Podcasts about Kristina Sandberg

Att kris leder till utveckling har blivit kulturell norm. Men vad händer om man blir allvarligt sjuk och förblir densamma? Maria Andersson Vogel funderar i ljuset av sin egen cancer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ingen som hör detta har väl undgått det gamla påståendet att det kinesiska tecknet för kris är det samma som det för möjlighet. Även om denna beskrivning är milt sagt tveksam har vi alla hört berättelserna. De om människor som ställs inför stora påfrestande skeenden i sina liv och som följd gör livsförändringar till det bättre. De säger äntligen upp sig från det jobb de sedan länge tröttnat på, de lämnar den dysfunktionella relationen eller förverkligar den gamla drömmen att flytta ut på landet.Kopplingen mellan kris och möjlighet tycks ha blivit en nästan självklar förväntan. När vi genomlider en svår period kommer vi också att förbättras. Vi förändras som personer, ser saker klarare, vi vet nu bättre vad livet är. Psykiatrikern Johan Cullberg beskriver i sin klassiska bok ”Kris och utveckling” hur kriser i ett mänskligt liv är en förutsättning för mognad. Mognad, betonar Cullberg, betyder inte nödvändigtvis styrka och förmåga att njuta av livet, men det innebär kunskap och insikt om detta fortsatta liv.När jag blev diagnostiserad med bröstcancer upplevde jag först något liknande. Det var som att livet blixtbelystes. Det som var viktigt syntes tydligt medan det oviktiga försvann i skuggorna. Jag upplevde så starkt att denna erfarenhet skulle förändra mig för alltid. Jag skulle aldrig mer bli densamma.Men efter operation och återhämtning kom beskedet att det även skulle bli cellgifter. Det där blixtbelysta undantagstillståndet sträckte nu ut sig över månader istället för veckor. Månader av illamående, trötthet, yrsel, muskelvärk. Den existentiella upplevelsen av allvarlig sjukdom bleknar inför den rent kroppsliga erfarenheten. Kropp, så mycket kropp. Sjukdom är så mycket kropp. Visst är det också, oavbrutet, en existentiell händelse att bli allvarligt sjuk. Men det är som att den innebörden är svår att hålla fast vid när kroppen tar all uppmärksamhet.Och de stunder jag kommer upp till ytan igen, i pauserna mellan behandlingarna, då är jag till min besvikelse precis samma person som innan. Ingen storslagen insikt om vad som verkligen är viktigt, utan samma vardagliga neuroser, irriationer och triviala konflikter som innan upptar mitt medvetande. Är det inte sant, att kris leder till utveckling, eller är det jag som inte är tillräckligt bra på det? Jag får prestationsångest (bredvid alla andra små neuroser). Kristina Sandberg skrev en hel roman om sin cancerbehandling, jag tittar på tv-serier. Saknar jag det som krävs för att utvecklas? Underförstått till det bättre, krisens utveckling i detta narrativ är aldrig någonsin till det sämre.Forskningen om huruvida vi kan förändra vår personlighet eller inte tycks ge kluvna svar. I en artikel i Svenska Dagbladet läser jag att även om stora delar av vår personlighet beror på genetik och miljö påverkas en inte oansenlig del av slumpen. Händelser som inte går att förutse men som potentiellt kan ha mycket stor effekt. Jag antar att min bröstcancer rent teoretiskt faller in under denna kategori, i synnerhet som mina gener inte talat för någon omfattande risk för denna sjukdom. Samtidigt hävdas det från vissa håll att påståendet att personligheten bestäms av våra gener är meningslöst. Att något finns inskrivet i vårt DNA betyder inte att vi är fast med det, och studier visar hur människors personligheter faktiskt förändras över tid. Och vill vi förändras talar forskning för att det är möjligt. Människor som genomgått terapi uppvisar stora och bestående förändringar avseende exempelvis känslomässig stabilitet. Andra fo rskare är mer skeptiska och menar att det handlar om att människor lär sig tekniker snarare än att deras personligheter förändras.Den österrikiske psykiatrikern Viktor E. Frankl ska ha sagt att ”Då vi inte längre kan förändra en situation så tvingas vi till att förändra oss själva.” Att drabbas av allvarlig sjukdom är sannerligen en situation man saknar kontroll över. Frågan är hur länge förändringen av sig själv håller i sig. Jag får ett samtal från en kollega som vill höra hur jag mår. Hon har själv genomgått samma sak och säger krasst att erfarenheten inte gör en till en annan människa. ”Man blir inte mer ädel av att ha drabbats av cancer och överleva.” Hon får stöd av longitudinella studier som visar att livsomvälvande händelser, kriser så som allvarlig sjukdom, inte påverkar personligheten mer än tillfälligt. Trots min känsla av att jag aldrig mer skulle bli densamma, som jag så kraftigt upplevde de första veckorna efter min cancerdiagnos, tycks forskningen mena att känslan klingar av och att man återgår till status quo. Till samma gamla neuroser som innan.Så vad är det jag hoppas på, vad handlade den där starka känslan om? Kanske är det så enkelt som att svåra livssituationer behöver kännas meningsfulla för att man ska orka genomleva dem. Om jag inte kommer ut på andra sidan av detta som en förändrad och bättre person, då var det en helt igenom meningslös händelse. Och den insikten är tung att bära. I ett avsnitt i boken ”Hagitude” berättar den brittiska psykologen och mytkännaren Sharon Blackie om sin egen erfarenhet av att diagnosticeras med allvarlig cancer, och resan genom en påfrestande behandling till ett tillfrisknande. Vid ett tillfälle ser hon en film där en av rollfigurerna som genomgått något liknande konstaterar att nu var allting äntligen som vanligt igen. Detta gör Blackie så arg att hon skriker åt tv:n: Det är inte meningen att man ska genomgå en sådan upplevelse oförändrad!Jag längtar efter det liv jag levde innan, då min kropp orkade och mitt psyke orkade. Då kaffet smakade gott, mitt hår växte och jag hade energi och lust att träffa mina vänner. Samtidigt vill jag att Blackie ska ha rätt, jag vill känna mig på djupet förändrad av denna erfarenhet. ”Jag vill att allt ska bli som vanligt och ändå är det det som jag fruktar mest”, som Bob Hund sjunger.Och på ett sätt är jag kanske förändrad, även om jag inte är säker på att det är till det bättre. För vad som är påtagligt annorlunda är att min dödlighet har gått från att vara en intellektuell insikt till en kroppsligt känd vetskap, blivit en levd erfarenhet. Fram tills dess att döden inträffar verkar det dock i nte bättre än att det är denna min kropp och dessa mina neuroser jag har sällskap av. Mitt eget status quo.En bekant skriver på sociala medier om sin frustration över att istället för utveckling hela tiden återupptäcka samma gamla mönster och begränsningar hos sig själv. Och jag tänker att vi alla är lurade av dessa föreställningar om förändring, förnyelse, förbättring. Att vi istället är utelämnade till att ständigt upptäcka samma gamla bråte. För är det något jag lärt mig av min kris så är det detta: man kan inte fly sig själv. Kanske kan man kalla det för utveckling.Maria Andersson Vogel, skribent och doktor i socialt arbete

När pulvret lanserades var det framtidsmat. Idag är statusen låg. Det kylförvarade anses finare. Vi ställer kategorierna mot varandra i en provsmakning. Har du några pulverminnen?- Inte ett pulverminne, utan tvärtom. Det var klumpar i moset, minns Kristina Sandberg, författare till tre romaner om hemmafrun Maj, böcker där maten är ständigt närvarande.- Jag tyckte det var förskräckligt.Kristina bjöds på vanligt potatismos hos en kompis. Hon var van vid pulvermos. Barndomen innehöll mycket pulver.- Chokladpudding, säger mathistorikern Richard Tellström. Som efterrätt på vardan. Och det var en fest.Richard menar att pulvret funnits med mänskligheten genom hela historien. För vad är mjöl annat än ett pulver som kan blandas till mat?Det moderna pulvret föds med livsmedelindustrialismens sena 1800-tal och in på 1900-talet.Pulvermatens stora genombrottet kommer med snabbköpens etablering under 50-talet. Pulver tillsammans med djupfryst var framtiden. Snabbt, enkelt, tidsbesparande.Idag är statusen betydligt lägre. Hög status har däremot det kylförvarade.Så vi testar pulver mot kylförvarat. Bearnaisesås, vaniljsås och nyponsoppa.Hur står sig pulvret i kampen?

