Podcasts about Tranan

Sang Young Park gästade Kulturhuset för ett samtal om "Kärlek i Seoul", en queer samtidsskildring som blev ett fenomen i Korea och nu översätts världen över. Det är en rapp och öppenhjärtig roman som utforskar den ensamhet som döljer sig bakom millenial-generationens obrydda fasad. Sang Young Park (född 1988) bor i Seoul och är verksam som författare. Hans karaktäristiska röst och observanta blick för samtiden har gjort honom till en populär röst i den koreanska litteraturen. "Kärlek i Seoul" är hans första bok på svenska. Kristofer Folkhammar är litteraturkritiker och författare till flera böcker, bland annat den uppmärksammade romanen "Magisterlekarna" (2015). Hans senaste bok är diktsamlingen "Måla" (2024). I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 25 mars 2025 Jingel: Lucas Brar

Skicka ett meddelande till Tre Plattor!Support the show Följ Tre Plattor på Instagram för mer info! https://www.instagram.com/treplattor

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Möt Brenda Navarro i samtal med America Vera-Zavala. Brenda Navarro gästade Internationell författarscen den 5 november 2024 för att prata om sin hyllade roman "Aska i munnen", om en mexikansk familjs sammanbrott och liv som invandrare i Europa. Brenda Navarro är född 1982 i Mexico City och bosatt i Madrid. Hon har studerat sociologi, feministisk ekonomi och genusvetenskap. Hon debuterade 2019 med romanen "Empty Houses". "Aska i munnen" är hennes andra roman. America Vera-Zavala är dramatiker, regissör och författare. Hennes senaste bok är "Svartskalle – en svensk historia" (Ordfront, 2020). I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 5 november 2024 Jingel: Lucas Brar

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Möt Eduardo Halfon i samtal med Gabriel Itkes-Sznap. Årets mottagare av Berman Literature Prize gästade Internationell författarscen den 23 oktober. Eduardo Halfon är aktuell med romanen "Canción", en berättelse om militärdiktaturen i Guatemala och dess konsekvenser för en familj. Eduardo Halfon är född 1971 i Guatemala, uppvuxen i USA och bosatt i Berlin. Han har skrivit ett stort antal prisbelönta romaner. 2024 tilldelades han Berman Literature Prize, för ett framstående författarskap i den judiska traditionens anda. I den autofiktiva romanen "Canción" bjuds Eduardo Halfon till sin förvåning in till en libanesisk författarkonferens i Japan, trots att han aldrig har satt sin fot i Libanon. Hans farfar härstammade visserligen från Beirut, även om staden på den tiden tillhörde Syrien. När Halfon börjar förbereda sitt anförande vecklas en berättelse om familjens och nittonhundratalets komplicerade historia ut. Gabriel Itkes-Sznap är poet, översättare och litteraturkritiker. Han är författare till diktsamlingarna "Tolvfingertal" (2015), "Himlen till munnen tången till hjärtat" (2021) och doktorsavhandlingen "Nollpunkten" (2021). I samarbete med Bokförlaget Tranan och Berman Literature Prize. Från 23 oktober 2024 Jingel: Lucas Brar

Avsnitt 254 är uppdelat i två delar. I denna delen avhandlar vi de senaste nyheterna samt blickar bakåt för att försöka oss på en minisammanfattning av säsongsinledningen. Patrick och Samuel pratar blandannat om båda våra stikers som befinner sig i målstim och huruvida en comeback av Reece James ens exalterar oss. Därefter ger vi våra utropstecken och frågetecken såhär långt. Till sist hyllar vi damernas säsongsinledning och konstaterar att Sonia Bompastor känns helt rätt! BLI MEDLEM I CSS: https://chelseafc.se Följ oss på våra sociala medier samt bli en del av vår community: - Facebook: https://www.facebook.com/groups/2183605941968845/ - Twitter: https://twitter.com/ChelseaSwe - Discord: https://discord.gg/cdXZ6tRkFE - SvenskaFans: https://www.svenskafans.com/england/chelsea/ - Instagram: https://www.instagram.com/chelseasweden_official/

BP har vaknat till liv efter ett gäng vinstvarningar och ett rally i index. Det bråkas om namn, vilka C-bolag som egentligen är köpvärda och var börsen egentligen ska ta vägen. Hur mycket kostar en björnfarm att drifta och vem satt John bredvid på Tranan egentligen. Dessutom historien om när Johan var med och letade olja i Danmark. Lyssna! Börspoddens huvudsponsor är Nordnet Markets, läs mer på Nordnet.se

Man kan inte resa ifrån sig själv, men resan kan öppna dörren till nya delar av det man trodde var ett fast jag. Per J Andersson tar tåget och litteraturen till hjälp för att undersöka saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad först 2018-08-22.Samtal i tågkupéer med främlingar har en tendens att bli personliga. Särskilt om resan är lång och resenärerna befinner sig på tryggt avstånd från vardagen där hemma. Jag tror att friheten i de där samtalen uppstår när man inser att man förmodligen aldrig kommer att mötas igen. Det är därför det lättsamma samtalet om var man kommer ifrån och vart man är på väg utan förvarning kan fördjupas och snabbt anta terapeutiska kvalitéer.Jag har aldrig gått så långt att jag låtsas att jag är någon annan. Men jag har vänner som sett resan som ett tillfälle att få testa olika alternativa roller. Det betyder inte att de luras, snarare att de testar att leva ut andra aspekter av sig själv.För vad är egentligen vårt sanna jag?Är vi den vi är i vår sambos ögon? Eller den förälder som våra barn tjatar på? Eller den vi framstår som i våra kollegors ögon? Eller den vi försöker framstå som i sociala medier?Kanske är vi helt enkelt summan av alla de här rollerna? Eller så är det först i det där spontana mötet med främlingen, när vi slutat ängslas för vårt rykte, som vi vågar visa vårt sanna jag?Vilka vi är när allt förflutet raderats och bevisen på vår existens försvunnit?De frågorna ställer sig amerikanska Vendela Vida i sin roman ”När dykaren lämnar sina kläder” – en obehaglig, oförutsägbar och bladvändande berättelse om en kvinna som ger sig ut på en lång resa i syfte att fly från traumatiska familjehändelser. Från hemmet i den lilla staden i Florida åker hon till Marocko för att irra runt i exotiska basarer som ett ufo, allt för att glömma det jobbiga som hänt på sistone.Men flykten blir mer än ett byte av geografisk plats. Hennes ryggsäck blir stulen. I den låg pass, kreditkort, kamera och dator. Plötsligt har hon inga som helst fysiska bevis på sin identitet. Efter en tids eftersökningar får hon tillbaka en ryggsäck, men den är inte hennes, visar det sig, utan den har tillhört en annan bestulen amerikansk kvinna på resa i Marocko.Ett osannolikt och absurt sammanträffande som leder till att hon bestämmer sig för att behålla innehållet – och anamma den andra amerikanskans identitet. Det slutar inte där. Innan berättelsen är över har hon bytt identitet ytterligare sju åtta gånger.Frågan som boken ytterst ställer är vad som återstår av jaget när vi blir av med vårt namn, våra ägodelar, vår familj och vårt land. Kort sagt: vilka vi är när allt förflutet raderats och bevisen på vår existens försvunnit?Medan Hitler härjade i Europa befann sig Bertol Brecht i exil i USA och skrev ”Den goda människan i Sezuan”. I Brechts drama har ingen i den kinesiska byn tid att bry sig om någon annan, förutom en fattig bondflicka som aldrig sviker en medmänniska i nöd. Men när byborna börjar utnyttja hennes godhet rycker hennes okänsliga manliga kusin in, kör iväg snyltarna och räddar henne från att bli ett offer för sin egen brist på förmåga att sätta gränser.Till slut visar det sig att den onda kusinen inte finns. Eller jo, det gör han, men det är den goda flickan som klätt ut sig för att få den frihet som krävs för att bryta sig ur sin invanda och hämmande roll.Amerikanskan som upprepade gånger byter identitet i Vendela Vidas roman känner sig också fången i den underordnade roll hon fått både gentemot sin tvillingsyster, sin mamma och sin man. Resan till Marocko var därför nödvändig för att lindra smärtan som hänger samman med den hon var hemma i USA.Men till slut kommer det förflutna ifatt och nafsar henne i hälarna. För kanske är det som Hemingway skrev i ”Och solen har sin gång” att man inte kan fly från sig själv genom att resa från en plats till en annan, att man är den man är, att man aldrig på riktigt kan resa bort från sig själv.Å andra sidan ger alltså leken att ikläda sig olika roller friheten att släppa fram andra sidor av sig själv. Det får mig att tänka på den frihet jag kände efter flytten från den mindre stad där jag växt upp till den större stad jag nu bor i. Och på den ännu större frihet jag känner när jag befinner mig på resa bortom mitt land, min världsdel, mitt språk och min kultur. De främmande människornas värdering av mig kan varken höja eller sänka min sociala status där hemma. Då väljer jag att vara mindre kontrollerande och planerande och blir, tror jag, snäppet mer uppriktig.Vår önskan att accepteras av vår flock är så stark att vi annars döljer de mindre vackra sidorna av vårt jag. Men exakt vad vi gömmer och vad vi visar har förändrats, menar Peter Gärdenfors i boken ”Den svåra konsten att se sig själv”. Förr var det personlighet, heder, ära och position som skapade jaget. Idag med tillgång till digitala resurser för självbespegling har jaget allt mera kommit att handla om utseende. Men oavsett vad vi fokuserar på är jaget konstruerat, menar Gärdenfors, som är professor i kognitionsvetenskap. För en av vår tids stora myter, slår han fast, är tron på att det finns ett enda sant jag att plocka fram.Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa.Men om det sanna jaget är en myt finns det väl ändå mer eller mindre uppriktiga versioner av det. Och de mest öppenhjärtiga sidorna hos människan tror jag vi plockar fram när vi frigör oss från hembygden. Det är ju ingen slump att litteraturhistorien är full av öppenhjärtiga möten på resa i allt från Geoffrey Chausers ”Canterburysägner” över Tolstojs ”Kreutzersonaten” till Rosa Liksoms ”Kupé nr 6”.Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa. I Ilja Ehrenburgs tjugotalsroman ”Julio Jurenito” läser jag om en rysk emigrant i Paris som blivit så van att berätta sitt livs historia för obekanta människor ombord på tåg att han alltid tar med sig sina tänkta åhörare från kaféet till järnvägsstationen. Först inför åsynen av människomyllret på perrongen och det frustande loket på spåret känner han sig fri att tala från hjärtat.Det lustiga är att när jag skriver det ni nu lyssnar på befinner jag mig ombord på ett svenskt regionaltåg. Plötsligt vänder sig den unge mannen i sätet bredvid mot mig och frågar vad jag jobbar med. Och då måste jag ju ställa samma fråga till honom. Det blir en artig och försiktigt trevande konversation som på bara en kvart utvecklar sig till ett öppenhjärtigt samtal om min medresenärs svåra uppväxt i Iran och glädje över att hans nya jobb som gett hopp om framtiden. En bekräftelse så god som en annan på att bekännelsen i tågkupén lever vidare.För som religionsvetaren Martin Buber hävdade finns det kanske inget jag om det saknas ett du, att allt verkligt liv uppstår först när vi möter någon annan. Jagets beroende av ett du är uppenbar också för den resande amerikanskan som ständigt byter roller i Vendela Vidas roman. Hon saknar en plan. Hon vill bara bort. Det är ständigt andra människor och yttre händelser som triggar henne att gång på gång byta identitet.Vendela Vidas slutsats är att det finns något sant och verkligt i summan av de roller som huvudpersonen spelar. Som i dikten av den medeltida sufipoeten Rumi, den som inspirerade till titeln på hennes bok:Du sitter här med oss, men du går också omkringPå ett fält i gryningen. Du är självDet djur vi jagar när du följer oss på jaktenDu är i din kropp som en växt är stadig i jordenÄndå är du vind. Du är dykarens kläderSom ligger kvar på stranden. Du är fiskenPer J Andersson, författare och reseskribentLitteratur”När dykaren lämnar sina kläder” av Vendela Vida (2018, översättning Jan Hultman och Annika H Löfvendahl), Etta förlag.”Den svåra konsten att se sig själv” av Peter Gärdenfors (2017), Natur & kultur.”Kupé nr 6” av Rosa Liksom (2011, översättning av Janina Orlov 2012), Wahlström & Widstrand.”Kvinnor på ett tåg” av Anita Nair (2001, översättning av Thomas Rudvald 2007), Tranan.”Och solen har sin gång” av Ernest Hemingway (1926, i nyöversättning av Christian Ekvall 2012), Bakhåll förlag.”Berättelsen om de sällsamma öden och äventyr, vilka Julio Jurenito och hans lärjungar …” av Ilja Ehrenburg (1922, översättning av Lars Erik Blomqvist 1979), AWE/Gebers.”Canterburysägner” av Geoffrey Chaucer (1387, översättning av Harald Jernström, 1956). Forum.

Det är sommar och det brukar ju innebära både nyhetstorka och folksagotorka (åtminstone från denna podd) men inte just denna vecka! Jack har grävt fram sagor som passar till de senaste nyheterna (nåja..) och kan därför bjuda på ett rykande aktuellt avsnitt. Alla sagor i detta avsnitt har redan publicerats på Folksagopoddens tiktok-kanal – kolla in den vettja! https://www.tiktok.com/@folksagopodden Sagor i detta avsnitt Tranan och kråkan, hittad av mig här https://fairytalez.com/the-crane-and-the-crow/ . Där uppges att sagan är från Australien. ljudeffekt joakgust på freesound. Kärringen på sjuksängen, hittad av mig i Folksagan i Sverige 2, där uppges den vara från Länna socken Kärringen som älskar värmen, hittad av mig i Folksagan i Sverige 2, där uppges den vara upptecknad av Gustaf Ericsson i Vansö socken i Södermanland. Bråket mellan valen och sandsnäpporna, hittad av mig här: https://brilliantstarmagazine.org/articles/the-war-of-the-whales-and-the-sandpipers där anges att sagan kommer från Marshall-öarna. Hur flöjten kom till, hittad av mig i American Indian Myths and Legends sammanställd av R. Erdoes och A. Ortiz, där uppges den vara från Brule-Sioux-folket.

