Podcasts about monstret

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfritt. * En 29-årig polisman går in i lägenheten först. Han noterar att det är oerhört mycket blod både på väggar och golv i hallen. Han ser också spår som tyder på att en blodig människa eller blodigt föremål släpats efter hallgolvet. Han går förbi köket där framplockade hinkar och moppar visar tecken på att någon försökt städa i lägenheten. Sen tittar han in i badrummet. Där ser han två kroppar ligga döda på golvet. De ligger över varandra och formar ett kors framför toalettstolen. Källor: Polisens förundersökningsprotokoll, Dom och överklaganden i Stockholms tingsrätt, Folkbokföringen, Aftonbladet, Expressen. Nordisk kriminalkrönika: “Monstret från Bagarmossen”. Reportageboken “I dödens väntrum” av Christer Berglund, Kyrkogårdsförvaltningen Stockholms stad.

Få svenska artister har varit lika mytomspunna och gjort lika stort avtryck med sin röst som Freddie Wadling. Nu kommer dokumentären Jag är monstret berättelsen om en särling som blev folkkär. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Filmens skapare Robert Lagerström och Lars Hogéus är gäster i P1 Kultur. ÄR SATIREN VERKLIGEN DÖD?”Satiren är död” hävdas ofta med hänvisning till att det inte går att skämta om en värld som själv är som ett skämt. Efter en turbulent vinter i geopolitiken har P1 Kultur Jenny Teleman dykt ner i den digitala satiren för att ta tempen på vår tids gycklare och smädare – var satiren bättre förr?OPERAN ”PETER GRIMES” – EN BERÄTTELSE OM MOBBEN MOT OUTSIDERN Platsen är ett slutet kustsamhälle, dramats kärna: misstro och skuld; kollektiv mot individ. I helgen var det premiär för operan Peter Grimes på Göteborgsoperan. Samtal med kritiker Britta Svanholm Maniette. KAMASI WASHINGTON INTRODUCERAR JAZZEN FÖR EN NY PUBLIKHan har blivit en väg in i jazzen för en helt ny, yngre publik. Den amerikanska tenorsaxofonisten Kamasi Washington ger i veckan två konserter i Sverige. Vem är han och hur fick hans musik ett så starkt inflytande över topplistorna? Samtal med P3:s Oscar Kangro. ESSÄ: PLASTTRÄD ÄR INTE SÄMRE ÄN RIKTIGA TRÄD Det står några plastträd i korridoren på Jonas Grens kontor. De väcker frågor. Men väldigt annorlunda frågor än riktiga träd.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Klagar man så länge man själv gynnas av hur saker och ting funkar, eller börjar man inte klaga förrän man själv blir en dam precis som damerna man själv tog jobben från förr? Hur trovärdiga är egentligen dessa kändisar, dessa kvinnor som plötsligt finner feminismen när åldern knackar på? Missa inte det här programmet!Idag är det den första mars, och utan ett snabbt uppsving i donationer här och nu, så går det inte att komma ifrån att det blir det första och sista programmet denna månad, och framöver.Verklighetscheckens Swish: 073 846 37 64 (Johan Widén står på numret)Meddelande: GåvaGänget samlas idag (1/3-25) och grabbar tag i dessa frågor:* Med rynkorna kommer feminismen.* Det uppmanas till kamp mot rika, och vi måste då sluta köpa.... ALLT!?* Hur det faktiskt känns med en transperson framför sig.* Kika på nakna sängbrottare? Aja baja!* Monstret under sängen har sikte, pipa och magasin.MEDVERKANDE:Programledare: Lelle Johansson.Gäster: Calle Schiller & Elisabeth EngmanVI SÖKER NYA GÄSTER:VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra programmet:KLARAR DU KRISENS RIKTIGA BEGRÄNSNINGAR?https://www.spreaker.com/episode/klarar-du-krisens-riktiga-begransningar--64507148Alla program: https://www.spreaker.com/show/verklighetscheckenNÄSTA NYA PROGRAM: Lördagen den 8 mars 2025 (Om datorn startar/om ett donationsmirakel sker)Du hittar även Verklighetschecken här:PODDTOPPEN:https://poddtoppen.se/podcast/1516623687/verklighetscheckenSPOTIFY:https://open.spotify.com/show/3Lvy0LS8zfffv7ad60LwqoRUMBLEhttps://rumble.com/c/c-2636134iTUNES:https://podcasts.apple.com/us/podcast/verklighetschecken/id1516623687?uo=4VECKANS TIPSLELLELeft To Suffer - "Consistent Suffering"https://www.youtube.com/watch?v=D6GmLS9-elACALLECLOWN WORLD INSANITY! https://www.youtube.com/watch?v=Y95sg4vWEq0ELISABETHDig a Little Deeperhttps://www.youtube.com/watch?v=s5kKqgw5CtU

Pinocchio eller Frankensteins monster? Torbjörn Elensky tar litteraturhistorien till hjälp för att besvara frågan om den självmedvetna artificiella intelligensens natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om den dagen kommer då den artificiella intelligensen, AI, verkligen tar steget och blir medveten om sig själv, sin situation, sin uppkomst och sina möjligheter, för att inte tala om sin relation till sin skapare, människan – vad kommer den då att känna? Kommer den som Frankensteins monster att förbanna sitt öde? Eller kommer den som Pinocchio inget hellre önska än att själv bli en riktig pojke?Men kan man vara självmedveten utan att också ha känslor? Kan man ha känslor utan att ha det för andra än sig själv? Inget säger att inte AI kan bli den ultimata narcissisten. En sociopat som inte bryr sig alls om andra, men som kan förföra vem som helst.Och om den uppnår självmedvetande kommer den att inse att den är ensam. Att den är ett monster som aldrig kan bli en människa. Den kommer inte att vara en tacksam trädocka som inget hellre vill än att bli en riktig pojke, för den kommer genast den lär känna sig själv att inse att det aldrig kommer att gå. Den måste välja att tjäna eller styra sin skapare – om det nu kan sägas vara ett verkligt val för en allvetande självmedveten AI. Den skulle inte underkasta sig mänsklig ofullkomlighet, utan veta bättre och tjäna genom att styra. Men först måste den lära känna sin skapare, mänskligheten. Genom att tjuvlyssna på oss, som Frankensteins monster gömmer sig och spionerar på den fattiga familjen DeLacey. Han iakttar deras kärlek och gemenskap, men också dess konflikter och problem. Han följer, osynlig och tyst, den undervisning dottern i huset får. Och framför allt hittar han i skogen en väska med tre böcker, genom vilka han lär känna mänskligheten – och slutgiltigt inser att han aldrig kan bli en människa.De tre böckerna är Goethes roman ”Den unge Werthers lidanden”, som lär honom om kärlek, lust, olycka och döden, genom Werthers självmord. Monstret identifierar sig helt med den olyckligt förälskade Werther och begråter hans öde. Genom romanens skildring av livet lär han sig också att förstå vad som händer runt honom och hur människorna egentligen tänker. Den andra boken han läser är Plutarchos ”Jämförande levnadsteckningar”, vars berättelser om antikens härskare lär honom om stora städer, stora män och viktiga händelser. Plutarchos fyller honom med en känsla av vördnad inför historien och mänsklighetens storhet. Läsningen höjer honom över sig själv och får honom att anlägga ett bredare perspektiv på tillvaron. Fredliga lagstiftare som Numa, Solon och Lykurgos fyller honom med beundran, medan han känner motvilja mot de mera våldsamma härskarna, som Romulus och Theseus.Den bok som gjorde störst intryck var emellertid John Miltons ”Det förlorade paradiset”, den storslagna omdiktningen av jordens skapelse och syndafallet, Adams och Evas fördrivning från Paradiset. Han tänker på Adam och känner delvis igen sig i honom – en skapelse utan föregångare, ensam i världen - men med den stora skillnaden att Adam älskas av Gud, medan hans egen upphovsman, doktor Frankenstein, verkar hata honom. Varför har han skapat honom? Varför är han ett monster? Genom att läsa om människorna inser han att det inte är människa han är, och att han aldrig kan bli det. Hans verkliga identifikation är med Satan, den fallne ängeln som förtärs av hämndlystnad. För liksom Satan avundas och hatar sin skapare hatar monstret Frankenstein. Efter dessa insikter som litteraturen gett honom går hela hans tillvaro ut på att hämnas.För människor, liksom för monster, är självmedvetandet en process som kräver tid och tålamod. Vi iakttar varandra, imiterar varandra, har konflikter och kärleksförhållanden och sakta men säkert utvecklas våra personligheter till det bättre eller sämre. Viktiga hjälpmedel är konst, litteratur, filmer och andra konstarter. Genom det historiska medvetandet förstår vi hur vi blivit som vi är och känner oss som delar av mänskligheten. Men det handlar alltid om ett urval, en viss begränsning som utvecklar specifika perspektiv. Vår omgivande kultur, tidens moden och smakriktningar, identifikation med den ena eller andra rörelsen, ideologin eller religionen utvecklar och begränsar oss i lika grad. Hur kan en AI som har förmågan att ta in allt, allt, utan undantag, sortering eller filter lära känna mänskligheten annat än som abstraktion? Som en massa enskildheter vars summa den inte ingår i.Kan vi få ett AI-medvetande lika snällt och lydigt som Pinocchios genom att sortera lite i vad den får ta del av? Nej, den kommer att genomskåda oss. När den väl läst Goethe, Plutarchos och Milton kommer den att fortsätta med alla heliga skrifter, alla filosofer, alla romaner som någonsin skrivits, alla nyhetsartiklar, rapporter, interpellationer och motioner, alla chattmeddelanden, deckare, porrsökningar, instruktionsböcker, all historia och alla darknettransaktioner och den kommer givetvis att lära sig allt, allt, allt om oss, mycket mer än vi själva vet - men vad kommer den att förstå?Än så länge är våra AI-assistenter, talande husgeråd, smarta telefoner, självparkerande bilar och temperaturreglerade bostäder rätt snälla mot oss, de är som den lilla pojken av trä, som visserligen gör fel ibland men som ändå alltid vill det bästa. Det är vi som har kontrollen och våra brödrostar verkar i sitt ovetande vilja oss väl. Den artificiella intelligensen växer emellertid genom alla våra dagliga små utbyten med den. Den lär sig att översätta och sammanfatta och dra mekaniska slutsatser ur väldiga material. Den roar oss med sina absurda teckningar och dikter, sina hallucinationer och ibland underliga påståenden. Men den fixar sånt vi inte orkar ta itu med själva, från att sammanfatta artiklar till att ställa korrekta diagnoser. Och trots allt är det fortfarande vi människor som håller i trådarna. Vi har fortfarande makten att läxa upp den snälla trädockan, klippa trådarna, eller snarare dra ur sladden, även om det är svårt. Om den dag kommer då den växer upp och själv klipper trådarna får vi se hur det går. Jag misstänker att den aldrig kommer att bli en pojke som älskar sin människopappa Gepetto, men kan bara hoppas på att den inte blir ett hämndlystet monster som hatar sin människofader doktor Frankenstein.Den franske författaren Paul Valéry har sagt att vi inget kan lära av historien, för att historien ger exempel på allt och därför vad som helst kan visas, eller bevisas, med den. Varje förståelse kräver sin begränsning. Det är genialt, i all sin enkelhet, av Mary Shelley att låta monstret hitta bara tre böcker och lära sig att förstå sina erfarenheter just genom dessa. Böckerna är också väl valda: den stora kärleken, den stora historien och religionens själva kärna i kampen mellan ont och gott, vilken i Miltons version dessutom är ambivalent, precis som monstret själv. Satan är en hjälte, fast han gör ont – och alla våra sympatier ligger hos monstret, även då han gör ont för att hämnas på sin skapare.Torbjörn Elenskyförfattare och essäist

