Podcasts about Fredrika Bremer

Han var intolerant mot faktafel, men kunde konsten att skratta åt perfekta byxor. Jenny Teleman minns en sträng humanist till far och hans sista protest mot en obildad omgivning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Hej.” Det blev det sista ord min pappa sa i livet. Till mig. Det känns som en kafferast sedan. Eller ett halvsekel eller en hösttermin ungefär. Sensommar var det i alla fall. Eller sommar och sommar, sen och sen, ganska oprecist som period betraktat. Min pappa dog i den trettioåttonde årstiden skulle man också kunna säga. Om man använder den japanska mikrokalendern. Och varför skulle man inte göra det? Den delar in året i inte mindre än sjuttiotvå förunderligt pregnanta poetiska årstider på bara ett par dagar vardera.Augusti blir då detta8–12 augusti: Svala vindar blåser.13–17 augusti: Kvällscikadorna sjunger.18–22 augusti: Tät dimma glesnar.Så håller den på. Den är så vacker den där gamla högkoncentrerade naturalmanackan att man skulle kunna läsa hela och bara köra programslutjingeln och alla skulle var lyckliga med det. Men nu skulle det ju handla om ett mer svävande ”Hej”. Så. Har varit väldigt glad hela tiden att jag hann upp till sjuksängen på Karolinska den 17 augusti, i trettioåttonde årstiden, så att jag fick detta, den noggranne ordmannens rosslande glada hej genom ciggpajade lungor. För det kom inget mer sen. Jag var sist in på salen så möjligen hade han rosslat nåt med familjen före dess. Men sista ordet blev bara denna lilla vaga, heta hälsning till mig. Det sista denne bildade sure konstkritiker gjorde däremot, det gjordes en bit in i hans döende förmiddag och var likt honom. Nämligen att höja armen ur sjuksängen i protest. Mot sina åldrande barns och okunniga barnbarns desorientering i svenska historien, ett sista frustrerat vift mot slapp tidsuppfattning.Ty absolut minimum för att överhuvudtaget bli tagen på allvar som människa av denne dryge humanist var nämligen att inte på ett larvigt sätt vingla runt i historieboken, och helt avgörande var att kunna pricka in när Karl XII levde och dog. Detta hängde helt ihop med en nästan fnissig förälskelse i hans likfärd. Nämligen konstnären Gustaf Cederströms dramatiska, detaljdyrkande gråpompafantasi, den från 1884 som hänger på Nationalmuseum. För att stå och titta på den jättemålningen med sina sorgsna jägare och konungen med bandage över pannan och sen inte veta var liket placerade sig i konungalängden, det var precisionslättja enligt honom. En historiestarr som dömde dig halvblind för all konst, överallt, alltid, vilket man borde bli retad hårt och länge och noga för. Vilket man blev. Många var det som föll på ”Karl XII 1682–1718”-testet. Konsekvensen blev att farsan såklart hade noll kompisar. Men det fick det vara värt.En attityd till tid detta som då också kom att prägla hans allra sista handling. Den kom senare än hans allra sista ord. För efter hans rosslande kärlekshej till mig denna sommarmorgon satt vi andra och diskuterade författaren Fredrika Bremer som väl levde nån gång mitten av 1700-talet, in på 1800-talet, eller hängde hon med ända in mot sekelskiftet 1900? Medan han föll i halvkoma bredvid, för vad gör man? Tills han bara lyfte armen, ur sin vita sjukhusskjorta, flaxade orimligt irriterat med kritikerfingrarna i den enda nu fungerande handen i en gest som bara kunde betyda: ”Fredrika Bremer, född 1801, död 1865”. Idioter. Kanske en deciliter syre kvar. Så det blev det sista han gjorde: Fixa lite med epok-yrseln kring Fredrika Bremer. Och då gillade han inte ens Fredrika Bremer. Inte alls som han gillade till exempel Carl Larsson. Eller Cederström. Men han gillade mig. Så kan det bli.Han var inte bara sur dock. Ofta grät han av ren förnöjelse över saker som helt enkelt bara var bättre förr. Så det sista vi gjorde tillsammans var att gråta över extra välgjorda vinterkläder. På den allra sista utställningen vi såg ihop, Nordiska Museets ”Om livet i arktiska områden genom tiderna”. Långt inne i den, i en mjukt upplyst monter med mindre harpuner, hängde ett par enorma handsydda antika isbjörnspälsbyxor. Eller nej, inte byxor – ett hårblankt maktslott till benkläder var de. En skulptur av självförtroende till skrädderi, långt före varje industriell idé om dubbelskiktade termolager. Troligen de varmaste byxor som någonsin gjorts! Efter dessa byxor behövdes inga andra byxor! väste han och skrattgrät som han brukade när nåt verkligt tidlöst dök upp. För det gillade han också. Tidlöst. Onödigt att tidsbestämma på grund av bäst konst helt enkelt. Som till exempel Goyas svartglödande krigsskildringar, eller som här, där vi stod inför början och slutet för alla byxor. Sen grät vi lite av lycka.Det blev alltså det sista vi gjorde mer tillsammans.De sista presenterna blev de som rann ur hans hylla med konstböcker jag tömde sen. Han behövde dom inte längre eftersom han dog i den trettioåttonde årstiden. Ur den rann fotografen Sally Manns numera otänkbara bilder på sina oroande nakna barn. Hennes smutsiga sega barnavilddjur i en oändlig loj, ruttnande amerikansk-södern-sommar ligger nu sked i min hylla med den svenske fotografen Lars Tunbjörks nästan förstummande ångestladdade vinterbilder i fotoboken Vinter. Studera gärna till exempel snögubben på sidan 77 där, halvsmält av tristess, vinglande i januarimörkret, täckt i en kappa av gamla avgaser, blickar den sinnesrubbat vinterlåg, snedflinande in i kameran. Så tidsindelas begreppen sommar och vinter i minneshögen från farsan.Man kan ju tillägga att sådär känns inte alls den pyttekorta period som utgörs av den japanska årstiden ”Vetet gror under snön”, 1–4 januari. Men är ju inte är mindre tidsprecis vinter för det och farsan brydde sig inte om Japan tyvärr. Underst ligger i alla fall svensk affischkonst 1968–1978 där tiden stannat helt i orange och rosa hippiekurbitsbokstävers säkra ”Ned med…!” , ”Bort med …!”, ” Fram med …!” Så tidstypiska att han grät igen av förnöjelse.Fast han tyckte ändå mest om Tunbjörk. Som också är död.Jag vet inte vad som blev hans sista ord – hej bara blev konstkritikerns – men somliga upplysta vill hålla sig exakta ända in i sista. Då kan man skriva en dödögonblicksdikt.Lyriken tillhör en zen-buddistisk tradition med rötter i 800-talet som man kan läsa om i boken Diamantfjellene. Där har poeten Erling Kittelsen översatt till norska de sammanfattande livsrader avancerade munkar läste just innan de dog. Ett sista pregnant adjö.Så här blev Wuzhun Shifans, född 1178, död 1249, slutdikt i svensk hemmagjord översättning:Jag kom med tomma händerfortfarande går jag naken runt.Har du fler frågor svarar jagterrassbergs-stenhuvudet.Älskar det här lite, men man lär sig mer av sin far. Så jag har skrivit ned alltihop:Isbjörnspälsbyxor är konst för att de vann materialkampen för bästa vinterkläder innan den ens börjat, så på det sättet svävar de lite bakom, eventuellt framför historien. Tidlösa. Bra.Fredrika Bremer är däremot inte alls flyttbar, hon levde exakt 1801–1865. Och börjar man jonglera med hennes plats i litteraturhistorien har man snart tappat greppet om Gutenberg och då är steget inte långt till Cederström och då är det över. Ridå. Finito. Historielöst. Inte bra.Möjligen är det också bra, tänker jag, att ändå inte vara för noga med det sista man ska säga. För då missar ju kanske ett älskat särkullsbarn sitt dyrbara, dyrbara slut-hej till just sig. Någon gång på tjugotalet.Jenny Telemanteaterkritiker och medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

Jerusalem har sen länge haft en central plats i svenskarnas medvetande och i många klassrum hängde det ofta en karta över det heliga landet, längst fram vid svarta tavlan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Många skolplanscher föreställde också händelser från Bibelns berättelser. Översättningen av Bibeln till svenska gav oss ett nytt gemensamt kulturarv och gjorde många nyfikna på ett land långt borta.Flera upplysta kända svenskar reste till Palestina och delade med sig av sina intryck vilket också fick många att längta till detta heliga land.Hör bland annat om heliga Birgitta, Fredrika Bremer och Selma Lagerlöfs resor.Journalisterna Nathan Shachar och Barbro Hedvall medverkar.Detta är den femte fristående delen av Människor och tros serie om Jerusalem.programledare: Åsa Furuhagenreporter: Carla Sanchezproducent: Anders Diamant

