Podcasts about beckmans

Eva Tanguay har beskrivits som USA:s första rockstjärna, men så hade ingen varit lika utlevande på scen som hon i början av 1900-talet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Don't Care hette Eva Tanguays stora hit som bidrog till att hon i början av 1900-talet var en av de allra mest populära artisterna i USA. Kritiker kallade hennes sångstil för ”olyssningsbar”, ”hemsk” och ”som att skriva med krita på svarta tavlan”, ett gnisslande läte. Och hur betedde hon sig egentligen på scen? Var hon nästan naken?Men vad svarade Eva Tanguay på det om inte ”I don't care!”. Och det gjorde inte publiken heller. Hon blev en av de bäst betalda artisterna i USA. Och en av de första ”personligheterna”, en kvinna man gillade att följa och titta på, oavsett vad hon hittade på.I veckans program berättar journalisten och författaren vad David Hajdu vad det var som gjorde Eva Tanguay så radikal för sin tid. Tillsammans med John Carey har han skapat serieboken A Revolution in Three Acts: The Radical Vaudeville of Bert Williams, Eva Tanguay, and Julian Eltinge.Vi tittar också närmare på en modern arvtagare till Tanguay – Sabrina Carpenter. Journalisten Helle Schunnesson berättar hur hon lyckas balansera sexighet med humor och glimten i ögat, precis som Eva Tanguay. Och så berättar Karina Ericsson Wärn, rektor på Beckmans designhögskola, hur den spanska modeskaparen Pacco Rabanne 1966 chockade modevärlden genom att skapa klänningar av metall, något han hade gemensamt med Eva Tanguay.

Skogarna pratar på temat manliga förebilder i litteraturen. Marguerite Duras, Alfred Jarry, Åsa Beckmans pappa, Erik Beckman, Bartleby, Thomas Bernhard, Knut Hamsun, och UKON.

This weekend…. Cairns Airport IRONMAN in Cairns. We chat about this iconic race and how the start list is stacking up. Chris Beckmans, the second fastest age group triathlete in the world, discusses his recent sub-eight-hour IRONMAN race at IRONMAN Hamburg. We review the racing from the IRONMAN 70.3 in Boulder and discuss the issues arising from the quality of professional athletes on the start line. We review the racing from the T100 in San Francisco and the epic finish in the men's field. Olympic selection time, what do we know so far. (0:01:49) – Cairns Airport IRONMAN  (0:10:25) - Infinit Nutrition 10% discount for all listeners with the code FITTER10 (0:10:31) - ULTRO Earbuds 15% discount for all our listeners with the code ULTRO15 (0:10:45) – Infinit Nutrition Prize Pack Competition (0:11:25) – Chris Beckmans  (0:51:25) – IRONMAN 70.3 Boulder (1:00:00) – T100 San Francisco (1:09:41) – Olympic selections  LINKS: Infinit Nutrition 10% discount using the code FITTER10 at https://www.infinitnutrition.com.au/ Note: For the code to work you need to have created an account and be logged in. ULTRO Earbuds 15% discount using the code ULTRO15 at https://www.ultroaudio.com/ Follow Chris Beckmans on Instagram at https://www.instagram.com/chrisbeckmans/

Idag sliter sig Kulturbarnen från sina respektive flyttprocesser och möts i en diskussion om kultur som stannat kvar i oss och inte på sistone. Pontus ger en liten samplings-skola och Ida kommer med massa feta boktips, dessutom går vi in djupare i fenomenet "kulturbarn" iom. Åsa Beckmans nya bok med samma tema. Välkomna! www.instagram.com/kulturbarnen Dessutom: 'Beverly Hills' Electra Hallman DUNE 2 Vanilla Ice - 'Ice Ice Baby' Queen & David Bowie - 'Under Preassure' De La Soul Conny Karlsson Lundgren'Jag kysser dina ögon' Szilvia Molnar - 'Milk-bar' Åsa Ericsdotter - 'Omöjlighet, omöjlighet' Tova Gerge - 'Fearplay' Vera von Essen - 'En emigrants dagbok' Shantaram Agneta Pleijel - 'Spådomen' Åsa Beckman - 'Kulturbarn' Alex Schulman - 'Bränn alla mina brev' Sven Stolpe Henrik Wahlström - 'Uppochner, en överlevnadsbok om för bipolär sjukdom' Stig Larsson 'Amadeus' - Milos Forman Taylor Swift

In this enriching episode of "All Things Greater Burlington," we sit down with Doug and Heather Beckman, the passionate owners of Beckman Heritage Farms, LLC, to delve into their farm's multifaceted world, as this historic land celebrates 175 years of agricultural legacy. Our guests unravel the serene charm of their farm, recognized as a heritage farm in 2016, discussing their commitment to conservation through initiatives like establishing pollinator fields and prairie grassland, and the possibilities of integrating livestock in the future. They also share the challenges of juggling full-time jobs with the dedication required to run a successful part-time farming operation focused on corn, soybeans, and recently, pumpkins. Listeners will get a glimpse into the Beckmans' vision for transforming their property into a family-friendly educational experience with historical insights, an authentic pre-Civil War barn, and a summer kitchen, also functioning as a sought-after venue for various events. As we explore how the Beckmans balance the preservation of historical charm with modern-day events and farming trials, their story is sure to inspire and captivate anyone interested in the rich tapestry of rural life and conservation near Greater Burlington.

