích thẳng thừng kiến trúc hiện đại, kiến trúc thô mộc (brutalisme) như một phong cách « không được dân chúng ưa chuộng » « kém hấp dẫn » « gây tranh cãi ». Các kiến trúc sư danh tiếng quốc tế cũng bị đánh giá là « không coi trọng tính địa phương và thị hiếu thẩm mỹ trong vùng ». Các tác phẩm của họ chỉ nhằm « gây ấn tượng trong giới tinh hoa kiến trúc », « nghệ thuật vị nghệ thuật », được ca tụng trong giới chuyên môn nhưng lại « xấu xí » trong mắt dân chúng.Theo luận điểm này, việc phê phán kiến trúc hiện đại đồng nghĩa với việc tôn trọng khiếu thẩm mỹ của số đông dân chúng, chống lại sự độc quyền thẩm mỹ của giới tinh hoa. Tuy nhiên, chính việc áp đặt kiến trúc cổ điển như vẻ đẹp chuẩn mực lại là một sự phủ nhận tính đa dạng, cởi mở, trẻ trung của một « hợp chủng quốc » với lịch sử lập quốc khá non trẻ so với đại đa số các quốc gia có nền mỹ thuật, kiến trúc lâu đời khác.Sự trỗi dậy của những cáo buộc kiến trúc hiện đại nói riêng và nghệ thuật hiện đại nói chung, xuất phát từ những tư tưởng theo khuynh hướng bảo thủ, không chỉ là hiện tượng ở xứ cờ hoa. Tại châu Âu, đảng cực hữu AfD của Đức cũng nhiều lần chỉ trích những di sản của kiến trúc hiện đại. Sự kiện kỷ niệm 100 năm khai sinh trường thiết kế Bauhaus – cái nôi của kiến trúc hiện đại và hậu hiện đại – tạo cơ hội cho đảng này lên án ngôi trường và những đóng góp của nó cho lịch sử.Đảng AfD cho rằng phong trào Bauhaus đã truyền bá sự « xấu xí », gu thẩm mỹ sai lệch. Hay theo như phát biểu tại nghị viện của nghị sỹ của đảng này, ông Tillschneider, đây là « sự đoạn tuyệt với truyền thống xây dựng, bằng việc lắp ghép các cấu kiện tiền chế (..) trên thực tế là tầm nhìn gớm ghiếc, một cuộc sống trong những không gian chật chội, đầy cấm đoán và ngăn chặn ». Để rồi đi đến kết luận « Bauhaus không thể là nơi đưa ra những kiểu mẫu, mà chỉ là một sai lầm lịch sử ». Có thể AfD đã sớm quên, hoặc chưa bao giờ được biết đến hoàn cảnh ra đời vai trò lịch sử của hình thức kiến trúc này. Nếu không có những cải tiến vượt bậc về công nghệ sản xuất beton tiền chế và những thiết kế chức năng tối ưu tiết kiệm diện tích, thì nước Đức và nhiều quốc gia châu Âu không thể đối mặt với tình trạng thiếu nhà ở trầm trọng do chiến tranh tàn phá. Xây nhanh, công nghiệp hóa, giá rẻ, nhưng đảm bảo điều kiện vệ sinh và tiện nghi sử dụng.Thật trùng hợp, « sai lầm lịch sử » chính là từ mà chính quyền phát xít Đức gọi tên Bauhaus trước khi đóng cửa trường này dưới thời Quốc xã. Họ cáo buộc trường là trụ sở của những người « Do thái -  Bolshevik » bởi tên tuổi của các giảng viên – nghệ sỹ lớn người Đức gốc Do Thái hoặc gốc Liên Xô cũ. Không dừng ở đó, chính quyền dưới thời Hitler còn gọi tên nhiều tác phẩm nghệ thuật hiện đại những năm đầu thế kỷ 20 là « nghệ thuật thoái hóa », với một cuộc triển lãm cùng tên, hội tụ những bức tranh của các danh họa lớn của các trường phái hiện đại thời bấy giờ như Picasso, Chagall, Otto Dix, Paul Klee hay Kandinsky. Nhiều bức tranh bị tịch thu, phân loại và bị tiêu hủy, nhiều họa sỹ nếu không trốn đi thì bị cấm sáng tác thể loại nghệ thuật này.RFI : Hơn một thế kỷ trôi qua, cái tên nhà độc tài và những tư tưởng dưới thời Quốc xã tưởng như là vết nhơ mà nước Đức đã cố gắng gột rửa để trở thành một quốc gia dân chủ đi đầu, dẫn dắt Liên Âu. Giờ đây không ít chính sách trong số đó lại được đưa vào chương trình tranh cử của đảng cực hữu, đang ngày càng lớn mạnh ở Đức. Bên kia bờ Đại Tây Dương, cái nôi của tự do dân chủ, chính quyền Mỹ của Donald Trump cũng lần đầu tiên ban hành những quyết sách áp đặt chống lại kiến trúc hiện đại. Vì sao kiến trúc hiện đại lại là mục tiêu bị bài trừ? KTS. Bùi Uyên : Kiến trúc hiện đại được hình thành vào những năm 20 của thế kỷ XX từ trường nghệ thuật Bauhaus ở Đức. Trên nền tảng tiến bộ Cách mạng công nghiệp, thiết kế kiến trúc được phát triển tự do hơn, giải phóng khỏi những tỉ lệ và bố cục cổ điển, lấy công năng là mục tiêu chính, thông qua đó giản lược các đường nét, chi tiết trang trí. Đây là một bước ngoặt rõ nét so với kiến trúc cổ điển thịnh hành suốt nhiều thế kỷ.Một lý do quan trọng để phong cách kiến trúc này lan rộng là đòi hỏi bức thiết xây dựng lại nhanh chóng và số lượng lớn sau Thế Chiến thứ nhất. Cùng với sự hình thành liên minh chính trị hai bờ Đại Tây Dương và sự giao thoa trao đổi văn hóa dễ dàng hơn, luồng tư tưởng kiến trúc này nhanh chóng được « quốc tế hóa », lan rộng ở châu Âu và Hoa Kỳ, đặc biệt với làn sóng di cư của các trí thức tinh hoa, các nghệ sỹ, kiến trúc sư, do ảnh hưởng của Thế Chiến thứ 2.Bên khối các nước xã hội chủ nghĩa, đứng đầu là Liên Xô, kiến trúc hiện đại cũng được xây dựng rộng rãi để đáp ứng nhu cầu nhà ở cho đại bộ phận dân chúng.Ở châu Âu, các tòa nhà theo phong cách hiện đại còn được tiếp tục xây dựng sau Thế Chiến thứ 2, đến tận những năm 70, dưới hình thức những đô thị vệ tinh mới. Tuy vậy, đây cũng là một nguyên nhân để phong cách kiến trúc này bị nhận biết chủ yếu trong công chúng, bởi các tòa nhà chung cư xây dựng hàng loạt bằng beton tiền chế, với hình khối đơn giản, đều đặn có phần nhàm chán. Cùng với sự xuống cấp và các vấn đề xã hội hiện nay của các khu dân cư này, hình ảnh kiến trúc hiện đại này trở nên phản cảm.Với những bối cảnh lịch sử và xã hội nói trên, các đảng bảo thủ và dân tộc chủ nghĩa nhìn thấy ở di sản kiến trúc hiện đại mọi hiện thân và thông điệp đối lập hoàn toàn với đường lối chính trị mà họ theo đuổi : tính quốc tế, toàn cầu hóa, tính cách mạng, ly khai khỏi các khuôn mẫu cổ điển truyền thống, gắn với đề cao phúc lợi xã hội.Ngày nay, triết lý và ngôn ngữ kiến trúc đã tiến những bước dài, mang trong nó những tư duy mới về môi trường, chuyển đổi năng lượng, đề cao tính địa phương. Việc bài xích kiến trúc hiện đại, để áp đặt thay vào đó hình thức và phong cách cổ điển, dưới vỏ bọc cải thiện thẩm mỹ đô thị, ẩn thực sự sau đó là sự định hướng sáng tạo và cản trở tự do biểu đạt. Không chỉ dừng lại ở kiến trúc, những chính sách độc đoán thao túng các hoạt động nghệ thuật vẫn còn nối tiếp, vô hình chung đẩy lùi những bước tiến tất yếu của văn hóa và vận động xã hội.

