Podcasts about objektivt

Helseserien del 1 tar for seg hva helse er og hvordan man objektivt kan holde seg på kursen, hvilke mål vi kan ha og hvorfor. Hver måned vil det komme en ny episode med temaer som bygger på hverandre. Vi håper du følger oss.MØT ANDRE LIKESINNEDE:Bli med i Facebookgruppen til podkasten - treff andre treningsglade mennesker og spør oss spørsmål. Alle lytterspørsmålene du hører i podkasten kommer herfra.NETTSIDEN VÅR:www.afpt.noAFPT I SOSIALE MEDIER:FacebookInstagram (AFPT)Instagram (AFPT podden)YouTubePRODUKSJON:Helsekoden produseres av Shaw Media.www.shawmedia.noTil opplysning:Helsekoden er det som tidligere het AFPT podden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

en prædiken over 1. kor 15. 1-20 om et objektivt håb pga. opstandelsens faktum. En del af serien "opstandelsen i 3d".

Det här med svärföräldrar är klurigt – men ändå ganska enkelt med lite vanligt hyfs och vett. En lyssnare skriver in och undrar hur hon ska komma till bukt med sina tillitsproblem. Och så vägrar Elena gå med på att Alexander Skarsgård skulle vara snygg.

Jämlikhet eller valfrihet, hårdare straff eller sociala insatser? Dina värderingar styr hur du ställer dig i olika frågor. Men kan värderingar vara mer eller mindre sanna? Vi är vana att betrakta värderingar och moral som något subjektivt, att det är nåt personligt hur man förhåller sig till om dödstraff är rätt eller demokrati är bra. Men kanske mina värderingar är bättre än dina? Det finns filosofer som anser att även moraliska påståenden kan vara objektivt sanna eller falska. Vem avgör i så fall, och hur, om det är objektivt sant att dödsstraff är rätt eller demokrati är bra? Vad händer med politiken om vi säger att det finns sanna moraliska värden? Om man ens kan prata om subjektiva och objektiva värderingar kanske ska man hellre prata om kollektiva?  Filosofiska rummet handlar om värderingar, precis som fakta, kan vara sanna.Medverkande:  Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Södertörns högskola, Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och Olle Risberg, doktor i filosofi vid Uppsala universitet. Programledare: Cecilia Strömberg Wallin Producent: Marie Liljedahl

Hannah Arendt menade att en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ut ur historien. Ulla Gudmundson minns sin tid i den revolutionära vänsterrörelsen och hur den tog slut. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.Många förändringar i mitt liv, kanske de flesta, har skett smygande. Vänskaper som stillsamt vuxit till sig. Vänskaper som ebbat ut. Rottrådar som letat sig ner på en plats till dess jag upptäckt att jag inte vill lämna den. Rötter som vissnat utan att jag märkt det, förrän uppbrottet redan var ett faktum.Men mitt avfall från den revolutionära marxismen, det kan jag faktiskt datera nästan på dagen. Det inträffade mellan Nobelfesten och Lucia år 1974. Någon vecka tidigare hade vänstergruppen som jag sympatiserade med framträtt för första gången som organiserad politisk kraft på Stockholms universitet, vid en studentstrejk. Nu var vi i vår sympatisörsgrupp ivriga att utvärdera denna erfarenhet. Vad hade vi gjort rätt? Vad fel? Vad hade vi uppnått? Hur skulle vi gå vidare?Men det skulle vi inte. Vi skulle läsa och diskutera ett studiehäfte om maj-68 i Frankrike. Jag minns omslaget: rött med svart text. Jag minns också att något i mig sa nej. Det här kändes för teoretiskt, för långt från min verklighet.Ovanpå det förklarades för oss olärda att om sovjetisk trupp invaderade och ockuperade Sverige så måste vi som marxister välkomna det. För även om man kunde ha kritiska synpunkter på Moskvakommunismen och det var något som just den här vänstergruppen hade i hög grad så skulle ett sovjetiskt maktövertagande ju innebära att de svenska produktionsmedlen socialiserades. Och objektivt sett var det ett stort framsteg, fick vi höra.Här växte det inre nejet till orkanstyrka. Objektivt eller ej, det här skulle svenska folket aldrig acceptera. Sa jag till mig själv. Och drog.När jag idag, 47 år senare, läser Hannah Arendts bok "Om revolutionen", inser jag hur arendtsk min reaktion var. För en revolution är för existentialisten Arendt en extraordinär händelse, en autentisk erfarenhet. Ordet händelse kommer av handla. Och revolutioner är för Arendt något som görs av levande människor, som handlar i frihet, och de görs för levande människors skull. Revolutioner kan i hennes ögon aldrig motiveras med ett i förväg uppställt, objektivt definierat mål.  En revolution är ett språng mot det okända. Historien kan inspirera, men historisk medvetenhet kan också vara farlig, skriver hon provokativt. För en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ur historien, att börja på nytt. Det är därför som ordet revolution får politisk innebörd först med moderniteten: tidpunkten då människan börjar blicka framåt istället för bakåt. Och det är, menar Arendt, just den förmågan, att lämna något bakom sig och börja om, som är det unika för människan.Arendt fördömer inte Marx. Tvärtom anser hon att han är den största revolutionära tänkaren någonsin. Och hon är ense med honom på en central punkt: uppfattningen att arbetet är det som på det mest grundläggande planet förenar människan med världen. Men medan arbetet för Marx framför allt var en relation mellan människan och den materiella naturen, så är det för Arendt den fysiska grunden till människans gestaltning av världen och till hennes fria handlande i den. Det är ett handlande som alltid inbegriper andra människor, och som därmed är politiskt. Politik är för Arendt en pluralitet av enskilda meningar och enskilda, fria handlingar som bryts mot varandra på den offentliga arenan. Marx fatala misstag var att han på äldre dar i sin teori bytte ut friheten som revolutionens drivkraft mot den historiska nödvändigheten. Det var, anser Arendt, ett förfelat försök att ersätta politik med vetenskap. Det öppnade Pandoras ask: idén om en upplyst elit med mandat att leda den okunniga massan mot ett objektivt mål.Det karakteristiska för Arendts eget politiska tänkande är öppenheten, tvetydigheten, tron på individens förmåga att härda ut och handla i oförutsägbarhetens spänning, och en uppfordran att göra så. Man skulle kunna kalla det demokratins mentala grundtillstånd.  Arendt kan uttrycka sig erkännsamt inte bara om Marx utan också om Lenin och Robespierre, men klyftan är djup mellan henne och dem. Däremot finns en djup släktskap finns mellan Arendt och Albert Camus, filosofen vars fokus är den enskilda människan och hennes ångest, hennes vilsenhet och hennes revolt.Men Arendt går som politisk teoretiker ett steg längre än Camus. Hon tar sig an en svår fråga som han lämnar öppen: vad händer efter revolten? Arendts revolutionsbegrepp har två dimensioner: befrielse och frihet. Befrielsen sker när människor reser sig mot makten. Men revolution innefattar också grundläggning, nya ramar och institutioner, med ett vackert uttryck: byggande av rum där friheten kan bo.Arendt förankrar sitt resonemang i två historiska exempel: den amerikanska revolutionen och den franska. Hon beundrar den amerikanska revolutionen framför allt för att den skedde fredligt, med överläggningar och högtidligt avgivna löften, det som för henne är politikens själva kärna, medan den franska blev våldsam och blodig.  Medan de amerikanska grundlagsfäderna, inspirerade av Montesquieus maktdelningslära, byggde institutioner som balanserade varandra, så vägleddes, skriver hon, de franska revolutionärerna av Rousseaus idé om en odelbar allmänvilja. Nationen ersatte den enväldige fursten som maktens källa. Och Robespierres slagord frihetens despoti öppnade för att nationens vilja kunde förkroppsligas i en person. Därmed var manegen krattad för en ny absolutism, under Napoleon Bonaparte. Arendt beklagar djupt att det varit det franska exemplet, inte det pluralistiska amerikanska, som inspirerat senare revolutioner de franska 1830 och 1848, Pariskommunen 1870, ryska revolutionen 1917.Det är svårt att inte se Arendts idylliska bild av den amerikanska revolutionen som förenklad. Att den unga republiken godtog slaveri och att det upphävdes först efter ett blodigt inbördeskrig är något hon förbigår med tystnad. Förmodligen hänger det ihop med hennes egen bakgrund - Arendt kom som flykting undan nazismen till USA 1941 och med att hennes bok också är ett inlägg i samtidsdebatten under det kalla kriget. Om revolutionen publicerades 1963. Dess främsta inspirationskälla var Ungernrevolten 1956. Att ungrarna inte enbart protesterade mot sovjetmakten utan också spontant började bygga alternativa politiska strukturer gjorde i Arendts ögon resningen till en revolutionär händelse. Hon såg bevarandet av den transatlantiska civilisationen, bandet mellan USA och Europa, som enda möjligheten till för den västerländska frihetsberättelsen att överleva. Och det förutsatte att båda sidor återupptäckte sitt gemensamma revolutionära arv.Arendt avled 1975. Hon upplevde aldrig Berlinmurens fall, sovjetsystemets sammanbrott och den arabiska våren. Inte heller den djupa kris som världens demokratier, inklusive USA, genomgår sedan åtminstone ett decennium, inte klimatförändringarna och pandemierna som idag griper in både i mänskliga samhällen och i människans och andra arters livsvillkor på jorden.Men grundtankarna i "Om revolutionen", om en värld som uppstår och formas genom människors gemensamma, fria handlande och levande ord, de är kanske ännu mer uppfordrande för oss idag än när hon skrev dem.Ulla Gudmundson, skribent och diplomatLitteraturArendt, Hannah. Om revolutionen (1963). Svensk översättning av Henrik Gundenäs. Daidalos, 2021.