Efter att vi läste Åsa Beckmans krönika om hur vi känslokorrigerar kvinnor som inte känner "rätt känsla" (lidande, tvivel, sorg) inför vår kropp och våra så insåg vi att nästan alla känslor i vårt liv inte är - våra. Och att vi också korrigerar allt från vår barn till vår katt och killen som inte gillar julen. Ann får en Bibel-flyer av en man på tunnelbanan och minns barndomens Jehovas Vittnen, som ringde på dörren och alltid lyckades få in en fot i springan när vi bara ville läsa Starlet. Anitha har satt på sig en peruk och gått ut på krogen bara för att chockas av det öppna superhånglet framför hennes ögon. Camilla Läckberg har ännu en gång berättat om sin viktskam och varför hon bara älskar kurvor på andra än sig själv. Men är verkligen allt Bianca Ingrosso (ålder 26) fel?Sen lite apor som lagade brunch för cirka 70000 år sen så vet ni vad har att vänta er! God Jul raringar! We love you! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gäst i veckans podd är Frida Beckman, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Med utgångspunkt i Beckmans kommande bok kretsar veckans samtal kring postmodernism. Vad är skillnaden på postmodernism och postmodernitet? Finns det olika typer av postmodernism? Och lever vi i ett postmodernt samhälle?  Frida Beckman är aktuell med boken The Paranoid Chronotope: Power, Truth, Identity. (Stanford University Press) som kom ut i maj 2022.  Foto: Ingmarie Andersson

In this episode we discuss:The upcoming design weeks.Our favourite Beckmans College of Design's graduation projects.The coming Transformation Conference in Helsinki.Playing artificial intelligence tennis with Swingvision, an Apple Watch and iPhone app which tracks and records your playing in real-time. Scandinavian MIND Weekly is our show about current trends and events within business, tech, fashion, design, culture, and more. From the Nordic perspective of our team of editors and contributors. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

CRASH! The sound of disaster—or new openings for growth? Mrs. Lee, the Beckmans, and Rahab are about to find out!

Är det svårt att hitta lugn och ro för läsning? Pockar måsten, andra människor eller egna tankar på? I dagens avsnitt drar Åsa Beckman, biträdande kulturchef på DN, några slutsatser från årets bokflod och debatter (vilka som är tråkigast och vilka som är bäst) – och ger sina bästa tips. Programledare: Sanna Torén Björling. Producent: Sabina Marmullakaj. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger. Tekniker: Jonas Lindskov, Bauer Media.

Tack vare sina många nyskapande idéer och breda genomslag blev Mary Quant den kanske tydligaste symbolen för 1960-talets nya ungdomsmode från London. Mary Quant är kanske mest känd för att ha populariserat minikjolen på 1960-talet. Men det var förstås inte bara det som gjorde henne till en stjärna på modehimlen. Hon lanserade ett helt nytt och modernt koncept i fråga om mode, marknadsföring och makeup som blev stilbildande. I veckans program tittar vi närmare på minikjolens status idag. Vi berättar också om den stora trenden med vintagesmink. Och så skärskådar vi det kortklippta håret på kvinnor.Gäst i studion är Karina Ericsson Wärn, rektor på Beckmans designhögskola.  

Nordmark Pod får besök av konstnären designern Josefin Zachrisson!Det samtalas om och att; Milano, inte värt nervositeten, talang i fotboll, glädjen försvann, livet handlar om att utsätta sig, Swedish girls, fanns inget sammanhang, större antaganden, villkorslös vision, Beckmans, samma vision, skapa tillsammans, ta sig själv på allvar,  svårt för ord, verkstexter, varför ska vi hela tiden förstå, intryck som tas i uttryck, det är det jag dras till, vad känseln har för roll, synen, antiken, intuition, mitt största verktyg, teater, Söderhamn, inte en enda levande konstnär, realistiskt beslut och hur känns det?Mäktigt! 

The Beckmans' new neighborhood is very safe. But will their new town be welcoming?

Rudi Gernreich betraktades som en av de mest uppfinningsrika, vågade och framsynta modeskaparna i USA under 1960-talet. Han ville driva modet framåt i en mer radikal stil. Man skulle också kunna kalla Rudi Gernreich för en av de mest skandalösa då han 1964 lyckades chockera puritanska amerikaner genom att lansera ett slags toplessmode genom sin så kallade monokini, en baddräkt som lämnade brösten bara, endast ett par tunna snören löpte mellan dem. Rudi Gernreich var inte den ende som hade börjat röra om inom modet vid den tiden. Under mitten av 1960-talet höll modet på att i grunden förändras. Paris tidigare järngrepp om vilka trender skulle gälla började släppa till förmån för London, varifrån en långt ungdomligare stil kom. Men i USA var Rudi Gernreich ganska så ensam om att försöka driva modet framåt i en mer radikal stil. 1970 bad tidningen Life Magazine honom att föreställa sig framtidens mode, tio år framåt. Han valde att istället tänka sig modet år 2000 och skakade fram två modeller, en man och en kvinna, som ställde upp på hans ganska utmanande idé. Han bad dem nämligen raka sina huvuden och kroppar rena, och klä sig i likadana kläder. Korta kjolar. Långa tunikor. Monikinis. I veckans program tar vi en närmare titt på monokinin och annat baddräktsmode. Vi berättar också en modellen Léon Bing, som Rudi Gernreich arbetade tillsammans med under många år. Vi pratar också med Helen Jean, modeintendent på Phoenix Art Museum, där utsätllningen Fearless Fashion: Rudi Gernreich öppnar i början av april. Veckans gäst är Karina Ericsson Wärn, rektor på Beckmans designhögskola.