THESE ARE NOTES ON THE EPISODE - NOT THE TEASER!

Fa 25 anys del primer disc de Mala Rodr

Karaoke, todos juntos, vamos: No eres guapo pero con abrigo bien. Qué look Sean Baker te ha quedado. Librería, peli rara y un café.Molas bastante, licenciado. Síiiiii, ooooh. Eres tendencia. Tu podcast es La Cultureta.Eres la fucking referencia, entérate. Tú planchas con La Cultureeeeeeeeta. Frente al mainstream, tú eres más cine iraní: Asghar Farhadi, Kiarostami. Flaubert, Verdi, Dickens, Frida y Marilyn Gauguin, Kandinsky, Joe Satriani. Tu molas todo. Tu podcast es La Cultureta. Tu running y La Cultureeeeeeeta.Yo digo John Wayne, qué bien. Yo digo Bad Bunny para un poco y pon Schopin. Yo digo Van Gogh, Hitchcock, Woodstock, Pollock, Pol Pot. O sea Pol Pot, no. Adelante Shostakovic. Vamos. Dale. Tu podcast es La Cultureta.Cultureeeeeeeeta. Tu podcast es La Cultureta.

Karaoke, todos juntos, vamos: No eres guapo pero con abrigo bien. Qué look Sean Baker te ha quedado. Librería, peli rara y un café.Molas bastante, licenciado. Síiiiii, ooooh. Eres tendencia. Tu podcast es La Cultureta.Eres la fucking referencia, entérate. Tú planchas con La Cultureeeeeeeeta. Frente al mainstream, tú eres más cine iraní: Asghar Farhadi, Kiarostami. Flaubert, Verdi, Dickens, Frida y Marilyn Gauguin, Kandinsky, Joe Satriani. Tu molas todo. Tu podcast es La Cultureta. Tu running y La Cultureeeeeeeta.Yo digo John Wayne, qué bien. Yo digo Bad Bunny para un poco y pon Schopin. Yo digo Van Gogh, Hitchcock, Woodstock, Pollock, Pol Pot. O sea Pol Pot, no. Adelante Shostakovic. Vamos. Dale. Tu podcast es La Cultureta.Cultureeeeeeeeta. Tu podcast es La Cultureta.

Karaoke, todos juntos, vamos: No eres guapo pero con abrigo bien. Qué look Sean Baker te ha quedado. Librería, peli rara y un café.Molas bastante, licenciado. Síiiiii, ooooh. Eres tendencia. Tu podcast es La Cultureta.Eres la fucking referencia, entérate. Tú planchas con La Cultureeeeeeeeta. Frente al mainstream, tú eres más cine iraní: Asghar Farhadi, Kiarostami. Flaubert, Verdi, Dickens, Frida y Marilyn Gauguin, Kandinsky, Joe Satriani. Tu molas todo. Tu podcast es La Cultureta. Tu running y La Cultureeeeeeeta.Yo digo John Wayne, qué bien. Yo digo Bad Bunny para un poco y pon Schopin. Yo digo Van Gogh, Hitchcock, Woodstock, Pollock, Pol Pot. O sea Pol Pot, no. Adelante Shostakovic. Vamos. Dale. Tu podcast es La Cultureta.Cultureeeeeeeeta. Tu podcast es La Cultureta.

"Was zu verschwinden droht, wird Bild: Mensch - Natur - Kunst": Die neue Ausstellung im Lenbachhaus setzt den Klimawandel mit Ölgemälden des 19. und 20. Jahrhunderts in Beziehung. Wie und ob das funktioniert, weiß Tobias Krone. /"With Love, Meghan": Wie viel Love steckt in der neuen Haushalts-Netflix-Serie mit Herzogin Meghan Markle? Von Gabi Biesinger / Und: Der lang erwartete, neue Roman der feministischen Ikone Chimamanda Ngozi Adichie ist da: "Dream Count". Theresa Hübner hat ihn gelesen.