Har du läst världssensationen Sally Salminen? Vet du vilken kvinna man använde för att sälja in Strindberg i utlandet? Ann Lingebrandt reflekterar över en litteraturhistoria där kvinnor glöms bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-04-06.Vem är artonhundratalets största svenska litterära stjärna? Emilie Flygare-Carlén, förstås. Jaså, du har inte läst någonting av henne? Inte fått lära dig om henne i skolan? Nej, trots att hon var den författare som sålde flest böcker både i Sverige och utomlands är hennes litteraturhistoriska status inte den högsta.Vid artonhundratalets mitt var hon däremot på allas läppar. I England och USA närmast slogs översättarna om att få lägga vantarna på hennes senaste bok. Recensenter framhävde den snudd på manliga fastheten i hennes berättelser. När hon genomgår en ögonoperation anses det värt att skriva om i ungersk press.Att Flygare-Carlén producerade så där två romaner om året räckte inte för att mätta läsarnas hunger på svenska familjehistorier. Alltså passade en författare på att skriva egna uppföljare till hennes romaner. Förläggare drog sig inte för att prångla ut andra författares verk under hennes namn. Hon hade blivit ett varumärke. Så till den grad att när August Strindberg senare skulle marknadsföras på tjeckiska, fungerade Flygare-Carlén som draghjälp. Det här berättar litteraturprofessorn Yvonne Leffler i “Swedish women's writing on export”, en antologi som presenterar ny forskning om svensk litteratur på den internationella marknaden utifrån digitala databaser. Den väcker tankar om att historieskrivning inte är en självklar sak.De en gång så älskade och sedermera brutalt bortglömda författarna tillhör en egen kategori: de slocknade stjärnorna. De utgör ett slags skuggkanon. Skuggor som berättar om vägar som växt igen, ideal som vissnat.Att något är det mest uppmärksammade i sin tid behöver ju inte betyda att det har störst chans att överleva. Kanske är det inte så underligt att det som gick hem 1840 inte känns superhett 180 år senare. Men det kan gå betydligt snabbare än så att förpassas till glömskan. Ett exempel på det är Sally Salminen.I oktober 1936 blir hon, en småbrukardotter från Åland som emigrerat till USA för att bli hembiträde, förstasidesnyhet i New York. Hon har vunnit en svensk-finsk romanpristävling och manuset hon skrivit på under sena kvällar i sin pigkammare ska ges ut. Plötsligt vill alla ha tag i Sally Salminen: journalister, litterära agenter, filmmänniskor. Ena dagen vid diskbaljan, andra dagen ­ett litterärt stjärnskott – det är en framgångssaga som är helt oemotståndlig i depressionens USA. Det skämtas om den skrivande pigan, hennes arbetsgivare intervjuas och själv är hon så efterfrågad att hon blir gråtfärdig av trötthet.Jag hade knappt hört talas om Salminen när jag började läsa Ulrika Gustafssons högintressanta biografi ”Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen”, som sätter ljuset på en författare som trots sin berömmelse helt hamnat i litteraturhistoriens marginal. Det var inte bara i USA hon blev en snackis, också hemma i Norden ville alla ha tag i den nya författaren. Hon kan knappt ta ett obevakat steg och turister kommer i båtlaster till Åland och knackar på i barndomshemmet. Dagens Nyheter publicerar en skämtteckning om hur författaren måste fly till Stockholm för att komma undan de påträngande läsarna.I den mån Salminen fortfarande är känd är det för den prisvinnande debutromanen, ”Katrina”. Att den väckte uppståndelse är inte underligt. Det är en sådan där roman som omedelbart griper tag och målar upp personerna så att man tycker sig ha mött dem i levande livet. Katrina är den stolta bondflickan från Österbotten som förälskar sig i en storskrävlande sjöman och hamnar i det torftigaste rucklet på Åland. Men hon låter sig inte brytas ner. Hon är en torparnas Robinson Crusoe, som kan få äppelträd att växa på en mager berghäll och kräver att också en fattig människa ska mötas med respekt.När ”Katrina” publicerades fick den översvallande recensioner. Salminen jämfördes med Sigrid Undset och inte minst med Selma Lagerlöf. Och Lagerlöf själv uppskattade boken: ”Ingen, som läser denna bok till slut, kommer att ångra sig”, lovade hon. Redan första året kom romanen ut i femton svenska upplagor och översattes snart till ett tjugotal språk. Hon föreslogs till och med tre år i rad till Nobelpriset i litteratur.Hur kunde en så omsusad författare sedan bara glömmas bort? Var hon inget annat än ett one-hit-wonder?. Ulrika Gustafssons bok ger en nästan thrilleraktig skildring av hur en författares rykte kan sjunka redan under hennes livstid. Först får Salminens andra bok, ”Den långa våren”, ett något avvaktande mottagande. Sedan får varje nyutkommen bok lite svalare recensioner och med tiden anses författarskapet mer och mer misslyckat. Till slut börjar det till och med ryktas om att ”Katrina” inte så mycket var Salminens eget verk som ett resultat av förlagets kraftiga omarbetningar.En anledning till skepsisen kan vara att realism och folklivsskildringar inte stod särskilt högt i kurs på den finlandssvenska litteraturscenen. Här var man urban och modern, och skrev stilistiskt experimentella böcker i linje med det europeiska avantgardet. En självlärd kvinnlig proletärförfattare var en främmande fågel.Vilka mekanismer är det då som gör att vissa författare koms ihåg och andra glöms bort? Popularitet kan i sig vara något som gör att en författare skrivs ut ur litteraturhistorien. Man märker hur föraktet över försäljningsframgångarna dryper när somliga kritiker uttalar sig om Salminen. Folksmak, heter det med avsmak.Könet är också en faktor, inte minst i kombination med just popularitet. Om vi går tillbaka till artonhundratalet var det i hög grad kvinnornas århundrade. Under några decennier kunde det faktiskt vara en marknadsmässig fördel att vara kvinnlig författare. Det var i första hand de svenska kvinnliga romanförfattarna som översattes och lästes utomlands: tillsammans med Emilie Flygare-Carlén stod Fredrika Bremer och Marie Sophie Schwartz för 80 procent av den litterära exporten från Sverige. Långt innan dagens deckardrottningar skapade de en hajp kring svensk litteratur.Att Emilie Flygare-Carlén var vår främsta litterära exportvara gör henne förvisso inte automatiskt viktigare än kollegan Carl Jonas Love Almqvist, som rönte ett blygsamt intresse utomlands – litteraturhistorien är inte en bästsäljarlista. Men det är påtagligt hur många just kvinnliga författare som har knuffats ut ur litteraturens finrum. Och kunskapen om hur ansedd Flygare-Carlén var ger en klarare bild av tiden och hur historieskrivningens process ser ut. Från att ha tagits på allvar som en författare som konkurrerade med Charles Dickens och Alexandre Dumas och recenserades i högstatustidningar, fick hon stämpeln populärlitteratur. Förödande för det litterära ryktet.Fördelen med att vara bortglömd är att man kan bli återupptäckt. Att väcka något ur sin dvala har en särskild sorts magi: en blek skugga kan förvandlas till en levande klassiker. Där går Sally Salminens Katrina över fälten, biter trotsigt ihop tänderna och vägrar trots hungern förödmjuka sig. Som hon själv säger: ”här är en torparkvinna som inte böjer sig”. Jag tror inte att hon böjer sig för litteraturhistoriens glömska heller.Ann Lingebrandt, litteraturkritikerLitteraturYvonne Leffler, Åsa Arping, Jenny Bergenmar, Gunilla Hermansson och Birgitta Johansson Lindh (redaktör Yvonne Leffler): Swedish Women's Writing on Export. Tracing Transnational Reception in the Nineteenth Century, LIR skrifter, 2019Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, Appell Förlag/SLS, 2019Sally Salminen: Katrina (1936), Saga Egmont, E-bok, 2019Sally Salminen: Den långa våren (1939), Saga Egmont, E-bok, 2019

This week on DIEOWA, we're in Bremer County. A prominent lawyer is accused of murdering a former colleague and friend.

Lisa Minnhagen, Generalsekreterare på Fredrika Bremer-förbundet samtalar med Anna Bergkvist, konsult på Styrelsepost om hur professionaliseringen av ideell sektor påverkar sektorn. Behöver vi alltid enRead More

Teach Me Sweden is a Swedish History podcast by comedians Jonathan Rollins (US) and Erik Broström (SE). Each week one of them reads a true story from Swedish History to the other one who likely knows nothing about it.In this episode, Jon teaches Erik about writer Fredrika Bremer. A trailblazing figure, Fredrika wrote about people dealing with everyday issues. She went from writing anonymously to being world-renowned and traveling throughout different regions to learn about the world. Support this podcast at www.patreon.com/teachmesweden Get bonus content on Patreon See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Till namnet är Fredrika Bremer en av Sveriges mest välkända kulturpersonligheter. I många städer finns gator uppkallade efter henne. Men vem var hon egentligen? Fredrika Bremer var en produktiv författare - och en viktig förkämpe för kvinnors rättigheter. Hon reste kors och tvärs över världen och umgicks med sina samtida intellektuella.  Frigörelsen, för kvinnan men framför allt för människan, löper som en röd tråd genom hennes verk. På vilket sätt var Fredrika Bremer liberal? Hur såg hennes relation med Erik Gustaf Geijer ut? Och vad förblir hennes eftermäle? I detta avsnitt pratar vi om Fredrika Bremers liv och verk. Gäst är Björn Hasselgren, senior fellow på Timbro och redaktör för den det senaste tillskottet i Timbro förlags klassikerserie Myndig - Fredrika Bremer i urval. Programledare är Amanda Broberg. 

Litteraturprofessor Eva Borgström beskriver hur kärlek mellan kvinnor skildras i en tid innan saker kan skrivas rakt ut. Namn man inte tänkt på den från gymnasiesvenskan dyker upp och visar sig mer eller mindre toleranta: Fredrika Bremer, Ellen Key, CJL Almqvist, en kille som vill kallas Ågust.

Litteraturprofessor Eva Borgström beskriver hur kärlek mellan kvinnor skildras i en tid innan saker kan skrivas rakt ut. Namn man inte tänkt på den från gymnasiesvenskan dyker upp och visar sig mer eller mindre toleranta: Fredrika Bremer, Ellen Key, CJL Almqvist, en kille som vill kallas Ågust.

