Podcasts about orkestern

Sanna Lenken har regisserat dramaserien Smärtpunkten om 7:3. Vad var viktigast för henne att berätta om Noréns omdebatterade teaterprojekt idag? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Just nu visas dramaserien ”Smärtpunkten” på STV. Den bygger på Elisabeth Åsbrinks bok med samma namn och handlar om dramatikern Lars Noréns arbete med den omdebatterade pjäsen ”7:3” för Riksteatern år 1999. Tre fångar, dömda för grova brott, stod på scenen och berättade om sina liv och ideologi. Två av dom var övertygade nazister. Lars Norén ville ställa verkligheten på scenen. ”7:3” blev en av de mest omdebatterade projekten i svensk teaterhistoria.Sanna Lenken, som regisserat ”Smärtpunkten”, är gäst i dagens P1 Kultur.Hur förändrade egentligen pjäsen ”7:3” teaterkonsten och vad som kan spelas på en scen? Var befinner vi oss idag när det gäller att ställa ”verkligheten” på scen? Teaterkritikern Maria Edström kommer till studion.SVENSKE FERNSTRÖMS SYMFONI SPELAS I LVIVPå söndag är det konsert i staden Lviv i västra Ukraina. Den svenska 1900-talskompositören John Fernströms sjätte symfoni ska framföras i konserthuset Orgelsalen. Orkestern som ska framföra Fernströms symfoni är från Luhansk i östra Ukraina och har varit på flykt från det ryska anfallskriget i tio år. Hur kommer det sig att de väljer att spela Fernström? Fredrik Wadström har pratat med Taras Demko, en av de ansvariga på konserthuset Orgelsalen i Lviv.KLASSIKERN: PATRICIA HIGHSMITHS PSYKOPAT TOM RIPLEYI Klassikern berättar Helene Alm om romanfiguren Tom Ripley, gentlemannen som bara mördar när han är så illa tvungen. På Netflix kan man se en ny svartvit serie av Patricia Highsmiths favoritpsykopat Ripley. Emma Engström berättar varför den är också är mycket sevärd.DÖVBLINDA FRANS LEIJONS LIV BLIR FINKÄNSLIG TEATERFinlandsvenske Frans Leijon var en märkvärdig man som under smittkoppornas 1800-tal förlorade både syn och hörsel men växte upp och tog sig an världen med sina händer, blev hantverkare och glasmästare. Nu turnerar Riksteatern Crea och Teater Tottori över landet med uppsättningen ”Frans”. Jenny Teleman har sett föreställningen och träffat dövstumme skådespelaren Aki Pirkola.Programledare: Lisa BergströmProducent: Anna Tullberg

Alexandra nobbar SVTs debattprogram. Dasha har för mycket (?) saliv i munnen. Hellmers vs. Nilsson vs. traditioner. Är det lugnt att vilja uppgradera sin egen förlovningsring? Dasha förväxlar bakfylla med sjukdom... eller? Dessutom, måste alla slaffsa i sig sushi på Tiktok? Välkomna!Följ oss på instagram @ordochallavisor!NY Producent och klippare:Magnus Silfvenius Öhman @thepodfather_magnus | Bubblecast Media Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Helsingborgs symfoniorkester har hittills mest goda erfarenheter av sitt försök att genomföra flera konsertprojekt utan traditionell dirigent. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lyssna på reportaget om en av musikens mest mytomspunna figurer; orkesterdirigenten.Medverkar gör dirigenten Johannes Gustavsson, Helsingborgs konserthuschef Katrine Ganer Skaug och Mats Persson, violinist i Helsingborgs symfoniorkester.Reporter: Jens MöllerProducent: Esfar Ahmad

Jonsson pratar ut om tiden i orkestern och berättar om sin Vitryska lärares hårda skola, sen pratar vi också om hur folk som spelar olika instrument beter sig, Kulans imponerande inflyttningsfest som fyllde trapphuset med rök och väckte grannarna på 6 olika våningar. Längre och reklamfria avsnitt hittar ni på Patreon där vi pratar om att posta kändisars bortgång på sociala medier: https://www.patreon.com/randommakingmovies Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Grabbarna snackar om snus, Putins face, 1337, Jonas Strandbergs roliga skämt, plastikoperationer, Fboy island, kuksugarläppar, manliga feminister och Kevins show. Vi gör också en sketch om rekommenderad dödshjälp i Kanada och i outrot får ni höra en låt vi spelat in med Emil i den så kallade Orkestern.Swisha 50 spänn till 0707687638 och märk gärna "KPU" Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jag har så många gånger fått frågan om man måste bli chef för att ha en bra karriär inom IT, helt ärligt har jag inget bra svar på frågan men jag tycker den är väldigt intressant! Därför bjöd jag in Lars Linderoth som är CEO på Microsoftpartnern Redeploy. Vi pratar om allt från hur man genererar värde för sin organisation, hur vilja och egenskaper kan styra organisationer och att det är långt från bara personer inom IT som upplever att det ibland kan vara svårt att utvecklas inom sin roll. Ett samtal där vi tar upp mycket av alla dom känslor vi själv har och det andra har berättat för oss kring just att klättra i karriären. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Om Kungliga operans 250 års jubileum, kåta trumpetare och att vara mamma till Edvin Törnblom med Marianne Eklöf Törnblom. Vi pratar om hur man blir operasångerska, hur operan ska nå ut till en yngre publik och dessutom bjuds vi på röstövningar. Marianne är också mamma till Edvin Törnblom och i höstas var de med i "Weekend hos Zia", tillsammans med Hanna Hellquist, där Mariann bl.a. sjöng en duett tillsammans med Oscar Zia. Programledare: David Druid och Linnea Wikblad

Denna gång bjuder podden på en dignande korg temperamentsfulla konstnärer. Varning för hög svansföring! Först ut Penelope Cruz och Antonio Banderas som regissör respektive diva i "Official Competition" - filmen om att göra en Oscarsbelönad film, och lustigt nog själv redan Oscarstippad. Vidare till Köpenhamn och den vrålskojiga teveserien "Orkestern" om konserthuset där otrohet, missbruk och smygsurfande på monstertrucksidor upptar lika mycket tid som musiken. Bonusupplysningar i samtalet: C-G spelade saxofon, hans syster och Johan klarinett! Göran läste serietidningar. Dessutom: brittiskt mördarmys! Japansk schlagerpop! Demonstrativa kulturskratt! Låt det aldrig ta slut. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget skrev Maurice Ravel under första världskrigets slut. Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten Le Tombeau de Couperin. Fyra minuter och fyrtioen sekunder instrumental musik. Blåsarna går rätt in i melodin. Oboen har solot men stöds av klarinetter och fagotter. Strax därefter ett engelskt horn och senare flöjterna. Stråkarna knäpper på strängarna de första takterna innan de låter de långa dragen ta över. Det är melankolisk musik. Melodiös, melankolisk musik.Ravel skrev den först för piano under första världskriget. Han var chaufför i det militära, han körde trupper till fronten. Sviten var tänkt som en hyllning till 1700-talets musik, i synnerhet den franska och den tillägnades tonsättaren Francois Couperin. Sviten spelades för första gången 11 april 1919. Han dedicerade de sex småstyckena till sex olika vänner som dödats i kriget. Tombeau är en term för minnesmusik och just stycket Menuet tillägnade Ravel Jean Dreyfus. À la mémoire de Jean Dreyfus. Några undrade över det ljusa anslaget i musiken och då replikerade Ravel: "De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad."   Menuetten är skriven i G-dur. Allegro moderato, tre-fjärdedels takt. Orkestern består av två flöjter, oboe, engelskt horn, två klarinetter, två fagotter, två horn, trumpet, harpa och stråkar. Den är skriven i en klassisk form, med ett tema som förändras och återkommer. Orkestreringen är återhållen, här hör vi de olika instrumenten kristallklart. Oboen är det främsta soloinstrumentet, men också flöjten och det engelska hornet har solopartier. Hornen och trumpeten ger färg, men lägger sig inte i strukturen. Melodilinjen är betonad och oftast får harpan och stråkarna knäppa fram accenterna. "Det finns en innesluten melodisk grund i all väsentlig musik", ska Ravel ha sagt. När Maurice Ravel dog många år senare, 1937, var det noterna till Menuet som stod på hans notställ. De står där fortfarande.Musiken i inslaget spelas av Montreals symfonikorkester ledda av Charles Dutoit och av pianisten Vlado Perlemuter.

Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget skrev Maurice Ravel under första världskrigets slut. Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten Le Tombeau de Couperin. Fyra minuter och fyrtioen sekunder instrumental musik.Blåsarna går rätt in i melodin. Oboen har solot men stöds av klarinetter och fagotter. Strax därefter ett engelskt horn och senare flöjterna. Stråkarna knäpper på strängarna de första takterna innan de låter de långa dragen ta över. Det är melankolisk musik. Melodiös, melankolisk musik.Ravel skrev den först för piano under första världskriget. Han var chaufför i det militära, han körde trupper till fronten. Sviten var tänkt som en hyllning till 1700-talets musik, i synnerhet den franska och den tillägnades tonsättaren Francois Couperin. Sviten spelades för första gången 11 april 1919. Han dedicerade de sex småstyckena till sex olika vänner som dödats i kriget. Tombeau är en term för minnesmusik och just stycket Menuet tillägnade Ravel Jean Dreyfus. À la mémoire de Jean Dreyfus. Några undrade över det ljusa anslaget i musiken och då replikerade Ravel: "De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad." Menuetten är skriven i G-dur. Allegro moderato, tre-fjärdedels takt.Orkestern består av två flöjter, oboe, engelskt horn, två klarinetter, två fagotter, två horn, trumpet, harpa och stråkar.Den är skriven i en klassisk form, med ett tema som förändras och återkommer. Orkestreringen är återhållen, här hör vi de olika instrumenten kristallklart. Oboen är det främsta soloinstrumentet, men också flöjten och det engelska hornet har solopartier. Hornen och trumpeten ger färg, men lägger sig inte i strukturen. Melodilinjen är betonad och oftast får harpan och stråkarna knäppa fram accenterna. "Det finns en innesluten melodisk grund i all väsentlig musik", ska Ravel ha sagt.När Maurice Ravel dog många år senare, 1937, var det noterna till Menuet som stod på hans notställ. De står där fortfarande.Musiken i inslaget spelas av Montreals symfonikorkester ledda av Charles Dutoit och av pianisten Vlado Perlemuter.

Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget skrev Maurice Ravel under första världskrigets slut. Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten Le Tombeau de Couperin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Fyra minuter och fyrtioen sekunder instrumental musik.Blåsarna går rätt in i melodin. Oboen har solot men stöds av klarinetter och fagotter. Strax därefter ett engelskt horn och senare flöjterna. Stråkarna knäpper på strängarna de första takterna innan de låter de långa dragen ta över. Det är melankolisk musik. Melodiös, melankolisk musik.Ravel skrev den först för piano under första världskriget. Han var chaufför i det militära, han körde trupper till fronten. Sviten var tänkt som en hyllning till 1700-talets musik, i synnerhet den franska och den tillägnades tonsättaren Francois Couperin. Sviten spelades för första gången 11 april 1919. Han dedicerade de sex småstyckena till sex olika vänner som dödats i kriget. Tombeau är en term för minnesmusik och just stycket Menuet tillägnade Ravel Jean Dreyfus. À la mémoire de Jean Dreyfus. Några undrade över det ljusa anslaget i musiken och då replikerade Ravel: "De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad." Menuetten är skriven i G-dur. Allegro moderato, tre-fjärdedels takt.Orkestern består av två flöjter, oboe, engelskt horn, två klarinetter, två fagotter, två horn, trumpet, harpa och stråkar.Den är skriven i en klassisk form, med ett tema som förändras och återkommer. Orkestreringen är återhållen, här hör vi de olika instrumenten kristallklart. Oboen är det främsta soloinstrumentet, men också flöjten och det engelska hornet har solopartier. Hornen och trumpeten ger färg, men lägger sig inte i strukturen. Melodilinjen är betonad och oftast får harpan och stråkarna knäppa fram accenterna. "Det finns en innesluten melodisk grund i all väsentlig musik", ska Ravel ha sagt.När Maurice Ravel dog många år senare, 1937, var det noterna till Menuet som stod på hans notställ. De står där fortfarande.Musiken i inslaget spelas av Montreals symfonikorkester ledda av Charles Dutoit och av pianisten Vlado Perlemuter.

Jag tittar alltid efter halvsyskon på stan, säger Sathima, som vet att minst tio personer i Sverige har samma pappa som hon. En man i Golden City Dixies från Sydafrika som turnerade i Sverige 1959. Våren 1959 fylls svenska folkparker och festplatser av människor som vill höra och uppleva bandet Golden City Dixies från Sydafrika. Orkestern är den första någonsin som tillåtits åka på turné i Europa från apartheidregimens Sydafrika och två sångerskor och 20 musiker och dansare reser runt i bussar och uppträder i ett cirkustält varje kväll. I Borlänge bestämmer sig några av musikerna i bandet för att hoppa av turnén och stanna. Och under tre års tid i början av 60-talet får en av bandets sångare många barn med olika kvinnor runtom i Sverige. -1975 skaffade han sin officiella familj, vi är allt det här andra som har pågått i bakgrunden, säger Sathima. Lotta Malmstedt har sökt upp Sathima, Marcus och Pernilla, som kommer från olika delar av Sverige och som har olika mammor, men samma pappa. En man som de inte känner och knappast träffat. Som är närvarande men ändå inte. Här kan du hitta information om Golden City Dixies: https://www.facebook.com/Golden-City-Dixies-friends-and-families-196128151721/

I mitten av september var det exakt 700 år sedan Dante Alighieri dog. Han räknas som en av västvärldens genom tiderna störste författare. Var han rentav den första? VAD KAN VI EGENTLIGEN VETA OM DANTE? P1 Kultur gästas av Anders Cullhed, författare och professor i litteraturvetenskap, som skrivit biografin Dante den förste författaren, om en av världslitteraturens mest uppburna författare. Den gudomliga komedin finns kvar. Men vem var Dante? Och hur går det att veta något säkert om en person som dog för 700 år sedan? SUN RA OCH AFROFUTURISMEN STÄLLS UT I MALMÖ P1 Kulturs reporter Alba Mogensen ser en utställning om musikern Sun Ra på Malmö Konsthall och fördjupar sig i begreppet afrofuturism tillsammans med utställningens curator Elena Wolay. "CHARLIE ÄR BRA I KVÄLL, ELLER HUR?" På tisdagskvällen kom beskedet att Charlie Watts gått bort, trummis i Stones under mer än ett halvt sekel. Många har pratat om Charlie Watts betydelse för Stones musik. Men vad bestod hans bidrag till bandet av mer specifikt? I Gradvallpoddens avsnitt Rolling Stones barock eller rokoko? från 2017 utnämnde frilanstrummisen Ola Hultgren Charlie Watts till bandets mest värdefulla medlem. Hör hur han beskriver Charlie Watts spelstil. OBS-ESSÄ: VAD HÄNDER MED KONSTEN NÄR KÄNSLOR SÄLJER?  Sonia Hedstrand undersöker hur mänskliga relationer genomgår ett större skifte som innebär att det ömsesidiga, känslomässiga beroendet, som tidigare utgjort grunden för våra relationer, ofta sker i form av en ekonomisk transaktion. Men när känslor säljer och när det autentiska och det föreställda går in i varandra vad händer då med konsten och konstnärens roll i samhället? Del 3 i serien: Livet i 2,5 dimensioner. DREAM ORCHESTRA FÖR ENSAMKOMMANDE FLYKTINGAR För fem år startade Dream orchestra i Göteborg: En orkester tänkt att fånga upp framförallt unga ensamkommande flyktingar. Orkestern har skapat en gemenskap och många av de flyktingar som började i orkestern kom från Afghanistan under flyktingvågen 2015. P1 Kulturs reporter Viveca Bladh har mött en av dem, Asil Salim. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Anna Tullberg

Varför anges tonart när man presenterar klassisk musik och inte vid tex. jazz eller rock? Och varför finns det, precis som norgehistorier, en massa skämt om de som spelar altfiol? Ja, det är några av frågorna i veckans avsnitt. Svaren får ni som vanligt av Mattias Lundberg och Maja Åström.

Varför anges tonart när man presenterar klassisk musik och inte vid tex. jazz eller rock? Och varför finns det, precis som norgehistorier, en massa skämt om de som spelar altfiol? Ja, det är några av frågorna i veckans avsnitt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Svaren får ni som vanligt av Mattias Lundberg och Maja Åström.

Höstens sista konsert är här. Ett viktigt mål för hela Svenska kammarorkestern, men kanske särskilt för flöjtisten Alissa Rossius. Som solist i ett stycke av Mozart kan hon äntligen få sin revansch. Att vara musiker på högsta nivå är skört. Otaliga övningstimmar och slit ska mynna ut i en kort stunds lycka, känslan av att stå framför en fullsatt salong när allt stämmer. Men inget kommer gratis och alla timmar av övning kan snabbt gå förlorade om en olycka är framme. I Orkestern går vi bakom kulisserna och följer den nya chefsdirigenten Martin Fröst, den konstnärliga chefen Gregor Zubicky, hornisten Terese Larsson, violinisten Robert Bruus, podieinspicienten Hasse Bystedt och flöjtisten Alissa Rossius. En serie i fyra delar från 2020 av Olivia Sandell för produktionsbolaget Banda.

Förändringens vindar blåser genom Svenska kammarorkestern. En ny chefsdirigent, den egensinnige klarinettisten Martin Fröst, är på ingång. Hur ska det nya samarbetet gå? Efter många år under Thomas Dausgaards ledning har stunden kommit. Svenska kammarorkestern i Örebro ska få en ny chefsdirigent och inte vem som helst. Klarinettisten Martin Fröst är en frispråkig nytänkare inom den klassiska musiken. Redan vid det första mötet föreslår han stora förändringar i orkesterns arbete. I Orkestern går vi bakom kulisserna och följer den nya chefsdirigenten Martin Fröst, den konstnärliga chefen Gregor Zubicky, hornisten Terese Larsson, violinisten Robert Bruus, podieinspicienten Hasse Bystedt och flöjtisten Alissa Rossius. En serie i fyra delar från 2020 av Olivia Sandell för produktionsbolaget Banda.

Svenska kammarorkestern bär på en hemlighet. För andra gången kommer musikerna att vara huvudrollsinnehavare den kväll då världens uppmärksamhet riktas mot Sverige en kväll då inget får gå fel. Ingen utom de invigda får veta varför en resa till Stockholm är inskriven i orkesterns kalender den 10 december. Svenska kammarorkestern ska återvända till Blå hallen för att spela när årets nobelpristagare firas. Inget får gå fel men hur gör man för att hålla nerverna i schack? I orkestern finns musiker som kämpar mot nervositeten, mot illamåendet, yrseln och stressen som tränger sig på. Men det finns hjälp att få. I Orkestern går vi bakom kulisserna och följer den nya chefsdirigenten Martin Fröst, den konstnärliga chefen Gregor Zubicky, hornisten Terese Larsson, violinisten Robert Bruus, podieinspicienten Hasse Bystedt och flöjtisten Alissa Rossius. En serie i fyra delar från 2020 av Olivia Sandell för produktionsbolaget Banda.

I kväll gäller det. Svenska kammarorkestern och nya chefsdirigenten Martin Fröst gör sig redo att möta en fullsatt publik. Musikerna har övat för att prestera på topp, men på genrepet händer det som inte får hända. I en orkester är alla beroende av varandra. Helheten, laget är av högsta vikt, speciellt vid konserter. På kvällens program finns ett stycke av Mozart och redan under genrepet är en del åhörare på plats i salongen i Örebro konserthus. Men plötsligt händer något på scenen. Alla måste lämna salen, ropar Martin Fröst. I Orkestern går vi bakom kulisserna och följer den nya chefsdirigenten Martin Fröst, den konstnärliga chefen Gregor Zubicky, hornisten Terese Larsson, violinisten Robert Bruus, podieinspicienten Hasse Bystedt och flöjtisten Alissa Rossius. En serie i fyra delar från 2020 av Olivia Sandell för produktionsbolaget Banda.