Tyger kan bära på känslor. Karolina Jeppson funderar över klädernas språk i konst och litteratur och hur en rutig skjorta kan förkroppsliga minnet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag drar åt min orange- och svartrutiga skjorta i blåsten. Den är ett arv från min pappa. Hans många skjortor hängde länge kvar i det lilla rummet med fönsterkupan på övervåningen. Smårutiga bomullsskjortor, flanellskjortor med större rutor i grönt och svart, blått och svart, orange och svart. Att gå in i rummet som förr brukade vara mitt – men som sedan lång tid kantades av hans kläder på ett oändligt antal klädhängare med hans doft – kändes hemma. Den första natten, efter att han aldrig vaknat mer, sov jag på en uppfällbar säng där inne bland skjortorna.För många av oss är det vi bär på kroppen något vi valt utifrån stil, färg och mönster. Men att klädesplagg och doft kan påminna om en älskad människa till den grad att det förkroppsligar minnet, blir påtagligt nu, när pappa inte finns mer. Våra kroppar och rörelser formas av klädernas materiella egenskaper, som ibland uppfattas som en andra hud, beskriver etnologen Magdalena Petersson McIntyre. Hon skriver om hur tygets snitt och skärningar inte bara skapas efter mode, utan även efter vilka människor som förväntas bära kläderna, och hur de ska brukas. Det finns också en betydelse i färger och vad de kommunicerar. En annan etnolog, Maja Jacobsson, studerar klädfärgers betydelser över tid och vad de signalerar, till exempel hur de i olika kulturer använts för att symboliskt förstärka ceremonier. Jag slås ofta av det språk som kläder och tyg förmedlar, inte minst i litteratur och konst.Under en vistelse i Zimbabwe 2024 mötte jag mamman till en av landets största författare: Yvonne Vera. Ericah Gwetai är en mor som har överlevt sin dotter och vänt på ordningen: Hon har skrivit en biografi om sitt barn. Något inte många föräldrar gör, och för Ericah Gwetai var det ett sorgearbete. När hon öppnade grinden till sin trädgård för mig, bar hon en orange och röd turban och den svepande klänningen i samma tyg prasslade. Hon gav intryck av att vara en kvinna som visste vad hon ville. Ericah Gwetai syr sina kläder själv, liksom hennes dotter gjorde. Först efter dotterns död började hon själv att skriva och några år därefter utkom biografin ”Petal Thoughts - Yvonne Vera”, om ett säreget författarskap som känns igen på sitt poetiska och symboliska språk.Yvonne Vera skrev om kvinnors liv, ofta i relation till befrielsekriget och det folkmord som skedde därefter på folkgruppen Ndebele i södra Zimbabwe. Befrielsekriget pågick under Yvonne Veras uppväxt och tonårstid, i dåvarande Rhodesia, från tidigt 60-tal till Zimbabwes självständighet 1980. Det berättas i biografin att Yvonne Veras första jobb var att som åttaåring plocka bomull på fälten utanför staden Chegutu. Hon lärde sig förstå jordens betydelse och vad den kan producera, men också att jorden inte kan ägas, att den bör vördas eftersom den tillhörde förfäderna som brukat den och begravts i den. Kan det möjligen varit det handfasta arbetet med bomullen som växte ur jorden, som bidrog till Yvonne Veras uppmärksamhet på kläder och tyger? I en intervju i The Financial Gazette, berättade hon, hur hon i sjätte klass fick en sax som pris för att hon kunde sy så skickligt med nål och tråd. När hon såg en annan människa, försökte hon förstå vad deras kläder och material signalerade, eftersom hon ansåg att tyger och textilier länge varit människans mest använda språk för att uttrycka känslor som vördnad, vila, firande och sorg.I Yvonne Veras roman ”Without a name”, bär den kvinnliga huvudpersonen sitt döda barn på ryggen genom delar av berättelsen. Kvinnan köper ett förkläde på marknaden, av ett stärkt vitt bomullstyg med kraftiga stygn. Det virar hon om kroppen, och bär barnet på ryggen med förklädes-banden hårt knutna runt bröst och midja, så att de skär in i huden. Som om tyget håller ihop hennes liv på flera sätt, och kompenserar vad den egna kroppen inte förmår. I en annan av hennes romaner – ”Under tungan” - väver den kvinnliga huvudpersonen mattor. Genom vävandet skapas en trygg rytm och ett tydligt mönster, i en miljö som präglas av oro och dysfunktionella familjeförhållanden. Textilforskaren Jessica Hemmings ser hur tyget och plaggen som bärs, vävs, stickas eller virkas, får unika betydelser i Yvonne Veras romaner. Att sy med nål och tråd däremot, skriver Hemmings, handlar om att länka samman och laga. Det kan ses som att återställa eller rekonstruera en ny verklighet.Konstnären Lenke Rothman gestaltar mänskligt liv genom olika sorters tyg. Stygnen är inte så regelbundna i Rothmans verk, utan ser ut att vara sydda av nödvändighet, hastigt men ändå målmedvetet, som att hon syr ihop öppna sår, eller kanske syr ett spår, en utväg eller bara en riktning. Rothman som själv överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen, visar hur tillvaron ibland behöver fästas ihop med säkerhetsnålar, eller med kraftiga stygn som bär. Det finns en svävande gräns mellan liv och död, liksom i Yvonne Veras böcker.I Rothmans utställning ”Liv som tyg” som visades på Malmö Konsthall hösten 2024, ser jag ett inramat vitt skrynkligt tyg med brända håligheter, kantade av mörkbruna värmefläckar. Ett rosaaktigt tyg är fäst intill med slarviga röda stygn, och liknar ett stycke kött, eller, sårbarheten i våra kroppar. Här finns också ”Den nyföddas skjorta” – liten, gråsmutsig och sliten, som om den hittats på en sophög, och här finns en liggande torso gestaltad i färgglada tyger, med en liten fågel intill skuldran. ”På väg hem” heter verket.Det är något förunderligt med tyg, hur det kan bäras, formas och öppna minnets väv till andra tider. Pappas orange-svarta flanellskjorta hänger nu i min garderob. Doften av eau de cologne märks endast när jag låtit den hänga ett tag och sedan tar fram den igen. Jag ser pappa framför mig i enkla, rörliga plagg. Jackan alltid uppknäppt, en aktiv människa som lätt blev varm. Mitt barndomshem där pappas kläder länge hängde kvar, tillhör nu någon annan. Många av skjortorna har getts vidare till second hand, men den orange behöll jag. Konstnären Kandinsky beskriver färgen som att den ger en känsla av ”en människa som litar till sina egna krafter.”I Yvonne Veras berättelse bär kvinnan sitt barn till den plats hon flytt från. Där kan hon veckla ut tyget och släppa loss sin sorg. I Rothmans installation ”Liv som tyg” syns en gul kraftig tråd lysa genom hela verket. Rothman sökte efter bortslängt material, och fick syn på denna gula tråd som nästan fick henne att ramla ner i en container. Hon beskriver den som en navelsträng som binder ihop verket.Uttrycket ”att klippa bandet” innebär att inviga, att öppna något nytt. Och ”att klippa navelsträngen” brukar det sägas om att bli självständig, kanske vuxen? Kanske fri från nära relationer som binder en vid gammalt. Men sorg kan inte klippas. Möjligen kan den sys ihop. Eller vecklas ut och släppas fri.Karolina Jeppsonfrilansjournalist och författareProducent: Ann Lingebrandt

Wheeler, Claudia www.deutschlandfunkkultur.de, Fazit

Wheeler, Claudia www.deutschlandfunkkultur.de, Fazit

Probst, Carsten www.deutschlandfunk.de, Kultur heute

Lauren Mooney and James Yeatman make up the award winning theatre company Kandinsky, who make collaborative new work. Their latest project, More Life, has been developed at the New Diorama, National Theatre Studios and the Royal Court, and will debut at the Royal Court Theatre Upstairs in February 2025.