Ett samtal mellan litteraturvetaren Frida Beckman, poeten Ida Börjel och kulturskribenten Sara Abdollahi om litteraturens, skrivandets och kritikens relation till turbulenta tillstånd. Hur påverkas språkbruk och narrativ av omvälvande tider? Hur påverkar förskjutningar i språket vår verklighetsuppfattning? Samtalet tar sin utgångspunkt kring frågor om språkliga förskjutningar och ordens agens som Johanna Gustafsson Fürst har varit upptagen av i arbetet med utställningen "Ympa orden, piska min tunga". Sara Abdollahi har varit redaktör för boken "Stridsskrift" som berör utställningens ämne genom fem medverkande författares och poeters perspektiv. Ida Börjel har för "Stridsskrift" skrivit texten "Dripsa Dickadejor" vilket hon också kommer att läsa ur. Frida Beckman är professor i litteraturvetenskap och har ett pågående forskningsprojekt med titeln "Paranoia and Post-Truth Politics: Negotiating Selves and Systems in U.S. Literature after 1950". Medverkande: Frida Beckman, professor i litteraturvetenskap vid Institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet. Beckmans forskning berör amerikansk litteratur och kultur från andra världskriget till idag, samt kritisk teori, narrativitet, och genusteori. Ida Börjel, poet och översättare aktuell med diktsamlingsvolymen "Böcker", samt medverkande i "Stridsskrift". Sara Abdollahi, litteraturkritiker och essäist, driver litteraturpoddarna "Hysteria" och "God morgon, midnatt!". Samtalet modereras av Therese Kellner, intendent på Accelerator, och spelades in 15 april 2020.

Jury Nullification- Red Beckmans Jury Training Red Beckman's Jury Training To watch the entire seminar visit-  https://youtu.be/Hu3hYAAopcs   Uploaded on May 14, 2008 Red Beckman explains the government structure of the Constitutional Republic contained in the Constitution for the United States of America.   He explains the proper roles of the Grand Jury and the Trial Jury, and their roles in the checks and balances system created in the Constitution for the United States of America.   Despite what the public school system tells you, the Grand Jury and Trial Jury have responsibilities in keeping the government in check.   The Grand jury is supposed to prosecute corrupt public servants. The Grand Jury is supposed to refuse to indict people under "bad laws" (a law that is in violation of the Constitution for the United States of America)   The Trial Jury is never supposed to convict someone for violating a "bad law". If you are on a Trial Jury and the defendant is being prosecuted for violating a "bad law", the verdict should always be "not guilty".

I det här avsnittet deltar formgivaren, designern och den f.d. waldorfeleven Alexander Lervik. Han berättar bl.a. om sina år på Kristofferskolan, om tiden utomlands och om hur han genomförde en utbildning på Beckmans som hjälpte hans karriär framåt men som även fick honom att inse att han hade en bra grund att stå på efter alla år i Waldorfskolan. Vi samtalar även om hans utställning som går att ta del av på Vida museum och konsthall på Öland fram till midsommar.

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Den banbrytande tyska rörelsen Bauhaus vars stil än idag präglar våra hus, stolar, lampor och i viss mån även mode firar i år hundraårsjubileum. Även om Bauhaus kom att innefatta en mängd olika genrer, och ännu fler föremål, så löper onekligen en rak röd tråd av minimalism genom stilen.  Bauhaus handlar långt ifrån bara om arkitektur även om grundaren av Bauhausskolan själv var en då 36 år gammal arkitekt vid namn Walter Gropius men framför allt finns där en historia som inte fått lika mycket uppmärksamhet, nämligen den om alla de kvinnor som studerade vid skolan. Det berättar vi mer om i veckans program. Vi pratar med konst- och kulturhistorikern Elizabeth Otto, aktuell med boken Bauhaus Women - a global perspective. Vi pratar också med konstnären Linnea Sjöberg, som fått stor uppmärksamhet för sina vävda konstverk. Och så tar vi en närmare titt på olika konstmanifest genom tiderna. Veckans gäst är Tom Hedquist, formgivare och tidigare rektor för Beckmans designhögskola.

De stora logotyperna och de iögonfallande monogrammen har gjort storstilad comeback. De senaste säsongerna har flera modehus hakat på trenden med budskap i stora bokstäver och starka färger. Vi är inne i en ny period av logomani. Det menar många som minns hur modehusen märkte sina produkter under mitten av 90-talet så att ingen skulle tvivla på varifrån de kom. Modemärkenas monogram som till exempel Guccis G:n och Chanels C:n blänkte på väskor och skor, om de inte var invävda i tygerna som ett slags extra varumärkesförstärkning. Ofta erbjöds en kombination av dem båda, så ingen skulle missa avsändaren. Inte sällan pryddes plaggen med varumärkenas logotyp tydligt synlig på bröstet, eller kalsongkanten. En polospelare, en krokodil eller hela för- och efternamnet på designern ifråga. Och nu är det dags igen. De senaste säsongerna har kläder och accessoarer påmint om hur många föreställer sig Times Square i New York på kvällen en blinkande kakofoni av olika budskap i stora bokstäver, och i starka färger. En av anledningarna till det är att modehusen alltmer sneglar mot den framgång som sport-, streetwear- och skatemärken åtnjuter. Där har man inte generats av att framhäva sin logotyp, tvärtom, med framgångsrika resultat. Modehusen har noterat, och kopierat. Vi har pratat med grafiska designern Peter Saville som nyligen gjort om Calvin Kleins och Burberrys logotyper. Vi träffar också konstnären och kreatören Cilla Ramnek som berättar om hur hon arbetat med varumärkens logotyper. Och så pratar vi med Karina Ericsson Wärn, rektor på Beckmans designhögskola, om hur man som modeskapare hittar sitt eget formspråk. Veckans gäst Cia Jansson, chefredaktör på tidningen ELLE.