Separationer är en nödvändig del av livet och singelhushållet vanligast av alla. Ändå matas vi med myten om den eviga tvåsamheten. Anna Thulin ser verkligheten börja komma ikapp kulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2018-10-17.Det brustna hjärtat tycks ha ett längre liv än förälskelsen, åtminstone i konsten. Inget överlever tiden så väl som olyckliga kärlekshistorier, från Romeo och Julia till Twilight-vampyrerna Bella och Edward. I Paris heter tidernas mest olyckliga par Héloïse och Pierre Abélard.När de träffades en dag på 1100-talet var Pierre lärare vid Notre-Dame och Héloïse blev hans student. Deras erotiska och passionerade brev har odödliggjort deras förälskelse. ”Under lektionernas täckmantel kunde vi alltså ostört ägna oss åt vår kärlek”, skriver Pierre Abélard. ”När vi hade slagit upp våra böcker infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid boken.”När Héloïse blev gravid var skandalen ett faktum. Paret levde separerade under resten av sina liv, men fortsatte att skriva till varandra. Héloïse blev nunna och avhandlade tankar om hur klosterverksamheten bäst borde skötas. Pierre fortsatte undervisa och uppröra kyrkan med sina böcker. Långt senare blev kejsarinnan Joséphine Bonaparte så förtjust i parets historia att hon ville bygga ett gotiskt stenvalv på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Där vilar två vittrande statyer än idag, sida vid sida, med ansiktena vända mot himlen, som en bild av den eviga kärleken.Men om Héloïse och Pierre hade fått varandra i livet, hade vi då kommit ihåg dem idag? Troligen inte. Kanske var det själva uppbrottet som gjorde berättelsen så minnesvärd. Trots att statistiken talar mot livslånga monogama relationer, så är separationen nästan alltid enbart tragisk i kulturen. Kanske säger det något om hur djupt rotad vår rädsla för uppbrott faktiskt är. Förutom smärtan att förlora en kärlekspartner så är separationen ett slag mot självbilden. Vi vet bara det vi redan känner till, och bortom relationen vilar det okända.Inte sällan liknas separationen med ett dödsfall. Om man visste hur man skulle sörja, skulle man naturligtvis göra det. Men hur sörjer man någon som fortfarande lever? Som man kanske till och med valt att lämna, i förvissning om att det var bättre för båda. Poeten Wisława Szymborska skrev om en katt i tom våning, och den bilden tror jag att många kan känna igen sig i, oavsett orsak till separationen. Här i Anders Bodegårds översättning: ”Dö – så gör man inte mot en katt.För vad ska katten ta sig tilli den tomma våningen.Klättra på väggarna.Gnida sig mot möblerna.Inget verkar ändrat,men inget är sig likt.Inget verkar flyttat,men ändå står det glesare.Och på kvällen lyser ingen lampa.” En lampa som inte längre lyser. Ett pågående samtal som tagit slut. ”Vad är separationer om inte en övning i avslut – en förberedelse inför det sista avskedet, döden?” skriver Kristina Sandberg i sin recension av Katie Kitamuras roman ”Separationen” från 2017. Berättarjaget är en ung kvinna som nyss fått reda på att hennes make är försvunnen och hon bestämmer sig för att leta rätt på honom. Till saken hör att paret redan separerat, men inte formellt hunnit genomföra skilsmässan. Huvudpersonen landar i en grekisk, eldhärjad ort och finner snart att maken är död. Författaren har sagt att hon ville utforska hur huvudpersonen förhåller sig till sin nya roll – som fru, skild, älskarinna och sedan också änka. Som om alla identiteter kräver att man förhåller sig till någon annan. Kanske är det så. Och i så fall, vem är man när den som stått en närmast inte längre finns där?Uppbrott är en del av livet, men de blir inte mindre smärtsamma för det. Det kan faktiskt finnas en biologisk förklaring till varför separationer är så svåra. Den amerikanska antropologen Helen Fisher forskar på just olycklig kärlek. Det vill säga, hon genomför hjärnscanning på människor som blivit lämnade av sin älskade för att undersöka de fysiska förändringarna i hjärnan. ”Vi hittade aktivitet i många olika delar av hjärnan”, säger Helen Fisher i dokumentären ”Krossat hjärta i New York”. ”En av dem är en liten, liten del av hjärnan som kallas det ventrala tegmentområdet, vilket är den del som producerar dopamin, som är en naturlig stimulans och är kopplad till romantisk kärlek. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer.”Vänta lite. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer. Det låter ju inte klokt, egentligen. Men visst känner vi igen forskningsresultaten i verkliga livet? Helen Fisher kallar det här ”frustrationsattraktionen”. Hon säger: ”En annan aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin, kokain, nikotin, alkohol.” Kärleken är alltså att likna med ett beroende. Varför ger man sig in i frivilligt missbruk, kan man undra? Tja, varför är vin och choklad så gott. Om du känner abstinens efter ditt ex är det troligen inte inbillning, utan en högst verklig, fysisk reaktion. Helen Fishers råd är också drastiskt: liksom missbrukare tvärt måste sluta med sin drog, så bör en olycklig förälskad säga upp all kontakt och ta bort alla föremål som påminner om partnern.Kanske kan lite svalkande statistik vara till hjälp: Enligt SCB är den vanligaste boendeformen singelhushåll, där de flesta är ensamstående utan barn. De motsvarar nästan fyrtio procent av alla hushåll i Sverige. Du är inte ensam. Eller ja, det kanske du är, men du är åtminstone inte ensam om att vara det.Behöver alla uppbrott vara så smärtsamma då? Nej, självklart inte. Positiva upplevelser av separationer börjar dyka upp allt mer i litteratur och film. De symboliserar ofta frigörelse och självständighet, en möjlighet för huvudpersonen att återskapa sig själv. Problemet är att fiktiva relationer ofta formas för att passa in i en dramaturgi: en stegring, ett klimax och därefter ett lyckligt slut eller ett uppbrott. Litterära separationer innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt.Men verkligheten är sällan så svartvit, utan rymmer mer gråskalor och regnbågar. Det är alltså inte bara den romantiska bilden av kärleken som är problematisk, där ett par förväntas leva för evigt – till och med i döden, som Héloïse och Pierre Abélard – utan också synen på separationer som skarpa avbrott. Kanske träffar vi inte en viss person igen, men minnena lever kvar och formar oss, på gott och ont. Det kan vara något så vagt som hur någon stryker håret bakom örat eller dricker sitt kaffe. På så vis lever alla relationer vidare i oss, dem som varit, dem som pågår och dem som aldrig blev av. Anna Thulin, författare och journalist LitteraturBirger Bergh: Abélard och Héloïse: En kärlekssaga från 1100-talet. Historiska Media (1997).Katie Kitamura: Separationen. Sekwa (2017). I översättning av Marianne Tufvesson.Wislava Szymborskas dikt ”Katt i tom våning”, i översättning av Anders Bodegård. FilmKrossat hjärta i New York (Sleepless in New York), 2014.