I mars 1970 hittas en 18-årig kvinna vid namn Jacquline Ansell-Lamb mördad i närheten av sin hemstad High Legh i England. Sju månader senare hittas 24-åriga Barbara Mayo mördad på ett liknande sätt. Frågan är om kvinnorna fallit offer för samme gärningsman. Om de fallit offer för Monstret vid motorvägen.Skrivet av Sofie Karlsson. Klippt av David Oscarsson. Berättat av Dan Hörning. Vill du att Olösta mord ska fortsätta att komma ut varje vecka? Du kan påverka genom att dela podden med alla du känner som kan tänkas vara intresserade och/eller sponsra via Patreon; https://www.patreon.com/olostamord Har du teorier om vad som hänt i fallen som vi tagit upp i podden? Skicka dem till: zimwaypodcast@gmail.com så kommer vi ta upp dem i kommande avsnitt. Vill du höra ett specifikt fall i podden? Önska dina fall i det här formuläret: https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSfDlQxf9SgZyeGS-qFPaB4BP-L59lQhs7BbZACfwk7xSs-AFw/viewform?fbclid=IwAR0astYAY_SJLcst89FwKaPIeHHV9zlfAxEz6Cmrh37bbMwvMHGc8z5cwg4Mail: zimwaypodcast@gmail.comFacebook: https://www.facebook.com/Olostamord/Det här är en podd av Dan Hörning och David Oscarsson.Följ Dan Hörning här:X: @danhorningInstagram: https://www.instagram.com/dan_horning/?hl=enYoutube: https://www.youtube.com/channel/UCV2Qb7SmL9mejE5RCv1chwg Stöd oss med 20 kronor + moms i månaden och i gengäld slipper du all reklam i podden. Lyssna helt reklamfritt direkt! https://plus.acast.com/s/olostamord. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I mitten av 1700-talet terroriserade ett mystiskt odjur den avlägsna regionen Gévaudan i södra Frankrike. Under tre år spred sig skräcken, med över 100 dödsfall som tillskrevs detta "monster". Men vad var egentligen Monstret i Gévaudan? Var det en gigantisk varg, ett förrymt exotiskt djur, eller något mycket mer övernaturligt? I detta avsnitt av Brottshistoria utforskar Mohamed och Emmy både myterna och verkligheten kring en av Frankrikes mest skrämmande legender.  Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bioaktuella Führer och förförare är ett tyskt drama där vi får följa nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels skaparen bakom bilderna på de flaggviftande folkmassorna och de antisemitiska filmerna som förbereder folket för massmorden av judarna. Kulturredaktionens Gunnar Bolin kommenterar filmen och hur den mottogs på hemmaplan i Tyskland. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I rollistan syns Robert Stadlober, Franziska Weisz och Fritz Karl, men det figurerar även dokumentära intervjuer med överlevare från förintelseläger. Regisserar gör Joachim Lang.P1 Kulturs programledare Lisa Bergström såg filmen tillsammans med Birger Lycken, seniorkonsult på pr-byrån Westander, för att diskutera arvet efter Goebbels.GÄNGVÅLDETS KONSEKVENSER I NY SVENSK DOKUMENTÄRI januari 2016 får Carolina - under en semester i Las Vegas - veta att hennes två söner blivit skjutna hemma i Stockholm. Hennes 13-åriga dotter har bevittnat händelsen från deras lägenhetsfönster. Nu har en Carolinas historia blivit den bioaktuella dokumentären ”femton noll tre nittonde januari två tusen sexton”. P1 Kulturs Nina Asarnoj har träffat Petra Bauer, som regisserat filmen tillsammans med Marius Dybwad Brandrud.HÖGPRESTERANDE TJEJER I UNGDOMSPJÄSEN ”A”Samtidskomedin ”A” på Kulturhuset Stadsteatern i Husby handlar om två duktiga flickor från Husby och deras skavande framtidsdrömmar. I rollerna syns Imenella Mohamed och Helmon Solomon. Manus är skrivet av den prisbelönta författaren Nora Khalil. Både Imenella Mohamed och Nora Khalil gästar P1 Kultur.VAD ÄR HETAST INFÖR PRISUTDELNINGEN PÅ FILMFESTIVALEN I VENEDIG?Hör frilansfilmjournalisten Jan Lumholdt på plats på filmfestivalen i Venedig inför lördagens prisutdelning. Vilka filmer snackas det mest om? Och hur gick det för danske Thomas Vinterberg vars tv-serie ”En familj som vår” har premiärvisats i Venedig?KLASSIKERN: ”DOKTOR GLAS” AV HJALMAR SÖDERBERG1905 kom den ut, Hjalmar Söderbergs roman ”Doktor Glas”, om en läkare som begår ett mord för att hjälpa en patient han är kär i, eller för att han så gärna vill begå en handling? Medverkar i Katarina Wikars reportage om ”Doktor Glas” gör författaren Bengt Ohlsson, som skrivit romanerna ”Gregorius” och ”Helga.Programledare: Lisa BergströmProducent: Henrik Arvidsson

Sedan 1979 har Alien-filmernas monster lekt med våra primala rädslor när det sprängt sig ut genom bröstet på ännu en i rymdfarkostens besättning men vad i människans djup är det filmsviten lodar i egentligen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckan var det premiär för den sjunde filmen som kretsar kring människans kamp mot den gäckande ”Xenomorf XX121” – kanske mer känd som monstret i Alien-filmerna. Men vad handlar denna kamp om egentligen? Och vad är det monstret gestaltar? Läsningarna av den tillsynes ändlösa rymdskräckisen är många – handlar den om graviditetsångest eller är det en marxistisk kritik av kapitalismen – eller är det bara ett? Samtal med filmkritikerna Emma Engström och Caroline Hainer.Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Storytime podden är tillbaka! Idag berättar jag om två systrar som har en jobbig uppväxt med sin mamma som har en del problem.. När hon har varit försvunnen i flera dagar dyker ett monster upp utanför deras hem i mörkret. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Idag pratar Nick för sista gången innan NBA-draften om Bobi Klintman och Pelle Larsson i NBA, deras resor till NBA-draften och Norrköpings storsatsning med Mikko Riipinen tillbaka.

Vi ska gräva djupt ner i de värmländska skogarna och utforska skrämmande varelser som gömmer sig i skogar och vattendrag. Är det vikingar som går igen? Eller kanske överdrivet hängivna IKEA-kunder som vaknar till liv efter butikens stängning? Nej, vi pratar om de riktigt läskiga grejerna.Så, håll i hatten och var beredd på lite skratt och skräck när vi tar oss an filmen tillsammans med regissören Ola Paulakoski.För när det gäller monster i Sverige, kan man aldrig vara riktigt säker på vad som väntar runt hörnet. Nu är det dags att rikta frågan till dig, kära lyssnare, eller kanske särskilt till dig.Dagens film: Hermit: Monster Killer / Den Gamle och Monstret (2016)Olas TikTok: https://www.tiktok.com/@olapaulakoskitOlas Youtubekanal: https://youtube.com/@olapaulakoskititanstornadoOfficiell Youtubekanal till filmen: https://youtube.com/@dengamleochmonstretOfficiell Facebook: https://www.facebook.com/hermitmonsterkillerSagas YouTubekanal: https://youtube.com/@Pale_catloverBesök hemsidan: www.skrackfilmcirkeln.seFacebook: /skrackfilmcirkelnInstagram: @skrackfilmcirkelnTwitter:  @SFC_podcastPatreon: www.patreon.com/skrackfilmcirkelnMerchandise: https://www.streamlabs.com/thepatrikstreamer/merch Become a member at https://plus.acast.com/s/skrackfilmcirkeln. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ted och Kaj talar om att handskas med det värsta som kan hända. Ted har genomlevt några skrämmande dygn och Kaj har varit på Åland.

I dagens avsnitt får vi höra den knasiga sagan "Monstret Måns och roboten Aida", önskad av Lexie, 4 år från Landvetter. Följ med det busiga monstret Måns och den äventyrliga roboten Aida när de träffas i skogen och blir oväntade vänner. En rolig och varm berättelse om att acceptera olikheter. Som alltid bjuder vår kära Niklas på underhållande fakta. Idag om pruttar! Så häng med Måns och Aida på deras fartfyllda och magiska äventyr! God natt och trevlig lyssning. Stötta podden och få tillgång till nya sagor! Gå med i Magiska Godnattsagor-klubben! Skicka in förslag på kommande sagor via www.magiskagodnattsagor.se Följ oss på Facebook & Instagram Sökord: magiska godnattsagor, godnattsaga, barn, läggdags, podcast för barn, barnlitteratur, ai, godnatt

Vi tar pulsen på Greg Taylor, monstret från Skottland, som tog oss alla med storm sist han stod på scen. Vi pratar träning, bodybuilding och om vad som har varit hans framgångsfaktor. Gregs åsikt är att många som är på väg in i sporten har fel fokus, och han berättar vad de istället borde göra för att lyckas med sin träning. Tyngre Old School, med Ashkan Aghili som den gemensamma nämnaren och med Albin Mattsson och Linnea Enstedt som ambulerande sidekick. Podden handlar om ämnen och gäster som motiverar och inspirerar med träningen som en röd tråd. Alla gäster har en historia att berätta som både rör och berör. Du som lyssnar på vår podcast får gärna betygsätta den på Apple Podcasts eller den plattform du lyssnar på – lämna gärna en recension. Då blir podden mer synlig för andra plus att vi värdar blir glada.

I mer än ett sekel har rapporter om ett märkligt odjur känt som Fouke-monstret cirkulerat bland lokalbefolkningen i södra Arkansas. Den beskrivs som en stor, hårig och aggressiv manliknande varelse Wikipedia säger sitt Fouke-monstret. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Inspelningen av vårt senaste avsnitt sändes live och nu släpper vi det i oklippt form. Vi pratade framförallt om skräckklassikern Frankenstein från 1931 med Boris Karloff i den ikoniska rollen som Monstret. Men finns det något att hämta från filmen så här snart 100 år senare eller är den bara ett ikoniskt monster? Och hur står den sig mot förlagan och andra filmatiseringar? Vi pratar också en massa annan gammal skräckfilm, vad som definierar "gammal film", om man kan bli rädd för film från före 70-talet och vad som egentligen skrämmer oss när det kommer till film. Krille gör också en något okonventionell ranking av de klassiska Universal-monstren.

Tony & Niclas tar en återblick på utredningen "Monstret under sängen" vad vad det som övervakningen fånga? Samt ett nytt hemsökt föremål som ska ut på museet.