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Som ny rektor för Beckmans designhögskola i Stockholm är Karina Ericsson Wärn en maktfaktor i Modesverige. Karina Ericsson Wärn har sin bakgrund inom både mode och konst. Hon har, bland annat, drivit konstgalleri, varit mode-, konst- och designchef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och inte minst skrivit en hel hög böcker om just mode. Men sedan början av året är det alltså "rektor" som står skrivet på hennes visitkort. I veckans Stil träffar Susanne Ljung Karina Ericsson Wärn för ett längre samtal om chefskap, modestudenter och tanter, bland mycket annat.

En podcast om grafisk design av designstudion Bedow. I det fjärde avsnittet av säsong tre möter vi Peter Ström – lektor på Beckmans och ena halvan av grafisk designstudion Konst & Teknik. Vi diskuterar Peters resa från att bli utnämnd av Cap&Design som Sveriges coolaste webbdesigner 1998 till att bli 2018 års Berlingpristagare. Vi pratar också om Berlin, Metallica och varför konst är det sämsta ordet i Konst & Teknik.

Alla har en unik historia att berätta, men för att berätta om ett liv så krävs något mer. Martin Engberg funderar på hur man kan få ihop sitt jag och sina opålitliga minnen till en verklig berättelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hallå, är det författaren? Jo, jag undrar. Hur mycket tar du för tretti år? I Erik Beckmans Fågeln som pianist ringer någon med ett erbjudande: Jo, jag har levt ett långt liv. Det mesta var väl som dom flesta har det. Men tretti år var som ingen annan haft det. Nu vill personen i fråga få dessa trettio år omvandlade till litteratur. När författaren tvekar blir den som ringer upprörd: Du är ju författare, det står i telefonkatalogen. Jag läser och kommenterar ibland ofärdiga manus. Emellanåt är det en biografisk eller självbiografisk text. Vilket brukar göra mig vänligt sinnad, eftersom jag vet att jag oavsett hur texten är skriven kommer att kunna ta med mig något från den. En detalj ur en vardag långt innan jag själv föddes, en bit levandegjord historia eller ett utsnitt ur en annan människas liv. Hellre en dåligt skriven biografisk text framför en dåligt skriven skönlitterär. Alltid lär jag mig något. Sedan är det inte alltid det går att se hur den biografiska texten ska kunna bli bok. En erfarenhet, eller en avgörande livshändelse, förvandlas inte automatiskt till litteratur bara för att den nedtecknas. Utan en litterär form finns det ingen berättelse. På det sättet har personen som ringer till författaren i Erik Beckmans anekdot begripit något. Livsberättelserna som är alldeles unika, extraordinära, på samma sätt som alla liv är unika och extraordinära, behöver en särskild hantering för att komma tillrätta på boksidan. Och det är ju författaren jobb, att omvandla ett stoff till litteratur. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? När Erik Beckmans författare säger till den som ringer att: jag tror att du skulle göra det mycket bättre själv svarar personen: Jag? Vad fan ska vi då ha författare till? En relevant fråga, kan tyckas. Själv minns jag mycket dåligt. Och det jag ändå kommer ihåg presenterar sig aldrig i ett vettigt narrativ. Jag skulle vara en usel tecknare av det egna livsporträttet. Minnet i sig är ju också bevittnat opålitligt. Vi minns sällan saker på samma sätt även om vi har varit med om samma händelse. Och ändå är minnet själva fundamentet för hur vi uppfattar oss själva. Vilka skulle vi vara utan en livsberättelse i den ena eller andra formen? Men om minnet inte är perfekt och absolut, ställer det frågor om hur biografin hanterar det som hänt för att göra det till litteratur och ändå, ja, sant. Språket i Agneta Pleijels självbiografiska duo Spådomen och Doften av en man är både rakt och mer mättat än vad lättheten i texten kanske ger sken av. Böckerna är dessutom skrivna med en medvetenhet om turerna i minnets dans med jaget. Författaren kallar Spådomen för en berättelse om flickan som en gång var hon. Ett grepp som möjliggör för författaren att kliva fram och tillbaka mellan då och nu. Mellan den hon var och den jag blivit. Ibland till och med i samma stycke, som här i Doften av en man: Hon tycker sig vara ofattbart privilegierad och fylls av en närmast havsliknande känsla av tacksamhet. Allt inuti blir mjukt, lent och lätt. Jag upplevde det som kallas för a peak experince. Jag har senare läst om det. Mitt i stycket byter författaren från hon till jag. På det sättet kan Pleijel inordna minnet i en berättelse och samtidigt visa på denna berättelses tillfälliga karaktär. Dess subjektivitet. Jag är fortfarande jag och samtidigt en annan, jag är både hon och jag, säger texten, men om jag berättat detta vid en annan tidpunkt, hade det kanske varit en annan berättelse. Om en annan hon. Greppet synliggör hur det biografiska mindre vilar på minnena i sig, och mer på hur minnena återberättas. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? Peter Englund gjorde, i George Perecs efterföljd, ett experiment för några år sedan och separerade minnet från livsberättelsen. I Jag kommer ihåg radar han upp 654 minnesfragment i en lös associativ ordning. Här saknas fogar och rekonstruktioner av förlopp. Kanske är det en historikers gåva till en framtida arkeologi: Se här, ett antal typminnen för någon av manligt kön som levde på den här platsen, under den här tiden, omgiven av dessa föremål. Englunds fragment väcker intressanta frågor om skiljelinjen mellan biografi och minne. Som här: Jag kommer ihåg att julgranspumlor gick sönder i mängder av små, sylvassa skärvor och att änglahår var väldigt brandfarligt. Änglahåret antänds antagligen på samma sätt idag som på 70-talet, och visserligen må kvaliteten på julgranskulor ha förändrats, men borde inte ett minne för att kunna kallas biografiskt innehålla en personlig skärva erfarenhet? Knytas till det jag som är en konsekvens av minnet och att det åberopas? Ens för att kunna kallas minne? Samtidigt finns det tydligen en efterfrågan på dessa erinringar. Englunds bok var från början ett bloggprojekt som drog till sig läsarnas uppmärksamhet och iver att jämföra. Senare har även boken: Jag minns : svenska folket berättar om sitt 1900-tal utkommit, där Englund tillsammans med Madelaine Levy är redaktörer för läsarminnen, som fungerar på ett liknande sätt som Englunds egna fragment. Kanske finns det något tröstande i att kunna stoppa på sig någon annans minne, som backup till eller förstärkare av de egna? För hur skulle vi kunna leva utan minnen?  Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Jag har, så att säga förlorat mig själv, står det i Jenny Tunedals diktsamling Rosor Skador. Orden kommer från Auguste D, som var Alois Alzheimers patient. Läkaren som gett namn åt demenssjukdomen med samma namn Många påstår att de inte räds döden eftersom döden är ett upphörande av allt, även rädsla. Men Tunedals dikter, som är en undersökning av demens, och en mor med demens, sätter ord på erfarenheten att vara med om sin egen upplösning utan att kunna greppa erfarenheten eftersom det inte finns något minne att fästa den i. Demens är en självbiografi ett jag inte kan skriva. Kan du föreställa dig att gå förlorad Kan du föreställa dig att sakna All betydelse Betydelsen av dig själv Kan du föreställa dig vreden   Kan du föreställa dig rädslan I deras ögon I dina Kan du föreställa dig gränsen   Är det en avgrund Ja Vi räds att gå förlorade. Kanske kan något skrivas ned och bevaras? Och eftersom vi är individer med utsträckning både i tid och rum, behövs det en berättelse att inordna minnena i, även om det är en splittrad och ofullständig berättelse. Den dementes förändring är trots allt ställd i förhållande till ett före. Och kronologin bestäms av döden. Eller som Pleijel skriver i Spådomen i en formulering som framhåller ett genomgående tema i böckerna ett jags sökande efter kärlek samtidigt som det skulle kunna vara det självbiografiska urcredot: Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. [] Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits. Vi har ju som sagt alla, på något sätt, haft det såsom ingen annan haft det, som det heter i Fågeln som pianist. Beckmans påpekande är riktigt: Den som ringer vet antagligen bäst själv hur den egna biografin ska formuleras. Men den som ringer har också rätt: den biografiska sanningen är avhängig ett litterärt handlag. Ett dilemma för alla oerfarna författare som önskar bli levnadstecknare. Men som sagt själv har jag dåligt minne och skulle inte (i alla fall inte ännu) kunna minnas så litterärt pregnant som Agneta Pleijel. Så om du har en riktigt bra story, ring mig. Vi ska nog komma överens om ett pris. Martin Engberg, författare

