Podcasts about oftare

I mars dog psykologen och ekonomipristagaren Daniel Kahneman och Filosofiska rummet återvänder till ett samtal som tar avstamp i hans bok Brus. Programmet är från oktober 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi lever inte i en perfekt värld. Olika människor fattar olika beslut, trots att det är likadana fall. Men om två läkare ger dig olika diagnoser, då har ju minst en av dem fel.Det finns en osynlig påverkan på många beslut, som beror på vem som gör bedömningen och omständigheterna när beslutet fattas. Var just den domaren hungrig när straffet skulle utdömas? Var läraren på gott humör när betyget skulle sättas? Inom forskningen är detta välkänt, men hur hanterar vi det? Är det ens önskvärt att rätta till det? Ekonomipristagaren Daniel Kahneman lyfter fenomenet i sin senaste bok Brus. Kan vi ta bort bruset? Blir det bättre bedömningar med manualer och algoritmer? Förlorar vi nåt annat i så fall?Medverkande: Annika Wallin, docent i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, Anders Arweström Jansson, professor i människa-datorinteraktion vid institutionen för informationsteknologi vid Uppsala universitet och Gustav Almqvist, doktor i företagsekonomi och forskare vid Handelshögskolan i Stockholm på centret för media och ekonomisk psykologi.Programledare: Cecilia Strömberg WallinProducent: Marie Liljedahl

Turkarna erövrade främre Asien på högmedeltiden. De byggde sedan upp ett imperium som föll ihop efter första världskriget. Men idag är landet allt mer närvarande i omvärlden – och inte minst i svensk politik. Henrik Höjer har läst en ny bok om turkarnas historia. Inläsare: Johan Rabaeus

Esther Kazen är pastor i Equmeniakyrkan, även kallad Feministpastorn. I sina andakter den här veckan krokar hon arm med bibliska kvinnor och lyfter fram deras berättelser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Andakten sändes första gången i november 2022.Vad tänker du på när du hör ordet profet? Kanske får du bilden av en lite märklig eller udda person som ser framtidsvisioner. Det var åtminstone min bild tidigare. Bibelns profeter får ibland visioner om framtiden, men det är oftast inte deras främsta uppdrag. Oftare är profeter obekväma sanningssägare som har en särskild förståelse för vad Gud vill säga just nu. Ibland är profeten helt enkelt någon som har en blick för att där - där är Gud.Hon var lojal och trofast, dag efter dag. En gammal kvinna, med skarp blick, som stod stadigt i sin övertygelse.Idag krokar jag arm med Profeten Hanna.Text:Lukasevangeliet kap 2Musik:Diaspora - Eido Al FakirKeiki - Shida ShahabiProducent Marianne Greipliv@sverigesradio.se

Hur mycket tål den här dörren och hur tjock ska betongen vara? Kärnvapenforskaren Martin Goliath får allt konkretare frågor i en orolig tid. Martin Goliath forskar om atombomber och deras verkan på Totalförsvarets forskningsinstitut. Han tror inte att vi på allvar behöver vara rädda för en kärnvapenattack. Samtidigt behöver vi veta mer om vad en atombomb mot Sverige skulle kunna innebära. Nyligen kom hans rapport om ett tänkt angrepp mot Nynäshamn. Reporter Björn Gunér.

Vi lever inte i en perfekt värld. Olika människor fattar olika beslut, trots att det är likadana fall. Men om två läkare ger dig olika diagnoser, då har ju minst en av dem fel. Programmet sändes första gången 17 oktober 2021. Det finns en osynlig påverkan på många beslut, som beror på vem som gör bedömningen och omständigheterna när beslutet fattas. Var just den domaren hungrig när straffet skulle utdömas? Var läraren på gott humör när betyget skulle sättas? Inom forskningen är detta välkänt, men hur hanterar vi det? Är det ens önskvärt att rätta till det? Ekonomipristagaren Daniel Kahneman lyfter fenomenet i sin senaste bok Brus. Kan vi ta bort bruset? Blir det bättre bedömningar med manualer och algoritmer? Förlorar vi nåt annat i så fall? Filosofiska rummet gästas av Annika Wallin, docent i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, Anders Arweström Jansson, professor i människa-datorinteraktion vid institutionen för informationsteknologi vid Uppsala universitet och Gustav Almqvist, doktor i företagsekonomi och  forskare vid Handelshögskolan i Stockholm på centret för media och ekonomisk psykologi. Programledare: Cecilia Strömberg Producent: Marie Liljedahl

Att vara gift eller sambo är förenat med en betydligt lägre brottslighet, enligt en ny stor finsk studie., skriver Henrik Höjer. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Esther Kazen är pastor i Equmeniakyrkan, även kallad Feministpastorn. I sina andakter den här veckan krokar hon arm med bibliska kvinnor och lyfter fram deras berättelser. Vad tänker du på när du hör ordet profet? Kanske får du bilden av en lite märklig eller udda person som ser framtidsvisioner. Det var åtminstone min bild tidigare. Bibelns profeter får ibland visioner om framtiden, men det är oftast inte deras främsta uppdrag. Oftare är profeter obekväma sanningssägare som har en särskild förståelse för vad Gud vill säga just nu. Ibland är profeten helt enkelt någon som har en blick för att där - där är Gud. Hon var lojal och trofast, dag efter dag. En gammal kvinna, med skarp blick, som stod stadigt i sin övertygelse. Idag krokar jag arm med Profeten Hanna.Text: Lukasevangeliet kap 2Musik: Diaspora - Eido Al Fakir Keiki - Shida Shahabi Producent Marianne Greip liv@sverigesradio.se

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I dagens avsnitt möter vi den sprudlande, fantastiska föreläsaren Sofia Händén som framförallt brinner för alla barns välmående När Sofia Händén var 8 år upptäckte dom en tumör lika stor som en mans två knytnävar i hennes mage. Efter en 8 timmars lång operation förändrades hennes vanliga bekymmerslösa liv till någonting helt annat. Med rullstol och slangar överallt fick hon lära sig hur det känns att inte passa in, men också friheten i att det är OKEJ att vara annorlunda. Sofia har idag 70 000 följare på TikTok och inspirerar dagligen unga som vill öka stunderna av glädje i livet, känna fjärilar i magen och må bättre OFTARE. Missa inte Sofias berättelse!

Efter att pandemins oro, väntan och förvirring blivit vardag infann sig en annan känsla inom mig. Ett lugn och en djup känsla av närvaro. Om Kayo Mpoyi:Kayo Mpoyi är författare. Hon debuterade 2019 med boken "Mai betyder vatten". Hon pluggar fri konst på Kungliga Konsthögskolan.Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Studio Allsvenskan finns även på Patreon – där får du tillgång till vår nya poddserie "Allsvenskans talangakademier", Daily Show och dessutom ALLA våra avsnitt direkt efter inspelning reklamfritt. Teckna upp dig här!Bojan Djordjic är en av svensk fotbolls allra största profiler.Både på och utanför planen.Både då och nu.Han har bibehållit sin plats på den stora scenen som uppskattad och uppriktig expert i Viasat, både gällande engelsk, europeisk och numera allsvensk damfotboll.Han är en människa som säger vad han tycker och står för vem han är.Han en frisk fläkt i ett rätt slutet och tillrättalagt medialt landskap.I detta avsnitt handlar det om allt från Bojans talangarbete i Brommapojkarna till AIK:s lagbygge med Jordan Larsson i spetsen och om Bartosz Grzelak som tränare. Dessutom en del om tiden i Manchester United. Det blir också mer om säsongen 2022 och en arsenal med lyssnarfrågor. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Skjut inte upp livet, ta en utmaning i taget och strunta i de lågt hängande frukter. Det är fegt! Tänker Håkan.... Johan är en traditionernas man som lockar in en i juleskum, saffransorgie och traditionstyngd julafton.  Medverkande: Johan Ericson och Håkan Lundqvist 

Antalet fall av bröstcancer ökar i Sverige. Behöver kvinnor med hög risk för sjukdomen bjudas in till mammografi oftare? Och hur väl fungerar det att undersöka de egna brösten? BröstcancerHur skulle individuellt anpassad screening påverka antalet kvinnor som blir svårt sjuka eller avlider i bröstcancer? Går det att förebygga bröstcancer med läkemedel? Per Hall som forskar om medicinsk epidemiologi på Karolinska Institutet är gäst i programmet.  TV för hundarNyligen lanserades streaming-tjänsten Dog TV i Europa. Tanken är att djuren ska få både stimulans och ett lugnt psyke genom att titta på andra hundar. Frågan är om det fungerar? Vi frågar hundcoachen Fredrik Steen. Sökes: fritidspolitikerDet råder brist på fritidspolitiker i många svenska kommuner. Kan aktiv annonsering efter nya politiker vara ett sätt att vända trenden? Gäster: Monica Renstig, ordförande i Utbildningsnämnden (L) i Danderyd och Anders Lidström, professor emeritus i statsvetenskap vid Umeå universitet.  Programledare: Louise Epstein Bisittare: Daniel Alling Producent: Olle Björkman 

Vi lever inte i en perfekt värld. Olika människor fattar olika beslut, trots att det är likadana fall. Men om två läkare ger dig olika diagnoser, då har ju minst en av dem fel. Det finns en osynlig påverkan på många beslut, som beror på vem som gör bedömningen och omständigheterna när beslutet fattas. Var just den domaren hungrig när straffet skulle utdömas? Var läraren på gott humör när betyget skulle sättas? Inom forskningen är detta välkänt, men hur hanterar vi det? Är det ens önskvärt att rätta till det? Ekonomipristagaren Daniel Kahneman lyfter fenomenet i sin senaste bok Brus. Kan vi ta bort bruset? Blir det bättre bedömningar med manualer och algoritmer? Förlorar vi nåt annat i så fall? Filosofiska rummet gästas av Annika Wallin, docent i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, Anders Arweström Jansson, professor i människa-datorinteraktion vid institutionen för informationsteknologi vid Uppsala universitet och Gustav Almqvist, doktor i företagsekonomi och  forskare vid Handelshögskolan i Stockholm på centret för media och ekonomisk psykologi. Programledare: Cecilia Strömberg Producent: Marie Liljedahl

Allt fler tidigare ostraffade döms till långa fängelsestraff för grova narkotikabrott. Trenden har noterats av åklagare runt om i landet och siffrorna visar att det stämmer. I lagens namn tittar i det här avsnittet närmare på en utveckling som fått åklagare, tull och polis att klia sina huvuden. För de som döms för de allra grövsta narkotikabrotten i Sverige är allt oftare ostraffade sen tidigare. Många gånger lever de till synes skötsamma och ordnade liv. Med fasta jobb, partners och kanske barn. Det handlar om personer som på olika sätt tar emot, förvarar eller transporterar stora mängder knark åt den organiserade brottsligheten. Men riskerna är stora. De som grips med betydande mängder narkotika kan få upp till tio års fängelse. Det här avsnittet handlar om de som har valt att sätta hela sina liv på spel för att tjäna snabba pengar. Men det handlar också om de som lämnats kvar i frihet och som får ta hand om allt som blir kvar. Vi har träffat Sandra och Jonna som fick sina liv vända upp och ner när deras partners greps av polisen för grova narkotikabrott. * Sandra och Jonna heter egentligen nånting annat. Programledare: Martin Wicklin. Reporter: Mikael Funke Ljudtekniker: Johan Hörnqvist. Producent: Viktor Papini

Nyheterna radio 17.00

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner. Programledare: Maria Askerfjord Sundeby

- Ju äldre jag blir, desto mera osäker blir jag på att just jag ska kunna överblicka hur allt hänger ihop. Jag vill inte att den här digitaliseringen ska krossa min självkänsla och självbild. Mats Bjurbom bor i Uppsala och är journalist och författare. Han har bland annat skrivit tv- manus till serien "Vita lögner" och är upphovsman till tv-dokumentären "Porträtt av sju gruvarbetare i olja" som handlar om minnen runt nedläggningen av Falu Gruva, världens äldsta arbetsplats. Producent: Gunilla Nordlund tankar@sverigesradio.se

Morgan och Producent-Erika pratar om saker de borde göra oftare. Saker de vet att de blir glada eller pigga av, men som ändå sällan blir av. Vi har kommit till bokstaven Y i Alfabetsresan, och så blir det tävling och nyhetshåv! Hör gärna av dig till SöndagsMorgan i P4! Mejla sondagsmorganip4@sverigesradio.se eller skicka ett sms till 72250: skriv P4, gör ett mellanslag och skriv sedan din text.