ABOUT LOUISA WHITMORE:TIK TOK: LOUISA'S BIO:Louisa Whitmore is an architecture content creator on TikTok with over 350K followers, as well as the host of the cable television documentary series “The Nature of Design.” A former commentator for the USModernist podcast, Whitmore has also worked as a live radio host and PSA producer at CHMA 106.9FM, the local radio station at Mount Allison University, where she's currently an honors student studying international relations and French. She enjoys telling stories, and is passionate about sustainable design.SHOW INTRO:Welcome to the NXTLVL Experience Design podcast.EPISODE 75… and my conversation with Louisa Whitmore. On the podacast our dynamic dialogues based on our acronym DATA - design, architecture, technology, and the arts crosses over disciplines but maintains a common thread of people who are passionate about the world we live in and human's influence on it, the ways we craft the built environment to maximize human experience, increasing our understanding of human behavior and searching for the New Possible.    he NXTLVL Experience Design podcast is presented by VMSD Magazine part of the Smartwork Media family of brands.VMSD brings us, in the brand experience world, the International Retail Design Conference. The IRDC is one of the best retail design conferences that there is bringing together the world of retailers, brands and experience place makers every year for two days of engaging conversations and pushing the discourse forward on what makes retailing relevant. You will find the archive of the NXTLVL Experience Design podcast on VMSD.com.Thanks also goes to Shop Association the only global retail trade association dedicated to elevating the in-store experience. SHOP Association represents companies and affiliates from 25 countries and brings value to their members through research, networking, education, events and awards. Check then out on SHOPAssociation.orgLouisa Whitmore is a TikTok creator phenom whose content is about architecture. With almost 400 thousand followers her no holds-barred, straight from the heart and to the point commentary about the buildings she loves and loves to hate, brings a user experience point of view and accessible critique into the mainstream.We'll get to all of that in a moment but first though, a few thoughts…                  *                                  *                                  *The great thing about doing this podcast is it gives me an opportunity to rethink some of the assertions that have held to be true and cross check whether in fact they are immutable or whether there is room for challenging myself and maybe digging into some subtleties and nuances… and seeing things a different way.Like for example the idea of criticism – who does it and its value…I have to admit I haven't been particularly fond of the idea of critics for a very long time. This would be generally true of the kind who dole out the negative kind of commentary.Years ago when commenting on something, I think it was some art piece, and my son said to me “…dad why is it that you never really say you hate anything…”which I sort of thought was kind of funny then. I think I responded “…well because I don't really hate anything… I try to always view things from the other side - a different point of view. I try to get beyond the visceral reaction and look to design principles and comment from a place of applying principles to the work and see how they line up…and then make a comment that is based yes on whether I simply like it, the colors, shapes, energy, feeling , may be a message it is trying to impart AND  whether I can see the value in it based on principles determined to be generally accepted by experts in the domain…” so yeah I don't really hate things…If I apply the idea of casting judgement on art, music, architecture… it got me thinking… again…What is the value of judgement? Is it to determine the appropriateness of something to a particular context or challenge?I have my favorite architects and artists and musical performers, I like different styles and periods. But I don't listen to heavy metal (though my sons love it). I don't know that I can say that I hate it. Perhaps I just don't understand it and maybe if I did, it still wouldn't jibe with me.It just doesn't go in my body well. It's a sensory mismatch.I don't hate it – It makes me agitated. So, I just don't listen to it. And I guess you could say the same thing for certain genres of art.For example… I'm not particularly crazy about a lot of contemporary art.I have a hard time understanding a performance artist dipping her hair in paint and swinging aloft from a rope while her hair drags across a canvas and the painting while on lookers wrapped in dimly lit light bulbs stand slightly by  selling for millions of dollars… it isn't something I quite get. And I know that authorized replicas of the Marcel Duchamp sculpture called the “Fountain” - which is a urinal - sell for somewhere between 3 and $4 million each and here's the kicker... apparently because the original has been lost the financial the value of the original piece is unknown and might be considered as being priceless. I don't know… it sort of leaves me just trying too hard... knowing I'm falling profoundly short of ascending to the intellectualized rarefied air that somehow makes this sort of thing makes sense. And I also suspect that if I'm voicing these concerns or questions that I am likely to get a lot of people commenting that my remarks point out my ignorance, that I just don't understand and I would …well…agree with them.I'm ok with that. Really.And I think I'm not alone in this category of not understanding contemporary art and the extraordinary prices that contemporary art paintings fetch at auctions and then again maybe if I did, I still wouldn't spend $25 million on a Rothko painting.The thing about critics, I think, is that we entrust these individuals with being in the know, of having deep insight, knowledge or experience into the making of the art. That these are people who understand its value and relevancy to culture and somehow able to unfold the deep meaning in the work whatever format the creativity comes in and to bestow upon us their opinion as if it is fact.The challenge of course is that I think there may be an ignorance in the public and that the deeper inner meaning of things is somehow held in reserve for the creators of the work or select few who follow it.But I've always had a challenge with the idea that the critic seems to have the extraordinary power to completely destroy the creative work as well as raise it to high levels of adulation and praise.I think that in some ways we have come to trust to the critic as certainly knowing more than we do and therefore what they say about a particular piece of art or architecture should be taken as truth and the presumed value of the creation lies in whether their commentary is positive or negative.How many people have not gone to see a movie because it only got 2 stars… and who said it should only have two stars?Maybe I would have found the comedy hilarious… but not the critic.I often don't even check reviews by the masses on restaurant or hotel booking sites and if I do read the reviews, I do it very carefully. I look to see what it was that these people did or didn't like. What it was that made their experience a must see or a definite red tomato. Personally, I dig to see if there is anything at a lower level that suggests what was driving the positive or negative review? What it was in this message that this particular critic is trying to convey?I've often thought that to be able to criticize art or other forms of creative invention you'd have to understand what it was the maker was intending to convey.You'd have to understand the basic ideas, for example, of composition to be able to determine whether a Jackson Pollock or a Kandinsky or a Basquiat was worth all the fuss and on what basis you were making the comments about the work.I guess it's not all critics that I have a problem with but maybe more those who simply present negative opinions. And it's not like I should even care that critic X didn't like thing Y. It was their opinion. Okay so they have an opinion. The challenge is the uninformed may come to accept the opinion as fact and turn away from somethings simply because some one says its not good.I guess the role of the professional critic is to study and assess the value of a creative work and pass judgment on the product based on facts and logical assertions. This is kind of like knowing a bit about composition before offering an opinion the write something off.It seems to me that the idea of a critic is to connect ideas, arrive at reasonable conclusions and perhaps open avenues for discussing new