Kristina Sandberg skriver romaner, beställningstexter och kritik. Skrivande som kräver mycket läsande och vi pratar dem i relation till varandra. Stöd mitt arbete med skrivarpodden genom att swisha till 0722-093 789 eller bli patreon här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo Av: Kerstin Önnebo, Klippning: Frida Liljeros, Musik Maria Eggeling

Kristina Sandbergs självbiografiska skildring av tiden efter Augustpriset då hon drabbas av cancer, och av att pappan plötsligt dör. Den blickar också tillbaka på uppväxten i Sundsvall, på trådarna bakåt i släkten. Men framför allt handlar det om hur cancersjukdomen placerar henne på en mycket ensam plats. Samtalsledare är Dan-Erik Sahlberg, programchef Sigtunastiftelsen. Medarrangör Norstedts

***Säsongsavslutning! Något Slags Känsla är åter i september 2021***Hur definierar man en tidsanda? Har samtiden drunknat i sina egna känslor? Behöver feminismen gå i terapi? Och är verkligen anknytningsteorin den schweiziska armékniv den utger sig för att vara?Kristina Sandberg är den Augustprisbelönade författaren som med trilogin om hemmafrun Maj fick hela Sverige att tömma butikerna på böcker om handdisk, barnafödslar och inkokt gädda. Trilogin är, förutom en svindlande läsupplevelse, ett feministisk projekt som saknar motstycke i vår tid. Genom att skildra Maj har Kristina inte bara berättat hemmafruarnas bortglömda historia, utan också erbjudit oss som lever nu större förståelse för oss själva. Därför är Kristina en självklar gäst i Något Slags Känsla. Böcker och texter i avsnittet (i ordningen de nämns):Doktor Glas – Hjalmar SöderbergDen allvarsamma leken – Hjalmar SöderbergMajtrilogin: Att föda ett barn, Att sörja för de sina och Liv till varje pris – Kristina SandbergFem kvinnor : den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer – Hallie RubenholdEn ensam plats – Kristina SandbergFeministfällan – Nina ÅkestamTa itu – Kristina SandbergFlickan (novell från samlingen På flodens botten) – Jamaica KincaidÅren – Annie Ernaux See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En repa på bilen, brottslighet eller klimatet. Det är mycket som kan väcka oro. Sven Teglund är pensionerad socionom och konstnär bosatt i Luleå. Han gav 2016 ut boken "Ensamheten värst" som består av hans mors dagboksanteckningar och akvareller föreställande hennes virkade dukar. Sven hörs även i podcasten "Hemmafru" tillsammans med författaren Kristina Sandberg. Producent, Anton Bennebrant tankar@sverigesradio.se

Kristina Sandberg har skrivit en bok om en kris som hon och hennes familj varit genom. Vi pratar om självbiografiskt skrivande, att stryka, att publicera och mycket mer. Av: Kerstin Önnebo, Klippning: Frida Liljeros, Musik Maria Eggeling Stöd mitt arbete med skrivarpodden här: https://www.patreon.com/kerstinonnebo

Här ger Kristina Sandberg fyra skrivtips till personer med författardrömmar. Lyssna på hennes långa avsnitt om en vecka! 1.  Få in rutiner för skrivandet i vardagen. 2. Läs mycket, då förstår du vad du tycker om och vad du vill skriva. 3. Lev ditt liv, då kommer du att få upplevelser och erfarenheter som du kan använda i ditt skrivande. 4. Testa att ha en skrivgrupp. Av: Kerstin Önnebo, Klippning: Frida Liljeros, Musik: Maria Eggling

2014 vann den avslutande delen i romanserien om hemmafrun Maj, Liv till varje pris, Augustpriset. Författaren Kristina Sandberg ville ta tillvara på tiden som följde på framgångarna och reste land och rike runt som efterfrågad föreläsare och biblioteksgäst. 2016 fick hon cancer. I dag är Kristina Sandberg frisk och hennes nya roman "En ensam plats" om tiden före och efter cancerbeskedet är klar. Efter succén med böckerna om hemmafrun Maj lever författaren Kristina Sandberg ett hektiskt liv. Under två års tid är det runt trehundra framträdanden och hon föreläser på bibliotek från söder till norr. I den nya boken En ensam plats skriver hon självbiografiskt om den här tiden i livet då hon också får ett samtal om att hennes pappa gått bort och strax efter det blir diagnostiserad med bröstcancer.  Böcker som nämns i programmet: Att föda ett barn av Kristina Sandberg Sörja för de sina av Kristina Sandberg Liv till varje pris av Kristina Sandberg En ensam plats av Kristina Sandberg I vattnet flyter man av Kristina Sandberg Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Om segelbåtens loggböcker, anteckningar i almanackan och berättelser ur livet. Sven Teglund är pensionerad socionom och konstnär bosatt i Luleå. Han gav 2016 ut boken Ensamheten värst som består av hans mors dagboksanteckningar och akvareller föreställande hennes virkade dukar. Sven hörs även i podcasten Hemmafru tillsammans med författaren Kristina Sandberg. Producent, Anton Bennebrant tankar@sverigesradio.se

Plötsligt satt jag i radhuset och tittade ut genom fönstret. Isolerad på uppdrag av Folkhälsomyndigheten. Sven Teglund är pensionerad socionom och konstnär bosatt i Luleå. Han gav 2016 ut boken "Ensamheten värst" som består av hans mors dagboksanteckningar och akvareller föreställande hennes virkade dukar. Sven hörs även i podcasten "Hemmafru" tillsammans med författaren Kristina Sandberg. Producent, Anton Bennebrant tankar@sverigesradio.se

... och det är förkastligt! Sven Teglund är pensionerad socionom och konstnär, bor på Porsön i Luleå. Han gav 2016 ut boken "Ensamheten värst" med sin mors dagboksanteckningar, illustrerad med akvareller av hennes virkade dukar. Teglund driver podden "Hemmafru" tillsammans med författaren Kristina Sandberg. Producent, Anton Bennebrant tankar@sverigesradio.se

Kristina Sandberg i samtal med dramaturg Anneli Dufva om att skriva, om Moa Martinsons betydelse, om kvinnoroller både i livet och på teatern – och om Maj. Författaren Kristina Sandberg står bakom den hyllade romantrilogi om hemmafrun Maj, som i sin tur ligger till grund för Dramatens uppsättning Maj. De tre romanerna har dramatiserats för scenen av Pia Gradvall och Magnus Lindman. Regissör är Ellen Lamm.

