Podcasts about atens

Vad har Hamas attack och Gaza-kriget inneburit för skapandet? Hör Cecilia Uddéns exklusiva intervju med den israeliske författaren David Grossman och möt även den Sverige-aktuella dansk-palestinska konstnären Larissa Sansour. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ATT SKRIVA OCH SKAPA KONST EFTER 7 OKTOBER 2023Nu har kriget i Gaza, efter Hamas attack i Israel, snart pågått i ett år. David Grossman, som är av Israels främsta författare, har varit sparsam med intervjuer den senaste året, men Sveriges Radios mellanöstern-kommentator, Cecilia Uddén har fått ringa upp den världsberömda författaren för ett samtal om hans författarskap i skuggan av kriget. David Grossman har skrivit om konflikten mellan Israel och Palestina i många år och nu ges hans nya bok, "Det tänkande hjärtat" ut – en samling essäer som skrivits åren före 7 oktober, den sista bara några veckor före Hamas attack.På Göteborgs konsthall öppnar i dag "Indigo är sorgens färg" av den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansour, en utställning som består av tre filmverk. Sorg, förlust, trauma och den palestinska diasporan är centrala teman i hennes konst – vilken betydelse ha 7 oktober haft för henne skapande? Reportage av Emma EngströmPAUL HANSEN OM ATT FOTOGRAFERA KRIGET – I FIKTIONEN OCH I VERKLIGHETENFotojournalisten Paul Hansen, Dagens Nyheter, har i många år skildrat krig och konflikter världen över. Han har prisats ett flertal gånger, han fick till exempel utmärkelsen World Press Photo of the Year 2013 för en bild av en begravningsprocession i Gaza. Vad innebär det att ständigt arbeta i kriget, lidandets och dödandets närhet? Att fotografera det fruktansvärda? I två filmer det här året, vårens "Civil war" och "Lee" – som hade premiär förra veckan – är det kvinnliga krigsfotografer som är i fokus. Den sistnämnda, som är en biopic, handlar om legendariska Lee Miller, som efter att ha varit fotomodell på 1920-talet, blev krigskorrespondent under andra världskriget för brittiska Vogue. Vad är det för bild av fotografen vid krigsfronten ges i de här filmerna?ATENS UNDERGROUND-DRAG-SCEN INTAR CINEMA QUEER I STOCKHOLMCinema Queer i Stockholm är Sveriges största internationella hbtq-filmfestival (30 september-7 oktober). P1 Kulturs Lisa Bergström fångade upp gästerna från från Atens undergound-drag-scen: Parakatyanova och SerGay Parakatyanov, stjärnorna från invigningsfilmen ”Avant-Drag!”WILL FERRELL OCH HARPER STEELE PÅ ROADTRIP I NETFLIX-DOKUMENTÄRNär komikern Will Ferrells goda vän Harper Steele kommer ut som transkvinna ger de sig ut på en resa för att komma närmare varandra och presentera Harpers verkliga jag för hela landet. Kulturredaktionens Gunnar Bolin har sett dokumentären ”Will & Harper” på Netflix. Programledare Lisa BergströmProducent Maria Götselius