Dagens gäst är författare, kulturskribent och dramatiker. Torbjörn Elensky är en av vår tids sanna intellektuella, skulle jag säga. Han rör sig mellan ämnen och genrer med lätthet och är inte rädd för att gå på djupet i frågor som anses kontroversiella. I sin nya bok – Absolut text (Fri tanke) – resonerar han om hur ordet, och i synnerhet det skrivna ordet, format vår civilisation. Vi pratade dock om mycket annat också. Om nazism, Ernst Jünger, kulturkriget, varför kulturvänstern är så dålig, om att propaganda inte bara finns i diktaturer utan även här, och om varför man bör komma ihåg Marx analys av klass. Det är ett längre samtal än vanligt. Men jag skyller på Torbjörn, som jag alltid vill ställa fler frågor till för att höra vad han har att säga.Nedan kan du läsa samtalet något nedkortat och lätt redigerat för ökad läsbarhet.Välkommen till Rak höger, Torbjörn Elensky!– Tack Ivar!Språk och ord har blivit ett av kulturkrigets främsta slagfält. Vilka ord man får säga, vem som får säga dem – det är oerhört viktigt att man håller koll på det. Ett exempel bland många är den pågående hen-reformen och vem som ska könas och inte könas. Hur kommer det sig att språk och ord har blivit så otroligt viktigt just nu? – I Sverige har det blivit oerhört viktigt för att det finns så många världshistoriska omständigheter, både på det ekonomiska och social planet, som våra politiker och tjänstemän inte kan påverka. Så de flyr till de här symboliska insatserna. Det är därför identitetspolitik är så otroligt viktigt. Jag vet inte exakt hur kulturstriden ser ut eller när den började men det är uppenbarligen så att den utspelar sig i stället för en riktig politisk kamp kring riktiga frågor, för de går nästan inte att påverka. Vi kan inte göra mycket åt vare sig covid eller klimat eller världshandel och så vidare, annat än att försöka få så bra avtal som möjligt.Man säger att terrorism är den svages vapen – är språkstrid den maktlöses vapen då? ”Okej, jag kan inte påverka eller få till en ekonomisk utopi på jorden men jag kan i alla fall få folk att sluta säga chokladboll på fel sätt”.– Så uppfattar jag det. Åtminstone när de har fått en sån enormt central plats. Det finns inga proportioner i den här upprördheten över fel ord, eller för den delen över sånt som din tweet om yxan. Det är någonting som är patetiskt, för samtidigt pågår det som sagt massor av riktiga, allvarliga saker i världen som inte minst våra politiker, men även debattörer…Inte jag!– Nej, nej, nej, inte du. Men i största allmänhet, svåra saker som man inte tar i. Kanske för att det inte finns klara och tydliga svar, eller för att det bara finns olika varianter på negativa svar. Och för att det är krafter som är så starka som är i gång, hur ska man förhålla sig till Kina och Kinas expansion?Fientligt.– Ja, absolut! Det tycker jag med! Men det blir ganska kraftlöst? Var är din dator tillverkad? Eller komponenterna? Det är alltid något från Kina numera.Du är föredömlig då, som sitter med papper och penna. Där kan man kanske komma undan det här. Vi får återgå till det för att motverka Kinas inflytande. Det finns en annan aspekt som du är inne på i boken, jag tänkte att jag skulle läsa upp ett längre stycke ur boken som jag tycker sammanfattar väldigt mycket:Ett av de största problem regimer som drömmer om att skapa en ny rationell värld där alla blir lika lyckliga ställs inför är språket. Detta vårt dagliga språk, det grötiga, råddiga, så fullt av överlagringar, bortglömda metaforer, rester av vidskepelse och religion, inbyggda fördomar, maktförhållanden som gömmer sig i själva grammatiken, duger inte. Och alltifrån de renläriga protestanterna, som ville tala enkelt och rakt, via den franska revolutionens avskaffande av de gamla månadsnamnen med deras vidskepliga förhistoria, till de många experiment med stavningsreformer och nya skriftsystem, liksom artificiella språk som skulle bygga universell harmoni, som volapük och esperanto, är det hela tiden samma sak som eftersträvas: att komma ifrån språkets makt över sinnena, och därmed nå fram till något nytt, rent språk i rena sinnen hos rena människor i en ren värld. Lycka. Guldåldern återerövrad, eller nyskapad enligt idealet. Den strävan som parodierats i dystopier om hur lyckolandet alltid tycks bli en hägring som leder den törstande mänskligheten, på evig vandring genom the desert of the real, mot förtryckarstaten. Det blir så tydligt att det städandet i språket är vår tids esperanto, tänkte jag när jag läste det här stycket. Hur vi försöker rena språket från det orena och gamla. Nu var det en bok som skulle ges ut, Amorina av Bengt Anderberg. Den är skriven 1999 eller 2000, jag har inte läst den själv än men den stoppades för att han använde ordet ”neger” och det var fel såklart tyckte de som skulle ge ut den, så återutgivningen stoppades för att han använde det ordet.– Nu är det en ganska ny bok, fast annars är det väldigt svårt med historiska, äldre böcker, äldre översättningar. Jag skrev ett förord för tio år sedan, innan det här hettade till så mycket, till Boris Vians, Dagarnas skum, en klassisk fransk lite surrealistiskt roman från 1950-talet. I den används också detta ord, jag undviker det nu för att inte bli svartlistad.Nu säger du svartlistad…varför säger du inte vitlistad?– Jag kan säga vitlistad eller grålistad, men jag säger svartlistad. Grejen är den att Boris Vian var själv jazzmusiker och han skrev ironiskt nog också åtminstone en roman under pseudonym, den pseudonymen minns jag inte nu men under den skrev han extremt antirasistiska hårdkokta böcker, han poserade som en amerikansk författare. En av dem heter J'irai cracher sur vos tombes, alltså ”Jag ska spotta på era gravar”. När jag skrev förordet kände jag att ”Ja, nu skriver han ju det här, visserligen positivt och i en annan tid, 60-70 år gammal roman, men jag måste ju nämna att det är så”. Jag kände att jag var tvungen att ta upp det. Idag föreställer jag mig att om förlaget skulle ge ut den igen skulle de rensa eller för enkelhetens skull avstå. Det skulle vara kul att se på bokbörsen om den här Amorina sålt mer nu de senaste dagarna. Jag tror att det allra vanligaste är att det bara försvinner i tystnad. Någon protesterar på ett internt möte. Det är det otäcka, att väldigt många personer aldrig utsätts för någon sorts kampanjer, de bara fasas ut direkt. På det sättet är det en väldigt otäck tid vi lever i. Jag kan undvika det ordet, om det nu är så att så att folk som ÄR det ordet betecknar, om de tycker att det är sårande, då är det klart att jag inte ska använda det. Det finns ingen anledning.Jag håller med om att det är så. Sen finns det en utopisk önskan här, som jag uppfattar, som kanske har att göra med vad vi KAN påverka, precis som du var inne på tidigare, i den här Edens lustgård så hade vi direktrelation till verkligheten med språket. Men nu har vi rört oss så långt att vi snarare med hjälp av språket kan omforma verkligheten. Genom att omforma språket kan vi påverka den faktiska verkligheten. Man kastar ett ankare från språket ner till verkligheten och försöker dra sig dit och omforma den.– Jag vet, men det där är en illusion och det är fascinerande att se. Varenda gång de försöker förbjuda något uttryck eller åsikt, så hittar den hela tiden andra vägar. Det finns alltid krypterade sätt att uttrycka vad man än vill. Åsikter försvinner inte, erfarenheter försvinner inte, fördomar försvinner inte för att orden ändras. Vi minns väl, nu är du fruktansvärt ung…men en gång i tiden gick man från att säga ”städare” till ”lokalvårdare”. Jag vet inte om man säger lokalvårdare nu eller om man har återgått till att säga städare, det var väl uppenbart att det inte blev otroligt prestigefullt att städa bara för att man bytte ord. Det är det första exemplet jag kommer ihåg.Jag tycker att det här är besläktat med en myt som också återfinns i bibeln, det är något jag tänkte fråga dig om, är det ett tema i din bok? För det är så centralt för hur vi förstår världen fortfarande. När människorna samlades i en stor stad och man skulle bygga ett torn upp till himlen, Babels torn, och Gud straffade människan och vi spreds vind för våg. Sedan dess kan vi inte förstå varandra eftersom vi talar många olika språk. I kristna termer känns den här önskan om att vi alla ska tala samma språk, eller att vi ska rensa språket från förtryck, det känns som ett modernt Babels torn. Jag menar inte att man inte ska sluta med kränkande uttryck, men det känns som att den här förhoppningen, utopin med hjälp av språket, är en religiös föreställning snarare än något annat.– Det är absolut en religiös föreställning. Det protestantiska språkbruket som förekommer framförallt alltid i New England, de säger ”thou, thee” och så vidare. ”Plain speak”, man ska inte hålla på att nia. Men franska revolutionen var inne på det här, allt från metersystemet där man skulle rensa, till de nya månadsnamnen. Man tänker sig uppenbarligen att världen på något sätt styrs via språk och språkbruk. Det gör den väl också, till en viss del. Men jag undrar om man inte övervärderar det där. Det finns faktiskt annat än språk som påverkar. Numera verkar alla vara helt överens om att politiken ligger nedströms från kulturen, fast jag måste säga att jag verkligen inte tror på det där. Dels tror jag att det här är ytterligare ett exempel på en metafor som vilseleder tänkandet. Dynamiken mellan språk och politik eller mellan kultur och politik är mycket mer komplicerad. Men före allt, det tycker jag inte att man behöver vara marxist för att inse, så ligger faktiskt de materiella förutsättningarna.Du menar att en städare är en städare även om någon hittar på att man är hygienkonsult?– Ja, till exempel, för att ta det på den nivån, absolut är det så. Men jag vill säga att en städare som är skicklig på sitt arbete och stolt över det, det är en person som är mycket mer respektabel än någon som har något oerhört fint jobb men hela tiden är missnöjd och inte nöjer sig med det. Jag pratade lite med en person på ett universitet som berättade att ”Ja, det är svårt att få saker gjorda för det är si och så många personer på institutionen som faktiskt inte är tillräckligt intresserade”. Hur kan man vilja bli forskare i ett humanistiskt ämne och sen inte vara intresserad av det? Jag är jätteintresserad hela tiden och jag är ingen forskare, jag är författare och kritiker och skribent. Jag kan inte förstå om man har resurserna ett universitet erbjuder, hur kan man inte ta vara på dem och ordna seminarier, använda lokalerna som finns, använda kontakterna? En sån forskare som inte brinner för sitt arbete och forskning, tycker jag är en föraktlig person, om jag får uttrycka mig så hårt. Medan däremot en städare, och jag känner några som jobbar med städning och är stolta över det, som tar sitt arbete på allvar, är respektabla och hedersmän och hederskvinnor och bra personer. Jag skulle mycket hellre dela middag med en sån än med en forskare som inte är intresserad av det den håller på med.När man inte vet hur privilegierad man är, är något som återkommer. Det är högmod, jag skulle säga att det är syndigt.– Ja, syndigt! Kalla det så.Det är ingen som tvingar en och dessutom hänger det ihop med att städare har ingen status i sig, men det har du när du är på universitetet så om du inte har vett att uppskatta när du har fått den positionen i konkurrens med andra, så är du privilegierad men också otacksam. En annan aspekt i det här är att det finns de livströtta, de uttråkade och de otacksamma. Det är också ett tecken i vår kultur på förfining.– Absolut! Det kan vi prata om hur mycket som helst! Det där är fascinerande. Förfining är att vara uttråkad, lite äcklad, lite ointresserad…Det leder in på min nästa fråga. Vi är båda ordmänniskor, när folk frågar vad jag har för fritidsintresse så är det att jag tycker om att prata med min fru, att träna och att träning ger mig möjlighet att göra det jag tycker är allra mest intressant, nämligen att läsa och hitta nya böcker. Då finns också en risk att när man skriver en sån här bok som du har skrivet, som heter Absolut text, som handlar om text och det skrivna ordet, så borde vi egentligen kanske haft en korrespondens i text i stället för att prata om den. Jag rekommenderar verkligen att man läser den här boken för den är mycket intressant. Jag tänker ibland på Enjoy the silence, låten av Depeche Mode, som jag älskar. Några textrader är ”feelings are intense, words are trivial” och i refrängen ”words are very unnecessary, they can only do harm” . Det är bara en låt såklart men jag tycker att den sätter fingret på en skillnad mellan den analytiska, distanserade benämnande hållningen, som kommer till uttryck i text och en mer direkt, deltagande och uppslukad hållning, som jag vet att visas filosofer har försökt peka på, som Martin Heidegger, att man ska göra, inte tänka. Delta, sitt inte bredvid.