Hva skal du bli når du blir stor? En gang var det et viktig spørsmål, men vips! så har vi valgt vekk de fleste mulighetene og blitt det vi har blitt. Heldigvis kan vi lese oss til innblikk i andre. Hør hva Vigdis Hjorth, Tomas Espedal, Jenny Erpenbeck, A.S. Byatt, Raymond Carver og Kristina Sandberg har skrevet om yrker i litteraturen. Om serien: Vekkelsespodkast? Hva er nå det? Det store i det små er en litterær podkastserie. Hver episode har ett tema, der forfatterne og litteraturentusiastene Kjersti Sandvik og Grethe Fatima Syéd blander alle sjangre, nytt og gammelt, kjent og ukjent, kun ut fra det kriteriet at det er litteratur som engasjerer dem. I løpet av 24 episoder i adventstiden, men uten et veldig høyt julenivå, kommer svært ulike tema til å bli tatt opp: mat, farger, kroppen, årstidene, transportmidler, institusjoner, dyr, planter, havet m.m. Det blir også intervjuer med kjente forfattere. Sandvik og Syéd, som har bakgrunn fra hhv. journalistikk og akademia, omtaler seg selv som haren og skilpadden, etter Æsops fabel om de to dyrenes ulike gemytt og tilnærming til et prosjekt. De er ofte uenige, men oppnår gjennom samtalene å overraske både seg selv og hverandre. Og noe er de enige om: Litteratur er viktig, og gode bøker bør ikke glemmes etter at de har lagt fremme på bokhandlernes julebord i noen korte høstmåneder. I «Det store i det små» blir det mulig å hente tips til egen lesing både i romjulen og langt ut på nyåret. Her har alle litteraturinteresserte noe å hente!

Om livet som en glipa mellan mörka evigheter, och hur den dokumenteras. Sven Teglund är pensionerad socionom och konstnär, bor på Porsön i Luleå. Han gav 2016 ut boken "Ensamheten värst" med sin mors dagboksanteckningar, illustrerad med akvareller av hennes virkade dukar. Teglund driver podden "Hemmafru" tillsammans med författaren Kristina Sandberg. Producent, Anton Bennebrant tankar@sverigesradio.se

Pandemin har gett oss nya sällskapsvanor. Genom kameralinsen syns varken dammet i hörnen eller de skrynkliga byxbenen. Sven Teglund är pensionerad socionom och konstnär bosatt i Luleå. Han gav 2016 ut boken "Ensamheten värst" som består av hans mors dagboksanteckningar och akvareller föreställande hennes virkade dukar. Sven hörs även i podcasten "Hemmafru" tillsammans med författaren Kristina Sandberg. Producent, Anton Bennebrant tankar@sverigesradio.se

Berättelsen om den historiska romanen är en delvis en berättelse om en kamp mellan könen. Men Gabriella Håkansson tror att de manliga och kvinnliga författarna äntligen har fått en gemensam fiende. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Få litterära genrer har varit så populära och samtidigt kritiserade som den historiska romanen. Ända sedan genren uppstod på 1700-talet har kritikerna oroat sig för att fakta och fiktion blandas samman, och att sanningen förflackas. I början av 1800-talet var samhällseliten så oroad över att pöbeln och kvinnorna inte skulle kunna skilja på vad som var sant och falskt när de läste historiska romaner, att de ropade på förbud. Särskilt ängslig var man över den gotiska romanen, som med sina uppdiktade historiska miljöer hotade att väcka alltför starka känslor hos läsarna. I den traditionella historieskrivningen sägs det ofta att det var sir Walter Scott som 1814 publicerade den första riktiga historiska romanen, men det är inte riktigt sant. Det Scott gjorde var att införa fotnoter och förord i sina böcker för att skilja sitt författarskap från den kritiserade gotiken. Greppet gav legitimitet åt hans romaner och satte standarden för hur en historisk berättelse ska se ut, men det förde också med sig att den historiska romanen könades för en lång tid framöver. Med sina fotnoter markerade Scott att seriösa historiska romaner grundar sig i kunskap och ger uttryck för en objektiv sanning. Hans kvinnliga kollegor, som inte hade tillgång till högre utbildning fick svårt att hävda sig och flydde till andra genrer. Scott fick visserligen mothugg från William Goodwin, som menade att romanen genom fiktionen och fantasin kunde ge en sannare bild av historien, än vad enbart dokumentär fakta kan göra. Men få lyssnade. Den historiska romanen kom i 150 år att domineras av manliga författare som förhöll sig lojala till den offentliga historieskrivningen, och det var inte förrän på 1900-talet som det kom att förändras. Idag ser det helt annorlunda ut. Ett stort antal kvinnliga författare har äntrat den traditionellt manliga arenan, och utmanar genren genom att ge nya perspektiv på historien. Det här syns tydligt i Sverige, där den historiska romanen just nu verkar ha ett uppsving. Ett bra exempel på det här är Elin Boardys Mary Jones historia från 2014. Här återberättas Robert Louis Stevensons klassiker Skattkammarön ur en kökspigas perspektiv. I en intervju säger Boardy att boken skrevs utifrån en frustration över att fokus i genren alltid ligger på männen. Särskilt män med makt, skulle man kunna tillägga, och det är av en liknande anledning som Ulrika Kärnborg i Saturnus tecken, placerar Axel Oxenstierna och drottning Maria Eleonora i centrum för stormaktstidens konflikter, istället för hjältekonugen Gustav II Adolf. På samma drastiska sätt kastar Kristina Sandberg om perspektiven när hon i sina böcker om Maj skildrar folkhemmets framväxt genom en hemmafrus ögon. I Anna Leastadius Larssons 1700-tals trilogi om Pottungen är det missionerande syftet uttalat; Jag vill lyfta fram kvinnors liv och erfarenheter ur vår mansdominerade historieskrivning., säger hon. Men samma missionerande övertygelse verkar intressant nog inte driva deras manliga kollegor. De tycks snarare brottas med insikten att det inte finns någon historisk sanning, utan flera och vilken ska man då välja? Kanske ska man hitta på en egen. I Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde tecknas ett porträtt av barockkompositören Händel som väckt uppmärksamhet. Romanens Händel är pervers och blir utsatt för våld och sexuella övergrepp. Det finns inga belägg för att något sådant skulle ha hänt, men det finns å andra sidan inga belägg för att det inte skulle ha hänt heller. Edenborgs Händelversion är lika sann som andra Händelskildringar som spekulerar i vad kompositören upplevde, kände eller gjorde. Samma radikala förhållningssätt har Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, till Henrik VIII i sin roman Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek. Henrik VIII:s liv är väl dokumenterat, och ändå förhåller sig UKON lika respektlöst som Edenborg till historien. Fiktion och fakta blandas hej vilt, och Henrik VIIIs historia gestaltas i listor, nonsensupprepningar, absurdistiska dialoger och andra grepp som är typiska för UKON. Så här kan det låta: mars 1516, ingen koncipiering, april 1516, ingen avlelse, maj 1516, ingen dräktighet, juni 1516, ingen graviditet, juli 1516, ingen konception, augusti 1516, ingen grossess, september 1516, inget havandeskap, oktober 1516, ingen pollinering, november 1516, ingen bulle ugnen I Stefan Lindbergs Nätterna på Mon Cheri dras experimentet ett varv till. Boken handlar om 33-åringen som misstänktes för mordet på Olof Palme, och Lindberg har lagt enorm möda på att ta fram dokumentärt material och återge alla upptänkliga teorier. Man tror att det här är en thriller som kommer mynna ut i en ny, ultimat Palmemordsteori men icke. Berättelsen faller sönder i delar där sanning, fiktion, och metakommentar blandas samman så pass att man vare sig vet ut eller in. Slutligen kan man också titta på Mattias Hagbergs romaner om Sveriges undangömda, totalitära idéarv. Här blottas den systematiska kränkning som samer, personer med funktionsnedsättning och mentalsjuka har utsatts för, men någon Walter Scottsk rädsla för det gotiska hittar man inte, tvärtom - Hagberg väljer att klä sina berättelser i skräckromanens dräkt, och med det kan man ju säga att den historiska romanen gått varvet runt. Jag tycker att det är roligt att den här lite mossiga romangenren idag har blivit en plattform för så djärva estetiska experiment. Det rör sig nästan om ett lustmord på hela genren. Såväl Edenborg som UKON och Lindberg gör uppror mot traditionell gestaltning, och undergräver med fantasi och fiktion dess sanningsanspråk. En kultursociolog skulle kanske säga att formexperimenten ändå är ett slags Walter Scottska fotnoter, som syftar till att skilja deras finlitteratur från den populärhistoriska bestsellern, medan en genusvetare snarare skulle säga att det rör sig om en patriarkal strategi för att bibehålla status i ett fält som hotas av kvinnlig invasion. Men man kan också tänka sig att det är en reaktion mot andra samtida trender. Kanske är det en markering mot den autofiktiva genrens enorma äkthetsanspråk, där författare som Karl Ove Knausgård blottar det mest privata för att skapa en känsla av autenticitet. Aldrig har väl tron på att litteraturen verkligen kan förmedla en sanning,  varit starkare, trots att vi faktiskt inte vet om Knausgård hittar på allt. Och här kan man tolka den historiska romanens uppror, särskilt i Stefan Lindbergs tappning, som en frontalattack på autofiktionens stripteaseföreställning. Ett kritiskt nej mot själva autenticitetens idé. Vänder man på det hela så kan också man se de svenska formexperimenten som en del av en bredare strömning. Internationellt sett så tar sig den historiska romanen just nu an att lyfta fram det som historien sopat under mattan, bland annat slaveriet och kolonialismen, och den skriver minoriteternas och kvinnornas historia. Kanske kan man betrakta UKON, Edenborg och de andra som en del av samma kritiska strömning, men med udden riktad mot myten om det manliga geniet? I alla böcker dekonstrueras män med makt eller kreativ begåvning. De avkläs sin romantiska gloria och blir vanliga människor. Här kan man också se att skillnaden mellan manliga och kvinnliga författare ändå inte är så stor. Estetiskt kan de skilja de sig åt i sitt berättande, men ideologiskt går de på samma linje. Både det nya kvinnliga historieperspektivet och de estetiska experimenten kan betraktas som ett sätt att göra upp med den traditionella historieskrivningen, och punktera gamla unkna sanningar. Kanske har Goodwin med det fått rätt mot Walter Scott. Genom fiktionen och fantasin kan romanen faktiskt ge en sannare bild av verkligheten än vad enbart fakta kan göra. Gabriella Håkansson, författare Facklitteratur The historical novel, Jerome de Groot, Routledge, 2010 The historical novel, George Lukacs, Beacon Press, 1963 A new companion to the gothic edited by David Punter, Blackwell Publishing, 2012 Skönlitteratur Ulrika Kärnborg Saturnus tecken, Natur&Kultur, 2016. Elin Boardy Mary Jones historia, W&W, 2014. Kristina Sandberg Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012), Liv till varje pris (2014) Norstedt. Anna Laestadius Larsson Barnbruden (2013), Pottungen (2014), Räfvhonan (2015), Piratförlaget. Carl-Michael Edenborg Mitt grymma öde (2012), Natur & Kultur. Ulf Karl Olov Nilsson Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, (2014), Norstedt. Stefan Lindberg Nätterna på Mon Cheri (2016), Albert Bonniers Förlag. Mattias Hagberg Herredjuret (2011), Rekviem för en vanskapt (2012), De användbara (2015) Atlas. Vilken är den första historiska romanen? Sir Walter Scotts Waverly från 1814 betraktas av många som den första historiska romanen, men utnämningen har på senare tid ifrågasatts från feministiskt håll eftersom Madame de Lafayttes roman Prinsessan de Clèves från 1678 utspelar sig i Henrik II:s hov och alltså är förlagd till historisk tid. Även en lång rad andra romaner publicerade före 1814, inte minst de gotiska, utspelar sig i historisk tid. Frågan är långt ifrån utredd.