100 år av kvinnlig rösträtt! Välkommen till vårt specialavsnitt där vi hyllar fyra liberala kvinnor som bidragit till att förnya och förbättra samhället. I avsnittet hör ni Anders Johnson, författare, historiker och tidigare riksdagsledamot för Liberalerna, samtala med Cecilia Elving, ordförande för Liberala Kvinnor. Tillsammans med våra eminenta gäster får vi oss en riklig historiestund där vi lär oss mer om Selma Lagerlöf, Kerstin Hesselgren, Anna Whitlock och Fredrika Bremer. Samtliga fyra liberala kvinnor som berikat vårt samhälle med klokhet och arbete för kvinnlig rösträtt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Författaren och psykoanalytikern Lou Andreas-Salomé (18611937) påverkade flera berömda manliga kollegor, men är själv svår att få grepp om. Anneli Jordahl söker svar i hennes noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blir aldrig färdig med den rysktyska författaren, kritikern och psykoanalytikern Lou Salomé, född 1861. Hon är en av de motsägelsefulla, traditionell och utmanande fritänkare i samma person. Hon ruskar om en med sina idéer om arbete, kärlek och erotik. Hennes tematik om mäns och kvinnors infantila föreställningar om varandra blir aldrig inaktuella. Jag minns inte om det var med en av Suzanne Brøggers essäer om henne som allting började. Eller om den var ungdomens idoga samlande på Nietzsches verk. Det var alltid detta om, inte av.  De flesta som känner till Lou Salomé har läst någon av de oräkneliga biografierna, men inte hennes egna verk. På svenska finns ett urval med texter, men ingen av de drygt tjugo titlar hon gav ut under sin levnad. Och nycklarna till hennes livsproblematik finns i fiktionen som skrevs på tyska. I novellsamlingen "Menschenkinder" från 1899, som finns i engelsk översättning, möter läsaren kvinnliga resenärer, ofta i tyska alplandskap. De tar in på hotell eller väntar på ett tåg på stationen. En mans fantasier väcks. Kanske är den späda där borta en kärlekslängtande änka? Kanske vill unga flickan bli beskyddad av en fadersfigur? Besvikelsen blir stor när de inleder samtal och han förväxlar blygsel med följsamhet. Det visar sig att kvinnan är läkare, författare eller redaktör för en inflytelserik kulturtidskrift. Jag tänker på resenärer som Fredrika Bremer, eller Ellen Key som flyttade runt i Europa under sex år och för övrigt blev Lou Salomés nära vän. Hur ofta blev de på alla sina resor betraktade som utomjordingar? Ensamhet är en röd tråd, men den oroar inte kvinnorna, de har ju sitt arbete. Männens avbrutna förförelsekonster mynnar ut i anklagelser. En kall självupptagen kvinna. I sin tur är kvinnan besviken över männen som ser ett kön, inte ett intellekt. I ljuset av detta framstår Salomés hållning i kvinnokampen som paradoxal. I slutet av 1800-talet när Den nya kvinnan och Den nya mannen diskuterades, såväl i konsten som i den politiska offentligheten valde hon motrösten. Varför slogs hon inte med dåtidens kända kvinnosakskämpar om rätten till arbete och utbildning? Hon och Ellen Key sågs som antifeminister som menade att kvinnor inte skulle tävla på männens fält. Moderligheten var viktigare. Särskilt intressant med tanke på att de själva inte hade barn och arbetade jämt. I sin essä Der mensch als weib  Människan som kvinna - uppmanade Salomé  kvinnor att framhålla sitt väsens särart. Inte för att underordna sig männen, utan snarare för att upphöja sitt eget väsen, liksom gona sig i att vara just kvinna. Hon såg kvinnan som det första könet, den verkliga människan, bättre lämpad att leva. Det var lätt för henne att odla excentricitet, kan en tänka. Uppvuxen i överklassfamilj i Sankt Petersburg där hennes älskade far var god vän med tsarfamiljen. Efter faderns död 1879 reste Lou och hennes mor till Zürich där kvinnliga studenter var välkomna på universitetet. Hon valde att läsa filosofi, konst och religionshistoria. Under tiden levde hon på sitt apanage från Ryssland och skrev skönlitterärt. I romanen Fenitschka säger den unga studenten Hem, familj, hushållerska och barn det är mig främmande, främmande, främmande Kärlek och äktenskap är inte samma sak. I positionen som ung akademikerkvinna av adlig börd öppnades dörrarna till de burgna och bildade hemmen i Europa. Dåtidens kända feminister blev till en början hennes vänner. En kväll i Rom mötte hon Friedrich Nietzsche. Eftersom hon hade studerat filosofi hade de en del att samtala om. Han blev tagen av hennes skarpa intellekt och bad henne att bli hans lärjunge. Hon blev hon förtörnad. Och det är detta hennes grandiosa NEJ till potenta kulturmän som skapat hennes berömdhet, inte hennes verk. Hon valde att bli först med att ge ut en bok om Nietzsches filosofi i stället. Enligt myten var det hennes nej till giftermål som bidrog till att han hamnade på mentalsjukhus och skrev "Så talade Zarathustra". I sitt liv valde Lou Salomé alltid sitt arbete före kärnfamilj och män som förhindrade henne att leva och arbeta. Fullt logiskt fastnade hon för Henrik Ibsens dramatik och skrev en bok om hans kvinnogestalter. Hon arbetade också som teaterkritiker och det teatrala präglar novellerna i Menschenkinder där författaren är regissören som placerat sina figurer på en scen där de i dialogen intar motstridiga livshållningar. Verklighetens självständiga kvinna utmanar. Männens sårade stolthet förbarnsligar.  Nyckeln finns i titeln Menschenkinder människobarn. Till slut går Lou Salomé med på att gifta sig med den nästan dubbelt så gamla språkforskaren Fred Charles Andreas. Kravet från henne var ett så kallat resonemangsäktenskap som tillät andra erotiska förhållanden. Så blev det. Lous femton år yngre älskare Rainer Maria Rilke gick som son i huset. Då var hon känd författare och han nybörjaren som lade stor vikt vid hennes manusläsning. I biografin Mannen från Prag framhåller Bengt Landgren hur betydelsefull Lou Andreas- Salomés idévärld var för Rilkes diktning, det två resorna i Ryssland satte spår. Det märks också i Rilkes Brev till en ung poet. Han skriver att männens värld är full av brunst rus och rastlöshet och belastad med gamla fördomar och den arrogans som männen vanställt kärleken med. Det skulle kunna stå som baksidestext till novellsamlingen Menschenkinder. Vid femtio plus sadlade Lou Salomé om som yrkeskvinna och började 1912 studera för Sigmund Freud i Wien. De blev kollegor och vänner för livet. I antologin "Erotik och narcissism" som rymmer ett urval av hennes texter och en grundlig introduktion av Ebba-Witt Brattström finns de banbrytande akademiska uppsatserna om det anala och om narcissism.  Det sistnämnda tolkade Salomé uppiggande nog på sitt eget vis som något positivt, inte alls världsfrånvänt, särskilt gällde det för kvinnan. Senare delen av sitt liv tog hon emot analysander i villan Loufried i Göttingen. Hon skrev en bok om Freud och en om Rilke, samt sina memoarer. Tråkiga, ansåg Brøgger med rätta i en essä. Det autofiktiva var inte Lou Salomés kopp te, det är i fiktionen man kommer henne närmast. I novellerna blir kvinnan som väljer sin egen väg genom att skilja sig, avböja uppvaktningar en ständig projektionsyta. Vem är hon? Hysterika. Frigid. Egoistisk. Hennes värsta brott är att hon framstår som attraktiv. Under nazismen stämplades psykoanalysen som ett judiskt påfund och Lou Salomés böcker beslagtogs. Hon dog 1937 i Göttingen, men glömd är hon inte. I Tyskland ges brevväxlingen med Ellen Key ut. 2017 var det premiär för en musikföreställning om hennes liv, skriven av Suzanne Brøgger. En gång när jag intervjuade Brøgger frågade jag om Lou Salomé. Vad tog hon fasta på? När Lous liv ska berättas blir det lite Nietzsche här, lite Rilke där och så Freud. Hon är svår, sa Brøgger. Svår. Hon speglade andra, men aldrig sig själv. Kanske det. Men när jag i mogen ålder åter läser Lou Salomé tycker jag mig få syn på vad som var hennes drivkraft. Det är kärleken till arbetet som är den mest pålitliga passionen. Den varade för livet. Anneli Jordahl, författare Sändes första gången 22-08-2019 Litteratur: Andreas - Salomé, Lou, The Human family, Menschenkinder, University of Nebraska press Andreas Salomé, Lou, Erotik och narcissism, urval: Cia Wedin och Ebba-Witt Brattström Landgren, Bengt, Mannen från Prag, Gidlunds Livingstone, Angela, Lou, biografi med förord af Suzanne Brøgger, översatt från engelska till danska av Gordon Frazer, Rhodos Lou Andreas Salomé 1980, essä i Brygd 1965-1980, av Suzanne Brøgger, översättning Elisabeth Helms, W & W Rilke, Rainer Maria, Brev till en ung poet, Wolf & Theory

Tänä päivänä suomalaistaustaisia ihmisiä on Ruotsissa noin 700 000. Suomalaisia täällä on asunut valtakunnan synnystä alkaen, tuhatkunta vuotta. Myös monet suurista kulttuuripersoonallisuuksista ovat olleet suomalaissyntyisiä. Tässä sarjan toisessa jaksossa avautuu henkilögalleria. Kymmenkunta Ruotsissa viime vuosituhannella asunutta suomalaissyntyistä merkkimiestä ja -naista esittäytyy. Yksi jos toinenkin kirjoitti tai sävelsi, muuan heistä oli keksijä ja Ruotsin akatemian jäsen, etenipä joku arkkipiispaksi asti. Tutustu Ruotsissa asuvien suomalaisten tuhatvuotiseen historiaan! Tässä jaksossa esiin astuvat: karhunkaataja Pekka Huuskoinen, arkkipiispa Karl Henrik Menander, Ruotsin akatemian jäsen ja keksijä Abraham Niklas Edelcrantz, piispa Frans Mikael Franzén, säveltäjä Bernhard Henric Crusell, kirjailijat Fredrika Bremer ja Saara Wacklin, sekä kuvataiteilija Wilhelm von Wright.  Ruotsinsuomalaisten historiasta kertovan Suomalaisten jalanjäljillä -sarjan tuotti Inkeri Lamér vuonna 1999 ja uudelleen toimittivat Soili Huokuna ja Merja Laitinen. Soili Huokuna soili.huokuna@sverigesradio.se Merja Laitinen merja.laitinen@sverigesradio.se

This episode of the Philosophy Tea, focusing on Fredrika Bremer, was recorded and edited at Reginateatern, which also served as the host venue for the event on 9 March 2021.

Hennes reseskildringar är vidunderliga i sin pregnans och reflektionskonst. Litterärt betydande är också romanen Hertha (1856), som väckte opinion för kvinnors rätt att få vara myndiga. Barbro Hedvall, mångårig medarbetare i Expressen och Dagens Nyheter, tidigare förbundssekreterare i Fredrika Bremer Förbundet, samtalar med Peter Luthersson.