– Absolut, fast där vill jag säga att det är en tradition som är djupt kristen, som finns ända från apostlagärningarna. Ett drag kristendomen, som sen frikyrkor i sina varianter tar upp, att man ska känna och vara uppfyllda av anden. Det finns i allra högsta grad i romantiken. Till exempel en sån som Novalis, den tyske store romantikern som dog när han var så fruktansvärt ung. Han var uppvuxen i en väckelserörelse där man skulle läsa, studera texten och känna och uppfyllas av anden. Romantiken är i hög grad en rörelse som går tillbaka till de här kristna idéerna, i sin relation till språk och känsla. Det är det som Depeche Mode rakt av kommer ifrån. Det är rakt av romantik, precis som hos The Doors i Break on through to the other side. Det är hela tiden en fråga om att nå fram till något bortom språket. Inte minst vi som jobbar med språk på olika sätt, är medvetna om hur otillräckligt det är, att det inte når fram till alla känslor, det når inte fram till alla sanningar. Alla argument kan inte formuleras entydigt och lättbegripligt. Ibland måste man ta till olika typer av metaforer och de leder alltid fel, förr eller senare. Samtidigt finns det inget anat sätt att prata på för nästan alla ord, även om vi inte tänker på det, är olika typer av metaforer. Alla sätt att tänka och uttrycka oss bygger på olika metaforer i vid bemärkelse, som gärna överför olika rumsliga relationer till statusförhållanden eller tidsförhållanden. Som det här, att politiken skulle nedströms från kulturen. Det är en käpphäst hos mig, just för att det har blivit en kliché som upprepas ideligen, finns det ännu större skäl än någonsin att vända sig emot det och säga ”Nej, det är inte så att språket eller kulturen bestämmer hur vi tänker. Det är ekonomiska förhållanden, sociala förhållanden och verkligt djupt liggande kulturella uppfattningar som vi inte kommer åt så lätt. I Sverige verkar folk inte ha förmågan att inse vad som är så speciellt och konstigt med svensk kultur. Med svensk kultur menar jag inte knätofs utan synen på individ och samhälle, som går djupare och som skiljer oss extremt från även de flesta andra européer och definitivt alla utomeuropeiska invandrare som kommer hit. Att säga att våra värderingar är universella är så dumt att jag inte vet vad.Grekerna som du nämner mötte perserna i flera krig. Perserna var världsriket och grekerna visste det, grekerna såg inte sig själva som världens centrum. Persepolis var världens mitt då. Grekerna visste att de låg i utkanten. När de skrev historia, när de skildrade Perserkrigen, så förstod de perserna för det måste man göra om man lever i den världen. Så de skildrade Xerxes som en vacker och otroligt imponerande människa. Det fungerade rent dramturgiskt också såklart eftersom han då är en fiende som är värd att bekämpa. Men nu i vår värld, om man ska ta de postkoloniala perspektiven på allvar, så har vi i väst trott att vi är världens mitt och antingen kan du se det som att vi har en plikt att civilisera olika länder – Afghanistan, Irak, Syrien. Men det är också att vi i Sverige hade inga slavar på det stora hela, vi var ingen kolonialmakt, vi hade ett par små öar som vi blev av med. Men vi har varit en del av väst och ett sätt att se det är att vi ser oss själva som världens mitt. Vi är perserna idag, vi är världens mitt och vi har väldigt svårt att tänka oss att de små grekerna, det vill säga talibaner, har mage att sätta sig upp mot världsmakten och de här universella värderingarna, den enda vägen till ljuset. När vi möts av fiender som är små och perifera i våra ögon som gör rejält motstånd, blir imperiet väldigt stött. När folk inte ger sig så kommer straffet. Den här imperieattityden finns kvar även om vi i Sverige aldrig haft ett imperium…– Fast det har vi i och för sig, det beror på hur du räknar.Stormaktstiden tänker du på?– Ja, det var ett imperium. Det var inte ett transatlantiskt imperium av det slag som senare uppstod men det var ett imperium i klassisk europeisk bemärkelse, det får man säga. Och dessutom med en fantastiskt uppblåst självbild knuten till detta eftersom vi var den rätta trons försvarare och spridare genom trettiåriga kriget. Det var en ganska kort period men självbilden sitter kvar åtminstone genom hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet och det vette tusan om inte Socialdemokraterna, för de är Sverige i någon mening, har tagit över det här. Att svensk exceptionalism är något som börjar redan med trettiåriga kriget, senast. Religionskrigen och reformationen, tanken att vi är den rätta trons försvarare. Det där tror jag sitter väldigt djupt. De flesta skulle tycka att det är larv när man påpekar det.Jag tycker att det är jätteintressant att du tar upp det, för jag tror att du är inne på något där. Vi har en tendens som jag illustrerade nu, genom hur jag beskrev det, att glömma av den här delen av svensk historia. Jag tror att det är något som skiljer oss från danskar, finländare och norrmän. Vi är ett litet land men vi har stormaktsidentiteten kvar, delvis, och har lätt att glömma det. Du pratade om att det finns en materiell verklighet som vi ska ta hänsyn till…– Som inte tar hänsyn till oss.Precis. Det är en viss typ av marxister idag som är helt perifera i vänsterrörelsen och det är för att de håller kvar vid det. Där man kan möta de marxisterna, som är mer konservativa, där man tycker att det finns en fysiologisk verklighet som påverkar hur vi är som män och kvinnor. Det finns evolutionära förklaringar där man försöker relatera till en fysisk verklighet. När du kommer från vänster blir det ”Nej, du kan inte bara komma med eufemismer och trolla bort förtryck genom att säga ett nytt ord utan det finns maktasymmetrier som bara kan åtgärdas med hjälp av en annan fördelning av ekonomi”. Det blir extremt provocerande. På samma sätt blir det när man säger ”Nej, du kan inte trolla bort könsskillnader med hjälp av språk utan det finns en fysisk verklighet som vi måste ta hänsyn till”. Den här språkmagin är mainstream och…– Ja, jag skulle säga att den är mainstream i media och media är något som har rätt stort inflytande på hur vi talar om saker och ting, fortfarande.Kulturen är nedströms från media…Jag skojar bara.– Alltså delvis är den dessvärre det. Och media är väldigt dåliga på att hantera kultur för det är som att det antingen ska vara kommersiellt eller ideologiskt. Betydande konst och kultur går inte alltid att placera in. Den går inte alltid att sälja och inte alltid att placera in i ett sammanhang. Men angående det du säger, om den vänster som har övergått till att ägna sig åt språkmagi – är det vänster? Om man tittar på vad de säger så resonerar de mer som liberaler. De kallar sig vänster och de har vänsterposer och sånt för sig men de är i själva verket ganska ofta, kanske omedvetet, liberaler. Och av ett ganska konstigt slag dessutom. Som överhuvudtaget inte har en genomtänkt ideologi utan som bara har en uppsättning färdiga åsikter som är paketerade ytterst av PR-byråer som lär dem vad de ska säga och inte. För den här ”vänstern” är Ben & Jerry en viktigare referens än Marx. Just Marx är väl överspelad i och för sig.Ben & Jerrys politiska kampanjer…– De är bara ett av de tydligaste exempel på företag som har inkorporerat wokeness i sin PR. Det intressantaste med dem är att de sen länge ägs av Unilever. Om man ska vara en gammeldags vänstermänniska skulle man var skeptisk till det här. Ett stort multinationellt företag tillåter en liten glasavdelning att ägna sig åt politik som en del av marknadsföringen.Det är smart tycker jag.– Det är jättesmart men det funkar ju bara för att vi inte har en skärpt intellektuellt vänster längre. Vi har de här mediala tomtarna som inte orkar läsa på utan som är ute och jagar små enstaka ord. Jag har aldrig identifierat mig som vänster och aldrig som höger heller…Har du inte? Men då får du inte vara med här…– Haha, men historiskt, om jag tänker på teoretiker och forskare jag har läst så är det övervägande olika typer av vänsterskribenter, till och med uttalade marxister, som jag haft störst behållning av. Walter Benjamin till exempel, är någon som jag ständigt återkommer till. Även Adorno, som för övrigt är helt olik sitt rykte. Han var konservativ och elitistisk i själva verket. Jag har läst en del Adorno traderad genom andra, Christopher Lasch och Ivan Illich. Det som var, som många skulle uppfattar om höger, var att han tyckte att populärkulturen var ett opium för folket, på samma sätt som religionen hade varit enligt Marx. Man dövar arbetarklassen genom fotboll och sånt.– Hade han inte rätt då?Jo. Det är också en syn på människan. Kan vi bli mer än det vi är just nu och vad är det som hindrar oss från att bli det? När man läser en sån som Adorno, jag kallar mig höger och min publikation heter Rak höger, men det som gör mig till höger idag är framförallt kulturkriget. Det är där jag har positionerat mig och när andra kallar en höger blir det som att ”Okej, då är jag höger då”. Men när man läser Adorno och den typen av äldre marxister tvivlar man lite. Det blir en tanke på att när människor sitter och spelar datorspel hela dagarna, nu älskar jag datorspel och just därför…– Jag med, jag har inget emot datorspel heller. Men det är ganska uppenbart att, om vi pratar om unga män, kombinationen rekretationsdroger och datorspel inte är bra. Det är en ny sorts kanonmat, det är inte frågan om att de skickas ut i krig och det är väl i och för sig bra, men vad är man till för? En konsument, en passiv mottagare? Jag tror att det är helt förödande.Det tar du upp i boken, den här vänsterkritiken som vi pratar om nu, att vi ska bli lydiga konsumenter. – Men det förenar väl höger och vänster? Viss och höger och viss vänster i alla fall. Inte nyliberaler och den här liberala medievänstern, men så att säga riktig höger och vänster.När man påtalar den här klasskonflikten som jag anser finns idag, och jag tror också att den här medievänstern, i stort sammanfaller med en klass av människor som är högskoleutbildade och har en viss ideologi, man ser på världen på ett visst sätt.– Fast inte självständigt, man ser på världen på ett visst sätt som är inlärt och som ytterst, om man hårdrar det, tjänar en egna intressen. Jag nämnde Pasolini förut, som är en jätteintressant filmare och tänkare och som verkligen går på tvärs på alla håll. Jag skrev en lång essä om honom på Dixikon. Han var naturligtvis vänster och kallade sig möjligen för kommunist..– En sak jag fäste mig vid när jag höll på att läsa på inför essän, som är i sju delar, är att Pasolini, som uppfattas som utpräglad vänsterintellektuell, hade väldigt många konstiga uppfattningar som absolut inte skulle tolkas som vänster idag. Men framför allt så var det så att han hade borglig bakgrund, hans mamma var lärarinna och hans pappa officer. Han kom från en övre medelklass i norra Italien. Han gick aldrig med i det italienska kommunistpartiet eftersom han menade att ”Objektivt sett så går det emot mina klassintressen, inte för att jag vill utan för att det är så världen är ordnad. Det vore inte bra för kommunistpartiet om jag gick med i det”. Så han gick aldrig med. Det kan verka lite galet på ett sätt men också fascinerande, att verkligen ta konsekvenserna av sin uppfattning.Det är det här som gör att man kan vila sig i äldre tänkare. Att kunna läsa hur de tänkte och vad de sade för hundra eller tvåhundra eller tvåtusen år sen för den delen. Man kan vila sig från samtiden i text på ett sätt som skulle ha varit omöjligt om vi inte hade text. Det är också där jag kan tänka när man hör om utgallringar från böcker för att de har ett felaktigt ord, då kan det känna som att man blir av med möjliga samtalspartners. De ska inte finns på biblioteket längre. Även om man kan ironisera, ”Varför blev du plötsligt intresserad av Bengt Anderberg, Ivar?” Nej okej, jag hade inte läst om honom innan, jag hade inte läst en bok av honom. Men tanken på att det finns en sån utgallgringsmekanism som städar historien så att när jag väl ska gå till arkiven, till biblioteket, då finns inte där här orden kvar. Då finns inte de här människornas världar kvar. Det känns för mig som en dystopi. Jag får en känsla av klaustrofobi av den tanken, egentligen är det inte en person utan en tidsanda, att det städas.– Visst är det en tidsanda men det är också hela tiden konkreta personer som fattar de avgörande besluten. Och det är hela tiden personer som har personliga intressen. Det är inte så att de, och jag känner mig som en sorts marxist idag, det är nästan ingen som av rent idealistiska skäl gör det. När olika tjänstemän som administrerar kulturlivet inför olika typer av krav och kriterier och kontroller, då är det inte bara för att de tycker att det är viktigt med representation. De skapar ju jobb åt sig själva så att de ska kunna administrera det här och kontrollera att det finns rätt antal kvinnor, rätt antal rasifierade. Det är inte en jätteindustri men det är trots allt en växande del av samhället som håller på med det här. Det är en del som dessutom i rätt hög grad har makt, via medier, myndigheter, PR och så vidare. För dem är det här viktigt för det garanterar deras uppehälle. Så cyniskt ser jag på det.Jag tror att du har helt rätt i det. Man rör sig genom historien och pratar om de här grejerna. Jag tänker på vilken yrkeskategori motsvarar de här historiskt? För det är människor som arbetar med ideologiproduktion och att föra ut den rätta tron. Det är en känsla av ett husförhör. Kan du din katekes, tycker du på rätt sätt? Eller om man ska vara ännu hårdare, en inkvisition i vissa fall.– Politiska kommissarier som fanns i Sovjet på alla arbetsplatser, som såg till att folk tänkte rätt. ”Är det här politiskt korrekt” är ett uttryck som gjort en massa turer genom världen men från början är det, om jag inte missminner mig, något som yttrades inom stalinismen och som helt enkelt gick ut på att det som är politiskt korrekt är det som man får och ska säga. Det har ingenting att göra med exakt hur sanningen eller vekligheten ser ut, utan hur det är önskvärt att den ska vara och tolkas. Det är en del som försökt rädda det där, som försöker få det till att politisk korrekthet är fint. Ja, det är klart att det är bra att vara snäll och respektfull mot alla människor, inte minst städare och svarta. Men politisk korrekthet är något annat, värre och farligare. Något som finns i alla religiösa sammanhang, speciellt när det blir stora organisationer, i politiska sammanhang. Det är alla de här som fyller upp, bulken av folk som varken håller med eller gör motstånd utan som bara jobbar på. För dem är politisk korrekthet jättebra för det är en krycka. Man vet vad man ska tycka och säga och så gör man det. Influensen till det här har jag fått av en bekant för många herrans år sen men jag har vårdat och utvecklat det skälv. Nämligen att man pratar om att alla är vänster inom kulturen, jag skulle säga att ja, går man in på det lite mer och går utanför kultursidesvänstern, då kanske de flesta faktiskt inte är vänster och väldigt många som uttrycker sig som om de vore vänster, har just den här papegojaktiga stilen. Man känner igen människor som har lärt sig saker som propaganda, att upprepad dem utan att kunna argumentera för dem. Precis så är det för många inom kulturoffentligheten. Därför blir de så arga på all kritik, det är därför de hatar dig. För de kan inte svara på frågor du har ställt, det går inte helt enkelt. Jag har varit en del på Kuba tidigare, där har jag fått uppleva en del av de här sakerna väldigt påtagligt, nästan i karikerad form. Det var en tjej där i motsvarande högstadiet som skulle hålla tal på ett torg, i samband med en manifestation och så skulle hon repetera talet och pratade innan: ”Revolutionen har gett oss det här och det här”. Jag var lite elak och började argumentera emot, ”Är det verkligen revolutionen som gett er det här? Det finns väl utbildning i andra länder också? Och förresten de här Adidasskorna du har, är det revolutionen? Är det inte en farbror som bor utomlands som har skickat dem?” Nu var ju hon liten så det var lite orättvist, men poängen är densamma. När folk lär sig vad man ska säga och inte säga på det sätt man gör i diktaturer, då kan de inte argumentera för det. Då är det inte uppfattningar de själva har jobbat sig fram till. Jag skulle säga att det egentligen är den större faran med politisk korrekthet, att folk blir intellektuellt och moraliskt slappa av det.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