Vetenskapen, livet och litteraturen visar alla hur vi skapar det som redan varit. Marit Furn dyker ner i vår tillvaros paradoxala struktur och Stephen Hawkings slutgiltiga teori. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I essän Kafka och hans föregångare skriver den argentinske författaren Jorge Luis Borges med sedvanlig finurlighet:”Faktum är att varje författare själv skapar sina föregångare.”Tanken svindlar till. Borges byter plats på orsak och verkan, så att den raka tidslinje vi är så vana att förhålla oss till, plötsligt får pilar i bägge riktningarna. Men vi inser också samtidigt, att detta är helt i sin ordning.Ur den oöverskådliga röra av kreativa infall som varje samtid är, springer då och då en författare, som har geniet, men också – bör tilläggas – turen, kapitalet och/eller kontakterna, att omvandla de pågående strömningarna till något som blir bestående. Men i samma handling skänker författaren också nytt liv åt sina inspirationskällor, genom att förklara dem värdefulla, omtolka dem och kasta sitt eget ljus på dem, baklänges i tiden.Som Borges sammanfattar saken:”Författarens arbete modifierar vår uppfattning av det förflutna liksom det kommer att modifiera framtiden.”Eller uttryckt i mer allmängiltiga ordalag: Varje avgörande händelse skapar stigar bakåt i historien, minst lika mycket som den pekar framåt.Principen är sann för mycket mer än litteratur.Evolutionen ger en förförisk känsla av linearitet när vi tittar tillbaka på den från vår punkt i tiden. Som om varje nytt utvecklingsstadium vore en självklar följd av de föregående, föreställer vi oss hur encelliga organismer blir till fiskar som kravlar upp på land för att bli till däggdjur som reser sig på två ben och börjar skriva böcker och rikta teleskop in i rymden. Över varje arts särskilda linje svävar en nästan aristotelisk känsla av nödvändighet, som om allting lite i taget bara rör sig mot sin slutgiltiga, liksom oundvikliga form.Illusionen kan delvis förklaras med den så kallade ”efterklokhetseffekten”, det vill säga att saker alltid upplevs som betydligt mer sannolika efter det att de inträffat. Framtiden tornar upp sig som ett suddigt moln av möjligheter. Men sett över axeln tycks allt som hänt mycket prydligt arrangerat, som smultron trädda på ett strå.Befriad från sin skenbara nödvändighet blir evolutionen genast något annat och betydligt mer kaotiskt. Vi tvingas då inte bara ta hänsyn till de fåtal arter som överlevt urvalet och lämnat stigar av föregångare bakom sig. I det negativa utrymmet mellan grenarna anar vi också alla de andra – de oräkneliga, aldrig förverkligade möjligheterna.Ungefär som i våra egna liv, där varje ny händelse genast görs till del av den pågående sagan om oss själva, den som vi halvt omedvetet hela tiden kompletterar och modifierar, för att skänka en air av logik åt våra egna ofta inkonsekventa beslut, allt för att kunna integrera dem i vår övergripande självbild. Jag gjorde så eftersom jag är sån, tänker vi. Och jag är sån eftersom jag tidigare har gått igenom det eller det.Denna ständigt pågående efterhandskonstruktion handlar dock inte bara om hur vi människor tänker på oss själva och världen. En av de mest förunderliga upptäckterna inom kvantmekaniken är ju att tillvarons minsta beståndsdelar faktiskt inte verkar lyda vår slentrianmässiga föreställning om orsak och verkan.Det numera välkända dubbelspaltexperimentet, liksom andra undersökningar av samma slag, avslöjar hur enskilda partiklar tycks befinna sig på alla möjliga platser och många tänkbara tillstånd samtidigt. Inte förrän partiklarna stöter på något som avkräver dem specifika svar om deras egenskaper, kollapsar de många sannolikheterna till bara en enda och alla de övriga försvinner.Även partiklarnas historia – var de alltså befann sig för en stund sedan – förvandlas i mätögonblicket från suddigt sannolikhetsmoln till en bestämd väg genom rymden. På något avgörande vis tycks alltså händelser i nuet – svårsmält nog – kunna påverka det som redan har passerat, bara genom att kräva det på svar.Paradoxer av detta slag har inspirerat forskare till en uppsjö ontologiska hypoteser, som alla tycks förklara något men inte allt. Vilken av tolkningarna som en dag ska visa sig mest användbar vet vi ännu inte. Arbetsmodellerna befinner sig – skulle man kunna säga – fortfarande i en hetsig evolutionär konkurrens med varandra.Mycket pekar ändå på att tillvaron, på mikronivå, inte är tidsmässigt linjär på det sätt vi är vana.”Universums historia hänger på frågan du ställer”, som Stephen Hawking ska ha sagt till sin medarbetare Thomas Hertog något gång under de sista åren av sitt arbetsliv.I det som Hertog kallar Nobelprisvinnarens ”slutgiltiga teori” kom Hawking faktiskt att betrakta hela världsalltet som ett enda stort kvantmekaniskt system. Och han frågade sig följaktligen om inte universums hela historia måste betraktas baklänges.Inspirerad av evolutionsteorin öppnade Hawking för möjligheten att inte ens naturens lagar behöver vara bestämda från början. Istället kan universums krafter ha mejslats fram steg för steg genom samma uteslutningsprocess som den för växter och djur. Den specifika bukett av fysikaliska krafter vi förhåller oss till här och nu, skulle alltså bara vara en av alla dem som lika gärna kunde ha uppstått, men som konkurrerades ut mycket tidigt i universums historia.Vad vi ser när vi tittar långt in i rymden – och samtidigt allt längre bakåt i tiden – påstod den sene, radikale Hawking dessutom vara helt beroende av vad det är vi letar efter, eftersom vi, på ett kvantmekaniskt plan, hela tiden tvingar det vi mäter att välja väg – allt i ett slags svindlande, dubbelriktad tango av orsak och verkan.På det viset kunde Hawking också upphöja oss människor från obetydligt stjärndamm till medskapare i vårt eget universum – och då inte bara genom vårt ständiga återberättande av händelser för oss själva, där överlevarna hela tiden skriver och skriver om historien, utan på ett mycket mer fundamentalt plan än så. Helt kort: Som man frågar får man svar.I detta kaos av då och sen, med det flyktiga nuet som hela tiden blandar sig i såväl det kommande som det förgångna, tvingas vi leva våra liv som om allt var helt i sin ordning.Som Søren Kierkegaard en gång konstaterade:”Det är helt sant, som filosofin säger, att livet måste förstås baklänges. Men då glömmer man den andra principen, att det måste levas framlänges”.Slutsatsen han drog var att livet i något givet ögonblick aldrig helt kan förstås.Kierkegaard var också en av Borges föregångare. Det förklarar en del av den argentinske författarens många paradoxala tidsloopar och sammanflätningar, som alla rymmer en hisnande, existentiell dimension. På samma sätt som kvantmekaniken, med sin antydan om orsakssambandens dubbla riktning, får Borges med sitt skrivande själva verkligheten att gunga till.Fysik, filosofi, litteratur, liv.Marit Furnförfattare och konstnärLitteraturThomas Hertog: Om tidens uppkomst – Stephen Hawkings slutgiltiga teori. Översättning Lisa Sjösten. Fri tanke, 2023.Jorge Luis Borges: Borges II – 1945–1970. Översättning Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Sun Axelsson, Ingegerd Wiking, m fl. Bokförlaget Tranan, 2019.

Vi gästas av Johannes Wikström, aka Yourhighness. Snack om allt från aktuella släpp och projekt, Rollerboys och genre-preferenser till hans gamla industrial techno-era runt millenieskiftet. Det pratas även om EMS, skolningen på Adolf Fredrik och Södra Latin, Tranan, körsång, studionörderi och massor av annat. ➢ Följ Yourhighness: Instagram: www.instagram.com/yourhighness_yss/ Soundcloud: https://soundcloud.com/yourhighness ➢ Tack till ljudproduktionsbyrån Flickorna Larsson för att vi får spela in i era lokaler ➢ Supporta Dansmusikpodden via Patreon ➢ Snacka loss i vår Facebook-grupp ➢ Hitta oss på övriga plattformar via vår Linktree ➢ Mejla oss: dansmusikpodden@gmail.com

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Möt Adania Shibli i samtal med Balsam Karam. Under bokmässan i Frankfurt i år skulle Adania Shibli ha tagit emot det anrika LiBeraturpreis, men ceremonin ställdes in till följd av situationen i Israel/Palestina och publiken gick miste om chansen att höra henne prata om sitt unika författarskap. Den 21 mars 2024 kom hon till Stockholm. Adania Shibli är född i Palestina 1974, hon anses vara en av den arabiskspråkiga litteraturens mest framstående författare. Hon har disputerat i medie- och kulturstudier vid University of East London. Hon utkom första gången på svenska med kortromanerna "Beröring" och "Vi är alla lika fjärran från kärleken" (2018). Hennes roman "En oansenlig detalj" (2021) är skrämmande aktuell i vår tid. Balsam Karam är författare, bibliotekarie och undervisar i Litterär gestaltning på Göteborgs universitet. Hon debuterade med romanen "Händelsehorisonten" (Norstedts, 2018) och 2021 kom "Singulariteten". I samarbete Bokförlaget Tranan. Från 21 mars 2024 Jingel: Lucas Brar

Ännu ett allt annat än SANSAT samtal om spetskål, odling och matlagning. Dessutom: kallsådd für alle, mannen som tämjde sitt kolstål, kökkenmöddingens hemligheter och SM i kålmatlagning. Mycket nöje! Producent: Jakob Almgren Slutfågel: Tranan

ÖVERSÄTTNING: Stewe Claeson UPPLÄSNING: Monica Wilderoth Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Kanske är det här världen tar slut” av Joy HarjoDIKTSAMLING: Karta över nästa värld (Bokförlaget Tranan, 2012)MUSIK: Bill Frisell: Dear old friend (for Alan Woodard)EXEKUTÖR: Bill Frisell, gitarr, Gregory Tardy, klarinett, Gerald Clayton, piano och Jonathan Blake, trummor

Episode 96 of OH! Records Podcast is a special live set from our gig at Tranan. Enjoy the 5 hour journey!OH! Records Podcast is a collaboration between OH! Records Stockholm and Mix Media Arts. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Författaren bakom en av senare års mest omtalade brasilianska romaner kommer till Internationell författarscen. "Hudens avigsida" av Jeferson Tenório är en stark berättelse om rasism, familjerelationer och identitet. Jeferson Tenório (född 1977) debuterade med romanen "O Beijo na Parede" ("Kyssen på väggen", 2013), som utsågs till årets bok. Fem år senare kom "Estela sem Deus" ("Estela utan Gud"). Tenórios roman "Hudens avigsida" belönades 2021 med Jabuti-priset, den mest prestigefyllda utmärkelsen för en enskild bok i Brasilien. "Hudens avigsida" är en roman vars berättare, den 22-åriga svarta arkitektstudenten Pedro, förlorar sin pappa i samband med ett polisingripande i Porto Alegre. Pedro har vuxit upp med sin mamma och bara haft en sporadisk relation med pappan Henrique. Mordet blir startskottet för hans försök att återskapa Henriques historia. Han letar bland pappans tillhörigheter och försöker följa i hans fotspår. Men framför allt blir han tvungen att själv föreställa sig stora delar av sin fars förflutna. Längs vägen får Pedro upp ögonen för sin egen situation i ett samhälle som anser att han är mindre värd än vita. I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 2 oktober 2023 Jingel: Lucas Brar

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Möt Jamaica Kincaid i samtal med Burcu Sahin. Våren 2023 publicerar bokförlaget Tranan "Bland blommor" från 2005. Därmed finns alla Kincaids verk utgivna på svenska. I samband med det kommer hon till Internationell författarscen för ett fördjupat samtal om hela sitt författarskap. Jamaica Kincaid är verksam som författare och professor på Harvard. Hon föddes 1949 och växte upp på den karibiska ön Antigua, som fortfarande var en brittisk koloni. Som sextonåring kom hon till New York för att arbeta som au pair och blev senare skribent på "The New Yorker". Kincaid debuterade 1983 med "På flodens botten". Sedan dess har hon gett ut ett tiotal böcker i olika genrer. Burcu Sahin (f. 1993) är lärare, kritiker och poet. Hon debuterade med diktsamlingen "Broderier" (2018). Hennes senaste samling "Blodbok" (2022) kretsar kring trädgårdar, arkiv, statligt våld och kollektiva minnen. I samarbete med bokförlaget Tranan. Från 22 mars 2023 Jingel: Lucas Brar

Översättare betraktas nog av många som en viktig med harmlös yrkeskår, utan större våldspotential. Men hur är det egentligen med den saken? Amanda Svensson synar yrkets historia och praktik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Att försöka kommunicera på ett språk man inte riktigt behärskar kan kännas som att göra våld på sig själv. Alla som har flyttat till ett nytt land, eller bara försökt flirta med en främling på semestern, vet det. Hur liten och dum man kan känna sig, som en förkrympt version av den man verkligen är. Om situationen är tillräckligt allvarlig och språkförbistringen tillräckligt grov känner man sig kanske till och med maktlös.Språk är makt, och makten har alltid varit beroende av språket. Närmare bestämt har makten alltid varit beroende av språken, i plural. När de europeiska kolonialmakterna påbörjade sin kapplöpning om att lägga resten av världen under sig var språkförbistringen inte sällan ett problem. De budskap man kan kommunicera med enbart vapen och våld är trots allt begränsade – för att bygga ett imperium måste man kunna kommunicera verbalt med sina tänkta undersåtar. Kolonialmakterna var kort sagt beroende av tolkar, översättare och språklärare för att omsätta sitt våld till verklig makt.Idag betraktar de flesta antagligen översättarkåren som en harmlös och fredlig yrkesgrupp, helt utan våldspotential. Översättning är, till skillnad från exempelvis vapenexport eller riskkapitalförvaltning, en verksamhet med en alltigenom god aura. Översättning och tolkning sägs föra människor och kulturer närmare varandra, öppna dörrar och möjliggöra samarbete. Allt det är sant. Liksom det är sant att de flesta, för att inte säga alla, översättare drivs av en djup kärlek till språk och kommunikation. Men historien visar oss att översättningen inte per definition är något gott – den kan också användas i exploateringens, erövringens och krigföringens tjänst. Och kanske är det inte bara dessa destruktiva användningsområden som gör översättning till en potentiellt brutal verksamhet. Kanske ligger det också ett latent våld inbäddat i själva översättningsakten.I författaren och översättaren Rebecca F. Kuangs fantasyroman ”Babel” är det en översättarelit i den viktorianska erans Oxford som har fått det brittiska imperiets hjul att börja rulla. Man har nämligen upptäckt att det finns en kraft i spänningen mellan olika språk, lika potent och världsomvälvande som förbränningsmotorn eller ångmaskinen. En kraft alstrad av det som obönhörligen går förlorat i översättningen, alla de borttappade nyanserna eller förvrängda etymologiska sambanden, en kraft som går att utnyttja med hjälp av så kallat ”silverarbete”. På ena sidan av en silvertacka skriver man ett ord på ett språk, på den andra sidan ett besläktat ord på ett annat språk, där betydelsen är aningen annorlunda. Så laddas silvertackan med en magisk kraft, men bara om den som gör inskriptionen fullt ut behärskar och förstår de båda språken. Konsekvensen av detta är förstås att det brittiska imperiet behöver översättare – och helst från de länder och språkområden som de önskar lägga under sig. Kinesiska, indiska och västafrikanska ungdomar behöver värvas, drillas och stöpas om till trogna brittiska undersåtar, väloljade kuggar i det imperialistiska maskineriet. Så blir dessa ungdomar och deras modersmål ett slags resurs, något som utvinns i den utvinningsekonomi de själva är med om att upprätthålla.Kuang, som själv är översättare och därtill doktor i Kinastudier vid både Oxford och Cambridge, är minst lika intresserad av våld som hon är av etymologi och översättningsteori. Romanens grundpremiss – att översättning är ett slags magi – kan tyckas romantisk, men är snarare motsatsen. Det är kallhamrad pragmatism och snöd ekonomisk vinning som har fått översättning att växa fram som praktik och forskningsfält. Samma pragmatism präglar till stor del översättarens verklighet. En perfekt översättning existerar inte. Dimensioner går alltid förlorade, andra tillkommer. Det är ett slags nödvändigt våld, men ett våld likafullt.Som översättare är man inte bortskämd med att spela huvudrollen i storslagna fantasyberättelser om kampen mellan gott och ont. Men nog har man känt den där våldsamma kraften, spänningen som kan uppstå när man inte riktigt når fram från det ena språket till det andra? Frustrationen, men också känslan av att det finns något nästan, ja, magiskt i det mänskliga språkets mångfald och undflyende natur? Det där som skimrar mellan två nästan, men inte helt, identiska begrepp – säg något så enkelt som svenskans 'söt' och engelskans 'sweet' – vad är det egentligen? Är det kanske det adamitiska urspråket vi skymtar där, det där som påstås ha talats före Babels torn, då alla människor på hela jorden förstod varandra utan problem? Då ingen behövde göra våld på sig själv genom att försöka kommunicera på ett språk som inte är djupt förankrat i den egna kroppen?Något verkligt urspråk har förstås aldrig funnits, och en hundraprocentig förståelse är mer än man kan hoppas på ens mellan människor som talar samma språk. Varje människa är en ö, och allt det där. Att vara en ö behöver å andra sidan inte hindra en från att hysa en längtan efter erövring och expansion – man kan exempelvis notera att engelskan, ett språk som faktiskt uppstod på en relativt liten ö i Nordatlanten, inom loppet av några hundra år tagit över världen och blivit så nära ett lingua franca som vi någonsin varit i människans historia. Parallellt har världens talade språk stadigt minskat i antal. Att kolonialismen i sin ursprungliga form är en överstånden epok hjälper föga – engelskan har blivit ett skrällande, självspelande piano vars musik dränker fler och fler av världens mindre högljudda språk. Det är ingen olyckshändelse i arbetet, utan var en integrerad del av det koloniala projektet. Jamaica Kincaid skriver, bland annat i romanen ”Lucy”, om det barocka i att alla skolbarn i det brittiska samväldet skulle lära sig William Wordsworths dikter om påskliljor, trots att väldigt få någonsin skulle komma i närheten av en sådan blomma. I Abdulrazak Gurnahs ”Efterliv” ska den unge soldaten Hamza 'civiliseras' genom att lära sig kolonialmaktens språk, tyska, så väl att han kan läsa Schiller. Så befäste man vissa språks överhöghet. Ett annat sätt att säga: vissa folks överhöghet.Mycket gick helt klart förlorat i den översättningen. Människors lika värde och egenmakt, framför allt. Kolonialismen var en våldsam, destruktiv kraft, men den var inte oundviklig. Översättare, tolkar, språklärare och andra spelade en roll i den utvecklingen. Eftersom språk är makt, och makten är sängkamrat med våldet. Och även den stillsamma romanöversättaren på sin kammare är en del av denna våldsamma tradition, vare sig hon vill det eller ej. Kanske är det därför som drömmen om ett urspråk fortfarande lever kvar. Drömmen om ett språk, bortom orden – låt oss kalla det ett mänsklighetens språk.Amanda Svensson, författare och översättareLitteraturRebecca F Kuang: Babel: Or the Necessity of Violence: An Arcane History of the Oxford Translators' Revolution. Harper Voyager, 2022. Abdulrazak Gurnah: Efterliv. Översättning: Helena Hansson. Albert Bonniers förlag, 2021.Jamaica Kincaid: Lucy. Översättning: Lena Fagerström. Bokförlaget Tranan, 2017.