directions and fostering an awareness of ideas and cultural trends.It also seems to me that the role of the critic is to challenge our general assumptions about things to get us to look more deeply at our assertions and to get us to not simply accept things at face value but to continue to search for excellence, challenge the status quo, in all of the things that we bring into the world so that we don't fill it with the mundane or banal.There's something about the critic as ‘educator' - increasing our collective level of understanding of things, pointing out where things might likely be improved and offering positive commentary on what might be a series of next steps in order to develop the output and make it better - that I align with.And I know that the idea of making it ‘better' is full of all manner of subtext and necessity to consider contextual considerations… ‘better' for whom, for what and why?And maybe this is where I mostly land on the idea of the value of the critique is that of using constructive criticism for the value of enhancing people's understanding of a particular subject or giving the creator tools to go back to the drawing board, so to speak, and make it better.Jazz master saxophonist David Liebman wrote a concise piece on his website called “The Critic Dilemma: Criticism vs. Review”. He describes many of the same ideas about who's making he comments, are they objective facts or subjective opinions, and why should we trust one critic's opinion over another? Liebman differentiates between critique and a review:“…When the writer's opinion and taste is the focal point, this constitutes a critique. On the other hand, a review should be the dissemination of information with the desired intention being elucidation. The idea is that with this information, the listener is equipped to form his own opinion…”.And this is where this episode's guest Louisa Whitmore begins to fit into the story.When Louisa was 16 years old she began to share architecture commentary on Tik Tok. She blew up the social media sphere with posts that were personal and occasionally pointed. She came at her critiques of buildings not from the expert or architectural practioner point of view but from that of the user, the general public mindset.She didn't profess to be a building expert, to have deep knowledge in construction but rather to simply be part of the general public who experienced the built environment every day but who had little to nothing to do with how buildings got there in the first place.Her negative commentary on 432 Park Avenue - the luxury condo building designed by Rafael Viñoly and SLCE Architects – lit up the digisphere with 100s of thousands of followers lining up behind her to voice their impressions of this building. Most of them not very good I might add. Which was actually ok since there was a ton of press – not particularly good I might add – about problems with the building. Now, Louisa didn't know about these issues about the engineering, the building swaying (which would be natural by the way) and other problems but felt vindicated nevertheless with the press that effectively substantiated her intuitive feelings about this super-tall condo on the Central Park's edge.I see her posts more like David Leibman's construct of the ‘Review' – “…that with this information, the listener is equipped to form his own opinion…”.And opinions her followers had. 1000's of them.In the spirit of “…the dissemination of information with the desired intention being elucidation…” Whitmore turned her attention to projects thatfocused on Biophilia and how buildings with ample integration of plants seemed to simply feel better. Her noteriaty on Tik Tok, articulate whit, intuition and ability to articulate the ‘person on the street's' perception of the built environment, landed her the role as host of “the cable television documentary series “The Nature of Design”.Over the course of a number of episodes Whitmore tours properties talking about biophilic principles and with the support of a variety of experts ranging from architects to neuroscientists she dives into the science of how buildings with a biophilic approach effect our well-being…Whitmore is called a teenage architecture critic. While her rise on social media platforms may have been based on the building she loved to hate, it seems that she is using her notoriety to review and elucidate…. ABOUT DAVID KEPRON:LinkedIn Profile: linkedin.com/in/david-kepron-9a1582bWebsites:  https://www.davidkepron.com    (personal website)vmsd.com/taxonomy/term/8645  (Blog)Email: david.kepron@NXTLVLexperiencedesign.comTwitter: DavidKepronPersonal Instagram: https://www.instagram.com/davidkepron/NXTLVL Instagram: https://www.instagram.com/nxtlvl_experience_design/Bio:David Kepron is a multifaceted creative professional with a deep curiosity to understand ‘why', ‘what's now' and ‘what's next'. He brings together his background as an architect, artist, educator, author, podcast host and builder to the making of meaningful and empathically-focused, community-centric customer connections at brand experience places around the globe. David is a former VP - Global Design Strategies at Marriott International. While at Marriott, his focus was on the creation of compelling customer experiences within Marriott's “Premium Distinctive” segment which included: Westin, Renaissance, Le Meridien, Autograph Collection, Tribute Portfolio, Design Hotels and Gaylord hotels. In 2020 Kepron founded NXTLVL Experience Design, a strategy and design consultancy, where he combines his multidisciplinary approach to the creation of relevant brand engagements with his passion for social and cultural anthropology, neuroscience and emerging digital technologies. As a frequently requested international speaker at corporate events and international conferences focusing on CX, digital transformation, retail, hospitality, emerging technology, David shares his expertise on subjects ranging from consumer behaviors and trends, brain science and buying behavior, store design and visual merchandising, hotel design and strategy as well as creativity and innovation. In his talks, David shares visionary ideas on how brand strategy, brain science and emerging technologies are changing guest expectations about relationships they want to have with brands and how companies can remain relevant in a digitally enabled marketplace. David currently shares his experience and insight on various industry boards including: VMSD magazine's Editorial Advisory Board, the Interactive Customer Experience Association, Sign Research Foundation's Program Committee as well as the Center For Retail Transformation at George Mason University.He has held teaching positions at New York's Fashion Institute of Technology (F.I.T.), the Department of Architecture & Interior Design of Drexel University in Philadelphia, the Laboratory Institute of Merchandising (L.I.M.) in New York, the International Academy of Merchandising and Design in Montreal and he served as the Director of the Visual Merchandising Department at LaSalle International Fashion School (L.I.F.S.) in Singapore.  In 2014 Kepron published his first book titled: “Retail (r)Evolution: Why Creating Right-Brain Stores Will Shape the Future of Shopping in a Digitally Driven World” and he is currently working on his second book to be published soon. David also writes a popular blog called “Brain Food” which is published monthly on vmsd.com. The next level experience design podcast is presented by VMSD magazine and Smartwork Media. It is hosted and executive produced by David Kepron. Our original music and audio production by Kano Sound. The content of this podcast is copywrite to David Kepron and NXTLVL Experience Design. Any publication or rebroadcast of the content is prohibited without the expressed written consent of David Kepron and NXTLVL Experience Design.Make sure to tune in for more NXTLVL “Dialogues on DATA: Design Architecture Technology and the Arts” wherever you find your favorite podcasts and make sure to visit vmsd.com and look for the tab for the NXTLVL Experience Design podcast there too. The next level experience design podcast is presented by VMSD magazine and Smartwork Media. It is hosted and executive produced by David Kepron. Our original music and audio production by Kano Sound. The content of this podcast is copywrite to David Kepron and NXTLVL Experience Design. Any publication or rebroadcast of the content is prohibited without the expressed written consent of David Kepron and NXTLVL Experience Design.Make sure to tune in for more NXTLVL “Dialogues on DATA: Design Architecture Technology and the Arts” wherever you find your favorite podcasts and make sure to visit vmsd.com and look for the tab for the NXTLVL Experience Design podcast there too.