I denne episoden av podcasten Businessdamer snakker Hilde og Guri om verdien av å få et objektivt syn på businessen din. Vet du at du kan få hjelp av oss? Trenger du hjelp med sosiale medier? Sjekk ut Guris medlemsportal SoMe-klubben her. ​Trenger du hjelp med på bygge bedriften din? Sjekk ut Hildes nettside her. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Johannes och Hanna diskuterar om det finns en universell åldersgräns för när amning slutar vara okej. Johannes har aldrig haft på sig en BH, cancelkulturen debatteras och vi får ta del av gängets svaga prestationer inom bollsporter. Dessutom sätts Little Jinders och Kristoffer Appelquists moral på prov i Vardagsfilosofiska Rummet. Programledare: Johannes Cakar och Hanna Hellquist

En revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ut ur historien, menade Hannah Arendt i "Om revolutionen", 1963. En bok som fått Ulla Gudmundson att minnas sin tid i den revolutionära vänsterrörelsen - och hur den tog slut. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Många förändringar i mitt liv, kanske de flesta, har skett smygande. Vänskaper som stillsamt vuxit till sig. Vänskaper som ebbat ut. Rottrådar som letat sig ner på en plats till dess jag upptäckt att jag inte vill lämna den. Rötter som vissnat utan att jag märkt det, förrän uppbrottet redan var ett faktum. Men mitt avfall från den revolutionära marxismen, det kan jag faktiskt datera nästan på dagen. Det inträffade mellan Nobelfesten och Lucia år 1974. Någon vecka tidigare hade vänstergruppen som jag sympatiserade med framträtt för första gången som organiserad politisk kraft på Stockholms universitet, vid en studentstrejk. Nu var vi i vår sympatisörsgrupp ivriga att utvärdera denna erfarenhet. Vad hade vi gjort rätt? Vad fel? Vad hade vi uppnått? Hur skulle vi gå vidare? Men det skulle vi inte. Vi skulle läsa och diskutera ett studiehäfte om maj-68 i Frankrike. Jag minns omslaget: rött med svart text. Jag minns också att något i mig sa nej. Det här kändes för teoretiskt, för långt från min verklighet. Här växte det inre nejet till orkanstyrka Ovanpå det förklarades för oss olärda att om sovjetisk trupp invaderade och ockuperade Sverige så måste vi som marxister välkomna det. För även om man kunde ha kritiska synpunkter på moskvakommunismen - och det var något som just den här vänstergruppen hade i hög grad - så skulle ett sovjetiskt maktövertagande ju innebära att de svenska produktionsmedlen socialiserades. Och objektivt sett var det ett stort framsteg, fick vi höra. Här växte det inre nejet till orkanstyrka. Objektivt eller ej, det här skulle svenska folket aldrig acceptera. Sa jag till mig själv. Och drog. När jag idag, 47 år senare, läser Hannah Arendts bok "Om revolutionen", inser jag hur arendtsk min reaktion var. För en revolution är för existentialisten Arendt en extraordinär händelse, en autentisk erfarenhet. Ordet händelse kommer av handla. Och revolutioner är för Arendt något som görs av levande människor, som handlar i frihet, och de görs för levande människors skull. Revolutioner kan i hennes ögon aldrig motiveras med ett i förväg uppställt, objektivt definierat mål.  En revolution är ett språng mot det okända. Historien kan inspirera, men historisk medvetenhet kan också vara farlig, skriver hon provokativt. För en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ur historien, att börja på nytt. Det är därför som ordet revolution får politisk innebörd först med moderniteten: tidpunkten då människan börjar blicka framåt istället för bakåt. Och det är, menar Arendt, just den förmågan, att lämna något bakom sig och börja om, som är det unika för människan. Arendt fördömer inte Marx. Tvärtom anser hon att han är den största revolutionära tänkaren någonsin. Och hon är ense med honom på en central punkt: uppfattningen att arbetet är det som på det mest grundläggande planet förenar människan med världen. Men medan arbetet för Marx framför allt var en relation mellan människan och den materiella naturen, så är det för Arendt den fysiska grunden till människans gestaltning av världen och till hennes fria handlande i den. Det är ett handlande som alltid inbegriper andra människor, och som därmed är politiskt. Politik är för Arendt en pluralitet av enskilda meningar och enskilda, fria handlingar som bryts mot varandra på den offentliga arenan. Marx fatala misstag var att han på äldre dar i sin teori bytte ut friheten som revolutionens drivkraft mot den historiska nödvändigheten. Det var, anser Arendt, ett förfelat försök att ersätta politik med vetenskap. Det öppnade Pandoras ask: idén om en upplyst elit med mandat att leda den okunniga massan mot ett objektivt mål. Det karakteristiska för Arendts eget politiska tänkande är öppenheten, tvetydigheten, tron på individens förmåga att härda ut och handla i oförutsägbarhetens spänning, och en uppfordran att göra så. Man skulle kunna kalla det demokratins mentala grundtillstånd.  Arendt kan uttrycka sig erkännsamt inte bara om Marx utan också om Lenin och Robespierre, men klyftan är djup mellan henne och dem. Däremot finns en djup släktskap finns mellan Arendt och Albert Camus, filosofen vars fokus är den enskilda människan och hennes ångest, hennes vilsenhet och hennes revolt. Men Arendt går som politisk teoretiker ett steg längre än Camus. Hon tar sig an en svår fråga som han lämnar öppen: vad händer efter revolten? Arendts revolutionsbegrepp har två dimensioner: befrielse och frihet. Befrielsen sker när människor reser sig mot makten. Men revolution innefattar också grundläggning, nya ramar och institutioner, med ett vackert uttryck: byggande av rum där friheten kan bo. Därmed var manegen krattad för en ny absolutism Arendt förankrar sitt resonemang i två historiska exempel: den amerikanska revolutionen och den franska. Hon beundrar den amerikanska revolutionen framför allt för att den skedde fredligt, med överläggningar och högtidligt avgivna löften, det som för henne är politikens själva kärna, medan den franska blev våldsam och blodig.  Medan de amerikanska grundlagsfäderna, inspirerade av Montesquieus maktdelningslära, byggde institutioner som balanserade varandra, så vägleddes, skriver hon, de franska revolutionärerna av Rousseaus idé om en odelbar allmänvilja. Nationen ersatte den enväldige fursten som maktens källa. Och Robespierres slagord frihetens despoti öppnade för att nationens vilja kunde förkroppsligas i en person. Därmed var manegen krattad för en ny absolutism, under Napoleon Bonaparte. Arendt beklagar djupt att det varit det franska exemplet, inte det pluralistiska amerikanska, som inspirerat senare revolutioner - de franska 1830 och 1848, Pariskommunen 1870, ryska revolutionen 1917. Det är svårt att inte se Arendts idylliska bild av den amerikanska revolutionen som förenklad. Att den unga republiken godtog slaveri och att det upphävdes först efter ett blodigt inbördeskrig är något hon förbigår med tystnad. Förmodligen hänger det ihop med hennes egen bakgrund - Arendt kom som flykting undan nazismen till USA 1941 - och med att hennes bok också är ett inlägg i samtidsdebatten under det kalla kriget. Om revolutionen publicerades 1963. Dess främsta inspirationskälla var Ungernrevolten 1956. Att ungrarna inte enbart protesterade mot sovjetmakten utan också spontant började bygga alternativa politiska strukturer gjorde i Arendts ögon resningen till en revolutionär händelse. Hon såg bevarandet av den transatlantiska civilisationen, bandet mellan USA och Europa, som enda möjligheten till för den västerländska frihetsberättelsen att överleva. Och det förutsatte att båda sidor återupptäckte sitt gemensamma revolutionära arv. Arendt avled 1975. Hon upplevde aldrig Berlinmurens fall, sovjetsystemets sammanbrott och den arabiska våren. Inte heller den djupa kris som världens demokratier, inklusive USA, genomgår sedan åtminstone ett decennium, inte klimatförändringarna och pandemierna som idag griper in både i mänskliga samhällen och i människans och andra arters livsvillkor på jorden. Men grundtankarna i Om revolutionen, om en värld som uppstår och formas genom människors gemensamma, fria handlande och levande ord, de är kanske ännu mer uppfordrande för oss idag än när hon skrev dem. Ulla Gudmundson Arendt, Hannah. Om revolutionen (1963). Svensk översättning av Henrik Gundenäs. Daidalos, 2021.