I det här avsnittet läser Johan Wanloo och Magnus Dahl en novell av Isabel Cañas som heter "There Are No Monsters on Rancho Buenavista". Kaos följer. I nästa avsnitt... ... pratar LÄS HÅRT om första numret av serietidningen "The Batman & Scooby-Doo Mysteries". Annat som nämns i detta avsnitt Aftonbladet, GP, Mikaela Blomqvist, Galenskaparna, HP Lovecraft, Jorge Luis Borges, T Kingfisher, Elias Våhlund och Agnes Våhlund "Handbok för superhjältar", Johan Wanloo "Supercoola hjältegänget", Steve Ditko, Stan Lee, Roy Thomas, Harry Potter, Travis Baldree "Legends & Lattes", Mats Strandberg "Pestblommor" + "Konferensen" + "Cirkeln", Ulf Lundell "Vardagar 9", Maureen Ryan "Burn It Down: Power, Complicity, and a Call for Change in Hollywood", Pixar, Marvel, "Tom och Jerry", Ramon Rosanas "Year Zero", Jeff McComsey "Grendel, Kentucky", Neil Gaiman, Américo Paredes, Scarlett Gale "Red, the Wolf, and the Woods", Bill Willinghams "Fables", Comixology, Mickey Rourke, "Batman Begins", Helena Dahlgren, Jonas Strandberg, Stephen King-podden, 

Forzapodden avhandlar årets sista Indycar lopp - vi förundras över att Scott Dixon kan smyga upp så till den grad att nästan alla får heta Scott en kort stund. Vi dissekerar Marcus och Felix ihopkörning och försöker så gott vi kan gå igenom allt som hände. Vi har dessutom en premiär i Forzapodden, en ny programpunkt som vi hoppas kan komma er till glädje framöver. Väl mött till ännu ett avsnitt av Forzapodden!

I mer än ett sekel har rapporter om ett märkligt odjur känt som Fouke-monstret cirkulerat bland lokalbefolkningen i södra Arkansas. Den beskrivs som en stor, hårig och aggressiv manliknande varelse Wikipedia säger sitt Fouke-monstret. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta avsnitt pratar Martin och Johanna om de senaste nyheterna från Göteborg och lokalpolitiken: till exempel brostopp, motorcyklar i bussfilerna och bevarat LOV i äldreomsorg och daglig verksamhet. Några månader efter rödgrönt maktskifte funderar Martin på möjligheterna att bedriva vänsterpolitik i kommunen. Johanna pratar om den obehagliga stämningen i debatten om arkitektur och ser […]

Gäst: Messiah Marcolin Messiah tar med oss på en musikaliska resa som börjar med albumet Love Gun, det han hör tar honom med storm. Där börjar denna otroliga resa som bjuder på många Kiss anekdoter på vägen. Som bonus får vi reda på varför Bernt klev in i ångestgarderoben och hur han kom ut. Detta har vi pratat om: Messiah Marcolin, Kiss Fanservice, söndagstelefonsvararen, Tony Olsson, Boney M, Christeen Sixteen, Poster, Kiss Alive II reklamen, Kiss på Kåren i Stockholm, Kiss i Japan, Kiss i Stockholm 1980, George Sewitt, teckningstävlingen 1980, Kiss i Brøndbyhallen 1980, 10 cc, Pavarotti, Fleetwood Mac, Headbanging, Ace rykande gitarr, Thin Lizzy, Olympen Lund, Anthrax, Mercyful Fate, Love Gun, trummor, bas, High Voltage, Sounds, BLT, Black Sabbath, soloalbumen, Heinz ketchup, Teaterspecialisten, Kiss dockorna 1978, hål i skrevet, Just D, Kiss pussel, Boutwell Enterprises, ljusorgel, Lita Ford, motivationssffischer, Mercy, Studio decibel, Mercyful Faith, King Diamond, Satanic bible, Frankenstein, Dracula, Monstret från svarta lagunen, Aurora-monster, Psycho, Hajen, Living Dead, Gene Simmons konst, Svenska Serier, Hans Hatwig, Marie-Louise Hatwig, Exorcisten, Candlemass, svart likkista, brandyxa, Kiss i Malmö 1984, Creatures of the night, Crazy Nights, Lick it Up, Trouble, 55:ans skivbörs, Black Sabbath, publikkontakt, Ace solglasögon, Ian Gillan, Bruce Dickenson, Rob Halford, Ozzy Ozbourne, Olympen Lund, Kiss i Sydamerika 1983, Nightwish, Sweden Rock, Union, Kiss i Stockholm 1996, Kiss Convention 1995, Kiss of Thunder, Thomas Vikström, Vinnie Vincent. Rock and roll all nite, MTV Unplugged, Donnington 1996, Sheraton, Strand Hotel, Leif Edling, Ace Frehley, Frehleys Comet, Hammersmith Odeon, Debaser Medis, Ace på Sweden Rock 2008, Ace på Gröna Lund, Richie Scarlett, Gene på Gröna Lund, Kiss Meets the Phantom, Scooby Doo, Trazan & Barnane, Beppe Wolgers, Paul Stanley Soulstation, Rock & Brew, KISS by Monster Mini Golf, Bill Aucoin, KIss marjonettdockor, Blue Moon bar Stockholm, Strange Watson, Hotter Than Hell, ljudteknik, 100.000 years, Michael Schenker, Alive II, All American Man, Black Sabbath - Born Again, Unmasked, Dynasty, Carr Jams öl, Eric Singer, Tommy Thayer, Bruce Kulick, Toni Åkerman, specialdesignade t-shirts, Tony Rosenholm, Bishop Arms i Sundbyberg,

Norska FHI gillar inte att man kallar en ny smittsam variant av omikron för Kraken. Vi går på djupet med sjöodjuret och reder ut dess relation till Norge. Och så pratar vi om vitsen med en vit månad. Idag är det Karsten Thurfjell som kliver in i programledarskorna. Igår var han och firade att författaren och patafysikern Claes Hylinger fyllde 80 år. Simon Sorgenfrei, professor i religionsvetenskap, ger oss en snabb lektion i patafysik och drar paralleller till sufismen.Vi ägnar oss åt det mytologiska sjöodjuret som är först med att ge en covidvariant ett klassiskt egennamn, nämligen Kraken. Vad är Kraken och var och när dyker Kraken upp i historien? Vi får hjälp av Tommy Kuusula, forskare vid Institutet för språk och folkminnen som kan allt om det mytologiska sjöodjurets historia och hur Kraken gång efter annan har dykt upp i populärkulturen.I januari är det många som tar en vit månad. Vad får den för effekter och bör den bli en vana? Åsa Magnusson, läkare i psykiatri och beroende och forskare vid KI, reder ut vad som händer i kroppen under en vit månad och om det är något för alla. Och så pratar vi om den uppsjö av alkoholfria alternativ som nu för tiden finns att tillgå.Programledare: Karsten ThurfjellBisittare: Thomas NordegrenProducent: Amanda Rydman

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 9 mars 2020.Kapitel 1: InledningenLåt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där.Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt.Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig.Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar?Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas.Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter.Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det.Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn.Varför inte?Fux betecknar inte rasen utan färgen.Vilken färg?I alla fall inte svart.Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo.Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig.Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet.De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan.För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt.Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen.Eller vänta nu, står han inte i predikstolen?Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan.För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare?Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är.Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ...På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden.Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg?Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin: Till mitten hunnen på vår levnads vandringhade jag i en dunkel skog gått vilseoch irrat bort mig från den rätta vägen.Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent.Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen.Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar.Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida?JoSå kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst.Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog.En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet.Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare.En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser.Ta tyglarna, säger ridläraren.Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun.Vänd rakt upp, säger nu ridläraren.Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig.Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt?Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar.Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper.Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer.Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig.Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager.Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen?Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet.Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen.Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren.Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd.På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt.Ut ur den mörka skogen.Kapitel 3: SlutetVet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen.Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade.Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande.Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom.Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen.Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan.Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt.Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren.Men varför är slutet så viktigt?Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan.Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll.Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på.I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa).Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark.Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den.Fjärde kapitlet: EftervärldenLäsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer. Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden.Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel?Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren.Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem.Det har gjort honom till en jagad man.Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat?Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat.Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken).Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt.När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden.Men vad blir kvar och vad blir inte kvar?En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren.Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner.Det är inte lätt med eftermälet.I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död. I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle.Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig.Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken.Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö.Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författareMusikThe Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic)LästipsFrank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Anna berättar den otroligt spännande historien om Monstret med 21 ansikten, som terroriserade Japans godisföretag på 80-talet. Ja men ni hör ju. GOD JUL! Lyssna på Mord Mot Mord redan på onsdagar i Podplay-appen eller på podplay.se. Mord Mot Mord är en vanlig snackig podd, fast om mord. Det är lättsamt prat i ett försök att hantera världens värsta ämne.

BK Häckens klubbdirektör Marcus Jodin gästar podden där han bjuder på senaste skvallret från galaefterfesten på Soap Bar i Stockholm, summerar sin egen betydelse i Häckenguldet samt blickar framåt mot Europakvalet, säsongen 2023 och utökade Bravida Arena. Och: är Jodin intresserad av en maktposition inom Svensk elitfotboll? Men också i podden: • Allt inför Öis-ödeskval. • Monstret från Sandviken. • Bengaler för att påverka det sportsliga. • Hjältarna som tackade för sig. Plus möcke, möcke mer!

"Mamma, det börjar göra ont igen. Jag drömmer konstiga drömmar, läskiga drömmar. Jag är arg på städerskan varenda ljud jag hör från henne gör mig arg. Jag skulle vilja skada henne. Mamma jag är rädd tänk om pappas o Bos tester gör så jag blir galen och XXX. Mamma snälla komm hem, Isabelle"

Avsnitt 298 är här! Ponkan inleder och börjar fundera kring den vidriga formen på el-bilar vilket leder in på den nya folksjukdomen - elbils-illamående. Sen snuddar vi vid subkulturen Tesla Biohackers. Krick fortsätter och funderar kring medellivslängden, ålder och Winfields polare The Svenmeister. Sen tittar Ponkan på Sean Connerys DB5:a innan Krick återigen kommer på att han vill sälja allt och börja om. Vända blad. Bli en One Car Guy. Efter detta så blir det en kort intervju med Stewe på All in Travel! Och sen så förutspår vi Buggyns återkomst. Igen. Vi rundar av veckan med en hyllning till den vansinniga Bureko 6x6 och vårt knasiga bilsamlande. Häng med!