Jag tror inte att det finns några vanliga människor, det finns bara kortare eller längre personliga avstånd. Sven Teglund är pensionerad socionom och konstnär, bor på Porsön i Luleå. Han gav 2016 ut boken "Ensamheten värst" med sin mors dagboksanteckningar, illustrerad med akvareller av hennes virkade dukar. Teglund driver podden "Hemmafru" tillsammans med författaren Kristina Sandberg. Producent: Linnea Luttu tankar@sverigesradio.se

Tänk bara vilken framgång det skulle vara för alla kvalitetsjämförelser om människovärdet en gång för alla kunde fastslås, uttryckt i ett enskilt matematiskt tal. Sven Teglund är pensionerad socionom och konstnär, bor på Porsön i Luleå. Han gav 2016 ut boken "Ensamheten värst" med sin mors dagboksanteckningar, illustrerad med akvareller av hennes virkade dukar. Teglund driver podden "Hemmafru" tillsammans med författaren Kristina Sandberg. Producent: Linnea Luttu tankar@sverigesradio.se

Helst skulle jag vilja leva resten av mitt liv bara med glada, självupptagna och oempatiska människor. Sven Teglund är pensionerad socionom och konstnär, bor på Porsön i Luleå. Han gav 2016 ut boken "Ensamheten värst" med sin mors dagboksanteckningar, illustrerad med akvareller av hennes virkade dukar. Teglund driver podden "Hemmafru" tillsammans med författaren Kristina Sandberg. Producent: Linnea Luttu tankar@sverigesradio.se

Den tidiga kärlekens fokusering på att se och bekräfta varann med ögonen, övergår så småningom till kärlek byggd på ett annat sinne, nämligen hörselsinnet. Sven Teglund är pensionerad socionom och konstnär, bor på Porsön i Luleå. Han gav 2016 ut boken "Ensamheten värst" med sin mors dagboksanteckningar, illustrerad med akvareller av hennes virkade dukar. Teglund driver podden "Hemmafru" tillsammans med författaren Kristina Sandberg. Producent: Linnea Luttu tankar@sverigesradio.se

Att vinna miljoner och bli rik idag är inget eftersträvansvärt. Det är helt enkelt för sent.  Sven Teglund är pensionerad socionom och konstnär, bor på Porsön i Luleå. Han gav 2016 ut boken "Ensamheten värst" med sin mors dagboksanteckningar, illustrerad med akvareller av hennes virkade dukar. Teglund driver podden "Hemmafru" tillsammans med författaren Kristina Sandberg. Producent: Linnea Luttu tankar@sverigesradio.se

Kristina Sandberg är med detta avsnitt en återkommande gäst i skrivarpodden, vi fortsätter analysera skrivandet. Denna gång rör vi oss kring läsandets betydelse, inflytande och effekt på det egna skrivandet. Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling, Klippning: Frida Liljeros

Marie Kondo, Fanny Ambjörnsson, Kristina Sandberg skriver alla om städning på olika vis. Vi har läst och diskuterar och debatterar.