Den här veckan dyker vi ned i det OBJEKTIVT viktigaste när det kommer till vårt hem och dess inredning. Inget flummeri-flummera, följer ni den här listan till punkt och pricka så har ni er ett välinrett hem! Skämt åsido, ibland hjälper det att vara konkret och göra en liten summering av vad ens kunskaper består i, och inte sällan överaskar vi oss själva med saker som står ut som självklara när man väl belyser det. Välkommen till en timme i vårt sällskap, så trevligt att du vill hälsa på hemma hos oss! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I veckans avsnitt av Antiloop Podcast diskuterar Anna Svahn och Mikael Syding Presentism, idén att det enda som existerar är nuet, och Eternalism, som i rak motsats till Presentism hävdar att all existens, historisk som futuristisk, är lika verklig. Vi får också en replik från Martin Sandquist som kommenterar några av påståendena från förra avsnittet om inneboende värden. Du kan hitta intervjun med Dean Buonomano som nämns i avsnittet här. Glöm inte att prenumerera i din podcast-app och lämna gärna en recension så hjälper du oss nå ut till fler lyssnare. Mer information om Antiloop hittar du på antiloophedge.com och på antiloophedge.com/memos får du även tillgång till Antiloops alla memos. Ingenting du hör i Antiloop Podcast är någon form av rekommendation och alla investeringar är förknippade med risken att förlora hela eller delar av ditt kapital. Antiloop Podcast produceras i samarbete med Vexaton Media. 00:00 - Intro 00:58 - Uppföljning från Martin Sandquist ang. inneboende värden 01:37 - Andelen av gulds värde som består av use case:t 03:48 - Objektivt vs subjektivt inneboende värde 06:50 - Martin om Cathie Woods syn på inflation 09:06 - Det enda som existerar är nuet - Dean Buonomano om presentism 12:04 - Illusionen av hur vi uppfattar våra kroppsdelar 13:55 - Illusionen av hur vi uppfattar tid 15:22 - Presentism vs Eternalism 20:18 - Att allt får konsekvenser talar för eternalism 22:11 - Ingen har ännu förstått vad verkligheten och tid faktiskt är 24:24 - Var Anna står i fri vilja-frågan