Trots vidden och vikten av folkmordet i Rwanda är kunskapen ytterst bristfällig. Eva-Lotta Hultén ser hur Scholastique Mukasonga med fantastisk litteratur undervisar oss om det fruktansvärda. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag var liten upptäckte jag Förintelsen. Det var så det kändes när jag läste Katitziböckerna och fick veta att något fruktansvärt hade hänt. Jag drog slutsatsen att få kände till det. Varför hade jag annars inte hört talas om detta oerhörda innan? Lite samma känsla fick jag när jag på 2010-talet läste in mig på folkmordet i Rwanda. Visst hade jag hört om, och upprörts över skeendet och världens passivitet redan när det skedde 1994 men det hade sedan dess varit så märkligt frånvarande i vårt samtal om världen att det nästan kändes som om jag grävde fram en hemlighet.Andra världskrigets folkmord har jag efter Katitziupplevelsen studerat i skolan, läst romaner och fackböcker, sett spelfilmer, dokumentärer och samtalat om otaliga gånger. Det är precis som det ska vara. Förintelsen utspelades i vår del av världen och har fortfarande starka återverkningar på samhälle och politik. Den finns där som bakgrund till allt som hänt och händer i vår närhistoria och nutid. Varje tecken på okunskap, och de finns, är en varningsklocka, och glömskan blir ibland föremål för debatt.Med folkmordet i Rwanda är det annorlunda. När jag tog upp det i en föreläsning för journaliststudenter frågade jag dem om de alls kände till det. Ingen svarade ja. Det kan inte bero på att omfattningen var obetydlig. Upp mot en miljon människor mördades i en befolkning på omkring sju och en halv miljoner. Det borde inte heller bero på att det inte har med vår del av världen att göra. Rwanda var en belgisk koloni fram till 1962, kolonialismen var en stark faktor i upptakten till folkmordet och efterverkningarna av kolonialismen inverkar, precis som andra världskriget, på vår nutid på en rad intrikata sätt.Vi bör inte underskatta vår förmåga att förtränga denna historia, inte heller européernas ointresse för händelser bortom den egna och den nordamerikanska kontinenten. Men kan det som gör detta gigantiska folkmord så lite omtalat också ha med bristen på berättelser att göra? Några reportageböcker och romaner fanns översatta sedan tidigare, men det är ändå svårt att överskatta betydelsen av att rwandisk-franska Scholastique Mukasongas fruktansvärda och underbara böcker började ges ut på svenska år 2020.Mukasonga föddes 1956 och växte upp i Rwanda med sin stora familj. När hon var fyra år blev de fördrivna från sitt ursprungliga hem till det oländiga Bugesera där de levde i ett flyktingläger tillsammans med andra från folkgruppen tutsi som också tvångsförflyttats. Mukasonga var studiebegåvad och fick en plats på den eftertraktade skolan Lycée Notre-Dame-de-Citeaux i Kigali där katolska nunnor undervisade. Hon fortsatte sina studier vid socialhögskolan i den rwandiska staden Butare. 1973 drevs tutsiska elever bort från högre utbildningar och Mukasonga flydde till Burundi där hon studerade klart och sedan arbetade för UNICEF. 1992 flyttade hon vidare till Frankrike.Ett par år därefter utbröt folkmordet i Rwanda. På två och en halv månad mördade människor ur folkgruppen hutu forna grannar och vänner ur folkgruppen tutsi i ett tempo som är oöverträffat. Titeln på Jörgen Gassilewskis roman om händelserna är passande: ”Hastigheten”. De flesta dödades med macheter som köpts in och distribuerats av milisgrupper kopplade till regeringen. En radiostation som stöddes av huturegimen hetsade till att göra slut på ”kackerlackorna” och göra ”arbetet” tills det var helt avklarat. Det var så man pratade. Om ett arbete som gick ut på att döda kackerlackor.Trettiosju av Scholastique Mukasongas närmsta släktingar mördades. Däribland hennes båda föräldrar och alla syskon utom ett. Först tio år efter folkmordet klarade hon att återvända till Rwanda och efter det bestämde hon sig för att berätta om den värld hon växt upp i och de människor som befolkat den. Debuten fick titeln ”Kackerlackor”. Uppföljaren ”Barfotakvinnan” handlar om Scholastique Mukasongas mor och alla andra kvinnor som gjorde allt de kunde för att skydda sina barn och behålla sitt eget vett i en ständigt hotfull omvärld. Det är en varm, vacker och förtvivlad bok som inleds med ett kapitel om hur mamma Stefania ständigt försökte skaffa sig information om annalkande faror och lärde sina barn att gömma sig ute bland taggbuskarna för att undkomma de mobbar av unga hutumän som regelbundet besökte området och trakasserade, misshandlade och våldtog dess tutsiinvånare.I kapitlen som följer tecknas sedan framför allt en vardag med odling, matlagning, skolgång, lek och fester. Läsaren hinner glömma den mörka fonden av hotande våld. Tills det plötsligt dyker upp igen i ett par meningar eller en bisats. Som när författaren berättar om sin brors lyckliga bröllop och äktenskap och avslutar med att skriva: ”De fick nio barn, varav sju pojkar, till min mors stora glädje. Hon tänkte att åtminstone några av dem skulle överleva och föra släkten vidare. Hon misstog sig.” Och så slutar det kapitlet och ett nytt tar vid, åter tillbaka i det vardagliga.Mukasonga skildrar också med bakgrund i egna erfarenheter tiden som förebådar folkmordet. Som tutsi hade hon fått en kvotplats på det prestigefulla läroverk där den rwandiska hutuelitens döttrar fick sin utbildning, och romanen ”Madonnan vid Nilen” hade mycket väl kunnat vara en vanlig skildring av vänskap, utsatthet och pennalism på en internatskola. Omnämnandet av de pogromer och attacker mot tutsier som förekom i Rwanda vid denna tid, förvandlar berättelsen till en föraning om det som ska följa.Vi säger gärna att vi måste minnas Förintelsen för att det inte ska hända igen. Men sedan 1945 har flera andra folkmord inträffat och det i Rwanda är av en enorm omfattning. Jag kan inte låta bli att undra: är det bekvämt för oss att stanna vid andra världskrigets illdåd eftersom de ligger allt längre ifrån oss tidsmässigt? Skyddar vi oss genom att tänka att det hände för länge sedan? Eller är det snarare så att vi tänker att folkmordet i Rwanda inte har med vår moderna, västerländska värld att göra? Mördandet i Rwanda framstår kanske som primitivt eftersom det skedde med machete men det var oerhört välorganiserat. Mordredskapen beställdes från Kina och distribuerades över landet. Uppifrån utsedda ledare såg till att arbetet fördelades rättvist och sköttes på normala arbetstider. Det var inte en outvecklad nations kaos som ledde till massdödandet. Det var tvärtom ett administrativt välordnat samhälle som gjorde effektivitet och precision möjligt. Motsättningarna mellan grupperna, påeldade av kolonialmakten Belgien, var grogrunden men i Rwanda visste också alla sin plats och när myndigheterna gav order så lydde man, även när det innebar blodbad.Scholastique Mukasongas böcker påminner oss om att liv är liv var det än levs och att folkmord är en del av såväl vår historia som vår nutid. Det räcker faktiskt inte att vi inte glömmer Förintelsen. Vi borde också prata mer om Rwanda.Eva-Lotta Hultén. journalist och författareLitteraturScholastique Mukasonga: Barfotakvinnan och Madonnan vid Nilen. Översättning: Maria Björkman. Bokförlaget Tranan, 2020 respektive 2022.

Kalle Berg kommer med det glädjande budet om att vårens första trana har siktats vid Hornborgarsjön. Fanny Wijk rapporterar kring det senaste gällande Sverige och Finlands stormiga NATO-relation. Dessutom blir det: 25 år i parkeringskö för ö-bor, Krossad konst, nedkyld alligator i damm, Anonymous Sudan och får man kalla ett barn för tjock i barnlitteraturen?Dagens gäst: Anders Eriksson, chef för kalla-fall gruppen i region väst. Han pratar om mordet i Stuvkällaren och hur det är att jobba med de mest svårlösta brotten. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Pandemilitteratur, krig och nya ukrainska röster. Från Nobelpris och autofiktion till Augustpriset och frågan om svensk litteratur blivit för tråkig? P1 Kulturs panel guidar till litteraturåret 2022. LINA KALMTEG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Fri" av Lea Ypi, roman, övers. Amanda Svensson. Albert Bonniers förlag."Paradais" av Fernanda Melchor, roman, övers. Hanna Nordenhök. Tranan."Flicka, 1983" av Linn Ullmann, roman, övers. Lars Andersson. Albert Bonniers förlag.ANNA TULLBERG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Åsnesommar" av Andrea Abreu, roman, övers. Hanna Nordenhök. Nirstedt."Vargarna från evighetens skog" av Karl Ove Knausgård, roman, övers. Staffan Söderblom. Norstedts."De tysta satelliterna" av Clemens Meyer, novellsamling, övers. Ebba Högström. Ellerströms.FREDRIK WADSTRÖM TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Den längsta av resor" av Oksana Zabuzjko, essä, övers. David Szybek. Norstedts."Vargtimmen: berättelsen om de ukrainska flyktingarna" av Valerij Panjusjkin, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz."Rysslands förlorade seger" av Arkadij Babtjenko, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz.VIVECA BLADH TIPSAR OM TRE BARN- OCH UNGDOMSBÖCKER:"Vi ska ju bara cykla förbi" av Ellen Strömberg. Rabén & Sjögren."Bettan" av Marie Norin och Elisabet Ericsson, illustratör. Alfabeta förlag."Bästa friends forever" av Ellen Karlsson och Karin Cyrén, illustratör. Natur & Kultur.ESSÄ: ANNIE ERNAUX MÖRKARE SIDANär Annie Ernaux tilldelades Nobelpriset i litteratur pratades det mycket om hennes uppväxt- och tidsskildringar. Men skribenten och diplomaten Ulla Gudmundson hittar i dagens essä från OBS en annan sida av författarskapet i romanen "Sinnenas tid" och i den dagbok som på ett råare och mörkare sätt beskriver samma kärleksaffär.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Felicia Frithiof

Maaza Mengiste är Sverigeaktuell med "Skuggkungen" som kastar ljus på de kvinnliga soldater som skrivits ut ur den afrikanska och europeiska historien. Den är en hjärtskärande, oförglömlig skildring av vad det innebär att vara kvinna i krig. Romanen gavs ut i svensk översättning av Örjan Sjögren på Bokförlaget Tranan hösten 2022. Maaza Mengistes föddes i Addis Abeba, Etiopien, men bor numera i New York. Hon skriver regelbundet i bland annat New Yorker, Granta och New York Times. "Skuggkungen" är hennes andra roman efter debuten "Under lejonets blick" från 2010. "Skuggkungen" utspelar sig i Etiopien 1935. Med hotet om Mussolinis styrkors antågande hängande över dalen försöker Hirut, som nyligen förlorat sina föräldrar, anpassa sig till livet som barnflicka hos Kidane, som är officer i kejsar Haile Selassies armé. Han är i full färd med att mobilisera sina starkaste män inför italienarnas invasion. Men när de dåligt utrustade och illa tränade etiopiska styrkorna förlorar slag efter slag och kejsaren till slut går i exil, så är det Hirut som har en plan för hur folket ska hålla hoppet vid liv. Hon klär ut en jordbruksarbetare till Selassie för att hålla kampen vid liv, och blir sedan själv den falske kejsarens vakt, vilket inspirerar andra kvinnor att ansluta till kampen mot fascismen. "Skuggkungen" är en extraordinärt berättad episk roman baserad på årtal av research som följer den inspirerande Hirut genom fångenskap och tortyr mot den stora upprättelsen. Från 16 november 2022 Jingel: Lucas Brar