Separationer är en nödvändig del av livet och singelhushållet vanligast av alla. Ändå matas vi med myten om den eviga tvåsamhetens nödvändighet. Anna Thulin ser verkligheten börja komma ikapp kulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det brustna hjärtat tycks ha ett längre liv än förälskelsen, åtminstone i konsten. Inget överlever tiden så väl som olyckliga kärlekshistorier, från Romeo och Julia till Twilight-vampyrerna Bella och Edward. I Paris heter tidernas mest olyckliga par Héloïse och Pierre Abélard. När de träffades en dag på 1100-talet var Pierre lärare vid Notre-Dame och Héloïse blev hans student. Deras erotiska och passionerade brev har odödliggjort deras förälskelse. Under lektionernas täckmantel kunde vi alltså ostört ägna oss åt vår kärlek, skriver Pierre Abélard. När vi hade slagit upp våra böcker infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid boken. När Héloïse blev gravid var skandalen ett faktum. Paret levde separerade under resten av sina liv, men fortsatte att skriva till varandra. Héloïse blev nunna och avhandlade tankar om hur klosterverksamheten bäst borde skötas. Pierre fortsatte undervisa och uppröra kyrkan med sina böcker. Långt senare blev kejsarinnan Joséphine Bonaparte så förtjust i parets historia att hon ville bygga ett gotiskt stenvalv på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Där vilar två vittrande statyer än idag, sida vid sida, med ansiktena vända mot himlen, som en bild av den eviga kärleken. Men om Héloïse och Pierre hade fått varandra i livet, hade vi då kommit ihåg dem idag? Troligen inte. Kanske var det själva uppbrottet som gjorde berättelsen så minnesvärd. Trots att statistiken talar mot livslånga monogama relationer, så är separationen nästan alltid enbart tragisk i kulturen. Kanske säger det något om hur djupt rotad vår rädsla för uppbrott faktiskt är. Förutom smärtan att förlora en kärlekspartner så är separationen ett slag mot självbilden. Vi vet bara det vi redan känner till, och bortom relationen vilar det okända. En annan aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin, kokain, nikotin, alkohol. Inte sällan liknas separationen med ett dödsfall. Om man visste hur man skulle sörja, skulle man naturligtvis göra det. Men hur sörjer man någon som fortfarande lever? Som man kanske till och med valt att lämna, i förvissning om att det var bättre för båda. Poeten Wisawa Szymborska skrev om en katt i tom våning, och den bilden tror jag att många kan känna igen sig i, oavsett orsak till separationen. Här i Anders Bodegårds översättning:   Dö så gör man inte mot en katt. För vad ska katten ta sig till i den tomma våningen. Klättra på väggarna. Gnida sig mot möblerna. Inget verkar ändrat, men inget är sig likt. Inget verkar flyttat, men ändå står det glesare. Och på kvällen lyser ingen lampa.   En lampa som inte längre lyser. Ett pågående samtal som tagit slut. Vad är separationer om inte en övning i avslut en förberedelse inför det sista avskedet, döden? skriver Kristina Sandberg i sin recension av Katie Kitamuras roman Separationen från 2017. Berättarjaget är en ung kvinna som nyss fått reda på att hennes make är försvunnen och hon bestämmer sig för att leta rätt på honom. Till saken hör att paret redan separerat, men inte formellt hunnit genomföra skilsmässan. Huvudpersonen landar i en grekisk, eldhärjad ort och finner snart att maken är död. Författaren har sagt att hon ville utforska hur huvudpersonen förhåller sig till sin nya roll som fru, skild, älskarinna och sedan också änka. Som om alla identiteter kräver att man förhåller sig till någon annan. Kanske är det så. Och i så fall, vem är man när den som stått en närmast inte längre finns där? Uppbrott är en del av livet, men de blir inte mindre smärtsamma för det. Det kan faktiskt finnas en biologisk förklaring till varför separationer är så svåra. Den amerikanska antropologen Helen Fisher forskar på just olycklig kärlek. Det vill säga, hon genomför hjärnscanning på människor som blivit lämnade av sin älskade för att undersöka de fysiska förändringarna i hjärnan. Vi hittade aktivitet i många olika delar av hjärnan, säger Helen Fisher i dokumentären Krossat hjärta i New York. En av dem är en liten, liten del av hjärnan som kallas det ventrala tegmentområdet, vilket är den del som producerar dopamin, som är en naturlig stimulans och är kopplad till romantisk kärlek. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer. Vänta lite. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem ännu mer. Det låter ju inte klokt, egentligen. Men visst känner vi igen forskningsresultaten i verkliga livet? Helen Fisher kallar det här frustrationsattraktionen. Hon säger: En annan aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin, kokain, nikotin, alkohol. Kärleken är alltså att likna med ett beroende. Varför ger man sig in i frivilligt missbruk, kan man undra? Tja, varför är vin och choklad så gott. Om du känner abstinens efter ditt ex är det troligen inte inbillning, utan en högst verklig, fysisk reaktion. Helen Fishers råd är också drastiskt: liksom missbrukare tvärt måste sluta med sin drog, så bör en olycklig förälskad säga upp all kontakt och ta bort alla föremål som påminner om partnern.  Litterära separationer innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt. Men verkligheten är sällan så svartvit... Kanske kan lite svalkande statistik vara till hjälp: Enligt SCB är den vanligaste boendeformen singelhushåll, där de flesta är ensamstående utan barn. De motsvarar nästan fyrtio procent av alla hushåll i Sverige. Du är inte ensam. Eller ja, det kanske du är, men du är åtminstone inte ensam om att vara det. Behöver alla uppbrott vara så smärtsamma då? Nej, självklart inte. Positiva upplevelser av separationer börjar dyka upp allt mer i litteratur och film. De symboliserar ofta frigörelse och självständighet, en möjlighet för huvudpersonen att återskapa sig själv. Problemet är att fiktiva relationer ofta formas för att passa in i en dramaturgi: en stegring, ett klimax och därefter ett lyckligt slut eller ett uppbrott. Litterära separationer innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt. Men verkligheten är sällan så svartvit, utan rymmer mer gråskalor och regnbågar. Det är alltså inte bara den romantiska bilden av kärleken som är problematisk, där ett par förväntas leva för evigt till och med i döden, som Héloïse och Pierre Abélard utan också synen på separationer som skarpa avbrott. Kanske träffar vi inte en viss person igen, men minnena lever kvar och formar oss, på gott och ont. Det kan vara något så vagt som hur någon stryker håret bakom örat eller dricker sitt kaffe. På så vis lever alla relationer vidare i oss, dem som varit, dem som pågår och dem som aldrig blev av.  Anna Thulin, författare och journalist   Litteratur Birger Bergh: Abélard och Héloïse: En kärlekssaga från 1100-talet. Historiska Media (1997). Katie Kitamura: Separationen. Sekwa (2017). I översättning av Marianne Tufvesson. Wislava Szymborskas dikt Katt i tom våning, i översättning av Anders Bodegård.   Film Krossat hjärta i New York (Sleepless in New York), 2014.