I veckans avsnitt av Antiloop Podcast diskuterar Anna Svahn och Mikael Syding Presentism, idén att det enda som existerar är nuet, och Eternalism, som i rak motsats till Presentism hävdar att all existens, historisk som futuristisk, är lika verklig. Vi får också en replik från Martin Sandquist som kommenterar några av påståendena från förra avsnittet om inneboende värden. Du kan hitta intervjun med Dean Buonomano som nämns i avsnittet här. Glöm inte att prenumerera i din podcast-app och lämna gärna en recension så hjälper du oss nå ut till fler lyssnare. Mer information om Antiloop hittar du på antiloophedge.com och på antiloophedge.com/memos får du även tillgång till Antiloops alla memos. Ingenting du hör i Antiloop Podcast är någon form av rekommendation och alla investeringar är förknippade med risken att förlora hela eller delar av ditt kapital. Antiloop Podcast produceras i samarbete med Vexaton Media. 00:00 - Intro 00:58 - Uppföljning från Martin Sandquist ang. inneboende värden 01:37 - Andelen av gulds värde som består av use case:t 03:48 - Objektivt vs subjektivt inneboende värde 06:50 - Martin om Cathie Woods syn på inflation 09:06 - Det enda som existerar är nuet - Dean Buonomano om presentism 12:04 - Illusionen av hur vi uppfattar våra kroppsdelar 13:55 - Illusionen av hur vi uppfattar tid 15:22 - Presentism vs Eternalism 20:18 - Att allt får konsekvenser talar för eternalism 22:11 - Ingen har ännu förstått vad verkligheten och tid faktiskt är 24:24 - Var Anna står i fri vilja-frågan

Noen selvmord er av impulsiv karakter, noen er nøye planlagte og noen selvmord kommer som følge av depresjon eller kronisk stress. I dagens episode diskuterer jeg omstendigheter som kan føre til selvmord, men før det snakker jeg med journalist Kari Byklum som vil vite litt om hvordan man bør forholde seg i møte med mennesker som vurderer suicid. Hvordan skal man forstå det? Hva bør man si?Selvmordet er alltid vanskelig og alltid uhyggelig. Her på SinnSyn har jeg nå en plan om å lage en liten serie av episoder om selvmordet. Det er et ubehagelig tema, men det er likefullt et viktig tema. I 2018 døde 674 mennesker av selvmord i Norge. 472 var menn og 202 var kvinner. Verken trafikkulykker, overdoser eller kreft tar like mange liv som selvmord blant unge voksne i Norden. Det er et stort problem, og selvmordsraten ser ikke ut til å gå ned. Objektivt sett har vi stort sett det vi trenger til livets opphold. I vår del av verden har vi et omfattende tilbud på de fleste områder, men likevel eksisterer det et mismot som rammer mange mennesker hvert år. Årsaksforholdene bak selvmord er komplisert, og kanskje vil man aldri klare å lodde dybden i dette destruktive fenomenet. I en serie litt kortere artikler skal jeg gjøre et forsøk på å dekke selvmordet så godt jeg kan. I denne episoden skal jeg snakke litt om «opptakten til selvmordet». Hva fører mennesker frem til den fatale handlingen? Men før det skal du få høre samtalen jeg hadde med Kari Byklum fra Fædrelandsvennen. Vi snakket mest om hva man bør gjøre i møte med mennesker som befinner seg på «kanten av livet» og ser selvmordet som eneste utvei. Dette er vitterlig et tungt tema, men det finnes en moden psykisk forsvarsmekanisme som hjelper mennesker å håndtere livets mørkesider. Jeg tenker på humor, og humor er jo et element jeg forsøker å inkludere i de fleste episoder her på SinnSyn.Denne episoden er blant annet basert på følgende artikkel:Opptakten til selvmordNoen selvmord er av impulsiv karakter, noen er nøye planlagte og noen selvmord kommer som følge av depresjon eller kronisk stress. Her diskuterer vi omstendigheter som kan føre til selvmord. KilderAlters, Sandra & Schiff, Wendy (2005). Essential Concepts for Healthy Living. Jones & Bartlett.Henden, John (2008). Preventing Suicide: The Solution Focused Approach. Wiley.Robinson, Rita (2001). Survivors of Suicide. Career Press.Schleifer, Jay (1999). Everything You Need to Know about Teen Suicide. Rosen.Blumenthal and Kupfer (1990). Suicide over the Life Cycle. American Psychiatric Publishers See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Noen selvmord er av impulsiv karakter, noen er nøye planlagte og noen selvmord kommer som følge av depresjon eller kronisk stress. I dagens episode diskuterer jeg omstendigheter som kan føre til selvmord, men før det snakker jeg med journalist Kari Byklum som vil vite litt om hvordan man bør forholde seg i møte med mennesker som vurderer suicid. Hvordan skal man forstå det? Hva bør man si?Selvmordet er alltid vanskelig og alltid uhyggelig. Her på SinnSyn har jeg nå en plan om å lage en liten serie av episoder om selvmordet. Det er et ubehagelig tema, men det er likefullt et viktig tema. I 2018 døde 674 mennesker av selvmord i Norge. 472 var menn og 202 var kvinner. Verken trafikkulykker, overdoser eller kreft tar like mange liv som selvmord blant unge voksne i Norden. Det er et stort problem, og selvmordsraten ser ikke ut til å gå ned. Objektivt sett har vi stort sett det vi trenger til livets opphold. I vår del av verden har vi et omfattende tilbud på de fleste områder, men likevel eksisterer det et mismot som rammer mange mennesker hvert år. Årsaksforholdene bak selvmord er komplisert, og kanskje vil man aldri klare å lodde dybden i dette destruktive fenomenet. I en serie litt kortere artikler skal jeg gjøre et forsøk på å dekke selvmordet så godt jeg kan. I denne episoden skal jeg snakke litt om «opptakten til selvmordet». Hva fører mennesker frem til den fatale handlingen? Men før det skal du få høre samtalen jeg hadde med Kari Byklum fra Fædrelandsvennen. Vi snakket mest om hva man bør gjøre i møte med mennesker som befinner seg på «kanten av livet» og ser selvmordet som eneste utvei. Dette er vitterlig et tungt tema, men det finnes en moden psykisk forsvarsmekanisme som hjelper mennesker å håndtere livets mørkesider. Jeg tenker på humor, og humor er jo et element jeg forsøker å inkludere i de fleste episoder her på SinnSyn.Denne episoden er blant annet basert på følgende artikkel:Opptakten til selvmordNoen selvmord er av impulsiv karakter, noen er nøye planlagte og noen selvmord kommer som følge av depresjon eller kronisk stress. Her diskuterer vi omstendigheter som kan føre til selvmord. KilderAlters, Sandra & Schiff, Wendy (2005). Essential Concepts for Healthy Living. Jones & Bartlett.Henden, John (2008). Preventing Suicide: The Solution Focused Approach. Wiley.Robinson, Rita (2001). Survivors of Suicide. Career Press.Schleifer, Jay (1999). Everything You Need to Know about Teen Suicide. Rosen.Blumenthal and Kupfer (1990). Suicide over the Life Cycle. American Psychiatric Publishers See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Anders K. Németh guider dig gennem ansvarsbetingelserne med fokus på uagtsomhed og objektivt ansvar.   Strafferet Online giver en grundig og struktureret indføring i de fem discipliner der samlet udgør det strafferetlige univers: 1) strafferettens almindelige del, 2) strafferettens specielle del, 3) sanktionslæren, 4) straffuldbyrdelseslæren og 5) straffeprocessen. Podcastserien har særligt fokus på at forberede studerende til deres strafferetseksamen, men kan benyttes af alle der har en særlig interesse for strafferet. Serien er opdateret til august 2020.  