Fredrika Bremer (1801-1865) var romanförfattare, feministisk föregångare och samhällsreformator. Med tiden blev hon också världsresenär, något som inte var helt självklart för den tidens kvinnor. Hennes populära reseskildringar nådde en enorm publik både i Sverige och utomlands. Men sina resor i England sammanfattade Bremer istället i en radikal följetong i Aftonbladet. Med skarp blick bevittnade hon alltifrån koleraepidemin, fattigskolor och barnarbete i Manchesters fabriker till Londons herrklubbar och drottning Victorias nya hundkojor. Hon följde kommunismens framväxt – och hennes försvar för kvinnosaken och arbetarrörelsen blev bara starkare. Carina Burman följer i Bremers fotspår och ser en politisk skribent ta form. CARINA BURMAN är författare och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Hon är specialiserad på äldre nordisk litteratur och författare till bland annat en stor biografi över Fredrika Bremer, "Bremer. En biografi" (2001, Albert Bonniers förlag). ANEKDOT ESSÄ är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges bästa forskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler essäer, filmer och alla avsnitt av Bildningspodden hittar du på anekdot.se Regissör: Lars In de Betou
 Inläsare: Magdalena In de Betou Musik: Oskar Schönning Redaktör & producent: Magnus Bremmer

Internationell bästsäljare. Feministisk pionjär. Djurrättsförsvarare. Världsresenär. Kristen socialist. Banbrytande romanförfattare. Fredrika Bremer (1801–1865) var många saker. Veckans avsnitt av Bildningspodden handlar om en av det moderna Sveriges mest inflytelserika och fascinerande personer. Gäster i studion är Anna Bohlin och Carina Burman. Anna Bohlin är litteraturvetare och Bremer-forskare vid Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap vid Stockholms universitet. Carina Burman är författare, kritiker och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, som 2001 utkom med "Bremer. En biografi" på Albert Bonniers förlag. Avsnittet publicerades ursprungligen i december 2015. Bildningspodden är en del av ANEKDOT – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges bästa forskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

Har du läst världssensationen Sally Salminen? Vet du vilken kvinna man använde för att sälja in Strindberg i utlandet? Ann Lingebrandt reflekterar över en litteraturhistoria där kvinnor glöms bort. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vem är artonhundratalets största svenska litterära stjärna? Emilie Flygare-Carlén, förstås. Jaså, du har inte läst någonting av henne? Inte fått lära dig om henne i skolan? Nej, trots att hon var den författare som sålde flest böcker både i Sverige och utomlands är hennes litteraturhistoriska status inte den högsta. Vid artonhundratalets mitt var hon däremot på allas läppar. I England och USA närmast slogs översättarna om att få lägga vantarna på hennes senaste bok. Recensenter framhävde den snudd på manliga fastheten i hennes berättelser. När hon genomgår en ögonoperation anses det värt att skriva om i ungersk press. Att Flygare-Carlén producerade så där två romaner om året räckte inte för att mätta läsarnas hunger på svenska familjehistorier. Alltså passade en författare på att skriva egna uppföljare till hennes romaner. Förläggare drog sig inte för att prångla ut andra författares verk under hennes namn. Hon hade blivit ett varumärke. Så till den grad att när August Strindberg senare skulle marknadsföras på tjeckiska, fungerade Flygare-Carlén som draghjälp. Det här berättar litteraturprofessorn Yvonne Leffler i Swedish womens writing on export, en antologi som presenterar ny forskning om svensk litteratur på den internationella marknaden utifrån digitala databaser. Den väcker tankar om att historieskrivning inte är en självklar sak. De en gång så älskade och sedermera brutalt bortglömda författarna tillhör en egen kategori: de slocknade stjärnorna. De utgör ett slags skuggkanon. Skuggor som berättar om vägar som växt igen, ideal som vissnat. Att något är det mest uppmärksammade i sin tid behöver ju inte betyda att det har störst chans att överleva. Kanske är det inte så underligt att det som gick hem 1840 inte känns superhett 180 år senare. Men det kan gå betydligt snabbare än så att förpassas till glömskan. Ett exempel på det är Sally Salminen. I oktober 1936 blir hon, en småbrukardotter från Åland som emigrerat till USA för att bli hembiträde, förstasidesnyhet i New York. Hon har vunnit en svensk-finsk romanpristävling och manuset hon skrivit på under sena kvällar i sin pigkammare ska ges ut. Plötsligt vill alla ha tag i Sally Salminen: journalister, litterära agenter, filmmänniskor. Ena dagen vid diskbaljan, andra dagen ­ett litterärt stjärnskott det är en framgångssaga som är helt oemotståndlig i depressionens USA. Det skämtas om den skrivande pigan, hennes arbetsgivare intervjuas och själv är hon så efterfrågad att hon blir gråtfärdig av trötthet. Jag hade knappt hört talas om Salminen när jag började läsa Ulrika Gustafssons högintressanta biografi Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, som sätter ljuset på en författare som trots sin berömmelse helt hamnat i litteraturhistoriens marginal. Det var inte bara i USA hon blev en snackis, också hemma i Norden ville alla ha tag i den nya författaren. Hon kan knappt ta ett obevakat steg och turister kommer i båtlaster till Åland och knackar på i barndomshemmet. Dagens Nyheter publicerar en skämtteckning om hur författaren måste fly till Stockholm för att komma undan de påträngande läsarna. I den mån Salminen fortfarande är känd är det för den prisvinnande debutromanen, Katrina. Att den väckte uppståndelse är inte underligt. Det är en sådan där roman som omedelbart griper tag och målar upp personerna så att man tycker sig ha mött dem i levande livet. Katrina är den stolta bondflickan från Österbotten som förälskar sig i en storskrävlande sjöman och hamnar i det torftigaste rucklet på Åland. Men hon låter sig inte brytas ner. Hon är en torparnas Robinson Crusoe, som kan få äppelträd att växa på en mager berghäll och kräver att också en fattig människa ska mötas med respekt. När Katrina publicerades fick den översvallande recensioner. Salminen jämfördes med Sigrid Undset och inte minst med Selma Lagerlöf. Och Lagerlöf själv uppskattade boken: Ingen, som läser denna bok till slut, kommer att ångra sig, lovade hon. Redan första året kom romanen ut i femton svenska upplagor och översattes snart till ett tjugotal språk. Hon föreslogs till och med tre år i rad till Nobelpriset i litteratur. Hur kunde en så omsusad författare sedan bara glömmas bort? Var hon inget annat än ett one-hit-wonder?. Ulrika Gustafssons bok ger en nästan thrilleraktig skildring av hur en författares rykte kan sjunka redan under hennes livstid. Först får Salminens andra bok, Den långa våren, ett något avvaktande mottagande. Sedan får varje nyutkommen bok lite svalare recensioner och med tiden anses författarskapet mer och mer misslyckat. Till slut börjar det till och med ryktas om att Katrina inte så mycket var Salminens eget verk som ett resultat av förlagets kraftiga omarbetningar. En anledning till skepsisen kan vara att realism och folklivsskildringar inte stod särskilt högt i kurs på den finlandssvenska litteraturscenen. Här var man urban och modern, och skrev stilistiskt experimentella böcker i linje med det europeiska avantgardet. En självlärd kvinnlig proletärförfattare var en främmande fågel. Vilka mekanismer är det då som gör att vissa författare koms ihåg och andra glöms bort? Popularitet kan i sig vara något som gör att en författare skrivs ut ur litteraturhistorien. Man märker hur föraktet över försäljningsframgångarna dryper när somliga kritiker uttalar sig om Salminen. Folksmak, heter det med avsmak. Könet är också en faktor, inte minst i kombination med just popularitet. Om vi går tillbaka till artonhundratalet var det i hög grad kvinnornas århundrade. Under några decennier kunde det faktiskt vara en marknadsmässig fördel att vara kvinnlig författare. Det var i första hand de svenska kvinnliga romanförfattarna som översattes och lästes utomlands: tillsammans med Emilie Flygare-Carlén stod Fredrika Bremer och Marie Sophie Schwartz för 80 procent av den litterära exporten från Sverige. Långt innan dagens deckardrottningar skapade de en hajp kring svensk litteratur. Att Emilie Flygare-Carlén var vår främsta litterära exportvara gör henne förvisso inte automatiskt viktigare än kollegan Carl Jonas Love Almqvist, som rönte ett blygsamt intresse utomlands litteraturhistorien är inte en bästsäljarlista. Men det är påtagligt hur många just kvinnliga författare som har knuffats ut ur litteraturens finrum. Och kunskapen om hur ansedd Flygare-Carlén var ger en klarare bild av tiden och hur historieskrivningens process ser ut. Från att ha tagits på allvar som en författare som konkurrerade med Charles Dickens och Alexandre Dumas och recenserades i högstatustidningar, fick hon stämpeln populärlitteratur. Förödande för det litterära ryktet. Fördelen med att vara bortglömd är att man kan bli återupptäckt. Att väcka något ur sin dvala har en särskild sorts magi: en blek skugga kan förvandlas till en levande klassiker. Där går Sally Salminens Katrina över fälten, biter trotsigt ihop tänderna och vägrar trots hungern förödmjuka sig. Som hon själv säger: här är en torparkvinna som inte böjer sig. Jag tror inte att hon böjer sig för litteraturhistoriens glömska heller. Ann Lingebrandt, litteraturkritiker Litteratur Yvonne Leffler, Åsa Arping, Jenny Bergenmar, Gunilla Hermansson och Birgitta Johansson Lindh (redaktör Yvonne Leffler): Swedish Women's Writing on Export. Tracing Transnational Reception in the Nineteenth Century, LIR skrifter, 2019 Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, Appell Förlag/SLS, 2019 Sally Salminen: Katrina (1936), Saga Egmont, E-bok, 2019 Sally Salminen: Den långa våren (1939), Saga Egmont, E-bok, 2019