Pandemilitteratur, krig och nya ukrainska röster. Från Nobelpris och autofiktion till Augustpriset och frågan om svensk litteratur blivit för tråkig? P1 Kulturs panel guidar till litteraturåret 2022. LINA KALMTEG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Fri" av Lea Ypi, roman, övers. Amanda Svensson. Albert Bonniers förlag."Paradais" av Fernanda Melchor, roman, övers. Hanna Nordenhök. Tranan."Flicka, 1983" av Linn Ullmann, roman, övers. Lars Andersson. Albert Bonniers förlag.ANNA TULLBERG TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Åsnesommar" av Andrea Abreu, roman, övers. Hanna Nordenhök. Nirstedt."Vargarna från evighetens skog" av Karl Ove Knausgård, roman, övers. Staffan Söderblom. Norstedts."De tysta satelliterna" av Clemens Meyer, novellsamling, övers. Ebba Högström. Ellerströms.FREDRIK WADSTRÖM TIPSAR OM TRE BÖCKER:"Den längsta av resor" av Oksana Zabuzjko, essä, övers. David Szybek. Norstedts."Vargtimmen: berättelsen om de ukrainska flyktingarna" av Valerij Panjusjkin, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz."Rysslands förlorade seger" av Arkadij Babtjenko, sakprosa, övers. Ola Wallin. Ersatz.VIVECA BLADH TIPSAR OM TRE BARN- OCH UNGDOMSBÖCKER:"Vi ska ju bara cykla förbi" av Ellen Strömberg. Rabén & Sjögren."Bettan" av Marie Norin och Elisabet Ericsson, illustratör. Alfabeta förlag."Bästa friends forever" av Ellen Karlsson och Karin Cyrén, illustratör. Natur & Kultur.FLER TITLAR SOM NÄMNDES:"Kairos" av Jenny Erpenbeck (övers. Ulrika Wallenström, Albert Bonniers förlag), "Min är hämnden" av Marie NDiaye (övers. Ragna Essén, Natur & Kultur), "Barfotakvinnan" av Scholastique Mukasonga (övers. Maria Björkman, Tranan), "Bekännelser" av Domenico Starnone (övers. Helena Monti, Bazar), "Under Ukrainas öppna himmel", poesiantologi, redaktörer Mikael Nydahl och Kholod Saghir (Ariel förlag), Februari  33 av Uwe Wittstock (övers. Jens Christian Brandt, Nirstedt), Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist (Norstedts), Natten av Sara Gordan (Albert Bonniers förlag), Ixelles av Johannes Anyuru (Norstedts), Röda sirener av Victoria Belim (övers. Inger Johansson, Brombergs förlag), Detaljerna av Ia Genberg (Weylers förlag).ESSÄ: ANNIE ERNAUX MÖRKARE SIDANär Annie Ernaux tilldelades Nobelpriset i litteratur pratades det mycket om hennes uppväxt- och tidsskildringar. Men skribenten och diplomaten Ulla Gudmundson hittar i dagens essä från OBS en annan sida av författarskapet i romanen "Sinnenas tid" och i den dagbok som på ett råare och mörkare sätt beskriver samma kärleksaffär.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Felicia Frithiof

Översättning: Jan Henrik Swahn Uppläsare: Josefin Iziamo DIKTSAMLING: Lilits Återkomst (Bokförlaget Tranan 2010)MUSIK: Germaine Tailleferre: ForlanaEXEKUTÖR: Emily Beynon, flöjt och Andrew West, piano

I backen ligger en utomjording i sörja och söker kontakt. Om natten vaknar plastfigurer till liv och en armé av befriade övervakningsgosedjur driver runt. Katarina Wikars söker efter leksakernas själ. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I botten på gamla backar ligger en sörja av legobitar, plastdjur, japanska monster, stickade fingerdockor, odefinierbara tingestar som man inte vet är gjorda av damm eller tyg, träsnurror, en batman utan huvud. Vi rensar ut min sons barndom och jag frågar: Vill du ha nåt av det här? Nä. Så vi hivar allt i soporna.Utom en mycket märklig tingest. Ett slags fallosliknande glasrör med en rostfärgad smutsig vätska i. Jag trycker på en silverfärgad knapp och någon börjar prata med små differentierade pip, någon börjar hoppa upp och ner i det grumliga. Där är en liten marsian. Från början har den varit i alldeles klart vatten men nu tio år senare har hens hem förvandlats till sörja.Jag kan inte säga att det är sorg. Men det är en känsla. Kanske har det med kommunikation att göra. Jag trycker, den svarar. Jag trycker tre gånger. Den säger nåt annat.Jag tar med den till jobbet. Alla skrattar och säger: man vet inte om det är porr eller rymden. Jag tar den franske filosofen Roland Barthes i handen och läser vad han sa om leksakerna i sin essäbok Mytologier. Han kommer fram till de vanliga leksakerna speglar en mikroskopisk vuxenvärld, är resultatet av det moderna vuxenlivets myter eller yrkesfärdigheter: läkarväskor, torkhuvar, tåg och rymdskepp. Och varför det då kan man fråga sig?Barthes svarar: För att få barnet att acceptera allt innan det ens börjar reflektera över saker och ting, skapa ett alibi för en värld som i alla tider framställt soldater och hemmafruar. En beskrivning av allt det som den vuxne inte förvånar sig över: kriget, byråkratin, det otäcka, Marsmänniskor.Barnet blir så en konsument, aldrig en skapare, barnet skapar inte världen, det använder den. Man förbereder det för ett liv utan spänning, utan överraskningar, utan glädje.Barnet får inga drivfjädrar till vuxenlivets orsakssammanhang utan får dem färdiga. Avbildande leksaker vill skapa konsumerande barn.Vad är det som kommer att hamna på tippen i en nära framtid? Jag går in i den stora leksaksaffären, och tackar min lyckliga stjärna över att barnen vuxit upp och att jag egentligen inte behöver konfronteras med detta mer. Konstaterar att världen är sig lik, spa-set kanske inte fanns för tjugo år sen men prinsessor och torkhuvar och transformers och tanks. Barthes hade känt igen sig, hushållet och rymden och kriget och slottet.Och istället för att fråga ett förbipasserande barn vad det vill ha av allt det här, och istället för att fråga en stressad förälder vad det ska kompensera sin bortovaro med så koncentrerar jag mig på själva leksakerna. Jag har inte sett Toy story 1 och 2 och 3 och läst HC Andersen för intet. Jag vet att när affären stänger ner och när barnen gått till skolan så börjar leksakerna att prata med varandra. Och visst finns där en leksakernas hierarki. Vilka är de finaste i allas ögon? Och vilka är det som föräldrarna skäms mest över? De där gigantiska plastborgarna och slotten, de där som inte har varit i närheten av en genuskurs? Så många småbarnsfamiljer badar i kinesiska plastpryttlar som andra barn än deras egna tvingats tillverka. Är det vad som får oss att slå ut med händerna, och harkla lite när gästerna snavar över ännu en rymdstation och några mutanter. Är det orättvisorna? Eller att barnen frodas i det oorganiska när föräldrarna gjort det organiska till sitt mantra i denna långkoks- och surdegsera i medelklassen. De satans barnen vill inte måla med vattenfärgerna som köpts för dyra pengar i konstnärsmaterielaffären utan transformera en redan färdigtillverkad transformer. Inte göra film utan se Disneys julfilm.Jag talar med mitt rymdmonster jag räddat ur soporna. Den har faktiskt förändrat sig själv bortom tillverkarens intentioner, blivit en annan i sitt smutsiga vatten. Och väninnan som en gång skänkt den till min son säger när jag mailat henne en bild: Pratar den fortfarande? Och då tar jag liksom tillbaka allt jag sagt om den okonstruktiva plasten. Det går att knyta an till vad som helst.Och anknytning är just vad det handlar om i den argentinska författaren Samanta Schweblins episodroman Kentukis. En kentuki finns bara i Schweblins roman, men skulle mycket väl kunna existera i verkligheten. Det är en hybrid mellan ett gosedjur och en mobil med kamera för 279 dollar. Kan vara en fluffig kanin. En mullvad. En kråka. Se ut lite hur som helst men när du väl fått hem den och laddat den, det är först då som du märker om den är hängiven, aggressiv, påflugen eller rent av kriminell. För på andra sidan, bakom mjukisdjurets små ögon finns det en annan människa, någonstans i världen, som interagerar med dig och ser allt du gör, när du äter, älskar, duschar, om du inte sätter en hink över huvudet på den eller dränker den i handfatet. Ända sen Freuds dagar vet vi att det är kusligt där i gränslandet mellan levande och dött, människa och maskin.Nu har vi lämnat barndomen bakom oss men tagit med oss både gosedjuren och övergivenhetshålen i hjärtat. I det frivilliga övervakningssamhället som Samanta Schweblin skriver fram återstår det bara att ha en kentuki eller vara en. Endera är man en exhibitionist eller en voyeur. Eller en gammal människa som behöver sällskap om dagarna genom att digitalt pyssla om någon på andra sidan jorden. Vara någons kentuki. Bli lite älskad som två kilo plast och plysch.Här finns entreprenörer som driver hela kentukifabriker, tonåringar som startar kentukisarnas befrielseklubb där de ägarlösa kan dra runt över kontinenterna från laddare till laddare och en konstnär som ställer ut flickvännens lemlästning av sin kentuki när hon har fått fullständigt nog av att vara konstant iakttagen och liksom känna sig motarbetad.Det är inte utan att jag undrar vad franske filosofen Roland Barthes skulle säga om samtiden genom att studera de avaktiverade, sönderslagna och kasserade kentukisarna, dessa fragment av leksaker som vandrar omkring i en värld med fragment av mänsklighet. Antagligen att den ständigt uppkopplade människan är ensammare än någonsin och att insynen i de andras liv kräver moraliska ställningstaganden vi inte orkar med. Lättare att dra ur sladden för gott. Att du är söt och fluffig hindrar inte att du blir sönderslagen.Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturSamanta Schweblin: Kentukis. Översättning: Hanna Nordenhök. Bokförlaget Tranan, 2022. 

Uppläsning: Clas Göran Söllgård Översättning: Henrik Nilsson 1a rad: jag tillhör de utvalda DIKTSAMLING: Om jag inte får tala med någon nu (Tranan, 2011)MUSIK: Kurt Weill: ZuhälterballadeEXEKUTÖR: Asja Fatasjeva, saxofon

Uppläsning: Clas Göran Söllgård Översättning: Henrik Nilsson DIKTSAMLING: Om jag inte får tala med någon nu (Tranan, 2011)MUSIK: Graeme Koehne: Berceuse ur Palm Court-svitEXEKUTÖR: Tasmaniens symfoniorkester, Richard Mills, dirigent

Den algeriske författaren Kamel Daoud skärskådar det koloniala arvet genom att skriva fram motberättelser. Dan Jönsson läser en författare som bygger något nytt av kolonialismens kvarlämnade rester. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om den europeiska kolonialismen har en litterär urkund tänker jag mig att det måste vara Daniel Defoes berättelse om Robinson Kruse. Defoes klassiska äventyrsroman skildrar ju i grund och botten ett exemplariskt civilisationsprojekt, där den skeppsbrutne Robinson under sin långa isolering ståndaktigt håller fast vid den västerländska kulturens former: upprättar en tideräkning, anlägger odlingar och befästningar, klär sig i uniform vid viktiga tillfällen, skriver lagar och så vidare. Men varje civilisationsprojekt kräver ett föremål för processen, en undersåte, och när Robinson efter många år av ensamhet möter den ädle vilden Fredag blir det den händelse som i ett slag motiverar hela den fantastiska historien. Äntligen får alla mödorna en mening när han till slut får undervisa Fredag i att bära kläder, respektera förordningar och prata engelska.Som alla urkunder har Defoes roman genom åren inspirerat tvivlare till gensagor och kätterier. När fransmannen Michel Tournier många år senare skriver sin motberättelse Fredag vänder han på kikaren och låter istället Robinson förvandlas. Fredags lättsamma inflytande får den självutnämnde guvernören att släppa sitt trista och fruktlösa civilisationsprojekt, kasta sina obekväma kläder och istället ge sig hän åt en tillvaro av lek och fantasi för att citera bokens undertitel: ett liv i frihet.Så här ett halvsekel efter Tournier känns den sortens sorglösa civilisationskritik kanske optimistisk, rentav naiv i överkant. I dagens postkoloniala värld säger nog många som Gandhi gjorde inför frågan vad han ansåg om den västerländska civilisationen: det vore en god idé. Så när den algeriske författaren Kamel Daoud på nytt väcker liv i Robinsongestalten i sin originella essäbok Le peintre dévorant la femme (Målaren som slukar kvinnan) från 2018 är det i en minst sagt annorlunda skepnad. Boken utspelar sig under en natt på Picassomuseet i Paris, där författaren har stängt in sig för att ensam begrunda en specialutställning med den svit erotiska porträtt som Pablo Picasso utförde av sin unga älskarinna Marie-Thérèse. För Daoud blir det till en konfrontation med den västerländska kulturens kärna, på en gång lockande erotisk och våldsamt hotfull. I Picassos sönderbrutna nakenakter ser han en rå, kannibalistisk drift som i hans egen muslimska kultur är något som till varje pris måste tyglas, förnekas, sublimeras. För att på något sätt hantera sin kluvenhet uppdiktar han åt sig en följeslagare, ett fundamentalistiskt alter ego med namnet Abdellah, Guds tjänare, och föreställer sig honom just som en Robinson, förfärad inför all denna ogudaktiga nakenhet och brutala erotik. Han citerar Defoes roman, när Robinson upptäcker resterna av kannibalernas människooffer på stranden: Jag såg tre kranier, fem händer, tre eller fyra ben, fotben och en massa andra kroppsdelar. Är, frågar han sig roat, inte det en rätt bra beskrivning av Pablo Picassos Figurer på havsstranden?Den här tankegången, att det västerländska kolonisationsprojektet i vår tid slår tillbaka mot sitt ursprung, är något som genomsyrar Kamel Daouds författarskap. Född 1970 slog han igenom stort redan med sin första roman Fallet Meursault 2013. Meursault är från början huvudpersonen och berättaren i Albert Camus klassiska Främlingen, en känslokall och desorienterad dagdrivare som en stekhet eftermiddag på en strand i Algeriet skjuter ihjäl en namnlös arab utan att kunna förklara varför. I Daouds version är det Meursault själv som är författare till romanen, här med titeln Den Andre, och historien berättas från andra sidan, av offrets bror, som i alla år har levt med mordet som en efterhängsen skugga. Till skillnad från Meursault, som visserligen döms och straffas för sitt brott men samtidigt lyckas förädla det till konst, ett stycke odödlig litteratur, så blir mordet för brodern till ett sår som aldrig läker. Mördarens talang, förklarar berättaren, är det som gör hans brott perfekt, offret nämns aldrig ens vid namn och istället får de efterlevande finna sig i att vara fast i kulisserna till ett mästerverk vars existens de inte har känt till, som han uttrycker det.Fallet Meursault kan läsas som en allegori över det självständiga Algeriets svåra kamp för att frigöra sig från den franska kolonialmaktens skugga. Kulturellt inte minst: precis som Meursault i sin roman kan undgå att nämna en enda arab vid namn förblir den algeriska kulturen i sitt förhållande till väst på ett liknande sätt kolonialt  stum och ansiktslös. Självklart förväntas man i syd känna till Camus och Picasso men den arabiska världens klassiker, vad vet vi om dem? Efter självständigheten, säger Daouds berättare till sin åhörare på kaféet där de sitter ju mer jag läste av din hjältes böcker, desto mer fick jag känslan av att stå och pressa ansiktet mot fönsterrutan till en festsal där varken min mor eller jag var inbjudna. Allt försiggick utan oss. // Hela världen är evigt behjälplig till samma mord i fullt solljus, ingen har sett något och ingen har sett oss försvinna.Kamel Daouds kritik mot kolonialismens berättelser ropar på ett alternativ. Hur skulle då det kunna se ut? En skrift som inte tar, utan ger liv? En helande, helig skrift som till skillnad från religionens urkunder inte kräver underkastelse, utan befriar? I Daouds andra roman, Zabor eller psalmerna från 2017, är berättaren en ung man i en liten by på den algeriska landsbygden som har en ovanlig gåva: han har nämligen upptäckt att han genom att skriva kan förhindra att en människa dör. Ryktet sprider sig förstås, hoppfulla anhöriga kallar honom till den ena dödsbädden efter den andra och den lilla byn blir med tiden full av pigga hundraåringar. Men när det en dag plötsligt är hans äldre halvbror som står utanför dörren med budskapet att deras far ligger för döden ställs Zabor inför sitt livs dilemma. Vill han verkligen hjälpa sin far, som i hela hans liv har föraktat och avvisat honom? Och även om han vill med vilka ord, vilken berättelse skulle det överhuvudtaget vara möjligt?Zabor är en stökig, konstnärligt ganska spretig men samtidigt oerhört tankerik roman där språket, eller snarare idéerna om språkets magi, står i centrum. Den livräddande Zabor har förstås likheter med Shehrazade i Tusen och en natt, som med sina sagor stillar den grymme sultanens blodtörst. Men Shehrazade räddade ju bara sig själv, anmärker Zabor nog så riktigt. Finns det ett språk, en saga som gör mer än så? Återigen finner Daoud ledning hos Robinson Kruse men den här gången inte hos den vilsnekomne västerlänningen som ensam följer okända spår i sanden, utan hos Polly, papegojan som Robinson tämjer och lyckas få att säga fem ord: Stackars Robinson, var är du? Zabor känner tanken svindla när han föreställer sig papegojan i sitt träd, långt efter att Robinson har lämnat ön, evigt mässande sitt Stackars Robinson. Jag förstår honom. En ödsligare, mer gripande bild av det koloniala språkets både kraft och vanmakt är svår att tänka sig. Var är du? En civilisation som inte svarar på den frågan är ingen civilisation.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturKamel Daoud: Le peintre dévorant la femme. Stock, 2018.Kamel Daoud: Zabor eller psalmerna. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2018.Kamel Daoud: Fallet Meursault. Översättare Ulla Bruncrona. Bokförlaget Tranan, 2016.Michel Tournier: Fredag eller Den andra ön. Översättare C.G. Bjurström. Albert Bonniers förlag, 1973.