Det efterlängtade intervjun blev äntligen av. Jag och Henrik pratar om saker som vi män är rätt dåliga på att prata om: Relationer, vänskap och kärlek. Vi pratar om engagemanget i Make Equal och hans arrangerande killmiddagar på restaurang söders hjärta. Han förklarar grunden till killmiddag och varför den verkligen behövs 2020 då vi killar är dåliga rent generellt att sådana känsliga och nära till hjärtat ämnen. Killmiddag ska krediteras till Ida Östensson också. Lyssna på avsnittet så förstår ni varför, jag har velat ha Henrik som poddgäst sedan en tid tillbaks.

Hör hela avsnittet här: https://www.svegot.se/2020/08/24/sverige-vaknar-27-oktober-2020/

I veckans avsnitt har Elly firat både födelsedag och andra trevligheter. Att känslorna sitter utanpå kroppen kan inte undgå någon. De har firat midsommar och Angela har frågat sina tärnor om de vill stå vid hennes sida när hon gifter sig nästa år! Tjejerna har också låtit sig ta tid till att reflektera över förgående avsnitt och tackar för all fin respons.

Australien är ett extremt land med extremt klimat, men där allt ändå är extra extremt nu. En brandhistoriker säger att de våldsamma bränderna beror på att vi fjärmat oss från elden och att det faktiskt brinner för sällan. Hör också hur det går med alla djuren med konstiga namn och för forskaren som blev tvungen att fly från sitt specialbyggda unika labb när lågorna kom närmare. Vi har intervjuat forskaren som säger att det måste brinna oftare för att brinna mindre, en brandhistoriker som också varit brandsoldat. Han är verksam i Arizona och har studerat bränder i hela sitt liv. Somliga säger att det som hänt i år i Australien visar vad som kommer hända i resten av världen senare, att Australien är "kanariefågeln i gruvan". Det uttrycket handlar om de kanariefåglar som togs ner i gruvor förr, för att det var de som först kände av giftig gas. De dog helt enkelt och då var det dags att ta sig ut. Somliga använder uttrycket om Australien, som med sitt läge och extrema klimat drabbas bland de första av ett varmare klimat. Miljoner djur har dött, och över 30 människor. Många har förlorat sina hem. Så naturligtvis är inte historien om forskaren Eric Warrant som i hast fick lämna sitt specialbyggda labb och som räddade den mest dyrbara utrustningen i bilen den allvarligaste. Men den gick ändå rätt in i hjärtat. Vi pratar också om de extra brandutsatta djuren, till exempel en sällsynt, svart kakadua, den långsvansade kängururåttan och dvärgpungsovaren. Det är djur som bara finns på begränsade områden och redan är utrotningshotade. När det brinner där kanske de helt dör ut. Medverkande: Björn Gunér, Marie-Louise Kristola och Lena Nordlund vet@sr.se

Mårten och Elin pratar om skadeståndsrätt, hur en stämning går till och hur man går till väga för att stämma. Producerat av Marcus Blomgren @marcusbrummgren

Rapunsel (Pernilla) är utsläppt ur slottet och summerar sin tid i ”fångenskap” med tårar och skratt. Sofia smälter bort i Spanien och bråkar med familjen. Semestern tär på krafterna. Hur ofta tänker Wahlgrenarna på mat? Oftare än sex? Halloumi och tv-serier ställer till det för miljön. Festivalerna intar landet och vi undrar vad ner-vändarna nu ställt till med? Snillen (Pernilla) spekulerar. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Har författaren Marcus Birro varit nykter i tre veckor? Är det i själva verket så att han primärt försörjer sig genom att ha ett "vanligt jobb" i det fördolda? Och har han nätdejtat en tjej som haft en grafisk liten Sverigeflagga i sin profilbild? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Fram med bingobrickorna, det är dags att kryssa i rutan för Daniels älskade meta-analys! Den här gången tittar vi närmare på en ny meta-analys och översikt om träningsfrekvensens inverkan på styrka (alla kroppsbyggare kan vara lugna, vi berör hypertrofi också i avsnittet). Efter dagens huvudämne har vi lite tid över och betar av två lyssnarfrågor: Är Stronglifts 5x5 ett vettigt program för dig som är på väg tillbaka efter en graviditet? Och vad kan du göra i stället för skivstångsrodd, om den övningen orsakar smärta i ländryggen? Hålltider: 00:00 - Försnack 07:40 - Dagens ämne: Ny meta-analys om träningsfrekvensens påverkan på styrkan 26:50 - Lyssnarfråga: Stronglifts 5x5 efter graviditet? 31:20 - Lyssnarfråga: Smärta i ländryggen vid skivstångsrodd? Styrkelabbet sponsras av Gymgrossisten. För att se vilka produkter vi använder och rekommenderar, besök Gymgrossisten.com/styrkelabbet.   *** Denna podcast produceras av Styrkelabbet. På Styrkelabbet.se hittar du artiklar om styrketräning, träningsprogram, styrkeövningar, kost och kosttillskott.

Den här veckan i Sveriges bästa podcast: Hur ofta gör vi det egentligen - ligger med varandra alltså? Det blir en jäkla massa intressant fakta om hur ofta vi ligger i Sverige och andra delar av världen. Anna Skarin är tillbaka i “Kvinnan har ordet” och hon kåserar kring vad det är som gör att vi människor inte lär oss att flyga. Dessutom får våra kvinnliga lyssnare, eller för den delen manliga, som får dickpicks (kukbilder) ett hett tips. Glöm inte bort att du kan tycka vad som helst, när som helst, på Manspoddens telefonsvarare “Tyck till för helvete!”, ring; 070-756 71 42.

Idag är det måndag, och det firar vi med att snacka etik på sociala medier, leverera den slutgiltiga lösningen på shorts-på-jobbet-dilemmat, och så får vi ett annorlunda livsstilsreportage. Medverkande: Tomas Högblom, Fredrik Söderholm, Elinor Svensson Producent: Filip Orrling

Vår placering i syskonskaran påverkar vår personlighet och våra yrkesval, porträttmålningar kan ses som äldre tiders motsvarighet till selfies, och en dos negativt tänkande kan vara positivt. Storasyskon uppvisar en bättre social förmåga och har större chans att bli chefer än småsyskon. Det säger Björn Öckert som är forskare på IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, och professor vid Uppsala universitet. Tillsammans med kollegorna Erik Grönqvist och Sandra E Black vid University of Texas har han nyligen publicerat en rapport om hur vår placering i syskonskaran påverkar vår personlighet och våra yrkesval.Idag möter vi ju ständigt bilder av kända människor och inte minst selfiebilderna har gett porträtten en slags digital renässans - vi verkar helt enkelt ha en tidlös fascination för att betrakta andra människors ansikten. Det säger konstvetaren Charlotta Krispinsson som nyligen disputerade vid Stockholms universitet på en avhandling om historiska porträtt från början av 1500-talet till mitten av 1800-talet. I början av 1900-talet återupptäckte man det här i princip bortglömda kulturarvet och för att kartlägga och dokumentera den stora mängden porträtt som fanns spridda över Sverige skapade man Svenska porträttarkivet, som till slut kom att omfatta runt 100 000 porträtt och som hade tydliga rasbiologiska syften.Dessutom handlar det om vikten av en dos pessimism i tillvaron. Vi hör Ida Hallgren, psykolog och doktorand i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, som håller kurser i negativt tänkande.Programledare är Urban Björstadius.

Välkommen till det 335:e avsnittet av Klart!, om att dra nytta av ett vanligt fenomen för att skapa önskade vanor.

Så undviker du brustna nyårslöften och sätter och når din mål lättare. Men, var beredd på att det ändå kräver uppoffringar och fokus för att bli framgångsrik - om det är vad du vill?

Emma Jönsson vill veta hur vi upplever smekningar. Hon har sett att de som har mest hår på huden också uppger att de har sex oftare. Förklaringen är troligen så enkel som att de har fler nervceller som känner av beröring, så att de njuter mer av det, säger Emma: Och så leder det ena till det andra.Nyligen presenterade hon sina resultat på världens största neurokonferens i Chicago. Det är en utåtriktad del av forskarlivet som hon gillar. Vi är på väg bort från den tid då forskare kunde sitta bakom en pappershög och inte ha så mycket social kompetens, säger hon.Emma Jönsson är doktorand i neurovetenskap vid Göteborgs universitet.Programmet sändes första gången i november 2015. Lena Nordlund lena.nordlund@sverigesradio.se