Content warning for discussion of genocide. Hey, Hi, Hello, this is the History Wizard and welcome back for Day 7 of Have a Day w/ The History Wizard. Thank you to everyone who tuned in for Day 6 last week, and especially thank you to everyone who rated and/or reviewed the podcast. I hope you all learned something last week and I hope the same for this week. Speaking of weeks, we've finally hit our first week! Get it? This is episode 7, the episodes are called Days. There are 7 Days in a Week… I'm funny dammit! I've got something special for you starting at the end of Week 1. It's a new segment I'm going to call the Alchemist's Table. Every Day I'm going to be sharing with you a cocktail recipe that I have invented. If you enjoy a nice cocktail and you aren't driving to work feel free to make yourself one before sitting down for the rest of the episode. For Day 7 we're going to be enjoying the first cocktail I ever created. It's called A Taste of Spring. It starts with 2 oz of Gin, I prefer gunpowder gin, but a London Dry will work just fine. Followed by 1 oz of elderflower liquor, 1 oz of lavender syrup, stir for about 30 seconds in ice before straining into a rocks glass over ice. And that, my friends, is a Taste of Spring. Enjoy. Anyway, it's time to head back to the West, and for this episode we have to travel back in time to the 5th century BCE for the Siege of Melos during the Peloponnesian War. IN a modern historical context we look at the Peloponnesian War as being between Sparta and Athens, and while this isn't technically wrong, it's also not as right as it could be. The Peloponnesian War was fought between the Delian League, which was a confederacy of various Greek city-states with Atens in supreme control. The Delian League was created as a defensive alliance against the Persian Empire following the Second Persian Invasion of Greece (this is the invasion that included the famed Battle of Thermopylae). And the Peloponnesian League which was less a league and more an ancient world version of the Warsaw Pact, with Sparta (then called Lacadeamon) at the head with its various allied city states. See, around 550 BCE SParta got tired of having to conquer everyone and instead offered to NOT conquer them if they joined the League. The Delian League got its name from the island of Delos where they would meet and where their treasury was held before being moved to Athens in 454 BCE. The Peloponnesian League got IT'S name from the peninsula at the southern tip of Greece, which is known as the Peloponnese Peninsula. The Peloponnesian League is something of a misnomer as its membership was not limited to that area of Greece. But, I ramble, and so let us return to the Peloponnesian War. Why did Sparta and Athens, erstwhile allies against Xerxes I and the Persian Empire decide to go to war with each other? The period between the Second Persian Invasion of Greece and the Peloponnesian War is sometimes known as the Pentecontaetia, a term which means “a period of 50 years” which refers to the 48 year period between 479 and 431 BCE. The Pentecontaetia saw the rise of Athens as one of the most prominent Greek City States, it saw the rise of Athenian democracy, and it saw the rise of tensions between Sparta and Athens. You can look at this period as somewhat similar to the rising tensions between Rome and Carthage. Sparta HAD been the most powerful Greek city-state, and now suddenly they had a rival and didn't like that. Sparta was the Sasuke to Athens Naruto, the Vegeta to Athen's Goku. Following the flight of the Persian armies from Greece Athens began to rebuild the great walls around their city that had been lost to the Persian armies. Sparta, upon learning about this construction, asked them not to do that. But Athens rebuffed them, not wanting to put Athens effectively under the control of Sparta's massive army. Another way we can view Athens and Sparta through the lens of Carthage and Rome is that Athens was vastly superior at sea, and Sparta was vastly superior on land, just as Carthage and Rome were, respectively. I'm taking bets now on who is going to win this war, assuming you don't already know. These tensions, which were further exacerbated by a helot revolt within Sparta would explode, though not terribly violently, during a 15 year conflict known as the First Peloponnesian War. This first war would end with the signing of the Thirty Years Peace treaty. This treaty, which would only last for 15 years, would solidify the Athenian and Spartan Empires and would cement Athens as a true powerhouse in the Aegean Sea. Conflict between Athens and Corinth, a member of the Peloponnesian League, is what ultimately led to war. Athens and Corinth effectively fought a brief proxy war over control of the Corinthian colony of Potidea. Corinth, outraged that Athens had encouraged one of its colonies to rebel against their authority, urged Sparta to call a conclave to try and arbitrate peace as was stipulated under the Thirty Years Peace.  The Spartan King Archidamus II urged the Spartan magistrates (known as ephor) and the citizen assembly known as the ecclesia not to go to war, but in the end the assembly determined that Athens, in urging Potidea to rebel against one of their allies and then aiding them in the fight for the city had broken the Peace and war was officially declared in 431 BCE. The Second Peloponnesian War had begun. The Second Peloponnesian War, often known as just the Peloponnesian War, can be broken up into three distinct segments. The Archidamian War, The Sicilian Expedition, and the Decelean War. The first 10 years of the war are sometimes also called the Ten Years War. Sparta was, almost entirely, a land based empire. The Spartan Army was the most feared and one of the best trained armies of the ancient world. Their hoplites and their phalanxes were nearly invincible. Meanwhile Athens had the same prestige on the waves. The Battle of Salamis in 480 BCE, though discussed far less frequently than the concurrent Battle of Thermopylae, is no less impressive a feat of military genius. So the Spartan strategy during the beginning of the war was to march its armies to the land around the city state of Athens and seize them. This caused many Athenian farmers to abandon their farms and retreat behind Athens famous Long Walls. The Long Walls were fortified walls that connected Athens' main city to its ports at Piraeus and Phaleron. So despite the loss of farmland around Athens itself, this siege did basically nothing. Sparta was also only able to keep troops on the field for a few weeks at a time, as the hoplites were still needed to harvest their own fields and troops were always needed to keep the helots in line. The longest siege of the Ten Years War was only 40 days. Meanwhile Athens stayed in the Aegean Sea with their fleet, avoiding any open warfare with the Spartans who were unable to breach their walls anyway. The Athenians had great successes in their early naval battles, including the Battle of Naucaptus where 20 Athenian ships went up  against 77 Peloponnesian ships and emerged victorious. Of course, all of Athen's momentum would come to a screeching and screaming halt when th plague hit in 430 BCE. The Plague of Athens was an interesting facet of the war. While some Athenians believed that the Spartans were the cause of the plague, evidenced they said by the fact that the Spartans were unaffected by it, but Thucydides, author the the famous History of the Peloponnesian War was in the city when the plague hit. He even contracted it and survived his illness. Thucydides says that the plague came from Ethiopia as it appeared to have entered Athens along the Long Wall from the port of Piraeus. There's not much in the way of evidence regarding WHAT exactly the plague was, although Thucydides listed out a large number of symptoms that victims experienced including: Fever, Redness and inflammation in the eyes, Sore throats leading to bleeding and bad breath, Sneezing, Loss of voice, Coughing, Vomiting, Pustules and ulcers on the body, Extreme thirst, Insomnia, Diarrhea, Convulsions, and Gangrene. Modern epidemiologists and paleopathologists believe, based on extensive examination of all the available evidence that the plague was likely either smallpox or typhus, although it's unlikely that we'll ever know for certain. The plague had a massive impact on the course of the war. For one, it killed Pericles, the Athenian statesman and strategos of the Athenian military. It also killed over 30,000 people, made foreign mercenaries unwilling to aid Athens, no matter how much they were offered as they did not want to risk getting sick, the plague even halted any Spartan military action in Attica until it was finished as the Spartans also feared the disease. Even with the loss of Pericles Athens continued to have success on sea as well as on land through the efforts of their commanders Demosthenes and Cleon. They started to put cracks in the Spartan armies image of invincibility until the Spartans captured Amphipolis, a silver mine that supplied much of the Athenian war chest in 424 BCE. In 422 a great battle was fought at Amphipolis which saw both Cleon, and the Spartan general Brasidas killed. The loss of these military commanders would see Athens and Sparta sit down to try and negotiate peace.  The Peace of Nicias would be a failure from the very start. Despite it, nominally, declaring peace between Sparta and Athens, despite PoWs being exchanged and control over territories ceded back to those who originally owned them, the Peace of Nicias was something of a joke. Sparta and Athens entered something of a Cold War. They didn't fight against each other specifically, but Athens spent a LOT of time trying to stir up helot revolts and encourage Spartan allies to revolt against them in order to gain greater autonomy under Athenian democracy.  Something that is interesting to note, is that despite the single largest land battle of the Peloponnesian War taking place in 418 BCE, the Peace wasn't formally abandoned, and war declared again between Athens and Sparta until 214 BCE. The Battle of Mantinea was fought between Sparta and some of its Arcadian allies on one side, and the combined might of Argos, Athens, Mantinea and various Arcadian allies of Argos. The battle, which involved nearly 20,000 troops combined, ended with a Spartan victory and saw a reversal of previous trends. After the Spartan loss at the Battle of Pylos in 425 BCE many began to think of the Spartans as weak and cowardly, but Mantinea reversed that thinking very quickly. The Siege of Melos, the true subject of this episode, also took place during the Peace of Nicias. Athenian aggression against Melos began about 10 years before the Siege. Melos was a small island about 68 miles off the Eastern coast of Greece. Small islands, due to their reliance on navies, were generally allies of Athens who had uncontested control of the seas. Melos though, decided to remain neutral. They were ethnically Dorian, same as the Spartans (the Athenians were ethnically Ionian). In 425 Athens demanded that Melos pay them a 15 talents (about 390 kgs) of silver. Melos refused. They were determined to remain neutral (although there is pretty good evidence that they donated 20 minas (about 12.5 kgs) of silver to the Spartan war effort. In 216 BCE Athens once again went to Melos and demanded that Melos join the Delian League and pay tribute. Melos again refused. Thucydides wrote a dramatization of conversation between Athenian embassies and the leaders of Melos in his Histories (Book 5, Chapters 84–116). The Melian Dialogue is one of the earliest events I learned about during undergrad when I took a class on the History of Just War. I need to go off on a slight tangent here. When I took this class there was this one guy, whose name I never learned. He was jacked as hell and always showed up to class double fisting iced coffees from Starbucks. Now this class was built around a questionL “Is there such a thing as a Just War?”, but apparently this dude never read the syllabus because about 3 weeks into class he asks “When are we gonna get to the battles?” See, he thought it was History of Just War, just meaning only. He thought it was a military history class, not a class on moral philosophy seen through the context of war. I'm pretty sure he got an A though… Anyway, back to Melos. It's unlikely that the conversation Thucydides wrote out is how it played out in real life, though given the Athenian love of oration and speeches, he's probably not TOO far off the mark. I'm going to read you a part of the Melian Dialogue: Athenians. For ourselves, we shall not trouble you with specious pretences- either of how we have a right to our empire because we overthrew the Mede, or are now attacking you because of wrong that you have done us- and make a long speech which would not be believed; and in return we hope that you, instead of thinking to influence us by saying that you did not join the Lacedaemonians, although their colonists, or that you have done us no wrong, will aim at what is feasible, holding in view the real sentiments of us both; since you know as well as we do that right, as the world goes, is only in question between equals in power, while the strong do what they can and the weak suffer what they must. Melians. As we think, at any rate, it is expedient- we speak as we are obliged, since you enjoin us to let right alone and talk only of interest- that you should not destroy what is our common protection, the privilege of being allowed in danger to invoke what is fair and right, and even to profit by arguments not strictly valid if they can be got to pass current. And you are as much interested in this as any, as your fall would be a signal for the heaviest vengeance and an example for the world to meditate upon. Athenians. The end of our empire, if end it should, does not frighten us: a rival empire like Lacedaemon, even if Lacedaemon was our real antagonist, is not so terrible to the vanquished as subjects who by themselves attack and overpower their rulers. This, however, is a risk that we are content to take. We will now proceed to show you that we are come here in the interest of our empire, and that we shall say what we are now going to say, for the preservation of your country; as we would fain exercise that empire over you without trouble, and see you preserved for the good of us both. Melians. And how, pray, could it turn out as good for us to serve as for you to rule? Athenians. Because you would have the advantage of submitting before suffering the worst, and we should gain by not destroying you. Melians. So that you would not consent to our being neutral, friends instead of enemies, but allies of neither side. Athenians. No; for your hostility cannot so much hurt us as your friendship will be an argument to our subjects of our weakness, and your enmity of our power. Melians. Is that your subjects' idea of equity, to put those who have nothing to do with you in the same category with peoples that are most of them your own colonists, and some conquered rebels? Athenians. As far as right goes they think one has as much of it as the other, and that if any maintain their independence it is because they are strong, and that if we do not molest them it is because we are afraid; so that besides extending our empire we should gain in security by your subjection; the fact that you are islanders and weaker than others rendering it all the more important that you should not succeed in baffling the masters of the sea. See, Athens refused to allow Melos to remain neutral because they believed that, if they allowed this small, weak nation to live independent of their might that they would soon find themselves overrun with rebellion as all others would see Athens let Melos go free and see Athens as weak, as if they somehow feared fighting Melos. So, pragmatically, it would be better for them to kill all the Melians to maintain their image as strong than it would be for them to simply leave Melos be. Despite their claim to democracy, Athens was very much of the opinion that might made right. The strong take what they can and the weak suffer as they must. This was, more or less the beginning of Just War theory, as it was one of the first time that justice, fairness, and rightness was discusses in the context of war. Just War Theory, by the way, is generally made up of three elements. Jus ad bellum, do you have just reasons for going to war? Jus in bello, is your conduct during war just? And a more modern addition, jus post bellum, is your conduct after the war is over also just? Melos, ultimately, refused to surrender to Athens and, indeed, tried to fight against their armies and ultimately failed. The siege lasted from summer of 416 until the winter and ended with Melos surrendering. Athens, in a very Genghis Khan esque move decided to kill every adult man on Melos and sell all of the women and children into slavery. This form of genocide where one particular gender is targeted is common in old world genocides. Very often it is the men, those who could join opposing militaries who would be targeted for the slaughter although Shaka Zulu was infamous for killing all the women and folding the men into his armed forces during his conquests. The genocide of Melos wasn't an attempt to wipe out an ethnicity, Melians being Dorian just like the Spartans. It WAS, however, intended to destroy the people of Melos, and it succeeded. The Peloponnesian War would continue until 404 BCE and would end with a Spartan victory, partially through aid gained from the Achaemenid Dynasty from Persia and some from Alcibiades of Athens, but the war isn't the important part and so we will ignore the final 12 years of it. That's it for this week. No new reviews, so let's jump right into the outro. Have a Day! w/ The History Wizard is brought to you by me, The History Wizard. If you want to see/hear more of me you can find me on Tiktok @thehistorywizard or on Instagram @the_history_wizard. Please remember to rate, review, and subscribe to Have a Day! On your pod catcher of choice. The more you do, the more people will be able to listen and learn along with you. Thank you  for sticking around until the end and, as always, Have a Day.    