Tranorna är kända för sin parningsdans om våren, med djupa bugningar och höga, nästan komiskt flaxande hopp. Gifta är de ju för livet, men kanske vill de med det årliga dansandet ge lite extra krydda åt äktenskapet nu när ljuset och värmen äntligen är på väg tillbaka. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I den här serien möter författaren Tomas Bannerhed fåglar på sitt sätt. Fågelskådning i fält varvas med texter om fåglar skrivna av Tomas själv. För uppläsningarna står skådespelaren Reine Brynolfsson.Kontakta oss gärna på: bbv@sverigesradio.seProducent: Emmy BergkvistLjudläggning och slutmix: Andrea FantuzziBannerheds bevingade vänner görs av Munck Studios AB.

Tranorna är kända för sin parningsdans om våren, med djupa bugningar och höga, nästan komiskt flaxande hopp. Gifta är de ju för livet, men kanske vill de med det årliga dansandet ge lite extra krydda åt äktenskapet nu när ljuset och värmen äntligen är på väg tillbaka. I den här serien möter författaren Tomas Bannerhed fåglar på sitt sätt. Fågelskådning i fält varvas med texter om fåglar skrivna av Tomas själv. För uppläsningarna står skådespelaren Reine Brynolfsson.Kontakta oss gärna på: bbv@sverigesradio.seProducent: Emmy Bergkvist Ljudläggning och slutmix: Andrea FantuzziBannerheds bevingade vänner görs av Munck Studios AB.

Den mexikanska författarinnan Fernanda Melchor beskrivs som en av den latinamerikanska litteraturens verkliga stjärnskott. Hon är aktuell med "Paradais", en oförsonlig skildring av ett samtida Mexiko där hopplösheten tävlar med brutaliteten. "Paradais" ges ut på svenska av Bokförlaget Tranan, i översättning av Hanna Nordenhök. Fernanda Melchor föddes 1982 i delstaten Veracruz i Mexiko. Hennes litterära stil, som har kallats mardrömslik realism, har jämförts med både Cormac McCarthy, Roberto Bolaño och William Faulkner. Med romanen "Orkansäsong" (Tranan 2021) fick hon ett stort genombrott och den översätts nu världen över. "Paradais" gavs ut i Mexiko 2021 och håller nu på att filmatiseras. I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 16 mars 2022 Jingel: Lucas Brar

Adania Shibli, född 1974, är en flerfaldigt prisbelönt palestinsk författare och dramatiker. 2018 översattes hon till svenska för första gången med en utgåva bestående av två fristående kortromaner. I höst är hon Sverigeaktuell med nya romanen "En oansenlig detalj" i översättning från arabiska av Jonathan Morén. Andreas Norman är författare och före detta diplomat och terroristbekämpare på UD. Han står bakom årets sommarföljetong i Dagens Nyheter med sin senaste thriller "Svart Sol". I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 8 augusti 2021 Jingel: Lucas Brar

PG Nilsson är en av krogbranschens största profiler och majoritetsägare i Svenska Brassierier där flaggskeppet Sturehof ingår. Han är initiativtagaren till Grytor och kastruller under pandemin och med flera offentliga konflikter bakom sig, menar PG att han får kraft av att driva opinion. Vi pratar om hur han följde sin fars fotspår, hur han nått toppen utan en tjusig mastersutbildning och hur New York har präglat hans glädje för mat. Jag vill veta om det är viktigt att få bestämma och varför det gjorde ont att sälja restaurang Tranan. Vi reder även ut vad som är viktigt i livet och PG lär mig hur man stänger av och är ledig, vilket han är bra på!

PG Nilsson är en av krogbranschens största profiler och majoritetsägare i Svenska Brassierier där flaggskeppet Sturehof ingår. Han är initiativtagaren till Grytor och kastruller under pandemin och med flera offentliga konflikter bakom sig, menar PG att han får kraft av att driva opinion. Vi pratar om hur han följde sin fars fotspår, hur han nått toppen utan en tjusig mastersutbildning och hur New York har präglat hans glädje för mat. Jag vill veta om det är viktigt att få bestämma och varför det gjorde ont att sälja restaurang Tranan. Vi reder även ut vad som är viktigt i livet och PG lär mig hur man stänger av och är ledig, vilket han är bra på! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I det sista avsnittet av säsong kastar vi oss hastigt mellan Förintelsens minnesdag och Lars Noréns bortgång till RisiFruttins status som efterrätt och Emilias "Big Big World". Ni får höra Milla tala finska och om varför Makz har raderat The Sims, men framför allt diskuterar vi Akwaeke Emezis fantastiska roman Sötvatten (Freshwater, Tranan).Sötvatten är en av förra årets mest uppmärksammade romaner. Det är en delvis självbiografisk berättelse som rör sig mellan Nigeria och USA, mellan huvudpersonen Adas yttre kropp och kaotiska inre. Ett inre besatt av gudomliga röster, alla med egna viljor och drivkrafter som påverkar Adas uppfattning om sig själv och omvärlden.Verk vi nämner i avsnittet:Khaled Alesmael, En port till havet. Brev från arabiska bögar, 2020.Elin Boardy, Nätterna på Winterfeldtplatz, 2020.Akwaeke Emezi, Sötvatten, 2018Heinz Heger, Männen med rosa triangel, 1972.Johan Hilton, Vi är Orlando. En amerikansk tragedi, 2020.Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg, Monster i terapi, 2020.Lyra Koli, Blödningen, 2020.Eli Levén, hur jag skulle vilja försvinna, 2020.Lars Norén, Kaos är granne med gud, 1982.Lars Norén, Natten är dagens mor, 1982.Lydia Sandgren, Samlade verk, 2020.Ocean Vuong, On Earth We're Briefly Gorgeous (En stund är vi vackra på jorden) 2019.Jeanette Winterson, Frankissstein. En kärlekshistoria., 2019.________________________________________Medverkande: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.Formgivning och illustration: Fred Söderblom. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Översättning och uppläsning: Ann Jäderlund Diktsamling: Hur ska jag säga vad som kommer (Tranan förlag, 2019) Musik Paul Hindemith: Arioso ur Klarinettkvintett Exekutör Tashiensemblen

Dikt: En blind Diktsamling: Chiffret (1981), Borges III (2020) Översättning: Lasse Söderberg Uppläsning: Harald Leander Jorge Luis Borges (1899-1986) är för många den viktigaste spanskspråkiga författaren i modern tid. Om Borges inte funnits, så hade någon som Borges behövt uppfinna honom skriver författaren Malte Persson i Expressen;  den blinde argentinske bibliotekarien har själv blivit en symbol för den sorts litterära labyrinter han konstruerade, och som fortsatt förgrena sig genom världslitteraturen. Borges som växte upp i en kulturintresserad högborgerlig familj blev med åren mycket beläst. Och trots att han led av en ärftlig ögonsjukdom som gjorde honom nästan helt blind i femtioårsåldern, fortsatte han livet igenom att producera ett stort antal dikter, noveller, essäer och föreläsningar. Nu ger förlaget Tranan för första gången ut de flesta av hans dikter, noveller, essäer och föreläsningar översatta till svenska och samlade i en utgåva. MUSIK Frédéric Chopin: Mazurka nr 41 ciss-moll EXEKUTÖR David Fray, piano

Dikt: Shinto Diktsamling: Chiffret (1981), Borges III (2020) Översättning: Lasse Söderberg Uppläsning: Harald Leander Jorge Luis Borges (1899-1986) är för många den viktigaste spanskspråkiga författaren i modern tid. Om Borges inte funnits, så hade någon som Borges behövt uppfinna honom skriver författaren Malte Persson i Expressen;  den blinde argentinske bibliotekarien har själv blivit en symbol för den sorts litterära labyrinter han konstruerade, och som fortsatt förgrena sig genom världslitteraturen. Borges som växte upp i en kulturintresserad högborgerlig familj blev med åren mycket beläst. Och trots att han led av en ärftlig ögonsjukdom som gjorde honom nästan helt blind i femtioårsåldern, fortsatte han livet igenom att producera ett stort antal dikter, noveller, essäer och föreläsningar. Nu ger förlaget Tranan för första gången ut de flesta av hans dikter, noveller, essäer och föreläsningar översatta till svenska och samlade i en utgåva. MUSIK Sergej Prokofjev: Melodi op 35b EXEKUTÖR John Harle, saxofon, John Lenehan, piano

Dikt: Medbrottslingen Diktsamling: Borges III (Tranans förlag 2020) Översättning: Lasse Söderberg Uppläsning: Harald Leander Jorge Luis Borges (1899-1986) är för många den viktigaste spanskspråkiga författaren i modern tid. Om Borges inte funnits, så hade någon som Borges behövt uppfinna honom skriver författaren Malte Persson i Expressen;  den blinde argentinske bibliotekarien har själv blivit en symbol för den sorts litterära labyrinter han konstruerade, och som fortsatt förgrena sig genom världslitteraturen. Borges som växte upp i en kulturintresserad högborgerlig familj blev med åren mycket beläst. Och trots att han led av en ärftlig ögonsjukdom som gjorde honom nästan helt blind i femtioårsåldern, fortsatte han livet igenom att producera ett stort antal dikter, noveller, essäer och föreläsningar. Nu ger förlaget Tranan för första gången ut de flesta av hans dikter, noveller, essäer och föreläsningar översatta till svenska och samlade i en utgåva. MUSIK Skotsk folkmelodi: Ill bid my heart be still EXEKUTÖR Avril Piston, viola, Shamonia Harpa, piano

Dikt: Mina böcker Översättning: Lasse Söderberg Uppläsning: Harald Leander Diktsamling: Borges III (Tranans förlag, 2020) Jorge Luis Borges (1899-1986) är för många den viktigaste spanskspråkiga författaren i modern tid. Om Borges inte funnits, så hade någon som Borges behövt uppfinna honom skriver författaren Malte Persson i Expressen;  den blinde argentinske bibliotekarien har själv blivit en symbol för den sorts litterära labyrinter han konstruerade, och som fortsatt förgrena sig genom världslitteraturen. Borges som växte upp i en kulturintresserad högborgerlig familj blev med åren mycket beläst. Och trots att han led av en ärftlig ögonsjukdom som gjorde honom nästan helt blind i femtioårsåldern, fortsatte han livet igenom att producera ett stort antal dikter, noveller, essäer och föreläsningar. Nu ger förlaget Tranan för första gången ut de flesta av hans dikter, noveller, essäer och föreläsningar översatta till svenska och samlade i en utgåva. MUSIK Jorge Morel: Andra satsen ur Gitarrsonatin EXEKUTÖR David Russel, gitarr