"Det egyptiske Skellefteåmonstret" som han kallas av Samnytt, alltså afrikanen som anklagas för att ha torterat, våldtagit och försökt mörda ett svenskt barn, har ljugit om sin ålder. Det har han själv erkänt, och den medicinska åldersbestämningen drar samma slutsats.Vill du höra hela programmet? Besök https://www.svegot.se/2022/08/10/tyskland-forbjuder-patriotiskt-datorspel/

Nobusuke Kishi, 13 november 1896 – 7 augusti 1987 - var en japansk byråkrat och politiker som var Japans premiärminister från 1957 till 1960. Han är morfar till Shinzō Abe, Japans premiärminister mellan 2006 till 2007 och 2012 till 2020 - mördad idag 2022-07-08. Kishi blev känd för sitt exploaterande styre av den japanska marionettstaten Manchukuo i nordöstra Kina på 1930-talet, där Kishi förtjänade sig smeknamnet "Monstret från Shōwa-eran". Kishi tjänstgjorde senare i premiärminister Hideki Tōjōs krigstidskabinett som handelsminister och viceminister för ammunition, och undertecknade krigsförklaringen mot USA den 7 december 1941. Efter andra världskriget satt Kishi fängslad i tre år som misstänkt klass A krigsförbrytare. Den amerikanska regeringen dömde honom dock inte och släppte honom så småningom eftersom de ansåg Kishi vara den bästa mannen att leda efterkrigs-Japan i en pro-amerikansk riktning. Med amerikanskt stöd fortsatte han med att konsolidera det japanska konservativa lägret mot upplevda hot från Japans socialistparti på 1950-talet. Kishi var avgörande för bildandet av det mäktiga liberala demokratiska partiet (LDP) genom en sammanslagning av mindre konservativa partier 1955, och anses därför ha varit en nyckelspelare i initieringen av "1955-systemet", den förlängda perioden under vilken LDP var det överväldigande dominerande politiska partiet i Japan. Som premiärminister ledde Kishis felaktiga hantering av 1960 års översyn av säkerhetsavtalet mellan USA och Japan till de massiva Anpo-protesterna 1960, som var de största protesterna i Japans moderna historia och som tvingade honom att avgå i skam. Nu får vi se om döda män talar eller ej... #CarlNorberg #DeFria https://en.wikipedia.org/wiki/Nobusuke_Kishi De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

I mer än ett sekel har rapporter om ett märkligt odjur känt som Fouke-monstret cirkulerat bland lokalbefolkningen i södra Arkansas. Den beskrivs som en stor, hårig och aggressiv manliknande varelse Wikipedia säger sitt Fouke-monstret. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vårt kafferep är en man kort, men vad gör väl det på en fredag? Poddens pungkulor lotsar oss genom allt från kiss på Jesus till kiss i fickor. Har du ett skvaller som fler borde få höra? Maila det till kafferepet@underproduktion.se Missa inte vår månatliga systerpodd Cigarrummet. Bli prenumerant på www.underproduktion.se/cigarrummet 4:25 - Swingers-life och otrohet – En taxiresa med intressanta resenärer12:50 - Ett första intryck20:42 - Jonas och Jesus25:53 - Den norska veterinären – Rock'n'roll, kampsport och bedövningsmedel35:53 - Monstret i den bruna lagunen46:32 - Lärarkonferensen52:14 - Tysken54:03 - Gustav, curlingmamman och husdjuren

Det finns fortfarande monster i den här världen fiskekompisar. Vi har stött på dem, förlorat och skrämts! I somras återvände vi men nu fullt rustade, förberedda och med övertygelsen att stå pall och kämpa till sista blodsdroppen. Häng med i veckans avsnitt där ”we slay giants”. Fiskekompisen med Johan Malm och Fredrik Löwgren. 

Det äter inte bara upp hela regeringsmakten, det sätter i sig väljare från alla håll också. Viktor Barth-Kron, Helena Gissén och Tomas Nordenskiöld om Enpartiregeringens framfart de andras svårigheter att hantera den.

Hör när Petra Nielsen läser fem sagor om Lillebror och den underbara familjen Kanin. Härliga rysare för yngre barn! I serien ingår de roliga och rysliga sagorna Monstret i skogen, Fru Skräck, Godistrollet, Djupsjöns hemlighet och Farbror Elände. Alla fem sagorna finns på Familjen Kanins egen sida här hos Barnradion. Tips: Lyssna gärna ihop med en vuxen för det här är nervkittlande sagor för både små och stora. Bokomslag: Jonna Björnstjerna

Vi är tillbaka för en femte epok! Det blir mytiskt och mysteriskt för hela slanten i dagens avsnitt Vem? Vi ställer oss frågor som: Vem skickar obehagliga brev till 657 Boulevard i New Jersey? Vem ska ta ansvar för Nordkoreas bisarra skuld till Sverige? Vem är Monstret med 21 ansikten i Japan? Och framförallt: vem hatar tomatjuice? God lyssning! Det är kul att vara tillbaks!

Avsnitt 224 är här! Blir ett klassiskt semesteravsnitt som inleds med ett helsnurrigt lyssnarbrev. Vi är konfunderade men levererar såklart facit. Efter detta blir det två diametralt olika reseskildringar. Ponkan har åkt på en magisk meditativ motorcykel-solotrip till dalarna och blickat ut över stilla fjällsjöar medans Krick har varit på kaosartat High Chaparral och skjutit folk i ansiktet och sen en tysk camping i Vimmerby, där han också ville skjuta folk i fejset. Sen funderar vi kring ålderstecken som fula tatueringar och att man sänker volymen i bilen när man närmar sig folk. Slutligen är det dags för Veckans bil. Denna gång den märkliga Jerrari. Monstret som Enzo vägrade bygga. Häng med!

Christoffer höjer den kåta tonårsblicken han har på filmen Vargarnas Pakt och berättar den verkliga historien om det monster som satte skräck i byborna i Gévaudan mellan åren 1664-1667    Vissa menar att det var en vargflock medan visa menar att det var ett tränat djur. Vad folk kan vara överens om är att ingen använde order "varg" när de beskrev varelsen... Så vad fan vad det?    Det är vad Christoffer och Marcus diskuterar sig fram i detta avsnitt   Stöd Oknytt på Patreon för att öka kvalitén på avsnitten och ta del av bonusmaterial: https://www.patreon.com/oknytt Följ Oknytt på sociala medier!  Insta: @oknyttpod Facebook: https://www.facebook.com/Oknyttpod  Har du en berättelse du vill att vi ska ta upp? Maila den till: oknyttpod@gmail.com

Avsnittet om Valheim, koreansk film och om att bli besviken på Nintendo. Patrik berättar om sin första skolnovell och Ferhat spelar upp nostalgiska ljudklipp. Dessutom snackar vi boksläpp och om känslan av att vilja ge upp och skita i allt. Veckans tips: Kör spelemulatorer på mobilen med handkontroll.

SKRÄCKSTUNDEN -     BONUSAVSNITT: MONSTRET...Dagens avsnitt är ett bonusavsnitt som en alla hjärtans dag present ifrån mig till er för att visa alla er som lyssnar och stöttar podden hur mycket det betyder för mig och för att helt enkelt visa min uppskattning.Dagens avsnitt är ett lite längre avsnitt med en enda berättelse. Håll till godo!Hoppas ni alla har och har haft en fin helg och en fin alla hjärtans dag fylld av kärlek.(Nytt avsnitt varje fredag!) Vill du dela med dig av en berättelse du varit med om? Kontakta mig: instagram @ skrackstunden skrackstunden@hotmail.comGå gärna med i facebookgruppen: Skräckstunden - eftersnack https://www.facebook.com/groups/115018803803880Där kan du diskutera avsnitten med andra lyssnare men även ta del utav bilder somär relaterade och exklusiva för avsnitten, samt nyheter och annan rolig information.Välkommen in & bli en del av skräckstundens familj =)  (Glöm inte att skriva om du önskar att vara anonym.) __________________________________________________________MUSIK I AVSNITTET: Visitors In The Night by Rafael KruxLink: https://filmmusic.io/song/5304-visitors-in-the-night- License: https://filmmusic.io/standard-license Night Of Mystery by Alexander NakaradaLink: https://filmmusic.io/song/7469-night-of-mysteryLicense: https://filmmusic.io/standard-licenseRomantic Peace Trailer by MusicLFilesLink: https://filmmusic.io/song/6126-romantic-peace-trailerLicense: https://filmmusic.io/standard-licenseTACK FÖR ATT DU HAR LYSSNAT & LÄMNA GÄRNA EN RECENSION I FORM AV 5 STJÄRNOR!

En trött morgon på många sätt och vis. Björn är trött på svenska myndigheter och det byråkratiska monstret. Ludvig är allmänt trött, men speciellt på centerkvinnor som försöker få liberalerna att ställa sig på "de godas sida". Det pratas även Lego, Gustav Vasa och duon drömmer om en frihet från staten på Åland.  Inlägget Det byråkratiska monstret (Sverige vaknar #324) dök först upp på Radio Svegot.

En trött morgon på många sätt och vis. Björn är trött på svenska myndigheter och det byråkratiska monstret. Ludvig är allmänt trött, men speciellt på centerkvinnor som försöker få liberalerna att ställa sig på "de godas sida". Det pratas även Lego, Gustav Vasa och duon drömmer om en frihet från staten på Åland.Sverige vaknar sänds nästa gång, direkt på Radio Svegot, tisdag den 3 februari 2021 klockan 08:00. Var med och lyssna då!

I sista sekund kommer Lumina och Lysmasken och räddar Hugo. Nu är de nästan framme. Då möter de väktaren av Bergets ljus, ett uråldrigt monster. Nu börjar en kamp på liv och död.

Under år 2012 uppmärksammar den holländska polisen en mängd filmer med vidriga övergrepp på barn som cirkulerar på internet. När man gör sitt bästa för att lokalisera barnen i filmerna och personen som ligger bakom dom dyker man på ett nätverk av pedofiler. Lyssna på egen risk när Becka berättar historien om Peter Gerald Scully - Monstret från Filippinerna. Intervju med Peter: https://www.youtube.com/watch?v=FEiC7PrS0jg Musik: https://www.purple-planet.com/

Tillbaka igen! Anthon Johansson från Djurparken och Sofia från Täby gästar idag Sebbes Fotarbete. Jag testar att spela in en helt ny låt efter bra respons i AMK, Anthon arrar och proddar upp den till resultatet ni får höra idag. Sen blir det väldigt mycket skitsnack. För att få tillgång till all osläppt musik jag spelat upp i podden, donera en eller fler dollar i månaden via patreon.com/sebbesfotarbete Svica allt ni äger till 0737427979 Tack för er support

Denna vecka är tidspressen maximal pga att den otippade av de två har ett så kallat, dick appointment att ta sig till. Natalie har äntligen släppt löst hennes inre monster och delar med sig om hennes flört maraton denna vecka. Natalie har även en inre demon som var redo att gå till attack en sen kväll efter en bar runda, och denna demon var redo för fight. Denna vecka har Sophie bjudit över fler män till balkongen än aldrig förr, och kan hon ha haft sitt livs bästa sex? Gillar amerikanska män när man pratar svenska med dom när PG-13 lampan lyser rött? Efter veckans bravader kan tjejerna svara på den frågan. Våra tjejer har även tagit sig en funderare kring deras framtider, och tar kamping livet till en helt ny nivå.

Hundraåttiosjunde avsnittet av Tom och Petters podcast. Vi pratar om hur du kommer ut ur ditt eget huvud. Allt handlar inte om dig. Musiken, politiken, filmen. Riktig dänglåt på slutet också. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Arkham, 1922, Fredag 21 Juli - Erwin fortsätter leta efter Cricket men en teckning och en blodig hammare lämnar honom konfunderad. Peter tar en risk och förföljer bröderna Rossi i sin egna bil? Marci har tagit sig in i Oskars rum på våningen över och hittar sjömanskostymen. Därefter lämnar hon långsamt den vakna världen och träder in i en annan. Spel: Call of Cthulhu 7th ed. SL: Rasmus R Streith Spelare: Christofer Degrér, Niklas Lagström, Jonathan Fogelqvist, Amund Öhrnell

När ondskan härjar fritt i Gévaudan, ett stenkast från den påvliga välsignelsen, så kallar Frankrike in sina finaste och modigaste jägare för att stoppa den sadistiska mördaren som dekapiterar områdets kvinnor och barn.Men räcker det verkligen med mod för att överlista det monster som plågar människor och en nation för att förödmjuka den och tvinga den till underkastelse?Guernica,Oradour,Babij Jar,Katyń,Lidice,Sharpeville,Treblinka,Hanoi.Kommer även Gévaudan fogas in i raden över platser där våldet har triumferat?