Den italienske designern Franco Moschino använde sig av något som många anser vara en sorts bristvara i modevärlden humor. Präglad av surrealismen skapade Franco Moschino i början av 1980-talet ett eget universum där han vände upp och ned på idéer om smak och stil i syfte att skaka om den, i hans tycke, uppblåsta modebranschen. Han kallade märket kort och gott för Moschino. Namnet blev snart synonymt med extra allt, och mer därtill. Diskret var hans design inte, vilket å andra sidan inte var grejen under det tidiga 80-talet, rent generellt. Men framför allt blev Moschino också en av modevärldens mesta regimkritiker. Han ifrågasatte hela det kommersiella modesystemet, men med humor. Franco Moschino vred till tidens trender så att hans plagg blev en sorts skrattspeglar. Komiska kommentarer till samtidens strävan efter excess och synlighet, med hjälp av modemärken och dess alltmer synliga logotyper. Idag leds märket Moschino av en annan man, som också har uppmärksammats för sin humoristiska anti-inställning till mode den amerikanske designern Jeremy Scott. För även Jeremy Scott använder sig av satir, humor och pop-kulturella referenser i sitt modeskapande. I veckans program berättar mer om Franco Moschino och hans värld. Vi tar också en närmare titt på Jeremy Scott, inte minst hans bakgrund  han är uppvuxen på en bondgård i Missouri  och hur den har påverkat hans fantasi och kreativitet. Vi diskuterar även humor och mode med skådespelaren och komikern Emma Molin. Och så tar vi en titt på hamburgaren inom konsten. Veckans gäst är Karina Ericsson Wärn, rektor på Beckmans designhögskola.