Alle husker skovsneglen fra Zappa og mange nok maltbolchet fra Det Forsømte Forår. Hvordan får nogle bøger den slags klassikerstatus? Er det godt eller skidt, at der er en kanon over bøger? Findes der overhovedet objektivt god litteratur?Programmet er produceret af Danske Studerendes Fællesråd.Programmets værter var Celeste Borchorst Faurschou, Sofie Rechendorff Andersen og Veronika Ahrensbøll Schultz. Programmets redaktør var Toke Dahler og programmet er tilrettelagt i samarbejde med Clara Eddy.Musikken er produceret af Esben Kjeldsen Kragh. Vi spillede klip fra traileren til filmen The Great Gatsby og læste op af Kvinder uden mænd af Shahrnush Parsipur, oversat af Nazila Kivi.Tak til Fællesskab for Kritiske Litterater og til Julie Paludan-Müller. Og tak til jer der lyttede med. Hvis du sidder tilbage med nogen spørgsmål til litteratur, kunst og kultur, eller hvis du har undret dig over noget, du har hørt forfattere, anmeldere eller andre eksperter snakke om ift. litteratur og kultur, så vil vi rigtig gerne høre fra dig, så vi kan lave et program om de spørgsmål, som du sidder med. Send dine spørgsmål ind til boblen@radioloud.dk eller find Radio Loud på Facebook eller Instagram.Hvordan kan økonomi, litteratur og jura give os svar på hvordan verden hænger sammen? I Boblen vil vi ikke lade eksperterne sidde alene med svarene, men i stedet undersøge hvordan vores liv er formet af tanker, ideer og forestillinger fra forskellige felter. Veronika Ahrensbøll Schultz er værten, der med et glimt i øjet vil spørge: gør teorierne nogle gange mere skade end gavn?Sæson 1 handler om økonomi. "Man skal lære økonomi for at undgå, at blive snydt af økonomer" Medvirkende: Joachim Peter Tilsted og Mads Falkenfleth Jensen.Sæson 2 handler om kultur og litteratur. "Kan HC Andersen være med til at løse klimakrisen?"

Har de unge blitt svakere? eller er det bare en illusjon?Debatten herjer i samfunnet og det polariseres mellom de som mener de unge har blitt svakere til sinns, og de som mener dagens samfunn har større psykisk stress enn noensinne. Har en kombinasjon av at generasjonen i dag har blitt beskyttet og det enorme presset skapt en ny folkesykdom? Marius vokste opp i dagens samfunn som Gen Z., og har stor erfaring med både presset og hvordan det er å leve som bipolar. Jimmy tilhører mellomgenerasjonen Gen. X, som var den siste generasjonen som vokste opp før internett og sosiale medier endret verden for alltid. Denne episoden presentere ytterpunktene, hvordan det er å vokse opp i dag og hva de tror vi som samfunn må gjøre, for å snu den økende trenden blant unge. Ikke minst er episoden fylt med glimt i øye og spennende refleksjoner rundt et tema som alle virker å mene noe om, men som kanskje få egentlig klarere å håndtere objektivt. Objektivt og reflektert er det de begge prøver å være i en episode som byr på mye innsikt, og tanker om hvordan vi sammen kan snu trenden. Slik at vi kan skape det åpne og varme samfunnet vi ønsker i Norge.Da er det bare å trykke play!

Tobias, Kristoffer och Fredrik svarar på lyssnarfrågor. Vad tycker vi om funktionell programmering, vilken sorts problem har vi svårast för att hantera, och vad tycker vi om hela industrin kring “agil utveckling”? Inom det sista ämnet kommer vi även in på vilken sorts arbetsprocesser vi har på jobbet. Nej, vi lyckas inte helt hålla undan från tab-eller-mellanslag-kriget. Men det var i alla fall ganska nära. Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @tobiashieta, @iskrig, och @bjoreman på Twitter, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Du kan också stödja podden genom att ge oss en kaffe (eller två!) på Ko-fi. Länkar Funktionell programmering React Redux Imperativ programmering Haskell Stegonagrafi - att gömma saker i en annan sak Stenografi - att skriva i kortform Go Swift Rust AWK Julia Dylan Crystal Visual studio code Jetbrains utvecklingsverktyg Cmake Groovy Jenkins Visual studio code remote development Pekararitmetik Agil utveckling Scrum Det agila manifestet Uncle Bob Life of Brian Fall civilizations podcast Hardcore history The missing cryptoqueen Onecoin Theranos Radiolab Reply all Trump inc Metalpodden Broken record Rick Rubin Broken record om black metal Ozzy Osbourne Broken record med André 3000 Corecursive Kompilator Duncan Trussell family hour Adventure time Ear biscuits - avsnitt ett och två om tro och andlighet Good mythical morning Tobias snack på Stockhom C++ Titlar Fråga Kodsnack Frågorna är nog helt rimliga Kompilatorn i det här Försök inte defbugga den här podcasten Objektivt bättre Är det steganografi eller stenografi? Spridda skurar fokusmässigt Precis lagom mycket magi Hyfsat likadan på alla plattformar Så mycket oväsen man måste spotta ur sig Min hjärna funkar inte på det sättet Jag tror att du ställde den frågan Det bästa sedan brödrosten En projektledare och ett gäng mål Scrumskt En historia lika gammal som religion Jag orkar inte ens ha en åsikt Python i två space Kråkmjölk är det bästa

Det är inte det sista programmet i år, men vi tar ändå en titt på vad vi tyckte var bäst under året. Ett slumpmässigt men noga genomtänkt urval! 00:00 Intro 00:49 Aktuellt 01:18 Årets bästa: Klara och Jenny 28:09 Årets bästa: Petter 34:56 Årets bästa: Andres (In English) 39:13 Årets bästa: Gabi 45:14 Årets bästa: Gunilla Boken om Alga signering https://www.facebook.com/events/762565924193913/ Doctor Who: Resolution https://www.sfbok.se/produkt/doctor-who-2019-new-years-special-resolution-194245 Maria Turtschaninoff: Breven från Maresi https://www.sfbok.se/produkt/breven-fran-maresi-199369 Kameron Hurley: The Light Brigade https://www.sfbok.se/produkt/the-light-brigade-189473 Tolkien: Silmarillion på svenska https://www.sfbok.se/produkt/silmarillion-184487 Gladstone/El-Mohtar: This Is How Ýou Lose the Time War https://www.sfbok.se/produkt/this-is-how-you-lose-the-time-war-198942 The New Annotated Lovecraft: Beyond Arkham https://www.sfbok.se/produkt/the-new-annotated-h-p-lovecraft-beyond-arkham-203051 Spider-Man: Life Story https://www.sfbok.se/produkt/spider-man-life-story-201027 Hagio Moto: Poe Clan https://www.sfbok.se/produkt/poe-clan-vol-1-201141 Ikeda Riyoko: Rose of Versailles https://www.sfbok.se/produkt/the-rose-of-versailles-vol-1-204132 Bara wa utsukushiku chiru https://www.youtube.com/watch?v=has-Ru1lGTM Newitz: The Future of Another Timeline https://www.sfbok.se/produkt/the-future-of-another-timeline-200328