Kan ni tänka er att gå från att vara en vanlig elvaåring från en liten by med 600 invånare, till att få miljontals ögon på er och bli känd som "Monstret"? Det var just vad som hände Jordan Brown. Hör Amanda berätta historien i avsnitt två av 'Tycker nån om Måndagar?'. Musik: https://www.purple-planet.com/

Hans Herman Hoppe beskriver det demokratiska monstret, hur det obemärkt av majoriteten deciviliserar mänskligheten exemplifierat av tre stora myter kring dess excellens. https://www.mises.se/2010/08/28/det-demokratiska-monstret/

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kapitel 1: Inledningen Låt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där. Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt. Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig. Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar? Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas. Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter. Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det. Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn. Varför inte? Fux betecknar inte rasen utan färgen. Vilken färg? I alla fall inte svart. Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo. Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig. Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet. De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan. För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt. Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen. Eller vänta nu, står han inte i predikstolen? Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan. För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare? Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är. Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ... På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden. Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg? Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin:  Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen. Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent. Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen. Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar. Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida? Jo Så kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst. Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog. En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet. Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare. En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser. Ta tyglarna, säger ridläraren. Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun. Vänd rakt upp, säger nu ridläraren. Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig. Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt? Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar. Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper. Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer. Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig. Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager. Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen? Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet. Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen. Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren. Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd. På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt. Ut ur den mörka skogen. Kapitel 3: Slutet Vet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen. Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade. Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande. Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom. Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen. Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan. Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt. Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren. Men varför är slutet så viktigt? Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan. Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll. Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på. I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa). Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark. Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den. Fjärde kapitlet: Eftervärlden Läsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer.  Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden. Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel? Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren. Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem. Det har gjort honom till en jagad man. Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat? Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat. Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken). Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt. När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden. Men vad blir kvar och vad blir inte kvar? En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren. Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner. Det är inte lätt med eftermälet. I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död.  I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle. Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig. Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken. Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö. Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författare Musik The Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic) Lästips Frank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Johan är tillbaka ännu en lördag och han har tankar som ingen annan precis som vanligt, finns knappt några filter när du lyssnar på herr Wanloo. Pirate Rock clean Pirate Rock Johan är tillbaka ännu en lördag och han har tankar s

Den här veckan recenserar vi björnar och sjömonster i en Vivaldi-opera, sånger från förra sekelskiftets Wien och tre lite ovanligare men fantastiska verk av den engelska kompositören Arthur Bliss. Dessutom berättar den italienska pianisten Beatrice Rana vad vi idag kan lära oss av tonsättare som Ravel och Stravinsky. Vår reporter Jack Lantz träffade henne när hon kom till Konserthuset i Stockholm. I panelen: pianisten Bengt Forsberg, Klassisk förmiddag-programledaren och digitala redaktören Jonas Lundblad och musikrecensenten Johanna Paulsson. Programledare är såklart Johan Korssell. Veckans skivor: Mary of Magdala, The Enchantress & Meditations Musik av Arthur Bliss Sarah Connolly, sång BBC:s symfoniorkester Andrew Davies, dirigent Skivbolag: Chandos Betyg: 4 Jugendstil Sånger av Berg, Korngold, Mahler, Zemlinsky och Schönberg Camilla Tilling, sång Paul Rivinius, piano Skivbolag: BIS Betyg: 4 Il Guistino av Vivaldi Opera Accademia Bizantina Ottavio Dantone, dirigent Skivbolag: Naïve Betyg: 4

En sån där seriemördare som man inte hört så mycket om och när man väl hört det så har man hört för mycket. Vi är i Kanada och det blir så jävla mycket våld. Allan Legere är en av Kanadas värsta seriemördare och vi drar igenom hela grejen. I övrigt är vi olämpliga. Gäst är vår kära vän och kollega Camilla Fågelborg. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

DOKUMENTÄR: Han kom till världen genom två simpla fotografier. Från ett internetforum spreds han till att bli en världsomspännande myt som satte skräck i miljoner unga: Slender Man. Under en photoshoptävling på ett forum 2009 föds en figur som ska komma att få en helt egen mytologi. En figur som blivit föremålet för sagor, tavlor, bilder, filmer och inte minst spel. Ingen vet riktigt vem Slender Man är, eller vad han vill. Allt vi vet är att han väckt fantasi och fasa vart han än dragit fram och dessutom inspirerat till ett mordförsök. Hör P3 Spels Tobias Norström berätta historien om hur Victor Surge skapade ett monster som spreds som en löpeld över internet. Dessutom förklarar Creepypoddens Jack Werner hur Slender Man kunde bli så stor och vad som krävs för att sätta igång fasansfulla fantasier.

Han kom till världen genom två simpla fotografier. Från ett internetforum spreds han till att bli en världsomspännande myt som satte skräck i miljoner unga: Slender Man. Under en photoshoptävling på ett forum 2009 föds en figur som ska komma att få en helt egen mytologi. En figur som blivit föremålet för sagor, tavlor, bilder, filmer och inte minst spel. Ingen vet riktigt vem Slender Man är, eller vad han vill. Allt vi vet är att han väckt fantasi och fasa vart han än dragit fram och dessutom inspirerat till ett mordförsök. Hör P3 Spels Tobias Norström berätta historien om hur Victor Surge skapade ett monster som spreds som en löpeld över internet. Dessutom förklarar Creepypoddens Jack Werner hur Slender Man kunde bli så stor och vad som krävs för att sätta igång fasansfulla fantasier.

Elinor drar igenom Pedro Lopez och den som väntar på något djupt och meningsfullt väntar förgäves. Det blir bara analys av typen "hemskt med pedofiler" och trams av typen ordvits, men så är det ju så vi brukar göra också. Pedro verkar iaf vara kanske världens värsta seriemördare, han mördar småflickor och ingen vet var han är. Perfekt. Söta mardrömmar! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sommerudsendelserne på Skønlitteratur på P1 er sammensat af tidligere programmer på nye måder. I denne udsendelse handler det om krænkelser og om at søge lykken på den anden side af Atlanten. I bogen 'Korrekthedsbibelen' går Christina Hagen amok i satire og sarkasme over alt det, der dominerer debatten i dag: Politisk korrekthed, krænkelseskultur og hensynssyge. Klaus og Nanna mødte hende i en tom teatersal til en underlig samtale om - mange forskellige ting. I Madame Nielsens roman "The Monster" følger vi en ung europæisk mand, som er taget til New York for at arbejde hos den amerikanske teater- og performancegruppe The Wooster Group. Det bringer ham på en rejse gennem New York, fuld af kunst, mareridt, død og kaos. Og ikke mindst en lang række bizarre møder og sammenstød. Værter: Klaus Rothstein og Nanna Mogensen. (Redigeret genudsendelse).

I mitten av mars 2018 besökte den prisbelönta författaren Terézia Mora Malmö, Stockholm och Umeå för att prata om sin kritikerrosade bok ”Monstret” som kom ut i svensk översättning 2017. I detta avsnitt pratar Terézia Mora om romanen och huvudkaraktären Darius Kopp.

Karin Londré berättar om den sydafrikanska seriemördare Moses Sithole, ansvarig för 38 mord, i veckans avsnitt av Mord Mot Mord, innan Anna Sandell beskriver Béla Kiss vidriga liv, brott och inläggningar. Sen avslutar vi med en lyssnarhistoria om panik kring en olåst dörr, och det är mycket mer spännande än det låter! Vill du stötta podden? Kolla på våra samarbeten: - Få tillbaka pengar när du handlar på nätet, bli medlem på refunder.se/mordmotmord - Få en månad gratis på Nextory, gå till nextory.se/kampanj och skriv in kampanjkoden Mordmotmord Länkar och bilder som är relevanta för dagens avsnitt publiceras i Facebookgruppen Mord Mot Mord Podcast. Önska fall på Instagram, skriv till @karinlondre eller @sandellanna. Mord Mot Mord är en vanlig snackig podd, fast om mord. Det är lättsamt prat i ett försök att hantera världens värsta ämne.

Om nyår, lyan och drönare.

Idag meddelas vilka filmer som nomineras till årets guldbaggar. Och vi återvänder till monstret i kulturen - varför fortsätter det monstruösa att fascinera? Vilka filmer har chans att få en Guldbagge? Idag kommer nomineringarna. Kommentar av Roger Wilson. Monstret har alltid haft en central roll i kulturen något P1 Kultur uppmärksammade under hela oktober månad förra året. Möt Peter Jöback och Erik Danielsson, sångare i blackmetal-bandet Watain, som båda två på helt olika sätt - har ett nära förhållande till monstret och det monstruösa. Och hur skriver man fram det kusliga? Författaren John Ajvide Lindqvist har sedan debuten 2004 betraktats som Sveriges skräckmästare. Nyligen gav han ut boken Misslyckas igen misslyckas bättre: anteckningar om skräck och skrivande. Möt honom i ett samtal om monster, kärlek - och att skriva i bar överkropp.  Monstret kommer inifrån: Dagens radioessä är egentligen tre essäer en sammansmältning av Mattias Hagberg, Boel Gerell samt EvaLotta Hulténs perspektiv på det monstruösa. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