Personal och anhöriga har vittnat om barn som isolerats, spänts fast som straff och som getts tunga mediciner med livsfarliga biverkningar.  Vad hade kunnat göras annorlunda? I två program har Kaliber granskat BUP-kliniken i Stockholm. I det första berättade vi om Amanda som upprepade gånger spänts fast på en brits när hon fått svåra ångestattacker. Hennes mamma orkade inte se på, men ibland hann hon inte undan när bältningarna skedde. Det gick så fort.- Jag vet när jag har varit på avdelningen och de bara rusar in när larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt. Vid nåt tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn.Amanda var 14 år när hon lades in på kliniken första gången. Här vårdas barn som är upp till 18 år, barn som lider av svåra psykiska problem som till exempel självskadebeteende, djupa depressioner, psykoser och borderline.Personal har berättat att bältesläggningar ibland användes i förebyggande syfte eller till och med som straff - något som inte är tillåtet enligt lagen. - Det är bältningar i princip dagligen, säger en skötare.- Oftare och oftare blev det så här, berättar en annan skötare. Det två skötarna i personalen har god insyn i vården tillsammans med en läkare som också vittnar:- Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda. Det bara steg. - Man har ingen kontroll riktigt, berättar en av skötarna. Det är en ganska fruktansvärd känsla egentligen när man står där och man vet att nu har Amanda egentligen bara ångest. Och vi kan inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte i alla lägen.Så många gånger var de här bältningarna omotiverade? - Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker, alltså, fan, blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i?Kaliber har tagit del av en intern sammanställning över hur många beslut om fastspänning som fattades när det gäller Amanda. Den visar att hon - på bara tre och en halv månad 2014 - satts i bälte 44 gånger.Per-Olof Björck är klinikens verksamhetschef och har det yttersta ansvaret för vården där. - Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar. Att använda bälte är tillåtet men bara om personen riskerar att skada sig själv eller andra. Efter programmet har flera hört av sig om sina egna erfarenheter av tvångsvård på BUP-kliniken i Stockholm. En mamma skriver om hur hennes dotter bältades där under en period. De ville ha stopp på bältningarna eftersom de gav dottern högre och starkare ångest. Det var en spiral rakt ner i helvetet när hon blev inlagd, säger hon. En tjej som själv låg inne samtidigt som Amanda skriver så här;De säger att jag inte behöver skrika för att bevisa att jag mår dåligt och behöver stöd, men varför säger de då att de inte har tid när jag gråter och ber så fint jag kan? De säger att jag ska säga till innan jag skadar mig och jag säger till hela tiden men det står en tvåa i min journal och inte en trea och därmed försvinner min rättighet till sällskap i den kalla stenbyggnad som de mot min vilja stängt in mig i. Det finns ingenting att göra, jag spenderar dagarna i bältessängen, med byxor dragna som snaror kring halsen och resten av tiden bara stirrandes ut i tomma intet. Tvångsåtgärder - som bältesläggning eller avskiljning, alltså isolering av patienter - är tillåtna i Sverige idag och hur man får använda dem är noga reglerat i flera lagar. Det finns ingen hundraprocentigt tillförlitlig statistik men när vården använder tvång så ska det rapporteras in till Socialstyrelsen. Enligt deras statistik gjorde BUP-kliniken i Stockholm förra året 108 bältesläggningar som varade upp till fyra timmar. I hela Sverige registrerades 146. Stockholmskliniken stod alltså för mer än sju av tio rapporterade bältningar inom BUP över hela Sverige förra året. Vi har tidigare berättat om att det - redan innan Amandas tid på kliniken - slogs larm om att tvångsmedel användes i en alltför stor omfattning och på ett felaktigt sätt där. Personalen gjorde en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som senare riktade allvarlig kritik mot kliniken för att man hade brukat olika tvångsåtgärder på sätt som inte var förenliga med lagen. Varför har bältningarna fortsatt? Och vad säger ansvariga politiker? Jessica Ericsson från Liberalerna - alltså det som tidigare hette Folkpartiet - är ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen inom Stockholms läns landsting. - Den beskrivning som ges i programmet är fullständigt oacceptabel och fruktansvärd. Jag blev arg, ledsen, frustrerad. För den beskrivningen av patienterna, den beskrivningen av verksamheten ska inte förekomma, inte under några omständigheter. Hur kan det få fortsätta?- Jag hoppas att det inte fortsätter, jag tror att det här handlar om förra året. Ja, förra året, 2014 - då Amanda spändes fast så många gånger - var ett rekordår på BUP-kliniken i Stockholm. Enligt deras egen statistik över tvångsåtgärder gjordes drygt 100 bältningar det året. Det är fler än det antal som genomfördes under 2011, 2012 och 2013 - tillsammans. - Jag har ju varit på studiebesök på BUP-kliniken alldeles nyligen, berättar Jessica Ericsson. För att skapa min egen bild och den bild som jag fått är att man jobbar väldigt aktivt med komma till rätta med de problem som finns. Och att det har skett ganska stora förändringar bara under året.  Tvångsåtgärderna har minskat ordentligt och framför allt sedan maj ser vi en ordentlig nedgång.Men även om antalet bältningar på BUP-kliniken i Stockholm har minskat de senaste månaderna så kommer 2015 att bli ett nytt rekordår för redan i september hade man gjort fler bältningar än man gjorde under rekordåret 2014. - Jag tror att det är många i den här historien som önskar att de hade gjort vissa saker annorlunda, säger Jessica Ericsson.Enligt Stockholms läns landstings egen statistik så hade man redan i september i år fattat beslut om fastspänning vid 116 tillfällen. Det är alltså fler än under hela 2014.- Det har varit rörigt på kliniken, säger Jessica Ericsson. Man har haft en personalomsättning, det har varit otydliga roller. Man har inte fått ordning på det. Från och med i år har man börjat jobba klart mer aktivt.  - Jag tänker att vi kommer att behöva följa upp det här jäkligt noga, rent ut sagt, på många olika sätt. Det gjordes en fördjupad utredning här från Hälso- och sjukvårdsnämnden i Hälso- och sjukvårdsförvaltningen som presenterades i slutet av augusti. Den visar att man kommit ganska långt.  Men det är inte bara BUP-kliniken i Stockholm som fått kritik för att man använder tvångsåtgärder mot barn och unga inom den slutna psykiatriska vården. I februari i år slog FN:s Barnrättskommitté ned hårt mot hur isolering och bältningar används i Sverige. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg ser allvarligt på kritiken från FN. - Internationellt kallas bälte för The Swedish Belt. Jag vet inte om det finns någon koppling till att man använder det här mer än på andra håll, det vet jag faktiskt inte. Jag kan bara notera att jag inte har sett så stark kritik från Barnrättskommittén när det gäller den typen av tvångsåtgärder när jag tittat i andra länders rapporter.BO har också kartlagt barns erfarenheter av tvångsvård. I samtal med barnen så har han tagit del av många berättelser som liknar Amandas.   - Jag mötte barn som var med om ungefär den mängden bältningar. Jag tycker att bältningar - som Barnrättskommittén är inne på - är väldig problematiskt mot barn och unga över huvud taget. Att i en akut situation inledningsvis hamna i en sån tvångsåtgärd, det är ju illa nog, men om det är något som upprepas gång på gång, då är det ett misslyckande, helt klart. Det som jag har mött, av de barn som jag har pratat med, så blir ju inte vården det som inger hopp om att man ska bli bättre. Det bryter ner det hoppet. Att det blir en miljö som bara präglas av tvång och brist på tillit. Så det blir väldigt problematiskt. Man når inte fram till barnet med det stöd och behandling som barnet behöver.  Många menar att tvångsåtgärder - såsom bältningar - kan undvikas i de allra flesta fall. På Sveriges kommuner och landsting, SKL har man till exempel tagit fram flera alternativa metoder. I projektet Bättre vård - mindre tvång, som pågick mellan 2010 och 2014, lärde man ut de här metoderna till personal på olika avdelningar och kliniker. Ing-Marie Wieselgren är nationell psykiatrisamordnare och projektledare på SKL.- Målsättningen, det finns bara ett mål som det kan vara och det är att minska behovet av tvångsåtgärder. En förutsättning för att nå det målet är att göra patienterna mer delaktiga. - Tillsammans med patienterna gjorde man snyggt på avdelningarna, berättar Ing-Marie Wieselgren. Man bytte möbler och målade. Man gjorde tydliga dagsscheman. Man frågade patienten vad är det som är jobbigt. Ja, det är att vänta. Okej, vi talar om när olika saker ska hända. Vi ser till att du får bestämda tider till läkarsamtal. Men i de här akuta situationerna då, för nu pratar du om att måla väggar och ha fina möbler, men just i de här akuta situationerna vad finns det där för metoder som man kan tillämpa när man ska försöka gå en annan väga än att till exempel bälta en patient?- Framförallt är det att vara tidigare, att se innan. Att tillsammans lära känna när det är en uppladdning på gång. Eller när blir en person rädd. Och vad kan vi göra i stället.  Och att när du väl måste ta till det, att det då upplevs så bra som det bara går av dem som är med om det. Bättre vård - mindre tvång riktade sig främst till vuxenpsykiatrin. Nu har SKL startat ett nytt liknande projekt där metoderna ska läras ut till personal inom barn- och ungdomspsykiatrin. Men det finns redan exempel på hur andra kliniker minskat antalet tvångsåtgärder. På BUP i Halland har man utvecklat en egen metod. Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland och sitter även i Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatris styrelse. - Vi har ju bälte i Halland, men det var flera år sedan någon låg i det nu Nu säger fel. tror inte att det har varit någon på tre år, men det är jag inte säker på. I Halland har de i stor utsträckning lyckats undvika att spänna fast unga i bältessäng. - Men det är ändå en trygghet att det finns möjligheten att göra det, att ha möjligheten men inte använda den utan jobba på relation istället, säger Håkan Jarbin. Man måste skapa en allians snarare än att hindra dem totalt från att skada sig själva. Så vi låter dem skada sig till viss del utan att ingripa med våld och kraft utan försöker ha en dialog och få igång ett annat sätt att hantera det på. De får dunka sig tills det blir blåmärken, de får rispa sig tills det kommer lite blod, vi stoppar inte det. Och stoppar man det direkt så är risken att det blir en upptrappning och ständiga bältesläggningar och då förstärker man det beteendet och det är det beteendet som allting snurrar kring och då har man målat in sig i ett hörn. Och när de börjar de skada sig så försöker vi bortse från det och locka dem till annat.På BUP i Halland har man försökt få patienterna att fundera över vad de vill göra med sina liv, att se framåt, att vara fysiskt aktiv, spela pingis, gå en promenad och ha ett fullt dagsschema.- Och är det så att de försöker skada sig lite till så lägger man en kudde emellan men man går inte i clinch i dem, säger Håkan Jarbin. Det kan ju synas lite tufft att låta någon skada sig men det är så viktigt att det är personen själv som börjar ta vård om sig själv och att man inte får fysiskt bråk kring samarbetet. I första skedet. Man ska inte säga att bälte inte behövs för det gör det, men om man kan ha bälte utan att använda sig av det, då är det det bästa. Det kräver väldigt mycket personal och en väldig förmåga och sinnesnärvaro från personalen att vara med i detta och hitta utvägarna. Och ta risker som det innebär, för det måste man göra. Men då måste man också ha koll på läget och kunna samarbeta. Så det är en jättesvår och jättebesvärlig vård.Både chefsöverläkaren för BUP i Halland, Håkan Jarbin och Ing-Marie Wieselgren på Sveriges Kommuner och Landsting, säger alltså att det finns metoder att ta till som kan minska tvångsåtgärderna inom den slutna barn- och ungdomspsykiatrin. När vi i första programmet i vår serie berättade om Amanda - den flicka som upprepade gånger spänts fast i en bältessäng på BUP-kliniken i Stockholm - så fick vi mejl från Norge. I det berättade en psykiater att när de jobbat med självskadepatienter där, då upptäckte de att ju fler tvångsåtgärder man genomför, desto mer ökar man patientens självskadebeteende. Vi ringer till Norge och Bodø där Juwamer Mavlud arbetar som psykiater på Nordlandssykehuset i Nord-Norge. Han svensk psykiater och när han kom till Norge 1997 reagerade han på hur man behandlade unga med självskadebeteende. - Självskadebeteende blev behandlat nästan som en allvarlig sjukdom. De blev underlagt tvång och tvångsmedicinering och så vidare och så vidare. Jag vill kalla det för desperationsbehandlingsupplägg helt enkelt.Juwamer menar att tvångsåtgärder gör att patienterna riskerar att hamna i ett kroniskt självskadebeteende och påbörjade därför ett förändringsarbete.- Tvång var förbjudet, totalt förbjudet, tvång skulle icke förekomma över huvud taget. Nu arbetar de utifrån huvudtanken att självskadebeteendet inte ska betraktas som en psykisk sjukdom utan som en beteendestörning som patienten själv får ta ansvar för. - Men självaste skadebeteendet är ett symptom som vi kallar för kommunikativt värde, dvs att du kommunicerar med omvärlden för att du inte kan ge uttryck för det som plågar dig. Nyckeln är att man ger ansvar tillbaka till patienten, men det ska inte ske över en natt. I Bodø arbetar de efter principen att patienterna i möjligaste mån ska leva sina liv hemma och inte alls läggas in.- Håll dem borta från avdelningarna så mycket som möjligt för att undvika kronofisering och institutionalisering, säger Juwamer Mavlud. För att undvika att patienterna hamnar i ett kroniskt självskadebeteende, så får de fortsätta att leva i sin vanliga vardag, men med tillgång till en samtalskontakt. Men på Nordlandssykehuset har de också vad som kallas brukarstyrda platser. Om en patient börjar må riktigt dåligt, då kan han eller hon ringa till sjukhuset och be om att få komma in direkt - utan att behöva gå via sin husläkare eller en akutmottagning. De lägger i princip in sig själva.- De ingår ett kontrakt, du kommer in och när du kommer in så är det så att det bli max 4-5 dygn eller kortare, oftast är det väl 2 dygn, berättar Juwamer Mavlud. Det är individuella kontrakt man skriver. Om det är självskador så är det förbjudet att skada dig. Om det är folk som har missbruksproblem, då är det förbjudet att missbruka på avdelningen. Och man skriver individuella kontrakt med de enskilda patienterna som får erbjudande om att komma dit. Alltså, det införde jag, självskadeförbud. Du är välkommen hit men det ingår att icke skada sig själv. Om det sker, även om det så är mitt på natten, så blir du utskriven. Då får du vara på hotell. Trot eller ej blev det ingen självskadning mer.  Under arbetet med Kalibers serie om den slutna barn- och ungdomspsykiatrin i Sverige så har vi mött flera experter som har strategier för hur man kan undvika situationer liknande den som uppstått på BUP-kliniken i Stockholm. Inom BUP i Halland, som vi hörde om, stoppar man inte direkt unga med skadebeteende från att göra sig själva illa, i Norge har man tvärtom infört nolltollerans. För Åsa Nilsonne som är professor i medicinsk psykologi - och har jobbat med unga kvinnor med gravt självskadebeteende - är lösningen terapi.  - Det är ju någon slags desperat sista lösning när en patient inte kan styra sitt beteende alls.  Och då måste man ju arbeta, för det första med att förebygga så att folk inte ska hamna i en så extrem känslomässig situation. Och för det andra med att hitta andra sätt att hantera den extrema känslan när den väl uppstår. Hur förebygger man sådant? - Man försöker förstå vad är det för situationer som är särskilt sårbara eller särskilt svåra för den här människan att hantera. När är det hennes ångest väcks. Om situation är, till exempel, att hon blir väldigt rädd, då får man dels försöka lära henne egna strategier för att lugna ner henne, dels lära henne att använda personalen i förebyggande syfte. Att säga att nu är jag på väg att bli så här rädd, nu behöver jag känna mig trygg, jag behöver att någon sitter och pratar med mig, något som gör att känslan går ned. Alla känslor kan ju när som helst gå i riktning mot att de blir mer starka eller mindre starka och då måste man lära sig vad som kan dämpa känslan för den här personen. För den som blir patient och har den här typen av svårigheter med sina känslor, hon klarar inte att göra det här själv, då hade de inte varit patient. Hon behöver inte bli tillsagd att Lugna ner dig!, därför att problemet är att hon inte vet hur man gör för att lugna ner sig när det blir så här besvärligt.Åsa Nilsonne är självkritisk till hur man inom vården ibland ser på psykiskt sjuka människor som inte kan styra sitt beteende.- Av någon anledning blir vi inom vården väldigt provocerade av detta. Vi blir inte provocerade när någon får ett epileptiskt anfall, för det förstår vi att personen inte kan rå för. Men vi blir provocerade när någon får ett vredesutbrott eller en panikattack därför att vi tycker att folk borde kunna skärpa sig eller borde förstå att så gör man inte. Då blir det inte sällan konflikter. Det blir inte sällan en slags maktkamp och då kan bältet komma in som ett led i den maktkampen, att man har det maktmedlet att lägga någon i bälte när man inte lyckas lösa problemet på annat sätt.  Vi lämnar vår granskning om bältning och självskadebeteende. I vårt andra program visade vi hur användningen av antipsykotiska läkemedel - såsom neuroleptika - har ökat mycket inom BUP och att det saknas kontroll över de allvarliga biverkningar som kan uppstå - framförallt hos barn.  Förra veckan berättade vi om Claudio som höll på att mista livet när han vårdades på BUP-kliniken i Stockholm. Han var 15 år när han blev sjuk. Så här berättade hans föräldrar om mötet vården.- När han kom dit, den här läkaren, jag kommer aldrig att glömma henne, började proppa honom med mediciner.Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna?- Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma Angela.- Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, berättar Claudios pappa som också heter Claudio.Vi kunde läsa i journalen att Claudio behandlades med fyra olika neuroleptika. När vi låtit experter titta i Claudios journal så menar de att han fått onödigt många mediciner samtidigt. Mediciner som riskerar att ge mycket svåra biverkningar. Dessutom kunde vi konstatera att sättet som Claudio medicinerades på stred både mot Socialstyrelsens och BUP:e egna farmakologiska riktlinjer. För Claudio ledde biverkningarna att han till slut kollapsade.- Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå, berättar hans mamma. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad.Claudio blev väldigt sjuk av medicinerna och familjen har anmält händelsen till Inspektionen för vård och omsorg. - Till sist, vi trodde att Claudio kommer att dö här. Ja, det trodde vi, berättar föräldrarna.Enligt chefsläkaren Sten Jacobson som sitter i psykiatriledningen för Stockholms sjukvårdsområde - och som ansvarar för vården på BUP-kliniken - bör läkarna vara mycket restriktiva med neuroleptika. - Det är oerhört viktigt. Varför då? - För att neuroleptika har biverkningar. Sten Jacobson anser att det är ytterst väsentligt att läkarna på kliniken följer de riktlinjer som finns. Om de frångår dem måste läkarna kunna motivera sina beslut. Han säger att psykiatriledningen nu kommer att granska Claudios fall - och även hur läkare på kliniken förhåller sig till riktlinjerna. - Självklart måste vi granska det. Jag anser att det är allvarligt. Jessica Ericsson, ordförande i Folkhälso- och Psykiatriberedningen i Stockholms läns landsting reagerar starkt på Kalibers uppgifter om Claudios vård.- Med anledning av programmet i måndags om en kille som hade fått väldigt tung medicinering på ett sätt som lät - det lät förskräckligt, helt enkelt - så har jag pratat med förvaltningen igår om att vi behöver ha en medicinsk revision här där man går igenom journalerna, för att se att man faktiskt kikar över hur ser det ut. Använder man rätt mediciner vid rätt tillfälle? Hur sker uppföljningen? För det som beskrevs kring den killen, sånt ska inte förkomma. Och det är väl jättebra att han har gjort en IVO-anmälan.Stockholms läns landsting ska nu alltså se över sina rutiner. Chefsläkaren i psykiatriledningen, Sten Jacobson, säger att han välkomnar Kalibers granskning. - Min bestämda uppfattning är att det har blivit betydligt bättre på kliniken, men det återstår fortfarande mycket arbete.  Personalen slog larm 2013, man skulle komma till rätta, men så har man ändå inte gjort det. Personalen vittnar fortfarande om att de här avskiljningarna på RIA-avdelningen sker på ett otillåtet sätt. Personal vittnar om att man ibland bältar i förebyggande syfte. Hur kan det bli så, när man har fått den här kritiken och ska förbättra sig, men så blir det inte bättre?  - Jag anser att det har skett en förbättring, men det finns fortfarande en hel del saker att åtgärda. Och de här Kaliberprogrammen nu, innebär ju att ja, vi har ju alldeles tydligt som ledning, vi måste ju skärpa vår interna granskning, så att vi verkligen är säkra på att förbättringarna faktiskt har skett. Hur ska ni säkerställa, från ledningens sida nu då, att det kommer att bli bättre och mer patientsäkert för de barn och unga som är intagna på kliniken? - Vi gör en genomgripande intern revision av både styrdokumenten men också hur de tillämpas i praktiken. Sten Jacobson är självkritisk också när det gäller Amanda - hon som isolerades i över tre veckor och blev fastspänd i en bältessäng 44 gånger under tre och en halv månad.- Det kan jag hålla med om att där verkar det som att vi har brustit då.   Reportrar: Helene Almqvist och Mikael FunkeResearch: Emilia MellbergProducent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