Har du läst världssensationen Sally Salminen? Vet du vilken kvinna man använde för att sälja in Strindberg i utlandet? Ann Lingebrandt reflekterar över en litteraturhistoria där kvinnor glöms bort. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vem är artonhundratalets största svenska litterära stjärna? Emilie Flygare-Carlén, förstås. Jaså, du har inte läst någonting av henne? Inte fått lära dig om henne i skolan? Nej, trots att hon var den författare som sålde flest böcker både i Sverige och utomlands är hennes litteraturhistoriska status inte den högsta. Vid artonhundratalets mitt var hon däremot på allas läppar. I England och USA närmast slogs översättarna om att få lägga vantarna på hennes senaste bok. Recensenter framhävde den snudd på manliga fastheten i hennes berättelser. När hon genomgår en ögonoperation anses det värt att skriva om i ungersk press. Att Flygare-Carlén producerade så där två romaner om året räckte inte för att mätta läsarnas hunger på svenska familjehistorier. Alltså passade en författare på att skriva egna uppföljare till hennes romaner. Förläggare drog sig inte för att prångla ut andra författares verk under hennes namn. Hon hade blivit ett varumärke. Så till den grad att när August Strindberg senare skulle marknadsföras på tjeckiska, fungerade Flygare-Carlén som draghjälp. Det här berättar litteraturprofessorn Yvonne Leffler i Swedish womens writing on export, en antologi som presenterar ny forskning om svensk litteratur på den internationella marknaden utifrån digitala databaser. Den väcker tankar om att historieskrivning inte är en självklar sak. De en gång så älskade och sedermera brutalt bortglömda författarna tillhör en egen kategori: de slocknade stjärnorna. De utgör ett slags skuggkanon. Skuggor som berättar om vägar som växt igen, ideal som vissnat. Att något är det mest uppmärksammade i sin tid behöver ju inte betyda att det har störst chans att överleva. Kanske är det inte så underligt att det som gick hem 1840 inte känns superhett 180 år senare. Men det kan gå betydligt snabbare än så att förpassas till glömskan. Ett exempel på det är Sally Salminen. I oktober 1936 blir hon, en småbrukardotter från Åland som emigrerat till USA för att bli hembiträde, förstasidesnyhet i New York. Hon har vunnit en svensk-finsk romanpristävling och manuset hon skrivit på under sena kvällar i sin pigkammare ska ges ut. Plötsligt vill alla ha tag i Sally Salminen: journalister, litterära agenter, filmmänniskor. Ena dagen vid diskbaljan, andra dagen ­ett litterärt stjärnskott det är en framgångssaga som är helt oemotståndlig i depressionens USA. Det skämtas om den skrivande pigan, hennes arbetsgivare intervjuas och själv är hon så efterfrågad att hon blir gråtfärdig av trötthet. Jag hade knappt hört talas om Salminen när jag började läsa Ulrika Gustafssons högintressanta biografi Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, som sätter ljuset på en författare som trots sin berömmelse helt hamnat i litteraturhistoriens marginal. Det var inte bara i USA hon blev en snackis, också hemma i Norden ville alla ha tag i den nya författaren. Hon kan knappt ta ett obevakat steg och turister kommer i båtlaster till Åland och knackar på i barndomshemmet. Dagens Nyheter publicerar en skämtteckning om hur författaren måste fly till Stockholm för att komma undan de påträngande läsarna. I den mån Salminen fortfarande är känd är det för den prisvinnande debutromanen, Katrina. Att den väckte uppståndelse är inte underligt. Det är en sådan där roman som omedelbart griper tag och målar upp personerna så att man tycker sig ha mött dem i levande livet. Katrina är den stolta bondflickan från Österbotten som förälskar sig i en storskrävlande sjöman och hamnar i det torftigaste rucklet på Åland. Men hon låter sig inte brytas ner. Hon är en torparnas Robinson Crusoe, som kan få äppelträd att växa på en mager berghäll och kräver att också en fattig människa ska mötas med respekt. När Katrina publicerades fick den översvallande recensioner. Salminen jämfördes med Sigrid Undset och inte minst med Selma Lagerlöf. Och Lagerlöf själv uppskattade boken: Ingen, som läser denna bok till slut, kommer att ångra sig, lovade hon. Redan första året kom romanen ut i femton svenska upplagor och översattes snart till ett tjugotal språk. Hon föreslogs till och med tre år i rad till Nobelpriset i litteratur. Hur kunde en så omsusad författare sedan bara glömmas bort? Var hon inget annat än ett one-hit-wonder?. Ulrika Gustafssons bok ger en nästan thrilleraktig skildring av hur en författares rykte kan sjunka redan under hennes livstid. Först får Salminens andra bok, Den långa våren, ett något avvaktande mottagande. Sedan får varje nyutkommen bok lite svalare recensioner och med tiden anses författarskapet mer och mer misslyckat. Till slut börjar det till och med ryktas om att Katrina inte så mycket var Salminens eget verk som ett resultat av förlagets kraftiga omarbetningar. En anledning till skepsisen kan vara att realism och folklivsskildringar inte stod särskilt högt i kurs på den finlandssvenska litteraturscenen. Här var man urban och modern, och skrev stilistiskt experimentella böcker i linje med det europeiska avantgardet. En självlärd kvinnlig proletärförfattare var en främmande fågel. Vilka mekanismer är det då som gör att vissa författare koms ihåg och andra glöms bort? Popularitet kan i sig vara något som gör att en författare skrivs ut ur litteraturhistorien. Man märker hur föraktet över försäljningsframgångarna dryper när somliga kritiker uttalar sig om Salminen. Folksmak, heter det med avsmak. Könet är också en faktor, inte minst i kombination med just popularitet. Om vi går tillbaka till artonhundratalet var det i hög grad kvinnornas århundrade. Under några decennier kunde det faktiskt vara en marknadsmässig fördel att vara kvinnlig författare. Det var i första hand de svenska kvinnliga romanförfattarna som översattes och lästes utomlands: tillsammans med Emilie Flygare-Carlén stod Fredrika Bremer och Marie Sophie Schwartz för 80 procent av den litterära exporten från Sverige. Långt innan dagens deckardrottningar skapade de en hajp kring svensk litteratur. Att Emilie Flygare-Carlén var vår främsta litterära exportvara gör henne förvisso inte automatiskt viktigare än kollegan Carl Jonas Love Almqvist, som rönte ett blygsamt intresse utomlands litteraturhistorien är inte en bästsäljarlista. Men det är påtagligt hur många just kvinnliga författare som har knuffats ut ur litteraturens finrum. Och kunskapen om hur ansedd Flygare-Carlén var ger en klarare bild av tiden och hur historieskrivningens process ser ut. Från att ha tagits på allvar som en författare som konkurrerade med Charles Dickens och Alexandre Dumas och recenserades i högstatustidningar, fick hon stämpeln populärlitteratur. Förödande för det litterära ryktet. Fördelen med att vara bortglömd är att man kan bli återupptäckt. Att väcka något ur sin dvala har en särskild sorts magi: en blek skugga kan förvandlas till en levande klassiker. Där går Sally Salminens Katrina över fälten, biter trotsigt ihop tänderna och vägrar trots hungern förödmjuka sig. Som hon själv säger: här är en torparkvinna som inte böjer sig. Jag tror inte att hon böjer sig för litteraturhistoriens glömska heller. Ann Lingebrandt, litteraturkritiker Litteratur Yvonne Leffler, Åsa Arping, Jenny Bergenmar, Gunilla Hermansson och Birgitta Johansson Lindh (redaktör Yvonne Leffler): Swedish Women's Writing on Export. Tracing Transnational Reception in the Nineteenth Century, LIR skrifter, 2019 Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, Appell Förlag/SLS, 2019 Sally Salminen: Katrina (1936), Saga Egmont, E-bok, 2019 Sally Salminen: Den långa våren (1939), Saga Egmont, E-bok, 2019

Fredrika Bremer betraktas som en av pionjärerna i kampen för jämställdhet i Sverige. När hon föds är den generella synen på kvinnan att hon är en ofullständig man. Efter att Fredrikas förmyndare och bror förlorar de pengar hon tjänat på sina böcker, skriver hon boken Hertha som blir ett kraftfullt inlägg i debatten om jämställdhet mellan könen. 1863 ändras lagen så att ogifta kvinnor automatiskt blir myndiga vid 25 års ålder, en ändring som många menar Fredrika Bremer hade en viktig roll i.

Fredrika Bremer betraktas som en av pionjärerna i kampen för jämställdhet i Sverige. När hon föds är den generella synen på kvinnan att hon är en ofullständig man. Efter att Fredrikas förmyndare och bror förlorar de pengar hon tjänat på sina böcker, skriver hon boken Hertha som blir ett kraftfullt inlägg i debatten om jämställdhet mellan könen. 1863 ändras lagen så att ogifta kvinnor automatiskt blir myndiga vid 25 års ålder, en ändring som många menar Fredrika Bremer hade en viktig roll i.