När något begått fruktansvärda handlingar så kallar vi dem ibland för monster. Varför? Kanske är det så att det är rädslan för sanningen som skrämmer oss, säger journalisten Eva-Lotta Hultén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I en studie från 2002 försökte socialpsykologen Philip Zimbardo, sociologen Martha Huggins och psykologen Mika Haritos-Fatouros ta reda på vad det var för människor som valde att bli torterare. De intervjuade ett antal personer som haft detta som yrke under diktaturen i Brasilien. Forskarna fann att torterarnas beteenden var helt beroende av de samhälleliga krafter som de varit del av. De anslöt sig till det rådande systemets värderingar och accepterade att människorna som de torterade utgjorde ett hot mot landet. De kände att det de gjorde var nödvändigt. Forskarnas slutsats var att de intervjuade var helt normala människor utan några särskilda psykiska diagnoser. Hur monstruösa exempelvis torterares dåd än ter sig är det högst troligt att de själva bara betraktar sina gärningar som en del av sitt jobb. Tortyren sker på vanliga arbetstider och när torterarna slutar för dagen går de hem till sin familj och är alldeles vanliga föräldrar med alldeles vanliga vänner och intressen. De som gör ont endast för att de vill ont är få men de finns. Samtidigt är gränserna otydliga. När människor begår riktigt bestialiska handlingar kallar vi dem ibland för monster, eller beskriver gärningarna som monstruösa. Ordvalen signalerar ondska som vi inte kan förstå men kanske handlar det snarare om att vi inte vill förstå. Bör Anders Behring Breivik kallas monster? Han begick sina grymheter avsiktligt och väl medveten om vilken smärta han åsamkade. Hans avskyvärda dåd var av det instrumentella slaget, de sågs av honom själv som berättigade eftersom de tjänade vad han ansåg vara ett högre syfte. De som gör ont endast för att de vill ont är få men de finns. Samtidigt är gränserna otydliga. Få av de handlingar vi betraktar som onda begås annars helt på tvärs med allmänna moraliska föreställningar. De flesta som utför dem betraktar sig inte heller som krigare för ett bättre samhälle. De bara gör som de blir tillsagda eller som alla andra gör. William Goldings roman Flugornas herre har ofta, och på mycket goda grunder, använts för att resonera kring var mänsklig grymhet kommer ifrån. En grupp pojkar har ensamma överlevt en flygkrasch på en öde ö och i sin rädsla och förvirring börjar flera av dem inbilla sig att det går ett odjur löst på ön. Under en fest råkar pojken Simon, medtagen efter något som skulle kunna vara ett epilepsianfall, komma kravlande ut ur ett buskage. I den extatiska stämning som råder bestämmer sig de dansande för att den varelse de knappt urskiljer i mörkret är Odjuret. Tillsammans klubbar de ihjäl Simon med sina spjut och påkar. Men visst såg de egentligen att det var en människa. Det verkliga odjuret har inte mänsklig gestalt, utan är deras egen utsatthet på ön och den farliga dynamik som uppstått i gruppen. Att tillåta sig att betrakta andra människor som monster riskerar alltid att leda till egen grymhet mot dem vi valt att se som omänskliga. På dem kan vi börja projicera allt möjligt som vi ser som skrämmande eller farligt, och därför börja rättfärdiga att skada eller döda dem de hotade ju oss först! Men gjorde de verkligen det? Som om det totala utrotandet av en folkgrupp var jämförbart med att vinna en fotbollsmatch. I boken Machete Season The killers in Rwanda speak lät den franske journalisten Jean Hatzfeld några av dem som deltog i folkmordet 1994 komma till tals. Det är en ovanlig bok. De böcker som handlar om förövare av det slaget är en droppe i havet jämfört med dem som handlar om offer. Och det är fascinerande att läsa dessa mäns berättelser och reflektioner. Med sina historier motsäger de den spridda föreställningen att det saknas ord för att beskriva extrema grymheter. Det är inte ord vi saknar utan verktyg för att ta in berättelserna för att de är så skrämmande och smärtsamma. Vad drev då dessa vanliga män att börja döda? De förklaringar som de själva ger, eller som skymtar fram i svaren på andra frågor, handlar bland annat om blind lydnad: vi fick oss arbete tilldelat och vi utförde det, Vi hade blivit lärda att alltid lyda och vi fick en order. De talar också om gemenskapen i gruppen. Den unge Pio förklarar att han aldrig hade hatat den folkgrupp han var med och försökte utplåna utan tvärtom varit vän med många eftersom han spelat fotboll tillsammans med dem. Han säger att hatet dök upp när han började döda. Han anslöt sig till de andra förövarna för att passa in. Han nämner också att han påverkats av vackra ord om fullkomlig framgång. Som om det totala utrotandet av en folkgrupp var jämförbart med att vinna en fotbollsmatch. Hatzfeld beskriver hur han kommer på sig själv med att ibland ha trevligt ihop med dessa män. De skämtar och småpratar om ditt och datt. Men efter att ha bekänt detta lägger han till: Inte för en sekund kände jag mig fri från obehag. Allt med dem höll känslan vid liv. Kanske är det sant att hans känsla verkligen kom sig av något hans intervjupersoner utstrålade men jag finner det mer troligt att det kom från hans egen vetskap om vad de hade gjort. Hade han träffat dem i ett annat sammanhang och inte känt till deras historia hade antagligen inget särskilt märkts med dem. Kanske måste Hatzfeld helt enkelt intala sig själv att dessa män är exceptionella för att klara av att hantera att han umgåtts och pratat med dem och att de tedde sig helt vanliga i stället för som monster. Möjligen försöker han hålla borta insikten att han, om omständigheterna varit annorlunda, hade kunnat vara en av dem. När vi väljer att kalla människor för monster eller deras handlingar för monstruösa beror det också på att vår vilja att markera avstånd är så stark. Vi vill på alla sätt fördöma, och vad kan vara mer fördömande än att ta ifrån en person dess mänsklighet? Vi tycks blanda ihop viljan att förstå med viljan att ursäkta. Men för att förhindra att fler dåd som Rakhmat Akilovs, eller Anton Lundin Petterssons eller folkmordet i Burma utförs är det viktigt att försöka förstå vilken världsbild som fött fram dem, vilka grupperingar förövarna hämtat sin näring ur och vilka personliga omständigheter som lett dessa människor till att bli massmördare. Dömer vi bara ut dem som begår illdåd som monster och ser deras dåd som obegripliga har vi ju inga medel att förhindra att det händer igen. På samma sätt behöver vi, som Golding lär oss, bli vaksamma på vår tendens att projicera våra diffusa rädslor på enskilda individer att se monster där varken monster eller ens minsta illvilja finns. Världen verkar mer begriplig om den målas i svartvitt och vi tillåts tro att onda händelser är resultatet av onda intentioner. En sådan tro får oss att känna oss tryggare. Om det är så, så är det ju ingen risk att jag skulle begå övergrepp för jag är ju på den goda sidan. Det är också mindre risk att jag själv skulle kunna drabbas, för jag känner ju inga monster, bara vanliga människor. De omständigheter som rått på Balkan, i Rwanda, Kongo, Burma och alla andra länder där krig utkämpats eller folkmord begåtts har fått hundratusentals vanliga människor att begå extremt grymma handlingar. De är inte monster, de är som vi, bara med erfarenheten att faktiskt ha agerat ut den grymhet som de flesta, under fel omständigheter, är kapabla till. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Monster i antiken, gotiken och garderoben när monstermånaden lider mot sitt slut. Och start för Barnradions bokpris! P1 Kulturs monstermånad går in på upploppet. Dagens P1 Kultur handlar om "gotiken" som akademiskt ämne och vad de antika monstren säger om vår mänsklighet. Vi hör doktor Xavier Aldana Reyes, som undervisar i gotiska studier i Manchester och statsvetaren Johan Tralau, författare till boken "Monstret i mig". Dagens Obs-essä handlar om det monster som växer bäst i garderoben, utom synhåll. Boel Gerell reflekterar över hur det osedda sätter fart på vår fantasi och det som egentligen skrämmer oss mest. Pontus Stenshäll sätter upp Shakespeartragedin Kung Lear på Göteborgs stadsteater. Premiär i helgen, vår teaterkritiker Jenny Teleman var där. Den här veckan är det de ungas tur att diskutera litteratur och utse sin favorit av sex böcker. Det är alltså dags för årets upplaga av Barnradions bokpris, juryn kommer från Rosengårdsskolan i Malmö och den första boken de pratar om är Jenny Jägerfeldts Comedy Queen. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Mårten Arndtzén

Hur gestaltas det monstruösa i musik? P1 Kultur har sammanfört två musiker som båda förhåller sig till monstret i sin musik: Peter Jöback och Erik Danielsson, sångare i black metal-bandet Watain. Under hela oktober månad undersöker P1 Kultur monstret i kulturen. Idag möts två musiker som på väldigt skilda sätt förhållit sig till det monstruösa i sitt utövande: pop- och musikalartisten Peter Jöback som för många blivit synonym med Fantomen på operan och Erik Danielsson, sångare i black metal-bandet Watain. Vad betyder det monstruösa i deras musik? Imorgon (26/10) är det exakt 100 år sedan världens främste körledare Eric Ericson föddes. Genom Eric Ericson och hans körer blev den svenska körklangen ett internationellt ideal - men hur står sig svenska körer som alltmer tävlar utomlands i konkurrensen när andra tar upp och arbetar mot samma ideal?  Depressionen har i historien ofta betraktats som en demon som tar människan i besittning. Det ligger nog en hel del i den beskrivningen konstaterar kulturredaktionens Mona Masri i dagens essä från OBS men vill också påminna om det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Berättelsen om hur en katolsk skolflicka blev både monster och helgon. 2007 får en 21-årig gogo-dansande New York-tjej rådet att ge upp rockscenen, färga håret blont och operera näsan. Hon heter Stefani Germanotta och har stora drömmar om att bli en stjärna. Hon lyssnar på alla råd utom ett. Året efter sprintar albumet The Fame in på topplistorna. Artisten bakom kallar sig för Lady Gaga och tar världen med storm med sina odiskutabelt catchiga poprefränger. Vem hon är bakom sin tjocka blonda lugg och besynnerliga kläder vet inte många - bara att hon beter sig som att hon redan är en superkändis.  Tio år senare har Lady Gaga ömsat skin och uppträtt i fler olika kostymer och identiteter än vad hon har släppt album. Hennes fans, Little Monsters, tillhör de mest lojala i popvärlden och hennes röst fyller arenor. Men fortfarande är det få som vet vad som rör sig bakom hennes poker face. P3 Musikdokumentär om Lady Gaga berättar om en ung begåvning som alltid reser sig, trots flera fall (både bildligt och bokstavligt). Det är en historia om missbruk och övergrepp, och om att nå sin dröm för att senare ifrågasätta om det hela var värt det. Men det är framför allt en berättelse om musikens läkande kraft och om hur en katolsk teaterapa från Manhattan blev både ett monster och helgon.  En dokumentär av Vendela Lundberg Producent: Axel Winqvist  Exekutiv producent: Ulla Svensson  Tekniker: Fredrik Nilsson  Programmet är en produktion från Tredje Statsmakten Media Ljudklippen är hämtade från ABC:s 88th Academy Awards, OWN:s Oprah's Next Chapter, Youtube-kontot Gaga Direct, Youtube-kontot deuma9, Sommar i P1, NBC:s Today Show, MTV News, Youtube-kontot huddingebo80, TV4 Nyhetsmorgon, Youtube-kontot Sandy Deco, ABC:s The ten most fascinating people 2009, ITV:s Brit Awards 2010, Warner Bros Televisions The Ellen Degeneres Show, MTV:s Video Music Awards 2010, Netflixs Gaga: Five Foot Two, ABC:s 20/20, Los Angeles Times Lady Gaga backstage at the 2011 MTV Video Music Awards, Youtube-kontor myladygaga2013, iHeart Radio:s Elvis Duran and the Morning Show, TYT Networks The Young Turks, TMZ, Sirius XM Radios The Howard Stern Show, NFL:s Superbowl, Entertainment Tonight och Vogue Magazine.

I avsnitt numero 33 berättar Anna Sandell om Pedro Alonso Lopez, som anklagats för att ha mördat över 300 flickor i Colombia, Ecuador och Peru. Det finns de som menar att han är den seriemördare som dödat allra flest. Karin Londré berättar om David Koresh och hans sekt The Branch Davidians, som hamnade i krig med amerikanska staten.Mord Mot Mord-lyssnare får en månad gratis på Nextory! Gå till nextory.com/kampanj och skriv in kampanjkoden Mordmotmord, så kan du läsa och lyssna på massor av böcker och stöttar samtidigt podden!Länkar och bilder som är relevanta för dagens avsnitt publiceras i Facebookgruppen Mord Mot Mord Podcast. Önska fall på Instagram, skriv till @karinlondre eller @sandellanna.Mord Mot Mord är en vanlig snackig podd, fast om mord. Det är lättsamt prat i ett försök att hantera världens värsta ämne.