Barn bältades och låstes in på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Stockholm. Avslöjandet fick chefer att avgå och löften gavs om att de många bristerna skulle upphöra. Men blev det bättre? "En vacker tjej, lugn. Som försökte titta bort. Hon hade någonting i blicken. Nånting hemskt som hade hänt henne. Någon som hade gjort henne illa. Fruktansvärt illa.""Det här är ju också en klassisk patient. Det här ju en väldigt begåvad flicka. Och det slutade ju på det värsta möjliga sätt som finns." När Amanda var 13 år började hon skära sig själv. Hennes mamma hade svårt att förstå varför. - Det här är hennes rum. Och det som var här var att plocka undan rakblad alltså jag gick och tittade, gick och snokade, under sängen - Här med knivarna, jag försökte gömma dom, men det gick inte. Jag menar man måste ju ha knivar. Jag har inte ens kvar den här skrapan med rakblad till spisen. Det kunde man ju inte ha kvar.   Amandas mamma minns ett av alla självmordsförsöken. Då hade Amanda svalt sömntabletter. - Hon la sig bredvid mig, för hon sov väldigt ofta bredvid mig i sängen. Och så säger hon jag älskar dig. Jag älskar dig också, och jag var ganska trött. Hon hade svårt att somna, hon hade sömnproblem det hade ju också med hennes dåliga mående och depression att göra. Så jag somnade väl till men jag kände att hon höll på att skaka och rycka hela tiden. Och då sa hon att hon hade tagit tabletter och då ringde jag ambulansen. Det är också kaosartat att se sitt barn och hur borta hon var. Det är förfärligt att se sitt barn i en sådan situation. Det är förfärligt också att ens barn inte vill leva.  Amanda läggs in på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. Hon är då 14 år. På kliniken finns en akutmottagning och två vårdavdelningar med cirka tio vårdplatser på varje. Amanda får flytta in på avdelningen Nord i ett av de orangea husen med utsikt över Årstaviken. Amandas mamma visste inget om att personal - bara några månader tidigare -  i juni 2013 -  slagit larm till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om vanvård och missförhållanden på kliniken.  Det handlade bland annat om hur kliniken använde tvångsåtgärder, såsom bältesläggning och avskiljning. Personalen som larmade menade att barn i för stor utsträckning spändes fast i bältessängar, att de allt för ofta gavs tunga läkemedel mot psykoser. Och att de isolerades ensamma i en källarlokal. - Vad jag kommer ihåg? Jag kommer ihåg att det var en IVO-anmälan någon gång i juni.  Per-Olof Björck är verksamhetschef på BUP Stockholm har det yttersta ansvaret för vården på kliniken. När anmälan kom hade han inte börjat arbeta där än.  - Det som jag tyckte var mest alarmerande var det patientfokus som den beskrev. Det tyckte jag pekade på en vård att så ska det inte gå till.   IVO påbörjade en omfattande utredning och när myndigheten presenterade sin rapport var kritiken svidande. Framförallt reagerade myndigheten på hur kliniken använt olika tvångsåtgärder. Till exempel isoleringen av patienter som gjordes utan att det rapporterades eller att beslut togs om avskiljning. I beslutet riktade man allvarlig kritik mot kliniken och krävde att de otillåtna tvångsåtgärderna skulle upphöra.  IVOs kritik var så pass allvarlig att de två högsta cheferna på kliniken - dagen efter - lämnade in sina avskedsansökningar. Ett kristeam tillsattes. Och nu skulle bristerna rättas till. Personalen skulle utbildas i - hur och när - det är tillåtet att använda tvångsåtgärder. Till IVO föreslog kliniken en rad åtgärder. Bland annat skulle isoleringslokalen i källaren stängas.  - Det var första gången vi kom i kontakt med psykiatrin på det här sättet. Och vad vet man. Ingenting egentligen. De första veckorna var kanske lite lugnt och det var lite samtal och det fanns en skola man kunde gå till och det var nytt för oss båda. Och det var samtal som skulle kunna hjälpa.   Amandas mamma tar ledigt från jobbet och får också bo i ett rum på kliniken. Amanda får gå i den intilliggande skolan. Hon är konstnärlig och på skolan kan hon syssla mycket med det hon tycker om. Att sjunga och att ta bilder. Hon har också en blogg om fotografi på nätet. Hej hej jag tänkte göra jag fick en kommentar som undrade hur jag hade gjort - redigeringen på en bild tidigare som är lite mainstream och sånt där som jag inte använder i vanliga fall men som kan vara lite fint då och då. Nu jag bara leker lite i Photoshop.  I flera videoklipp lär hon ut hur man gör sina bilder bättre i Photoshop.  Det kanske inte är en av de bästa bilderna men.  Amandas mamma och storebror visar bloggen: - Här har vi även hennes fotoblogg. - Det här är en av de bästa bilderna. Här är hennes självporträtt. Och det här var saker som hon gjorde när hon var 12-13 år.  På kliniken dröjer det inte länge innan Amanda börjar skära sig själv igen. Det framgår av Socialförvaltningens journalanteckningar. Hon gör också flera självmordsförsök. Amanda åker in och ut från BUP. Ett tag placeras hon på ett behandlingshem för att få hjälp med sitt självskadebeteende. Men hon trivs inte - och i maj förra året - 2014 - är hon tillbaka på kliniken.  - Sen så var det flera intagna där. Några hade varit intagna tidigare och några var mer avancerade i sitt destruktiva beteende än vad min dotter var, och man lär av varandra. Hur många andra patienter fanns det där då? - Det var alltid fullt. Så det blev ganska kaotiskt där ett tag när de krossade glas och blomkrukor. Tillhyggen, överhuvudtaget för att skada sig själva så där började faktiskt det här med bältningarna.  Kaliber har träffat flera i personalen på kliniken. Det är en läkare och två skötare - som har god insyn i vården - de vill berätta om hur barn och unga vanvårdas, att det inte alls har skett nån förbättring på kliniken sen skandalen 2013. De är rädda för att råka illa ut. Vi har därför bytt ut deras röster. Så här säger läkaren om den stämning som rådde i personalgruppen när Amanda lades in på kliniken i maj förra året.  - Det fanns inget tydligt och klart ledarskap. Det var för många chefer som var för osäkra. Och då gick det alltså inte att bedriva en professionell vård. Vi i personalen som har jobbat länge inom BUP är ju helt förtvivlade över den situation som är. Över den vanvård som faktiskt delvis bedrivs.  Personalen Kaliber har pratar med berättar att många bland de anställda hade blivit oengagerade. Så pass mycket att de ibland struntade i läkarnas ordinationer. Så här säger de två skötarna om stämningen på kliniken:    - Det blir små kotterier. Informella ledare i personalgruppen, lite tongivande figurer. Det kan bli fel. Vad gör de då? - Ja, man kan gå emot läkarordination. De har en egen uppfattning vad som är bäst för patienten. - Personalen är trött och lite ångestfylld. Det är inget roligt att gå till jobbet. Många som har slutat. Våra kunniga arbetskamrater det är jättemånga som har slutat.  Bältningarna På kliniken finns det tre rum med bältessängar. På väggarna hänger tyg för att dämpa ljuden. Själva sängen är som en undersökningsbrits med bälten. Bältena spänns fast runt benen, händerna och runt magen. Bältning är något vårdpersonalen får göra, men bara i lägen där någon riskerar att komma till skada. Vi har fått höra att man på kliniken inte följer de lagar som måste följas när man använder den här typen av tvångsåtgärder.  Då i början av sommaren förra året var de flesta inne på avdelningen tjejer med självskadebeteende. Men enligt den personal som vi har pratat med lyckades man inte hantera deras utåtagerande.  Deras lösning - när tjejerna skar sig - blev att spänna fast dem i bältessängar. Ofta var de först tvungna att brotta ner tjejerna.   - Det är bältningar i princip dagligen.- Oftare och oftare blev det. - Ibland flera gånger om dagen.  När det händer något och personalen trycker igång larmet kommer det personal springade från andra avdelningar. Skötarna förklarar att det ofta blir kaotiskt och ibland är man tvungen att bälta flera patienter samtidigt.  - Du trycker på larmet. Då kommer folk, den kan komma två, fyra, sex utifrån plus våra egna.  Amandas mamma gick alltid undan när bältningarna skedde. Hon ville inte se.  - Jag vet när jag har varit på avdelningen och det bara rusar in larmet går. Det bara rusar in människor. Bara det är ju traumatiskt.   - Läkaren vi har kontakt med berättar att situationen höll på att bli okontrollerbar.  - Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda och det anlades mordbränder till och med. Det bara steg.  - Vid något tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn. Medan de andra springer runt. Ungdomarna. Och personalen mäktar ju inte med heller. Det är inte okej. Men hur påverkades hon av att bli bältad tror du? - Hon berättade ju också. Dels fysiskt kunde hon visa mig hur tilltufsad hon var. Hon hade ju blåmärken överallt. Men också att känna att nu har jag misslyckats igen. Och övergrepp vad gör de emot mig?  En av skötarna har varit med och bältat Amanda flera gånger.    - Och märker man då att det här skenar iväg och man får dra fram sängen. Det skriks, och hög ångest och så flickan inte är kontaktbar. Fram med sängen och sen upp. Det är skrik och sparkar och man får hålla i sig så att man inte blir skadad själv och att inte kollegor blir skadade och framförallt att inte patienten blir skadad.Men hur många gånger har du varit med och bälteslagt henne? - Oj. Det har jag tappat räkningen på faktiskt.  Enligt verksamhetschefen Per-Olof Björck har det funnits en otrygghet hos personalen, mycket på grund av att det är så många som har slutat. Men också på grund av den hårda kritiken som tidigare kom från IVO.  - Organisationen blev inte trygg av det som hände. Det fanns en utbredd rädsla att man inte fick hålla i patienterna, man får inte ingripa överhuvudtaget för då blir man anmäld. Men de var rädda för att göra tvångsåtgärder efter det som hade varit. Men ändå så ökade det, antalet? Jag tror att bältningarna ökade för det var det man kunde göra och det var det man kunde besluta om. Det är en skadad organisation du pratar om.  Bup bryter mot lagen Enligt lagen får bältningar bara göras om det finns en stor risk att patienten skadar sig själv eller någon annan person allvarligt. Men ofta så finns inte den här risken när bältningarna görs, enligt den personal som vi har pratat med.  - Man har ingen kontroll riktigt. Det är en ganska fruktansvärd känsla när man står där och man vet nu har Amanda egentligen bara ångest. Vi kunde inte hantera det här bättre än att bara lägga henne i bälte. Det är ju inte så att hon har agerat ut och slagit någon. Vid något tillfälle har hon gjort det också och försökt skada sig själv, men inte alla gånger.Så många gånger var de här bältningarna omotiverade? - Ja, i ett slags preventivt syfte. Det är mot reglerna och då står man där och tänker. Blev det här rätt nu? Vad är det jag deltar i?  Det skötaren beskriver är mot reglerna. Men att man inte följde de lagar som reglerar tvångsåtgärder var ju det kliniken fick kritik för i IVOs rapport. De här bristerna skulle ju ha rättats till. Verksamhetschefen Per-Olof Björck ser allvarligt på det personalen berättar.  - Då tycker jag att de som ser det ska skriva en avvikelse till vårt avvikelsesystem så att det kommer till allmän kännedom om att det är så. Berätta det här för det här är oegentligheter. Vad tänker du om att de berättar att det händer?- Vad jag tänker om det? Jag säger ju det att det är ju fel om man gör så.Så vad ska du göra åt det då? - Jag kan inte göra någonting förrän jag får reda på det. Du får ju reda på det nu. - Ja, och då har det hänt. Då tar man upp det och säger att så får inte ske. Men hur allvarligt är det? - Ja, det är allvar. Så ska inte ske, säger jag ju.     BestraffningEnligt personalen vi pratat med var det många anställda som var trötta på tjejerna som skar sig. De säger att tjejerna ibland bältades eller isolerades som ett slags straff. Värst var det för Amanda som enligt läkaren väckte starka känslor hos vissa i personalen.  - Det hatet man kunde visa, man tyckte att hon manipulerade, förstörde, att man inte brydde sig om överläkarnas ordinationer om hur hon skulle övervaka henne så att säga för att det skulle kunna hända någonting, säger läkaren. - Å det här du säger om bestraffning man ruttnar på ett läge, man tröttnar och tänker att hon kan gott ha det nu liksom, säger en av skötarna.  - Och då var det sjuksköterskor till exempel som vägrade att gå in när flickan hade rispat sig skulle övervakas för att det fanns en risk att hon skulle rispa upp sina sår. Vägrade gå in och göra det vilket gör att hon drar upp sina sår och förlorar en massa blod. Då struntade man att ta hand om henne? - Ja visst gjorde man det och man följde inte ordinationer som hade gjorts av läkare.En annan form av bestraffning är ju att ge en massa mediciner vilket också skedde. Hon stod ju på jättemycket mediciner.  När personalen är för stressad, inte har tillräcklig kompetens och saknar stöd från ledningen är det lätt hänt att man börjar använda tvångsåtgärder. I värsta fall lyckas man inte bryta mönstret. Det menar Håkan Jarbin som är chefsöverläkare på BUP i Halland, och styrelseledamot i Svenska Föreningen för Barn- och ungdomspsykiatri. Han säger att om tvångsåtgärderna dessutom börjar användas som straff måste ledningen ta sitt ansvar. - Straff är inte grunden till en bra behandling. När det blir straff så tänker jag att det är personal som är överansträngd och kan för lite de vet inte hur de ska göra, då blir man förbannad när det inte går som man vill, och när man inte vet vad man ska göra då blir det primitivt och man ställs mot väggen och man har en för svår uppgift och det är det helt enkelt ledningen som måste skärpa sig och se till att det finns förutsättningar för att bedriva den vård som man fått i uppdrag att bedriva.Enligt Håkan Jarbin är det alltså en ledningsfråga. Men vad säger den ansvariga verksamhetschefen på kliniken Per-Olof Björck om uppgifterna om att patienter straffas?  - Så ska inte ske. Och det är klart att om det sker är det första det man skulle göra är ju att prata med personalen och se över så att säga. Det handlar kanske om personalens trygghet i gruppen och hur man hanterar och hur man upplever sin arbetssituation och så. Det ska man inte ta ut över patienterna. Det är ju helt förbjudet.  2014 blev ett dystert rekordår Men hur mycket tvång används egentligen på kliniken? Kaliber har begärt ut statistik från över antalet beslut om fastspänning. Den visar att förra året 2014 - då Amanda bältades så många gånger - var ett rekordår. Då togs 105 beslut om bältesläggning. Det är fler än vad som gjordes under 2011, 2012 och 2013 tillsammans. 2015 kommer att bli ett nytt rekordår. Redan nu i september hade man gjort fler bältningar - 116 stycken - än vad som gjordes rekordåret 2014.  Vi får tag i en intern sammanställning över hur många beslut som tagits om fastspänning när det gäller Amanda. Den visar att hon på bara tre och en halv månad 2014 bältas 44 gånger. Det är nästan hälften av alla bältningar som gjordes på kliniken under hela det året.   Hur är det rimligt att det blir så många bältningar på en och samma patient? - Det kan jag inte kommentera, säger Per-Olof BjörckVarför inte det? - Jag kan inte kommentera ett enskilt fall. Bältningar borde man undvika, det har jag sagt. Det låter ju orimligt för vem som helst som lyssnar.  Eftersamtalen genomförs inte som de skaEn av de viktigaste metoderna som skulle minska antalet bältningar är så kallade eftersamtal. Då personalen och patienten tillsammans - efter att det har lugnat ner sig - pratar igenom händelseförloppet. Vad var det som hände? Hur kan vi göra annorlunda nästa gång? I klinikens egna riktlinjer står det att samtalen ska göras efter varje bältning. Personalen vi har pratat med tycker att samtalen är viktiga. Problemet är att de sällan hålls.  - Jag som läkare har aldrig varit med, säger läkaren.- 3 gånger av 10 kanske vi håller de här men det är när det är lugnt, säger en av skötarna.  - Man hinner inte göra det för man det andra gänget kommer. Man måste hem. Eller något annat. Man glömmer bort det, säger den andre av skötarna. - När det är kaotiskt då är det sådant här som fallerar. Det blir ju en ond spiral av allting, säger läkaren. Verksamhetschefen Per-Olof Björck säger att de inte för någon statistik över hur ofta samtalen sker.   - Jag har ingen koll på det. Man gör det ibland. Ja, det är sådant vi jobbar med att få till det.Ni ska göra det men ni gör inte det, hur kan det få vara så? - Vi ska göra det, men vi gör det inte. Men du säger att det ska göras eftersamtal. - Ja. Det är min ståndpunkt som verksamhetschef. Sen gäller det också att det ska utföras. Det är ju personal som ska utföra det och så ska de göra det. Men vadå, de struntar i det? - Det har jag ingen aning om, det kan jag inte uttala mig om. Om det glöms bort ibland eller inte. Men är inte det en verksamhetschefs ansvar att se till att sådana här saker fungerar och särskilt sådant som ska göras? - Jo det är mitt ansvar att göra det och det är mitt ansvar att driva det. Men sen att genomföra det på kort tid det är inte så lätt alla gånger idag. Det är mitt mål att det ska ske. Öka på. Det ska bli bättre och bättre.  Flyttas till vuxenpsykiatrin Tillbaka till Amanda. I slutet av oktober förra året har personalen fortfarande inte lyckats lösa problemen på avdelningen, enligt våra källor. På BUP tar man beslut om att flytta Amanda till PIVA - den vuxenpsykiatriska intensivvårdsavdelningen som ligger i Huddinge, det framgår av hennes journal hos Socialförvaltningen. På PIVA vårdas vuxna med psykoser, manier och missbruksproblem.  Från avdelningen kontaktar Amanda IVO för att göra en anmälan. Hon säger till IVO att det har varit fel med alla bältningar på BUP och att hon känner sig rädd inne på vuxenavdelningen. Hennes storebror och hennes mamma åker ofta dit och hälsar på.  - Framförallt blev hon helt neddrogad. Helt. Så det kanske inte var så mycket bältningar för att hon var så drogad, säger mamman. - Ja, hon var slö i skallen. Hon stod och skakade. Hon hade massor med tics på grund av biverkningarna av de droger hon hade i kroppen. Hon var störd på något sätt. Hon var inte Amanda längre. Hon var någonting annat. Det var hemskt att se, säger storebrodern. Isolering Efter fem månader skrivs Amanda ut från PIVA. Men det dröjer inte länge förrän hon är tillbaka på BUP-kliniken. Det var i våras, i april. På kliniken har man återigen öppnat källarlokalen - trots kritiken som man tidigare fått av IVO.  - Det här är en bra yta, säger verksanhetschef Per-Olof Björck. Den fungerar väldigt bra och dokumenterar man sina beslut så är det inga problem. Men varför öppnades den då? - För att vi behöver avskiljningsmöjlighet. Den ingår i vårdmöjligheten.  Amanda isoleras i den återöppnade källarlokalen. När en patient isoleras heter tvångsåtgärden avskiljning och får pågå i max åtta timmar, eftersom det är ett så stort ingrepp i patientens fri- och rättigheter.  I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för psykiatrisk tvångsvård står det att avskiljning endast får användas i undantagssituationer. Det står också att avskiljning bara i sällsynta fall får ske längre än åtta timmar. Om det gör det måste en läkare ta ett nytt beslut var åttonde timme. Uppgår tiden till mer än några dagar så ska handla om extrema fall, enligt föreskriften. Amanda blir kvar i källaren i över tre veckor.  - Hon blev ju jätteledsen. Eller hur? Säger Amandas mamma. Ja hon var väldigt ledsen.  Hur stor del av den här tiden var hon isolerad då? - Hela tiden.  - Från det att hon kom, hon var två nätter på akuten, för att de inte visste var de skulle ha henne. Och sen blir hon placerad där i källaren, och där var hon i tre och en halv vecka.  Efter skandalen 2013 riktade IVO allvarlig kritik mot kliniken för att läkare inte tog beslut om avskiljning. Våra källor uppger att det flera gånger sedan dess har hänt att det här besluten inte tas.  - Det har inte varit någon överläkare som har gjort någon bedömning inom åtta timmar. Då är det olaga frihetsberövande man sysslar med, säger läkaren.  Verksamhetschefen Per-Olof Björck medger att det kan vara så: - Det kan vara någon gång då bakjouren funderat om man ska väcka patienten om det är mitt i natten. Men då har man ju brutit mot lagen? - Om det har hänt så har man gjort det ja.  En varningssignal som inte hörsammadesUnder veckorna i isoleringen i källaren börjar Amanda berätta att hon varit med om något hemskt. I Socialförvaltningens journalanteckning från den åttonde maj står det att Amanda har berättat att hon utsatts för en gruppvåldtäkt.  Trots att man på BUP nu känner till att hon kan ha varit utsatt för övergrepp så fortsätter bältningarna nere i källarlokalerna. I journalanteckningen framgår det att under vistelsen på 23 dagar bältas hon 13 gånger. Det borde inte ha skett enligt läkaren.  - Har man varit med om en sån oerhört traumatisk upplevelse så. Det är en sån situation som påminner mycket om en bältesläggning. Du är ju fastspänd ligger helt blottad kan man ju säga. Om man har varit med om en sån sak där man inte har en chans därför att en person som är mycket starkare lägger sig ovanpå en och genomför en våldtäkt så måste det vara en ohygglig upplevelse.   - Naturligtvis om man har upplevelser av fasthållning som är traumatiska så är det ännu värre, säger verksamhetschef Per-Olof Björck. Självklart. Men ändå sker det på kliniken, för jag har ju kunnat se det i journalanteckningarna från socialförvaltningen. Att det har skett. Jag kan inte svara på ett enskilt fall. Och eftersom jag inte vet om det så är det svårt att kommentera.   Personalens ansvar Men vad har personalen själva för ansvar över vården som getts till Amanda? Enligt läkaren var ansträngningarna stora för att få cheferna att reagera.  - Därför pratade jag med dem som var ansvariga för vården och pläderade för att det måste finnas ett annat sätt att bemöta det här på. Jag tycker att jag gjorde vad jag kunde. Absolut. Det gjorde jag.  Men varför sa ni inte ifrån när hon blev bältad så många gånger? - Det finns ett team runt henne. De borde, de är ansvariga i fallet. Inte vi. De borde ha reagerat och sagt ifrån, säger den ene skötaren.- Det är klart att det svider lite, säger den andre skötaren. Sen kan jag som vanlig personal säga att äsch jag hade inte det yttersta ansvaret men man är ju delaktig i det. Hur ser du på det? - Det är ingen skön känsla. Det är ingen skön känsla.  Den 21 maj i år skrivs Amanda ut från BUP. Hon flyttar in på ett behandlingshem. Inte så lång tid efter blir hennes mamma uppringd när hon är på jobbet av föreståndaren på hemmet. Hon vill att de ska träffas.   - På vägen hem då jag gick hem, berättar Amandas mamma. Då tänkte jag, är hon död? Nej, hon kan inte vara död. Alltså du vet, tusen tankar.  Men när hon kommer hem, så förstår hon vad som hänt.  - Och då ser jag dom på gatan. Och då ser jag prästen. Och då fattar jag. Då fattar jag att hon är död.  Amanda spelar keyboardJag har när hon sjunger, säger Amandas mamma. Jag har den på min telefon.  Amandas mamma visar ett videoklipp på sin telefon. Videon är från nyårsafton. Amanda sitter i vardagsrummet och spelar på sin keyboard.  - Så får det inte gå till. Så här har det varit, och det här är inte det enda ärendet, det finns fler, säger den ene skötaren.- Vi borde ha bättrat oss för länge sen, säger den andre skötaren. Nu i september kom svaret på Amandas anmälan som hon gjorde till IVO. Myndigheten kommer inte utreda hennes ärende. De skriver: Det har kommit till IVO:s kännedom att anmälaren har avlidit. Ärendet ska därför avskrivas.Reporter: Mikael FunkeResearch: Emilia Mellberg Producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