Anna Lisa Wärnlöf, alias Claque, har aldrig fått en framträdande plats i den svenska litteraturen. Men hon är en av våra stora stilister, tycker Ulrika Knutson som hyllar Pella-böckernas skapare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Varför är det så svårt att tala om det som betytt allra mest, också böcker? Därför att man är rädd att avslöja sitt innersta, förstås, och finna det banalt. Men om det skulle vara så, så är det inte Anna-Lisa Wärnlöfs fel. Någon sa häromdagen att om Anna-Lisa Wärnlöf, med signaturen Claque, hade varit karl, så hade hon stått ordentligt synlig på klassikerhyllan: avdelningen stilister, mellan Per Rådström och Claes Hylinger.  Visst skulle det vara så! Men förklädd till flickbok och kåseri är Claque för alltid utstraffad från den riktiga litteraturen. Ha. På ofattbara sju år, 1958-1965  skriver hon de fyra romanerna om Pella, tre om den buttra Fredrike och hennes krets, och så den märkliga barndomsbiografin Boken om Agnes, 1963. Detta är Claques litterära verk och värld, som nu alltså lever ett rikt liv under klassikerhyllan, under radarn, och älskas hett i hemlighet. Hon går som ett mycel genom bibiotek och antikvariat. Varhelst du minst anar det kan du hitta en läsare flaskmatad med Pella-sentenser. De sitter som slaktstämplar, går aldrig ur. Den som först kom ut ur garderoben som Pella-beroende var Gun-Britt Sundström, ett stilistiskt barn av Sören Kirkegaard och Claque. Anna-Lisa Wärnlöf född 1911, död 1987 var som mest verksam under det tidiga sextiotalet, samtida med miljonprogrammet. Hennes ton gycklar med det andliga rivningsraseriet, den snabba nivelleringen i demokratins namn; en estetisk protest besläktad med Olle Adolphsons visor. Hos Claque finns samma ironiska melankoli, och sinne för ordens poesi. Hos Olle var det "nedisad Volvo med släp", och "kokt kummel med äggsås". Anna-Lisa har samma blick för det konkreta. Majorskan sitter i skymningen och "njuter av att ha två tummar", Pella kräks i duffelkragen vid tanken på att trassla till altaret i tolv meter organza.                                                                                              I fyrtio år övade hon sig som kåsör i Svenska Dagbladet, uppskattad men skygg. På fyrtio år satte hon inte sin fot på redaktionen. Men lilla Pella och farmor Majorskan och tant Signhild levde redan och verkade för fullt i tidningen när Wärnlöf romandebuterade med Pellas bok 1958. När jag mötte Pella i början av sjuttiotalet var de här böckerna bara tio-femton år gamla, ändå speglade de en försvunnen värld, med exotiska inslag av flickskolor, hembiträden och bostadsbrist. Och spridda skurar av borgerlig bildning, som om det hade varit något fullt normalt och ingenting att oroa sig över. Pella själv läste böcker av Proust, Dickens och Cora Sandel och hon gjorde det med ett självklart välbehag, utan känslor av skam. Detta var inte förenligt med min tonårskultur i början av sjuttiotalet, som utspelade sig i en atmosfär av V-jeans, tristess och symfonisk rock. Om jag hade velat spegla den atmosfären i litteratur så gav Kerstin Thorvall, Sven Wernström och Max Lundgren utmärkta möjligheter, i ungdomsromanens guldålder. Men böckerna om Pella ägnar sig inte bara åt spegling, utan gläntar på kommande liv. De kan man till stora delar läsa om, och växa med. Anna-Lisa Wärnlöf låter tonåringens världsbild möta riktigt gamla människors, och mycket små barns. En åtta månaders baby kan vara en stark personlighet hos Claque, som kan väcka dina antipatier också. Att föräldrar och barn, särskilt mödrar och barn, inte självklart finner varandra är en del av Claqueböckernas tidlösa innehåll. Och oavsett ålder får alla inblandade behålla sin integritet och sina passioner. Passion kan uttryckas av också av det lilla barnet. Som i Boken om Agnes, när småflickorna har skiljts åt och katastrofen ligger i öppen dager. Om hjärtat är krossat spelar det ingen roll om man är sex eller sextio år. Så här uttrycker sig den lilla Anna-Lisa: "Jag var Agneslös, och inte mer med det. Hur gör man när man hänger sig? Jag hade en pilbåge. Kanalen." Humor kan vara hjärtskärande, om den paras med livsinsikt. Att våra personligheter är så oföränderliga, att vi liknar oss själva som barn, är också en drabbande insikt. Inte särskilt behaglig. Det borde vi tänka lite mer på i vår tid, när vi vuxna är så stressade att vi inte står ut med att se barnen ha tråkigt. Eller ens tanken på att de har tråkigt! Hur de egentligen har det orkar vi inte ta reda på. Läste nyss en rubrik om att folk minutplanerar barnkalasen för att för död och pina inte riskera att barnen ser sin egen leda i vitögat. Vad skulle inte Claque kunna ha gjort av det ämnet? Vissa ämnen har hon klokt avstått ifrån sexualiteten till exempel. Det bidrar till den goda tidlösheten. Erotiken uttrycks mer genom längtan och bilder som man inte glömmer: som Älskar du mig? sa Ulf Jacob. Obetydligt, sa jag, och tänderna mjuknade i min mun. Jag kan inte minnas att jag saknade explicit erotik den fanns ju att tillgå överallt annars, för den som var läskunnig. Nej, Pella tillfredsställde andra behov. De två avgörande var den moralfilosofiska diskussionen, och stilens narkomani. Anna-Lisa Wärnlöfs stil är beroendeframkallande. Och smittsam. En pretentiös hållning ser jag  automatiskt som "ett öde stort som en mössa". Att det inte är min egen bild ha jag glömt för länge sedan. Men ingen når Claques avvägda blandning av under- och överdrifter, och utförda aforismer, som kan rymma en världsbild: "Om ett barn ber om ett snöre, avfärda det inte med en kyss. Ge det ett snöre". Punktens placering är också viktig. Den surt förvärvade slutsatsens markering. Ge det ett snöre. Claque strör gärna ut små hälsningar till egna inspirationskällor. Den märkligaste möter vi i Pellas andra bok, där hon just har blivit kär i Ulf Jacob. På artonårsdagen ger han henne en nött gammal bok: "Läs den tös, du får den. Den är skriven för sådana som du och jag." Den repliken är lömsk, riktad till intellektuella flickstackare med garden nere den går via trosorna, kan man säga. Men om man ska sublimera den boken får man jobba duktigt. Boken är En drömmares dagbok, av den schweiziske artonhundratalsförfattaren Henri Frederic Amiel. Det blir en ganska rolig effekt när Pella och Ulf Jacob står och smusslar med Amiel, samtidigt som deras kompisar diggar Sinatra och Bill Haley på skivspelaren i rummet intill. Amiels En drömmares dagbok blev på sin tid kult bland hyperkänsliga esteter i hela Europa, kärleksfullt översatt av en av den svenska litteraturens mest ömhudade kritiker, nämligen Klara Johanson; hon som recenserade allt, som inte kunde låta bli att recensera solnedgången. Ett nytt drama varje kväl. Klara Johansons andra stora idol var för övrigt Fredrika Bremer, vars spetsprydliga feminism viftar fram överallt i Pellas farmor Majorskans referenser. Klara Johanson är en av Claques viktiga förebilder bland estetiska ironiker Oscar Wilde en annan och så förstås Cora Sandel och Marcel Proust. Anna-Lisa Wärnlöf bakar också Madeleinekakor, med kärlek och smör, och psykiska trauman. En bild som återkommer i flera av böckerna, troligen självupplevd, är när några några clowner fallit i vattnet, och människorna på stranden skrattar av hjärtans lust, men tystnar när en av clownerna bärs bort, drunknad. Barnet grips av en förlamande ödslighet, identiteten brister. Som det står i Boken om Agnes: "Det slog mig att jag kanske inte var någon liten flicka. Kanske var jag en pojke. Kanske var jag ett troll eller möjligen något slags djur." Det är det som alla Claques texter handlar om.  Att skrapa ihop de spridda bitarna av sig själv, till ett slags mönster. Ulrika Knutson, journalist och författare Anna Lisa Wärnlöfs bibliografi Kåserier 1949 Mans gamman (Bonnier) 1954 För läsarens skull (Rabén & Sjögren/Vi, under signaturen Claque) 1957 Om Ni behagar (Bonnier, under signaturen Claque) 1958 Skaffa julgran (Bonnier, under signaturen Claque) Ungdomsböcker 1958 Pellas bok (Svensk läraretidning) 1959 Pellas andra bok 1960 Pella i praktiken 1961 Pojken en trappa upp 1962 Fredrikes barn 1963 Boken om Agnes 1964 Ingkvist 1965 Lennerboms: den fjärde boken om Pella Övrigt "En diktare, en prins och Aldebaran". I: Något att lära av varandra (Relationskonsult, 1974) Översättningar Elisabeth Janet Gray: Tomi i Tokyo (The cheerful heart) (Svensk läraretidning, 1962) Margaretha Shemin: De små ryttarna (The little riders) (Svensk läraretidning, 1965) Elaine L. Konigsburg: Jennifer och jag (Jennifer, Hecate, Macbeth, William McKinley, and me, Elizabeth) (Svensk läraretidning, 1968) Källa: Wikipedia

Trots decenniers diskussion, saknas många viktiga kvinnliga författarskap fortfarande på universitetens kurslistor och i den litterära offentligheten. P1 Kultur ägnar dagens program åt frågan: Varför? Det är litteraturvetarna och kulturjournalisterna Ingrid Elam, med erfarenhet från Göteborgs universitet, och Victor Malm - med en färsk doktorsavhandling från Lunds universitet - som tillsammans med litteraturprofessor Margaretha Fahlgren från Uppsala universitet vrider och vänder på saken. Hur kommer det sig att två tredjedelar av all skönlitteratur på grundkursen i litteraturvetenskap på våra största universitet ännu är skriven av manliga författare? Varför glömdes till exempel romanförfattaren Fredrika Bremer, som en gång såldes i amerikanska massupplagor och kallades "Nordens Jane Austen", bort så grundligt - medan Jane Austen själv filmatiseras om och om igen? Och hur många vet i dag att en internationell succéförfattare som Emelie Flygare-Carlén användes för att sälja in August Strindberg i utlandet? Med utgångspunkt från Kulturnytts granskning av universitetens kurslistor, och en färsk forskningsrapport om hur mycket mer framgångsrika internationellt svenska kvinnliga 1800-talsförfattare var än nuförtiden betydligt mer kända manliga motsvarigheter, diskuterar vi saken i historiens ljus och mörker. Dessutom får vi en kort rapport från poeten Burcu Sahin, som blivit en modern svensk kvinnlig författare på export - då hennes prisade debutsamling, "Broderier", översatts till spanska och just nu lanseras i Mexiko. Dagens OBS-essä anknyter till Greta Thunbergs tal i FN häromdagen - och handlar om hur vårt moraliska ansvar egentligen ser ut för kommande generationer vad gäller klimatfrågan. Den är gjord av idéhistorikern Julia Nordblad. Programledare: Gunnar Bolin. Producent: Mattias Berg.

Bibliotekarien Anna Carlén berättar om den svenska feministiska ikonen Fredrika Bremer och vi diskuterar boken "Herta -eller en själs historia".

Författaren som kämpade för kvinnors rättigheter och blev känd över hela världen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Internationell bästsäljare. Feministisk pionjär. Djurrättsförsvarare. Världsresenär. Kristen socialist. Banbrytande romanförfattare. Fredrika Bremer (1801–1865) var många saker. Veckans avsnitt av Bildningspodden handlar om en av det moderna Sveriges mest inflytelserika och fascinerande personer. Gäster i studion är litteraturvetarna Anna Bohlin och Carina Burman. Bildningspodden produceras av Magnus Bremmer och Klas Ekman i samarbete med Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet. Tekniker: Henrik Nordgren.

Fredrika Bremer (1801-1865) gjorde sig ett namn med en svärm romaner under 1830-och 1840-talet. Men hennes främsta insatser tillhör slutfasen av hennes liv. Då gav hon sig ut på långvariga, vidsträckta och strapatsrika resor. Till "den nya världen": Förenta staterna. Och i "den gamla världen": Palestina och de områden som hade utgjort det forna Hellas. Hennes reseskildringar är vidunderliga i sin pregnans och reflektionskonst. Litterärt betydande är också romanen Hertha (1856), som väckte opinion för kvinnors rätt att få vara myndiga. Barbro Hedvall, mångårig medarbetare i Expressen och Dagens Nyheter, tidigare förbundssekreterare i Fredrika Bremer Förbundet, samtalar med Peter Luthersson. Producerat av Svenska Filmbolaget 2015.