Så fort man tror att man har koll på grejerna så ställs man inför ett olösligt problem. Det gäller mänskligheten såväl som individen. Michael Azar funderar över livets inneboende motsägelser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Förr eller senare händer det oss alla: från till synes ingenstans dyker det upp en fråga som gör oss svarslösa, som får tungan att vrickas och tanken att stånga sig blodig mot osynliga väggar.Och så står vi där, ställda mot väggen av vårt eget intellekts bedrövande vanmakt.Antikens greker talade om sådana förlamande frågor i termer av aporier, ett begrepp som bokstavligen betyder ”utan utväg”. Är universum ändligt eller ändlöst i tid och rum? Har materien en minsta beståndsdel eller går det dela upp den i all oändlighet? Varför finns det något snarare än inget? Är det bättre att känna till sitt dödsdatum än att inte göra det?Och så vidare.Legenden gör gällande att den store Sokrates ägnade en stor del av sin tid åt att plåga sina medmänniskor med frågor som de inte kunde besvara. Det var inte för inte som han brukade jämföras med en blodsugande insekt. Sokrates verkade nämligen finna tillfredsställelse i att sticka hål på atenarnas hjärnor, i syfte att visa dem att de inte alls var så smarta som de föreställde sig vara.Till skillnad från den blodtörstiga insekten hade Sokrates emellertid också ett uppbyggligt syfte. Det är först, säger han enligt Platon, när vi inser att vi inte vet det som vi tror oss veta, som vi på allvar kan börja utvidga vårt vetandes gränser.Det är först ur svarslöshetens plågsamma tillstånd som en verklig och ödmjuk kärlek till kunskap kan födas.En apori ställer oss i själva verket inför ett fundamentalt val: antingen erkänner vi vår tankes maktlöshet, eller så anstränger vi oss för att tänka djupare och bättre.På sätt och vis kan man betrakta den mänskliga kunskapsutvecklingens historia som en enveten strävan efter att finna lösningar på det till synes olösliga. Människoanden verkar hysa en instinktiv motvilja mot alla slags motsägelser, paradoxer och absurditeter. Ingen fråga får lämnas ouppklarad. Det ska vara ordning och reda, både i tanken och världen. Var sak på sin plats.Ett och samma ting får absolut inte på samma gång vara både det ena och det andra.Men så lätt gör man sig tyvärr inte av med den sokratiska insekten. Den dyker upp på nytt varje gång förnuftet blir övermodigt och tror sig ha satt verkligheten på plats.”Ha! Tro inte att du är färdig, att du har naglat fast världen med dina löjliga begrepp. Du ska snart få se hur den glider undan igen!”Och så står vi där återigen, med ryggen mot muren, lika svarslösa som en gång Atens gamla medborgare inför tillvarons gäckande mångtydighet, inför alla dessa ting som på en och samma gång verkar vara både det ena och det andra!Så vet människan till exempel fortfarande inte om hon ska betrakta tanken på Döden som en vän eller en fiende, ett hinder eller en möjlighet, en styggelse eller en vederkvickelse.Och kan man inte säga samma sak om Friheten? Hur vi än vrider och vänder på saken verkar det finnas lika många skäl att hylla den som att frukta den, lika goda skäl att skriva in friheten i lagen som att stifta lagar för att begränsa den.För att inte tala om Jämlikheten. För är det inte så att den vackra principen om att alla är lika mycket värda samtidigt rymmer den oroväckande undertexten att alla är lika lite värda?Till och med Kärleken verkar på samma gång vara både en försoningens och en splittringens kraft, lika mycket ett livets botemedel som ett livets gift. Och då menar jag inte bara det faktum att människor genom alla tider tagit livet av varandra i just kärlekens namn. Jag tänker också på alla de svåra återvändsgränder som kärlekslivet ställer oss inför.Mig veterligen har till exempel ännu ingen lyckats hitta utvägen ur det förhållandet att vi verkar bli lika sjuka av att älska för mycket – som av att älska för lite.”I can't live, with or without you”, som Bono sjunger.Hos Sören Kierkegaard, en av Sokrates moderna efterföljare, framträder tillvarons alla aporier som själva grundvalen för en djupare förståelse av människans lott på jorden. ”Gift dig”, säger han, ”och du kommer att ångra det. Gift dig inte och du kommer att ångra det också… Skratta åt världens dårskap och du kommer att ångra det. Gråt över den och du kommer att ångra det också. Häng dig och du kommer att ångra det. Häng dig inte och du kommer att ångra det också.”Damned if you do, damned if you don't.Här framträder alltså Livet självt som en apori. Som en omöjlig ekvation. Som ett Moment 22.Eller för att låna den belgiske författaren Henri Michaux' domslut över Varats lika sönderslitande som upplyftande tvetydighet.Vad är människolivet om inte ett ”miserabelt mirakel”?Michael Azaridéhistoriker och författare