I veckans Stil ska vi ägna oss åt en av dagens stora trender inom modet som kan sammanfattas med ett ord: fult och det ska betraktas som en komplimang. Många av dagens fulfantaster är modeskapare som de senaste säsongerna har presenterat medvetet utmanande plagg och accessoarer, som bjärt färgade gummiskor med glittrande stenar, pälsfodrade badtofflor, magväskor, skevt skurna kavajer, överdrivet stora kappor, grälla kombinationer av färger och mönster och hur många stora och klumpiga sneakers som helst. För inget är så tråkigt som vackra saker, menar dess anhängare. I veckans program berättar vi mer om denna utmanande estetik inom modet. Vi pratar med designern Matilda Ivarsson, som går sista året på modeutbildningen vid Beckmans designhögskola i Stockholm. Under Stockholms modevecka presenterade hon en kollektion som på ett humoristiskt sätt leker med våra föreställningar om fult och fint. Varför tycker hon att saker som av många betraktas som fula är så intressanta? Vi pratar också med stylisten Nicole Walker om ett väldigt litet plagg som dragits med dåligt rykte, och förknippats med dålig smak  stringtrosan. Och så tar vi en titt på modellbranschen som idag letar efter uttrycksfulla karaktärer att hänga sina kläder på. Veckans gäst är Ann-Sofie Back, modeskapare.

SVT:s granskning av ministrar som inte sjukskriver sig kritiseras. Dubbla stolar bakom SvD-reportage. Tidningskrig mellan Mitti och Direktpress och läxförhör med Lars Beckman (M) efter GD-prao. Kritik mot SVT:s statsrådsgranskning SVT Nyheter rivstartade 2018 när de förra helgen anklagade hela sju statsråd för att ha undvikit löneavdrag genom att inte anmäla sig som sjuka. Journalistik följer ofta en färdig mall och ingen mall är mer ett öppet mål än den om att politiker inte lever som dom lär. SVT gick i sin granskning ut hårt i rubrik och ingress. Trots hjärtinfarkt landsbyggdsminister Sven-Erik Bucht sjukanmälde sig inte löd en rubrik och en annan löd Bara en minister i regeringen har sjukskrivit sig på tre år. Men trots rubrikernas underliggande påstående om fuskande politiker, kunde SVT till syvende och sist inte visa att något enda fel hade begåtts. Reporter: Johan Cedersjö. Dubbla reporterroller i SVD:s granskning om kostråd Vem kan egentligen rapportera om vad? Kan man som reporter ha dubbla roller och hur förhålla sig till krav på renhet i en tid då allt fler sitter på massa olika stolar. Nyligen aktualiserades återigen dessa frågor i och med en artikelserie som gått i Svenska Dagbladet senaste tiden. Serien är en granskning av vetenskapligheten bakom Livsmedelsverkets kostråd och pekar på flera fall där myndigheten hattat fram och tillbaka i sina råd. Texterna är skrivna av två vetenskapsjournalister som dock inte bara är journalister utan som dessutom sitter i styrelsen för en forskningsfond som vill främja just forskning om kost och hälsa. Reporter: Erik Petersson. Rallarsvingar och brottsanklagelser i bråk mellan gratistidningar Det senaste halvåret har det som tidigare varit en stenhård gratistidningskamp i Storstockholm utvecklats till ett fullskaligt och nu mycket infekterat tidningskrig. I mellandagarna kunde tidningen Resumé avslöja att lokaltidningskoncernen Mitti:s ägare haft planer på köp av hela eller delar av sin konkurrent Direktpress. Planer som nu lagts helt på is, efter att Mitti i höstas gav en revisionsbyrå i uppdrag granska konkurrentens siffror. Istället för en affär resulterade granskningen i en anmälan till Revisorsinspektionen och en anklagelse om att Direktpress försökt senarelägga eller dölja förluster med fiffel. Men Direktpress slår tillbaka. Och kallar anmälan för en oseriös konkurrensmetod och anklagar Mitti för att vara ute i en smutskastningskampanj. Vad händer egentligen på gratistidningsmarknaden i Stockholm? Reporter Therese Rosenvinge. Beckman mot väggen efter prao Lars Beckman är moderat riksdagsledamot från Gävleborg och riksdagens mest notoriske mediekritiker på Twitter. Ihärdigt, dag efter dag, retar han gallfeber på folk när han konsekvent dömer ut all public service-journalistik som illa dold vänsterextrem propaganda i statlig regi. Men så i veckan, grävdes tangentbordets stridsyxa för en kort tid ner. Lars Beckman ville nu förstå och han togs med öppna armar emot på Gelfe Dagblad för en dags så kallad praktisk arbetslivsorientering, mer känt som prao. Vi kunde inte låta bli att kontrollera lite journalistiskt ABC och om Beckmans åsikter nu skiftat färg. Reporter: Johan Cedersjö

Här är avsnitt 98 av mediepodden #GullbergNordström med Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och Daniel Nordström, chefredaktör för VLT, Bärgslagsbladet/Arboga Tidning, Fagersta-Posten, Sala Allehanda, lt.se, Nynäshamns-Posten och Norrtelje Tidning. Vi båda är en del av Mittmedia och det är vi som har periferin i centrum. I avsnitt 98 befinner vi oss i en hotellobby i Stockholm. … Fortsätt läsa #98 Pressetik, fällningar och Beckmans prao Inlägget #98 Pressetik, fällningar och Beckmans prao dök först upp på GullbergNordström.