Ulrika Rogland belönades i år med Fredrika Bremer-förbundets BRA-pris för sina exceptionella insatser för jämställdhet. Ulrika Rogland beskrivs som en av landets främsta åklagare men som har valt att kliva av sitt uppdrag. Det s.k Alexandra-målet lade grunden till den svenska groominglagstiftningen och det arbete som pågår mot grooming idag. Idag arbetar Ulrika Rogland som målsägarbiträde och hon föreläser för att fortsätta att skapa och driva opinion. Tidigare pristagare från Fredrika Bremer-förbundet har bland andra varit Mona Sahlin och Ingvar Carlsson     See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Historien om Margareta Klipper som lurades bort från hemmet och hamnade på en fransk bordell har berättats i långa tider på öarna i Göteborgs norra skärgård. Om den är sann vet ingen, men säkert är att den har fungerat i avskräckande syfte. Runt förra sekelskiftet gjordes stora ansträngningar för att unga kvinnor inte skulle ge sig av hemifrån. Det man var rädd för var att unga kvinnor skulle bli offer för det som kallades för vit slavhandel. Flera föreningar, både i Sverige och utomlands arbetade för att upplysa och praktiskt hjälpa unga kvinnor som var på resande fot. Historien om Margareta Klipper Det berättas att Margareta Klipper var en kaptensdotter som kom från Instön, en ö innanför Marstrand. När hon förlorade sina föräldrar och sin bror hamnade hon på Björkö, lite längre söderut längs kusten. Där på en plats som heter Björkö huvud, kom hon i tjänst som piga hos en annan gammal Instö-bo, Anders Svensson. Hos honom och hans fru fick Margareta bland annat den viktiga uppgiften att ta hand om familjens lille son Alexander. Historien om Margareta Klipper och hennes hemska öde är som ett skillingtryck. Själva kulmen på berättelsen är placerad i augusti 1789. Bengt Knutsson som är hembygdsforskare på Björkö kan berättelsen väl. -Den här dagen i Augusti 1789 var Margareta ensam hemma, eftersom hennes husbondefolk hade gått iväg till grannarna tillsammans med barnen, berättar han. -Hon satt på farstutrappan när det kom två sjömän vandrande upp från hamnen vid Björkö huvud och de frågade om de kunde få köpa lite mjölk och ägg. De två berättade att de kommit till Björkö med ett franskt skepp som låg nere i hamnen, och efter en stund erbjöd de henne att följa med ner för att titta på skeppet. Det gjorde hon, och det visade sig vara ett fint fartyg med ett överdåd av lyx. De samma sig nere i salongen och hade trevligt, när det plötsligt kom en man och sa att de genast måste ge sig av till Kalvsund, som ligger ett par kilometer från platsen där de satt. -Men när de närmade sig Kalvsund påstod de plötsligt att de inte kunde gå in till Kalvsund utan genast måste ge sig av till sin hemmahamn i  Normandie. Det går förstås riktigt illa. Berättelsen om Margareta Klipper fortsätter med hur hon själv förstår hur illa det är ställt. När hon kom till Frankrike förstod hon att hon kidnappats och blivit föremål för vit slavhandel och skulle hamna på ett glädjehus, berättar Bengt. Hon arbetade på den franska bordellen i ett par år, när en kapten vid namn Paul Sand fick höra talas om henne och köpte henne fri. Efter ett år gifte de sig, de fick flera barn, och med tiden barn-barn. Det äldsta barnbarnet hette Edmund Sand och han blev lots i den franska hamnen Rouen. Och så kommer dagen då han ska lotsa ett svenskt fartyg in till kaj. -Edmund hörde att de talade svenska på båten, och snart stod det klart att den svenske kaptenen var från Björkö. Edmund bjöd hem honom för att han skulle få träffa sin svenska farmor Margareta, som blev överlycklig för att få livstecken hemifrån. Den svenske kaptenen, som sägs ha hetat Sven Nilsson, berättade för Margareta om allt som hänt hemma på Björkö under alla år hon hade varit borta. Hon fick veta att Alexander numer var en viktig man i Öckerö socken, med uppdrag som nämndeman och som därtill ägde nästan hela Björkö huvud. Kaptenen fick också med sig presenter hem till Björkö. Det var två stycken mangelträ. Det ena skulle Alexander ha, och det andra Alexanders äldsta dotter Anna-Britta. -Och det lustiga är att de här båda träna finns kvar än idag, berättar Bengt Knutsson, och tillägger skrattande: -Och det är väl det som gör att historien är sann – eller? Vi åker tillsammans åker Kerstin Lännerbo  på gården Björkö Sörgård, för att titta på en av de här franska gåvorna som hon har kvar  hemma hos sig. Kerstin är ättling till Alexander och hans äldsta dotter. Det är ett fint mangelträ med årtalet 1719 ordentligt inkarvat och Kerstin vårdar det ömt. -Det har alltid funnits här. Min mamma berättade att det var från Frankrike och att det kommit hit som ett livstecken från Margareta i Frankrike. Kerstin har aldrig använt mangelbrädan, men hennes farfar hade den alltid stående vid spisen och använde den för att skära sin tobak på baksidan. Och det är inte till salu, svarar hon bestämt. -Jag har inte råd att skänka det till hembygdsföreningen ens en gång, säger Kerstin Lännerbo. Bengt Knutsson visar mig platsen där Margareta Klipper skulle ha bott. Så vi traskar tillsammans längs en grusväg, ner till en havsvik vid Björkö huvud. Han pekar på en plätt och berättar att där bodde Nathan Odenvik, en ättling till Alexander, och den som har skrivit ner berättelsen om Margareta Klipper. Bengt berättar att Alexander har många släktingar på ön. -Jag skulle tro att det finns  4-500 stycken. Och på hela ön bor det bara ungefär 1500 människor, säger han. Nu är Nathan Odenviks hus borta, bara stengrunden finns kvar. Likadant är det med Alexanders gamla hus, bara stenkistan i botten ligger kvar på marken. Jag frågar om en av de många konstiga detaljerna i historien, nämligen vilket språk de pratade med varandra, de som kom från skeppet och Margareta, för det påstås att de kunde prata obehindrat med varandra. -Ja det sägs ju att de pratade svenska, men jag har också funderat mycket på det. Det är ju lite märkligt egentligen? Ja, det är mycket i den här historien som är märkligt. Den är full av detaljer men när man kollar dem lite mer ingående så finns det gott om luckor. En del av dessa luckor kanske Hjördis Dangardt på den lilla ön Fjällsholmen kan täppa till. Hennes ö ligger mitt emellan Instön och Björkö, och Hjördis Dangardt som är en mycket rutinerad släktforskare som vet allt som är värt att veta om livet på de här öarna i gamla tider.  Hon har försökt utröna hur mycket som går att belägga i arkivmaterialen av den här berättelsen. -Jag har kunnat belägga att Anders Svensson flyttade från Instön till Björkö huvud, och namnen på hans fru och barn stämmer också, berättar hon. -Men med Margareta Klipper är det värre. Det finns ingen med det namnet vare sig på Instön eller Björkö, och det går heller inte att hitta några personer som skulle passa in på hennes förmodade familj. Men att folkbokföringsmaterialet haltar under den här tiden är inte så konstigt. -Det gäller att komma ihåg att detta var en mycket märklig tid här på kusten, berättar Hjördis Dangardt. Två olika omständigheter sammanföll. Dels pågick en av de riktigt stora sillperioderna, och dels pågick den så kallade Port Franco, frihamnsperioden, på Marstrand som ligger nära alla dessa öar. När sillen kom till västkusten så kom också folk hit, i stora skaror från hela landet, i vissa socknar både dubblades och tredubblades befolkningsmängden. Ovanpå det hamnar Margareta Klipper-berättelsen alltså mitt i Porto Franco-tiden på Marstrand. Det var en tid om nästan 20 år då staden var fri från alla de restriktioner som annars rådde i landet. Här rådde handels- och religionsfrihet.  Här fanns inga skråbestämmelser och dömda brottslingar fick leva och verka på ön. Också öarna i Marstrands närhet påverkades av porto-franco bestämmelserna som avskaffades efter 20 år för att det blev för svårt att hantera situationen på ön. Men det finns ytterligare skäl till att Hjördis Dangardt tvivlar på historien. Just den här sommaren var Sverige i krig, och det låg örlogsfartyg och vaktade längs med kusten. -Jag ifrågasätter hur en båt kunde komma in till Björkö för att sedan ge sig av igen utan att någon hindrade dem, säger Dangardt. Utanför Björkö låg örlogsfregatten Venus för att bevaka kusten. -Jag förstår inte att Margareta skulle kunna sitta och titta på et fridfullt hav när det i själva verket var jättemycket rörelse på havet här ikring, säger hon. De båda mangelträn finns kvar på öarna skulle ju ha varit hemförda till Björkö av en kapten som hette Sven Nilsson och var från Björkö Sörgård. -Sven Nilsson i Björkö Sörgård finns inte, säger Hjördis Dangardt bestämt. Hon har letat i allt tillgängligt folkbokföringsmaterial och också letat efter folk som hetat Sven eller Nils och som skulle kunna vara far till Sven Nilsson, men inte ens det finns. Också Bengt Knutsson är lite försiktig. Historien låter helt otrolig så därför låter den ju osann. Men, säger han, var kommer mangelträna ifrån då? -Det brukar ju vara så med alla såna här gamla historier att någonting brukar vara sant i dem. Men vad som är sanning och inte, det är ju svårt att säga, slutar Bengt Knutsson. Föreningen Vaksamhet Den här typen av historier berättades mycket runt förra sekelskiftet. Vissa var säkert sanna medan andra diktades upp för att skrämma unga kvinnor så att de inte skulle ge sig av hemifrån. Det man var rädd för var att unga kvinnor skulle bli offer för det som kallades för vit slavhandel, det som Margatera Klipper råkade ut för. Flera föreningar, både i Sverige och utomlands, arbetade för att upplysa och praktiskt hjälpa unga kvinnor som var på resande fot. Ann Hallner som är doktorand i historia vid Stockholms Universitet har i sin forskning bland annat stött på föreningen Vaksamhet. - Föreningen Vaksamhet startade 1903 i Stockholm och fick en filial i Göteborg lite senare, berättar Ann Hallner. - De samarbetade med flera nationalkommittéer mot vit slavhandel som fanns i Europa, Nordamerika och Sydamerika. Anledningen till att Vaksamhet startade består av två berättelser berättar Ann Hallner. Den ena är från England där många av den här typen av föreningar fick sin början. - Där började man prata om vit slavhandel redan i slutet av 1870- talet efter att ha upptäckt att många engelska unga flickor hade kidnappats eller förts till Belgien. För att undersöka om det var sant köpte journalisten W.T. Stead en 13- årig oskuld från landsbygden för fem pund. Flickan såldes sedan till en bordell där journalisten föreställde en köpare. Historien skrevs i tidningen Pall Mall Gazette och fick stor uppmärksamhet. Resultatet av uppmärksamheten gjorde att samtyckesåldern från 13 år till 16 år och fick också ringar på vattnet i Sverige. 1899 var det en stor konferens i London med många europeiska representanter, bl a 15 svenskar som tog med sig många tankar hem och startade föreningen Vaksamhet. Den andra början på historien är att i Sverige hade redan Fredrika Bremer förbundet i mitten av 1880- talet sett den här typen av kvinnlig arbetskraft som flyttade utomlands. De gjorde egna undersökningar men kunde inte bevisa att kvinnorna hamnat i prostitution men att de hamnat i ett osedligt leverne och många kom hem med så kallade oäkta barn och hade blivit utnyttjade. Hur arbetade föreningen Vaksamhet praktiskt? - De kallade sig själva för en kamp- och skyddsorganisation. Målet var att påverka lagstiftningen och dessutom arbetade de mycket med information, berättar Ann Hallner. De föreläste om vit slavhandel och försökte påverka myndigheter. De hade dessutom ett stort nätverk utomlands så att kvinnorna kunde vända sig till Vaksamhet när de sökte en tjänst utomlands som kunde telegrafera och ta reda på om arbetsplatsen var en "riktig" arbetsplats. Hur kända var de? I kvinnorörelsekretsar var Vaksamhet kända. De jobbade hårt med att föreläsa, men kände sig ganska motarbetade för att myndigheter och även en stor del av allmänheten tog inte problemet på allvar. - Dels erkände myndigheterna inte alltid att det fanns en vit slavhandel men framförallt att den inte ägde rum i Sverige. De försökte inleda samarbete med polisen men där fanns inget intresse för frågan. Vaksamhet och andra liknande föreningar avrådde kvinnor från att resa utomlands. Vit slavhandel och emigration kopplades ihop och skrämde de högre samhällsklasserna som ansåg att Sverige utarmades på ungdom. - Det var framförallt arbetarklassens kvinnor som låg i farozonen, särskilt gruppen tjänarinnor som arbetade i andras hem.  Hur vanligt var det så att kvinnor hamnade i vit slavhandel? - Det är omöjligt att säga och det är också en av anledningarna till att föreningen Vaksamhet hade svårt att få fram sin sak, berättar Ann Hallner.  Det var svårt att få fram siffror precis som det är idag då vi pratar om trafficing. - Jag har tittat på svenska polisutredningar från den här tiden och det är inte ett enda fall där de kunnat fälla någon för vit slavhandel. Men tittar man i USA finns det många fall där människor fälldes, bland annat en svensk man som det går att läsa om i Stockholmskällan. Se på handlingar från Stockholmskällan och läs mer om: - Det var också så skamfyllt så att även när det uppdagades fall med vit slavhandel kan man läsa i polisrapporterna att flickorna inte ville vittna eller försvann. berättar Ann Hallner. Vad hände då egentligen med den 13- åriga flickan från England? - Hon hette Eliza Armstrong och blev nog inte sexuellt utnyttjad eftersom den första kunden var journalisten som skrev artikeln. Men hon visste ju inte om det utan trodde att det var på riktigt. De hade också undersökt hennes oskuld hos en barnmorska och blivit utsatt för detta. - Hon skickades till Frankrike där Frälsningsarmén tog hand om henne. Hon kom tillbaks till England och hennes pappa stämde journalisten som fick sitta i fängelse några månader. Anledningen till att flickan såldes var att den alkoholiserade mamman behövde pengar, avslutar Ann Hallner. Läs mer om:   Lyssna även till: Rådgifvaren 1909 Föreningen Vaksamhet delade ut skriften Rådgifvaren 1909 till unga kvinnor och skrev så här i den: ”’Rådgifvaren’ är skrifven i syfte att tjäna dig, som nu skall lämna hemmet för att förtjäna ditt bröd bland främlingar. Den är utgifven af föreningen Vaksamhet, som grundades i ändamål att skaffa dig skydd och hjälp i de städer och på de orter, dit skickelsen för dig, vare sig i ditt hemland eller i utlandet.” s. 3. Tydligt att de absolut inte rekommenderar att man far utomlands, och om man gör det är det endast de kristna kvinnoorganisationerna eller skandinaviska präster som är att lita på. Man skall heller inte lita eller fråga män (om de inte är poliser) om någonting. ”Du är ung och oerfaren, du har intet begrepp om världens ondska och de snaror, som kunna läggas för dig. Akta dig särskildt för obekanta, som vilja locka dig från din plats och erbjuda dig en enligt deras utsago både bättre och lättare anställning. Många unga flickor har gått förlorade just på detta sätt. Följ därför aldrig obekanta personer, som vilja anvisa dig bostad och söka skaffa dig tjänst!” s. 5 ”Var alltid försiktig och tillbakadragen; stifta ej för hastigt bekantskaper. Välj med omsorg ditt umgänge och var ej förtrolig med kamrater eller dem du arbetar tillsammans med, förrän du fullt försäkrat dig om deras redbarhet och goda karaktär.” s. 5. Förespråkar flit, att inte sträva efter mer betalt eller lättare jobb, att be till Gud, att vara vänlig och tjänstvillig och tacksam. S. 5-6. Känns som om man vill göra det lätt för arbetsgivarna. Klart drag av disciplinering och kontroll. En del pratiska råd vid resa om baggage och var man förvarar sina pengar, samt att man bör sitta i damkupé. Männen nämns egentligen aldrig, men att de är det stora hotet är väldigt tydligt. ”Beflita dig om ordning och renlighet. Kläd dig nätt, men anspråkslöst, och sätt upp ditt hår enkelt. Bär du håret krusadt eller med lugg och valkar, kan du lätt ådraga dig dåliga och opålitliga människors uppmärksamhet och därigenom gå miste om goda platser och aktningsvärda bekantskaper. Låt icke narra dig att slösa penningar på onödigt prål för att kunna täfla med andra; var istället sparsam och gör det till regel att lägga af en bestämd del af din lön.” s. 6. ”En enkel, anständig klädedräkt och ett lugnt, höfligt sätt äro undgängligen nödvändiga för hvarje kvinna, som reser ensam. Hon kommer då ej att väcka uppmärksamhet och gör på samma gång ett godt intryck på sådana medresande, som kunna vara henne till verklig hjälp och trefnad.” s. 10. Är uppenbart att det är kvinnan som ska anpassa sig och förändra sig så hon inte verkar lockande eller sticker ut. Mannens ansvar adresseras inte, inte heller hennes föräldrars. ”Ingen har bättre utsikt att reda sig i Amerika än en frisk, redbar och duktig flicka, som kan och vill utföra vanliga husliga sysslor.” s. 12 ”Till slut ännu några råd till dig, unga flicka, hvart du än ämnar sig å utrikes ort, till hvilket främmande land eller till hvilken världsdel du än må begifva dig.// Förbehåll dig att få gå i kyrkan åtminstone hvar fjortonde dag. Är du på en ort eller i en stad, där det ej finns någon skandinavisk församling, så besök den protestantiska gudstjänst, som hålles på stället; du lär dig nog efter hand att förstå det främmande språket. Tar du in på ett ”hem” eller ”härbärge”, så deltag i de upbyggelsestunder, som där hållas. Blygs ej att visa din gudsfruktan, hvilken ställningar de personer, hos hvilka du tjänar, än må intaga till kristendomen. När du är ledig om söndagarna, så uppsök någon kristlig för-/ening af unga kvinnor. Sådana föreningar finnas numera nästa öfverallt. […] Akta dig för skvaler och onödigt prat. Läs ej dåliga böcker, som väcka orena tankar och göra dig missnöjd med din ställning samt ingifva dig begär efter skadliga förströelser. De kristliga föreningarna, tillhandahålla goda och nyttiga böcker, som du kan få låna.// Akta dig för ytliga, dåliga nöjen, gå aldrig till andra ställen, än där du kan hafva dig Gud med dig. S. 13-14. Sedan är det en lång lista med lämpliga härbergen, föreningar eller personer i olika städer runt om i världen. KFUK är den flitigaste nämnde föreningen i Sverige och i en del andra av länderna. FBFs placeringsbyrå nämns också. S. 16-53. Arkivens dag Till sist ett tips till alla som blivit är redan är intresserade av att leta i arkiv. Lördag den 10 november är det Arkivens dag vilket betyder att många arkiv öppnar sina dörrar med utställningar, föreläsningar och visningar i arkiven. Temat i år är framtiden! Läs mer: För 15:e året i rad firas Arkivens dag runt om i Sverige med öppet hus, föreläsningar och visningar. Arkivens dag har sedan 1998 arrangerats i Sverige som ett nationellt arrangemang för att väcka intresse för arkivens verksamhet. Sedan 2001 firas Arkivens dag i samtliga nordiska länder och vart 3:e år har de nordiska länderna ett gemensamt tema för dagen. Framtiden... Hur ska vi bevara vår samtid? Vem bestämmer vad som ska sparas? Vilka tekniska svårigheter måste vi övervinna nu när foton och handlingar oftast är digitala? Framtidsplaner som inte blev av visas på många ställen, till exempel i Ockelbo där du kan se på Ralph Erskines förslag till en skolbyggnad - skolan blev byggd men inte enligt förslaget. Stockholm lockar dig med jakten på spökraketer och Lund med science fiction-serier. I Göteborg får man veta mer om 2000-talets folkbokföring och framtidens släktforskning och i Eskilstuna resonerar man kring vilka spår som blir kvar i arkiven. Vill du skicka en hälsning till framtiden kan du göra det i Visby genom en tidskapsel som kommer att förvaras i arkivet.