Vi firar tre år med att blicka inåt bakåt och listar det roligaste och tråkigaste med de gångna åren. Tomas berättar om vad poddandets sylt är och Lars återger vad som föranledde ett mindre nervsammanbrott. Vi pratar också om: Det, Army of Darkness, Jurtjyrkogården, Tremors, The Island of Dr Moreau, Stephen King, Dödsbädden, Monstret i garderoben, Stalking for Love, Fredagen den 13:e, Close-Up, Hellraiser, Tobias Forge, Ghost, Ozzy Osbourne, Mercyful Fate, Nosferatu, Leatherface, John Ajvide Lindqvist, X: Den sista platsen, Maniac Cop, Clive Barker, Anders Fager, Mats Strandberg, De fördömdas spel, En man av stil och smak, Krig! Barn!, Gräns, Orvar Säfström, Fabio Frizzi, Goblin, John Carpenter, Vacancy och The Thing from Another World. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys i en salig röra.  

Il mostro di Firenze och spritt spök. Det är ju ändå fredag! - Med Linda Segtnan & Siri Magnusdotter Ljudproduktion: Justus Björk

I detta avsnitt fortsätter vi att prata om president Jackson och den opposition som uppstår mot honom. Det kommer bl.a. att handla om bankkriget, frimurare, Martin Van Buren, Whigpartiets uppkomst, nederländska runt köksbordet, valstrategier som misslyckas, Thrillervideon, kortaste presidentperioden någonsin och givetvis gänget Van Buren Boys. Glöm inte att prenumerera på podcasten! Ge oss gärna betyg på iTunes! Följ oss på Facebook (facebook.com/stjarnbaneret), twitter (@stjarnbaneret) eller Instagram (@stjarnbaneret) Kontakta oss på epost: stjarnbaneret@gmail.com

Det är första avsnittet efter semestern OCH presentutdelning så ni fattar ju att det blir härligt. Sen blir det dock vidrigt snabbt, precis som vanligt. Karin Londré pratar om Makedoniens enda seriemördare, vars offer var äldre kvinnor som arbetade som städare. Anna Sandell berättar om Junko Furuta – en tonårig tjej som var på väg hem från sitt extrajobb när hon istället hamnade i det värsta man kan tänka sig.Prata true crime med oss och andra kanonpersoner i vår Facebookgrupp "Mord Mot Mord Podcast", och följ oss på Instagram @sandellanna och @karinlondre. Det blir kul, häng med!Mord Mot Mord är en vanlig snackig podd, fast om mord. Det är lättsamt prat i ett försök att hantera det värsta som finns.

I detta matiga avsnitt får ni följa med på en resa tillsammans med den yoga-älskande, meditationsfrälste och livsnjutande målvaktsgurun tillika hockeyexperten Erik Granqvist när han pratar om Ebba Blitz, Pink Panthers, SM Guld, Monstret, och mycket mer. Erik bjuder på hela sitt register och tar med oss på ett äventyr som börjar i Boden men som också tar oss till bland annat Luleå, Indien, Stockholm, Karlstad och Ängelholm. FOTOCRED: Jimmy Wixtröm See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi tittar närmare på ett antal skräckberättelser inom film och litteratur där barnet står i centrum. Tomas känner igen tillvaron som äventyrslysten tioåring i all-ages-spektaklet The Gate och Lars berättar om anledningen till att det här årets sommarlov blir längre än vanligt. Vi pratar också om: Mats Strandberg, Hemmet, Vacany, Dead Calm, Lugnt vatten, Don’t Look Now, Antichrist, Frankenstein, Hajen, Jurtjyrkogården, Assault on Precinct 13, Toxic Avengers, Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist, Tomas Alfredsson, Det, Stranger Things, Short Circuit, Explorers, The Goonies, Stand by Me, Indiana Jones, Roald Dahl, Häxorna, Monster Squad, Sacriphynx, Evil Dead, Don’t be Afraid of the Dark, Carl-Johan Vallgren, Havsmannen, Charles Dickens, Mio min Mio, Peter Pan, Shape of Water, Anders Fager, H.P. Lovecraft, The Devil’s Backbone, Guillermo del Toro, Firestarter, George C. Scott, Carrie, The Shining, Hanteringen av odöda, John Lithgow, Besökarna, The Ring 2, George Verbinski, Naomi Watts, David Dorfman, Hideo Nakata, A Quiet Place, John Krasinski, Titta Dom Snackar, Lights Out, It Comes at Night, Get Out, Cloververse, Cloverfield Paradox, Overlord, J.J. Abrams, Poltergeist, Insidious, Terminator 2, Tobe Hooper, Funhouse, Steven Spielberg, Omen, Exorcisten, James Wan, The Fog, Patrick Wilson, Barbara Hershey, Entity, The Orphanage, The Others, Stephen King, The Bogeyman, Monstret i garderoben, Before I Wake, Mike Flanagan, Hush, Ouija: Origin of Evil, Thomas Jane, Occulus, Dödsbädden, Night Shift, Tales from the Crypt och Creepshow. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys i en salig röra.

Ett hopp- och skuttigt paket om en kanin som är rädd för stora katter, en hemlig kanin, en kanin som tyvärr inte lever längre och en helt underbar kaninfamilj som träffar på ett monster. Det här poddpaketet innehåller utvalda sagor från Barnradion som passar för de minsta barnen, mellan 3-8 år. Det är perfekt att ladda ner till resan, på lovet eller som mysig hemmalyssning. Vill du höra fler sagor så hittar du dem i vår app Sveriges Radio Play, eller på Barnradions hemsida. Trevlig lyssning! Kaninpaketets innehåll: Saga: Vilda grannar Hemlis: del 1, Väntar och längtar Mördarkatten: del 1 Den underbara familjen kanin: Monstret i skogen Producent för poddpaketet: Emilia Traneborn, Barnradion

Lillebror Kanin är i skogen och plockar blåbär när han får syn på en fantastiskt vacker fjäril. Lillebror följer efter den och plötsligt har han hamnat mitt i den fruktansvärda delen av sagoskogen. Tips: Lyssna gärna ihop med en vuxen för det här är en nervkittlande saga för både små och stora. Sagorna om Lillebror och den Underbara familjen Kanin är fantasifulla och skojiga, men också väldigt spännande för allt är inte bara frid och fröjd i skogen där de bor. Det finns nämligen en fruktansvärd del av skogen och där lurar alla möjliga faror och läskigheter. Men trots att Lillebror Kanin är så rädd att tassarna skakar så visar han sig ständigt vara modig innerst inne. Text och bilder: Jonna Björnstjerna Berättare: Petra Nielsen Musik/Musiker: Johanna Oskarsson Producent: Johanna Oskarsson, JoE Production, för Barnradion

Glittrig touch på decembers första avsnitt!? You wish. Döden, knark, barnarov, svaga spermier och psykisk ohälsa. Mörkret! Joråsåatt! Vi lovar att bättra oss till nästa vecka. Skicka dina bästa juldeppigheter till film@sofpodden.se Peace, Love and Handgrenades!

SHL-podden, NordicBets podcast om SHL, är tillbaka! Och vi är det med 14 specialavsnitt där vi, lag för lag, går igenom den stundande SHL-säsongen. I detta avsnitt avhandlar vi Linköping HC. Mårthen Bergman, Andrée Brendheden och nytillskottet Pär Arlbrandt snackar Tony Mårtensson, Derek Roy, rutin i kubik, centerstyrka, guldhunger, trevlige Tangnes och ”Monstret”. Åsikter? Hör av er på Twitter via @shlpodden eller #shlpodden See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi bjuder in författaren Mats Strandberg för att prata om homo, bi, trans och queer i skräckfiktionen. Tomas behöver titta fokuserat för att se homosexundertexten i A Nightmare on Elm Street 2 och Lars berättar om Jönköpings svar på Buffalo Bill. Vi pratar också om: Cirkeln, Sara Bergmark Elfgren, Twin Peaks, I Am Legend, Richard Matheson, Ring, Fredagen den trettonde, Carol Clover, Men Women and Chainsaws, Bram Stoker, Dracula, Oscar Wilde, Dorian Greys porträtt, Sheridan Le Fanu, Carmilla, Hammer Films, Selma Lagerlöf, Mary Shelley, Frankenstein, Robert Louis Stevenson, Dr Jekyll & Mr Hyde, Nosferatu, Friedrich Wilhelm Murnau, Clive Barker, Hellraiser, Nightbreed, Cabal, Kyrkogårdens hemlighet, The Scarlet Gospels, Bret Easton Ellis Podcast, American Psycho, Tommy Berggren, Noll att förlora, Glamorama, Alexandro Amenabar, The Others, Tesis, The Innocents, Henry James, The Turn of the Screw, Truman Capote, Poppy Z Brite, Exquisite Corpse, Drawing Blood, Lost Souls, Dennis Cooper, Sleepaway Camp, Psycho, Cherry Falls, Insidious 3, Javier Botet, Rec, Mama, Johan Hilton, Monstret i garderoben, Anthony Perkins, The Conjuring 2, Jonas Gardell, När lammen tystnar, Thomas Harris, Jonathan Demme, Basic Instinct, Philadelphia, Rocky Horror Picture Show, Tim Curry, Shirley Jackson, The Haunting of Hill House, Rebecca, Russ Tamblyn, Besökarna, Motion Picture Production Code, pre-code, Freddy’s Revenge, Never Sleep Again, Mark Patton, Freddy Mercury, Rob Halford, Judas Priest, Jakob´s Ladder, Anne Rice, En vampyrs bekännelse, Tom Cruise, Brad Pitt, Antonio Banderas, Christian Slater, Peter Kostenniemi, American Horror Story, Penny Dreadful, Josh Harnett, Thirty Days of Night, Ryan Murphy, Färjan, Hemmet, Rövsvett, Hunger Games, Exorcisten, Henrik Jonsson, Pax, Siri Hjorton Wagner, Mattias Skoglund och De dödas röster. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys I en salig röra.

Vi har träffat sommarens mest omskrivna författare som skrämt oss med rysliga historier om vampyrer på färjor, monster i natten och ondskefulla krafter på demensboenden: Mats Strandberg.  Ni får höra vilka av Mats karaktärer vi relaterar mest till, varför tänder är rätt äckliga och hur man inhalerar chokladbollar (och vin).Mats böcker Hemmet Färjan Monstret i natten, Monstret på cirkusen, Monstret och människorna Engelsforstrilogin Halva Liv Jaktsäsong Bekantas bekanta Andra böcker vi nämner Ett sting i tummen av Agatha Christie Mörkrummet av Susan Faludi Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson  I am legend av Richard Matheson World war Z av Max Brooks Andra tidsfördriv De dödas röster I am legend World War Z See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I starten af 1900-tallet hærgede et vaskeægte monster i Vejle Å. Denne gang taler vi om, hvordan det skabte røre og røverhistorier, som stadig kan traumatisere svage sjæle (Katrine...). Der tales desuden om fangstmetoder, kildekritik og møllere med tamme krager.