Välkommen till ett gott prat om att regissera video och film med gästen Gorki Glaser-Müller och programledare Maria Gustavsson. --- Gästen Gorki Glaser-Müller i det tjugoåttonde programmet av Gott prat beskriver sig själv som en nyfiken människa som hoppas att han är nyfiken tills han dör. I programmet pratar vi bland annat om att skapa filmvärldar som bär historier, att våga ta kalkerade risker såväl i yrket som på havet och hur det är att bygga en dramathriller. Och hur dansar man pop & lock? --- Läs mer om Gorkis arbete som författare, fotograf, skådespelare, videoskapare och regissör av filmer som En gång om året, Ägget och Vattenmelonen på hans sajt ggm.se, i spellistorna på YouTube och sida på IMDb. Se En gång om året på SF. Gorki undervisar även i audiovisuell kommunikation på ett flertal skolor bland andra Beckmans. Prata med Gorki i sociala medier på Twitter och Instagram. Se kortfilmen The Watermelon och musikvideon till Snow White Wedding på gottprat.se --- Gott prat hittar du även: - På sajten gottprat.se. - I sociala medier på Facebook, Twitter, Instagram och Google+. Prenumerera, sätt betyg och dela gärna vidare. Tack! #gottprat --- Programledare är Maria Gustavsson. Redigering av Maria och Janne Gustavsson. Design av AD Julia Åhall. Musik av Rikard Jedborg, DJ Insidiouz. --- Välkommen tillbaka för mer gott prat!

40-årskrisen, knarket i litteraturen, Bokmässan och Åsa Beckmans frågestrejk-krönika.

Zlatan, Beyoncé, Kanye West, Victoria Beckham, Rihanna, Hanna och Amanda, Mary-Kate och Ashley Olsen, Drake, Jessica Simpson. Alla dessa personer har en sak gemensamt de har alla egna modemärken. En växande genre inom modebranschen är nämligen de så kallade kändismodemärkena. Det vill säga klädmärken som artister och sportstjärnor lanserar under eget namn och marknadsför genom att, mer eller mindre engagerat, hävda att de alltid älskat mode, eller är passionerat intresserade av kläder. Och nu tack vare ett alldeles eget märke får de utlopp för denna klädglädje, som ibland kan vara svår för konsumenten att upptäcka. Många plagg i den här genren är påfallande lika de som redan finns på marknaden. Originalitet är sällan ett utmärkande drag. Inte heller kvalitet. Många av märkena ligger i låg- och mellanprisklassen. Men det finns något som många av dessa kändismärken har som andra modemärken saknar och det är köpare. I USA har till exempel artisten och dokusåpastjärnan Jessica Simpson de senaste tio åren byggt upp ett modeimperium som årligen säljer kläder och skor för mer än en miljard dollar, det vill säga drygt åtta miljarder kronor. Det är på samma nivå som etablerade och respekterade modemärken, som Marc Jacobs och Michael Kors. Men trots både försäljning och finansiella muskler, som kan få vilket modemärke som helst att kippa efter andan av avundsjuka, så betraktas Jessica Simpson inte som ett riktigt modemärke av de redaktörer, stylister och journalister som formar vår syn på vad mode är. Lyckats med att skaffa sig prestige bland modets översta skikt, det har däremot de skådespelande systrarna Olsen gjort. De korta, blonda och storögda tvillingsystrarna Mary-Kate och Ashley Olsen slog igenom som barn i den populära tv-serien Huset Fullt i slutet av 80-talet i USA och har sedan dess byggt upp medieimperiet Dualstar Entertainment Group. När de lanserade sitt klädmärke The Row 2006, bara 20 år gamla, blev det därför nästan en sorts chockeffekt. Plaggen visade sig vara överraskande vuxna, stilrena, och av toppkvalitet. 2012 kammade systrarna Olsen hem pris som Årets modeskapare för kvinnor av det amerikanska modebranschrådet. Det betraktas idag som ett av de mest exklusiva modemärkena i USA och ligger i prisklassen skyhög. En gemensam nämnare för kändisar som startat klädmärken, oavsett prisnivå, är att de själva har stålar intäkter som man gjort på annat håll. I veckans program träffar vi mediesystrarna Amanda Schulman och Hannah Widell, som tillsammans driver produktionsbolaget Perfect Day Media. Nyligen lanserade de sin första klädkollektion. Vi träffar också designern Siah Javaheri, som snart avslutar sin utbildning på Beckmans designhögskola. Hon börjar i andra änden, utan ett känt namn, men är fast besluten att göra karriär i modebranschen. Och så besöker vi en butik som inte bryr sig ett dugg om vem som ligger bakom ett märke eller de senaste trenderna från de stora modehusen runt om i världen bara kläderna känns rätt, på sitt sätt. Veckans gäst är Jenny Lantz, forskare vid Handelshögskolan, samt lektor i modevetenskap vid Stockholms universitet.

Pamela Lindgren var 24 år när hon bröt nacken i en dykolycka. Hon är utbildad på Beckmans och ägnar sig åt design som ska vara tillgänglig för alla. Pamela har nyligen påbörjat sin doktorandutbildning på Chalmers. För henne är det viktigt att designa produkter som är både funktionella och attraktiva.

Här är avsnitt #27 av mediepodden #GullbergNordström med Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström. Vi båda är en del av Mittmedia och det är vi som har periferin i centrum. I veckans avsnitt diskuterar vi moderaten Lars Beckmans ilska mot Gefle Dagblads granskning. Medierna i P1 svarar på en fråga vi har ställt … Fortsätt läsa #27 Beckmans raseri och Svenskans nya sajt Inlägget #27 Beckmans raseri och Svenskans nya sajt dök först upp på GullbergNordström.