Emma Jönsson vill veta hur vi upplever smekningar. Hon har sett att de som har mest hår på huden också uppger att de har sex oftare. Förklaringen är troligen så enkel som att de har fler nervceller som känner av beröring, så att de njuter mer av det, säger Emma: Och så leder det ena till det andra."Nyligen presenterade hon sina resultat på världens största neurokonferens, i Chicago. Det är en utåtriktad del av forskarlivet som hon gillar. Vi är på väg bort från den tid då forskare kunde sitta bakom en pappershög och inte ha så mycket social kompetens, säger hon.Emma Jönsson är doktorand i neurovetenskap vid Göteborgs universitet.Lena Nordlund lena.nordlund@sverigesradio.se

Toppar och floppar: I veckans avnsitt utser vi säsongens hittills stora toppar och floppar i herr- och damallsvenskan. Annica Svensson Veteranen gör succé i Eskilustna som inlett serien med tre raka segrar. Dags att börja sikta högre upp i tabellen? Örebro SK Vad ska Alexander Axén göra för att vända ÖSK:s negativa trend? "Eko i fotbolls-Sverige" Rosengård har kallat till presskonferens och utlovar stora nyheter. Kommer våra högt ställda förväntningar slå in eller blir det ett anti-klimax lex "Marta till Tyresö?" #Bollkunskap - När målvakten gjorde mål... Eller bjöd på kontring! Tänk att det alltid kittlar lite extra när ett lag slänger upp målvakten på hörna i desperat jakt på mål. Och visst lyckas det ganska ofta? Oftare än att det leder till baklängesmål i alla fall? Vi vill ha exempel på båda!

Ett Sverige med svenska familjer, där risken att drabbas av brott ligger ganska konstant. Ett annat Sverige, där barn i invandrarfamiljer allt oftare faller offer för hot, misshandel och rån. Segregationen syns allt tydligare i brottsstatistiken och Rikskriminalen har pekat ut över 50 invandrartäta bostadsområden där befolkningen plågas av kriminella gäng. Polisen lovar satsningar. Fast kommer den att lyckas när kriminella går till motangrepp och vittnen tystnar? Du lyssnar på det första av två temaprogram under jul- och nyårshelgen i serien I lagens namn med Lasse Wierup. BRÅ:s Trygghetsundersökning baseras på cirka 14 000 intervjuer med människor i olika befolkningsgrupper. Och för brott efter brott visar det sig alltså att en större andel av andra generationens invandrare uppger att de har blivit drabbade. Personer som är födda utomlands är också överrepresenterade i brottsstatistiken, men inte lika mycket. En hypotes är att det förklaras av att de inte har lika många kontaktytor i samhället. - Om man då tittar på personer som är utsatta för misshandel, så ser man ju då att när båda föräldrarna är utrikesfödda så ligger utsattheten på 3,6 procent, säger Lars Korsell på Brottsförebyggande rådet. Men när minst en förälder är inrikes född så är risken bara 2,3 procent, så det är ju en väsentlig förhöjning. Procentuellt sett är alltså risken att bli misshandlad 50 procent högre för dem med utlandsfödda föräldrar. Den här skillnaden har uppstått på bara några år. 2009 uppgav lika många 2,2 procent av både andra generationens invandrare och den helsvenska gruppen att de hade drabbats av misshandel under det aktuella året. Dessförinnan var förhållandet det omvända. Fram till 2009 uppgav en högre andel av dem med minst en svenskfödd förälder att de hade utsatts för misshandel än de med utlandsfödda föräldrar. - Men det gäller ju också andra brott, så det är ganska genomgående att det ser ut på det här sättet, säger Lars Korsell. När det gäller hot är risken för dem som vuxit upp i invandrarfamiljer 40 procent högre, bedrägeri drygt 50 procent högre och för rån hela 150 procent högre risk. Statistik om utsatthet för brott för olika grupper   Utsatta för brott under 2013: Något brott mot enskild person: Svenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 12,3 % Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 16,9 % Utrikesfödda 13,7 % Bedrägeri Svenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 3,3 % Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 5,1 % Utrikesfödda 4,0 % Hot Svenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 4,4 % Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 6,1 % Utrikesfödda 4,5 % Misshandel Svenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 2,3 % Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 3,6 % Utrikesfödda 2,0 % Personrån Svenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 0,6 % Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 1,5 % Utrikesfödda 1,1 % Sexualbrott Svenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 1,4 % Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 1,2 % Utrikesfödda 1,2 % Trakasserier Svenskfödda med båda/en förälder inrikes född(a) 4,6 % Svenskfödda med båda föräldrarna utrikes födda 6,6 % Utrikesfödda 6,5 % Källa: BRÅ:s nationella trygghetsundersökning 2014. Cirka 12 000 personer har tillfrågats om vilka brott de eventuellt har utsatts för under 2013.