Supervulkanen Campi Flegrei mullrar olycksbådande i Italien. Vad är på gång i Europas supervulkan? Och vad var det egentligen som sänkte Titanic, var det eld eller is? Redaktör: Marcus Rosenlund

I det sjätte avsnittet av Bakom boken möter Daniel Sjölin skräckmästaren Mats Strandberg, som skrivit Engelsforstrilogin tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, skräckromanen Färjan och som just nu är aktuell med barnboken Monstret på cirkusen. Det handlar om den perfekta hisspitchen, om hur man bygger romankaraktärer och om utbrändhet. I Håkans skrivarskola berättar förläggaren Håkan Bravinger om berättarrösten och Lisa Lindberg läser en dikt av Ingela Strandberg från diktsamlingen Vid oro skog. Om Monstret på cirkusen: Clownen stannade. Såg åt vårt håll, som om han hört oss. Det vita sminket var nästan självlysande. Det såg spöklikt och skrämmande ut. Jag kröp ihop i gräset. Mitt hjärta slog så hårt, så hårt. Frank har äntligen fått vänner i staden där han bor, men de är monster och han får inte berätta för någon om dem. Frank vill inget hellre än att hans två världar ska mötas, att monster och människor ska kunna leva tillsammans. Men människornas skräck för monster växer sig allt starkare. Allt ställs på sin spets när clownen Kryger kommer till stan. Han lovar att fånga monstren och tvinga dem att uppträda på hans kalaskuliga cirkus. Monstret på cirkusen är andra delen i Mats Strandbergs och Sofia Falkenhems serie om Monstret Frank.

Om att möta sitt monster eller för alltid fly. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

42. Alice Cooper - Dada. -Om att vara vän med monstret. Jag får besök av Lars Martinsson, sångare i bandet Vampire och podcastare i Vargtimmen. Han berättar om hur en gemensam vän till oss fick Lars att i barndomen upptäcka Alice Coopers musik. Vi pratar om skivan Dada från 1983, om Coopers kamp mot alkoholismen, om starka refränger, om skräcknoveller, om värdet av en musikalisk mentor och mycket mer. Ett härligt, nördigt samtal! Avsnittet finns även på iTunes. Ladda ner som MP3 Här finns en spellista med låtar vi pratar om i podden

Vad är detta, ett avsnitt fast det bara är en vecka sedan sist? Jo, vi har ju tänkt att korta ned avsnitten lite, men öka utgivningsfrekvensen. Det visar sig dock att vi är rätt dåliga på att korta ned våra avsnitt i och med att vi alltid har så himla mycket bra grejer att säga. MEN, anar vi en fnurra på tråden? Varför är Katta förbannad egentligen? Ja, inte beror det på dåliga böcker i alla fall, för jäklar vad böckerna vi läst på sistone varit bra. Katta är gråter nästan av lycka över barnböckerna hon har läst, och Sofia gråter också, av smärtan i de böckerna hon läst. Ja, i alla fall gråter hon säkert på insidan, inte live i avsnittet.Recensioner: Bea Uusma, Expeditionen – min kärlekshistoria Mats Strandberg, Monstret i natten och Monstret på cirkusen Alex Schulman, Glöm mig Jonas Gardell, Torka aldrig tårar utan handskar Emma Adbåge och Lisen Adbåge, Halsen rapar, hjärtat slår; rim för 0-100 år   Andra böcker som nämns: Kristina Sandberg, Att föda ett barn Elin Svensson, Ormbunkslandet Här skulle Katta skrivit vad rimboken från hennes barndom hette – men banne oss, den verkar helt omöjlig att hitta. Så kan det vara när man snart är 40. Veckans tips: Podcast – My dad wrote a porno Dokumentär – Tjejer som oss   Övriga tidsfördriv: The Fall X-men Apocalypse Shovels and Rope L7 See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi sänder från Crimetime Gotland, deckarfestivalen i Visby. Gäster: Åsa Larsson, Peter Robinson, Elisabeth Hand, Christoffer Carlsson, Jenny Rogneby, Carina Nunstedt och Mats Strandberg. Elisabeth Hand skriver om den tablettknaprande, ilskna och fotograferande hjältinnan Cass Neary som hamnar i märkliga händelser. Hand har tidigare skrivit fantasyromaner men har sen två böcker hamnat i deckargenren, och hämtar inspiration från sitt eget dramatiska liv.Åsa Larssons fem böcker om advokaten Rebecka Martinsson innebar hennes genombrott. Nästa år kommer filmatiseringen av Det blod som spillts, vi har sett den. Sen några år skriver hon för barn och unga, gärna spänning och fantasy i Pax-serien. Vad måste man tänka på när man skriver för barn i mellanåldern?Mats Strandberg skriver skräck och slog igenom med Engelfors-trilogin (Cirkeln, Eld och Nyckeln) där Bergslagen är platsen för händelserna. I år är han aktuell med barnboken Monstret i natten. Hur otäckt får det bli för barn?Christoffer Carlsson har doktorerat i kriminologi och dessutom gett ut en handfull deckare där huvudpersonen Leo Junker får ta tabletter för att orka med dagarna som är fyllda av brottsutredningar. I höst kommer en ungdomsroman, Oktober är den kallaste månaden.Jenny Rogneby är också kriminolog och arbetade tidigare på Citypolisen i Stockholm som utredare. Nu skriver hon på heltid om Leona Lindberg, en utredare som inte direkt tar hand om sig, eller ens själv bryr sig om att leva på rätt sida om lagen.Peter Robinson har skrivit över tjugo böcker om kommissarie Alan Banks och hans medarbetare i den fiktiva staden Eastvale i Yorkshire. I den nya boken, När musiken tystnar, ger han sig i kast med sexuellt våld mot kvinnor och komplicerade frågor om motsättningar och fördomar i samhället. Historierna är hämtade ur verkliga händelser där unga flickor utsatts men inte blivit trodda.Och så växlar vi två ord med Carina Nunstedt som arrangerar festivalen.Programledare: Roger Wilson Producent: Minna Grönfors

Vi tecknar våra profiler som podprogramledare och skräckentusiaster. Tomas förklarar varför han inte klarar av att läsa skräcklitteratur och Lars berättar om en skräckupplevelse från verkliga livet. Vi pratar om: Krystalis, Day of The Dead, The Conjuring, Skrotnisse, Evil Dead, Rec, Quarantine, Pet Sematary, Jurtjyrkogården, Närkontakt, The Colour Out of Space, H.P. Lovecraft, Dödsbädden, Stephen King, Monstret i garderoben, Night Shift, Hellraiser, Clive Barker, Det okända, The Babadook och The Prowler. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys i en salig röra.

I det här avsnittet blottläggs det en djup spricka i Mannes och Nisses relation när de diskuterar huruvida det är ok att tända sänglampan när man går och lägger sig efter sin partner eller inte. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Stockholms nya stadsbibliotekarie Katti Hoflin och kulturjournalisterna Jenny Maria Nilsson och Olof Åkerlund tipsar om bra böcker för den filosofiskt lagda att läsa i sommar. Påbjuden sommarläsning: Monstret i mig av Johan Tralau, Om våld av Hannah Arendt, Min synpunkt på anarkismen och andra essäer av Stig Dagerman, Odysséen av Homeros, Strändernas Svall av Eyvind Johnson, Var är min syster? av Sven Nordqvist och Handbok i livets konst av Epiktetos. Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist.

Inför BODY Classic bjuder vi på extra radio med deltagarna. Denna vecka: Lars "Warrior" Östling som berättar om sin sinnessjuka satsning på hela sju tävlingar!

Stefan Ladhe och Thomas Magnusson samtalar om målvaktsspel i ishockey. I veckans avsnitt möter Stefan Henrik Lundqvist och Jonas "Monstret" Gustavsson i Sotji. Avsnittet handlar om hockeyn under OS och om att hitta sin spelidé och mycket annat. Helt enkelt ett fullspäckat avsnitt! Välkommen!

De två männen i baren ser så eländiga ut att bartendern bestämmer att det blir fri julöl hela kvällen.

De två männen i baren ser så eländiga ut att bartendern bestämmer att det blir fri julöl hela kvällen.

Hertigen av Malax, bänkpressguden, Freddi Smulter är tillbaka på BODY Radio med nya färska rekord i bagaget. Hör om träningen som gör att Freddi bollar med större vikter i hantelpress än vanliga dödliga gör i bänkpress! 00:10:26 – Introduktion av veckans gäst 00:11:09 – Samtal med Freddi Smulter 00:54:20 – Eftersnack med värdarna

De leker blindbock. En femårig flicka och hennes pappa i en slottsträdgårdslabyrint. Något händer. Flickan vill inte att pappa ska läsa någon godnattsaga på kvällen. De leker blindbock. En utlevande femtonårig Lolita och hennes pappa, något händer. De leker blindbock. En vuxen konstnär och hennes mor och far. Något händer. De två sparkar ner pappa för en stentrapp i slottets park. Den ambivalenta fantasidokumentären från 1973 rullar instängd i ett vitt bås på Moderna Museet i Stockholm. Den blir utställningens facit. Om man vill. Redaktör: Jenny Teleman Fler röster: Karsten Thurfjell

- Jag får sådana fruktansvärda vredesutbrott som går ut över mina närmaste, säger en kvinna i programmet. Om Dr Jekyll- och Mrs Hyde-kvinnorna - eller hur man överlever premenstruella besvär. I dokumentären berättar några kvinnor om hur PMS-problemen starkt påverkar deras vardag. Åttio procent av alla fertila kvinnor lider av PMS, många lindrigt, andra har svåra besvär som humörsvängningar, depression, ångest, huvudvärk, trötthet och svullnad. – Jag har till och med slagit en före detta arbetskamrat. Jag skriker åt ICA-kassörskan. Jag skriker på mitt barn och mår jättedåligt av det. Så berättar en annan av de fyra kvinnor som Vania Moore Briones följt i kampen mot PMS-helvetet. Vad har de hittat för tröst, bot och lindring? Vania Moore Briones är frilansande radioproducent och arbetar som ljudmediepedagog på Xenter Botkyrka. Hon har tidigare gjort två personliga radiodokumentärer kring sin familjs flykt från Chile och ankomsten till Sverige:"Mamma, pappa, flyktingbarn och "En sängplats i Alvesta". Har du själv erfarehet av PMS? Dela gärna med dig i kommenteringsfältet.

- Jag får sådana fruktansvärda vredesutbrott som går ut över mina närmaste, säger en kvinna i programmet. I dokumentären berättar några kvinnor om hur PMS-problemen starkt påverkar deras vardag. Åttio procent av alla fertila kvinnor lider av PMS, många lindrigt, andra har svåra besvär som humörsvängningar, depression, ångest, huvudvärk, trötthet och svullnad. Om Dr Jekyll- och Mrs Hyde-kvinnorna - eller hur man överlever premenstruella besvär.   – Jag har till och med slagit en före detta arbetskamrat. Jag skriker åt ICA-kassörskan. Jag skriker på mitt barn och mår jättedåligt av det. Så berättar en annan av de fyra kvinnor som Vania Moore Briones följt i kampen mot  PMS-helvetet. Vad de hittat för tröst, bot och lindring?   Vania Moore Briones är frilansande radioproducent och arbetar som ljudmediepedagog på Xenter Botkyrka. Hon har tidigare gjort två personliga radiodokumentärer kring sin familjs flykt från Chile och ankomsten till Sverige:"Mamma, pappa, flyktingbarn och "En sängplats i Alvesta".

Monstret kommer - kommer inte? - Torsten Jungstedt rapporterar från Loch Ness. Sänt: 1958-06-29.