I detta avsnitt belyses Helena Munktells kontakter med kvinnosakskvinnor och hennes erfarenheter av att vara just tonsättarinna i ett manligt musikliv. Helena Munktell var knappast någon debatterande, stridbar person, men nog märkte hon att kvinnliga tonsättare hade svårare att få sina verk framförda än vad de manliga kollegerna hade. Säkert stödde hon kvinnorörelsen i kampen för kvinnlig jämställdhet. 1897 präglades Stockholm av den stora Allmänna konst- och industriutställningen, som pågick på Djurgården under hela sommarhalvåret. Den fick mycket uppmärksamhet och drog folk från hela landet. Också kvinnorörelsen ville passa på att rikta uppmärksamhet mot sina frågor, kvinnans jämställdhet och rättigheter i samhället. I slutet av september anordnades en skandinavisk kvinnokonferens, och en kantat till invigningen beställdes av Helena Munktell med text av Henrika Widmark. Den kantat Helena Munktell komponerade till kvinnokonferensen framfördes på nytt fyra år senare, då Fredrika Bremers 100-årsdag firades i Stockholm. Henrika Widmark försåg musiken med ny text inför den storslagna jubileumsfesten. Fredrika Bremer firades som den portalgestalt hon är inom svensk kvinnorörelse. 1901 års version har nu spelats in av en damkör ur Radiokören under Hans Vainikainens ledning. Del 6 av 7 i en serie av Christina Tobeck.

Vi följer upp vår stora diskussion om organdonation häromveckan, med anledning av rubriken "Ny metod kan minska organbristen" i Svenska Dagbladet idag. Det handlar om att läkarkåren förbereder sig för att genomföra donationer från avlidna patienter som inte vårdas i respirator. Vilken betydelse får nu det här? Hör Annika Tibell, chef på Transplantationskirurgen på Karolinska Sjukhuset, Hans Hedman från Njurförbundet och Johan Lidåker, donationsansvarig läkare på Ryhovs sjukhus i Jönköping. Och så väcker vi liv i en gammal surdeg, nämligen: Vilken färg ska Stockholms Slott ha? Och vem är det egentligen som bestämmer? Hör Lotta Günther, slottsförvaltare på Statens Fastighetsverk och Birgitta Wistrand, ordförande i Fredrika Bremer-förbundet. Och så presenterar vi stolt... live i Nordegren i P1... Dom Dummaste. Bandet med nio liv, en konstellation som verkat i hela 33 år och fortfarande rör på sig! Möt Lars Cleveman och Martin Rössel. Dagens bisittare är den kända programledaren Louise Epstein.