Höstens sista konsert är här. Ett viktigt mål för hela Svenska kammarorkestern, men kanske särskilt för flöjtisten Alissa Rossius. Som solist i ett stycke av Mozart kan hon äntligen få sin revansch. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Att vara musiker på högsta nivå är skört. Otaliga övningstimmar och slit ska mynna ut i en kort stunds lycka, känslan av att stå framför en fullsatt salong när allt stämmer. Men inget kommer gratis och alla timmar av övning kan snabbt gå förlorade om en olycka är framme. I Orkestern går vi bakom kulisserna och följer den nya chefsdirigenten Martin Fröst, den konstnärliga chefen Gregor Zubicky, hornisten Terese Larsson, violinisten Robert Bruus, podieinspicienten Hasse Bystedt och flöjtisten Alissa Rossius. En serie i fyra delar från 2020 av Olivia Sandell för produktionsbolaget Banda.

Svenska kammarorkestern bär på en hemlighet. För andra gången kommer musikerna att vara huvudrollsinnehavare den kväll då världens uppmärksamhet riktas mot Sverige en kväll då inget får gå fel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ingen utom de invigda får veta varför en resa till Stockholm är inskriven i orkesterns kalender den 10 december. Svenska kammarorkestern ska återvända till Blå hallen för att spela när årets nobelpristagare firas. Inget får gå fel – men hur gör man för att hålla nerverna i schack? I orkestern finns musiker som kämpar mot nervositeten, mot illamåendet, yrseln och stressen som tränger sig på. Men det finns hjälp att få. I Orkestern går vi bakom kulisserna och följer den nya chefsdirigenten Martin Fröst, den konstnärliga chefen Gregor Zubicky, hornisten Terese Larsson, violinisten Robert Bruus, podieinspicienten Hasse Bystedt och flöjtisten Alissa Rossius. En serie i fyra delar från 2020 av Olivia Sandell för produktionsbolaget Banda.

I kväll gäller det. Svenska kammarorkestern och nya chefsdirigenten Martin Fröst gör sig redo att möta en fullsatt publik. Musikerna har övat för att prestera på topp, men på genrepet händer det som inte får hända. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I en orkester är alla beroende av varandra. Helheten, laget är av högsta vikt, speciellt vid konserter. På kvällens program finns ett stycke av Mozart och redan under genrepet är en del åhörare på plats i salongen i Örebro konserthus. Men plötsligt händer något på scenen. ”Alla måste lämna salen”, ropar Martin Fröst. I Orkestern går vi bakom kulisserna och följer den nya chefsdirigenten Martin Fröst, den konstnärliga chefen Gregor Zubicky, hornisten Terese Larsson, violinisten Robert Bruus, podieinspicienten Hasse Bystedt och flöjtisten Alissa Rossius. En serie i fyra delar från 2020 av Olivia Sandell för produktionsbolaget Banda.

Förändringens vindar blåser genom Svenska kammarorkestern. En ny chefsdirigent, den egensinnige klarinettisten Martin Fröst, är på ingång. Hur ska det nya samarbetet gå? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Efter många år under Thomas Dausgaards ledning har stunden kommit. Svenska kammarorkestern i Örebro ska få en ny chefsdirigent – och inte vem som helst. Klarinettisten Martin Fröst är en frispråkig nytänkare inom den klassiska musiken. Redan vid det första mötet föreslår han stora förändringar i orkesterns arbete. I Orkestern går vi bakom kulisserna och följer den nya chefsdirigenten Martin Fröst, den konstnärliga chefen Gregor Zubicky, hornisten Terese Larsson, violinisten Robert Bruus, podieinspicienten Hasse Bystedt och flöjtisten Alissa Rossius. En serie i fyra delar från 2020 av Olivia Sandell för produktionsbolaget Banda.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Jag tittar alltid efter halvsyskon på stan, säger Sathima, som vet att minst tio personer i Sverige har samma pappa som hon. En man i Golden City Dixies från Sydafrika som turnerade i Sverige 1959. Våren 1959 fylls svenska folkparker och festplatser av människor som vill höra och uppleva bandet Golden City Dixies från Sydafrika. Orkestern är den första någonsin som tillåtits åka på turné i Europa från apartheidregimens Sydafrika och två sångerskor och 20 musiker och dansare reser runt i bussar och uppträder i ett cirkustält varje kväll. I Borlänge bestämmer sig några av musikerna i bandet för att hoppa av turnén och stanna. Och under tre års tid i början av 60-talet får en av bandets sångare många barn med olika kvinnor runtom i Sverige. -1975 skaffade han sin officiella familj, vi är allt det här andra som har pågått i bakgrunden, säger Sathima. Lotta Malmstedt har sökt upp Sathima, Marcus och Pernilla, som kommer från olika delar av Sverige och som har olika mammor, men samma pappa. En man som de inte känner och knappast träffat. Som är närvarande men ändå inte. Här kan du hitta information om Golden City Dixies: https://www.facebook.com/Golden-City-Dixies-friends-and-families-196128151721/

Nike Markelius (Tant Strul, Nike och Röda Orkestern, Nike Gurra etc) Att spela trummor är att lyssna att dansa, sy ihop musiken till en helhet, att ge de andra musikerna stabil en grund att stå på. Att stå för dynamiken. Att spela trummor är att lyssna intensivt och förenas med en basgång och bilda en stabil svängig rytmsektion.  Nike Markelius är en en centralgestalt  i svensk punk och ny våg. Redan som 16 åring debuterade hon och började turnera och producera  musik. Punkens värderingar, metoder och estetik är alltid närvarande i hennes alster. Hon är också skribent, poet, sångare, debattör och  multiinstrumentalist. Hennes musikaliska självbiografi “Trumslag Hjärtslag” kom ut 2016. Hon var medskapare i det musikerdrivna musikbolaget Diva. Konstnärligt skapande är livsviktigt för henne. Nya ideér dyker upp hela tiden som hon tvingas ta tag i, vilket gjort att hon prioriterat kreativitet framför rikedom och trygghet. 

Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget. Det skrev Ravel under första världskrigets slut och Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten Le Tombeau de Couperin. Gång på gång väljer jag att lyssna på Maurice Ravels Menuet ur Le tombeau de Couperin. Fyra minuter och fyrtioen sekunder instrumental musik. Blåsarna går rätt in i melodin. Oboen har solot men stöds av klarinetter och fagotter. Strax därefter ett engelskt horn och senare flöjterna. Stråkarna knäpper på strängarna de första takterna innan de låter de långa dragen ta över. Det är melankolisk musik. Melodiös, melankolisk musik.  Sviten spelades för första gången 11 april 1919. Ravel skrev den först för piano under första världskriget. Han var chaufför i det militära, han körde trupper till fronten. Sviten var tänkt som en hyllning till 1700-talets musik, i synnerhet den franska och den tillägnades tonsättaren Francois Couperin. Men kriget hade gjort Ravel sjuk, trött och sömnlös. I början av 1917 dog Ravels mor 76 år gammal. Han slutade komponera under tre år och slutförde bara äldre projekt. Han var då gäst hos monsieur och madame Fernand Dreyfus i Lyons-la Forêt nordväst om Paris. Madame Dreyfus var Ravels "marraine de guerre" - ett slags frivillig stöd under kriget. En person som tog hand om en, skickade tidningsklipp och små presenter till fronten. Man har funnit 55 brev från Ravel till henne under några månader 1916. De berättade mycket om krigsupplevelserna och Ravel vilade ut hos paret under och efter krigsslutet. Där skrev han färdigt pianooriginalet Le Tombeau de Couperin och dedicerade de sex småstyckena till sex olika vänner som dödats i kriget. Tombeau är en term för minnesmusik och just stycket Menuet tillägnade Ravel Jean Dreyfus. À la mémoire de Jean Dreyfus. Det var en styvson, som det hette då, till Ravels marraine de guerre Madame Dreyfus.      När sviten spelades för första gången på en konsert blev de så väl mottagna att alla sex stycken fick spelas en gång till. Några undrade över det ljusa anslaget i musiken och då replikerade Ravel: "De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad."      Det vi talat om hittills ger oss ledtrådar till musiken. De döda vännerna under första världskriget, mamman, "marraine de guerre", barocken och de danssviter man ofta skrev då och 16- och 1700-talen som Couperin levde och skrev musik i. Tombeau de Couperin. Minnesmusik. Det är alltså sorg och kaos runt Ravel och han skriver något av det vackraste som finns. Jag tänker ofta på den fantastiska kreativitet som övergångsperioder som 1920- och 1950-talen uppvisar. Efterkrigsperioder är dynamiska. Nya perspektiv, nya sätt att se saker på får utrymme. Ett exempel: Året efter, i februari 1920, arrangerade Ravel själv om fyra av de sex styckena för orkester och den här orkestersviten blev sedan i november 1920 grunden till en balett för Rolf de Marés Svenska baletten. Minst 165 gånger framfördes de Marés och Jean Borlins koreografi till Ravels musik. Premiär på Théâtre des Champs-Elysées.     Menuetten är skriven i G-dur. Allegro moderato, tre-fjärdedels takt. Orkestern består av två flöjter, oboe, engelskt horn, två klarinetter, två fagotter, två horn, trumpet, harpa och stråkar. Den är skriven i en klassisk form, med ett tema som förändras och återkommer. Orkestreringen är återhållen, här hör vi de olika instrumenten kristallklart. Oboen är det främsta soloinstrumentet, men också flöjten och det engelska hornet har solopartier. Hornen och trumpeten ger färg, men lägger sig inte i strukturen. Melodilinjen är betonad och oftast får harpan och stråkarna knäppa fram accenterna. "Det finns en innesluten melodisk grund i all väsentlig musik", ska Ravel ha sagt. En oerfaren oboist kan i början av Menuet få problem med andningen. Det går inte fort, men artikulationen är viktig. Det finns något folkviseaktigt som bryter igenom då och då. En vemodig barnvisa. Men historiskt har G-dur ofta använts när man ska ge musiken en ljus, positiv och optimistisk karaktär. Det gäller att inte smeta ner sig för långsamma tempi. Allegro moderato är en sorglös tempobeteckning. Spelar man den lätt och ledigt sköter melodin själv om känslosamheten. Det är vemodigt - men det är ingen begravningsmenuett.       I varje stycke musik finns ett tryck. En täthet och ett tempo som går att öka och minska. Det trycket finns i varje konstverk, men det ser olika ut för de skilda konsterna. I musiken har det med tempot och med orkestreringen att göra. I Menuet finns ett tempo som nära nog exakt motsvarar en normal puls - alltså inte puls vid vila eller vid ansträngning. Arbetspuls, 92 slag per minut. 92 taktslag. Samtidigt går musikens melodi i olika tempo. Den drar fortare ibland, stannar upp, hetsar, hämtar fart, minskar. Ibland är det bara en plockande stråke och en blåsare som sedan får hjälp av ytterligare stråkar och blåsare för att höja det där trycket. Det är som med en kropp. Ovanpå pulsen finns andningen, gesterna, stickningar i armen, rycket i benen. Hjärtat, pulsen är i mitten. Flöjterna är ljusa. Hornen, trumpeten och fagotterna är mörka här. Oboen, det engelska hornet och klarinetterna är kalla. Harpan och stråkarna varma. Ravel går mellan kallt och varmt, mellan mörkt och ljust. De första tonerna för oboen är som en liten snubbling, ett extra steg, en kort drill.       Här lockar det söta, här påminns vi om det syrliga. Den kalla handen på pannan är en mors hand, likaväl som en död väns kyliga fingertoppar. Den varma vinden påminner om andra dagar, en ungdomstid, men också om den heta stanken från slagfältet. Ljuset, explosionen, mörkret, vilan. När Maurice Ravel dog många år senare, 1937, var det noterna till Menuet som stod på hans notställ. De står där fortfarande. Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.se   Musiken i inslaget spelas av Montreals symfonikorkester ledda av Charles Dutoit och av pianisten Vlado Perlemuter.