Många är de som har gjort utläggningar om Jorge Luis Borges författarskap. När en stor del av hans verk nu samlas på svenska har Niklas Qvarnström beslutat sig för att absolut inte bli en av dem. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 7 mars 2018. Berättaren är noga med att tassa ut på tå ur sjukrummet. Angelägen om att göra så få rörelser som möjligt för att inte ytterligare belasta medvetandet hos mannen som ligger i bädden. Mannen som inte kan glömma. Vars minne är ett ofyllbart tråg, i vilken allt han hör och ser, allt han upplever och någonsin har upplevt; allt han tänkt och sagt och känt doften eller stanken av, men också allt han försökt glömma och redan tidigare lagt på minnet, får plats. Tar plats. Ett expanderande tråg, med egenskaper som fysikens krökta rum. Jag skulle kunna nämna att han inte rörde spriten, men tyckte mycket om varm choklad Berättaren skulle helst göra sig osynlig. Omemorerbar. Smärtsamt medveten om att mannen i bädden är en fånge i sitt eget minnespalats, där han irrar omkring som ett spöke i serveringsgångar till och från kök och matsalar och bibliotek. I korridorer av minnen av minnen av minnen. Varenda måltid han någonsin ätit, varenda stavelse han läst. Minnen som reproducerar sig i det oändliga som mellan motställda speglar, med tunneleffekter som, allteftersom hur speglarna vinklas, får gångarna att kränga hit och dit. Återigen: som krökta rum. Jag återger slutscenen av berättelsen ur minnet. Lyckligtvis är det ofullständigt, och min återgivning utan tvivel full av felaktigheter. I en annan historia av samme författare hälsas glömskans välsignelse när dess berättare som, det nämns i förbigående, heter Borges till sin lättnad kan konstatera att han inte längre känner igen alla ansikten han ser på gatan. Jag borde inte prata om den berättelsen. Den står inte att läsa i den volym som legat på mitt skrivbord i månader. Svart som kabastenen i Mecca. Författaren återvänder gärna till kabastenen i Mecca. Han återvänder gärna till olika oändlighetsprinciper. Till krängande serveringsgångar mellan kök och matsalar och bibliotek, där hans läsare och forskare och uttydare irrar omkring som spöken mellan motställda speglar. Yra i huvudet. Ett expanderande hotell, av allt att döma, ungefär som minnet hos mannen i sjukbädden som ingenting kan glömma. Speglar, står det inom parantes sagt på ett annat ställe, citerat ur en encyklopedi i ett uppslag om en värld där endast det någon tänker kan äga rum; speglar har den förfärliga egenskapen gemensamt med samlag att de ökar människornas antal. Korridorerna blir längre och längre som i alla den teoretiska fysikens och högre matematikens lustiga hus. Ett sådant lustigt hus kallas Hilberts Hotell, efter den tyske matematikern David Hilbert. På hans hotell finns det alltid plats, trots att det är fullbelagt. I den mest berömda versionen av exemplet vill en prinsessa boka in sig för natten. Receptionisten löser det genom att låta gästen i rum 1 flytta till rum 2, gästen i rum 2 till rum 3 och så vidare i all oändlighet. Ett expanderande hotell, av allt att döma, ungefär som minnet hos mannen i sjukbädden som ingenting kan glömma. Funes heter han. Funes med det goda minnet. Berättelsen om honom börjar på sidan 419 i den svarta volymen på mitt skrivbord. Den luktar fukt, eftersom den nyligen legat på nattygsbordet i ett underkylt rum på ett hotell, där det alltid verkade finnas plats för en gäst till. Det låg i en sydeuropeisk stad, men när jag vaknade på nätterna kunde jag ha svurit på att jag var i Buenos Aires. Ute i korridoren hörde jag en berusad osynlig granne varva obegripliga otidigheter med korta stycken ur olika milongas eller snarare korta stycken ur samma milonga. I gryningen låg mannen död i korridoren. Nej, det gjorde han inte. Det var bara som jag drömde, efter att ha läst exakt den meningen kvällen före på sidan 356 i den svarta volymen på nattygsbordet. 1923-1944 står det på omslaget. De första tjugoett åren i författarens bana. En till synes rät linje, längs vilken så många filosofer gått vilse att en enkel läsare mycket väl kan tappa bort sig där. I Döden och kompassen, på sidan 454 i den svarta volymen, är den räta linjen en labyrint och läsaren en detektiv. Men jag vill inte prata om det. Jag vill inte ytterligare belasta det allmänna medvetandet med ännu en katalog av uppräknade motiv och teman, av nygamla perspektiv på ett och samma svindlade författarskap. Kataloger av litterär memorabilia, som kommer i ständigt nya och utökade upplagor. Jag vill gå varsamt fram, smärtsamt medveten om att vi alla är fångar i de runda ruinerna efter ett minnespalats, och skulle kunna ägna oss åt arkeologiska utgrävningar bland resterna tills vi får kroniskt ryggskott. Angelägen om att inte mer än nödvändigt fresta på det kollektiva minnet, som med Funes i hans sjukbädd. Hur fullt det än är finns det alltid plats för mer. Jag vill överhuvudtaget inte prata om Jorge Luis Borges. Inte om att han dog den fjortonde juni 1986 i Genève, blind men klarsynt enligt uppgift, efter att ha fötts den tjugofjärde augusti 1899 i Buenos Aires: den stad han mutat in och befolkat med tankespöken som fortfarande leker tafatt på Recoleta-kyrkogården, i irrande sökan efter en gravsten som verkar saknas där. Jag tänker inte citera att han var nöjd över att ha fötts på 1800-talet, som han var mycket förtjust i: även om han kunde säga till dess nackdel att det ledde till 1900-talet. Jag vägrar. Jag tänker inte säga ett ord om hans ojämförliga verk som det å andra sidan är beklämmande lätt att jämföra hans efterföljare med, till deras ständiga nackdel. Den som numera skriver labyrint eller dröm i drömmen eller till och med spegel och korridor, är dömd till upprepning som i en drömskt labyrintisk korridor behängd med speglar. Dömd att bli förföljd av efterhängsna citattecken, som klistrar sig fast vid glosorna som våta höstlöv. Som om han var först i världshistorien med motiv som är mycket äldre än gatan. Gamla som stranden under asfalten, och lika följsamt formbara. Jag skulle kunna göra en oproportionerligt stor sak av att Malmö förekommer i inte mindre än två av hans noveller Till och med äldre litteratur kan ha något Borges-aktigt över sig som Hypnerotomachia Polophili, kanske skriven av Fransesco Colonna och tryckt 1499 i Venedig, eller de anonyma Rosencreutzar-manifesten från början av 1600-talet; den spanske Barockdiktaren Calderons drama Livet en dröm från 1635 eller Alice i Spegellandet av Lewis Carroll. Samtidens, och i förlängningen framtidens, påverkan på det förflutna var ett favoritämne för författaren till den fiktiva bokrecensionen med titeln Pierre Menard, författare till Don Quijote, från 1939. Men det tänker jag inte yttra ett ord om. Jag skulle kunna nämna att han inte rörde spriten, men tyckte mycket om varm choklad som Lasse Söderberg, en av Borges svenska översättare, kan intyga. Jag skulle kunna göra en oproportionerligt stor sak av att Malmö förekommer i inte mindre än två av hans noveller: Emma Zunz och Tre versioner av Judas, och hur det fördunklat gatubilden i närheten av Fersens bro. Det vore åtminstone rätt så obruten mark att dröja vid hans lika skira som robusta ungdomspoesi från tjugotalet, som inleder den svarta fuktstinna volymen på mitt skrivbord. Men jag väljer att avstå från det också. Det skulle bara bli fel. Däremot skulle jag gärna dela med mig av något som hände på en bar i Lissabon för tio eller tolv år sedan. Jag träffade en gammal argentinsk sjöman. Jag ska berätta en hemlighet om Borges, viskade han. Och han höll vad han lovat. Är det sant?, frågade jag. Han lade upp sin ena hand på bardisken och sa: Avgör själv! Ingen rysning jag förr eller senare upplevt kan mäta sig med den jag kände då. Den dröjer fortfarande kvar i ryggslutet på mig, och framkallar bilden av en orm som lyckats svälja ner sig själv hel och hållen. Det skulle jag mer än gärna prata om. Niklas Qvarnström, författare och kritiker Litteratur Jorge Luis Borges: Borges 1  19231944. Redaktörer: Lasse Söderberg och Oscar Hemer. Översättare: Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Johan Laserna, Ingegerd Wiking, Sun Axelsson/Marina Torres. Bokförlaget Tranan, 2017. Sedan essän sändes första gången har ytterligare två volymer med Borges utvalda skrifter utkommit.

Första rad: Där skuggor begravts av skuggor Uppläsning: Harald Leander Diktsamling: Ur "Höstens Hastighet", Bokförlaget Tranan 2017 ÖVERSÄTTNING: Erik Bergkvist & Maja Thrane MUSIK: Jan Kaczmarek: Memories of the evening EXEKUTÖR: Leszek Mozdzer, piano

Titeln på Chinua Achebes roman "Allt gör sönder" blev en alltför träffande beskrivning av verkligheten. Dan Jönsson reflekterar över den nigerianska författarens litteratur och betydelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns inget samhälle. Det finns ingen gud. Det finns inga kön, inga samhällsklasser, inga raser och nationer, det finns överhuvudtaget inga skillnader mellan människor vi är alla födda lika och allt mänskligt är fiktioner, det vill säga en sorts vidskepelse, och eftersom det är så måste det också vara vår plikt att sätta oss över dem. Den moderna människans historiska uppgift har ända sedan sjuttonhundratalet varit att träda ut ur sin självförvållade omyndighet, som Kant skrev, och man får nog säga att just vår tid har drivit den uppgiften till sin spets. Det finns inte ens någon modernitet. Och ändå visar det sig gång på gång att bland det värsta som kan hända en mänsklig gemenskap är att den berövas sina fiktioner. Utan dem finns till slut inte ens någon mänsklighet. Samhället, religionen, ideologin påhitt allihop, visst är de det. Men det betyder inte att de inte är verkliga. Slutet i Chinua Achebes roman Arrow of God, Guds pil, är obevekligt som en grekisk tragedi. Ezeulu, den gamle översteprästen i bysamhället Umuaro i östra Nigeria, har förlorat sitt förstånd och övergivits av sin gud. Vi befinner oss i tiden någonstans på 1920-talet; den vite mannens och den kristna religionens första omtumlande intrång i det traditionella Igbo-samhället ligger ett par decennier tillbaka och Ezeulu har sedan dess försvarat sina fäders gud, Ulu, mot dels den vita gudens ogudaktigheter, dels mot mindre konkurrerande gudar och deras präster som i konflikten med den vita civilisationen ser sin chans att sticka upp och så split. Ezeulu ser sig själv som Ulus ödmjuka verktyg, pilen i Guds båge, och hans tålmodiga förslagenhet verkar till slut ha segrat: efter en framgångsrik skuggbrottning med kolonialmaktens representanter har även de inhemska fienderna tystnat. Men Ulu är inte nöjd: i en sista akt av dåraktigt övermod tvingar hans präst byborna att skjuta upp den livsviktiga jamsskörden, något som får katastrofala följder och slutar med att en majoritet av folket istället vänder sig till de kristnas gud. Guds pil visar sig träffa, inte Ulus fiender, utan hans tjänare och därmed Ulu själv. En viktig detalj i Achebes berättelse är att Ulu är en konstruerad gudomlighet: flera gånger berättas det hur de äldste i Umuaros olika byar en gång för länge sedan, efter en lång period av krig och söndring, gick ihop för att skapa en gemensam gud, som kunde hålla dem samman. Ulu är alltså av alla i samhället erkänd som en fiktiv kraft men för den skull inte mindre verklig, och rentav nödvändig för att hålla samman gemenskapen. När denna kraft försvinner faller allt. Världen, som man känt den, går under. Guds pil är den sista, och utan tvivel bästa, av de tre romaner som Chinua Achebe skrev under åren kring Nigerias självständighet 1960, en löst sammanhållen trilogi som inleddes med klassikern Things Fall Apart på svenska Allt går sönder och som egentligen kretsar kring detta enda tema: den gamla världens undergång. Allt går sönder har hämtat sin engelska titel, Things Fall Apart, från en berömd dikt av William Butler Yeats. Isär faller tingen, mittpunkten sviktar, världen har givits det vilda i våld står det i Erik Blombergs översättning av denna sorgesång över den gamla ordning som gick under med första världskriget; ord som har citerats gång på gång de senaste åren när världen som vi känner den på nytt ser ut att spricka sönder och förvandlas. Kanske är dessa söndersprickanden och förvandlingar vad den mänskliga historien i grunden handlar om; ett av litteraturens eviga ämnen är det under alla omständigheter. Allt går sönder är den utan jämförelse viktigaste och mest lästa moderna afrikanska romanen, och en milstolpe i den postkoloniala litteraturen överhuvudtaget. Med sin skenbart enkla, men i själva verket mycket intrikata sammanflätning av europeiska höglitterära teman och element ur igbokulturens muntliga traditioner har boken blivit mönsterbildande för otaliga författare i det postkoloniala Afrika som genom litteraturen har försökt att bygga upp en självständig kulturell identitet. Allt går sönder utspelar sig precis i början av den process som skildras i Guds pil, strax före förra sekelskiftet, i det fiktiva bysamhället Umuofia där klanledaren Okonkwo för en kamp som i mycket liknar prästen Ezeulus mot en kolonial övermakt han tror sig kunna bemästra men i själva verket inte alls förstår sig på. Okonkwos historia är också lika tragiskt ödesbunden; hans egen son sviker sina fäders tro och ansluter sig till de kristna missionärerna. I den dramatiska, men tvetydiga finalen tar Okonkwo sitt eget liv, varpå perspektivet skiftar till en av kolonialmaktens utsända, som med några cyniska förströdda reflektioner får gestalta hur den traditionella kulturens dödskamp knappast märks mer än som lite pittoreskt men obetydligt gnissel i den koloniala övermaktens väldiga maskineri. Allt går sönder är alltså mycket medvetet skriven med en kulturell dubbelblick. Chinua Achebe växte upp i en privilegierad igbofamilj, föräldrarna hade hört till dem som tidigt omvänt sig till kristendomen, och som elev på några av det koloniala Nigerias mest prestigefyllda skolor stiftade han grundlig bekantskap med den västerländska kulturen och litteraturen. Han beskrev själv i många sammanhang den ambivalens som växte fram ur denna fostran, en känsla av samtidigt beundran och motstånd, framförallt mot den tradition av koloniala Afrikaskildringar som fått sitt emblematiska uttryck i Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta. Allt går sönder kan läsas som en stram och traditionsmedveten motskrift, där vreden märks mest som en återhållen, sorgsen insikt om den egna vanmakten. Den vite mannen har satt en kniv i det som höll oss tillsamman,, säger en röst i Achebes roman och vi har fallit i sär. Det är nog denna känsliga balans som förklarar romanens enorma betydelse. För även om Allt går sönder idag räknas som banbrytande, så var den knappast den första moderna nigerianska romanen. Litteraturvetaren Terry Ochiaga har i en studie beskrivit hur Achebe i själva verket var en i en grupp nigerianska författare som trädde fram vid samma tid, och ur samma krets, och hur genomslagskraften för Allt går sönder först visade sig på lite sikt, i takt med landets självständighetsprocess och publiceringen av de följande delarna i den afrikanska trilogin. I den andra, No Longer at Ease Inte längre hemma på svenska som kom ut samma år som självständigheten, 1960, upprepas Okonkwos tragedi som en mörk fars när hans sonson Obi, som på byns bekostnad fått en fin utbildning i London, återvänder för att konfronteras med den korrupta verkligheten i det snart självständiga hemlandet, och tvingas inse vad som återstår att tro på när alla gamla sanningar plockats isär, en efter en. Nämligen förstås pengarna. Och snart inte ens det. Chinua Achebes litterära produktion omfattar i allt väsentligt ett knappt decennium; sedan bröt Biafrakriget ut, och från den katastrofen hämtade han sig aldrig riktigt. Allt går sönder: titeln på Achebes genombrottsroman visade sig bli en profetia. Och när det inte finns någon mänsklighet hur kan man då skriva? Dan Jönsson, författare och essäist Chinua Achebe på svenska Guds pil, översättning av Hans Berggren. Bokförlaget Tranan, 2015. Inte längre hemma, översättning av Hans Berggren. Bokförlaget Tranan, 2014. En folkets man, översättning av Ebbe Linde. Albert Bonniers förslag, 1967. Ny utgåva på Bokförlaget Tranan, augusti 2020. Allt går sönder, översättning av Ebbe Linde. Albert Bonniers förslag, 1967. Ny utgåva på Bokförlaget Tranan, 2014.