Vilka argument kan motivera ett anfallskrig. Genom årtusendena har stater, kungar och presidenter försökt rättfärdiga sina aggressionskrig och Vetenskapsradion Historia kartlägger argumenten. Vi har rätten på vår sida. Vi är starkare. Motståndarna torterar våra vänner eller är nazister. Och det var fienden som sköt först. Så lyder anfallskrigens argument genom historien, från det antika Atens anfall på ön Melos, via Gustav III:s anfall på Ryssland och Putins anfall mot Ukraina. Vi träffar folkrättsexperten Ove Bring som undersökt anfallskrigens argument i en aktuell bok.Vi uppmärksammar också det nya fyndet av regalskeppet Äpplet, Vasaskeppets systerfartyg, som hittats på bottnen utanför Vaxholm.Dessutom reder Dick Harrison ut en lyssnarfråga om Ragnar Lodbrok. Vad vet vi egentligen om denna vikingahövdings existens?Programledare är Tobias Svanelid.

As we gaze into the night sky, we see only one close neighbor: the Moon. It's a quarter of a million miles away — millions of miles closer than any other large body. But a lot of little bodies inhabit our region of the solar system. They're too small to see with our eyes. But they follow orbits that can bring them quite close to Earth — perhaps dangerously close. They're known as Near-Earth Asteroids. Astronomers have discovered about 28,000 of them. They're split into groups based on their orbits. Some stay inside Earth's orbit, while others say just outside. But two groups follow orbits that cross Earth's. They're known as Apollo and Aten asteroids, for the first known members of each group. Several hundred of them are at least one kilometer in diameter — big enough to cause a global catastrophe if they hit us. The odds of a collision are small. But hundreds of the asteroids are listed as “potentially hazardous,” so we can't rule out impacts. Perhaps the best known of these asteroids is Apophis, one of the Atens. It's about a thousand feet across, and it'll pass less than 20,000 miles from Earth in 2029. Scientists originally feared it might hit us then or later in the century. They've since ruled out that chance. Two other asteroids will pass close to Earth on Friday. One will miss us by almost two million miles. But the other will pass just half a million miles away. More about that tomorrow.  Script by Damond Benningfield Support McDonald Observatory

Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis.Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag.Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask.Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram?Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila.Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache.Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien.Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant vid kniviga frågor. I själva verket stannade hon mest hemma och var förmodligen ganska ointresserad av arkeologi.Schliemann skaffar sig många fiender, inte för att han är elak men för att han saknar etikett och vägrar låta någon stå i vägen för sig. Frank Calvert, den vänlige och lågmälde, lätt aristokratiske och svårt skuldsatte man som äger marken där han tror att Troja ligger gömt, saknar resurser att genomföra utgrävningar. Calvert erbjuder Schliemann att ta över. Det har varit hans pojkdröm att hitta Troja. Schliemann snor drömmen från honom, gör den till sin, och så är Calvert ute ur leken.Ingen kan ta ifrån Schliemann att han varvar elva språk i sina dagböcker och gör sig förstådd på ytterligare ett dussin. Han blir förmögen flera gånger om, bland annat i guldruschens Kalifornien, han överlever ett skeppsbrott. Han umgås med kungar och presidenter och blir omskriven i all världens tidningar. Att det bakom mausoleets helgonlegend döljer sig en rejäl bunt rövarhistorier är lätt att glömma bort där jag står och ser ut över Atens kullar.Engelska, franska, italienska, holländska, spanska och portugisiska är språk Schliemann lär sig genom att rabbla ord och meningar, som en papegoja. Grammatiken hoppar han över.  Det gäller även den arkeologiska grammatiken. Noggrannhet vad gäller arkeologiska strata ligger inte för honom. Att i stekande sol pensla bort sandkorn för sandkorn är honom främmande. Han använder spade och vid behov dynamit.Det egentliga året för hans pensionering infaller 1864. Då är han 42 år. Behovet av resor och ny kunskap är omättligt. Barnen och hustrun har han inte tid med men, det hade ju inte Odysseus heller. 1868 gör han sina första utgrävningar i Grekland, besöker Ithaka och det heliga Athosberget. Homeros läser han som den bokstavstrogne läser bibeln. Allt i Iliaden ser han som sant, låt vara att gudarnas inblandning i kriget vittnar om viss spekulation Homeros var ju poet. Men i Schliemanns ögon är Homeros framför allt en historiker. Ja, närmast en krigsreporter som vesslesnabbt slinker ut och in genom stadsportarna för att få höra det senaste. Schliemann stakar ut riktningen med hjälp av Homeros och Pausanias, antikens och förmodligen världens förste författare av guideböcker, numera ersatta av GPS, som hjälper dagens turister till målet, om än till priset att de missar vägen dit.Det finns ingen nu levande arkeolog eller historiker som inte ifrågasätter Schliemanns metoder och ovetenskapliga, alltför snabbt dragna slutsatser, hans tendens att anpassa fynden efter teorin och inte teorin efter fynden, hans girighet och brutala utgrävningar. Knappast någon ifrågasätter dock hans betydelse för arkeologin i stort. Han har gjort den till ett äventyr. Låt vara att han i de allra flesta biografier framstår som en mytoman och en skrävlare, men visst är det väl ändå lite fint att att även skrävlare kan visa upp goda sidor och faktiskt, som i Schliemanns fall, förändra världen, om så bara genom att upptäcka den.I historiens och poesins ljus blir dessa platser magiska. Men eposen berättar också om krig och lidande, om flyktingar på nya kontinenter och om vad det innebär att längta hem.Jag tänker återigen på Rubina. Varje vandring som gör anspråk på att visa Aten och spegla vår samtid i historiens ljus borde inte enbart passera Akropolis höjd utan även hennes knappt meterhöga tält.Jan Henrik Swahn, författare

Når du hører om Paulus så vil man sikker høre om Atens og en kjent tale Paulus hadde der om Jesus. Hva var det om, hvorfor og hvordan ble det tatt imot? Connie Mork deler om Paulus i tredje delen av serien "Paulus - hans liv og sannheter om Jesus"

Madame Bovarys problem brukar ofta härledas till hennes romanläsande, oförmågan att skilja fiktion från verklighet. Men det är som skuldsatt konsument vi kan börja förstå henne, säger Jimmy Vulovic. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Innan Emma Bovary dör ber hon om att få sin spegel. Blicken riktas in i den kallt ärliga ytan. En människas viktigaste allierade är den som förr eller senare visar sig i spegeln. Det tror jag hon inser där och då. Tårarna faller. Sedan kastar hon sig tillbaka i sängen för att med en djup suck slutligen dö. Arsenik. Hon tog giftet för att fly ett liv som hon aldrig fick men länge låtsades leva. Och liksom fordringarna för det illusoriska liv hon levt kom döden till slut, obevekligt, likt ett fult ansikte upphöjt som en skräckbild i de eviga mörkren. Emma dör mycket olycklig. Känn dig själv, viskar hennes tragiska historia fortfarande mellan raderna i Gustave Flauberts Madame Bovary från 1856. Visdomen stod ristad i förhallen till Apollontemplet i Delfi. Därifrån har den ekat genom vår historia. Sokrates, den ogudaktige förledaren av ungdomen, gjorde filosofi av den. Inför Atens anklagande blickar så insisterade han på att självkännedom och ett rättfärdigt liv var allt han någonsin önskat uppnå. Sokrates vägrade under rättegången att be om nåd, vägrade att anpassa sig efter vad den dömande staden förväntade sig. Dödsstraff. Och giftkalken som han svepte tydliggjorde en konfliktlinje mellan individens vilja och samhällets krav. Sokrates var ett undantag. Han var ett tvärtom jämfört med oss andra. Ekot av hans visdom passerar därför, trots alla våra goda intentioner och instämmande nickningar, oftast förbi döva öron. Madame Bovarys problem brukar ofta härledas till hennes romanläsande, oförmågan att skilja fiktion från verklighet. Ännu ett eko av den vises röst i hennes exempel. Det är i verkligheten, inte i fiktioner och nedtecknade ord, som svaren finns. Så sade Sokrates. Men Emmas problem är större än romaner, mycket större. Hela hennes liv är konsumism, en fiktion så god som någon annan. Hon lånar liv istället för att leva sitt eget. Romanläsning är bara en del i det livsmönstret. När Emma Bovary dag efter dag ser på Game of Thrones och olika feelgood-serier, nej, så är det naturligtvis inte, men om romanen skrivits idag skulle hon nog ha gjort det. Men väl när hon läser de historiska romanerna av Walter Scott och alla möjliga kärleksromaner, så gör hon det inte för att få se och känna sig själv utan tvärtom för att fly bort från sig själv. De återkommande äktenskapsbrotten är också en del i det konsumtionsmönstret. Med exempelvis den unge älskaren Léon konsumerar hon helt ohämmat kärleken, eller i alla fall en bild av kärlek och bekräftelse som står skriven i böckerna, tills hon känner att han tröttnat på henne. Då tröttnar också Emma på honom och möter i äktenskapsbrottet den tristess som hör äktenskapet till. Deras konsumtionsvärde för varandra minskar helt enkelt. Men allt det där är hanterbart. Det är bara att gå vidare. Emma vet att maken Charles förlåter. Hon kan hantera honom. Däremot förmår hon inte att hantera det mest konkreta och ödesdigra resultatet av sin konsumentnatur: krediter, skuldebrev och reverser. Då Emma går under beror det inte på romaner eller på att någon älskare har avslöjats, utan på att konsumtionslånens fälla till slut slår igen. Berättarrösten ger uttryckligen med orden det vill säga pengarna läsaren den egentliga orsaken till hennes ohållbara situation. Romanen är en studie i skuldsättning, en berättelse om ett liv i lånta fjädrar. Och då återbetalningskraven hopar sig bortom all hanterbarhet tar Emma till den för skuldsatta lika ofta använda som desperata strategin att förtränga allt. Men kroppen minns: Hon kände nu som en molande och allomfattande värk i kroppen. Och det hände ofta att Emma fick stämningshandlingar, papper med stämplar, som hon knappt tittade på. Hon hade helst inte levt längre, eller fått sova ständigt. Romanen Madame Bovary kan litteraturhistoriskt delvis beskrivas som en tidig naturalistisk fallstudie om vad som händer då en människa med vissa givna individuella förutsättningar hamnar i en specifik miljö. I det här fallet en av konstromantiken präglad drömmare som får den moderna kapitalistiska ordningens alla kreditmöjligheter till sitt förfogande. Om vi istället beskriver berättelsen med en mer välbekant senkapitalistisk terminologi skulle den kunna liknas vid det tidiga konsumtionssamhällets Lyxfällan. Fast utan hopp i slutet förstås. Emma Bovary är ett exempel på det som socialpsykologen Erich Fromm har kallat homo consumens, alltså den människa som i den kapitalistiska världens ständigt ökande och till synes oändliga konsumtionsvalmöjligheter lever sitt liv, eller i alla fall iscensätter det, genom konsumtion av berättelser och varor. Berättarrösten fångar träffsäkert, genom den unge älskaren Léons blick under ett hett kärleksmöte, hur Emma både iscensätter sig själv och också tolkas som något annat än den hon egentligen är: Tack vare sitt skiftande humör, ömsom hemlighetsfullt, ömsom glättigt, pladdrigt, tystlåtet, hänfört, nonchalant, kunde hon väcka minnet av tusen lustar hos honom, frammana instinkter och hågkomster. Hon var den förälskade kvinnan i alla romaner, hjältinnan i alla dramer, det obestämda hon i alla diktböcker. Ett obestämt hon är väl så långt bort man någonsin kan komma ifrån det själv som både Sokrates och Gustave Flaubert vill att vi ska lära känna.   Författaren visar sig vara visare än den vise då han illustrerar att det inte ens behövs någon litteratur för att fångas i fiktioner. Emma Bovary är nämligen långt ifrån ensam om oförmågan att se världen för vad den är och att hantera den därefter. Romanen är full av illusioner och det resulterar i slutänden alltid i mycket smärta. Exempelvis förmår heller inte Charles att se Emma för den hon är och de behov hon har. Hans ständiga idealisering av henne, upphöjandet av henne på piedestal, kan vid en första anblick få honom att framstå som underlägsen. Så ser inte Emma det. Istället inser hon att de ständiga förlåtelserna tvingar henne att underkasta sig hans storsinthet och det gör henne rasande. Hon är hjälplöst fångad i den roll som hon har tilldelats i livet, fångad i äktenskapet och i den bild av henne som maken Charles gärna konsumerar. Homo consumens föds ur fångenskap, otillfredsställelse och passivitet. Det som först framstår som aktivitet, det vill säga att välja mellan likartade saker, ger konsumenten en illusion av frihet och makt samtidigt som det på ett behagligt vis döljer inre tomhet och ensamhet. Emma Bovary passar in i mönstret. Läsaren kan ana det djupa mörkret under hennes agerande. Men hon är inte ensam om det. Från och med den realistiska romanen är skönlitteraturen full av personer som, liksom de flesta av oss, är storkonsumenter av varor och drömmar, fiktioner. Den är full av personer som egentligen bara gör det som konsumtionssamhället förväntar sig av dem. Genom romanerna kan vi, trots den vises varning för litteraturen, ta lärdom. Sokrates och Emma närmar sig visserligen giftet från skilda håll, den ene för att hålla fast vid sin individ och den andre för att fly sin individ. Ändå förenas de då priset för att leva i ett samhälle präglat av illusioner till slut måste betalas. Jimmy Vulovic, litteraturforskare

Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis. Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag. Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask. Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram? Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila. Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache. Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien. Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant vid kniviga frågor. I själva verket stannade hon mest hemma och var förmodligen ganska ointresserad av arkeologi. Schliemann skaffar sig många fiender, inte för att han är elak men för att han saknar etikett och vägrar låta någon stå i vägen för sig. Frank Calvert, den vänlige och lågmälde, lätt aristokratiske och svårt skuldsatte man som äger marken där han tror att Troja ligger gömt, saknar resurser att genomföra utgrävningar. Calvert erbjuder Schliemann att ta över. Det har varit hans pojkdröm att hitta Troja. Schliemann snor drömmen från honom, gör den till sin, och så är Calvert ute ur leken. Ingen kan ta ifrån Schliemann att han varvar elva språk i sina dagböcker och gör sig förstådd på ytterligare ett dussin. Han blir förmögen flera gånger om, bland annat i guldruschens Kalifornien, han överlever ett skeppsbrott. Han umgås med kungar och presidenter och blir omskriven i all världens tidningar. Att det bakom mausoleets helgonlegend döljer sig en rejäl bunt rövarhistorier är lätt att glömma bort där jag står och ser ut över Atens kullar. Engelska, franska, italienska, holländska, spanska och portugisiska är språk Schliemann lär sig genom att rabbla ord och meningar, som en papegoja. Grammatiken hoppar han över.  Det gäller även den arkeologiska grammatiken. Noggrannhet vad gäller arkeologiska strata ligger inte för honom. Att i stekande sol pensla bort sandkorn för sandkorn är honom främmande. Han använder spade och vid behov dynamit. Det egentliga året för hans pensionering infaller 1864. Då är han 42 år. Behovet av resor och ny kunskap är omättligt. Barnen och hustrun har han inte tid med men, det hade ju inte Odysseus heller. 1868 gör han sina första utgrävningar i Grekland, besöker Ithaka och det heliga Athosberget. Homeros läser han som den bokstavstrogne läser bibeln. Allt i Iliaden ser han som sant, låt vara att gudarnas inblandning i kriget vittnar om viss spekulation Homeros var ju poet. Men i Schliemanns ögon är Homeros framför allt en historiker. Ja, närmast en krigsreporter som vesslesnabbt slinker ut och in genom stadsportarna för att få höra det senaste. Schliemann stakar ut riktningen med hjälp av Homeros och Pausanias, antikens och förmodligen världens förste författare av guideböcker, numera ersatta av GPS, som hjälper dagens turister till målet, om än till priset att de missar vägen dit. Det finns ingen nu levande arkeolog eller historiker som inte ifrågasätter Schliemanns metoder och ovetenskapliga, alltför snabbt dragna slutsatser, hans tendens att anpassa fynden efter teorin och inte teorin efter fynden, hans girighet och brutala utgrävningar. Knappast någon ifrågasätter dock hans betydelse för arkeologin i stort. Han har gjort den till ett äventyr. Låt vara att han i de allra flesta biografier framstår som en mytoman och en skrävlare, men visst är det väl ändå lite fint att att även skrävlare kan visa upp goda sidor och faktiskt, som i Schliemanns fall, förändra världen, om så bara genom att upptäcka den. I historiens och poesins ljus blir dessa platser magiska. Men eposen berättar också om krig och lidande, om flyktingar på nya kontinenter och om vad det innebär att längta hem. Jag tänker återigen på Rubina. Varje vandring som gör anspråk på att visa Aten och spegla vår samtid i historiens ljus borde inte enbart passera Akropolis höjd utan även hennes knappt meterhöga tält. Jan Henrik Swahn, författare