OMG omg OMG omg Happy Holidaysssss Baroque BB's! We are so freaking proud of all of you! Thank you for joining us this year and supporting us through lots of ups and downs. We have had such a lovely journey and figured, what better way to end this year than with a SHE-bang?!?! Yes, we all knew that Kandinsky seemed a little TOO cocky about founding abstract expressionism, and we are going to dive into all the hot tea surrounding this hot alien-esque baddy.  There will be SEANCES there will be RELIGIOUS FUSION there will be laughs and there will be uncoordinated silly conversations. Who's comin with us?! Weeeee loveeeee youuuuuuu Xoxoxox The Baroque B's

Kandinsky hat zeitlebens versucht, dem Geheimnis der Welt malerisch auf den Grund zu gehen,erzählt Johanna Schwanberg, Direktorin des Dom Museu Wien. Gestaltung: Alexandra Mantler – Eine Eigenproduktion des ORF, gesendet in Ö1 am 14.12. 2024

In die Kunstgeschichte ist Kandinsky als Pionier der abstrakten Kunst eingegangen,erzählt Johanna Schwanberg, Direktorin des Dom Museu Wien. Gestaltung: Alexandra Mantler – Eine Eigenproduktion des ORF, gesendet in Ö1 am 11.12. 2024

Mekiska, Stefan www.deutschlandfunk.de, Kultur heute

Camille Oudinot Show NotesCamille Oudinot, a French-Argentinian artist based in Paris, shares her artistic journey and the influence it has had on her work. She started painting at a young age, inspired by her father's gouache paintings. Camille's work blends vibrant expression with abstract exploration, often featuring figures merging into the background. She emphasizes the importance of intuition and the flow state in her creative process. Camille also discusses the challenges of finding the right professor and the struggle of being an artist in a society that often undervalues art as a profession. Camille Oudinot discusses her journey as an artist and the challenges she faced in pursuing her passion. She talks about the stigma surrounding painting the female body and how she overcame it. Camille shares her experiences of selling her artwork and the impact it has had on others. She also discusses the influence of artists like Kandinsky on her work and the importance of finding joy in the creative process.Website: https://www.artmajeur.com/camille-oudinotInstagram: https://www.instagram.com/camilleoudinotart/Chapters00:00 Introduction to Camille Oudinot and her Artistic Journey03:19 The Power of Intuition and the Flow State in Art06:08 Art as a Form of Therapy and Emotional Expression10:43 The Magical Experience of the Flow State in Art14:12 Overcoming Creative Blocks and Finding Inspiration18:27 The Influence of Personal Experiences on Artistic Journeys24:20 Exploring Different Creative Outlets and Finding One's True Passion26:41 Navigating the Challenges of Being an Artist in Society28:02 Breaking the Stigma: Painting the Female Body29:35 The Power of Selling Artwork31:05 The Impact of Art on Others32:07 The Journey of an Artist34:47 Finding Joy in the Creative Process Get full access to The Artist Stoop at jillianzepedaguzman.substack.com/subscribe

In this episode of Exploring Art Podcast, Verónica Dueñasand David Canales take a closer look at WassilyKandinsky's work and examine whether a composer orpoet can really translate the essence of his abstractpaintings into music or poetry. We'll dive into topics likesynesthesia, abstraction, and the deep connectionsbetween visual art and other creative forms.

In this podcast episode we'll be discussing the works of a famous abstractionist, Wassily Kandinsky, and the claim of two artists! One artist is a poet, and the other is a musical composer that each believe their medium of work conveys Kandinsky's original intended emotional responses. This episode is jam-packed with theoretical discussion and with points that support and refute both sides of the equation. Pop on through as Victor and Manu discuss these influential questions.

In this episode of the Exploring Art Podcast, host Jasmine is joined by Burton and Hailey to explore the world of Wassily Kandinsky, a pioneer of abstraction. Together, they analyze a case study that questions whether music and poetry can be equivalents of Kandinsky's work. As they unpack Kandinsky's ideas about synesthesia, they discuss how different artistic mediums evoke emotions. Tune in for an engaging conversation that uncovers the connections between visual and auditory experiences in the world of art while challenging notions of artistic expression. 

Cada día un pequeño apunte de Alberto Mayol por YouTube en http://apuntes.cl

A propósito de la semifinal España-Francia en la Eurocopa, hablamos de Lembachhaus, el museo de Múnich con más obras de El Jinete Azul en el mundo. El Jinete Azul, Der Blauer Reiter, fue un grupo de artistas sin un estilo uniforme, pero con el objetico común de renovar la estética y el lenguaje a comienzos del siglo XX. A este grupo pertenecieron Vassily Kandinsky, Gabriele Münter, Robert Delaunay, Elisabeth Epstein o Franz Marc.Informa Íñigo PicabeaEscuchar audio

Schweighöfer, Kerstin www.deutschlandfunk.de, Kultur heute

Met vandaag: Fleur Agema naar voren geschoven als eerste vicepremier | Biedt Oekraïnse vredestop in Zwitserland een sprankje hoop? | Wat te verwachten van de ‘tactische pauze' in zuidelijk Gaza? | Meer dan 60 werken van Kandinsky in Amsterdam | Nieuwe biografie over Karel de Grote | Presentatie: Mieke van der Weij. 

Подводим итоги недели в подкасте Telegram-канала ForGeeks. Говорим о генерации видео, новых гаджетах, распознавании музыки по свисту, увеличении лимита СБП и многом другом. Слушайте свежий выпуск, читайте и подписывайтесь на ForGeeks в Telegram. Кстати, мы есть и в YouTube!​

Listen in as members of the team that devised What Will the Neighbors Say?‘s Third Law—director Coral Cohen, designer Cosette Pin, and performers Sam Hood Adrian and James Clements—discuss their devising process, exploring audience agency, Kandinsky, testing your show with … Continue reading →

Elvira Lindo habla del documental  'Marisol, llámame Pepa'. Miquel del Pozo explora Kandinsky. Nieves Concostrina  nos acerca 19 de mayo de 1798: Comienza la campaña de Egipto de Napoleón. Terminamos con 'Lo que queda del día' con Isaías Lafuente 