Det är så mycket man måste förvägra sig i livet, konstaterar Kristina Sandberg i dagens avsnitt. Varken Siri eller Maj tillät sig själva sjunga. Sven och Kristina pratar om religion och förhållandet till Jesus och församlingen. Hur stor plats tog tron i Siris och Majs liv? Och vilken plats kunde Siri inta i församlingen? Under […]

Kristina Sandberg har länge varit en av mina önskegäster till Skrivarpodden. Och mötet blev precis så fantastiskt som jag hoppats. Vi pratar om vad det är att skriva organiskt och hur text växer. Av: Kerstin Önnebo, Musik: Maria Eggeling, Klippning: Frida Liljeros

Lill Lindfors har tillbringat nära 60 år i nöjesbranschen. För Helena von Zweigbergk berättar Lill om drömmen hon vill förverkliga, om när hon slog en man i ansiktet och hur hon hanterar åldrande och förluster. Augustprisbelönta Kristina Sandberg läser sin nya novell, exklusivt skriven för Vi. Vår musikskribent Johan Norberg berättar om Charlie Mingus och jazzhistoriens mest katastrofala konsert.

Vi kommer under våren att introducera en ny serie samtal under rubriken ”Var kommer du ifrån?”. Det blir samtal med personer som vi är nyfikna på om deras hemorter. Det här är det första, om än... En podcast om städer.

Våra kök har genomgått många förvandlingar. Från vedspis i slutet av 1800-talet, via kök enligt statligt bestämd standard, till en modern dröm med senaste tekniken. Att ha en rostfria diskbänk med två hoar, det var stort, säger Kristina Sandberg, författare till de prisbelönade romanerna om hemmafrun Maj. Kristina möter oss i Nordiska Museets uppbyggda 40-talslägenhet, med ett kök som skulle kunnat vara Majs kök. Kvinnornas hade ofta sju till åtta måltider om dan att göra, berättar Kristina. Vilken roll spelade köket i Majs och andra hemmafruars liv? Varför ville Kristina skriva om det? Och har vi förlorat något när den tiden försvann? På Ikea guidar Miki Tabakovic oss runt bland de uppbyggda köken. Det populäraste köket 2017 är ett vitt kök med matta luckor. Men utan rostfri bänk. Vilka kök drömmer vi om idag? Hur har de svenska köken utvecklats från det att vi fick vad som kan kallas kök i slutet på 1800-talet? Resan är kantad av vetenskapligastudier, kommitéer, statliga standarder och hyresrätter som blir till bostadsrätter. På många sätt har köket idag faktiskt återfått de funktioner som det hade för hundra år sedan. Menys programledare Tomas Tengby jämför också sitt allra första egna kök med det han har nu. Kolla gärna in video om du vill se var han lagar mat idag.

På en vecka har allt gått åt helvete. Trump är USA:s nästa president och ja, hur kan vi INTE vara förbannade över det? Det är helt enkelt skit. Vad som inte är skit är de sju böckerna som vi recenserar den här gången. En blandning av skräck, misär och feelgood OCH, nu börjar vi närma oss fantasy. Kanske framför allt Katta, som är den av oss som har hunnit börja läsa Maresi av Maria Turtschaninoff, men vi utlovar mer fantasy i framtiden och framförallt så lovar vi er mer Maria Turtschaninoff. Redan efter det här avsnittet faktiskt, för där ligger en liten bonusintervju mellan henne och Helena Dahlgren.Böcker som recenseras Kvinnan i svart, Susan Hill Rum 213 och Sal 305, Ingelin Angerborn Mitt hjärta går på, Christoffer Holst Att föda ett barn, Kristina Sandberg (och boken utspelar sig ju i slutet av trettiotalet och Tomas är inte alls över fyrtio, utan mer typ trettiofem, men men) Maresi, Maria Turtschaninoff Elefanten som så gärna ville somna, Carl-Johan Forssén Ehrlin   Andra böcker som nämns Naondel, Maria Turtschaninoff I köket hos Maj, Kristina Sandberg och Lotta Külhorn Divergent, Veronica Roth The Duchess War, Courtney Milan   Veckans tips The Exorcist, tv-serien   Övriga tidsfördriv Loranga, Masarin och Dartanjang Historieätarna The Exorcism of Emily Rose The Exorcist, filmen från 1973 See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vad är detta, ett avsnitt fast det bara är en vecka sedan sist? Jo, vi har ju tänkt att korta ned avsnitten lite, men öka utgivningsfrekvensen. Det visar sig dock att vi är rätt dåliga på att korta ned våra avsnitt i och med att vi alltid har så himla mycket bra grejer att säga. MEN, anar vi en fnurra på tråden? Varför är Katta förbannad egentligen? Ja, inte beror det på dåliga böcker i alla fall, för jäklar vad böckerna vi läst på sistone varit bra. Katta är gråter nästan av lycka över barnböckerna hon har läst, och Sofia gråter också, av smärtan i de böckerna hon läst. Ja, i alla fall gråter hon säkert på insidan, inte live i avsnittet.Recensioner: Bea Uusma, Expeditionen – min kärlekshistoria Mats Strandberg, Monstret i natten och Monstret på cirkusen Alex Schulman, Glöm mig Jonas Gardell, Torka aldrig tårar utan handskar Emma Adbåge och Lisen Adbåge, Halsen rapar, hjärtat slår; rim för 0-100 år   Andra böcker som nämns: Kristina Sandberg, Att föda ett barn Elin Svensson, Ormbunkslandet Här skulle Katta skrivit vad rimboken från hennes barndom hette – men banne oss, den verkar helt omöjlig att hitta. Så kan det vara när man snart är 40. Veckans tips: Podcast – My dad wrote a porno Dokumentär – Tjejer som oss   Övriga tidsfördriv: The Fall X-men Apocalypse Shovels and Rope L7 See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Nu går bokcirkeln i mål med Ulf Lundells debutroman "Jack", och saknaden känns redan. Men sommaren kommer att bjuda på mer läsning - och vi tipsar om både spänning och New York-realism I den tredje och sista delen av Ulf Lundells debutroman "Jack" ska huvudperson precis till att släppa debutplatta. Han dricker lika mycket som alltid, men det är inte riktigt lika kul längre. Harald dör, 27 år gammal, och Jonny och Linnea gör slut. Jack själv kärar ner sig i Marlena - men det skiter sig det med. Hör Fredrik Virtanen och Plura Jonsson och Marie Lundström i finalen av bokcirkeln om romanen "Jack".Vi träffar också författaren Kristina Sandberg som ger tips på bra sommarläsning: Lucia Berlin's "Handbok för städerskor". Kristina och reporter Anna Tullberg diskuterar novellsamlingen.Marie Lundström har läst Lars Noréns kommande diktsamling och ser en guldfärgad sådan. Och så besöker vi Kaknäs Djurkyrkogård och pratar om Tomas Engströms väderlekstriologi.Musiken som spelas i programmet kan du lyssna på i programmets Spotifyspellista, och den hittas här: Lundströms Bokradios spellistaLundströms Bokradio går nu på sommaruppehåll - och detta är säsongens sista, ordinarie, program. Men varje lördag i sommar, med start den 25:e juni, sänds ett avsnitt av Bokcirkeln. Bokcirkeln hittar du här: BOKCIRKELN

Möt Kristina Sandberg, den mångfalt prisade författaren bakom böckerna om Maj från Örnsköldsvik. Maj är en kvinna som gör en klassresa hon aldrig planerat, hon känner sig i underläge och frågar sig ständigt: Blev köttet lagom mört och är diskbänken verkligen skinande ren? Text och inläsning: Anna Julius Publicerad i DA i november 2013

Det fria ordet var temat då Nässjö hade litteraturfestival och konstutställning i sitt kulturhus. Kristina Sandberg, Arkan Asaad, Ola Larsmo, Jenny Wrangborg, Bo Cavefors m fl framträdde. Hur fritt är ordet? Vems berättelser är det som får komma fram? Detta var grundfrågor i Nässjö Litteraturfestival som även innefattade en konstutställning, "Den kulturelle onanisten",  om och med den kontroversielle förläggaren Bo Cavefors. Kristina Sandberg, Lotta Lundberg, Arkan Asaad, Ola Larsmo, Athena Farrokhzad, Jenny Wrangborg är några av författarna som deltog. Mia Gerdin var i Nässjö för att samla röster, intryck och kommentarer.