Han utforskade sambandet mellan litteratur, våld och människans yttersta mörker, en mytomspunnen litterär stjärna vars misslyckade hjältar erövrade en hel värld. Litteraturväven berättar historien om Roberto Bolanõ: Resa mot mörkrets kärna. Följs oss gärna på instagram för att se vad som är på gång. Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg och Dick Lundberg. Roberto Bolaños porträtt är tecknat av Irem Babovic. KÄLLOR: [Litteratur] Andrews, Chris – Roberto Bolaño’s fiction: an expanding universe, Columbia University Press (2014) Bolaño, Roberto – 2666, Albert Bonniers Förlag (2010) Bolaño, Roberto –Amulett, Albert Bonniers Förlag (2011) Bolaño, Roberto –Avlägsen stjärna, Albert Bonniers Förlag (2017) Bolaño, Roberto –Between parenthesis: essays, articles and speeches, 1998-2003, Picador (2012) Bolaño, Roberto – De vilda detektiverna, Bokförlaget Tranan (2007) Bolaño, Roberto –Den odräglige gauchon, Bokförlaget Tranan (2017) Bolaño, Roberto – Det okända universitetet, Bokförlaget Tranan (2011) Bolaño, Roberto –Det ondas hemlighet, Bokförlaget Tranan (2017) Bolaño, Roberto –Horor som mördar, Bokförlaget Tranan (2016) Bolaño, Roberto – Nazistlitteratur i Amerika, Albert Bonniers Förlag (2012) Bolaño, Roberto – Om natten i Chile, Bokförlaget Tranan (2009) Bolaño, Roberto - Roberto Bolaño: The last interview & other conversations, Melville House Publishing (2009) Bolaño, Roberto – Telefonsamtal, Bokförlaget Tranan (2015) Bolaño, Roberto –Tredje riket, Albert Bonniers Förlag (2018) Contreras, Fransisco – 11/9: 30 år sedan statskuppen i Chile, Nixon (2003) Contreras, Jorge – Chile 11 september 1973: kuppen, terrorn och tragedin, (2003) Gutiérrez-Mouat, Ricardo – Understanding Roberto Bolaño, The University of South Carolina Press (2016) Lopez-Calvo, Ignacio – Roberto Bolaño, a less sistant star, Palgrave Macmillan (2015) Maristain, Mónica – Bolaño: a biography in conversations, Melville House (2014) Russell Clark, Jonathan – An oasis of horror in a desert of boredom, Fiction Advocate (2018) [Artiklar] Boullosa, Carmen – Bolaño in Mexico, The Nation, 23 april 2007 Goldman, Fransisco – The great Bolaño, The New York Review of Books, 19 juli 2007 Miles, Valerie – Roberto Bolaño and the beat connection, The New Yorker, 3 mars 2019 Rother, Larry – A Chilean writer’s fictions might include his own colorful past, The New York Times, 8 februari 2009 William-Olsson, Magnus – Frammanar det förflutna i nuet, Aftonbladet, 6 september 2011 Valdes, Marcela – Alone among the ghosts: Roberto Bolano’s 2666, The Nation, 19 november 2008 Zalewski, Daniel – Vagabonds, The New Yorker, 19 mars 2007 [Film] La Belleza de Pensar (1999) Intervju från International Bookfair, Chile, 1999 [Nätet] First infrarealist manifesto, Altarpiece

Viet Thanh Nguyen föddes 1971 i Vietnam men växte upp i USA, dit han som fyraåring flydde tillsammans med sina föräldrar. Han är professor i Ethnic studies vid University of Southern California och nyutsedd hedersdoktor vid Uppsala universitet. Nguyen medverkar regelbundet som krönikör i New York Times och Los Angeles Times, där han gjort sig ett namn som en radikal röst i bland annat flyktingfrågan. Viet Thanh Nguyens debutroman "Sympatisören" fick ett enormt genomslag när den gavs ut i USA och fick ta emot en lång rad utmärkelser, däribland det prestigefyllda Pulitzerpriset 2016. Boken togs emot som ett hett efterlängtat vietnamesiskt perspektiv på Vietnamkriget. Andreas Norman är författare och f.d. diplomat med fokus på Östeuropa och Västra Balkan, och har bott och arbetat i bl.a. Bosnien, Makedonien och Litauen. 2013 kom han ut med den hyllade thrillern "En rasande eld" och senare med uppföljaren "De otrogna". Han har även skrivit om sina erfarenheter under tsunamikatastrofen 2004 i den uppmärksammade boken "9,3 på Richterskalan". I samarbete med Tranan. Från 27 januari 2020 Jingel: Lucas Brar

Möt den amerikanska författaren Jamaica Kincaid, född på den karibiska ön Antigua, i samtal med Valerie Kyeyune Backström. Jamaica Kincaid föddes 1949 som Elaine Potter Richardson och växte upp med sin mor och styvfar under fattiga förhållanden. Hennes uppväxt och skolgång präglades av att Antigua då fortfarande var en brittisk koloni, vilket hon också kritiskt beskrivit i många av sina böcker. Därefter ter sig hennes liv smått otroligt: som sextonåring skickas hon av sin mor till New York för att jobba som au pair, tio år senare rör hon sig i hippa kretsar på Manhattan som fast anställd skribent på The New Yorker, ytterligare tio år senare är hon hyllad författare världen över. Debuten "På flodens botten" gavs ut 1983, och sedan dess har hon givit ut över tio böcker i olika genrer. Namnet Jamaica Kincaid tog hon för att hon inte ville att modern skulle få reda på att hon skrev om henne. Valerie Kyeyune Backström är kulturjournalist och kritiker på Expressen Kultur. Tidigare chefredaktör för tidskriften Bang. I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 1 oktober 2019 Jingel: Lucas Brar

Tranan var en fågel som för ett 30-tal år sedan var utrotningshotad, då blev den fridlyst. Nu finns det 25000 tranor bara vid Kvistmaren. Är det dax att ta bort fridlysningen.

Man kan inte resa ifrån sig själv, men resan kan öppna dörren till nya delar av det man trodde var ett fast "jag". Per J Andersson tar tåget och litteraturen till hjälp för att undersöka saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Samtal i tågkupéer med främlingar har en tendens att bli personliga. Särskilt om resan är lång och resenärerna befinner sig på tryggt avstånd från vardagen där hemma. Jag tror att friheten i de där samtalen uppstår när man inser att man förmodligen aldrig kommer att mötas igen. Det är därför det lättsamma samtalet om var man kommer ifrån och vart man är på väg utan förvarning kan fördjupas och snabbt anta terapeutiska kvalitéer. Jag har aldrig gått så långt att jag låtsas att jag är någon annan. Men jag har vänner som sett resan som ett tillfälle att få testa olika alternativa roller. Det betyder inte att de luras, snarare att de testar att leva ut andra aspekter av sig själv. För vad är egentligen vårt sanna jag? Är vi den vi är i vår sambos ögon? Eller den förälder som våra barn tjatar på? Eller den vi framstår som i våra kollegors ögon? Eller den vi försöker framstå som i sociala medier? Kanske är vi helt enkelt summan av alla de här rollerna? Eller så är det först i det där spontana mötet med främlingen, när vi slutat ängslas för vårt rykte, som vi vågar visa vårt sanna jag? Vilka vi är när allt förflutet raderats och bevisen på vår existens försvunnit? De frågorna ställer sig amerikanska Vendela Vida i sin roman När dykaren lämnar sina kläder en obehaglig, oförutsägbar och bladvändande berättelse om en kvinna som ger sig ut på en lång resa i syfte att fly från traumatiska familjehändelser. Från hemmet i den lilla staden i Florida åker hon till Marocko för att irra runt i exotiska basarer som ett ufo, allt för att glömma det jobbiga som hänt på sistone. Men flykten blir mer än ett byte av geografisk plats. Hennes ryggsäck blir stulen. I den låg pass, kreditkort, kamera och dator. Plötsligt har hon inga som helst fysiska bevis på sin identitet. Efter en tids eftersökningar får hon tillbaka en ryggsäck, men den är inte hennes, visar det sig, utan den har tillhört en annan bestulen amerikansk kvinna på resa i Marocko. Ett osannolikt och absurt sammanträffande som leder till att hon bestämmer sig för att behålla innehållet och anamma den andra amerikanskans identitet. Det slutar inte där. Innan berättelsen är över har hon bytt identitet ytterligare sju åtta gånger. Frågan som boken ytterst ställer är vad som återstår av jaget när vi blir av med vårt namn, våra ägodelar, vår familj och vårt land. Kort sagt: vilka vi är när allt förflutet raderats och bevisen på vår existens försvunnit? Medan Hitler härjade i Europa befann sig Bertol Brecht i exil i USA och skrev Den goda människan i Sezuan. I Brechts drama har ingen i den kinesiska byn tid att bry sig om någon annan, förutom en fattig bondflicka som aldrig sviker en medmänniska i nöd. Men när byborna börjar utnyttja hennes godhet rycker hennes okänsliga manliga kusin in, kör iväg snyltarna och räddar henne från att bli ett offer för sin egen brist på förmåga att sätta gränser. Till slut visar det sig att den onda kusinen inte finns. Eller jo, det gör han, men det är den goda flickan som klätt ut sig för att få den frihet som krävs för att bryta sig ur sin invanda och hämmande roll. Amerikanskan som upprepade gånger byter identitet i Vendela Vidas roman känner sig också fången i den underordnade roll hon fått både gentemot sin tvillingsyster, sin mamma och sin man. Resan till Marocko var därför nödvändig för att lindra smärtan som hänger samman med den hon var hemma i USA. Men till slut kommer det förflutna ifatt och nafsar henne i hälarna. För kanske är det som Hemingway skrev i Och solen har sin gång att man inte kan fly från sig själv genom att resa från en plats till en annan, att man är den man är, att man aldrig på riktigt kan resa bort från sig själv. Å andra sidan ger alltså leken att ikläda sig olika roller friheten att släppa fram andra sidor av sig själv. Det får mig att tänka på den frihet jag kände efter flytten från den mindre stad där jag växt upp till den större stad jag nu bor i. Och på den ännu större frihet jag känner när jag befinner mig på resa bortom mitt land, min världsdel, mitt språk och min kultur. De främmande människornas värdering av mig kan varken höja eller sänka min sociala status där hemma. Då väljer jag att vara mindre kontrollerande och planerande och blir, tror jag, snäppet mer uppriktig. Vår önskan att accepteras av vår flock är så stark att vi annars döljer de mindre vackra sidorna av vårt jag. Men exakt vad vi gömmer och vad vi visar har förändrats, menar Peter Gärdenfors i boken Den svåra konsten att se sig själv. Förr var det personlighet, heder, ära och position som skapade jaget. Idag med tillgång till digitala resurser för självbespegling har jaget allt mera kommit att handla om utseende. Men oavsett vad vi fokuserar på är jaget konstruerat, menar Gärdenfors, som är professor i kognitionsvetenskap. För en av vår tids stora myter, slår han fast, är tron på att det finns ett enda sant jag att plocka fram. Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa. Men om det sanna jaget är en myt finns det väl ändå mer eller mindre uppriktiga versioner av det. Och de mest öppenhjärtiga sidorna hos människan tror jag vi plockar fram när vi frigör oss från hembygden. Det är ju ingen slump att litteraturhistorien är full av öppenhjärtiga möten på resa i allt från Geoffrey Chausers Canterburysägner över Tolstojs Kreutzersonaten till Rosa Liksoms Kupé nr 6. Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa. I Ilja Ehrenburgs tjugotalsroman Julio Jurenito läser jag om en rysk emigrant i Paris som blivit så van att berätta sitt livs historia för obekanta människor ombord på tåg att han alltid tar med sig sina tänkta åhörare från kaféet till järnvägsstationen. Först inför åsynen av människomyllret på perrongen och det frustande loket på spåret känner han sig fri att tala från hjärtat. Det lustiga är att när jag skriver det ni nu lyssnar på befinner jag mig ombord på ett svenskt regionaltåg. Plötsligt vänder sig den unge mannen i sätet bredvid mot mig och frågar vad jag jobbar med. Och då måste jag ju ställa samma fråga till honom. Det blir en artig och försiktigt trevande konversation som på bara en kvart utvecklar sig till ett öppenhjärtigt samtal om min medresenärs svåra uppväxt i Iran och glädje över att hans nya jobb som gett hopp om framtiden. En bekräftelse så god som en annan på att bekännelsen i tågkupén lever vidare. För som religionsvetaren Martin Buber hävdade finns det kanske inget jag om det saknas ett du, att allt verkligt liv uppstår först när vi möter någon annan. Jagets beroende av ett du är uppenbar också för den resande amerikanskan som ständigt byter roller i Vendela Vidas roman. Hon saknar en plan. Hon vill bara bort. Det är ständigt andra människor och yttre händelser som triggar henne att gång på gång byta identitet. Vendela Vidas slutsats är att det finns något sant och verkligt i summan av de roller som huvudpersonen spelar. Som i dikten av den medeltida sufipoeten Rumi, den som inspirerade till titeln på hennes bok: Du sitter här med oss, men du går också omkring På ett fält i gryningen. Du är själv Det djur vi jagar när du följer oss på jakten Du är i din kropp som en växt är stadig i jorden Ändå är du vind. Du är dykarens kläder Som ligger kvar på stranden. Du är fisken Per J Andersson, författare och reseskribent Litteratur När dykaren lämnar sina kläder av Vendela Vida (2018, översättning Jan Hultman och Annika H Löfvendahl), Etta förlag. Den svåra konsten att se sig själv av Peter Gärdenfors (2017), Natur & kultur. Kupé nr 6 av Rosa Liksom (2011, översättning av Janina Orlov 2012), Wahlström & Widstrand. Kvinnor på ett tåg av Anita Nair (2001, översättning av Thomas Rudvald 2007), Tranan. Och solen har sin gång av Ernest Hemingway (1926, i nyöversättning av Christian Ekvall 2012), Bakhåll förlag. Berättelsen om de sällsamma öden och äventyr, vilka Julio Jurenito och hans lärjungar av Ilja Ehrenburg (1922, översättning av Lars Erik Blomqvist 1979), AWE/Gebers. Canterburysägner av Geoffrey Chaucer (1387, översättning av Harald Jernström, 1956). Forum.

Översättning: Irena Grönberg & Tomas Håkansson Uppläsning: Harald Leander Diktsamling: Staden skriker, Bokförlaget Tranan 2013 MUSIK Dmitrij Sjostakovitj: Första satsen ur Stråkkvartett nr 7 fiss-moll EXEKUTÖR Sankt Petersburgkvartetten

Vi sänder från det vidsträckta myrområdet Store Mosse, utser Sveriges nordligaste trana och följer med på den rikstäckande berguvsinventeringen. Programledare är Joacim Lindwall. Vi sänder från södra Sveriges största myrområde - Store Mosse nationalpark. Vidderna för tankarna till Norrland fast att vi befinner oss mitt i Småland. Här har vitmossan byggt en högmosse under åtminstone 8 000 år tillbaka. Vår fältreporter Helena Söderlundh finns på plats denna vårmorgon tillsammans med Carina Härlin, naturumföreståndare, Sofie von Knorring, nationalparksguide, Kent Öhrn från Värnamo fågelklubb och Lennart Fritz från Föreningen Store Mosse nationalpark. Våtmarker som denna är viktiga på många sätt. För grundvattnet, för att minska övergödningen, för att hålla kvar kol i marken och inte minst för den biologiska mångfalden. Och mitt i nationalparken ligger Kävsjön, en fågelsjö som det finns stora restaureringsplaner för. Från fågeltornet vid sjön spanar vi på tranor, sångsvanar och tofsvipor - och kanske har mossens karaktärsfågel storspov hunnit anlända. På tal om tranor - denna morgon tar vi på oss uppdraget att utse Sveriges just nu nordligaste trana. Hur långt norrut har den mytomspunna flyttfågeln hunnit så här sista helgen i mars? En annan mytomspunnen fågel är en av världens största ugglor - berguven. De senaste åren har en minskning märkts av och nu genomförs en riksomfattande inventering. Vi har följt med inventerarna ut. I Lisa Henkows kråkvinkel möter vi ett vanligt djur, men ganska ovanligt i Naturmorgon: gosedjuret. Programledare är Joacim Lindwall.