De får gömma vapen, transportera knark och hämta upp pengar - och de är i vissa fall inte mer än 11 år gamla. Kaliber har granskat ett ljusskyggt fenomen - de kriminellas yngsta hantlangare, springpojkarna som gör grovjobbet för att deras ledare inte ska riskera att hamna i fängelse. De eldar bilar, bär på knark och förvarar vapen. Springpojkarna är från elva år gamla och utnyttjas av äldre kriminella. Kalibers granskning visar att kriminella springpojkar finns i stora delar av landet - samtidigt har polisen svårt att få koll på dem. ­– Det var typ hämta pengar och sånt. Typ ringa upp en person och säga kom hit med si och så mycket så tog man dem. Det var inte små summor, 13 lax och sånt. Det var folk som var skyldig honom. De kallar dem småbröder, springpojkar, hundar, horor eller åsnor. Småkillar som gör äldre kriminella olika tjänster. När de bär på skjutvapen, narkotika, pengar från brott – så riskerar de inget eller ett lägre straff än vuxna. Det är en vedertagen metod i kriminella nätverk för att skydda de äldre. Och samtidigt en skola i brott för de unga. Kaliber har granskat ett ljusskyggt kriminellt system där barn och ungdomar utnyttjas och löper stor risk att rekryteras in i en kriminell livsstil. – Vi träffades ute där det inte var så mycket folk. Typ hamnar och sånt. Man gick dit. Snackade. Tog pengar och sen drog därifrån. Sen dagen efter så åkte man och lämnade dem.  Han som pratar är en kille vi kan kalla ”Sami”, fast vi har låtit en annan person läsa in vad han sagt. Han är en äldre killes så kallade ”lillebror”, i dag är han 15 år, men han började göra tjänster för två-tre år sen när han var runt 12-13 år. Springpojke, det är inget ord med positiv klang. Inget han direkt vill bli förknippad med. Men i flera års tid hjälpte ”Sami” en några år äldre kriminell med tjänster. De kallar vandra ”bröder”, fast de inte är släkt. – Han är som min storebror. Kött och blod – det finns ingen skillnad alls. ”Sami” går på högstadiet i dag. När han var nio-tio började han och några kompisar stjäla mobiler, mp3-spelare, kläder i butiker. Som 10-åring åkte han dit för inbrott. Då var han rädd att soc skulle ta honom, men det hände aldrig någonting. Det som hände istället – var att en ny figur dök upp i ”Samis” liv. Vi kan kalla honom ”Kevin”. – Ja, jag har alltid sett upp till honom sen jag träffade honom första dagen. ”Sami” var 12-13 år då. Den här killen ”Kevin” var äldre och hade på sig tröja den dagen, berättar ”Sami”, alltså en med gängemblem på. Han och några kompisar gick fram, men ”Sami” var den av dem som höll kontakten och fortsatte träffa honom. Varför ville du prata med honom? – För att han var medlem i nåt. – Ja, frågade honom om en cigg kommer jag ihåg. Han frågade hur gammal är du – jag berättade och vi började snacka hit och dit. ”Sami” fick nya idéer när han snackade med den äldre killen. Som att man kunde råna såna som sålde knark. För de kunde ju inte gå till polisen och anmäla det. Han och en kompis valde ut någon, gick fram, så drog de kniv och rånade dem. – Han kan ju inte gå till polisen och säga att han blev rånad på 20 gram. Vad gjorde du av alla pengarna? – Kommer inte ihåg. Köpte cigg och sånt. Är  det för at du inte vill tänka på det? – Nej – jag har inte skuldkänslor eller nåt. De du rånade då? – Vad ska man göra – man drog fram kniv och tog deras saker. Man är där för att ta deras saker – inte för att skada dem. Knarket sålde han vidare sen. ”Sami” säger att han själv varken röker cannabis eller dricker alkohol. Det här är hans egen berättelse, eftersom han inte är dömd för någon av de här sakerna, så kan vi inte kolla uppgifterna. ”Sami” fipplar med sin coca colaburk, leker med tändaren – eller röker – under stora delar av intervjun. På många frågor svarar han säger att han inte minns. Killen vi kallar ”Kevin” började ge honom pengar, och ”Sami” gjorde tjänster åt honom. Som att hämta pengar, stora summor, berättar han. Däremot bar han aldrig vapen åt honom till exempel. När han frågade om något – kan du hämta de där pengarna? – Det känns ingenting. Jag fick alltid pengar av honom. Så om en ställer upp åt mig, så ställer jag upp tillbaks. När du träffade andra i din ålder – visste de att du hade honom bakom dig? – Ja, det är klart. Han känner de flesta – han känner nästan alla och alla vet vem han är. Ville du bli som honom när du blev äldre? – Vänta en sekund… [Telefonen ringer] Det är en klasskompis som vill ha hjälp att reda ut nåt tjafs mellan två killar i klassen. Jag blir påmind om att ”Sami” faktiskt är väldigt ung. Du lyssnar på Kaliber – om springpojkar – unga som utnyttjas är äldre kriminella.  Vi har frågat landets alla polismyndigheter – och problemet med unga som utnyttjas för att göra tjänster åt äldre kriminella visar sig vara spritt i stora delar av landet. Linköping, Uppsala, Malmö, Gävle, Jönköping, är några exempel. Vid de allra flesta polismyndigheter – 17 av 21 – finns personer som kan bekräfta att det här förekommer hos dem. Ofta hör det ihop med något kriminellt nätverk – och ibland handlar det om enskilda kriminella som använder minderåriga. Jag ber om att få tips på domar och polisens förundersökningar för att kunna läsa om det. Men ofta finns inga såna. Poliser ser saker, hör saker från tipsare och avhoppare – de vet – men det går inte att bevisa. Men de kan ge exempel på vad de misstänker att springpojkar som finns i deras område fått göra. Först ut här Jörgen Karlsson, närpolischef i Kista/Akalla/Hjulsta. – Vi har ett antal ungdomar, alltifrån 12-13 år upp till 15-16 som agerar springpojkar åt äldre kriminella och då pratar vi om åldersgruppen 18-23 år ungefär. Mats Rosenqvist, kommissarie polismyndigheten i Jönköping, chef brottsförebyggande funktionen: – Det jag först tänker på är det här med narkotikaförsäljning. Det är väldigt bra för den kriminelle att använda någon som inte är straffmyndig för det här arbetet. Är de inte straffmyndig blir det inget straff utan samtal med socialen tillsammans med vårdnadshavare. Joana Ciurana är ungdomspolis i västra Göteborg: – Mycket är väl att jag tror, men de äldre vill inte längre hantera, det handlar inte bara om droger – de har även fått ha vapen. För det är väldigt sällan att man kroppsvisiterar 12-13-åringar. – Vi har sett hur man stjäl bilar, förvarar vapen, tar hand om mobiltelefoner efter brott och kör omkring för att ge alibi. Skjutvapen gömda hemma som man får ett telefonsamtal och då får man komma till en viss plats med de här skjutvapnen för då behövs de användas. Sist där Anders Göranzon, chef för spaningsroteln i Södertälje. Vår kartläggning visar att det här inte bara är ett storstadsfenomen. Fenomenet med ”springpojkar” – eller  svansar, bärare, lärlingar, eller utförare – som polisen kan kalla dem – kan också dyka upp  på mindre ställen som Tierp och Enköping i Uppland. Men det verkar kunna variera hur välorganiserat polisen uppfattar det. Åldrarna på springpojkarna polisen stött på skiljer sig också åt lite i landet. På mindre orter verkar ”springpojkarna” vara lite äldre än vad de är i storstäderna. I enstaka fall kan ”springpojkarna” vara i 11-årsåldern. Oftare från 12-13.  Men de kan vara uppåt 18-19 år och göra den här typen av tjänster. För - en som är under 20 år kan räkna med ett lägre straff än en över. Vanligt är en kartellstruktur där en vuxen kriminell har springpojkar i 16-årsåldern – som i sin tur bossar över yngre springpojkar – vilket minskar risken ytterligare för den äldre att knytas till en större mängd narkotika till exempel. Några exempel på fenomenet som vi fått höra: I Dalarna tog en kille i 16-årsåldern tåget med vapen på tåget till Stockholm. I Göteborg jagade polisen en vuxen och såg hur han kastar över en väska till ett barn som springer undan. I Örebro tog en äldre med sig en kille under 15 år för att hota en person – blir det polisanmält har den vuxne ryggen fri. I Uppsala berättar en exkriminell om att en springpojke gömde vapen, sprängdeg och granater  åt honom i sina föräldrars förråd. Så det här är något som pågår runt om i landet. Samtidigt säger poliser vi pratar med att det här är något som de har dålig koll på. Att upptäcka springpojkarna är svårt av flera skäl menar de. Innan de åker dit för brott utmärker de sig sällan. Och det första en ”springpojke” får lära sig är att inte gola, alltså tjalla, absolut inte säga vem du jobbar för och inte polisanmäla om de själva råkar ut för nåt. Dessutom finns de som gör någon enstaka tjänst – och de som lever med det här hela tiden under flera års tid. De flesta av dem vi når säger att de inte vet hur många såna här springpojkar man har i sitt område. Jörgen Karlsson närpolischef Kista/Akalla/hjulsta igen: – Det är svårt att säga ett exakt antal. Det har förekommit länge, det har det. Känslan av att det ökar litegrann, ja. Det gör det. Men det kryper också ned i åldrarna. Du heter Sofie Holmqvist, du är rotelchef på Nova? – Ja det stämmer. Nova är ju en rotel vid länskriminalpolisen i Stockholm. Huvuduppdraget för vår del är att jobba med grov organiserad brottslighet och även förhindra att rekrytering sker till kriminella nätverk och ja, jobba med avhoppardelar och sådär. Hur många sådana här springpojkar har ni i Stockholm vad ni vet? – Stockholms län är väldigt väldigt stort så ett antal är väldigt väldigt svårt att sätta sådär. Kan det vara 500 det finns i Stockholm ungefär? – Jättesvår fråga. Men det är inte omöjligt, absolut inte. Skulle det kunna vara 5000 springpojkar i Stockholm? – Med tanke på att vi inte kartlägger dem på det viset, så kan jag inte sätta ett antal över huvud taget. Men hur ser du på att ungdomar, 11-15-åringar får förvara vapen och narkotika – och ni vet inte riktigt hur många de är som gör det? – Ja, alltså mörkertalet här är ju jätteolyckligt. – Jag kan inte prata för hela Göteborg. Men i vårt område, i västra Göteborg då, så skulle jag uppskatta till i alla fall ett 20-tal springpojkar, 20-25 där. – Jag är ledsen att säga att jag vet faktiskt inte. Men vid varje gängkonstellation så finns ett antal såna, springpojkar, eller hundar som de kallas i Södertälje. Mellan 5-7 stycken per konstellation. Sist här Anders Göranzon, spaningschef Södertälje, dessförinnan Joana Ciurana, ungdomspolis i västra Göteborg. Men - någon samlad bild av problematiken går inte att få. I en storstad - sitter en annan kille på kafé med mig. Vi träffas i en finare stadsdel på ett lummig bakgård - där finns det ingen risk att nån känner igen honom och undrar vad han gör med mig menar han. Han är i 20-25-årsåldern. Vi kan kalla honom "Affe"  och han har haft en hög position i ett av Sveriges kriminella gäng. Nu har han kapat skägget - låtit håret växa - men de många tatueringarna berättar om hans livsval. Han är en av dem som själv använt springpojkar. Men han gillar inte ordet. – Jag skulle inte kalla dem springpojkar utan yngre bröder. I deras huvud trodde de att de gjorde mig en tjänst och på så sätt ville de skapa band mellan oss, de ville visa sig lojala och allt det. Men i mitt bakhuvud var det utnyttjande, att de fick ha saker hos sig och inte hos mig. Just därför att de kanske är lite yngre än mig, får lägre straff och polisen har mer koll på mig än på dem. Var skulle de ha grejerna? – De fick vara lite kreativa, vissa hemma, vissa kanske hade nåt stasch. De hade ansvaret. Hur gick det till? – Man bad om en tjänst, men man visste att de skulle gå med på det för att inte vara en fitta. Så man visste att de skulle gå med på det. Men man la fram det lite snyggt, så att de inte skulle känna att de blev utnyttjade: ”Broshan jag har lite knas nu, kan du ha det här.” De ställde upp för att visa lojalitet. ”Affe”:s erfarenhet är att de som söker sig till gängmedlemmar ofta är killar som saknar manliga förebilder, till exempel inte har någon närvarande pappa. Han vet att han själv fungerat som förebild för yngre killar. Om du tänker tillbaka – du hör av dig och ber om tjänsten? – De kunde, jag visste ju att de kunde. Det är en period när de visar upp sig självmant. De tänker att de visar upp sig. De visar att de är lojala och går att lita på. Vissa sket ju i om de åkte in, satt inne. Det var som grädde på moset. Då har de både hållit nåt, suttit och inte golat. De har skyndat på processen