Witches in the News returns as a full length episode! What are witches up to in the world, and what humbling horrors can we expect in the future? We are not simply weirdos on the internet longingly looking to the past to make meaning of our present, but, instead, weirdos on the internet making magic TODAY! We are history in the making! On todays episode: Witchtok is all a buzz with this 1800s Swedish psychic and the paintings she made during her astral travels. Did she invent abstraction nearly half a decade before the Russian father of abstraction, Kandinsky? And! Ghibli Park is finally finished with it's latest attraction, Valley of The Witches. Are we going? Please say we're going. AND! Deaths related to witchcraft accusations continue to spike over the past few months. What is being done about it and how can you help? And finally, a witchcraft accusation over a decade ago did not stop this young mother from being reunited with her daughter in Odisha, India. Need more witchy content? Head over to our patreon! Last week we covered everything you needed to know about the spring equinox and next week we're covering another infamous psychic artist, Ingo Swann! Plus over 100 extra episodes and much more! Hosted by Alicia Herder and Terra Keck. Produced by Marcel Pérez. Creative Directing by Mallory Porter. Music by Kevin MacLeod. Official Witch, Yes! Discord! Witch, Yes! on Patreon! Check out our merch on Teepublic! Our Link Tree "Spellbound" Kevin MacLeod (incompetech.com) Licensed under Creative Commons: By Attribution 3.0 Support Witch, Yes! by contributing to their tip jar: https://tips.pinecast.com/jar/witch-yes This podcast is powered by Pinecast.

Très étrange comme question mais pas impossible.  Certaines personnes sont atteintes de synesthésie. Elles perçoivent leurs sens différemment. Ce phénomène n'est pas considéré comme une maladie mais plutôt comme une particularité neurologique. Tous les sens ne sont pas forcément concernés, certains synesthètes vont plutôt entendre les couleurs. L'artiste peintre Kandinsky aurait été atteint de ce trouble.  Je vais vous parler de la synesthésie lexicale et gustative. Dans ce cas, la personne associe des goûts aux sons qu'elle entend. Le synesthète peut alors déguster littéralement la musique. En 2014, l'université de Québec à Montréal publie un article sur le cas d'une jeune femme synesthète, elle a le goût de nouilles ramen crues quand elle entend une musique de Rihanna. Ses ressentis peuvent alors surgir à l'écoute d'un instrument de musique mais aussi grâce à des mots. Le nom de Michelle a un goût de melon selon elle. En fait, son cerveau fait appel à sa mémoire, à ce qu'elle a mangé dans son passé. Elle ne ressent ce goût que très peu de temps, une seconde et tout se passe dans son cerveau, ses papilles gustatives sont comme trompées puisqu'elle mange pas vraiment du Rihanna ! Pour d'autres synesthètes, le piano a un goût d'ananas ; la guitare, c'est de la pomme cuite et crue ; une chanson du groupe Slipknot qui passe à la radio et c'est le chocolat qui ressort. On peut expérimenter cette sensation après avoir avalé des champignons hallucinogènes mais c'est qu'on n'a clairement pas écouté mon podcast sur la cueillette des champis ! La synesthésie lexicale gustative concernerait 0,1 à 0,2 % de la population. Ce sont donc des cas rares. Vous pensez que ceux qui écoutent Jul ont un goût de chiotte ? Je vais partir à la recherche d'un synesthète pour une confirmation ! Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Wassily Kandinsky was an artist, teacher and art theorist in the early 20th century. His work was very influential in the development of modern, abstract art. He was likely able to paint differently because he experienced the world differently. Kandinsky is thought to have had a rare condition called synesthesia, which is a combining of the senses. For him sound and color were linked. He would see music and often used that for inspiration in his paintings as in the case with Improvisation 28 (second version) which I used in the cover art for this episode. That piece is also one of the 250 required works for AP Art History. Check out my other podcasts  Art Smart | Rainbow Puppy Science Lab Who ARTed is an Airwave Media Podcast. If you are interested in advertising on this or any other Airwave Media show, email: advertising@airwavemedia.com Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Op 28 februari 2022 overhandigt de gemeente Amsterdam een topstuk uit het Stedelijk Museum aan de erven van de laatste Joodse bezitter. Het schilderij, een Kandinsky ter waarde van zestig miljoen euro, zou in 1940 door nazi's zijn geroofd, of onder druk zijn verkocht. Maar is dat wel zo?  Na langdurig onderzoek is de conclusie van een commissie met kenners dat het schilderij, dat de gemeente in 1940 voor 176 gulden heeft gekocht, gewoon in het Stedelijk mag blijven hangen.  Maar dan, vier jaar later: geeft de gemeente het schilderij alsnog terug. Of weg.   Dat is de vraag. En die onderzoeken Emmie Kollau en Pieter van Os in de serie "Hier hing een schilderij. In deze Parel hoor je aflevering 1 "I love art" en een interview met de makers. En een uitnodiging voor een 'napraat-salon'.   Parel Radio Podcast brengt twee-wekelijks de mooiste verzamelde radioverhalen. Host: Stef Visjager. Laat je reactie of sterren achter in je podcast app. Mailadres: radioparel@gmail.com. Ook als je je wilt aanmelden voor de napraat salon met toastjes brie!  

Japanese tour guide, Ms Nobuko Matsuda told us about Kandinsky's life, art and how to enjoy his work - NSW州立美術館の日本語ガイド、松田延子さんにカンディンスキーの人生、作品、そして鑑賞のポイントを聞きました。

To learn more, please have a look at Dr. Ercolani's book, The Maidan Museum: Preserving the Spirit of Maidan.Show Notes:1:00 Ercolani's background3:50 Ercolani's focus of Ukraine6:40 research and writing The Maidan Museum: Preserving the Spirit of Maidan11:40 new Maidan language created that includes symbols14:45 portraits by Marina Sochenko16:50 Yulia Ovcharenko17:45 Tatyana Cheprasova18:20 Cheprasova's use of Caravaggio 19:00 Oleksandr Ivanovych Melnyk's “I Can See Your Deeds”19:45 Melnyk's “I Can See Your Deeds”20:25 French anthropologist Marc Augé - ‘anthropology of encounter'21:15 Marina Sochenko's art as documentation21:55 Artistic Hundreds group22:15 Artist Ivan Semesyuk with Artistic Hundreds26:15 Kandinsky quote that artists are receivers and beneficiaries28:15 Maidan art and a new world order33:45 NATO36:45 Maidan revolution and the current war41:00 memory of identify and identity war42:05 author Andrey Kurkov's move to Ukraine to have the identity of Ukrainians43:25 significant of preserving art and cultural heritage in times of conflict47:00 his legacy 49:50 his definition of justice51:15 the constitution of Melfi by Emperor Frederick II53:15 link between Russian-Ukraine War and Maidan Revolution58:45 next projects focused on conflict in society1:00:30 anthropological identity work tied to art and cultural heritage1:02:30 artist seen as enemyPlease share your comments and/or questions at stephanie@warfareofartandlaw.comTo hear more episodes, please visit Warfare of Art and Law podcast's website.Music by Toulme.To view rewards for supporting the podcast, please visit Warfare's Patreon page.To leave questions or comments about this or other episodes of the podcast and/or for information about joining the 2ND Saturday discussion on art, culture and justice, please message me at stephanie@warfareofartandlaw.com. Thanks so much for listening!© Stephanie Drawdy [2024]