Staden är en motsägelsefull skapelse. Så hemma och ändå alltid främmande. Författaren Dimitris Alevras reflekterar över våra föreställningar om staden och gränserna som både bygger upp och utestänger. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Staden är en märkvärdig plats. Genom sin koncentration av människor och genom sin artificiella karaktär har den en unik inverkan på både det geografiska och det kulturella landskapet. Staden är det konkreta undanträngandet av naturen till fördel för människan och det mänskliga. Den utgör det största och mest levande monumentet över människans förmåga. Därför besitter också alla städer en sorts kraft attraherande eller bortstötande som inte uppstår ur något konkret hot eller löfte utan skapas genom kombinationen av stadens onaturlighet och dess mänsklighet. Onaturlig därför att den är konstruerad. Mänsklig därför att dess funktion är att tillfredsställa oss, att befria oss från det oönskade och föra oss närmare det mer önskvärda. Dessa två aspekter av staden funktionen och konstruktionen säger något väsentligt. Ta till exempel operahuset i Sydney, en enskild byggnad som många med enkelhet kan framkalla för sitt inre. Betänk först dess funktion en plats där människor samlas för att ta del av andra människors musikaliska uttryck. Betänk sedan dess konstruktion en enorm asymmetrisk figur som från en vinkel liknar en rad vita fenor som skjuter upp ur marken, och från en annan mer påminner om halvt nedsjunkna kupor på väg att omsluta varandra i mörker. I det första fallet har vi att göra med ett konkret syfte. Vi förstår funktionen och vet ungefär vad vi kan förvänta oss. Huruvida man lockas av det eller inte kan vara en fråga om behov och personliga preferenser. Men när det kommer till byggnadens konstruktion är det snarare genom känslan det visuella intrycket ger som vi påverkas. Här blir det ogripbara det mest framträdande: formerna som former, och inte minst den oundvikliga kontrasten till det av naturen skapade. En enskild byggnad är inte svår att betrakta på detta vis ofta har den en eller ett fåtal huvudsakliga funktioner, inte sällan uppenbara för en betraktare. Men med en hel stad i blickfånget bestående av hundratals, tusentals byggnader händer något. Konstruktionens effekt förstärks i och med att mångfalden och storleken ökar, samtidigt som funktionen blir svårare att urskilja. På så vis blir stadens utomvärldsliga karaktär mer framträdande ju större den är, samtidigt som vi aldrig blir helt alienerade inför den. Något bekant finns där alltid det mänskliga i det onaturliga. Det framhålls ibland att de flesta som tar sitt liv genom att hoppa från en bro gör det från den sidan av bron som är vänd mot staden. Västerbron i Stockholm är en av flera platser där detta bekräftas om och om igen. I en handbok för personer som arbetar med förhandling i krissituationer kan man läsa att rädslan för att dö ensam, tillsammans med önskan att andra ska se hur mycket man lider, kan förklara varför så många hoppar från en bro som vetter mot staden, fullt synlig för alla. I en sista desperat vädjan vänder man sig mot staden. Man ser staden, och staden ser en. En oundviklig aspekt av stadens konstruktion är dess gränser. Någonstans börjar bebyggelsen, någonstans slutar den. Stadens här står mot det omgivande där. I Jesper Svenbros text Mjölet och kritan Berättelsen om Alexandrias grundläggning är denna gränsdragning i centrum. Svenbro skriver: När platsen för den framtida staden har valts ut av Alexander någon gång alldeles i början av år 331 f.Kr., markerar man sträckningen av stadens ringmur på marken [] I de flesta versionerna markerar arkitekterna stadsmurens sträckning [...] med hjälp av mjöl, vilket får ersätta den krita som normalt används i dylika sammanhang. Att man väljer just mjöl och inte krita har i sig en särskild symbolisk betydelse. Svenbro skriver: Enligt Plutarkos utgör nämligen mjölet ett gränsstadium halvvägs mellan det levande sädesaxet och det gräddade, ätliga brödet; mellan det 'råa' och det 'bakade'; på visst sätt alltså mellan 'natur' och 'civilisation'. Berättelsen fortsätter: Rätt vad det är, läser vi, kommer ett stort antal fåglar och äter upp mjölet med vilket Alexander låtit avgränsa sin stads område, något som till en början gör härskaren förbluffad och orolig [...] Orsaken till denna oro är uppenbar: ett sådant intermezzo tycks förebåda stadens försvinnande, utplånandet av dess murar och gräns, den gräns förutan vilken den ju inte kan existera. Vad vi här plötsligt ställs inför är stadens simultana födelse och undergång. Ett samband mellan gränsen i sig och de föreställningarna som görs om platsen framträder: gränsen försvinner och i samma stund uppstår en föreställning om att även den framtida staden kommer att försvinna. För de närvarande, med sina blickar riktade mot de halvt utsuddade linjerna av mjöl på marken, har Alexandria i ett slag grundats, byggts upp och förgjorts. ... det verkliga Los Alamos ersätts med något annat. Det är inte Aten som åberopas, utan dess själ. Det är idén om den ideala republiken. En mer sentida stad för vilken detta samband mellan manifesterade gränser och gemensamma föreställningar spelat en avgörande roll är Los Alamos i New Mexiko, grundad 1942. Los Alamos är dessutom en stad för vilken funktionen ursprungligen var allt. Mer specifikt en funktion: att producera världens första atombomb. Stadens konstruktion var i alla avseenden underkastad detta övergripande syfte, liksom reducerad till en rent praktisk aspekt av funktionen, och tillskrevs inte något större värde i sig. Los Alamos var därtill en stad som i princip saknade ekonomiska begränsningar. Vad än forskarna med Robert Oppenheimer i spetsen behövde, fick de. Det gällde allt från teknologisk utrustning och laboratorier, till mer personal, fler bostäder, vägar och vardaglig service. För att framställa det kärnbränsle bomben skulle laddas med anlades tre nya reaktoranläggningar som sammanlagt sysselsatte över fyrtio tusen personer. Även på dessa platser växte samhällen fram ur ingenting, konstruerade både som förlängningar av Los Alamos och som enskilda, avskärmade entiteter. Ur det perspektivet var Los Alamos en gränslös stad, samtidigt som dess faktiska gränser var högst påtagliga och strikt bevakade. Ingen utan tillstånd fick komma in, eller ens komma i närheten av platsen. Ingen kunskap om vad som försiggick där fick göras känd. Dessa ovanliga omständigheter bidrog till att skapa en särskild atmosfär bland invånarna. Högst medvetna om Los Alamos icke-existens fick deras här, där de befanns sig, också karaktären av ett avlägset där. Den brittiska fysikern James Tuck beskrev det som en gyllene tid. Han vittnar om hur han i Los Alamos fann det antika Atens själ, den ideala republiken. Enligt vissa var staden som en ö i himlen, enligt andra ett Shangri-La. Det intressanta med dessa beskrivningar är att det verkliga Los Alamos ersätts med något annat. Det är inte Aten som åberopas, utan dess själ. Det är idén om den ideala republiken. Och det är det fiktiva paradiset Shangri-La. Los Alamos konkreta här görs till ett symboliskt där. Kraften i den handlingen ska inte underskattas. Grundarna av Alexandria gjorde det inte. Valet att använda just mjöl för att markera gränserna var, skriver Svenbro, i själva verket ingen slump, och hade det specifika syftet att frammana bilden av Alexandrias framtida blomstring. Så uppstår staden ur våra föreställningar om den, och så formas våra föreställningar av stadens gränser och konstruktion av dess faktiska här. För olika människor, i olika tider, ser denna ömsesidiga skapelseakt olika ut, men dess närvaro är ständig. Det finns inget här utan ett där. Och vi, invånare och medskapare, befinner oss alltid någonstans mittemellan. Dimitris Alevras, författare   Litteratur On-Scene Guide for Crisis Negotiators, Frederick J. Lanceley, 1999 Mjölet och kritan Berättelsen om Alexandrias grundläggning, Jesper Svenbro (publicerad på franska 2014) 109 East Palace Robert Oppenheimer and the Secret City of Los Alamos, Jennet Conant, 2005 American Prometheus The Triumf and Tragedy of J. Robert Oppenheimer, Kai Bird och Martin J. Sherwin, 2005