I veckans avsnitt av 100%-podden möter du journalisten, äventyraren och entreprenören Wivan-Kristina Sandberg som är självvalt bostadslös och som inser att det är bra att göra en sak i taget och ibland låta bli att vara uppkopplad.

FÖRFATTARE. Författaren Kristina Sandberg berättar i Sommar i P1 om arbetet med sin Augustprisvinnande romantrilogi om hemmafrun Maj. Grundidén var att skriva om de ohörda kvinnliga rösterna från tiden när folkhemmet byggdes. Kristina Sandberg berättar att hon började reflektera över sin egen mormor och farmors liv i Sundsvall och Östersund, när hon själv var gravid med sitt första barn. Hennes Sommarprogram är en berättelse om en tid som skambelagde kvinnlig sexualitet och fjättrade en del av befolkningen i hemmet. Hon ville lyfta fram det som ofta kallas det ”lilla livet”, dvs föräldraskap och barn och visa att det är där de stora frågorna finns – de som handlar om liv och död. Berättelsen om hemmafrun Maj har Kristina Sandberg följt i tre romaner där den första delen heter Att föda ett barn och sammanlagt har det blivit 1500 sidor ”diskbänksexistentialism”. Många läsare har haft frågor om varför Maj gör som hon gör och i programmet svarar Kristina Sandberg på några av dessa. Hennes Sommarprogram är en resa tillbaka till 30-talets Örnsköldsvik och en uppmaning att inte se så fördömande på den tidens kvinnor. Samhällets normer såg annorlunda ut och det är viktigt att förstå att förutsättningarna för föräldraskap, samliv, yrkesliv och hemmafruliv var andra än i dag. Om Kristina Sandberg Författare, 43 år. Född i Sundsvall, bosatt i Stockholm. Augustprisvinnare 2014 för romanen Liv till varje pris som är den sista i en trilogi om hemmafrun Maj Berglund i Örnsköldsvik från sent 1930-tal till 1970. I juryns motivering skrevs bland annat ”med distans och empati skildras ett skört och sårigt familjeliv i välfärdsstaten”. Debuterade 1997 med I vattnet flyter man. Har belönats med Svenska Dagbladets litteraturpris och Moa-priset från Arbetarnas bildningsförbund. Eftertraktad föredragshållare på bibliotek och kulturhus. Har ridit mycket som ung, vilket bland annat märks i romanen Insekternas sång. Utbildad psykolog. Producent: Elin Claeson Hirschfeldt

2014, Del 1: Smuts och surdegar Vad är det som är så hotfullt med smuts? Är det folkhemmets fel att kvinnors hemarbete osynliggjorts? Hur tar man reda på vilket väder det var när Hitler höll ett visst tal? Vi tog en fika hemma hos Augustnominerade Anders Rydell på Östermalm tillsammans med Kristina Sandberg och pratade om hemmafruförakt, brödbakande män och konstens betydelse i krig och konflikter. Anders Rydell är nominerad till Årets svenska fackbok med ”Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter” Ordfront förlag. Kristina Sandberg är nominerad till Årets svenska skönlitterära bok med ”Liv till varje pris", Norstedts. Augustpodden produceras av Lisa Mattsson och Inga Ramsten på produktionsbolaget Fascinera. Augustpriset presenteras i samarbete med PostNord.

Författarna Kristina Sandberg, Klas Östergren, Theodor Kallifatides, Sara Kadefors, Alle Eriksson, bibliotekarie och förläggare och Malin Ullgren, kulturjournalist på Dagens nyheter, gästar alla veckans Kritiken direkt från Bokmässan i Göteborg! Anneli Dufva och Gunnar Bolin leder samtalet om författarnas nya böcker, kritik och hur relationen mellan författarna och kritikerna kan se ut - påverkar kritiken författandet? Dessutom, om kärlek och sexualitet i två nyutkomna ungdomsböcker, Mårten Melins Lite mer än en kram och Christina Wahldéns Villig.

Klas Östergren har en hyfsad hösttermin: kommer med nya boken Twist, de tidigare romanerna Gentlemen och Gangsters kommer som film och TV-serie, och sen toppas alltihopat med Östergrens inträde i Svenska Akademien. Och så Lundströms bokradio, förstås. Men hösten tillhör också hemmafrun Maj, hon som kämpar sig genom folkhemsåren för att vara hel och ren och se till att kakfatet aldrig är tomt. Kristina Sandbergs romansvit om Maj avslutas nu med Liv till varje pris, och vi åker till Örnsköldsvik för att följa både Kristina Sandberg och Maj i hälarna. Förra veckan prövade vi ju idén att vår nutid kanske skildras bäst av författare från dåtid, och bad er skicka in förslag på "rader från förr som prickar nuet". Tusen tack för era bidrag! Och en lyssnare, Julia Sandberg, träffar ni också i programmet. Hör Julia berätta varför Karin Boye för henne är en rykande aktuell författare. Och om du någon gång undrat över på vilket sätt Franz Kafkas Processen skulle vara en träffsäker skildring av en svensk Akademiledamots vardag, så ska du inte missa Marie Lundströms pratstund med Horace Engdahl. 

Höjdpunkter från Romanprisgalan i Berwaldhallen den 7 mars. Galavärden Marie Richardson intervjuar författarna Kristina Sandberg, Magnus Florin, Aino Trosell, Beate Grimsrud, Peter Törnqvist och Oline Stig. Emil Jensen spelar, SR:s VD Mats Svegfors delar ut priset till Beate Grimsrud. Lyssnarjurymedlemmarna Klara Persson och Milla Leskinen ställer frågor till pristagaren, längre intervju med pristagaren Beate Grimsrud (tidigare sänd i programmet Biblioteket). Programledare: Elin Claeson och Anna Tullberg.

Kristina Sandberg intervjuas i sitt hem i Haninge utanför Stockholm, oktober 2010, apropå hennes nytkomna roman som är hennes fjärde: Att föda ett barn. Författaren läser själv några stycken ur boken. Reporter och producent Mia Gerdin. Läs mer på www.sverigesradio.se/p1/biblioteket  Hon vill skriva de böcker hon själv saknat, böcker om tankar och upplevelser som kanske ligger utanför den litterära huvudfåran. Som t ex att bära fram och föda ett barn, en kvinnlig erfarenhet som den manligt präglade litteraturhistorien inte ägnat närmare intresse.   Kristina Sandberg är utbildad psykolog, och hennes nya roman som handlar om 20-åriga Maj som på sena trettiotalet blir gravid med en betydligt äldre man, lyfter fram en sfär av hushållssysslor som sällan beskrivits på detta intensiva och frenetiska sätt: att hålla smutsen borta och grytorna kokande, dessutom vara snygg, pigg och glad och ändå livrädd för att inte duga.  Mia Gerdin har träffat Kristina Sandberg i hennes hus i Haninge, där de gamla äppelträden dignade under alla frukter, och pratat bl a om de inre och yttre krav som människor ställer på sig själva, och att hon måste skriva om sådant som har en botten i henne själv.