Kring många nedlagda band finns det en väv av myter som håller minnet vid liv, men inte kring 1980-talsorkestern Thirteen Moons. De är nog mest bortglömda. Historiens alla beståndsdelar finns ändå där: den blygsamma starten, löftet om succé, misslyckandena, avhoppen, återföreningarna, spriten, tomheten, vänskapen och döden, och - inte minst - ett fantastiskt debutalbum som så här över 32 år senare låter tidlöst och nära. Men det blev inte som de hade tänkt sig. Den bortglömda orkestern är en berättelse av journalisten och musikkritikern Po Tidholm om det svenska 80-talsbandet Thirteen Moons, deras enda chans och den glömska som följde. Bandet bestod av saxofonisten Mats Gunnarsson som avled 2014, gitarristen Anders Holm och Göran Klintberg som sjöng. Vid sidan av Holm och Klintberg medverkar också skivbolagsdirektören Per Kviman, artisten Kajsa Grytt och författaren Bengt Ohlsson. En P2 Dokumentär av Po Tidholm.

Kring många nedlagda band finns det en väv av myter som håller minnet vid liv, men inte kring 1980-talsorkestern Thirteen Moons. De är nog mest bortglömda. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Historiens alla beståndsdelar finns ändå där: den blygsamma starten, löftet om succé, misslyckandena, avhoppen, återföreningarna, spriten, tomheten, vänskapen och döden, och - inte minst - ett fantastiskt debutalbum som så här över 32 år senare låter tidlöst och nära. Men det blev inte som de hade tänkt sig. ”Den bortglömda orkestern” är en berättelse av journalisten och musikkritikern Po Tidholm om det svenska 80-talsbandet Thirteen Moons, deras enda chans och den glömska som följde. Bandet bestod av saxofonisten Mats Gunnarsson som avled 2014, gitarristen Anders Holm och Göran Klintberg som sjöng. Vid sidan av Holm och Klintberg medverkar också skivbolagsdirektören Per Kviman, artisten Kajsa Grytt och författaren Bengt Ohlsson. En P2 Dokumentär av Po Tidholm.

Panelen beklagar sötsliskigheten i violinisten Joshua Bells inspelning av Scottish Fantasy och prisar ukrainske Vladimir Silvestrovs cellomusik. Möt också den brittiske pianisten Paul Lewis. Veckans skivor: JOSHUA BELL BRUCH SCOTTISH FANTASY Musik av Max Bruch: Scottish Fantasy för violin och orkester och Violinkonsert nr 1 Joshua Bell, violin Academy of St. Martin in the Fields i London Sony Classical 19075842002 Betyg: 3 CROSSING BORDERS Vokalmusik av bl.a. Line Tjørnhøj, Carl Nielsen och Wilhelm Stenhammar Ars Nova Copenhagen, kör Paul Hillier, dirigent Da Capo Records 6.220626 Betyg: 4 HIEROGLYPHEN DER NACHT Musik för cello av Valentin Silvestrov Anja Lechner, cello och tamtam Agnès Vesterman, cello ECM New Series 2389 4815692 Betyg: 4 OTELLO Opera av Giuseppe Verdi Jonas Kaufmann, tenor Marco Vratogna, baryton Maria Agresta, sopran Orkestern vid Royal Opera House i London Antonio Pappano, dirigent Sony Classical Betyg: 4 Musikrevyn möter: Paul Lewis Den brittiske pianisten Paul Lewis är en mästare på den wienklassiska repertoarens Haydn, Mozart, Beethoven och Schubert. Han är just nu aktuell som juryordförande i pianotävlingen Leeds Piano Competition. Albert Ehrnrooth träffade Lewis i hans hem utanför London och pratade Brexit, Brahms och bibliotek.  Referensen: En omistlig inspelning av Verdis Otello Vi jämför Jonas Kaufmanns Otello med Placido Domingo i samma roll, i en inspelning med Bastilleoperans orkester från 1993 utgiven på Deutsche Grammophon. Johans bästa: Tristan och Isolde med Bernstein Johan Korssell rekommenderar en ny dvd med en uppsättning av Wagners Tristan och Isolde, dirigerad av Leonard Bernstein. Inspelad i München 1983. En rekordlångsam tolkning!

Proffsorkestern Kvinnornas Filharmoni grundades i San Francisco 1981 och existerade till 2004. Kvinnliga musiker och dirigenter spelade huvudsakligen kvinnliga tonsättares verk. The Women's Phiharmonic hette från början The Bay Area Women's Philharmonic då den grundades i San Francicso. En fulltalig orkester med 65 musiker. En liknande symfoniorkester hade aldrig funnits tidigare. Jag besökte orkestern och intervjuade första flöjtisten Carol Adee i San Francisco 1994, under orkesterns fjortonde säsong. Signifikativt för orkestern är intelligenta framföranden av verk som tidigare negligerats. Orkestern hade, när den här intervjun gjordes, presenterat verk av 120 kvinnliga kompositörer, av dessa har 105 varit premiärer och 32 verk var beställda av orkestern. Ofta har orkestern ett standardverk på sin repertoar. Dels för att sätta in verken i en tidsdräkt men också för att göra det aningen lättare för musikerna som annars ständigt får arbeta med helt okända verk. Women's Philharmonic hade ett starkt genomslag i det amerikanska etablissemanget och kallades "en virtuos orkester med en rå kraft som drar undan alla stereotypa bilder av kvinnliga musiker och kompositörer." 1993 vann Women's Philharmonic två prestigefyllda priser: The American Symphony Orchestra League gav dem ett pris som den orkester som har stått för det starkaste engagemanget i ny amerikansk musik. Dessutom vann orkesterns CD The Women's Philharmonic: Mendelssohn, Schuman, utgiven av KOCH International Classic, The Indie Award för årets bästa klassiska inspelning. Sammanlagt gav orkestern ut fem CD-skivor, den sista med musik av tonsättaren Florence Price, den första afroamerikanska kvinna som skrev en symfoni. The Music of Florence Price 2001, Koch International Classics 7518, blev återutgiven 2008. Orkesterns verksamhet stöttades av statliga, lokala och privata fonder. -Visst älskar jag att spela Beethovens symfonier, säger flöjtisten Carol Adee. Men i Women's Philharmonic känns det som om jag tar del i historien. Att jag spelar här har en större mening. Jag gör det inte enbart för mitt eget nöje eller för publikens skull. Den här orkestern ger något som ingen någonsin har gett tidigare. Jag känner historiens vingslag.     LÅTLISTA: CONCERTINO FOR HARP AND ORCHESTRA, Allegretto Germaine Tailleferre Women´s Philharmonic, Gillian Benet, harpa. Joanne Faletta, dirigent KOCH International Classics 3-7169-2 H1   OUVERTURE Fanny Mendelssohn Women´s Philharmonic Joanne Faletta, dirigent KOCH International Classics 3-7169-2 H1   PIANO CONCERTO, Allegro maestoso Clara Schumann Women´s Philharmonic, Angela Cheng, piano Joanne Faletta, dirigent KOCH International Classics 3-7169-2 H1   D´ UN MATIN DE PRINTEMPS Lili Boulanger Women´s Philharmonic  Joanne Faletta, dirigent KOCH International Classics 3-7169-2 H1

I Syrien har kulturlivet blivit helt utarmat. Men ändå finns det fortfarande hopp. Syriska musiker strömmar samman i Bremen för att grunda en orkester. Men det blir många hinder på vägen. Orkestern saknar både resurser och organisation. Några musiker saknar instrument. Ska orkestern lyckas etablera sig som en syrisk institution i Europa? Av Cecilia Josefson i samarbete med Kjetil Saugestad och Tuva Jorfald, NRK Dokumentar.

Syrian Expat Philharmonic Orchestra består av musiker som har flytt från krigets Syrien och bor på olika håll i Europa. I den här första delen följer vi deras kamp för att skapa orkestern. Vi följer hur musikerna strömmar samman från alla håll i Europa för att genomföra den första konserten i Bremen i Tyskland och genom det första årets turbulens. Vi möter musiker som saknar instrument, som inte har träffat varandra på många år, som för första gången på länge får tillbaka sin yrkesidentitet och som vill försöka rädda en spillra av syrisk kultur. Orkestern står i den här första delen inför stora utmaningar och saknar både resurser och organisation. Ska orkestern lyckas etablera sig som en syrisk institution i Europa eller inte? I programmet medverkar bland andra grundaren kontrabasisten Raed Jazbeh från Aleppo, harpisten Losana Al Zaeem från Damaskus och den Bremenbaserade dirigenten Martin Lentz. Producent Cecilia Josefson i samarbete med Kjetil Saugestad, NRK Dokumentar.

Syrian Expat Philharmonic Orchestra består av musiker som har flytt från krigets Syrien och bor på olika håll i Europa. I den här första delen följer vi deras kamp för att skapa orkestern. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi följer hur musikerna strömmar samman från alla håll i Europa för att genomföra den första konserten i Bremen i Tyskland och genom det första årets turbulens. Vi möter musiker som saknar instrument, som inte har träffat varandra på många år, som för första gången på länge får tillbaka sin yrkesidentitet och som vill försöka rädda en spillra av syrisk kultur. Orkestern står i den här första delen inför stora utmaningar och saknar både resurser och organisation. Ska orkestern lyckas etablera sig som en syrisk institution i Europa eller inte? I programmet medverkar bland andra grundaren kontrabasisten Raed Jazbeh från Aleppo, harpisten Losana Al Zaeem från Damaskus och den Bremenbaserade dirigenten Martin Lentz. Producent Cecilia Josefson i samarbete med Kjetil Saugestad, NRK Dokumentar.

Hans använder recitationer av Naima Wifstrand och Karin Boye. - I all lyrik finns musik och rytm i hur man formar en fras, förklarade poeten Eva Ströms pianolärare. I andra programmet i serien Musiken har ordet möter vi musikern och filmskaparen Hans Appelqvist, poeten, författaren och tidigare läkaren Eva Ström, operaskolade rockmusikern Nike Markelius och dramaturgen och författaren Carsten Palmaer. Hans Appelqvist är utbildad till Tonemeister under tre år vid det danska Musikkonservatoriet i Köpenhamn. I en tonmästare samlas både den tekniska och den musikteoretiska kunskapen. En Tonemeister är alltså en slags länk mellan tekniker och musiker. Hans Appelqvist fascineras av röstens skörhet hos amatörsångare. - Jag dras även till röstklangen hos äldre kvinnor och använder raspiga recitationer av Naima Wifstrand och Karin Boye i mina musikstycken, berättar Hans Appelqvist. Till videofilmen Sjunga slutet nu skapade han fantasifiguren Klot som är vän med pojken Vissen. Klot är en svävande boll med mun och hen talar amerikanska med en syntetisk/digitaliserad stämma. Hans Appelqvist säger att det också är det tekniska i detta som verkligen intresserar honom. Poeten, författaren och tidigare läkaren Eva Ström belönades 2003 med Nordiska Rådets Litteraturpris. Vid pianot komponerade Eva Ström små stycken som tonåring. Hon skrev text till ett oratorium, dikter till musik av Bach och libretto till kortoperan Du får inte gå tonsatt av Ylva X Arkvik. - Jag menar att det i all lyrik finns musik och rytm i hur man formar en fras. Det lärde jag mig av min pianolärare. Han diskuterade hela tiden hur fraser hänger ihop och hur musiken byggs upp. Så är det! En rytm kommer inom en för att sedan ordsättas, säger Eva Ström som läser flera av sina dikter i programmet. -Jag är övertygad om att det finns något musikaliskt i att vara läkare. Utan att lyssna på olika ljud i människokroppen skulle det inte fungera. Den operaskolade rockmusikern Nike Markelius är barnbarn till arkitekten Sven Markelius som ritade Helsingborgs Konserthus. Nike valde friheten i rockmusiken. Hon spelar trummor i Tant Strul och hon spelar elgitarr, sjunger och komponerar musik till Nike och Röda Orkestern. Senaste projekt är aktuella CDn Det står skrivet med politiska texter av författare och poeter. Gästmusiker är bl a klarinettisten Emil Jonasson och stråkkvartetten Fläskkvartetten. - Sverige och världen står inför oerhörda förändringar och försämringar i klimat, i världsekonomi och genom ökade klassklyftor. Jag ville inte skriva 15 texter själv, utan var nyfiken på andra människors reaktion på detta och ville ge min musikaliska röst åt deras ord. Trots att jag var väldigt sjuk själv och på väg att bli utförsäkrad, berättar Nike Markelius. Dramaturgen Carsten Palmaer är en av de författare Nike Markelius kontaktade. Han översatte diktaren Heinrich Heines Vandringsråttorna, skriven på 1840-talet. - Jag gillar råttor! De är fula, skalliga och omoraliska. Text och musik får aldrig bli alltför goda kompisar. Därför är jag barnsligt förtjust i fula texter till vackra melodier och vice versa, förklarar Carsten Palmaer. Hans Appelqvists hemsida: http://www.sifantin.net Hans Appelqvist, filmen Sjunga slutet nu: http://www.hapna.com/H47.html Eva Ström, blogg: http://evastrom.blogg.se Eva Ström, Albert Bonniers förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086 Nike Markelius, SKAP: http://www.skap.se/medlemmar/nike-markelius Nike & Röda Orkestern: https://www.facebook.com/nikeochrodaorkestern Carsten Palmaer, adlibris: http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=advanced&author=Carsten+Palmaer&fromproduct=true Carsten Palmaer, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Carsten_Palmaer   Spellista: Crepuscolo Oscar Bianchi Anna Petrini, kontrabas-blockflöjt Crepuscolo Works for the Paetzold Contrabass Recorder dB Productions dBCD143   Den blå handen tar Nike Markelius Nike Markelius, sång och Röda Orkestern Det står skrivet MNW             MNWCD 346   För mig är det inte verkligt Hans Appelqvist Naima   Vissen och Sot Hans Appelqvist Sjunga slutet nu   Sjunga slutet Hans Appelqvist Sjunga slutet nu   How come Hans Appelqvist Sjunga slutet nu   Små människor utan hår Hans Appelqvist. Naima Wifstrand Naima   Jag tecknar i mitt skrev Hans Appelqvist. Karin Boye Naima   Naimamelodin Hans Appelqvist. Naima Wifstrand. Naima   När solen dör Hans Appelqvist Sjunga slutet nu   Du får inte gå - kortopera Ylva Q Arkvik, musik. Eva Ström, libretto Elin Rombo, Andreas Landin. Vadstena operaorkester. Dirigent Boman. Inspelning SR.   De förföljda funktionerna Ákos Rózmann, musik. Eva Ström, text. Brandenburg   Konsert for violin & stråkorkester med bc nr 1 a-moll bwv 1041 J S Bach Julia Fischer   En saga om en sten Karin Ström Karin Ström, sång och piano. En saga om en sten Datadamen Records DDR002   Den blå handen tar Nike Markelius Nike Markelius, sång och Röda Orkestern Det står skrivet MNW             MNWCD 346   Vandringsråttorna Nike Markelius, musik. Heinrich Heine, text. Carsten Palmaer, översättning Nike Markelius, sång och Röda Orkestern Det står skrivet MNW             MNWCD 346   Vandringsråttorna Nike Markelius, musik. Heinrich Heine, text. Carsten Palmaer, översättning Nike Markelius, sång och Röda Orkestern Det står skrivet MNW             MNWCD 346

Vad händer om en symfoniorkester väljer en annan solist än den cellist tonsättaren vill ha för konserter och skivinspelningar? Möt tonsättaren Tommie Haglund och solocellisten Ernst Simon Glaser. Haglund och Glaser är två av personerna i ett triangeldrama, där även en annan solocellist figurerar. Den förste solocellisten, en mycket nära vän, som från början inspirerade Tommie Haglund till att komponera cellokonserten Flaminis Aura.Tonsättaren Tommie Haglund fick en förfrågan från Göteborgs Symfoniorkester, som ville spela in Flaminis Aura med sin egen solocellist, Ernst Simon Glaser. Tommie Haglund ville dock ha sin vän, den förste solocellisten. Orkestern ändrade inte sitt krav och efter ett års betänketid sade Tommie Haglund slutligen ja till orkesterns solocellist, till konserter och skivinspelning. Om Tommie Haglunds cellokonsert skriver musikskribenten Tony Lundman: det är ofta utifrån de små cellernas suckar och vridande rörelser han kan bygga upp en klangligt och orkestralt svällande massverkan. Tony Lundman fortsätter: Haglund är på sätt och vis en romantiker, men musiken saknar fåfänga och den befinner sig långt bortom nyromantikernas kyliga tillämpning av effekter". Författaren Erik Wallrup har talat om hur Haglunds musik stämmer sina lyssnare, som man stämmer ett instrument. Förutom att Tommie Haglund har en stark relation till de musiker som spelat och spelat in hans musik så har mycket musik som Tommie Haglund tonsatt genom åren en starkt personlig bakgrund. Cellokonserten Flaminis Aura är inget undantag. Den är baserad på minnen från hans barndom då han, under en sjukhusvistelse i ett och ett halvt år, på nätterna lekte med de knaster och de störningar som han fick fram genom att vrida på ratten på radions AM-band. Många år senare, efter en misslyckad ryggoperation blev Tommie Haglund än en gång fjättrad vid sängen. Han var förlamad från midjan och neråt och kunde inte gå. I sängen skrev han cellokonserten efter en beställning. Han mindes barndomens drömmar om att det fanns ljud i rymden och fick kontakt med NASA som, med hjälp av Voyager-satelliten, tagit upp vad man sa var ljud från solvindar och elektromagnetiska vågor. NASA hade processat ljudet genom datorer för att få det att låta som det skulle gjort om det hade funnits syre i rymden. Tommie Haglund fick lov att använda det här s k rymdljudet och det är inkomponerat i cellokonserten Flaminis Aura. Genom att en ny solocellist och en ny symfoniorkester spelade hans konsert upptäckte tonsättaren Tommie Haglund nya sidor i sitt verk. Men det var smärtsamt att överlämna solopartierna till en annan cellist. Det handlar om kärlek, förklarar Tommie Haglund. Kärlek till konsten och kärleken till de man älskar och respekterar, bl a musikerna. Det är musikerna som uppfyller ens drömmar och som ser till att ens musik får liv och kan ta plats. Samtidigt skriver jag musik för att den skall nå ut till lyssnarna. Tommie Haglunds hemsida: http://tommiehaglund.weebly.com Tommie Haglund, Gehrmans Musikförlag: http://www.gehrmans.se/upphovsman/tommie_haglund Solocellisten Ernst Simon Glaser berättar i programmet hur han upplevde sin position som den cellist som tonsättaren från början var tveksam till. Jag trodde att det fanns förväntningar på hur musiken skulle låta. Men jag kunde inte spela på det sättet. När jag sedan mötte Tommie Haglund var han helt öppen för min egen tolkning, naturligtvis, säger Ernst Simon Glaser. Jag känner ödmjukhet för Tommie och för den förste solisten och har stor respekt för det som de skapat tillsammans. Det är ett dilemma för en kompositör som önskar en speciell solist. Det är kanske även ett dilemma för en dirigent som vill ha en egen solist. Men dilemmat är störst för den solist som blir ratad. Jag förstår att han är sårad, det hade jag också varit, förklarar Ernst Simon Glaser. Musik är en personlig konstform där vi har starka och subjektiva åsikter. Det är svårt att göra musik till något objektivt. Ernst Simon Glaser anser att det är en styrka för en orkester att använda sina egna solister, vilka blir tryggare och bättre, medan orkestern blir tänd och stödjande. Man visar hänsyn och känner ansvar för varandra och för att alla skall må bra, både personligt och jobbmässigt. Ernst Simon Glasers far, violinisten Ernst Glaser, var mångårig konsertmästare i Oslofilharmonien tills han, vid nazisternas ockupation under andra världskriget tvingades på flykt till Sverige. Ernst Simon Glasers hemsida: http://www.ernstsimonglaser.com Ernst Simon Glaser, Dextra Musica: http://sparebankstiftelsen.no/en/Dextra-Musica/Musicians/Ernst-Simon-Glaser Musiklista:Röstens dotter Tommie Haglund Markus Leoson slagverk. Joachim Gustafsson, dirigent Hymns to the Night Phono Suecia PSCD CD 184 Flaminis Aura Tommie Haglund Ernst Simon Glaser, cello. Göteborgs Symfoniorkester. David Afkham, dirigent SR P2 Liveinspelning Flaminis Aura Tommie Haglund Ernst Simon Glaser, cello. Göteborgs Symfoniorkester. David Afkham, dirigent SR P2 Liveinspelning Flaminis Aura Tommie Haglund Ernst Simon Glaser, cello. Göteborgs Symfoniorkester. David Afkham, dirigent SR P2 Liveinspelning Fantasiestücke, Op. 73 Robert Schumann Ernst Simon Glaser Liv Glaser Schubert & Shumann SIMAX classics PSC 1175 Flaminis Aura Tommie Haglund Ernst Simon Glaser, cello. Göteborgs Symfoniorkester. David Afkham, dirigent SR P2 Liveinspelning Flaminis Aura Tommie Haglund Ernst Simon Glaser, cello. Göteborgs Symfoniorkester. David Afkham, dirigent SR P2 Liveinspelning Flaminis Aura Tommie Haglund Ernst Simon Glaser, cello. Göteborgs Symfoniorkester. David Afkham, dirigen SR P2 Liveinspelning Flaminis Aura Tommie Haglund Ernst Simon Glaser, cello. Göteborgs Symfoniorkester. David Afkham, dirigent SR P2 Liveinspelning Flaminis Aura Tommie Haglund Ernst Simon Glaser, cello. Göteborgs Symfoniorkester. David Afkham, dirigent SR P2 Liveinspelning Flaminis Aura Tommie Haglund Ernst Simon Glaser, cello. Göteborgs Symfoniorkester. David Afkham, dirigent SR P2 Liveinspelning

USA:s Grand Old Lady inom nutida musik är Ellen Taaffe Zwilich, en världstonsättare som varken vill kännas vid det eller ser sig som den pionjär hon är. Birgitta Tollan mötte Ellen Taaffe Zwilich i tonsättarens våning på Manhattan och fick en upplevelse hon inte haft på 40 år. Ellen Taaffe Zwilich är nestorn bland tonsättande kvinnor som givit inspiration till och varit förebild för många. En pionjär av högsta klass vars musik har framförts, spelats in och sänts ut över hela västvärlden. Nu har hon fyllt 75.Som första kvinna tog Ellen Taaffe Zwilich 1975 kompositionsexamen på legendariska Juilliard School of Music på Manhattan. Hon var även första kvinna att tilldelas Pulitzerpriset i musik. Året var 1983 och hon fick priset för sin Symfoni Nr 1. Zwilich är också första och förmodligen den enda kvinnliga tonsättare som blivit omnämnd i den tecknade serien Snobben av Charles M Schulz (se bild).Namnet Taaffe är irländskt och namnet Zwilich fick hon av sin för många år sedan avlidne make, violinisten Joseph Zwilich, som spelade i Metropolitanoperans orkester i New York. Ellen Taaffe Zwilich började som violinist och redan 1964 tog den brittiske dirigenten Leopold Stokovsky med henne i sin orkester The American Symphony i New York. Orkestern hade flera kvinnor, afroamerikaner och asiater bland sina musiker. Något som var mycket ovanligt på den tiden då de flesta amerikanska symfoniorkestrar mest bestod av manliga europeiska musiker. Att hon bedömdes för sin musikaliska begåvning och inte för sitt kön gav Ellen Taaffe Zwilich både styrka och självkänsla när hon sedan började komponera på allvar.Hennes verklista är synnerligen lång. Den innehåller alla genrer förutom opera, bl a en solokonserter för svenske trombonisten Christian Lindberg.I programmet medverkar även pianisten Joseph Kalischstein i trion Kalichstein-Laredo-Robinson som Zwilich skrivit musik till under 30 år. - Jag känner en fysisk glädje över att spela hennes stycken. På samma sätt som det känns att spela Mozarts musik. Hennes musikaliska material; rytmen, energin och intensiteten, liknar den hos Beethoven, förklarar Joseph Kalischstein.De musiker, ensembler och orkestrar som hon samarbetar med kallar Ellen Taaffe Zwilich för sina familjemedlemmar. - Jag vill inte sitta i något elfenbenstorn och pumpa ut odödliga mästerverk en syssla som är helt irrelevant för världen. Nej, mina stycken skall vara något som musikerna behöver, säger Ellen Taaffe Zwilich.Vi hör bl a musik ur den nyutgivna CDn Passionate Diversions med trion Kalichstein-Laredo-Robinson, Miami String Quartet, basisten Harold Robinson och violasten Michael Tree. De spelar bl a Ellen Taaffe Zwilichs vackra Kvintett for piano, violin, viola, violoncell, kontrabas. Det är en pendeng till Franz Schuberts Forellkvintett, fast med jazz- och bluesinfluenser.En P2 Dokumentär av Birgitta TollanLåtlista:14:00 Read Gainsford, Heidi Louise Williams, Alexander Jiménez, Florida State University Symphony Orchestra - Images 14:02 John Nelson, Indianapolis Symfoniorkester - Symfoni Nr 1 14:05 Jeffrey Biegel, Alexander Jiménez, Florida State University Symphony Orchestra - Peanuts Gallery 14:08 John Nelson, Indianapolis Symfoniorkester - Symfoni Nr 1 14:11 Kalichstein-Laredo-Trion - Trio För Piano, Violin & Violoncell 14:14 Jeffrey Biegel, Alexander Jiménez, Florida State University Symphony Orchestra - Peanuts Gallery 14:19 Christian Lindberg, James Depreist, Malmö Symfoniorkester - Konsert För Trombon & Orkester 14:24 Kalichstein-Laredo-Trion - Trio För Piano, Violin & Violoncell 14:26 Christian Lindberg, James Depreist, Malmö Symfoniorkester - Konsert För Trombon & Orkester 14:31 Joseph Zwilich, James Gemmel - Sonat För Violin & Piano 14:33 Kalichstein-Laredo-Trion, Miami-Kvartetten - Septett För Pianotrio & Stråkkvartett 14:35 Kalichstein-Laredo-Trion, Miami-Kvartetten - Septett För Pianotrio & Stråkkvartett 14:41 Kalichstein-Laredo-Trion, Miami-Kvartetten - Septett För Pianotrio & Stråkkvartett 14:46 Kalichstein-Laredo-Trion, Michael Tree, Harold Robinson - Kvintett För Piano, Violin, Viola, Violoncell, Kontrabas 14:51 Kalichstein-Laredo-Trion, Michael Tree, Harold Robinson - Kvintett För Piano, Violin, Viola, Violoncell, Kontrabas

Män, män, män, och bara någon enstaka kvinna. 97 % av dirigenterna är män som dirigerar på våra konsert- och operahus i Sverige idag. Det handlar om makt. Vart tar kvinnorna vägen? Det undrar filmregissören Christina Olofson som gjort denna P2 Dokumentär. Hon fortsätter: "Av tradition och historia är dirigentyrket ett yrke för männen, för genierna. Det är långt kvar till jämställdhet i den klassiska musikvärlden. Existerar det fortfarande, år 2014, tvivel och misstro mot att välutbildade och renommerade kvinnor kan behärska dirigent yrke?För trettio år sedan gjorde jag den dokumentära långfilmen Dirigenterna. Den berättar om kvinnor som har en passion för musiken, och som har modet att bryta mot rådande värderingar och anta utmaningar. De är alla pionjärer som bryter sig in på i männens geniernas värld."Hur är läget idag? Är en kvinna på pulten alltjämt en riskabel satsning?  Finns viljan till förändring av sakernas tillstånd? Vad görs för att förändra villkoren - och hur? Om fler kvinnor står på pulten, innebär det också en förändring av vilken musik som spelas? Dirigent Marit Strindlund säger: Att kvalitet som sådan skulle hänga ihop med genus är befängt. Musicerande handlar om individer, det personliga uttrycket och konstnärlighet handlar om det personliga uttrycket, att förmedla kvalitet och hantverk inget av dem är beroende av genus, men möjlighet till utveckling har av tradition varit det. Tio röster om dirigentskapet ur kvinnors perspektiv.En P2 Dokumentär av Christina Olofson, filmregissör. Medverkande: Dirigenterna Joana Carneiro, Maria Eklund, Merete Ellegaard, JoAnn Falletta & Kerstin Nerbe Chefsdirigent och musikalisk ledare för Folkoperan, Marit Strindlund Chef och Vd Operan Stockholm Birgitta Svendén Konserthuschef för Berwaldhallen, Sveriges radios symfoniorkester och Radiokören Helena Wessman Vd och konserthuschef Göteborgs Symfonikerna och Konserthuset Göteborg Sten Cranner Rektor för Kungliga Musikhögskolan, Stockholm Cecilia Rydinger Alin

Om man håller på med liveframträdanden måste man kunna ta risker, fatta djärva beslut, och då måste man också ha en orädd orkester sa Esa-Pekka Salonen i SvD 1995. "Orkestern har följt mig på ganska vilda upptäcktsresor. Det är jag evigt tacksam för. Ibland visste jag inte riktigt var stigen låg men att spela med säkra kort är ointressant" Den unge Esa-Pekka Salonen övertygade hela musikvärlden med sin musikalitet och energi, men det var Sveriges Radios Symfoniorkester som lyckades knyta honom till sig som chefdirigent, och han är fortfarande en viktig kraft i Berwaldhallen som konstnärlig ledare för den framgångsrika Östersjöfestivalen. Sven Åke Landström berättar om svårigheterna att fylla tomrummet efter Salonen och hur 100-mannaorkestern blir en orkester med nästan lika många kvinnliga musiker som manliga. En av dem är Malin Broman, förste konsertmästare sedan 2008, som med sitt bländande musicerande och sin generositet skapar ett livfullt samarbete på podiet. En värdig efterträdare till Bernt Lysell som under flera decennier berikat orkestern med sitt glänsande spel och sin intagande personlighet. Det tredje och sista programmet om Sveriges Radios Symfoniorkester slutar med ytterligare ett chefdirigentskap, den unge brittiske dirigenten Daniel Harding som nu är på god väg att lyfta orkestern till nya konstnärliga höjder. Drömmen om 100-mannaorkestern del 3 - En P2 Dokumentärserie av Boel Adler (omgjord repris från 2011)

Med utgångspunkt i sin bok "Drömmen om 100-mannaorkestern" berättar Sven-Åke Landström här om avgörande ögonblick i Radiosymfonikernas historia under 60- och 70-talen för Boel Adler. Del 2 av 3. Idag har Sveriges Radios Symfoniorkester internationellt renommé och lockar utan problem till sig vår tids stora dirigenter och solister till sitt alldeles egna konserthus, Berwaldhallen. Sveriges Radio firar 90-årsjubileum och P2 Dokumentär berättar om avgörande musikaliska ögonblick i radioorkesterns historia. Under 1960-talet utvecklades Radioorkestern till en elitensemble under den rumänske dirigenten Sergiu Celibidaches dynamiska ledning, och under orkesterns många och lyckosamma turnéer rönte man stora framgångar till och med på de anrika konsertinstitutionerna i Wien och Berlin. Sven-Åke Landström, författaren till boken Drömmen om 100-mannaorkestern, spelade horn i Radiosymfonikerna under senare delen av 1960-talet. I det andra programmet om  Sveriges Radios Symfoniorkester berättar han om sitt livs konstnärliga höjdpunkter där Brucknerfyran i Berlin 1969 väcker särskilt starka minnen. Men framgången hade ett pris, och efter nio år sade Radiosymfonikerna nej tack till fortsatt samarbete – och Celibidache utnämndes aldrig till chefdirigent. Vi fortsätter in i 1970-talet då Sveriges Radio granskades av olika utredningar där man bland annat upptäckte ett förskräckligt resurssvinn: samtliga orkestermusiker spelade ju inte vid alla konserter, och partiturlediga musiker måste förstås kunna användas till andra uppdrag. Man kom också fram till att det allra bästa vore att utlokalisera orkestern till Norrland, eller möjligen till Skåne. Mot slutet av 1970-talet kunde man äntligen pusta ut och ta nya konstnärliga tag. Orkestern fick ett eget hem i Berwaldhallen och Herbert Blomstedt utsågs till orkesterns förste chefdirigent Men lyckan blev inte långvarig… Drömmen om 100-mannaorkestern del 2 - En programserie av Boel Adler i repris från 2011

USA:s Grand Old Lady inom nutida musik är Ellen Taaffe Zwilich, en världstonsättare som varken vill kännas vid det eller ser sig som den pionjär hon är. (Söndagens utannonserade Västanå-dokumentär sänds istället i september) Birgitta Tollan mötte Ellen Taaffe Zwilich i tonsättarens våning på Manhattan och fick en upplevelse hon inte haft på 40 år. Ellen Taaffe Zwilich är nestorn bland tonsättande kvinnor som givit inspiration till och varit förebild för många. En pionjär av högsta klass vars musik har framförts, spelats in och sänts ut över hela västvärlden. Nu har hon fyllt 75. Som första kvinna tog Ellen Taaffe Zwilich 1975 kompositionsexamen på legendariska Juilliard School of Music på Manhattan. Hon var även första kvinna att tilldelas Pulitzerpriset i musik. Året var 1983 och hon fick priset för sin Symfoni Nr 1. Zwilich är också första och förmodligen den enda kvinnliga tonsättare som blivit omnämnd i den tecknade serien Snobben av Charles M Schulz (se bild). Namnet Taaffe är irländskt och namnet Zwilich fick hon av sin för många år sedan avlidne make, violinisten Joseph Zwilich, som spelade i Metropolitanoperans orkester i New York. Ellen Taaffe Zwilich började som violinist och redan 1964 tog den brittiske dirigenten Leopold Stokovsky med henne i sin orkester The American Symphony i New York. Orkestern hade flera kvinnor, afroamerikaner och asiater bland sina musiker. Något som var mycket ovanligt på den tiden då de flesta amerikanska symfoniorkestrar mest bestod av manliga europeiska musiker. Att hon bedömdes för sin musikaliska begåvning och inte för sitt kön gav Ellen Taaffe Zwilich både styrka och självkänsla när hon sedan började komponera på allvar. Hennes verklista är synnerligen lång. Den innehåller alla genrer förutom opera, bl a en solokonserter för svenske trombonisten Christian Lindberg. I programmet medverkar även pianisten Joseph Kalischstein i trion Kalichstein-Laredo-Robinson som Zwilich skrivit musik till under 30 år.  - Jag känner en fysisk glädje över att spela hennes stycken. På samma sätt som det känns att spela Mozarts musik. Hennes musikaliska material; rytmen, energin och intensiteten, liknar den hos Beethoven, förklarar Joseph Kalischstein. De musiker, ensembler och orkestrar som hon samarbetar med kallar Ellen Taaffe Zwilich för sina familjemedlemmar.  - Jag vill inte sitta i något elfenbenstorn och pumpa ut odödliga mästerverk en syssla som är helt irrelevant för världen. Nej, mina stycken skall vara något som musikerna behöver, säger Ellen Taaffe Zwilich. Vi hör bl a musik ur den nyutgivna CDn Passionate Diversions med trion Kalichstein-Laredo-Robinson, Miami String Quartet, basisten Harold Robinson och violasten Michael Tree. De spelar bl a Ellen Taaffe Zwilichs vackra Kvintett for piano, violin, viola, violoncell, kontrabas. Det är en pendeng till Franz Schuberts Forellkvintett, fast med jazz- och bluesinfluenser. En P2 Dokumentär av Birgitta Tollan (repris från sep-14)

Innan världssopranen Birgit Nilsson dog instiftade hon ett stort musikpris på 1 miljon US dollar. Det gick 2014 till hennes favoritorkester Wienfilharmonikerna. Birgit Nilsson, eller La Nilsson som hon också kallades, fick sitt genombrott på Kungliga operan 1947, i Verdis opera "MacBeth" som Lady Macbeth och intog därefter successivt världens stora operascener med sin röst och sin personlighet. - Birgit Nilsson var en av 1900-talets största sångerskor. När hon kom ut på scenen var det som att Brünhilde steg ut ur Wagners partitur på riktigt eller som att Elektra steg ut ur Strauss partitur, säger en av orkesterns försteviolinister Clemens Hellsberg. Wienfilharmonikerna - eller Wiener Philharmoniker som de säger i Österrike - är en orkester där det är orkesterns egna medlemmar som bestämmer vilka som ska bli nya medlemmar och vilka de ska dirigeras av. De har sedan mer än 80 år ingen chefsdirigent men har spelat med världens främsta dirigenter, däribland Gustav Mahler, Richard Strauss, Arturo Toscanini, Bruno Walter, Wilhelm Furtwängler, Hans Knappertsbusch, Clemens Krauss, Karl Böhm, Herbert von Karajan, Sir Georg Solti och Leonard Bernstein. Orkestern bildades 1842 och var en del av byggandet av det nazistiska Österrike vilket de själva lät utreda för några år sedan. En annan kontroversiell fråga har varit att det under mycket lång tid bara kunde vara medlemmar i orkestern, men sedan 1997 kan också kvinnor vara det. Bland dem finns andreviolinisten Patricia Koll som berättar om sitt arbete i orkestern, där även hennes far Heinrich Koll spelar. I programmet medverkar de stora operasångarna Nina Stemme, Bryn Terfel och Cecilia Bartoli, försteviolinisten Clemens Hellsberg, försteviolinisten och orkesterns ordförande Andreas Grossbauer, andreviolinisten Patricia Koll, altviolinisten Heinrich Koll, chefen för Wiener Staatsoper Dominique Meyer och kompositören och dirigenten René Staar. En P2-dokumentär av Kerstin Berggren.

Kan styrning på det här sättet vara förödande för den enskilde musikern eller för musiken? Eller kan den medföra något positivt? I ett dilemma kring en cellokonsert kommer tonsättaren Tommie Haglund och solocellisten Ernst Simon Glaser till tals. Haglund och Glaser är två av personerna i ett triangeldrama, där även en annan solocellist figurerar. Den förste solocellisten, en mycket nära vän, som från början inspirerade Tommie Haglund till att komponera cellokonserten Flaminis Aura. Tonsättaren Tommie Haglund fick en förfrågan från Göteborgs Symfoniorkester, som ville spela in Flaminis Aura med sin egen solocellist, Ernst Simon Glaser. Tommie Haglund ville dock ha sin vän, den förste solocellisten. Orkestern ändrade inte sitt krav och efter ett års betänketid sade Tommie Haglund slutligen ja till orkesterns solocellist, till konserter och skivinspelning. Manus och produktion, Birgitta Tollan Om Tommie Haglunds cellokonsert skriver musikskribenten Tony Lundman: ”det är ofta utifrån de små cellernas suckar och vridande rörelser han kan bygga upp en klangligt och orkestralt svällande massverkan.” Tony Lundman fortsätter: ”Haglund är på sätt och vis en romantiker, men musiken saknar fåfänga och den befinner sig långt bortom nyromantikernas kyliga tillämpning av effekter. Författaren Erik Wallrup har talat om hur Haglunds musik ”stämmer sina lyssnare, som man stämmer ett instrument.” Förutom att Tommie Haglund har en stark relation till de musiker som spelat och spelat in hans musik så har mycket musik som Tommie Haglund tonsatt genom åren en starkt personlig bakgrund. Cellokonserten Flaminis Aura är inget undantag. Den är baserad på minnen från hans barndom då han, under en sjukhusvistelse i ett och ett halvt år, på nätterna lekte med de knaster och de störningar som han fick fram genom att vrida på ratten på radions AM-band. Många år senare, efter en misslyckad ryggoperation blev Tommie Haglund än en gång fjättrad vid sängen. Han var förlamad från midjan och neråt och kunde inte gå. I sängen skrev han cellokonserten efter en beställning. Han mindes barndomens drömmar om att det fanns ljud i rymden och fick kontakt med NASA som, med hjälp av Voyager-satelliten, tagit upp vad man sa var ljud från solvindar och elektromagnetiska vågor. NASA hade processat ljudet genom datorer för att få det att låta som det skulle gjort om det hade funnits syre i rymden. Tommie Haglund fick lov att använda det här s k rymdljudet och det är inkomponerat i cellokonserten Flaminis Aura. Genom att en ny solocellist och en ny symfoniorkester spelade hans konsert upptäckte tonsättaren Tommie Haglund nya sidor i sitt verk. Men det var smärtsamt att överlämna solopartierna till en annan cellist. – Det handlar om kärlek, förklarar Tommie Haglund. Kärlek till konsten och kärleken till de man älskar och respekterar, bl a musikerna. Det är musikerna som uppfyller ens drömmar och som ser till att ens musik får liv och kan ta plats. Samtidigt skriver jag musik för att den skall nå ut till lyssnarna. Tommie Haglundshemsida: http://tommiehaglund.weebly.com Tommie Haglund, Gehrmans Musikförlag: http://www.gehrmans.se/upphovsman/tommie_haglund Solocellisten Ernst Simon Glaser berättar i programmet hur han upplevde sin position som den cellist som tonsättaren från början var tveksam till. – Jag trodde att det fanns förväntningar på hur musiken skulle låta. Men jag kunde inte spela på det sättet. När jag sedan mötte Tommie Haglund var han helt öppen för min egen tolkning, naturligtvis, säger Ernst Simon Glaser. Jag känner ödmjukhet för Tommie och för förstesolisten och har stor respekt för det som de skapat tillsammans. – Det är ett dilemma för en kompositör som önskar en speciell solist. Det är kanske även ett dilemma för en dirigent som vill ha en egen solist. Men dilemmat är störst för den solist som blir ratad. Jag förstår att han är sårad, det hade jag också varit, förklarar Ernst Simon Glaser. Musik är en personlig konstform där vi har starka och subjektiva åsikter. Det är svårt att göra musik till något objektivt.  Ernst Simon Glaser anser att det är en styrka för en orkester att använda sina egna solister, vilka blir tryggare och bättre, medan orkestern blir tänd och stödjande. Man visar hänsyn och känner ansvar för varandra och för att alla skall må bra, både personligt och jobbmässigt. Ernst Simon Glasers far, violinisten Ernst Glaser, var mångårig konsertmästare i Oslofilharmonien tills han, vid nazisternas ockupation under andra världskriget tvingades på flykt till Sverige. Ernst Simon Glasers hemsida: http://www.ernstsimonglaser.com Ernst Simon Glaser, Dextra Musica: http://sparebankstiftelsen.no/en/Dextra-Musica/Musicians/Ernst-Simon-Glaser

I andra programmet i serien "Musiken har ordet" möter vi musikern och filmskaparen Hans Appelqvist, poeten, författaren och tidigare läkaren Eva Ström, den operaskolade rockmusikern Nike Markelius och dramaturgen och författaren Carsten Palmaer. Hans Appelqvist är utbildad till Tonemeister under tre år vid det danska Musikkonservatoriet i Köpenhamn. I en tonmästare samlas både den tekniska och den musikteoretiska kunskapen. En Tonemeister är alltså en slags länk mellan tekniker och musiker. Hans Appelqvist fascineras av röstens skörhet hos amatörsångare. - Jag dras även till röstklangen hos äldre kvinnor och använder raspiga recitationer av Naima Wifstrand och Karin Boye i mina musikstycken, berättar Hans Appelqvist. Till videofilmen Sjunga slutet nu skapade han fantasifiguren Klot som är vän med pojken Vissen. Klot är en svävande boll med mun och hen talar amerikanska med en syntetisk/digitaliserad stämma. Hans Appelqvist säger att det också är det tekniska i detta som verkligen intresserar honom. Poeten, författaren och tidigare läkaren Eva Ström belönades 2003 med Nordiska Rådets Litteraturpris. Vid pianot komponerade Eva Ström små stycken som tonåring. Hon skrev text till ett oratorium, dikter till musik av Bach och libretto till kortoperan ”Du får inte gå” tonsatt av Ylva X Arkvik. - Jag menar att det i all lyrik finns musik och rytm i hur man formar en fras. Det lärde jag mig av min pianolärare. Han diskuterade hela tiden hur fraser hänger ihop och hur musiken byggs upp. Så är det! En rytm kommer inom en för att sedan ordsättas, säger Eva Ström som läser flera av sina dikter i programmet. -Jag är övertygad om att det finns något musikaliskt i att vara läkare. Utan att lyssna på olika ljud i människokroppen skulle det inte fungera. Den operaskolade rockmusikern Nike Markelius är barnbarn till arkitekten Sven Markelius som ritade Helsingborgs Konserthus. Nike valde friheten i rockmusiken. Hon spelar trummor i Tant Strul och hon spelar elgitarr, sjunger och komponerar musik till Nike och Röda Orkestern. Senaste projekt är aktuella CD’n Det står skrivet med politiska texter av författare och poeter. Gästmusiker är bl a klarinettisten Emil Jonasson och stråkkvartetten Fläskkvartetten. - Sverige och världen står inför oerhörda förändringar och försämringar i klimat, i världsekonomi och genom ökade klassklyftor. Jag ville inte skriva 15 texter själv, utan var nyfiken på andra människors reaktion på detta och ville ge min musikaliska röst åt deras ord. Trots att jag var väldigt sjuk själv och på väg att bli utförsäkrad, berättar Nike Markelius.  Dramaturgen Carsten Palmaer är en av de författare Nike Markelius kontaktade. Han översatte diktaren Heinrich Heines Vandringsråttorna, skriven på 1840-talet. - Jag gillar råttor! De är fula, skalliga och omoraliska. Text och musik får aldrig bli alltför goda kompisar. Därför är jag barnsligt förtjust i fula texter till vackra melodier och vice versa, förklarar Carsten Palmaer. Hans Appelqvist’s hemsida: http://www.sifantin.net Hans Appelqvist, filmen “Sjunga slutet nu”: http://www.hapna.com/H47.html Eva Ström, blogg: http://evastrom.blogg.se Eva Ström, Albert Bonniers förlg: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086 Nike Markelius, SKAP: http://www.skap.se/medlemmar/nike-markelius Nike Markelius, Röda Orkester: https://www.facebook.com/nikeochrodaorkestern Nike Markelius, Tant Strul: http://tantstrul.se Carsten Palmaer, adlibris: http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=advanced&author=Carsten+Palmaer&fromproduct=true Carsten Palmaer, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Carsten_Palmaer

Om man håller på med liveframträdanden måste man kunna ta risker, fatta djärva beslut, och då måste man också ha en orädd orkester sa Esa-Pekka Salonen i SvD 1995 "Orkestern har följt mig på ganska vilda upptäcktsresor. Det är jag evigt tacksam för. Ibland visste jag inte riktigt var stigen låg men att spela med säkra kort är ointressant" Den unge Esa-Pekka Salonen övertygade hela musikvärlden med sin musikalitet och energi, men det var Sveriges Radios Symfoniorkester som lyckades knyta honom till sig som chefdirigent, och han är fortfarande en viktig kraft i Berwaldhallen som konstnärlig ledare för den framgångsrika Östersjöfestivalen. Sven Åke Landström berättar om svårigheterna att fylla tomrummet efter Salonen och hur 100-mannaorkestern blir en orkester med nästan lika många kvinnliga musiker som manliga. En av dem är Malin Broman, förste konsertmästare sedan 2008, som med sitt bländande musicerande och sin generositet skapar ett livfullt samarbete på podiet. En värdig efterträdare till Bernt Lysell som under flera decennier berikat orkestern med sitt glänsande spel och sin intagande personlighet. Det tredje och sista programmet om Sveriges Radios Symfoniorkester slutar med ytterligare ett chefdirigentskap, den unge brittiske dirigenten Daniel Harding som nu är på god väg att lyfta orkestern till nya konstnärliga höjder. Drömmen om 100-mannaorkestern del 3 - En programserie av Boel Adler (repris från 2011)

Med utgångspunkt i boken "Drömmen om 100-mannaorkestern" berättar Sven-Åke Landström om de viktiga händelserna under orkesterns historia för Boel Adler Under 1960-talet utvecklades Radioorkestern till en elitensemble under den rumänske dirigenten Sergiu Celibidaches dynamiska ledning, och under orkesterns många och lyckosamma turnéer rönte man stora framgångar till och med på de anrika konsertinstitutionerna i Wien och Berlin. Sven-Åke Landström, författaren till boken Drömmen om 100-mannaorkestern, spelade horn i Radiosymfonikerna under senare delen av 1960-talet. I det andra programmet om  Sveriges Radios Symfoniorkester berättar han om sitt livs konstnärliga höjdpunkter där Brucknerfyran i Berlin 1969 väcker särskilt starka minnen. Men framgången hade ett pris, och efter nio år sade Radiosymfonikerna nej tack till fortsatt samarbete – och Celibidache utnämndes aldrig till chefdirigent. Vi fortsätter in i 1970-talet då Sveriges Radio granskades av olika utredningar där man bland annat upptäckte ett förskräckligt resurssvinn: samtliga orkestermusiker spelade ju inte vid alla konserter, och partiturlediga musiker måste förstås kunna användas till andra uppdrag. Man kom också fram till att det allra bästa vore att utlokalisera orkestern till Norrland, eller möjligen till Skåne. Mot slutet av 1970-talet kunde man äntligen pusta ut och ta nya konstnärliga tag. Orkestern fick ett eget hem i Berwaldhallen och Herbert Blomstedt utsågs till orkesterns förste chefdirigent Men lyckan blev inte långvarig… Drömmen om 100-mannaorkestern del 2 - En programserie av Boel Adler i repris från 2011

Tema barn. Radiorevyn med dom vanliga skådespelarna samt författarna Ulf Kvensler, Magnus Koraen, Olle Naeslund, Erik Jensen och framförallt Göran Ljungkvist. Orkestern var Arne Murby trio.