A potentially hazardous asteroid emerges from the glare surrounding our Sun.

A potentially hazardous asteroid emerges from the glare surrounding our Sun.

Idag står Grekland i fokus i Sonning i P1. En uppgörelse om ett tredje räddningspaket från de internationella långivarna är på väg, men räcker det? Kommer Grekland överleva som medlem i eurozonen och kommer eurozonen överleva i sin nuvarande form? Staffan Sonning pratar med gästerna Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, Sotiris Delis, moderat riksdagsledarmot som liksom många andra greker kom till Sverige på sjuttiotalet och Anette Nordgren, bosatt i Grekland sedan tjugoåtta år där hon är svensklärare vid Atens universitet och just har färdigställt en svensk grammatik på grekiska. Hur oroliga ska vi vara för att åka till Grekland på semester? Vår reporter Alfred Wreeby har varit ute och pratat med de resenärer som just nu står på resebyrån och bokar sin Greklandsresa, vad tänker dom? Kajsa Moström, informationschef på Apollo resebyrå kommer också hit och berättar hur resenärerna resonerar och vem som egentligen tjänar på att turister kommer till Grekland. Och så är förstås vår huskock Erik Videgård på plats med sin lilla kokplatta i studion. Idag lagar han grekisk husmanskost som lämpar sig för vilket ekonomisk läge som helst.

Ferruccio Busoni var en italiensk kompositör och pianist, i huvudsak verksam i Österrike och Tyskland. Som pianist var han mest intresserad av Bach, Mozart och Liszt, men han hade en stor repertoar - från Rameau till Balakirev. Han var intresserad av många olika sorters musik från gregoriansk sång till nya skalor och mikrotonalitet. Busoni debuterade vid nio års ålder i en konsert av Mozart och blev den som tjänade till brödfödan i familjen. 1894 bosatta han sig i Berlin, där han finansierade konserter med ny musik och aktivt stödde unga tonsättare. Efter en tid i USA och Schweiz återvände Busoni till Berlin 1920 där han undervisade och höll öppet hus för unga musiker i sin egen våning. Mer information på sverigesradio.se/p2

Mitt bland generalstrejker och upplopp öppnade Atens internationella konstbiennal härom veckan. Trots en mycket liten budget har man lyckats göra en utställning som både speglar den aktuella krisen och diskuterar dess historiska rötter. I Grekland går det mesta av det offentliga kulturstödet till kulturarvet, medan samtidskulturen får klara sig på privata pengar - vilket också sätter sin prägel på själva konsten. Men det finns också en nedärvd misstänksamhet mellan den offentliga sektorn och den privata, en klyfta som ibland ställer sig i vägen för nya initiativ och lösningar. Kosmos Mårten Arndtzén åkte till Aten och träffade bland andra fastighetsägaren Iasson Tsakonas som försöker rusta upp den sönderfallande stadskärnan med hjälp av samtidskonst och museichefen Anna Kafetsi som väntat på ett hus för sitt museum för samtida konst i snart 25 år. Hör också om den grekiska filmvågen. Med filmerna Attenberg och Dogtooth har Athina Rachel Tsangari och Yorgos Lanthimos satt Grekland på filmkartan. Idag driver de ett produktionsbolag tillsammans och vill att deras filmer ska göra upp med Greklans antika ideal och starka familjetradition. Den ekonomiska krisen kommer ha en förlösande effekt på det konstnärliga klimatet, säger  Athina Rachel Tsangari. Lisa Bergström har träffat henne och hennes kollega Yorgos Lanthimos. Ett av Europas fattigaste länder är Rumänien. Efter kommunismens fall har landets historia kantats av eknomiska kriser. När Rumänien 2007 blev medlem i EU hoppades man på att det skulle förbättra landets ekonomi. Men två år senare i och med finanskrisen drabbades Rumänien än en gång och det hårdare än många andra länder. Sveriges Radios kulturkorrespondent Gunnar Bolin reste till Bukarest för att prata om hur Kulturlivet påverkats i ett land där den ekonomiska depressionen tycks ha blivit ett kroniskt tillstånd. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Marie Liljedahl