Efter en god uge på Københavns Hovedbanegård er vi atter tilbage i vante omgivelser. En 15-årig dreng er blevet snuppet i at videresælge Playstation-spil fra biblioteket. Han blev fældet af et anonymt tip fra en af internettets snushaner. Jakob kom også med et godt anonymt tip, da han så et butikstyveri. Anonymiteten blev dog en kortvarig fornøjelse, da han stod ansigt til ansigt med gerningsmanden og blev bedt om at udpege ham. Daniel havde også et rigtig godt tip! Faktisk så godt et tip, at det kunne have stoppet et voldsomt røveri. Desværre var politiet ikke lige så enig i vigtigheden af Daniels tip. Kender I det, når man har købt billet til et arrangement, og man glæder sig helt vildt, men man opdager, at man nok lige skulle have kigget en ekstra gang på billetten? Verdensmanden Michael havde købt en lækker ferie til Nice. Det skulle bare være ren forkælelse for ham og familien. Et par dage inden afrejse bliver Michael mindet om, at han altså allerede har en aftale der. Han havde så lige glemt, at han i de dage allerede havde booket en tur til Monaco. Vores guirlande af gode fortællinger tager hul på endnu en uge. På det seneste er vi gået fra museby til musehospice, og nu til Michelle. Michelle måtte flygte med alle de vigtige ting, da der gik ild i deres hjem. Heldigvis kunne de jo sætte sig ud i deres bil. Hvis det ikke lige var fordi, at bilen valgte at selvantænde. Vi har modtaget fornem post. Anton har sendt os en stak engelske lokalaviser. I den ene avis finder vi en historie om en, der har lært Japansk efter et sabbatår i Japan. Derfor leder vi efter folk, der har lært konkrete, brugbare ting på en dannelsesrejse. Det må man sige, at Patrick har. På en sabbatrejse til Malaysia blev Patrick nemlig undervist i at skyde med pusterør. I dagens anledning har vi udvidet vores Sjove Historier Om Kedelige ting. I dag tager vi nemlig også imod seje historier om Citröen Berlingo'er. Det sejeste, der er sket i Monicas Berlingo, var dengang, hun kunne få plads til en kummefryser i den. Objektivt set var det en lille smule sejere, dengang Kasper overtalte sin mor til at køre deres Berlingo ud på en frossen sø. Rasmus og kammerat fik sig en slem overraskelse, da de var ude og gasse op for at fejre, at kammeraten havde fået kørekort. Det var nemlig ikke en fodboldmor, der lå og kørte bagved dem, men derimod Ballerup Politi i deres politi-Berlingo. Rose-Maria binder en fin sløjfe om dagens biltema. Det er dog ikke med en Berlingo, men når historien omhandler et bankrøveri, potentiel kidnapning og verdens sejeste bankdame, er modellen komplet irrelevant. Værter: Andreas Kousholt og Jacob Weil.

Är ”Chernobyl” verkligen så bra som alla säger? Hur skiljer den sig från Svetlana Aleksijevitjs ”Bön för Tjernobyl”, som den till stora delar bygger på? Och varför talar alla engelska? Allt detta och mer i veckans avsnitt av Kulturkommissionen med Hanna Fahl, Kristofer Ahlström och Greta Thurfjell. Tekniker: Oliver Bergman.

Henrik och Klara är i det här avsnittet vikarier. De älskar båda datorer så självklart pratar de om digitaliseringen i skolan. Objektivt från alla vinklar? Lyssna och hör!

En måndag mitt i ett drev. Förutom en hel del om detta så presenterar Jofi HELA LISTAN på musik som måste förbjudas, Krizze tipsar riksdagspartier om hur de ska nå SD:s framgångar, och Petrina berättar om det tragiska ödet för två undulater. Allt detta och den storstilade återkomsten av korta nyheter i veckans MÅNDAG.

Denne gang om objektiver – hvilke overvejelser ligger bag dit valg af objektiv? Det handler i den grad om fravalg – og om at indse, at man bare ikke kan alting på een gang. Link til billeder af det Harry og Megan Podcasten præsenteres af fotografikurser.dk og værten er Adam Bindslev. Følg Adam, Fotografikurser og Semiosis Formidling på: * Faceboook (https://www.facebook.com/semiosis) * LinkedIn (https://www.linkedin.com/in/adambindslev) * Twitter (https://twitter.com/adambindslev) * Google+ (https://plus.google.com/+AdamBindslev) * Instagram (https://instagram.com/adambindslev/)

Den här veckan är lite speciell då vi spelar in avsnittet live på scen på Vetenskapsfestivalen i Göteborg! Ett ganska ordinärt avsnitt men på festivalens huvudtema "Vad är vi?". Vi snackar om självförverkligande och vad vi gör med den tid som blir över då AI tar över sysslor i vår vardag. Rädslan för ett digitalt utanförskap diskuteras och vi petar i frågan om vår identitet egentligen är summan av våra intressen, värderingar och karriär? Frågan är dock om vi blev så mycket klokare… Ett extra stort tack till alla som kom och tittade live! Ur veckans innehåll Försnack God of War Gå baklänges i snön Egg, inc. Feedback EFF Privacy Badger Ghostery Ämnen Vetenskapsfestivalen Tink 6 eller 9? En podd om teknik Hemsida Skicka feedback Livechatten Köp vår snygga t-shirt med EPOT-tryck Annonsera hos oss Om oss Social media En podd om teknik på Twitter En podd om teknik på Facebook En podd om teknik på Instagram Jezper på Twitter Johan på Twitter Magnus på Twitter

Denna veckas Tyngre Träningssnack fokuserar på ämnet fysisk aktivitet då en av de främsta forskarna inom fältet gästar podcasten för att diskutera ämnet. Du får veta hur man mäter fysisk aktivitet och hur teknikerna har utvecklats genom åren. Vad vi vet idag om hur mycket vi behöver röra på oss och effekterna av att arbeta på olika intensitetsnivåer. Avslutningsvis diskuterar vi även myten att stillasittande skulle vara lika farligt som rökning och fenomenet att viktuppgång verkar leda till mindre fysisk aktivitet medan fysisk aktivitet inte verkar ha en lika stor effekt på risken att gå upp i vikt. På Tyngre Träningssnacks instagram kan du hitta bilder relaterat till detta (och tidigare) avsnitt. Hålltider 00:00:00 Jacobs små livsproblem 00:02:41 Gästen är på idrottsmedicinsk konferens i Köpenhamn 00:05:04 Är danskarna mer fysiskt aktiva än oss svenskar? 00:06:18 Introduktion av Ulf Ekelund 00:09:37 Är norrmännen mer fysiskt aktiva än oss svenskar? 00:12:33 Teknikutveckling när det gäller att mäta fysisk aktivitet 00:14:48 Vad folk säger att de gör kontra vad de verkligen gör 00:16:08 Varför är människor så dåliga på att självrapportera? 00:20:07 Vi vet att fysisk aktivitet är viktigt men är mer osäkra på doseringen 00:23:32 En bra mängd motion kontra "en optimal" mängd motion 00:27:00 Stillasittande är inte lika farligt som rökning 00:31:34 Objektivt mätt data och stillasittande 00:33:06 Vad menar man med måttlig och hög fysisk aktivitet? 00:43:27 Intensivare träning ger större effekt 00:45:11 Kortare pauser från längre tids stillasittande är av allt att döma bra 00:48:51 Dagens råd att formulerade lite efter hur frågeformulären var formulerade 00:51:08 Medveten fysisk aktivitet kontra omedveten fysisk aktivitet 00:53:11 Vill vi få förändringar i samhället i stort så behöver vi ändra miljön i samhället 00:59:52 Både individen och samhället har ett ansvar 01:00:17 Fysisk aktivitet hos barn och ungdomar 01:03:12 Barn rör sig inte särskilt mycket när de har idrott och hälsa i skolan 01:06:11 Hur har spontanidrotten förändrats? 01:09:09 Fysisk aktivitet och övervikt 01:11:23 Övervikt ledde till ökad inaktivitet, inte tvärt om 01:13:06 Det är svårare att se en effekt från fysiska aktivitet än från vikt 01:15:12 Betydelsen av fysisk aktivitet efter viktnedgång

Joel Krantz och Åsa Fredrikson går ytterst ometodiskt under en timme igenom begreppen objektivitet, neutralitet, filterbubblor och en hel del andra begrepp i sökandet efter svaret på huruvida det verkligen finns något vi kan kalla objektivitet. För att kunna ge exempel, och för att det är trevligare, kommer frågor om till exempel kaffe och personlig smak kontra kunskap upp också.