Den palestinska författaren Adania Shibli har som en av få samtida arabiskspråkiga författare blivit översatt till svenska. Möt henne i ett samtal med sin svenska översättare Anna Jansson om att översätta och bli översatt, om vilka krav den internationella bokmarknaden ställer på en arabiskspråkig författare och om varför så försvinnande få översättningar görs från arabiska till svenska. Samtalsledare varJohannes Holmqvist, förlagschef på bokförlaget Tranan. Samtalet hölls i Rum för översättning på Bokmässan 2018. Arrangörer var Tranan och Akademin Valand.

Emmot får presentera sina favoritfåglar, ja de tjusigaste då såklart! Det blir Sidensvansen, Tjädern och Tranan som dansar in i programmet. Radioapan har fått ett nytt intresse: fåglar! Häng med när Radioapan och hans vänner spanar efter fåglar i Sagoskogen och sjunger fågelsånger.

Vem har Allsvenskans kortaste karriär? Var finns Sveriges sämsta avbytarbänk? Hur glada var Danmarks amatörer? Dessutom: Guld-Harald, politikersvar, segerbärs på Tranan, fixad VM-biljett, Café Opera-resan och varför man kanske bör hålla en tumme för en reservkeeper i Åtvidaberg.

Vem har Allsvenskans kortaste karriär? Var finns Sveriges sämsta avbytarbänk? Hur glada var Danmarks amatörer? Dessutom: Guld-Harald, politikersvar, segerbärs på Tranan, fixad VM-biljett, Café Opera-resan och varför man kanske bör hålla en tumme för en reservkeeper i Åtvidaberg.

Man kan inte resa ifrån sig själv, men resan kan öppna dörren till nya delar av det man trodde var ett fast "jag". Per J Andersson tar tåget och litteraturen till hjälp för att undersöka saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Samtal i tågkupéer med främlingar har en tendens att bli personliga. Särskilt om resan är lång och resenärerna befinner sig på tryggt avstånd från vardagen där hemma. Jag tror att friheten i de där samtalen uppstår när man inser att man förmodligen aldrig kommer att mötas igen. Det är därför det lättsamma samtalet om var man kommer ifrån och vart man är på väg utan förvarning kan fördjupas och snabbt anta terapeutiska kvalitéer. Jag har aldrig gått så långt att jag låtsas att jag är någon annan. Men jag har vänner som sett resan som ett tillfälle att få testa olika alternativa roller. Det betyder inte att de luras, snarare att de testar att leva ut andra aspekter av sig själv. För vad är egentligen vårt sanna jag? Är vi den vi är i vår sambos ögon? Eller den förälder som våra barn tjatar på? Eller den vi framstår som i våra kollegors ögon? Eller den vi försöker framstå som i sociala medier? Kanske är vi helt enkelt summan av alla de här rollerna? Eller så är det först i det där spontana mötet med främlingen, när vi slutat ängslas för vårt rykte, som vi vågar visa vårt sanna jag? vilka vi är när allt förflutet raderats och bevisen på vår existens försvunnit? De frågorna ställer sig amerikanska Vendela Vida i sin roman När dykaren lämnar sina kläder en obehaglig, oförutsägbar och bladvändande berättelse om en kvinna som ger sig ut på en lång resa i syfte att fly från traumatiska familjehändelser. Från hemmet i den lilla staden i Florida åker hon till Marocko för att irra runt i exotiska basarer som ett ufo, allt för att glömma det jobbiga som hänt på sistone. Men flykten blir mer än ett byte av geografisk plats. Hennes ryggsäck blir stulen. I den låg pass, kreditkort, kamera och dator. Plötsligt har hon inga som helst fysiska bevis på sin identitet. Efter en tids eftersökningar får hon tillbaka en ryggsäck, men den är inte hennes, visar det sig, utan den har tillhört en annan bestulen amerikansk kvinna på resa i Marocko. Ett osannolikt och absurt sammanträffande som leder till att hon bestämmer sig för att behålla innehållet och anamma den andra amerikanskans identitet. Det slutar inte där. Innan berättelsen är över har hon bytt identitet ytterligare sju åtta gånger. Frågan som boken ytterst ställer är vad som återstår av jaget när vi blir av med vårt namn, våra ägodelar, vår familj och vårt land. Kort sagt: vilka vi är när allt förflutet raderats och bevisen på vår existens försvunnit? Medan Hitler härjade i Europa befann sig Bertol Brecht i exil i USA och skrev Den goda människan i Sezuan. I Brechts drama har ingen i den kinesiska byn tid att bry sig om någon annan, förutom en fattig bondflicka som aldrig sviker en medmänniska i nöd. Men när byborna börjar utnyttja hennes godhet rycker hennes okänsliga manliga kusin in, kör iväg snyltarna och räddar henne från att bli ett offer för sin egen brist på förmåga att sätta gränser. Till slut visar det sig att den onda kusinen inte finns. Eller jo, det gör han, men det är den goda flickan som klätt ut sig för att få den frihet som krävs för att bryta sig ur sin invanda och hämmande roll. Amerikanskan som upprepade gånger byter identitet i Vendela Vidas roman känner sig också fången i den underordnade roll hon fått både gentemot sin tvillingsyster, sin mamma och sin man. Resan till Marocko var därför nödvändig för att lindra smärtan som hänger samman med den hon var hemma i USA. Men till slut kommer det förflutna ifatt och nafsar henne i hälarna. För kanske är det som Hemingway skrev i Och solen har sin gång att man inte kan fly från sig själv genom att resa från en plats till en annan, att man är den man är, att man aldrig på riktigt kan resa bort från sig själv. Å andra sidan ger alltså leken att ikläda sig olika roller friheten att släppa fram andra sidor av sig själv. Det får mig att tänka på den frihet jag kände efter flytten från den mindre stad där jag växt upp till den större stad jag nu bor i. Och på den ännu större frihet jag känner när jag befinner mig på resa bortom mitt land, min världsdel, mitt språk och min kultur. De främmande människornas värdering av mig kan varken höja eller sänka min sociala status där hemma. Då väljer jag att vara mindre kontrollerande och planerande och blir, tror jag, snäppet mer uppriktig. Vår önskan att accepteras av vår flock är så stark att vi annars döljer de mindre vackra sidorna av vårt jag. Men exakt vad vi gömmer och vad vi visar har förändrats, menar Peter Gärdenfors i boken Den svåra konsten att se sig själv. Förr var det personlighet, heder, ära och position som skapade jaget. Idag med tillgång till digitala resurser för självbespegling har jaget allt mera kommit att handla om utseende. Men oavsett vad vi fokuserar på är jaget konstruerat, menar Gärdenfors, som är professor i kognitionsvetenskap. För en av vår tids stora myter, slår han fast, är tron på att det finns ett enda sant jag att plocka fram. Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa.  Men om det sanna jaget är en myt finns det väl ändå mer eller mindre uppriktiga versioner av det. Och de mest öppenhjärtiga sidorna hos människan tror jag vi plockar fram när vi frigör oss från hembygden. Det är ju ingen slump att litteraturhistorien är full av öppenhjärtiga möten på resa i allt från Geoffrey Chausers Canterburysägner över Tolstojs Kreutzersonaten till Rosa Liksoms Kupé nr 6. Bekännelsen är kort sagt intimt förknippad med uppbrott och resa. I Ilja Ehrenburgs tjugotalsroman Julio Jurenito läser jag om en rysk emigrant i Paris som blivit så van att berätta sitt livs historia för obekanta människor ombord på tåg att han alltid tar med sig sina tänkta åhörare från kaféet till järnvägsstationen. Först inför åsynen av människomyllret på perrongen och det frustande loket på spåret känner han sig fri att tala från hjärtat. Det lustiga är att när jag skriver det ni nu lyssnar på befinner jag mig ombord på ett svenskt regionaltåg. Plötsligt vänder sig den unge mannen i sätet bredvid mot mig och frågar vad jag jobbar med. Och då måste jag ju ställa samma fråga till honom. Det blir en artig och försiktigt trevande konversation som på bara en kvart utvecklar sig till ett öppenhjärtigt samtal om min medresenärs svåra uppväxt i Iran och glädje över att hans nya jobb som gett hopp om framtiden. En bekräftelse så god som en annan på att bekännelsen i tågkupén lever vidare. För som religionsvetaren Martin Buber hävdade finns det kanske inget jag om det saknas ett du, att allt verkligt liv uppstår först när vi möter någon annan. Jagets beroende av ett du är uppenbar också för den resande amerikanskan som ständigt byter roller i Vendela Vidas roman. Hon saknar en plan. Hon vill bara bort. Det är ständigt andra människor och yttre händelser som triggar henne att gång på gång byta identitet. Vendela Vidas slutsats är att det finns något sant och verkligt i summan av de roller som huvudpersonen spelar. Som i dikten av den medeltida sufipoeten Rumi, den som inspirerade till titeln på hennes bok: Du sitter här med oss, men du går också omkring På ett fält i gryningen. Du är själv Det djur vi jagar när du följer oss på jakten Du är i din kropp som en växt är stadig i jorden Ändå är du vind. Du är dykarens kläder Som ligger kvar på stranden. Du är fisken Per J Andersson, författare och reseskribent   Litteratur När dykaren lämnar sina kläder av Vendela Vida (2018, översättning Jan Hultman och Annika H Löfvendahl), Etta förlag. Den svåra konsten att se sig själv av Peter Gärdenfors (2017), Natur & kultur. Kupé nr 6 av Rosa Liksom (2011, översättning av Janina Orlov 2012), Wahlström & Widstrand. Kvinnor på ett tåg av Anita Nair (2001, översättning av Thomas Rudvald 2007), Tranan. Och solen har sin gång av Ernest Hemingway (1926, i nyöversättning av Christian Ekvall 2012), Bakhåll förlag. Berättelsen om de sällsamma öden och äventyr, vilka Julio Jurenito och hans lärjungar av Ilja Ehrenburg (1922, översättning av Lars Erik Blomqvist 1979), AWE/Gebers. Canterburysägner av Geoffrey Chaucer (1387, översättning av Harald Jernström, 1956). Forum.

Sveriges befolkning blir allt äldre. Den befolkningsgrupp som ökar mest de kommande tio åren är 80-åringar och äldre. Det gör det till en utmaning att skapa en god ålderdom. Men det finns lösningar. År 1970 skulle fyra personer i förvärvsaktiv ålder försörja en person över 65. I dag är de tre och år 2050 är de bara två. Hur ska samhället ha råd med pensioner, sjukvård och omsorg när färre jobbar och fler är gamla? I Vetandets värld undersöker vi olika sätt att lösa den demografiska utmaningen när ålderspyramiden förvandlats till en kurvig rektangel. Bland annat besöker vi Storuman, en kommun som ligger decennier före resten av Sverige och som därför redan testar olika lösningar. I programmet medverkar Lena Lundkvist, ansvarig för befolkningsframskrivningar på SCB, Kirk Scott, professor vid centrum för ekonomisk demografi vid Lunds universitet, Agneta Kruse, nationalekonom vid Lunds universitet, Paul Peters från Carlton University i Canada, Dean Carson från Charles Darwin University och gästprofessor vid Umeå universitet och Peter Berggren vid Glesbygdsmedicinskt centrum i Storuman. Vi hör också Karin Malmfjord, socialdemokratiskt kommunalråd i Storuman och pensionärerna Inga-Lisa Anderbrack, Stig Anderbrack och Britt Danielsson. PRO-kören i Storuman som sjunger på äldreboendet Tranan. Olof Peterson vet@sr.se

Micke och Örjan back to basics! Inga gäster den här gången! Vad inspirerar människor? Vi väljer att inspireras! Vilka mål inspirerar ? Kan man verkligen bli bäst i triathlon som 84 åring?

http://www.hittadigsjalv.se/wp-content/uploads/2014/12/isakochanderspoddar-EP-9.mp3 https://isakochanderspoddar.wordpress.com/2014/12/07/episod-9-sjalvfortroende-vs-sjalvkansla/feed/ 0 wrroomm77 noMarkus Isaksson och Anders Hagberg

http://www.hittadigsjalv.se/wp-content/uploads/2014/11/isakochanderspoddar-EP-8.mp3 https://isakochanderspoddar.wordpress.com/2014/11/23/episod-8-jante-och-avundsjuka/feed/ 0 wrroomm77 noMarkus Isaksson och Anders Hagbergisak,anders

http://www.hittadigsjalv.se/wp-content/uploads/2014/11/isakochanderspoddar-EP-7.mp3 https://isakochanderspoddar.wordpress.com/2014/11/12/episod-7-halsa-och-traning/feed/ 0 wrroomm77 noMarkus Isaksson och Anders Hagbergisak,anders,

http://www.hittadigsjalv.se/wp-content/uploads/2014/11/isakochanderspoddar-EP-6.mp3 https://isakochanderspoddar.wordpress.com/2014/11/02/episod-6-livspusslet/feed/ 0 wrroomm77 noMarkus Isaksson och Anders Hagbergisak,anders,isakocha

http://www.hittadigsjalv.se/wp-content/uploads/2014/10/isakochanderspoddar-EP-5.mp3 https://isakochanderspoddar.wordpress.com/2014/10/26/episod-5-back-to-nature/feed/ 0 wrroomm77 noMarkus Isaksson och Anders Hagbergisak,anders,isak

http://www.hittadigsjalv.se/wp-content/uploads/2014/10/isakochanderspoddar-EP-4.mp3 https://isakochanderspoddar.wordpress.com/2014/10/19/episod-4-tro/feed/ 0 wrroomm77 noMarkus Isaksson och Anders Hagbergisak,anders,isakochanders,a

http://www.hittadigsjalv.se/wp-content/uploads/2014/10/isakochanderspoddar-EP-3.mp3 https://isakochanderspoddar.wordpress.com/2014/10/12/episod-3-doden/feed/ 0 wrroomm77 noMarkus Isaksson och Anders Hagbergisak,anders,isakochander

http://www.hittadigsjalv.se/wp-content/uploads/2014/10/isakochanderspoddar-EP-2.mp3 https://isakochanderspoddar.wordpress.com/2014/10/04/episod-2/feed/ 0 wrroomm77 noMarkus Isaksson och Anders Hagbergisak,anders,isakochanders

Samtal om tranan, med Bengt Emil Johnson och Sten Wahlström. Mer info och fler fåglar hittar du på P2-fågelns hemsida www.sr.se/p2/p2fageln.