till tilliten. I mc-gäng finns ofta regeln att medlemmar i undergrupper ska vara 18 år. ”Affe” hävdar att han aldrig haft nån yngre än 18 som gjorde tjänster åt honom. I domarna mot ”Affe” kan man inte läsa nåt om springpojkar, men han har inget emot att berätta om sina egna erfarenheter. Men han säger inte ett ord om vad någon annan gjort eller gör. Fast han verkar tycka att det är lite konstigt att jag fastnat för just det fenomenet, för honom är det så självklart. ”Affe” dricker svart kaffe ur en skir kopp och tar upp att han tycker han är bra på att läsa av folk. Han letade och såg dem som sökte. Killar som varit mobbade och ville visa sig. Han testade och såg vilka som var effektiva. – Vissa gillade man lite mer. Vissa gillade man inte alls, men man visste de bra och bidrog mycket. Så länge han bidrog var han ok, sen var han som en trasa man kastade iväg. Själv kom ”Affe” in i kriminaliteten som 13-14-åring. Familjen hade dåligt med pengar. Han hade börjat röka på och ville ha pengar till det och till kläder. De var ett litet kompisgäng i ungefär samma ålder där alla hade dåligt med pengar. De började sälja påsar med gräs för att tjäna pengar. Ibland  hade någon en äldre kompis eller brorsa som bad dem sälja. Då var du en springpojke också? – Jag gjorde det för min egen skull. Men med åldern, med tiden – när man gick med - ställde man upp på tjänsterna. Minns du hur man kände? – Jag blev stolt faktiskt  - fan han frågade mig. Man var liten också, så man tänkte inte riktigt, man lite trög när man var liten. ”Affe” har berättat att många blev förvånade att just han hoppat av gängkriminaliteten. Han hade rykte om sig att vara mycket våldsam. Var det någon av de yngre som var rädd för dig av de här yngre? – De var nog nojiga över att säga till mig om att de inte ville hålla på. Visste inte hur jag skulle reagera, hur jag skulle ta det – så de höll det för sig själva. Det gjorde de. Vi har fått höra ”Sami” och C:s berättelser inifrån. En polis som har tillbringat mycket tid med tränga in i och förstå kriminella nätverk är Anders Göranzon, chef för spaningsroteln i Södertälje och en ledarna för insatsen mot grov organiserad brottslighet där. Han har jobbat med den här typen av kriminalitet i 20 år. Anders Göranzon menar att hans erfarenhet är att det här finns över hela landet. Alla ställen där det finns hierarkiskt uppbyggda kriminella nätverk. Och det finns överallt. – Unga gärningsmän som finns i periferin av den inre kärnan. De som vill komma upp sig i den här hierarkiska organisationen. De som är mellan 13 och uppåt kanske 17-18 år. Det har också att göra med att om det är yngre personer som åker fast med vapen eller narkotika så blir straffet inte lika kännbart som om det var en äldre människa. Det ligger ju i den inre kretsens självbevarelsedrift. De vill inte bli tagna och exponeras på samma sätt. Därför låter man då yngre medlemmarna ta hand om de här grejerna. – Och de är också mer utbytbara. Skulle någon av de här människorna åka fast, så finns det kanske flera stycken till som kan ta deras platser till exempel. Men att 13-åringar har vapen och håller dem till äldre kriminella tills de ska användas – det låter ganska extremt? – Ja men det är ju inte extremt om det är normalt i den miljö du lever i och verkar i. Det som är extremt för dig är normalt för de här människorna och vice versa. Det är ju det vi måste förstå. Fler poliser och andra som har insyn i de kriminella nätverken bekräftar bilden som Anders Göranzon, Sami och "Affe" gett: Det behövs ingen värvningskampanj till de här grupperingarna. Unga rekryterar sig själva som springpojkar, de vill bli sedda, vara en del av nåt. För äldre kriminella är det naturligt att använda yngre för tjänster - de har ju gått den vägen själva. En exkriminell säger att: "De här killarna skiter i det, de vet att de är springpojkar men de tycker det är koolt, de får den här respekten, kärleken, fel sorts kärlek. Det är fördjävligt". En annan förklarar hur hans krets är som en stor familj, där småkillar umgås med äldre och vissa begår brott, andra inte.  Ju äldre man blir desto tydligare blir rollerna och den som begår brott får högre status. Ofta finns pengar med i bilden för springpojkarna, men sällan stora summor. Ibland handlar det mer om att visa vad man går för. Det finns exempel på att "springpojkarna" blir tvingade till saker, för att betala av påhittade eller verkliga skulder t ex. Men det verkar vanligare är att det bygger på lojalitet - risken är större att en tvingad springpojke vittnar om han grips. Poliserna jag pratar med runt om i landet pekar ofta på att det här med att använda yngre inte är nåt nytt fenomen. Några menar att polisen riktat mer fokus mot springpojkar de senaste åren - och därför upptäcker fler. Andra menar att de faktiskt blir allt fler, som polisen Anders Göranzon i Södertälje: – Jag tycker att det här har funnits hela tiden, men det går hand i hand med att det finns fler och fler organiserade kriminella konstellationer eller gäng.  Och i och med att det finns fler och fler sådana så är det också så att det blir fler och fler springpojkar. Och jag tycker att det ökar, det gör det. – Lever vi i en sådan värld där individualismen och profithungern står i centrum så hittar vi olika vägar att nå dit. Bor man i förorten och är en outbildad yngling i 15-16-årsåldern med en diagnos i någon form – ja vad fan ska han göra? Han dras till sina polare. Det är inte så att ”jag skulle vilja det här” och så. Han vet ju ingen annan väg. Tillbaks till det lummiga kaféet och killen vi kallar Affe. Han är ju ett exempel på vad som kan hända med en springpojke. Han blev själv grovt kriminell i gäng – och skaffade egna springpojkar.  Hade du mycket pengar – var det ett skönt liv? – Nej. Så länge jag hade pengar i fickan och mina droger var det lugnt, jag sket i allt annat faktiskt. Men hade jag slut på nåt var det bara att skaffa. Åkte jag in var det som men käftsmäll. Då var det bara att gå ut igen och försöka undvika att torska. Det var väldigt, väldigt stressigt. Jobbigt. Känslan att man inte ville svika de andra. Han gick på ”tjack”, alltså amfetamin, i stort sett varje dag. Förutom om han skulle göra en stöt för då behövde man vara klar i huvudet. Ibland var det konflikter. Då bar han skyddsväst och gick inte ut ensam: – Man tänkte inte på det, det var självklart. Jag var inte rädd, för jag hade den mentaliteten: ”Dör jag så dör jag”. Anders Göranzon tar ett exempel från de år han jobbat mot grov kriminalitet som polis: – Jag tog en 14-åring en gång i Husby med en Kalasjnikov. Han fick en Kalasjnikov var tredje eller fjärde dag för att göra rent dem och fick betalt för det, alltså ta bort oljan och sådär. För att det sen skulle gå vidare till en annan 14-åring som skulle förvara de här sen. Ledarna skulle behålla fem och 25 skulle gå iväg till försäljning. Jag vet inte hur räddar man den där 14-åringen? Han är grovt kriminell idag. Jag vet inte - vad skulle du sätta in för åtgärder? Poliser på flera håll är frustrerade över att det inte finns något avhopparsystem som underlättar för springpojkar att komma bort från kriminaliteten, någon nämner att de fått lämna ungdomar på gatan i väntan på åtgärder från soc flera veckor fram i tiden. Poliser och exkriminella säger att det ofta görs ett vägval i sextonårsåldern – där en del springpojkar blir kvar och fortsätter med en kriminell livsstil. Och det finns forskning som bekräftar att tonåringar som håller på med så pass avancerad kriminalitet som springpojkar gör löper stor risk att fastna i en kriminell livsstil. Trots detta säger flera poliser vi pratar med om att de har dålig koll på springpojkarna. – Det är därför man har springpojkar, för att det ska vara svårt. Men däremot kan man nog skönja vilka som är springpojkar när man börjar jobba i grupperna. Alltså när man börjar gripa individer. För de går ju inte bara runt och gömmer vapen,  de begår också  brott som rån, stölder, inbrott i lägenheter, hälerier och så vidare. I samband med att vi griper  de här människorna så genomför vi husrannsakningar och har förhör och i de lägena så kan man också få en bild av att de är springpojkar och tillhör en hierarkisk organisation. Har polisen generellt tillräckligt bra koll? – Vi vet vilka det är, men sen är vi olika duktiga på att de facto lagföra dem. Vad kan det leda till att det är olika på den punkten? – Problemet är ju att är vi inte duktiga på att först identifiera och sedan lagföra dem, om vi undviker att agera på den information vi har, då innebär det att de här killarna – nån gång tjej - växer och till slut kommer de in i den inre kretsen – blir grovt kriminella. Där har också andra myndigheter ett jätteansvar – sociala myndigheter, skola och så vidare , men framförallt föräldrarna har ett jätteansvar också. Men om polisen nu känner till det här – vad gör de åt det? Polisen runt om i landet ger en massa exempel när jag ringer runt. Framförallt försöker samverka med socialtjänsten, med skolan, fritidsaktiviteter. Poliser har projekt i mellanstadieklasser, flera testar nu modellen med social insatsgrupp där sekretessen bryts mellan olika instanser och man kan prata specifikt om en enskild person. De flesta påpekar också att polisen varken kan eller ska lösa det här på egen hand. För ”Affe” som gick från springpojke till ledare med egna springpojkar blev ett fängelsestraff vändningen. Inne i fängelset blev han frälst och sen han kom ut har han lagt av med droger och kriminalitet. – Jag vet att jag inte kommer hålla på med brott, det jag inte vet är vad jag vill plugga till eller vad jag ska arbeta med. Men människor och religion vill jag jobba med, de två sakerna. Hur tänker du om det att du rekryterat folk? – Jag är religiös ju så att jag vänder mig till de yngre. Och en sak jag använder mycket är min religion, islam. ”Affe” hoppas nu kunna använda sina egna erfarenheter till att hjälpa unga att komma ur kriminalitet. När han själv bestämde sig för att kliva av tog han med sig en av sina småbröder som han kallar det ut. – Den här grabben är lite yngre än mig, han var lojal till mig och han såg upp till mig och tyckte det var tufft att vara kriminell. Han var lojal till mig och så han sa att lämnar du så lämnar jag. När jag väl kom ut så tog jag med honom och sa att ingen ska ha nåt med honom att göra. Han är med mig nu och de accepterade att han var som min lillebror.  – Jag får honom att skärpa sig i skolan, hjälpa sina föräldrar. Jag känner att kan jag göra det för honom kan jag göra det för andra också.  Jag önskar jag hade haft någon sådan som hjälpt mig när jag var yngre. Jag hade ingen, tyvärr så hade jag de som var äldre men som gick fel väg. Hur ska det bli för den andra killen ”Sami” som vi träffade början av reportaget? För ett tag sen var ”Sami” på att bli medlem i ett kriminellt gängs undergrupp. Nu har han träffat en flickvän och lyckats bryta med sin gamla livsstil. Han har hunnit fungera som springpojke i flera år – och faktiskt hunnit sluta vid 15 års ålder. Han har haft tur säger han, har inget brottsregister. Det nya livet är bättre säger han. – Jag vill bli fordonsmekaniker, jag gillar inte att sitta på kontor, jag vill jobba med händerna, det är mycket roligare. När du tänker på framtiden, ser du fram emot den eller känns det svårt? – Det känns svårt. Skolan och betygen och sånt. När du var uppe i det här hände det ju saker hela tiden, tycker du inte att det blir långtråkigt nu? – Det är bättre nu, man slipper gå på förhör. Det är inte bra att behöva gå till polishuset hela tiden med sin mamma. Det är pinsamt. När du var mitt inne i smeten och gjorde brott. Hade du någon dröm eller plan vart du ville nå? –Jag ville bli en av de högsta, så man kunde bestämma över folk. Ha mycket pengar. Jag ville ha deras bilar och sånt. Var det mycket status och respekt du var ute efter med kriminaliteten? –Alltså jag var inte kriminell, kriminell, kriminell. Inte som jag ser på det. Kriminell det är de stora – när man har typ bilar, respekt, man bestämmer över folk, såna grejer… När alla vet vem du är – då är man kriminell. – Om jag har varit kriminell? Nej det tycker jag inte. Reporter: Kina Pohjanen Producent: Lisa Helgesson Exekutiv producent: Eskil Larsson