Wassily Kandinsky (1866 - 1944)Translated by Michael Sadler (1888 - 1957) Published in 1911, Kandinsky's book compares the spiritual life of humanity to a pyramid -- the artist has a mission to lead others to the pinnacle with his work. The point of the pyramid is those few, great artists. It is a spiritual pyramid, advancing and ascending slowly even if it sometimes appears immobile. During decadent periods, the soul sinks to the bottom of the pyramid; humanity searches only for external success, ignoring spiritual forces. (Summary from Wikipedia) Genre(s): Art, Design & Architecture Language: English --- Support this podcast: https://podcasters.spotify.com/pod/show/librivox1/support

This is our Christmas special....looking at the bad news in the world, in the light of the good news of Christmas!   Icelandic Volcanoes; Spanish Olives; Egypt's President; Ghana's mystery presidential candidate; Confusing Congo election; Genocide in Darfur - again; the Suez Canal; Wasted Covid Vaccines; The Spirituality of Kandinsky; Temple Universities abusive intersectionality; Islamic sermons in Australia; Hamas plots to kill European Jews; the heresy of Jayne Ozanne; Pope Francis goes full Woke; SEEK 18 - Mistakes in the Bible; and Louise Perry on Sin. With appropriate Chrismas music from Chris Rea, John Lennon, Bing Crosby and David Bowie, Boney M,  Mike Oldfield, Chris de Burgh and Bach! 

Infomaniak partage les valeurs de Tech Café : éthique, écologie et respect de la vie privée. Découvrez les services de notre partenaire sur Infomaniak.comL'actualité de la tech se rapproche de la fin de l'année comme elle a commencé et nous sommes habitués désormais à parler d'intelligence artificielle parce qu'il se passe des choses chaque semaine, parce que c'est intéressant et parce qu'en vrai, ce serait irresponsable de ne pas vous en parler au fur et à mesure. Et cette semaine, l'actualité marquante c'est le nouveau modèle d'intelligence artificielle de Google : Gemini. ❤️ Patreon

Las pintoras Georgiana Houghton y Hilma at Klint se adelantaron unas décadas a Kandinsky el padre oficial de la pintura abstracta. José Gregorio González, investigador: "Ambas eran espiritistas, ambas eran médiums, ambas aseguraban que eran los espíritus quienes pintaban a través de ellas" 

¡Hola  y bienvenidos a otro fascinante episodio! En este caso les contamos todo acerca de la pintora y mística sueca Hilma af Klint. Su singular obra de la primera mitad del siglo XX, permaneció prácticamente escondida durante décadas hasta que, en 2018 el Museo Guggenheim de Nueva York, presentó “Pinturas para el futuro”. La extraordinaria exposición la lanzó a la fama de la noche a la mañana. Además de que su innovadora y visionaria obra nos fuerza a cuestionar el entendimiento tradicional de la historia del arte, la artista logró de manera póstuma, eclipsar a los artistas más famosos de su época, entre ellos Kandinsky y  Mondrian.Los invitamos sumergirse en un mundo de colores, formas y conceptos revolucionarios mientras exploramos esta increíble historia. Las imágenes de todos los episodios las encuentran en nuestra página web y la cuenta de Instagram Suscríbanse en SpotifySuscríbanse y dejen un comentario en Apple Podcasts

Ms. Kandinsky finally speaks--and takes us to the lonely home of an old Western star...Email me at dearmisskandinsky@gmail.comRate, review, and share my work with friends!Grab some awesome merch at http://tee.pub/lic/ssfcr

Poda Bing runs it back on "Pax Soprana". Note: Poda Bing Redux is also on YouTube. 00:00 Intro 01:00 The importance of skin care in this thing of ours 02:25 The importance of proper Italian delis 03:27 Bridge awe (again) 04:16 Sinatra all over Tony's shirt 05:09 Melfi's flirt meter 06:28 Best part about coffee dates 08:38 The power of Melfi's non-answers 10:41 The Elia Kazan-ness of certain shots this episode 12:39 Junior and David Stern 14:00 The respect for everyday characters in the show 14:30 Choice cuts 18:59 Would Tony be a fast texter? 21:25 An idea for Dua Lipa 22:03 The surgical precision of Johnny Sack's introduction 23:56 People at tables waiting 24:52 General writing nerdery 25:56 The ritual of garage conflicts 28:36 How not to court someone 30:45 Chase and Kandinsky connection 31:47 I miss "Flight of the Conchords" 35:11 Tony's path to coming clean to Melfi 39:39 How to handle being a witness to a crime perpetrated by O.C. 43:32 The notion of intermediaries and how Livia is *not* a good one 48:04 "Hesh's Horses" and Vik's quotation book 50:05 The sweet & sour of this episode Poda Bing is an Alternate Thursdays production created by Vik Singh (@helloimvik) Follow @podabing on IG, Twitter or wherever tf All archived episodes are available, for free, at https://podabing.show and anywhere you listen to podcasts.

Apologies for the audio quality. In this lecture, I take you through contemporary art history and its desperate search for a proper means of participation in a desacralized world. This talk is a follow-up to a previous video I did, The End of Desacralization in Art. This time I want to explore with you some specifics on how contemporary art has to confront alienation, power dynamics, and the minimization of yet yearning for ritual, participation, and community. This lecture follows up on a previous video lecture I posted, The End of Desacralization in Art: https://www.youtube.com/watch?v=1WYh20sYBsQ&t=813s YouTube version (important to see images): https://youtu.be/EWc7TKm9jho Timestamps: 0:00 - Preview 0:59 - Intro music 1:24 - Introduction 2:27 - The pendulum swing of deincarnation 3:12 - Brancusi: Find the essence 5:41 - More examples: Kandinsky and Mondrian 8:59 - Opposites attract: Idealism and constructivism 12:38 - Alienation of the art object 17:53 - One extreme calls the other 19:10 - Remember participation 21:12 - Marina Abramovic 28:56 - Resembling rituals 31:55 - Eating as ritual participation 36:37 - Joseph Beuys: Atonement 43:51 - Anselm Kiefer: The weight of history 47:02 - Trapped in the art world 50:55 - Hope

New Stomach Bug… Dengue Fever in Ibiza… I was a BLM protester… Cities for millionaires… Peloton hires… Actor retires… Reporter fired for “bruh”... Who Died Today: Brain-Eating Amoeba from tap water… Tik Tok changes for kids, sorta… Kandinsky sells for 44 million… Mummy Juanita is a Juan… Night launch at NASA… Space changes your brain for awhile… Moon belongs to us, not China…  Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices