POPULARITY
Nääääej, inte en till, som Jimmie skulle ha sagt.
Prenumerera: Spotify Det blir nyhetssvep hela avsnittet – men mest om spänningarna mellan Venezuela och Guyana, inklusive en historisk bakgrund hämtad direkt från Wikipedia! Stötta vår insamling till Friends of Hebron. För kontakt och uppdateringar med Eld och rörelse kan ni följa oss på Facebook, Instragram eller på Twitter där vi heter @trojkan1337 och @slukhal Vill ni köpa en Eld och […]
ANNONSSAMARBETE MED SWEDBANK. ”Entreprenörsresan” är en poddserie i tre delar där Breakits medgrundare Stefan Lundell och Swedbanks Sofia Wallén djupdyker i några av de viktigaste skedena under en entreprenörs bolagsresa. Här delar de med sig av sina erfarenheter – personliga som affärsmässiga – kring hur man lyckas bygga ett framgångsrikt bolag. Del 1: Att undvika de vanligaste fallgroparna och att spela dina kort rätt kan vara avgörande när det är dags att skala upp ditt bolag. Vilka trender behöver du ha koll på? Och varför är det så viktigt att hålla fokus på bolagets syfte och inte på själva tjänsten? Stefan Lundell och Sofia Wallén ger svar på tal. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Vi pratar om det Mats kallar fyrvägskorsningen, hur kunskap om hur de olika teknikslagen tillsammans med kunskap kan sänka energiförbrukningen ännu mer och bidra till bättre inomhusklimat i fastigheter. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Ordens flertydighet kan leda till förvirring, men också till verklig förlösning. För Ulf Karl Olov Nilsson har de varit helt avgörande. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Året var 1989 och under en av mina allra första psykoanalys-sessioner redogjorde jag för ett slags oral bekännelsefantasi om att jag skulle kräkas rakt upp, som en fontän, där jag låg på divanen. Min analytiker svarade att det lät som titeln på en av Anaïs Nins romaner, A Spy in the House of Love. Att spy blev alltså genom den absurt bokstavliga översättningen över språk till engelskans a spy, en spion. När jag berättade för vänner om tolkningen tittade dom konstigt på mig och tycktes undra om sånt där ordvrängande överhuvudtaget var någonting att pyssla med i psykoterapi. Men för mig var tolkningen livsavgörande, en känslomässig och kognitiv knock-out. Jag hade hamnat på rätt ställe. Mitt uppdrag på divanen hade med ens blivit mycket större, istället för att psykoterapi helt simpelt handlade om att verbalt spy ur sig sitt neurotiska inre var jag nu upphöjd till spion i ett hus av kärlek och omsorg. Så mycket mer stimulerande, om någon skulle fråga mig.Men det var egentligen inte så mycket tolkningens innehåll utan snarare dess form som knockade mig: användandet av ordens flertydighet, också den mellan språk, för att uppfinna ny betydelse. Ordens likaljudande blev ett sätt att växla in på helt nya tankespår. Världen hade blivit rikare, men också rent livsfarlig, som när jag på samma divan förstod att utsagan ”jag var mina föräldrars stöd” uttalsmässigt ligger intill förblandning nära ”jag var mina föräldrars död”. Plötsligt kunde mina fasta övertygelser visa sig vara rena önskedrömmar. Fast framför allt hade världen nog blivit roligare. Ty fortfarande händer det, decennier efter jag hörde det, att jag flinar åt mannen som i radioprogrammet ”Ring så spelar vi” önskade Beatles låt, ”Happines is a warm gun” och tillägnade den sin fru Gun.Saken är givetvis den att det inte endast är psykoanalysen som systematiskt gör bruk av ordens dubbeltydighet. Varenda normalbegåvad poet och poesiläsare lånar ett öra till ords mångfald av betydelse. Ibland också över språken, som när Fredrik Nyberg i sin diktsamling Att bli ved försvenskar det danska uttrycket ”Att blive ved” som betyder ungefär Att stanna kvar. Men också vitsmakarna använder naturligtvis flertydigheten. Som i följande: ”– Vilken sur golfare han är. – Ja, han är en riktig greenolle.” Eller: ”– Hur visste du att strumporna var stulna. – Jag såg det på hälarna.” Eller:”– Är du här på bensinmacken igen? – Ja, tvångstankar.”Ibland kan vi ofrivilligt råka avslöja något, som i en felsägning, när vi märker att ordet eller uttrycket vi använde också kan betyda något annat. Men också felhörningen kan göra bruk av dubbeltydighet. Som när jag talade med en bekant som berättade att hon fått jobb som journalist i Kina men samtidigt klagade och sa att allt kändes otroligt segt och tråkigt – långt att pendla var det också. Vadå, tyckte jag och gratulerade. Kinakorrespondent! Wow! Det lät fantastiskt! Tills jag efter en lång stund och många snirkliga missförstånd förstod att hon inte alls pratade om Kina utan om Kinna, strax söder om Borås.I såväl psykoanalys som poesi och vitsande har blottläggandet av det mångtydiga i ord varit ett sätt till ny kunskap. Freud menade att felsägningar, drömmar och symtom var chiffer, rebusar, gåtor som kunde tolkas och förstås på ordets nivå främst genom mekanismerna förtätning och förskjutning. Franske psykoanalytikern Jacques Lacan går under 70-talet ännu längre, framför allt under seminarieåret 1975-76 som handlade om James Joyce, och menar att den psykoanalytiska tolkningens främsta vapen mot psykologiska låsningar just är att använda sig av ordens mångtydighet som perspektivskiftare. Att seminarieåret handlade om Joyce är knappast en slump eftersom Joyce just tog spelandet med polyglott flertydighet till tidigare aldrig anade litterära höjder i sin Finnegans Wake från 1939, en bok som i själva verket får hela idén om ords mångtydighet att fullkomligt go bananas. Finnegans Wake är skriven på mer är 80 språk, därav rikligt med skandinaviska eftersom Joyce var Ibsen-fantast, och var och varannan rad exploaterar såväl ljudlikhet som bokstävernas materialitet. När Joyce döper en figur till Miss Fortstowelsy kan vi också höra Misförståelse, när han skriver ”good, jordan's scaper” hör vi ”Gud, jordens skaber”, när det står ”I became a stun, a stummer” kan vi också läsa det som ”Jag blev en stund stummare”. Och när ordet ”Luredogged!” dyker upp är det plötsligt lördag. Lacan menar att Joyces enormt komplicerade språkbygge snarare än frilägger mening i själva verket saboterar den. Genom att ta mångtydigheten till sin yttersta gräns får han den att brisera. Något Joyce själv förmodligen skulle ha hållit med om och tillagt att ”min bok är ren musik” och ”den är skriven för att få dig att skratta”. Men när Joyce pulvriserar mångtydigheten gör han det inte genom att subtrahera mening; i Joyces fall snackar vi addition. Om Joyces Finnegans wake är obegriplig, vilken den är på många sätt, är den det inte för att den inte betyder någonting, utan för att den betyder allting och handlar om alla överallt; som en av bokens mer begripliga refränger lyder: Here comes everybody.Det säger sig självt att en bok skriven på åttio språk inte går att översätta i vedertagen mening – jag menar, vilket språk ska man översätta från – icke desto mindre finns det en Finnegans Likvaka i Bertil Falks heroiska översättning, eller motsvariggörande som han kallar den. Sextiosex år tog arbetet med boken, men som han säger i sitt sympatiskt luttrade efterord, han har gjort en del annat också under tiden. Falk följde med Joyces ordvrängande långt bortom den punkt där barn brukar säga: ”Nej, nu är leken inte rolig längre.” Ty så måste det vara ibland: man leker tills leken blir allvar och sedan fortsätter man och fortsätter och fortsätter tills gränsen mellan lek och allvar upplöses. Då har man som Joyce närmat sig det nästan oläsbara men möjligen hörbara; ett slags tillstånd av polyassociativ epifanisk frihet och kan hamna var som helst, eftersom ordspåren växlar in och ut åt alla möjligt tänkbara håll. Som det sydkoreanska paret på bröllopsresa som tog nattåget från Stockholm och hamnade i Vännäs i Västerbotten och inte som planerat i Venedig, alltså Venice. Men som dom sa i intervjun i Västerbottens Kuriren: ”Vi älskade varenda minut. Så mycket snö har vi aldrig sett. Vi kommer tillbaka i sommar för att se midnattssolen.”Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), poet och psykoanalytikerLitteraturJames Joyce: Finnegans likvaka. Motsvariggjord på svenska av Bertil Falk. Aleph bokförlag, 2021.
Helena Granström får en glimt av ett annat ett större sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 30 september 2019.Att finna någonting, alldeles oväntat, och inse att det är det, just detta, som man har sökt efter i hela sitt liv. Att finna det, och först då bli varse att man överhuvudtaget sökt; att komma hem, och först igenom denna hemkomst inse att man varit vilse.Det är, tänker jag mig, denna erfarenhet som ligger till grund för det mesta av all dålig kärlekspoesi men kanske också det mesta av all god filosofi, för har inte allt verkligt tänkande en rot någonstans långt under tänkandet? Är det inte just inför de mest genomgripande, de mest uppfyllande och oförklarliga känslorna som man griper efter sina teorier, inte egentligen för att nå fram till något nytt, utan för att begripliggöra det man i botten av sig själv redan är klar över, för att omsorgsfullt resonera sig fram till det man redan vet?Det var, hur som helst, där jag befann mig: Jag hade funnit något, och detta något tycktes för mig så betydelsefullt, så fullständigt livsavgörande, så lysande klart att allting annat bleknade intill det. Vad jag tyckte mig ha funnit var en sorts nytt rum inuti min egen mänsklighet, och min önskan att förbli i detta rum överskuggade allt annat.Hade jag funnit det? Nej, det var värre: Jag hade anat det, inte mer än så, och därmed följde också insikten om att jag kanske aldrig mer skulle komma i närheten av det. På samma gång som det väckte min längtan, fick det mig att inse att denna längtan kanske aldrig någonsin skulle bli tillfredsställd.Som den franske författaren Michel Houellebecq har uttryckt det når vår olycka sin höjdpunkt, nådde min olycka sin höjdpunkt, först då den praktiska möjligheten till lycka har uppenbarat sig och kommit tillräckligt nära.Vad var det då jag hade funnit, som jag tyckte mig ha anat? För detta behövde jag själv inte anstränga mig för att försöka finna ord; istället fann jag dem hos den tyske filosofen Martin Buber. I hans bok Jag och Du från 1923 stod det, där fanns allt det där som min innerliga längtan handlade om beskrivet, den längtan som nu knappast längre var möjlig att skilja från min rädsla, eller från min sorg.Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag somsäger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den men först när den blir ettDu inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen.Om Det-världen skriver Buber: Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet. Han skriver: Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa.Det skriver han, och det var det jag hade insett.Jag var, med andra ord, ensam, och Buber gav språk åt denna ensamhet genom att så exakt ge språk åt dess motsats. Men, mer än så, han fick mig att inse dess omfattning, att min längtan inte handlade enbart om att nå fram till en annan människa, inte ens till andra människor i allmänhet; den handlade om att nå fram till världen. Om det var en gåta som låg fördold här en gåta som handlade om skillnaden mellan öppet och slutet, mellan att rikta sig mot ett Det och att möta ett Du låg den i så fall inte fördold i allt?Att känna en annan människa har mycket lite att göra med att kunna beskriva henne: Jag kan ha kännedom om hennes längd och skostorlek, uppväxtförhållanden, fritidsintressen och älsklingsrätt, men att verkligen känna henne övergår allt detta. Den vetenskapliga kunskapen, en kunskap som har en solid och tillförlitlig Det-värld som sitt föremål, består av summan av sådana egenskaper. Men hur närmar man sig världen på riktigt?Ett föremål för kunskap, skriver Buber, kan aldrig tillåtas att förbli ett Du: När det väl har trätt fram för människan måste det åter göras till ett Det, jämföras med andra Det, beskrivas och sönderdelas, för endast på det viset kan det ingå i förrådet av kunskaper. Men i den stund det verkligen blev sett var det inte ett ting bland andra, utan uteslutande något närvarande. Och det är just i denna uppenbarelse som dess väsen kan anas, inte i de allmänna lagar och insikter som den senare ger upphov till. För att kunna omvandlas till kunskap måste Duet bli till ett Det, men också i Det-världens stelnade form ligger möjligheten till relation fördold; också ur vetenskapens till synes klarlagda fakta kan världen plötsligt åter framträda som ett Du inför oss, i all sin omskakande obegriplighet.Den vetenskapliga forskaren, lär fysikern Robert Oppenheimer ha sagt, lever alltid 'på mysteriets rand' på gränsen till det okända. Och även om det förstås kan tolkas som att vetenskapsmannen sysslar med ännu inte vunnen kunskap, och därför alltid har okunskapens slukhål gapande under sig, så finns det en annan möjlig tolkning som har att göra just med närvaron av relationens möjlighet mysteriets, om man så vill strax under tingens yta. En aning om den kan göra sig påmind också för den som ger sig in i den sfär av abstraktioner som den naturvetenskapliga beskrivningen av världen innebär.Ändå har den vetenskapliga metoden, som inte bara är en metod utan ett sätt att se, som sin grund just den sönderdelning av världen i beståndsdelar som Buber menar står i motsättning till framträdandet av ett Du. När vi verkligen står i relation till någonting i världen, upphör det att vara ett knippe separata egenskaper, och övergår i något annat, en obetvinglig och starkt lysande enhet. Det finns en konflikt mellan denna erfarenhet, och det kunskapsideal som föreskriver att lära känna utan att själv bli känd, att ta i besittning utan att själv bli besatt. Att nå fram till sanningen om världen, även om det innebär att misslyckas med att nå fram till världen.Men detta var inte vad jag ville det var motsatsen till vad jag ville, och vad jag plötsligt trodde skulle kunna vara möjligt: Att verkligen se och bli sedd, skriver Buber, att känna och bli känd, älska och bli älskadOch även i en tid när våra teorier om världen blir allt mer övertygande, allt mer omfattande, täcker en allt större del av den mänskliga erfarenheten, tycks vår kallsinnighet inför dem i viss mening konstant. Vi kan vara ateister, strikta materialister, övertygade om kvantmekanikens obestämdhet eller att vi lever i en simulering, men som Houellebecq en gång konstaterat tycks även de människor som är övertygade om sin fullständiga ontologiska ensamhet och sin absoluta dödlighet, framhärda i att tro på kärleken, eller åtminstone bete sig som om de gjorde det. Dostojevskijs Om Gud inte finns är allting tillåtet visar sig, noterar författaren, trots att det kan tyckas självklart giltigt, på rent experimentella grunder vara falskt.Och likafullt klamrar vi oss fast vid våra teorier självfallet gör vi det, för vid vad skulle vi annars klamra oss fast? Du-världen, skriver Buber, uppehåller dig inte, hjälper dig bara ana evigheten.Vad lär man alltså känna av Duet? Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det. Vad vet man alltså om Duet? Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det.Lidandet ger livet meningAtt nå fram till världen är det möjligt?Ju mer jag frågade mig detta, ju mer min längtan efter att lyckas började likna en besatthet, desto mer oförmögen tycktes jag bli att finna ett svar.Hur kan jag röra vid världen? Hur kan jag låta mig vidröras av världen? Eller: Hur kan jag leva som om jag förstod att dessa två saker inte är möjliga att skilja åt? Ingen av dessa frågor kunde jag besvara, och ingenting ville jag hellre än att besvara dem. Jag började, insåg jag, likna 1700 talsförfattaren Samuel Johnson, som när han presenterades för den filosofiska subjektivismens idéer om att världen inte existerar annat än i människans medvetande, tog sats och riktade en hård spark mot en sten med orden: I refute it thus!Vad Johnson därmed bevisade, i den mån han bevisade något, var att den materiella världen existerar, eftersom den gav honom ett svar: Han sparkade den, och den åsamkade honom smärta. Världen gör ont, alltså finns den. Det var på samma sätt jag nu vände mig till min omvärld, genom att pressa mina gränser mot den i förhoppning om att den skulle pressa tillbaka, i förhoppning om att den skulle ge mig ett svar.Den amerikanska författaren Rebecca Solnit skriver i sin essä Det avlägset nära om lepra, den sjukdom som tidigare kallades för spetälska. Lepra, som inte sällan ger upphov till kraftig kroppsligdeformering, var från början obotligt, men när det så småningom blev möjligt att behandla fann läkare till sin förvåning att patienterna fortsatte att förlora kroppsdelar och drabbas av skador och infektioner också efter att de tillfrisknat.Orsaken, berättar Solnit, var att patienterna på grund av sjukdomen förlorat känseln i vissa av sina kroppsdelar, och att detta fick dem att förfara allt mer ovarsamt med sig själva. Där smärta skulle hindra en frisk människa från att lägga handen på en varm spisplatta, att alltför vårdslöst klia sig eller peta bort ett skräp ur ögat, föreskrev deras kroppar inte längre några sådana gränser: Mina händer och fötter känns inte som en del av mig. De är som verktyg jag kan använda. Men de är inte riktigt jag. Jag kan se dem, men i mina tankar är de döda, säger en pojke.Känseln hade övergett dessa kroppsdelar, men inte bara det: Jaget hade övergett dem. Smärtan, och dess släkting känseln, citerar Solnit en läkare, är fördelad över hela kroppen och utgör någon sorts gränslinje för jaget. Det som lemlästade de botade patienterna var inte längre sjukdomen utan de själva, som genom sjukdomen förlorat omsorg om sitt eget jag.Vad smärtan åstadkommer är med andra ord att hålla samman kroppen, att i viss mening definiera jaget. Vilket förstås också innebär att den kan öppna jagets gränser utåt, hålla samman också den relationella kropp som består av många människors kroppar tillsammans; som när en man ur Wintufolket i Kalifornien beskriver sitt barns huvudvärk: Jag har ont i min sons huvud.I denna mening är lidandet något som möjliggör ett möte med den andre, en utgångspunkt för den empati som ligger till grund för varje verklig mellanmänsklig relation. Men, mer än så: Det utgör en länk också till det icke-mänskliga.Författaren Michel Houellebecq ställer sig i en brevväxling med filosofen Bernard Henri-Lévy frågande inför begreppet mänsklig värdighet: För min del, skriver Houellebecq, upplever jag ingen särskild värdighet i mig själv: människor skulle kunna skada mig eller behandla mig illa, de skulle med all säkerhet kunna bryta ned mig, de skulle kunna tillfoga mig permanenta fysiska eller psykiska men. Jag skulle klaga över lidandet, över att bli illa behandlad; jag skulle klaga på samma sätt som ett djur skulle klaga, inte på något specifikt mänskligt sätt.Och finns det i detta på många sätt banala konstaterande inte också närmast en sorts livsfilosofi grundad på artöverskridande empati; empati inte som en ideologisk konstruktion, utan som en direkt kroppslig erfarenhet?Varje gång du upplever hunger eller en drift att företa dig något, varje gång din kropp känner lustens kittling eller du längtar efter erkännande, varje gång du skakar av vrede eller darrar av rädsla, är det, skriver klimatfilosofen Roy Scranton i boken Att lära sig dö i antropocen, djuret i dig som vill leva.På samma sätt som de leprasjukas erfarenhet gör tydligt att smärtan är en förutsättning för att kroppen alls ska ha någon mening, är det tydligt att lidandet, frustrationen, den ännu otillfredsställda impulsen, är själva innebörden av viljan att hålla sig vid liv.Lidandet, som förstås också leder oss fram till våldet, som kan förstås i bred bemärkelse som det lidande som människor med eller utan avsikt åsamkar varandra. Det brukar sägas att förutsättningen för mänskligt våld är avhumanisering av fienden; att den som våldet riktar sig mot innan det kan utövas måste ha upphört att vara människa, och i våldsverkarens ögon blivit till ett ting.I de allra flesta fall är detta troligen sant, och som modern våldsutövning ter sig är detta förtingligande så att säga en del av själva våldsutövningen: Det är inte din kropp som riktar sig mot en annan människas varma, pulserande, kämpande kropp; det är du som tar bilen till kontoret, sätter dig framför datorn och trycker på en knapp.Mänsklighetens tidigaste historia var, påpekar Martin Buber, med all säkerhet full av ångest och kval och grymhet men overklig var den inte. Och hellre våld i samband med verkligt upplevda, levande varelser än den spöklika omsorgen om nummer utan ansikten! Jägaren som går i dagar genom skogen, fäller en älg och äter köttet, och vegetarianen som bor i stan och bryr sig om miljön skillnaden mellan dem är inte att en av dem orsakar död, eftersom vi alla orsakardöd enbart genom att leva. Skillnaden är att den död de orsakar för en av dem gjorts synlig, att en av dem ser in i ögonen på den som dör.Det finns, skriver Buber, ingen ond drift förrän driften frigör sig från människans väsen och jag frågar mig om inte vårt samhälles signum, dess främsta försäljningsargument om man så vill, är just att villigt tillgodose alla människans drifter, men enbart i den mån som de låter sig frigöras från hennes väsen. Jag skulle tro att detta även gäller våldet; kanske gäller det i synnerhet våldet.Att våld aldrig har varit lösningen på något är, menar Roy Scranton, direkt felaktigt; det är en lugnande lögn, och lugnande för precis fel människor, eftersom detta pacifistiska diktum oftast inte åstadkommer något annat än att de som redan besitter makten får behålla den. Det finns faktiskt Scranton anför exempel visst problem som kan lösas med våld; och, är man benägen att tillägga, förr eller senare kommer den egna döden åtminstone ur vårt personliga perspektiv att lösa dem allihop. Då, om inte förr, ska världen kanske framträda inför oss som ett Du: Den kände upptäcktsresanden Doktor Livingstone, blev under en av sina expeditioner blev attackerad av ett lejon som sänkte tänderna djupt i hans vänstra arm, och var ögonblick ifrån att ta honom av daga. Han skulle senare redogöra för något som måste beskrivas som en extas inför döden: hur all dödsångest plötsligt övergav honom för att istället lämna plats för en sorts drömskt tillstånd; kanske är detta, funderar Livingstone, en nådegåva given av Skaparen för att minska döendets plåga.Och samtidigt som vår kulturs systematiska dödande av allt omkring oss vittnar om att något uppenbarligen redan är dött inom oss, är det kanske också just insikten om vår egen dödlighet som kan få denna inre, avdomnade del av vår mänsklighet att vakna till liv. Kanske är det enbart så som vi kan inträda i verklig, sårbar relation till vår omvärld, och med Bubers fras göra livet till någonting annat än blott det döende som sträcker sig genom ett människoliv.Att stå öga mot öga med naturenFör den som vill ingå i ömsesidig relation med sin omvärld, blir den första frågan att ställa sig kanske: Vad kan vara min motpart?En annan människa, javisst men vad mer än så? Den blick som riktar sig mot världen inte för att betrakta, bedöma, begagna, utan för att få skåda in i en annan, lika levande var tvingas den att vika ned sig?Jag betraktar, skriver Martin Buber i boken Jag och Du, ett träd. Sätten att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstraktbeskrivning: Trädet liksom allting annat i naturen kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer.Men, skriver Buber och jag ryggar till, för här närmar han sig mysteriet, samma mysterium som jag i undflyende stunder själv tycker mig ha fått erfara det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se.Det obegripliga som jag ställs inför i mötet med trädet, är detsamma som jag ställs inför så fort jag blickar in i ögonen hos ett annat icke-mänskligt liv. Hos vilket djur man än närmar sig, möter man, skriver Buber, tillvarons väsen och om det är sant, är det sant för att tillvarons väsen har att göra just med gränsen mellan jaget och världen; med den outgrundliga skillnaden mellan mig och det som inte är jag, och den lika outgrundliga likheten mellan oss.Vad är det, frågar sig Rebecca Solnit i boken Att gå vilse, för ett budskap djuren förmedlar, ett budskap som tycks säga allt och inget? Vad är det för ett ordlöst budskap som är varken mer eller mindre än djuren själva? Djuren talar till oss, talar till djupet av oss med sin meddelsamma stumhet.Filosofen Thomas Nagel har kommit att bli känd för sin lilla uppsats What is it like to be a bat, hur känns det att vara en fladdermus?Själva innebörden av att någon är ett subjekt är, slår Nagel fast, att frågan om hur det skulle kännas att vara denna någon är meningsfull. Och fortsätter med att försöka besvara den fråga som ställs i uppsatsens titel: Hur skulle det kännas att vara fladdermus?Men det är en fråga som visar sig omöjlig att besvara: Även om vi var förmögna att föreställa oss hur det skulle kännas att navigera världen med hjälp av ultraljud, att kunna flyga, att äta insekter och att tillbringa sina dagar med att hänga upp och ned i fötterna på en vind skulle vi, menar Nagel, enbart ha lärt oss någonting om hur det skulle kännas för en människa att vara en fladdermus hur det känns för fladdermusen är och förblir utom räckhåll för vår erfarenhet.Nagel skriver om fladdermöss, men vad han egentligen skriver om är skillnaden mellan inre och yttre, kanske också mellan hemlöshet och hemmahörighet för om det som kännetecknar den subjektiva upplevelsen är att den alltid är bunden till en specifik plats, en specifik människa, hur ska den då någonsin kunna vara föremål för den typ av objektiv beskrivning som utger sig för att helt sakna rumslig tillhörighet, att överskrida varje enskilt perspektiv?Vår oförmåga att på djupet förstå hur det känns att vara en fladdermus är emellertid, betonar Nagel, inte ett påstående om vår oförmåga att förstå andra människor. Att fladdermusens erfarenhet förblir onåbar har att göra med att dess levnadssätt och varseblivning i så hög grad skiljer sig från vår, och detta säger ingenting om vår förmåga att nå fram till varann. Vi må, med andra ord, vara instängda i vår mänsklighet, men var och en av oss är inte instängd i sig själv.Men är det verkligen säkert, för är det egentligen inte närapå lika gåtfullt att blicka in i en annan människas ögon som i dem hos en fladdermus, även om vi i högre grad delar begreppsvärld och fysisk konstitution? Gapar inte det mysterium som har att göra med klyftan mellan inre och yttre öppet också där?Även när man står inför en nära vän förblir någonting med henne, skriver Rebecca Solnit, hopplöst avlägset: när man kliver fram för att omfamna henne slår man armarna om en gåta, om det ogripbara, om det som inte går att äga. Det avlägsna som Nagel finner i fladdermusens väsensskilda livserfarenhet smyger sig in även hos det närmaste.Den andres säregenhet, skriver Buber, låter sig på intet vis inskrivas inom kretsen av det som är jag själv, och detta gäller djuret, gäller trädet, lika mycket som det gäller andra människor.Såväl Buber som Solnit beskriver mötet med djuret som en nåd, en sorts ömsesidighetens gåva: Det hade kunnat välja att hålla sig dolt, och ändå visar det sig; det hade kunnat vända sig bort, ändå sträcker det fram sitt huvud. Nåd har emellertid mycket lite att göra med det sätt på vilket djuret framträder för den moderna människan: som helt frånvarande, ersatt med sitt döda kött, eller som tämjt till anpassning, lydnad och underdånig tillgivenhet. Eller, som på djurparken, offentligt uppvisat för oss, tvingat till synlighet kanske så att vi ska kunna fantisera den ömsesidighetens nåd som vi därmed gjort oss oemottagliga för.Men, ändå händer det att denna verkliga nåd faktiskt utdelas att jag, med Bubers ord, ställs inte bara inför något annat, utan verkligen det andra i sig självt, som likväl låter mig komma nära.Jag är inte troende, jag är egentligen allt annat än troende, även om jag på senare tid har kommit att inse att jag har i princip allt som krävs för att bli djupt och hängivet religiös utom just gudstro. Men kanske skulle jag ändå kunna bli det, om så bara för att det skulle ge mig någonstans att vända mig med den djupa tacksamhet som ibland drabbar mig, som i stunder närmast slår mig till marken. Just i de stunder, då jag kanske genom vilja och nåd på samma gång förmår att verkligen öppna mig mot världen, och möts av ett svar. Det är en tacksamhet som är mycket svår att skilja från den längtan som den kantrar över i i nästa ögonblick, en längtan efter att förbli i den där känslan av verkligt liv.Jag skulle, i så fall, kunna luta mig mot Thomas av Aquino, som säger att religionens kärna är tacksamhet eller, ännu hellre, mot mystikern Mäster Eckharts utsaga: Om en människas enda bön var tack, så skulle det vara nog.Hur ska man då förstå begreppet ömsesidighet i förhållande till den icke-mänskliga naturen? Om jag kan ingå i en meningsfull relation med en tall, vad skiljer i så fall denna relation från den jag kan uppleva med en annan människa? Ömsesidighet, svarar Buber, är inte begränsad till människan faktiskt inte ens till djuren, eftersom den varken är beroende av spontanitet eller medvetande hos parterna i relationen. Att ett träd inte ger oss något direkt gensvar, innebär inte att det inte finns något gensvar alls. Trädet är verkligt och konkret, och jag står i relation till det på ett konkret och verkligt sätt. Och detta, att jag står i relation, vad innebär det annat än att det finns en motpart? Något som inte är en del av mig, men som har med mig att göra liksom jag har att göra med det, bara på ett annat sätt.Den ömsesidighet som möter mig när jag står inför en tall är i högsta grad verklig, även om den kanske inte så mycket tillhör det enskilda trädet, som världen i sig det är en ömsesidighet, skriver Buber, som lyser oss till mötes ur tillvaron själv.Ömsesidighet som gåta och svarNär den kinesiske tänkaren Konfucius en gång blev ombedd att summera sin lära, svarade han med ett ord: Ömsesidighet.Ömsesidighet även för mig framstod det allt mer som svaret, eller kanske snarare som frågan; som om varje undran jag hade inför livet, varje längtan, faktiskt kunde sammanfattas i detta ord.Och det var också ömsesidigheten som livsbärande princip som jag tyckte mig finna i Martin Bubers Jag och Du, just i ett ögonblick då de djup som verklig ömsesidighet kan rymma hade uppenbarat sig för mig. Med tårade ögon läste jag hungrigt denna filosofiska lilla traktat från 1923, och allt eftersom jag läste stod det också allt mer klart för mig vad en sådan ömsesidighet kräver. Den kräver, insåg jag, en tillit och en öppenhet som få av oss behärskar som jag själv aldrig trott mig om att behärska, som jag kanske aldrig fullt ut kommer att behärska, men som jag av något skäl hade tillåtits att få en aning av.Och ömsesidigheten, så läser jag Buber, är mer än en avgränsad erfarenhet: När man verkligen erfar den är den ett sätt att vara i världen. För den som anar relationens möjlighet, dess närvaro i allt, kan också den yttersta ensamhet vara uppfylld av dialogens ljus.Men, där var jag inte: Det som till brädden fyllde min ensamhet var istället insikten att någonting avgörande befann sig utom räckhåll för mig, att det kanske skulle förbli utom räckhåll för mig, att jag skulle kunna dö utan att någonsin mer få erfara det men också att jag i så fall inte fullt ut skulle ha levt.Nej, det är inte sant i ett sammanhang kände jag i ensamheten faktiskt möjligheten till relation med världen, nämligen när jag skrev. Skrivandet är en form av ensamhet som är så fylld av samtal och av just den ovisshet som kännetecknar mötet med en annan, att jag knappt förmår att tänka på det som ensamhet. Den både uppfordrande och omskakande upplevelse som Buber beskriver, upplevelsen av att plötsligt verkligen ingå i relation till någonting i världen, är i högsta grad närvarande i skapandet. Verket träder emot mig, och jag kan varken lära känna eller beskriva det jag kan bara förverkliga det. Mätt med den yttre verklighetens mått finns det, när jag står inför det, inte till alls men vad är så verkligt som det?Att utföra konstnärligt arbete är att ingå en obegriplig relation med något i sig obegripligt, en relation som varken existerar i konstnären eller utanför henne, utan uppstår mellan henne och ett bräckligt, allt uppfyllande Du.Allt detta tänkte jag på, tänker jag på nu när jag sitter instängd i mitt arbetsrum och känner mig inbegripen i djup dialog, trots att klockan närmar sig åtta och jag inte har tilltalat en enda människa på hela dagen.Jag tänkte på det, och även om det tröstade mig, åtminstone borde ha tröstat mig, så stillade det inte min längtan.Var det kärlek jag saknade?Med kärlek ska den äkta dialogen sannerligen inte likställas, skriver Buber, men ger samtidigt en otroligt exakt beskrivning av hur det känns att älska någon: Inte som om det inte funnes något utom henne: Men allt annat lever i hennes ljus.Det som Buber egentligen vill ha sagt är nog snarare att verklig kärlek inte ska förväxlas med känslor: Känslor, skriver han, åtföljer kärleken, men utgör den inte; känslor bor i människan, men människan bor i sin kärlek. De starka känslor som kärleken ger upphov till gör emellertid den undflyende gränsen mellan inre och yttre svårare att dra än någonsin, för hur skiljer jag sann förälskelse från förälskelsen i min egen lidelse; hur skiljer jag det fysiska begärets vilja att bli tillfredsställt från viljan att verkligen närma mig och genomträngas av en annan? Att älska den man blir i någon annans närvaro är kanske kärlek, liksom att förtjusas över sin egen hängivenhet, fascinationsförmåga och nyvunna livsglädje men är det i så fall inte snarast kärlek riktad mot det egna jaget? Det finns, som Buber konstaterar, inget annat område där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra.Och just därför, bland annat därför, oroade den mig, den till hänryckning gränsande upptagenhet som jag under en tid hade varit innesluten i jag tyckte att det var ömsesidighetens djup jag hade anat, men kunde det inte lika gärna vara min egen självupptagenhet djup, min egen självsuggestions djup, min egen bottenlösa ensamhets?Allt i min erfarenhet gjorde mig övertygad om att det som fanns, fanns mellan mig och en annan, men kanske fanns denna övertygelse bara i mig, liksom allting annat bara fanns i mig? Å ena sidan längtade jag nu efter att åter få uppleva det jag ett kort tag hade upplevt, å andra sidan var jag rädd att jag inte hade upplevt det alls. Känslan är ett obestridligt faktum, men säger den någonting obestridligt om världen?Det som skiljer kärlek från självupptaget begär är, tycks Buber mena, just att kärleken inte är något som enbart har den älskade till innehåll, som föremål sann kärlek existerar inte i jaget, den existerar mellan ett Jag och ett Du. Endast den, skriver han, som vänder sig till den andra människan och öppnar sig för henne mottar världen i henne endast denna människa är det som verkligen älskar. Frågan är: Hur upptäcker man skillnaden i sig själv, och överhuvudtaget?Det enklaste svaret, som för den skull inte är enkelt, och som säkerligen inte ens är uttömmande, skulle kunna lyda: Genom att se på sina egna handlingar. Om vi inte är förmögna att känna igen kärleken, är vi kanske i alla fall förmögna att känna igen dess uttryck. Och möjligen är det också, i vidare bemärkelse, varken Gud eller moralen som utgör en gräns för det mänskliga handlandet, utan just kärleken: möjligen är det först utan den som ingenting kan kallas heligt.Kärlek är hos Buber ett Jags ansvar för ett Du, ingenting annat; att närma sig det främmande innebär att omforma detta ansvar från ett präglat av plikt och skuld, till ett präglat av sympati och kärlek. Kanske är det senare den enda sorts ansvar som någon människa fullt ut kan förmås att axla vilket i så fall skulle innebära att mänsklighetens förmåga att älska världen, en förmåga som just nu framstår som bristande, kan vara den avgörande faktorn för vår fortsatta överlevnad.Vilket egentligen bara visar på något som väl borde vara uppenbart, nämligen att kärleken, den verkliga, står i djup förbindelse med såväl liv som död. Lika mycket som min flyktiga och oväntade upplevelse av ömsesidighet och kärlek gav mig lust att leva, gjorde den mig plågsamt medveten om min egen dödlighet. Och kanske är denna koppling oundviklig? Som Rebecca Solnit påminner om gränsar glädjen som härrör från andra människor alltid till sorgsenhet, eftersom dödligheten gör sig påmind även när kärleken inte går om intet. Relationen mellan död och kärlek är dock allt annat än enkel. Ett visst mått av dödsförnekelse ingår alltid som en grundkomponent i kärleken; tills döden skiljer oss åt negeras av den älskande med ett lika ogrundat som uppriktigt vi ska alltid vara tillsammans.Kanske var min dödsångest, min rädsla för att inte leva, därför också i viss mening ett uttryck för kärleken, en sorts vittnesbörd om mina upplevelsers realitet. Kanske var jag ändå inte så långt bort från den relation som jag så intensivt saknade, kanske låg ett Du redan moget, väntande i min mun.Kärleken, skriver Michel Houellebecq i romanen Refug, är det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje stråla[r] samman. Jag tyckte mig ha siktat den, åtminstone hade jag sett den skymta förbi som allra minst vet jag numera, tror jag mig numera veta, att den faktiskt finns.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik
Hur Finland blev en del av Sverige under den tidiga medeltiden är omdiskuterat. När embryot till en svensk statsmakt utvecklas under 1200-talet blev det möjligt för svenskspråkiga att i organiserad form bosätta sig i nuvarande Finland.Vi vet att Finland omnämns första gången på svenska runstenar och i ryska krönikor från 1100-talet. Finland har skapades i en spänning mellan det som kom allt bli Sverige och Ryssland.I den nymixade reprisen av avsnitt 88 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet.Traditionell historieskrivning bjuder att Finland inlemmades i det svenska riket genom erövringståg. Det är en historia som passar både rikssvensk och finländsk nationalism. Men det finns inga säkra belägg för att det någonsin företagits regelrätta korståg i syfte att kristna finnarna. Att tre militära operationer mot Finland utkristalliserats och upphöjts till korståg passar den medeltida propagandan för att legitimera svensk värdslig och religiös makt i nuvarande Finland.Traditionellt räknar man med tre korståg. Det första, som knappast har hänt, ska enligt traditionen ha genomförts i mitten av 1100-talet till sydvästra Finland av Erik den helige och den engelskfödde biskop Henrik av Uppsala, senare Finlands skyddshelgon. Det andra företogs 1239 till Tavastland av Birger jarl och det tredje till Karelen 1293 av marsken Torgils Knutsson.Närheten till det likaså expansiva ryska furstendömet Novgorod gjorde att kolonisationen, kristnandet och etableringen av ett svenskt välde fick en stark militär slagsida. Borgar byggdes, resningar nedkämpades och plundringståg i gränstrakterna blev närmast rutin. Liknande scenarier utspelade sig inte i medeltidens Norrland eller Småland.Musik: Vaka Vanha Vainamoinen ur Kalevala framförd av John Soininen on November 5, 1939 i BerkelyBild: En avbildning från senmedeltiden av Erik den heliges och biskop Henriks korståg till Finland. Något som sannolikt aldrig hänt. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
Podcast 229 är en inspelning av psykologen Rickard Wicksell som föreläser på ST-fredagen om avancerad smärtbehandling, om vad patienten själv kan göra för att hantera sin beständiga smärta.
Om att få ut vår fulla potential eller hur vi kan stötta våra “prestationsprinsessor” Genom att öka kunskapen om klimakteriets påverkan för så väl kvinnorna själva som omgivningen kan vi förstå effekterna av denna naturliga process. Med denna insikt kan vi sedan tillsammans komma fram till vad vi behöver göra annorlunda för att komma åt den outnyttjade resurs som finns hos många erfarna och kompetenta kvinnor. Monika berättar entusiastiskt om vilka internationella framsteg som gjorts i detta viktiga ämne men också att det finns många tabun kvar och att vi många gånger “felsöker “på fel ställen.
Dags igen att vända blad som någon sade då det nya året står för dörren. Dags att fundera på vad du tar med dig in i året som kommer: Det som funkar bra och ska fortsättas med, det som är dags att släppa och avsluta, och det som ska börjas med för att du ska vara där du vill och den du vill. Om det som är bra att, om frihet och struktur som hänger ihop och varför allt detta då? Ta del av mer från oss: https://linktr.ee/yinyogalive
Demenssjukdomar har blivit allt vanligare. I dag har cirka 160 000 människor i Sverige någon typ av demenssjukdom där Alzheimers är den vanligaste demenssjukdomen. Men demens är också en sjukdom som förändrar relationer och som slår skoningslöst hårt mot hela den sjukes omgivning, framför allt de nära och kära men även andra vänner och bekanta.För många är demens något som händer när man blir gammal. Men även yngre kan få en av de över 100 olika demensdiagnoser som finns. Det är också en sjukdom som inte syns i offentligheten särskilt mycket och som därför blir extra tung att bära både för den som är sjuk eller anhörig.Vad tänker du om det? Och hur känner du inför framtiden, du som har en dement anhörig? Hur gör du för att ge relationen styrka och glädje i det här läget? Kanske är du orolig för att du själv eller någon nära dig ska drabbas?Hur gör du för att hålla din egen glädje uppe mitt i sorgen över att den person du kände inte längre är den hen tidigare var. Eller släpper du de tankarna och bara är här och nu för att överleva? Var hämtar du kraft? Var önskar du att det fanns förståelse och energi att tanka när den egna orken inte räcker till?Var med och berätta om dina tankar och upplevelser i Karlavagnen söndag! Telefonslussen öppnar klockan 21.00, ring och dela med dig på 020-22 10 30. Maila oss gärna på karlavagnen@sverigesradio.se Diskussionen pågår också på Facebook och Instagram, där vi heter Karlavagnen i Sveriges Radio P4.Välkomna!Ansvarig utgivare: Alisa Bosnic.
I mitten av september var det exakt 700 år sedan Dante Alighieri dog. Han räknas som en av västvärldens genom tiderna störste författare. Var han rentav den första? VAD KAN VI EGENTLIGEN VETA OM DANTE? P1 Kultur gästas av Anders Cullhed, författare och professor i litteraturvetenskap, som skrivit biografin Dante den förste författaren, om en av världslitteraturens mest uppburna författare. Den gudomliga komedin finns kvar. Men vem var Dante? Och hur går det att veta något säkert om en person som dog för 700 år sedan? SUN RA OCH AFROFUTURISMEN STÄLLS UT I MALMÖ P1 Kulturs reporter Alba Mogensen ser en utställning om musikern Sun Ra på Malmö Konsthall och fördjupar sig i begreppet afrofuturism tillsammans med utställningens curator Elena Wolay. "CHARLIE ÄR BRA I KVÄLL, ELLER HUR?" På tisdagskvällen kom beskedet att Charlie Watts gått bort, trummis i Stones under mer än ett halvt sekel. Många har pratat om Charlie Watts betydelse för Stones musik. Men vad bestod hans bidrag till bandet av mer specifikt? I Gradvallpoddens avsnitt Rolling Stones barock eller rokoko? från 2017 utnämnde frilanstrummisen Ola Hultgren Charlie Watts till bandets mest värdefulla medlem. Hör hur han beskriver Charlie Watts spelstil. OBS-ESSÄ: VAD HÄNDER MED KONSTEN NÄR KÄNSLOR SÄLJER? Sonia Hedstrand undersöker hur mänskliga relationer genomgår ett större skifte som innebär att det ömsesidiga, känslomässiga beroendet, som tidigare utgjort grunden för våra relationer, ofta sker i form av en ekonomisk transaktion. Men när känslor säljer och när det autentiska och det föreställda går in i varandra vad händer då med konsten och konstnärens roll i samhället? Del 3 i serien: Livet i 2,5 dimensioner. DREAM ORCHESTRA FÖR ENSAMKOMMANDE FLYKTINGAR För fem år startade Dream orchestra i Göteborg: En orkester tänkt att fånga upp framförallt unga ensamkommande flyktingar. Orkestern har skapat en gemenskap och många av de flyktingar som började i orkestern kom från Afghanistan under flyktingvågen 2015. P1 Kulturs reporter Viveca Bladh har mött en av dem, Asil Salim. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Anna Tullberg
En term man slänger sig för med alldeles för lätt kanske? Mindset. Vadå mindset? Vad betyder det egentligen och vad handlar det om. Följ med i dagens avsnitt där Erik och John-Andreas pratar om hur våra tankar påverkar oss. Därmed givetvis, kan vi påverka våra tankar till det bättre, så kan vi ju också få andra resultat. Logiskt. John Andreas Gentlemen's Coach & Erik Olsson Primal Health Coach ---------- Tack för alla recensioner! Dina recensioner inspirerar och uppmuntrar oss båda, Erik och John-Andreas och de hjälper andra att hitta vår podd. Om du uppskattar och ser värde i det vi gör, vore det fantastiskt om du kan skriva en egen kort recension på Apple Podcast! Följ Erik och John-Andreas Prenumerera på podden “Lev ditt Drömliv”, genom Apple Podcasts Android Direkt på Podbean ---------- Gratis Bonus - Primal! Kostnadsfritt! Ta del av Primalhjulet, optimera din livsstil - Gratis Bonus! Utbud och Onlinekurser med Erik och 2strongarms Kontakta Erik Olsson, Coach Email: erikolsson@2strongarms.se Bli medlem i FB gruppen “Upptäck din fulla potential” Besök Erik på www.2strongarms.se Följ Erik Instagram Linkedin Facebook Intresserad av frihet? Ta del av "the Digital Freedom Coach - Podcast", en podd om att komma övervinna sina hinder. På engelska. ---------- Kontakta John-Andreas, Gentlemen's coach E-mail: gentlemenscoach@gmail.com Besök John-Andreas på www.gentlemenscoach.com Följ John-Andreas Instagram ---------- För kännedom, Detta avsnitt kan innehålla information om produkter eller tjänster som Erik eller John-Andreas arbetar med själva, eller med andra bolag som vi har samarbete med, och som vi kan få kompensation ifrån. Vid sådana tillfällen är det med väl valda samarbetspartners som står för våra värderingar och som stödjer vårt budskap om optimering och att kunna leva sitt drömliv.
Orgoniter va, det är där stålarna ligger! Vi snackar mail, sten, plast och annat runk. Håll tillgodo!
Avsnitt 86 I detta avsnittet pratar vi om Maze runner trilogins sista film och avslutningen av WandaVision! Medverkande Alexander Lewin Christian Fernlund Redigering Christian Fernlund
Möt Caroline Spännar från Mindworkout, som engagerat delar med sig av några framgångsnycklar som skapar bättre balans i din vardag. Om du blir medveten om hur hjärnan kan tränas upp kan du skapa nya goda vanor och rutiner som ger både energi och fokus. Caroline berättar att hon möter många personer med höga krav på sig själva och hur detta alltför ofta påverkar självkänsla och välmående. I slutet av samtalet vill vi utmana Dig till att delta i ett kort och stimulerande mindworkoutpass! Du kommer få uppleva en ledd meditation, få pröva på metodiken och direkt känna effekterna på dig själv. Varmt välkommen att medverka!
Det är snart tre år sedan GDPR trädde i kraft, men vilket avtryck har lagen gjort i verkligheten? I detta avsnitt diskuterar vi skillnaderna mellan vad GDPR var tänkt att åstadkomma och vad den åstadkommit i praktiken. Vi belyser särskilt en rad problem, både mindre och större, som lagstiftningen tycks medföra och Andreas introducerar det nya begreppet skyddspliktsåläggandelagstiftning.LÄNKAR:GDPR (wikipedia)Kvällsposten: 30 000 barn stoppas från att ta skolfotoKamera & Bild: Kommun stoppar skolfotografering – på grund av GDPRSVT: Det ska du tänka på när du fotar ditt barns luciatågComputer Sweden: British Airways får böta två miljarder för brott mot GDPRSR: GamerSR - Filosofiska rummet: Förnuft och känslaPeter Gärdenfors - Den meningssökande människanSmedjan: Individuell frihet behövs också i coronapolitiken See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
En riktig man kör inte elbil. Eller? Hur har könsroller hållit tillbaka innovation genom tiderna, och hur skulle världen se ut om kvinnor fick mer än en ynka procent av svenskt riskkapital? Författaren och journalisten Katrine Marcal, aktuell med boken ”Att uppfinna världen”, gästar Arbete och fritid.
Aktuellt, TV-Nytt, Rapport hette det förr i tiden när du skulle få reda på "allt". Idag är det på ett annat sätt. Aktuellt och Rapport finns fortfarande men det finns ju så mycket mer. Så mycket mer. Dygnet runt, jorden runt. Fake news och Real news. Eller? Hur får man tag på sina nyheter idag? Hur blir man allmänbildad "the old school way? Vad är egentligen en dagsfärsk nyhet när algoritmerna styr? Snillen spekulerar. Mycket nöje! Vilkas Podderier är en podd med makarna Anna och Mikael Vilkas. Tillsammans pratar de om allt som hör livet till och lite till. Anna är Mastercoach med en passion för entreprenörskap och framtidens organisation. Hon arbetar primärt med VD och ledningsgrupper i medelstora organisationer för att skapa tillväxt genom fokus, engagemang och glädje. Mikael är mediemannen med välkända speakerrösten, bakgrund inom TV, musikbranschen och med mängder av radioguld. Trummorna står i vardagsrummet och guld- & platinaskivorna pryder gästtoaletten. Framtidens marknadsföring, film & digitala kanaler är hans hemmahamn.
See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Hon förhåller sig inte till ett original, utan till en kopia av en kopia. Utan någon sanning i botten. Så beskriver Kristofer Folkhammar den kanadensiska författaren Anne Carsons poesi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades den 5 maj 2015. För någon månad sedan stod jag och trängdes på ett utsålt Vega i Köpenhamn. Stämningen var i det närmaste extatisk när Sharon Needles, Adore Delano, Bianca del Rio och de andra dragdrottningarna från teve-programmet RuPauls Dragrace äntrade scenen. RuPauls Dragrace är en dokusåpa i stil med Top Model och Project Runway fast för drag queens. I varje avsnitt ska deltagarna skapa dragunderhållning utifrån nya utmaningar, och i varje avsnitt skickas en drottning hem efter ett läppsynk-battle. I slutet av varje säsong koras "Amerikas nästa dragsuperstjärna" av draglegenden RuPaul personligen. Programmet vilar såklart på samma fundament som andra dokusåpor: individualistiska skitdrömmar om den enskildes framgång, och bitchiga intriger mellan de tävlande. Men här anas också emellanåt ett systerskap arbetsrummet bakom catwalkpodiet i RuPauls Dragrace är inte bara en kokande kittel av rivalitet, utan också en plats där utstötta freaks från olika samhällsklasser möts och blir superstjärnor istället för mobboffer. Och dragshowen, när den är riktigt bra, fungerar både som en populärkulturens skrattspegel, och som en kritisk instans, när den genom sina teatrala överdrifter lyckas vända upp och ner på, och avtäcka bristerna i, de konventioner som iscensätts på scenen: könsroller, stereotypa karaktärer och manér. Den kanadensiska författaren Anne Carson arbetar också med drag, fast i poesins form. Som professor i klassisk grekiska har hon en självklar koppling till fragmentetestetik den lösgjorda delen som flyttats genom tid och rum för att tolkas och traderas på nytt. Carson har gett ut böcker sedan 1980-talet. Dikter, essäer, översättningar, skådespel och ofta blandar hon mellan stilarterna. På svenska finns hittills tre böcker översatta, och två av dem hänger ihop. Röd självbiografi, som gavs ut på engelska 1998, och Röd doc, som kom femton år senare. I dessa böcker utgår Carson från den antika myten om hjälten Herakles tionde stordåd: att hämta den trehövdade jätten Geryons röda boskap. I myten besegrar Herakles Geryon med våld, men i Carsons tappning krossar Herakles Geryons hjärta. I ett poröst utformat landskap, som är en blandning mellan mytens röda ö och något som skulle kunna vara ett samtida Kanada, är Geryon ett förvirrat barn, och sedermera en förälskad tonåring. Den tafatte Geryon försöker greppa sin plats i världen genom en märklig självbiografi, bestående av skulpturer, fotografier och anteckningar. Men en natt kliver Herakles av bussen från New Mexico och monsterpojken Geryon förlorar allt. Inför den ständigt bortvända James Dean-vagabonden Herakles, som strålar av säkerhet och sex. I Röd doc återser det forna kärleksparet varandra efter många år. Geryon har övergivit sin självbiografi men har fortfarande nära till smärtan från kärleksförlusten. Han heter bara G nu. Och han längtar efter Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt alltså, han längtar efter den text, det objekt, som förmått göra skön konst av det som gått förlorat. Herakles har varit i krig och bytt namn till Sad But Great Sorgsen men mäktig, eller framstående, och lider av posttraumatisk stress. I den här berättelsen är han ännu mer igenkännbar som en amerikansk, samtida gestalt. Tillsammans med en ny karaktär, Ida, som verkar ha kommit springande till dem från en Gertrude Stein-roman, flyter karaktärerna iväg på en sorts roadtrip. Via en isgrotta där det förgångna kan tänkas bevarat i den stelnade massan, en psykiatrisk klinik där det förflutna kan grävas fram. Resan bär mot döden. Till Geryons älskade mors sjukbädd. En del av njutningen med att läsa Carson ligger i hur hon med så radikal oförutsägbarhet sammanför olika genrer och olika tider. I sin poesi går hon emot konventioner som säger att enheter som antika myter, Emily Brontës romaner och hennes egen vardag är ofrånkomligt uppdelade. Hennes poesi går emot konventionen som tar dessa enheter för ofrånkomligt avskilda från varandra av en naturlig ordning. På ungefär samma sätt beskriver queerteoretikern Judith Butler hur förhållandet mellan kön och genus kan dramatiseras och avnaturaliseras i en drag-performance. Carson förhåller sig inte till ett original, utan till en kopia av en kopia. Utan någon sanning i botten. Och att läsa samman Carson med drag-estetik är att starkt påminnas om hur mycket det litterära konceptet "genre" har gemensamt med det sociologiska konceptet "identitet". Det var Carsons svenska översättare, Mara Lee, som under en föreläsning gjorde mig uppmärksam på drag-estetiken i Carsons verk. Men då genom den feministiska teoretikern Elizabeth Freemans begrepp "temporal drag" ett uttryck som Freeman använder när hon undersöker konstverk som går emot en enkel, linjär historieskrivning. Konstverk där det förflutna och nutiden pågår samtidigt. Och där politiska kamper som kan förefalla avslutade, som till exempel ACT UP-rörelsens kamp för vård till aidssjuka i USA under 1980-talet används för att osäkra betraktarens upplevelse av nuet. Och kanske till och med få den att föreställa sig möjliga framtider i ljuset av omvälvande historiska händelser. Tillbakablickarna i verk som arbetar med "temporal drag" blir inte så mycket nostalgi, som möjligheter, idéer om andra ordningar. Carsons poesi drar oss bakåt i tiden, får oss att hålla fast i något främmande, något som inte passar in i samtiden, som inte låter sig integreras, och som därför visar saker i nytt ljus. Röd självbiografi: "I mötet med en annan människa får ens egna handlingar skärpa". Det säger något om Carsons estetik, och här skulle "människa" kunna bytas ut mot tid: "I mötet med en annan tid får den egna tillvaron skärpa." Och när jag stod där i trängseln på Vega. Med Carsons böcker Röd självbiografi och Röd doc i huvudet, och betraktade den stundtals gnistrande dragshowen framstod Carsons skrivsätt som direkt överensstämmande. Här fanns samma känsla av konstnärlig möjlighet. Samma lockelse genom förskjutning och omkastning. Samma vassa tajming i kvickheterna. Där och då framstod det som om endast idiomen och rekvisitan skilde Anne Carson och RuPauls Dragrace åt. Istället för peruker: hjältar ur antik mytologi. Istället för klackar: citat av Emily Dickinson. Istället för lösnaglar: psykoanalys. Trots att Anne Carson är en spränglärd professor, bär hennes texter på samma ystra lätthet som en dragshow. Hennes stil är klar. Hennes iscensättningar lätta. Hon låter de antika gestalterna säga "kuk" och referera till "Dunkin' Donuts". Herakles har en mormor som en gång träffade Virginia Woolf. Men det finns också en skarp gräns kring dessa omflyttningar och sammanfogningar. Professor Carson lämnar sällan sitt eget klassrum. Nästan allt material hon arbetar med utgår från en mycket västerländsk bildningstradition. Och kanske är det detta som möjliggör en del av Carsons lätthet. Att hon trots allt rör sig på ett begränsat fält, i ett universum där saker enkelt hakar i varandra olika tider, javisst, men definitivt delar av samma kanon. Carson är en humoristisk, och alltid djupt melankolisk drag poet. Hennes ommöblerande diktföreställningar är mångtydiga, men aldrig godtyckliga, precis som med den lyckade dragshowen. Carson är trots yvigheten ofta spot on. För hur känner sig egentligen den vilsne tonårsbögen? Jo, som ett rött monster med knöliga vingar som inte förmår bära honom. Eller: Hur känns den språkliga erfarenhet, som säger att vi aldrig helt möts i våra enskilda förnimmelser? Hur ser din färg rött ut?, som Sonja Åkesson, och Ludwig Wittgenstein hade uttryckt saken. För mig är rött färgernas färg. De starka känslorna, de alarmerande situationerna, det som står ut. Stoppljus. Varningstriangel. Solens sista döende strålar. Röda dagar i almanackan. Röd matta. Red light district. Rödluvans kappa i den mörka skogen. Röd ros. Att se rött. Eld. Djävul. Vrede. Revolution. Hjärta. Kärlek. Krig. Blod. Men Carsons böcker är stilla, koncentrerade. Hennes röda monster är sorgset och eftertänksamt. På ett ställe i Röd självbiografi står det, när Herakles och Geryon möts för första gången, att där uppstod "ett sådant ögonblick som är motsatsen till blindhet." En formulering som präglar hela Carsons röda dragshow: En sådan stark färg. Ett sådant avslöjande iscensättande. Ett sådant språkarbete, som gör orden nästan taktila, relief-artade, genom textens tvära brott och sätt att överraska. I hur det outhärdligt röda gräset överfaller Geryon på väg till skolan. I tomaten han gör en skulptur av till sin självbiografi. I hans vallmostjälk till hals. Och när en antik hjälte som Herakles, som är en avlägsen och ofarlig sagobild för oss idag, en stelnad prototyp, sänks ner i nutiden uppstår ett kalas av språkliga effekter. Genom sin poetiska drag upplyser dikten oss om att den där absurda hjältefiguren, som kan te sig så fjärran, fortfarande lever och verkar i exempelvis amerikansk militärism, och i alla möjliga bilder av män. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker
Efter många attacker där hackare lurat användare att acceptera förfalskade certifikat, är det dags att börja se efter bättre metoder att bevisa för användaren att siter de går till tillhör rätt organisationer. Runt hörnet finns DANE eller DNS-based Authentication of Named Entities som lovar bättre garanterad kryptering och säkrare epost. Mattias är ledig, så denna vecka sköter Erik snacket själv. Show notes: https://www.itsakerhetspodden.se/show-notes-for-76-dane-eller-hur-vi-loser-tillit-i-framtiden/
Om Shownotes ser konstiga ut så finns de på webben här också: https://www.enlitenpoddomit.se/e/en-liten-podd-om-it-avsnitt-262 Avsnitt 262, spelades in den 21:e april 2020 och eftersom ett människohjärta slår i snitt 2,5 miljarder gånger under en livstid så handlar dagens avsnitt om: FEEDBACK OCH BACKLOGG: * Mats gillar att jobba hemma för då kan man grilla * David gillar att jobba hemma för då kan man dricka kaffe på altanen * Björn har grillat idag * Johan är det lite mer otydligt hur hans vecka har varit #JagKanskeGlömdeSkrivaNed ALLMÄNT NYTT: * Varför Mats har varit borta; Här är en lista över ransomeware tomtar som stjäl och läcker ditt data * Bjud in en llama till ditt möte * Corona-saker: * Björn berättar om sina erfarenheter av Microsoft teams och Out-of-office-meddelanden #Frustation * Vad har man lärt sig från Kina. Microsoft berättar lite från sin data * Department of defence släpper vidare JEDI affären igen… * Vi vill jättegärna få Reviews * https://podcasts.apple.com/se/podcast/en-liten-podd-om-it/id946204577?mt=2#see-all/reviews * https://www.podchaser.com/podcasts/en-liten-podd-om-it-158069 MICROSOFT * Från Mats -- Star Wars-bakgrunder till Teams* Vad händer med SMB marknaden i och med Covid-19. Microsoft ändrar bland personalen hos sig… * Microsoft 365 för konsumenter släpptes idag , Mer läsning* Minecraft med ray-tracing * Läckor om Surface Go 2 * Automatisk reparation av Azure-VMs i scalesets APPLE * iPhoneSE: * https://www.theverge.com/2020/4/15/21222642/iphone-se-2-size-comparison-small-phone-trend-galaxy-oneplus * https://www.99.se/artikel/13263 * https://www.engadget.com/2020-iphone-se-shows-other-iphones-should-cost-less-200039201.html * https://www.imore.com/iphone-se-2020-not-be-eligible-iphone-upgrade-program * Apple over-ear-lurar?? Fast det hade vi redan pratat om... GOOGLE: * Google duo får nya funktioner * BONUSLÄNK: Även WhatsApp får nya saker * Google vill också ha ett Apple Card? * Nu kommer Nest Wifi till sverige? Andra nyheter: * Johan: Jag vill så gärna tycka illa om Spotify för att de har sönder podcasts... Men detta är brilliant * BONUSLÄNK 1: https://www.rollingstone.com/music/music-features/should-spotify-change-the-way-it-pays-artists-763986/ * BONUSLÄNK 2: https://www.businessinsider.com/how-apple-music-and-spotify-pay-music-artist-streaming-royalties-2020-1 * BONUSLÄNK 3: Davids senaste låt: https://open.spotify.com/track/7r2efkA3HUNGJRRkWKoPPq?si=RgDd759iRLOCLjWSeR1eYQ Allmänt tips: * Monsters Size Comparison: https://www.youtube.com/watch?v=aYMsNC1Wm3M * Dator i Minecraft: https://www.youtube.com/watch?v=SbO0tqH8f5I&feature=youtu.be * Extra Nerdigt: https://www.theverge.com/2020/4/21/21229499/this-website-will-self-destruct-femmeandroid-ludum-dare SHUT UP AND TAKE MY MONEY * Mats: En Airfryer * Björn: en atombomb man kan ha för att trycka på knappar med * David: En tesla spole.. på riktigt... * Johan: Mindre Mobiltelefon med Android #TarGärnaTips EGNA LÄNKAR * En Liten Podd Om IT på webben * En Liten Podd Om IT på Facebook * En Liten Podd Om IT på Youtube * Ge oss gärna en recension * https://podcasts.apple.com/se/podcast/en-liten-podd-om-it/id946204577?mt=2#see-all/reviews * https://www.podchaser.com/podcasts/en-liten-podd-om-it-158069 LÄNKAR TILL VART MAN HITTAR PODDEN FÖR ATT LYSSNA: * Apple Podcaster (iTunes) * Overcast * Acast * Spotify * Stitcher LÄNK TILL DISCORD DÄR MAN HITTAR LIVE STREAM + CHATT http://discord.enlitenpoddomit.se
Mord på hemorten Annika Duvert är uppvuxen och bor i Märsta och hennes berättelser utspelar sig också på hemorten. Vad kan vara bättre om man litterärt vill börja ta livet av folk på hemorten? Eller? Hur tas det emot egentligen? Vi pratar också om betydelsen av att ha en hund som behöver promeneras i omgivningarna. […]
Corona-lingot är on point i det här fullspäckade avsnittet som suckar över stockholmare på "after ski-orter" och tipsar om att "nysa i handvecket". Vi formulerar en hyfsat artig lista över livsavgörande självklarheter som handtvätt och källkritik, oroar oss för såväl vård- som underhållningspersonal och tipsar om hur du suger sötman ur karantäntillvaron. Dela med dig av dina bästa karantäntips och berätta hur du gör för att inte vara ett rikspucko! - Vi finns på twitter som @betedigsom folk och du kan alltid skicka mail till vettochettikett@mail.com.
Se olisi maaottelun aika, tällä kertaa laitetaan nimittäin Suomi ja Ruotsi vastakkain ja puhutaan siitä, onko ruoho vihreämpää aidan toisella puolella? Kaupallisessa yhteistyössä Barebellsin kanssa. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Hur Finland blev en del av Sverige under den tidiga medeltiden är omdiskuterat. När embryot till en svensk statsmakt utvecklas under 1200-talet blev det möjligt för svenskspråkiga att i organiserad form bosätta sig i nuvarande Finland.Vi vet att Finland omnämns första gången på svenska runstenar och i ryska krönikor från 1100-talet. Finland har skapades i en spänning mellan det som kom allt bli Sverige och Ryssland.I avsnitt 88 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet. Traditionell historieskrivning bjuder att Finland inlemmades i det svenska riket genom erövringståg. Det är en historia som passar både rikssvensk och finländsk nationalism. Men det finns inga säkra belägg för att det någonsin företagits regelrätta korståg i syfte att kristna finnarna. Att tre militära operationer mot Finland utkristalliserats och upphöjts till korståg passar den medeltida propagandan för att legitimera svensk värdslig och religiös makt i nuvarande Finland.Traditionellt räknar man med tre korståg. Det första, som knappast har hänt, ska enligt traditionen ha genomförts i mitten av 1100-talet till sydvästra Finland av Erik den helige och den engelskfödde biskop Henrik av Uppsala, senare Finlands skyddshelgon. Det andra företogs 1239 till Tavastland av Birger jarl och det tredje till Karelen 1293 av marsken Torgils Knutsson. Närheten till det likaså expansiva ryska furstendömet Novgorod gjorde att kolonisationen, kristnandet och etableringen av ett svenskt välde fick en stark militär slagsida. Borgar byggdes, resningar nedkämpades och plundringståg i gränstrakterna blev närmast rutin. Liknande scenarier utspelade sig inte i medeltidens Norrland eller Småland.Musik: Vaka Vanha Vainamoinen ur Kalevala framförd av John Soininen 1939 i Berkely Bild: En avbildning från senmedeltiden av Erik den heliges och biskop Henriks korståg till Finland. Något som sannolikt aldrig hänt.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Idag kommer podden med stort P, en av våra stora idoler från nolle-p Beatrice (som också är bästEmma 19/20) gästar!! Vi pratar om EMMA, plugget, fest och mycket mer. Så njut av en härlig podd innan omtenta-p drar igång! puss
Amning. Det är ju så självklart? Alla vill och alla kan, eller hur? Nej, såklart inte. I veckans plogg går vi igenom hur man gör men kanske framför allt bestämmer vi en gång för alla att det är DU som bestämmer hur du vill göra. Nina Campioni ryter ifrån. Support till showen http://supporter.acast.com/vattnetgar. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Helena Granström får en glimt av ett annat ett större sätt att finnas till. Och hon tar Martin Buber, Rebecca Solnit och Michel Houellebecq till hjälp för att förstå sin oerhörda längtan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Att finna någonting, alldeles oväntat, och inse att det är det, just detta, som man har sökt efter i hela sitt liv. Att finna det, och först då bli varse att man överhuvudtaget sökt; att komma hem, och först igenom denna hemkomst inse att man varit vilse. Det är, tänker jag mig, denna erfarenhet som ligger till grund för det mesta av all dålig kärlekspoesi men kanske också det mesta av all god filosofi, för har inte allt verkligt tänkande en rot någonstans långt under tänkandet? Är det inte just inför de mest genomgripande, de mest uppfyllande och oförklarliga känslorna som man griper efter sina teorier, inte egentligen för att nå fram till något nytt, utan för att begripliggöra det man i botten av sig själv redan är klar över, för att omsorgsfullt resonera sig fram till det man redan vet? Det var, hur som helst, där jag befann mig: Jag hade funnit något, och detta något tycktes för mig så betydelsefullt, så fullständigt livsavgörande, så lysande klart att allting annat bleknade intill det. Vad jag tyckte mig ha funnit var en sorts nytt rum inuti min egen mänsklighet, och min önskan att förbli i detta rum överskuggade allt annat. Hade jag funnit det? Nej, det var värre: Jag hade anat det, inte mer än så, och därmed följde också insikten om att jag kanske aldrig mer skulle komma i närheten av det. På samma gång som det väckte min längtan, fick det mig att inse att denna längtan kanske aldrig någonsin skulle bli tillfredsställd. Som den franske författaren Michel Houellebecq har uttryckt det når vår olycka sin höjdpunkt, nådde min olycka sin höjdpunkt, först då den praktiska möjligheten till lycka har uppenbarat sig och kommit tillräckligt nära. Vad var det då jag hade funnit, som jag tyckte mig ha anat? För detta behövde jag själv inte anstränga mig för att försöka finna ord; istället fann jag dem hos den tyske filosofen Martin Buber. I hans bok Jag och Du från 1923 stod det, där fanns allt det där som min innerliga längtan handlade om beskrivet, den längtan som nu knappast längre var möjlig att skilja från min rädsla, eller från min sorg. Det finns, skriver Martin Buber, två sätt att möta världen: att tilltala den med ett Det, och att tilltala den med ett Du. I och med att vi gör det ena eller andra skapar vi också oss själva: Det jag som säger Det till världen, är ett annat än det jag som säger Du. Som ett Det kan världen beskrivas och manipuleras, som ett Det kan jag betrakta den och till och med älska den men först när den blir ett Du inför mig kan jag i verklig mening ingå i relation till den. Enbart Duet, aldrig Detet, uttalar jag från djupet av min själ, med hela mitt mänskliga väsen. Om Det-världen skriver Buber: Dess tillförlitlighet uppehåller dig. Men skulle du dö i dess hägn, så vore du begravd i intet. Han skriver: Utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke människa. Det skriver han, och det var det jag hade insett. Jag var, med andra ord, ensam, och Buber gav språk åt denna ensamhet genom att så exakt ge språk åt dess motsats. Men, mer än så, han fick mig att inse dess omfattning, att min längtan inte handlade enbart om att nå fram till en annan människa, inte ens till andra människor i allmänhet; den handlade om att nå fram till världen. Om det var en gåta som låg fördold här en gåta som handlade om skillnaden mellan öppet och slutet, mellan att rikta sig mot ett Det och att möta ett Du låg den i så fall inte fördold i allt? Att känna en annan människa har mycket lite att göra med att kunna beskriva henne: Jag kan ha kännedom om hennes längd och skostorlek, uppväxtförhållanden, fritidsintressen och älsklingsrätt, men att verkligen känna henne övergår allt detta. Den vetenskapliga kunskapen, en kunskap som har en solid och tillförlitlig Det-värld som sitt föremål, består av summan av sådana egenskaper. Men hur närmar man sig världen på riktigt? Ett föremål för kunskap, skriver Buber, kan aldrig tillåtas att förbli ett Du: När det väl har trätt fram för människan måste det åter göras till ett Det, jämföras med andra Det, beskrivas och sönderdelas, för endast på det viset kan det ingå i förrådet av kunskaper. Men i den stund det verkligen blev sett var det inte ett ting bland andra, utan uteslutande något närvarande. Och det är just i denna uppenbarelse som dess väsen kan anas, inte i de allmänna lagar och insikter som den senare ger upphov till. För att kunna omvandlas till kunskap måste Duet bli till ett Det, men också i Det-världens stelnade form ligger möjligheten till relation fördold; också ur vetenskapens till synes klarlagda fakta kan världen plötsligt åter framträda som ett Du inför oss, i all sin omskakande obegriplighet. Den vetenskapliga forskaren, lär fysikern Robert Oppenheimer ha sagt, lever alltid 'på mysteriets rand' på gränsen till det okända. Och även om det förstås kan tolkas som att vetenskapsmannen sysslar med ännu inte vunnen kunskap, och därför alltid har okunskapens slukhål gapande under sig, så finns det en annan möjlig tolkning som har att göra just med närvaron av relationens möjlighet mysteriets, om man så vill strax under tingens yta. En aning om den kan göra sig påmind också för den som ger sig in i den sfär av abstraktioner som den naturvetenskapliga beskrivningen av världen innebär. Ändå har den vetenskapliga metoden, som inte bara är en metod utan ett sätt att se, som sin grund just den sönderdelning av världen i beståndsdelar som Buber menar står i motsättning till framträdandet av ett Du. När vi verkligen står i relation till någonting i världen, upphör det att vara ett knippe separata egenskaper, och övergår i något annat, en obetvinglig och starkt lysande enhet. Det finns en konflikt mellan denna erfarenhet, och det kunskapsideal som föreskriver att lära känna utan att själv bli känd, att ta i besittning utan att själv bli besatt. Att nå fram till sanningen om världen, även om det innebär att misslyckas med att nå fram till världen. Men detta var inte vad jag ville det var motsatsen till vad jag ville, och vad jag plötsligt trodde skulle kunna vara möjligt: Att verkligen se och bli sedd, skriver Buber, att känna och bli känd, älska och bli älskad Och även i en tid när våra teorier om världen blir allt mer övertygande, allt mer omfattande, täcker en allt större del av den mänskliga erfarenheten, tycks vår kallsinnighet inför dem i viss mening konstant. Vi kan vara ateister, strikta materialister, övertygade om kvantmekanikens obestämdhet eller att vi lever i en simulering, men som Houellebecq en gång konstaterat tycks även de människor som är övertygade om sin fullständiga ontologiska ensamhet och sin absoluta dödlighet, framhärda i att tro på kärleken, eller åtminstone bete sig som om de gjorde det. Dostojevskijs Om Gud inte finns är allting tillåtet visar sig, noterar författaren, trots att det kan tyckas självklart giltigt, på rent experimentella grunder vara falskt. Och likafullt klamrar vi oss fast vid våra teorier självfallet gör vi det, för vid vad skulle vi annars klamra oss fast? Du-världen, skriver Buber, uppehåller dig inte, hjälper dig bara ana evigheten. Vad lär man alltså känna av Duet? Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det. Vad vet man alltså om Duet? Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det. Lidandet ger livet mening Att nå fram till världen är det möjligt? Ju mer jag frågade mig detta, ju mer min längtan efter att lyckas började likna en besatthet, desto mer oförmögen tycktes jag bli att finna ett svar. Hur kan jag röra vid världen? Hur kan jag låta mig vidröras av världen? Eller: Hur kan jag leva som om jag förstod att dessa två saker inte är möjliga att skilja åt? Ingen av dessa frågor kunde jag besvara, och ingenting ville jag hellre än att besvara dem. Jag började, insåg jag, likna 1700 talsförfattaren Samuel Johnson, som när han presenterades för den filosofiska subjektivismens idéer om att världen inte existerar annat än i människans medvetande, tog sats och riktade en hård spark mot en sten med orden: I refute it thus! Vad Johnson därmed bevisade, i den mån han bevisade något, var att den materiella världen existerar, eftersom den gav honom ett svar: Han sparkade den, och den åsamkade honom smärta. Världen gör ont, alltså finns den. Det var på samma sätt jag nu vände mig till min omvärld, genom att pressa mina gränser mot den i förhoppning om att den skulle pressa tillbaka, i förhoppning om att den skulle ge mig ett svar. Den amerikanska författaren Rebecca Solnit skriver i sin essä Det avlägset nära om lepra, den sjukdom som tidigare kallades för spetälska. Lepra, som inte sällan ger upphov till kraftig kroppslig deformering, var från början obotligt, men när det så småningom blev möjligt att behandla fann läkare till sin förvåning att patienterna fortsatte att förlora kroppsdelar och drabbas av skador och infektioner också efter att de tillfrisknat. Orsaken, berättar Solnit, var att patienterna på grund av sjukdomen förlorat känseln i vissa av sina kroppsdelar, och att detta fick dem att förfara allt mer ovarsamt med sig själva. Där smärta skulle hindra en frisk människa från att lägga handen på en varm spisplatta, att alltför vårdslöst klia sig eller peta bort ett skräp ur ögat, föreskrev deras kroppar inte längre några sådana gränser: Mina händer och fötter känns inte som en del av mig. De är som verktyg jag kan använda. Men de är inte riktigt jag. Jag kan se dem, men i mina tankar är de döda, säger en pojke. Känseln hade övergett dessa kroppsdelar, men inte bara det: Jaget hade övergett dem. Smärtan, och dess släkting känseln, citerar Solnit en läkare, är fördelad över hela kroppen och utgör någon sorts gränslinje för jaget. Det som lemlästade de botade patienterna var inte längre sjukdomen utan de själva, som genom sjukdomen förlorat omsorg om sitt eget jag. Vad smärtan åstadkommer är med andra ord att hålla samman kroppen, att i viss mening definiera jaget. Vilket förstås också innebär att den kan öppna jagets gränser utåt, hålla samman också den relationella kropp som består av många människors kroppar tillsammans; som när en man ur Wintufolket i Kalifornien beskriver sitt barns huvudvärk: Jag har ont i min sons huvud. I denna mening är lidandet något som möjliggör ett möte med den andre, en utgångspunkt för den empati som ligger till grund för varje verklig mellanmänsklig relation. Men, mer än så: Det utgör en länk också till det icke-mänskliga. Författaren Michel Houellebecq ställer sig i en brevväxling med filosofen Bernard Henri-Lévy frågande inför begreppet mänsklig värdighet: För min del, skriver Houellebecq, upplever jag ingen särskild värdighet i mig själv: människor skulle kunna skada mig eller behandla mig illa, de skulle med all säkerhet kunna bryta ned mig, de skulle kunna tillfoga mig permanenta fysiska eller psykiska men. Jag skulle klaga över lidandet, över att bli illa behandlad; jag skulle klaga på samma sätt som ett djur skulle klaga, inte på något specifikt mänskligt sätt. Och finns det i detta på många sätt banala konstaterande inte också närmast en sorts livsfilosofi grundad på artöverskridande empati; empati inte som en ideologisk konstruktion, utan som en direkt kroppslig erfarenhet? Varje gång du upplever hunger eller en drift att företa dig något, varje gång din kropp känner lustens kittling eller du längtar efter erkännande, varje gång du skakar av vrede eller darrar av rädsla, är det, skriver klimatfilosofen Roy Scranton i boken Att lära sig dö i antropocen, djuret i dig som vill leva. På samma sätt som de leprasjukas erfarenhet gör tydligt att smärtan är en förutsättning för att kroppen alls ska ha någon mening, är det tydligt att lidandet, frustrationen, den ännu otillfredsställda impulsen, är själva innebörden av viljan att hålla sig vid liv. Lidandet, som förstås också leder oss fram till våldet, som kan förstås i bred bemärkelse som det lidande som människor med eller utan avsikt åsamkar varandra. Det brukar sägas att förutsättningen för mänskligt våld är avhumanisering av fienden; att den som våldet riktar sig mot innan det kan utövas måste ha upphört att vara människa, och i våldsverkarens ögon blivit till ett ting. I de allra flesta fall är detta troligen sant, och som modern våldsutövning ter sig är detta förtingligande så att säga en del av själva våldsutövningen: Det är inte din kropp som riktar sig mot en annan människas varma, pulserande, kämpande kropp; det är du som tar bilen till kontoret, sätter dig framför datorn och trycker på en knapp. Mänsklighetens tidigaste historia var, påpekar Martin Buber, med all säkerhet full av ångest och kval och grymhet men overklig var den inte. Och hellre våld i samband med verkligt upplevda, levande varelser än den spöklika omsorgen om nummer utan ansikten! Jägaren som går i dagar genom skogen, fäller en älg och äter köttet, och vegetarianen som bor i stan och bryr sig om miljön skillnaden mellan dem är inte att en av dem orsakar död, eftersom vi alla orsakar död enbart genom att leva. Skillnaden är att den död de orsakar för en av dem gjorts synlig, att en av dem ser in i ögonen på den som dör. Det finns, skriver Buber, ingen ond drift förrän driften frigör sig från människans väsen och jag frågar mig om inte vårt samhälles signum, dess främsta försäljningsargument om man så vill, är just att villigt tillgodose alla människans drifter, men enbart i den mån som de låter sig frigöras från hennes väsen. Jag skulle tro att detta även gäller våldet; kanske gäller det i synnerhet våldet. Att våld aldrig har varit lösningen på något är, menar Roy Scranton, direkt felaktigt; det är en lugnande lögn, och lugnande för precis fel människor, eftersom detta pacifistiska diktum oftast inte åstadkommer något annat än att de som redan besitter makten får behålla den. Det finns faktiskt Scranton anför exempel visst problem som kan lösas med våld; och, är man benägen att tillägga, förr eller senare kommer den egna döden åtminstone ur vårt personliga perspektiv att lösa dem allihop. Då, om inte förr, ska världen kanske framträda inför oss som ett Du: Den kände upptäcktsresanden Doktor Livingstone, blev under en av sina expeditioner blev attackerad av ett lejon som sänkte tänderna djupt i hans vänstra arm, och var ögonblick ifrån att ta honom av daga. Han skulle senare redogöra för något som måste beskrivas som en extas inför döden: hur all dödsångest plötsligt övergav honom för att istället lämna plats för en sorts drömskt tillstånd; kanske är detta, funderar Livingstone, en nådegåva given av Skaparen för att minska döendets plåga. Och samtidigt som vår kulturs systematiska dödande av allt omkring oss vittnar om att något uppenbarligen redan är dött inom oss, är det kanske också just insikten om vår egen dödlighet som kan få denna inre, avdomnade del av vår mänsklighet att vakna till liv. Kanske är det enbart så som vi kan inträda i verklig, sårbar relation till vår omvärld, och med Bubers fras göra livet till någonting annat än blott det döende som sträcker sig genom ett människoliv. Att stå öga mot öga med naturen För den som vill ingå i ömsesidig relation med sin omvärld, blir den första frågan att ställa sig kanske: Vad kan vara min motpart? En annan människa, javisst men vad mer än så? Den blick som riktar sig mot världen inte för att betrakta, bedöma, begagna, utan för att få skåda in i en annan, lika levande var tvingas den att vika ned sig? Jag betraktar, skriver Martin Buber i boken Jag och Du, ett träd. Sätten att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstrakt beskrivning: Trädet liksom allting annat i naturen kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer. Men, skriver Buber och jag ryggar till, för här närmar han sig mysteriet, samma mysterium som jag i undflyende stunder själv tycker mig ha fått erfara det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se. Det obegripliga som jag ställs inför i mötet med trädet, är detsamma som jag ställs inför så fort jag blickar in i ögonen hos ett annat icke-mänskligt liv. Hos vilket djur man än närmar sig, möter man, skriver Buber, tillvarons väsen och om det är sant, är det sant för att tillvarons väsen har att göra just med gränsen mellan jaget och världen; med den outgrundliga skillnaden mellan mig och det som inte är jag, och den lika outgrundliga likheten mellan oss. Vad är det, frågar sig Rebecca Solnit i boken Att gå vilse, för ett budskap djuren förmedlar, ett budskap som tycks säga allt och inget? Vad är det för ett ordlöst budskap som är varken mer eller mindre än djuren själva? Djuren talar till oss, talar till djupet av oss med sin meddelsamma stumhet. Filosofen Thomas Nagel har kommit att bli känd för sin lilla uppsats What is it like to be a bat, hur känns det att vara en fladdermus? Själva innebörden av att någon är ett subjekt är, slår Nagel fast, att frågan om hur det skulle kännas att vara denna någon är meningsfull. Och fortsätter med att försöka besvara den fråga som ställs i uppsatsens titel: Hur skulle det kännas att vara fladdermus? Men det är en fråga som visar sig omöjlig att besvara: Även om vi var förmögna att föreställa oss hur det skulle kännas att navigera världen med hjälp av ultraljud, att kunna flyga, att äta insekter och att tillbringa sina dagar med att hänga upp och ned i fötterna på en vind skulle vi, menar Nagel, enbart ha lärt oss någonting om hur det skulle kännas för en människa att vara en fladdermus hur det känns för fladdermusen är och förblir utom räckhåll för vår erfarenhet. Nagel skriver om fladdermöss, men vad han egentligen skriver om är skillnaden mellan inre och yttre, kanske också mellan hemlöshet och hemmahörighet för om det som kännetecknar den subjektiva upplevelsen är att den alltid är bunden till en specifik plats, en specifik människa, hur ska den då någonsin kunna vara föremål för den typ av objektiv beskrivning som utger sig för att helt sakna rumslig tillhörighet, att överskrida varje enskilt perspektiv? Vår oförmåga att på djupet förstå hur det känns att vara en fladdermus är emellertid, betonar Nagel, inte ett påstående om vår oförmåga att förstå andra människor. Att fladdermusens erfarenhet förblir onåbar har att göra med att dess levnadssätt och varseblivning i så hög grad skiljer sig från vår, och detta säger ingenting om vår förmåga att nå fram till varann. Vi må, med andra ord, vara instängda i vår mänsklighet, men var och en av oss är inte instängd i sig själv. Men är det verkligen säkert, för är det egentligen inte närapå lika gåtfullt att blicka in i en annan människas ögon som i dem hos en fladdermus, även om vi i högre grad delar begreppsvärld och fysisk konstitution? Gapar inte det mysterium som har att göra med klyftan mellan inre och yttre öppet också där? Även när man står inför en nära vän förblir någonting med henne, skriver Rebecca Solnit, hopplöst avlägset: när man kliver fram för att omfamna henne slår man armarna om en gåta, om det ogripbara, om det som inte går att äga. Det avlägsna som Nagel finner i fladdermusens väsensskilda livserfarenhet smyger sig in även hos det närmaste. Den andres säregenhet, skriver Buber, låter sig på intet vis inskrivas inom kretsen av det som är jag själv, och detta gäller djuret, gäller trädet, lika mycket som det gäller andra människor. Såväl Buber som Solnit beskriver mötet med djuret som en nåd, en sorts ömsesidighetens gåva: Det hade kunnat välja att hålla sig dolt, och ändå visar det sig; det hade kunnat vända sig bort, ändå sträcker det fram sitt huvud. Nåd har emellertid mycket lite att göra med det sätt på vilket djuret framträder för den moderna människan: som helt frånvarande, ersatt med sitt döda kött, eller som tämjt till anpassning, lydnad och underdånig tillgivenhet. Eller, som på djurparken, offentligt uppvisat för oss, tvingat till synlighet kanske så att vi ska kunna fantisera den ömsesidighetens nåd som vi därmed gjort oss oemottagliga för. Men, ändå händer det att denna verkliga nåd faktiskt utdelas att jag, med Bubers ord, ställs inte bara inför något annat, utan verkligen det andra i sig självt, som likväl låter mig komma nära. Jag är inte troende, jag är egentligen allt annat än troende, även om jag på senare tid har kommit att inse att jag har i princip allt som krävs för att bli djupt och hängivet religiös utom just gudstro. Men kanske skulle jag ändå kunna bli det, om så bara för att det skulle ge mig någonstans att vända mig med den djupa tacksamhet som ibland drabbar mig, som i stunder närmast slår mig till marken. Just i de stunder, då jag kanske genom vilja och nåd på samma gång förmår att verkligen öppna mig mot världen, och möts av ett svar. Det är en tacksamhet som är mycket svår att skilja från den längtan som den kantrar över i i nästa ögonblick, en längtan efter att förbli i den där känslan av verkligt liv. Jag skulle, i så fall, kunna luta mig mot Thomas av Aquino, som säger att religionens kärna är tacksamhet eller, ännu hellre, mot mystikern Mäster Eckharts utsaga: Om en människas enda bön var tack, så skulle det vara nog. Hur ska man då förstå begreppet ömsesidighet i förhållande till den icke-mänskliga naturen? Om jag kan ingå i en meningsfull relation med en tall, vad skiljer i så fall denna relation från den jag kan uppleva med en annan människa? Ömsesidighet, svarar Buber, är inte begränsad till människan faktiskt inte ens till djuren, eftersom den varken är beroende av spontanitet eller medvetande hos parterna i relationen. Att ett träd inte ger oss något direkt gensvar, innebär inte att det inte finns något gensvar alls. Trädet är verkligt och konkret, och jag står i relation till det på ett konkret och verkligt sätt. Och detta, att jag står i relation, vad innebär det annat än att det finns en motpart? Något som inte är en del av mig, men som har med mig att göra liksom jag har att göra med det, bara på ett annat sätt. Den ömsesidighet som möter mig när jag står inför en tall är i högsta grad verklig, även om den kanske inte så mycket tillhör det enskilda trädet, som världen i sig det är en ömsesidighet, skriver Buber, som lyser oss till mötes ur tillvaron själv. Ömsesidighet som gåta och svar När den kinesiske tänkaren Konfucius en gång blev ombedd att summera sin lära, svarade han med ett ord: Ömsesidighet. Ömsesidighet även för mig framstod det allt mer som svaret, eller kanske snarare som frågan; som om varje undran jag hade inför livet, varje längtan, faktiskt kunde sammanfattas i detta ord. Och det var också ömsesidigheten som livsbärande princip som jag tyckte mig finna i Martin Bubers Jag och Du, just i ett ögonblick då de djup som verklig ömsesidighet kan rymma hade uppenbarat sig för mig. Med tårade ögon läste jag hungrigt denna filosofiska lilla traktat från 1923, och allt eftersom jag läste stod det också allt mer klart för mig vad en sådan ömsesidighet kräver. Den kräver, insåg jag, en tillit och en öppenhet som få av oss behärskar som jag själv aldrig trott mig om att behärska, som jag kanske aldrig fullt ut kommer att behärska, men som jag av något skäl hade tillåtits att få en aning av. Och ömsesidigheten, så läser jag Buber, är mer än en avgränsad erfarenhet: När man verkligen erfar den är den ett sätt att vara i världen. För den som anar relationens möjlighet, dess närvaro i allt, kan också den yttersta ensamhet vara uppfylld av dialogens ljus. Men, där var jag inte: Det som till brädden fyllde min ensamhet var istället insikten att någonting avgörande befann sig utom räckhåll för mig, att det kanske skulle förbli utom räckhåll för mig, att jag skulle kunna dö utan att någonsin mer få erfara det men också att jag i så fall inte fullt ut skulle ha levt. Nej, det är inte sant i ett sammanhang kände jag i ensamheten faktiskt möjligheten till relation med världen, nämligen när jag skrev. Skrivandet är en form av ensamhet som är så fylld av samtal och av just den ovisshet som kännetecknar mötet med en annan, att jag knappt förmår att tänka på det som ensamhet. Den både uppfordrande och omskakande upplevelse som Buber beskriver, upplevelsen av att plötsligt verkligen ingå i relation till någonting i världen, är i högsta grad närvarande i skapandet. Verket träder emot mig, och jag kan varken lära känna eller beskriva det jag kan bara förverkliga det. Mätt med den yttre verklighetens mått finns det, när jag står inför det, inte till alls men vad är så verkligt som det? Att utföra konstnärligt arbete är att ingå en obegriplig relation med något i sig obegripligt, en relation som varken existerar i konstnären eller utanför henne, utan uppstår mellan henne och ett bräckligt, allt uppfyllande Du. Allt detta tänkte jag på, tänker jag på nu när jag sitter instängd i mitt arbetsrum och känner mig inbegripen i djup dialog, trots att klockan närmar sig åtta och jag inte har tilltalat en enda människa på hela dagen. Jag tänkte på det, och även om det tröstade mig, åtminstone borde ha tröstat mig, så stillade det inte min längtan. Var det kärlek jag saknade? Med kärlek ska den äkta dialogen sannerligen inte likställas, skriver Buber, men ger samtidigt en otroligt exakt beskrivning av hur det känns att älska någon: Inte som om det inte funnes något utom henne: Men allt annat lever i hennes ljus. Det som Buber egentligen vill ha sagt är nog snarare att verklig kärlek inte ska förväxlas med känslor: Känslor, skriver han, åtföljer kärleken, men utgör den inte; känslor bor i människan, men människan bor i sin kärlek. De starka känslor som kärleken ger upphov till gör emellertid den undflyende gränsen mellan inre och yttre svårare att dra än någonsin, för hur skiljer jag sann förälskelse från förälskelsen i min egen lidelse; hur skiljer jag det fysiska begärets vilja att bli tillfredsställt från viljan att verkligen närma mig och genomträngas av en annan? Att älska den man blir i någon annans närvaro är kanske kärlek, liksom att förtjusas över sin egen hängivenhet, fascinationsförmåga och nyvunna livsglädje men är det i så fall inte snarast kärlek riktad mot det egna jaget? Det finns, som Buber konstaterar, inget annat område där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra. Och just därför, bland annat därför, oroade den mig, den till hänryckning gränsande upptagenhet som jag under en tid hade varit innesluten i jag tyckte att det var ömsesidighetens djup jag hade anat, men kunde det inte lika gärna vara min egen självupptagenhet djup, min egen självsuggestions djup, min egen bottenlösa ensamhets? Allt i min erfarenhet gjorde mig övertygad om att det som fanns, fanns mellan mig och en annan, men kanske fanns denna övertygelse bara i mig, liksom allting annat bara fanns i mig? Å ena sidan längtade jag nu efter att åter få uppleva det jag ett kort tag hade upplevt, å andra sidan var jag rädd att jag inte hade upplevt det alls. Känslan är ett obestridligt faktum, men säger den någonting obestridligt om världen? Det som skiljer kärlek från självupptaget begär är, tycks Buber mena, just att kärleken inte är något som enbart har den älskade till innehåll, som föremål sann kärlek existerar inte i jaget, den existerar mellan ett Jag och ett Du. Endast den, skriver han, som vänder sig till den andra människan och öppnar sig för henne mottar världen i henne endast denna människa är det som verkligen älskar. Frågan är: Hur upptäcker man skillnaden i sig själv, och överhuvudtaget? Det enklaste svaret, som för den skull inte är enkelt, och som säkerligen inte ens är uttömmande, skulle kunna lyda: Genom att se på sina egna handlingar. Om vi inte är förmögna att känna igen kärleken, är vi kanske i alla fall förmögna att känna igen dess uttryck. Och möjligen är det också, i vidare bemärkelse, varken Gud eller moralen som utgör en gräns för det mänskliga handlandet, utan just kärleken: möjligen är det först utan den som ingenting kan kallas heligt. Kärlek är hos Buber ett Jags ansvar för ett Du, ingenting annat; att närma sig det främmande innebär att omforma detta ansvar från ett präglat av plikt och skuld, till ett präglat av sympati och kärlek. Kanske är det senare den enda sorts ansvar som någon människa fullt ut kan förmås att axla vilket i så fall skulle innebära att mänsklighetens förmåga att älska världen, en förmåga som just nu framstår som bristande, kan vara den avgörande faktorn för vår fortsatta överlevnad. Vilket egentligen bara visar på något som väl borde vara uppenbart, nämligen att kärleken, den verkliga, står i djup förbindelse med såväl liv som död. Lika mycket som min flyktiga och oväntade upplevelse av ömsesidighet och kärlek gav mig lust att leva, gjorde den mig plågsamt medveten om min egen dödlighet. Och kanske är denna koppling oundviklig? Som Rebecca Solnit påminner om gränsar glädjen som härrör från andra människor alltid till sorgsenhet, eftersom dödligheten gör sig påmind även när kärleken inte går om intet. Relationen mellan död och kärlek är dock allt annat än enkel. Ett visst mått av dödsförnekelse ingår alltid som en grundkomponent i kärleken; tills döden skiljer oss åt negeras av den älskande med ett lika ogrundat som uppriktigt vi ska alltid vara tillsammans. Kanske var min dödsångest, min rädsla för att inte leva, därför också i viss mening ett uttryck för kärleken, en sorts vittnesbörd om mina upplevelsers realitet. Kanske var jag ändå inte så långt bort från den relation som jag så intensivt saknade, kanske låg ett Du redan moget, väntande i min mun. Kärleken, skriver Michel Houellebecq i romanen Refug, är det yppersta och omöjliga målet, sorgen och nåden, den punkt där allt lidande och all glädje stråla[r] samman. Jag tyckte mig ha siktat den, åtminstone hade jag sett den skymta förbi som allra minst vet jag numera, tror jag mig numera veta, att den faktiskt finns. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik
Fyll fängpannan, slipa värjan, tänd lyktan och viska en bön om du tror att det kan rädda din själ! Detta är det trettiofemte avsnittet, och det nionde av del tre, av Syndikatets inspelning av Roi-de-Rats! Timmen är slagen, tiden är inne - ikväll kommer det att bli fritagningsförsök på Mont Tomb! Men först måste de sista förberedelserna göras och planen finslipas IN I MINSTA DETALJ, eller? Är våra hjältar sluga nog att ens ta sig in i fängelset, är tvätterskan att lita på och kommer Djojo och Gerard klara att hålla sig tillräckligt nyktra? Roi-de-Rats och LexOccultum är skrivna och utgivna av Riotminds. Omslaget är gjort av Peter Bergting © Riotminds. Spelledare: Adam Yngvesson Ghislain Roucoult: Simon Karlsson Gerard Dufort: Eric Herlin Djojo van Vinkle: Martin Sellgren Ainsley Galloway: Daniel Skaljac Palm
I veckans avsnitt pratar vi om semester! Den där sköna perioden när man myser med barn, en eventuell partner, släkt och vänner. När man gör härliga utflykter och resor och där harmoni och lugn är de genomgående känslorna. Eller? Hur är det egentligen att ha semester med barn och familj? Borde man ha en semester efter semestern och vad bör man tänka på inför och under ledigheten? Louise (aka Hej hej vardag) och Lisa (aka Knivlisa) svarar på frågor och ger tips och vi får höra semesterstorys både från lyssnarna och tjejerna! OBS! Varning för sarkasm och generaliseringar!
Välkomna till det tjugofemte avsnittet av podcasten Listan! Podcasten där två lag gissar på listor. I detta avsnitt deltar: David, Carolina, Nikki och vår gäst Leo från Dyngbaggegalan! Listor: 1. Topp 10 dyraste tv-serierna genom tiderna (2019) 2. Topp 10 minst köttkonsumerande länderna per person och år (2018) 3. Topp 10 mest googlade ”Varför…” frågorna (2018) 4. Topp 10 svenska kändisar som är mest önskade som granne (2018) Trevlig lyssning!
Spelpodden Allsvenskan. Med Daniel Domeij och Calle Törnqvist. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Ett par glas vin till middagen gör väl inget? Inte heller snapsarna på midsommarafton. Eller? Hur påverkar egentligen vår dryckeskultur barnen runt bordet? Nuförtiden dricker ungdomar hälften så mycket som de gjorde för 20 år sedan och historiskt sett ligger vi på låga nivåer. Hur kommer det sig?
Enorm besvikelse av resultatet blandades med en stolthet till insatsen när Liverpool förlorade med 3-0 på Camp Nou. Podden samlar sig och tar kraft inför säsongsavslutningen som nu stundar. Med start på lördag i Newcastle.
Fyll fängpannan, slipa värjan, tänd lyktan och viska en bön om du tror att det kan rädda din själ! Detta är det tjugosjätte avsnittet, och det tionde och sista av del två, av Syndikatets inspelning av Roi-de-Rats! Våra hjältar har tagit sig ända ner i den mörkaste av alla hemliga kammare i Château d'Argante - och där, i ödets timma, möter de svaret på alla de frågor de samlat på sig sedan de avreste från Paris den där rofyllda julaftonen. För en av dem blir mötet för mycket, och inträdet i galenskapen blir hans sorti i denna mäktiga och märkliga historia. Hur det går för de andra hör ni i detta gastkramande avsnitt! Dessutom: Tentakler, blod och ännu fler tentakler! Roi-de-Rats och LexOccultum är skrivna och utgivna av Riotminds. Omslaget är gjort av Peter Bergting © Riotminds. Spelledare: Adam Yngvesson Kazimirs Vinters: Daniel Palm Ghislain Roucoult: Simon Karlsson Gerard Dufort: Eric Herlin Djojo van Vinkle: Martin Sellgren Ratu: Martin Sellgren
Fyll fängpannan, slipa värjan, tänd lyktan och viska en bön om du tror att det kan rädda din själ! Detta är det tjugofjärde avsnittet, och det åttonde i del två, av Syndikatets inspelning av Roi-de-Rats! Våra hjältar har tagit sig till Château d'Argante, där spådamen Jaëlle förutspådde att de skulle finna vad de söker. Men vad är det de söker? Vet de det själva? Det enda som är säkert är att Château d'Argante är allt annat än säkert, och var är slottets herre - Emanuel d'Argante? Roi-de-Rats och LexOccultum är skrivna och utgivna av Riotminds. Omslaget är gjort av Peter Bergting © Riotminds. Spelledare: Adam Yngvesson Kazimirs Vinters: Daniel Palm Ghislain Roucoult: Simon Karlsson Gerard Dufort: Eric Herlin Djojo van Vinkle: Martin Sellgren Ratu: Martin Sellgren
För andra året i rad minskar köttkonsumtionen i Sverige, det visar färska siffror från Jordbruksverket. Men jämfört med genomsnittet i resten av världen äter vi betydligt mycket mer. Hur förhåller du dig till köttbiten på tallriken? Har köttbiten i matkassen vuxit, minskat, bytts ut mot en av ärtprotein? Har du fått med familjen på närproducerat-tåget, har den köttfria måndagen blivit en köttfri månad? Har du för husfridens skull bannlyst köttdiskussioner vid matbordet? Eller är du i branschen och funderar på vad en minskad köttproduktion egentligen innebär för lantbruket och din framtid? I Karlavagnen onsdag med Christian Olsson snackar vi kött. Ring och dela med dig av dina tankar, åsikter och erfarenheter av att välja eller välja bort kött: 099-110 90 är numret, programmet drar igång 21:40. Mejla redaktionen när som helst på karlavagnen@sverigesradio.se
Ensam är stark. Eller? Hur ska man tampas med ensamhet och hur hittar man nya vänner i vuxen ålder? Hannah Norrena och Eva Frantz går igenom folkets erfarenheter av ensamhet och söker lösningar på ofrivillig ensamhet. relationspodden@yle.fi
Vett och etikett är väl himla lätt. Eller? Hur beter sig folk egentligen på gymmet? I dagens avsnitt luftar vi våra tankar om vett och etikett på gymmet. Saker som vi irriterar oss på. Saker som vi avskyr. Saker som inte hör hemma på gymmet. Det är saker mellan himmel och jord, men det mesta hör faktiskt ihop. Allt detta diskuteras i ett hopkok blandat med skratt och anekdoter. Tyngre Old School: Om svunna gyllene fysiker och om hur mycket bättre byggningen egentligen var förr – med Fredrik Age & Ashkan Aghili.
Siffror, siffror, siffror. Om vi mäter skaffar vi oss kontroll. Eller? Hur mår egentligen den mätbara människan? Och vad har den franske filosofen Descartes med det att göra? Vi lever i en mätbarhetens tidsålder. I sin omtalade bok Det omätbaras renässans En uppgörelse med pedanternas världsherravälde tar filosofen Jonna Bornemark spjärn emot tre renässansfilosofer, Nicholas Cusanus, Giordano Bruno och René Descartes, för att försöka förstå vår samtid och vad som lett till denna besatthet av att spalta upp, kvantifiera och beräkna. Hon funderar vidare på vad som händer med människan när allt ska gå att mäta och konstaterar att till och med hennes egen utbrändhetsrehabilitering innehöll mätbarhetskrav. Arbetsmiljöforskaren Calle Rosengren berättar om hur mätandet har accelererat i arbetslivet och debattören Stina Oscarson pratar om det ohållbara med mätbarhet i kulturlivet och tycker att det finns något "vackert" i att så många blir sjukskrivna för utmattning. "Det är ju ett tecken på att det mänskliga fortfarande fungerar." När började det här och hur kan vi stoppa det? Samtal under ledning av Tithi Hahn, programledare för Filosofiska rummet under hösten 2018. Medverkande: Filosofen Jonna Bornemark, Södertörns högskola, arbetsmiljöforskaren Calle Rosengren, Lunds universitet, samt debattören och dramatikern Stina Oscarson. Programledare: Tithi Hahn. Producent: Lina Kalmteg.
Frykt for demens, nigeriansk navnefest, Mads Hansens misforståtte stikk til platebransjen, slavetiden, Neymars filming og Jimmie Åkessons følelser.
Se olisi maaottelun aika, tällä kertaa laitetaan nimittäin Suomi ja Ruotsi vastakkain ja puhutaan siitä, onko ruoho vihreämpää aidan toisella puolella? Kaupallisessa yhteistyössä Barebellsin kanssa.
I veckans avsnitt pratar vi kontrollbehov - om att lära sig att släppa på saker som egentligen inte är så viktiga, om att som mammor låta papporna ta mer plats i föräldraskapet, att göra saker och ting på deras sätt - för ett annorlunda sätt att göra saker på än vårt sätt är väl inte automatiskt fel sätt? Och ska man kanske istället för att sätta sig på tvären låta sitt barn ha de där svinvarma vadderade vinterskorna som det jättegärna vill ha på sig till förskolan en stekhet sommardag? Vad är det värsta som kan hända - att barnet lär sig något eller att fötterna ramlar av? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Omtyckta viner att dricka unga eller lagra, du väljer. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Snipp snapp snut, så var spelet slut. Eller? Hur viktigt är egentligen slutet i ett spel? Måste man hålla ut till sista sekunden eller kan det vara okej att sluta när man är på topp?
för allt! Eller? Hur mycket har vi egentligen att tacka spelen för? Språkkunskaper? Kärlek? Relationer? Ja, vem vet?!
väntar aldrig för länge? Eller? Hur är det egentligen? Är verkligen all väntan värd det? Är det alltid värt att vänta på något gott?
Eller? Hur ljuv är den egentligen? Det går skilda meningar om det, och vi pratar med stressforskaren Johanna Garefelt för att reda ut lite. Även om: Pakistan, AI och the internet of things!
Lyssna på Rickard Olsson och Olof Röhlander i högform! En podcast om mentala aspekter av livet, tips, blandat med personliga anekdoter och en gnutta glimten i ögat!!
Julen är familjens högtid. Det är under juldagarna som hela tjocka sjäkten har tid att träffas, äta gott och njuta av att bara vara tillsammans... Eller? Hur blir det de jular när allt inte är sådär enkelt som vi kanske skulle önska? När man ligger i skilsmässa, när svärfar börjat dricka eller mormor träffat en ny man som ingen står ut med? När familjen bär på hemligheter som plötsligt kommer upp till ytan... I sista delen i serien "Julefrid, julestrid" har Malin Edlund samlat gäster kring sitt bord: Bosse Löthen, författare och fembarnsfar, som växte upp i en familj med många hemligheter och Teresa Tönisberg, psykolog och komiker, som också hon har kluvna känslor kring julen. Programledare är Anna Ivemark.
Julen är familjens högtid. Det är under juldagarna som hela tjocka sjäkten har tid att träffas, äta gott och njuta av att bara vara tillsammans... Eller? Hur blir det de jular när allt inte är sådär enkelt som vi kanske skulle önska? När man ligger i skilsmässa, när svärfar börjat dricka eller mormor träffat en ny man som ingen står ut med? Lisa har nyligen separerat. Hon har haft barnen hos sig under julhelgen men nu ska de flytta till sin pappa och för Lisa närmar sig ensamheten... Hon brottas med känslor av misslyckande, övergivenhet och tomhet. Hur ska hon hantera alla känslor? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.
Julen är familjens högtid. Det är under juldagarna som hela tjocka sjäkten har tid att träffas, äta gott och njuta av att bara vara tillsammans... Eller? Hur blir det de jular när allt inte är sådär enkelt som vi kanske skulle önska? När man ligger i skilsmässa, när svärfar börjat dricka eller mormor träffat en ny man som ingen står ut med? Lina firade julen tillsammans med sin flickvän och svärmor. Och det blev som det alltid blev - svärmor började frenetiskt storstäda hela Linas hus och Lina kände sig kritiserad och provocerad, men vågade inte protestera. Hon ringer Julpsykologen för att be om råd - hur våga stå upp för sig själv? Anders tillbringade julen ensam, i en främmande stad. Han är nyseparerad och berättade i Radiopsykologen före jul om sina våndor inför första julen ensam. Vi ringer upp honom igen för att höra hur det gick... Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.