Nämnde man Helmut Langs (1956-) namn under mitten av 1990-talet var det många som började tindra med ögonen. Ingen gjorde då lika eftertraktansvärda plagg, för både män och kvinnor. Och det utan att krångla till det, tvärtom. Snarare skapade han en sorts samtida urban uniform bestående av välskräddade jeans, t-tröjor, kavajer, kappor och rockar. Till synes enkelt, men effektivt. Stilen - och hans framsynta idéer om modevisningar, material, konstsamarbeten och inte minst konsten att ta bra betalt för jeans - präglar än idag modet. Men själv tackade han för sig 2005. Då lämnade han modevärlden. Helt och hållet. Idag är han verksam som konstnär. Mer om honom och hans stil, i veckans STIL. När det begav sig under 1990-talet hade Helmut Lang svart bakåtkammat hår och blek hy. Han log aldrig på fotografier. Ett sorts stenansikte. Han såg exakt likadan på bild ut i tio års tid. På samma konsekventa vis skapade han även sina klädkollektioner. Hans stil blev ofta kallad för ”minimalistisk”. På frågor om hur han själv skulle beskriva den svarade han: ”jag håller en och samma stil, jag byter bara ut materialen”. Idag byter många modeskapare stil för varje säsong. I programmet undersöker vi hur ständiga stilbyten egentligen påverkar oss, inte bara våra plånböcker, utan även våra psyken. Kanske kan skylla Helmut Langs integritet och obekymrade sätt att förhålla sig till modevärlden på att han kom in i den lite från sidan. Han föddes i Österrike och blev modeskapare av slump. Det fanns inga coola kläder att köpa i Wien 1974, då han började att tråckla i hop egna plagg. 1986 visade han i Paris för första gången. Hans avskalade stil bröt mot dåtidens färgsprakande ”extra allt” –mode. Det gynnade honom. Senare tackade Helmut Lang nej till att bli chefdesigner för modehuset Balenciaga (som då var dammigt och halvdött) och valde istället att satsa på jeans och vardagsplagg. New York blev hans bas. Ja, man kan till och med påstå att det var han som lyfte fram New York som en självklar del av de internationella modeveckorna genom att välja att visa där första av alla på säsongen. För det Helmut gjorde, det kom andra snart att göra. En av dem som tidigt tog in hans plagg till Sverige var Magnus Gustafsson. Han är grundare av butiken och märket Paul & Friends. Honom har vi träffat. Helmut Lang hade även ett eget sätt att förhålla sig till reklam på. Hur? Det berättar vi mer om i programmet. Vi har även tagit en titt på trenden ”kundtidningar”. Idag producerar många företag, inte minst modemärken,  sina egna magasin för att på så sätt kunna berätta för sina konsumenter om vem man är, och vad man tycker om. Veckans gäst är Maria Ben Saad, lektor på Beckmans designhögskola i Stockholm.

Svenskt mode har en gång i tiden inneburit mer couture än konfektion. För det har funnits en tid då svenska kvinnor, om än de lite bättre bemedlade, klädde sig nästan lika flott som de franska. I veckans STIL synar vi några kvinnliga modepionjärer i de välklädda sömmarna, Augusta Lundin (1840-1919) och Marg von Schwerin (1899-1992). För med hjälp av nål och tråd och en brinnande entusiasm byggde de upp en sorts modeimperier i Sverige genom att erbjuda kvinnor kläder av exceptionell god kvalitet, och med hög modegrad. För mönstren till många av deras klänningsmodeller kom direkt från de flotta modehusen i Paris, med vilka man samarbetade. Augusta Lundin hade till och med en direkt koppling till vad som kallas för världens första riktiga modehus, huset Worth i Paris etablerat 1858. Grundaren Charles Fredrick Worths närmaste man och kompanjon var nämligen en svensk man vid namn Otto Gustaf Bobergh som bistod med kapital och kunskap och organisering av rörelsen. Huset hette till och med Worth & Bobergh ett tag. Han lämnade dock modehuset, och Paris, efter tolv år. Han fick kalla fötter när det franska kejsardömet föll, han trodde bristen på kejsarinnor att klä skulle innebära slutet för couture. I Sverige ­blev han granne med den driftiga Augusta Lundin, vars potential han genast såg. Hon hade på egen hand drivit fram en framgångsrik business. I tidningen Idun slogs det till exempel 1892 fast att: ”Augusta Lundins storartade modeetablissemang, beläget vid Brunkebergs torg, är huvudstadens förnämsta och känt över hela landet”. Augusta Lundin förstod tidigt att kvinnor vill ha unika och personligt utformade plagg, och inte bara kopior på dem som fanns i dåtidens modejournaler. Med Boberghs hjälp fick hon tillgång till likadana klänningar som de som fanns i Paris. Även Marg von Schwerin hade goda kontakter med den franska modebranschen. 1927 grundade hon Märthaskolan i Stockholm som inte bara erbjöd avancerad undervisning i sömnad, utan även kläder att köpa. Flottast var den franska avdelningen där plagg från Paris modehus syddes upp efter originalmönster, som skolan köpte. Redan från starten kunde man där visa upp egensydda klänningar designade av Vionnet, Patou och Chanel. Men till Märthaskolan vände sig inte bara glamorösa damer i behov av tjusiga aftonklänningar. Där handlade även många yrkeskvinnor som behövde fungerande garderober. Politikern Alva Myrdal var en av dem, det första kvinnliga statsrådet Karin Kock var en annan. Marg von Schwerins talang för mode, stil och sömnad smittade av sig på barnen. Den äldsta dotter heter Ebba von Eckermann, och nästa vecka öppnar en utställning om henne på Hallwylska museet i Stockholm – Vävda modedrömmar: från Ripsa till New York. Ebba har nämligen haft sin alldeles egna modekarriär, om även en oväntad sådan. Om det får vi höra mer om i programmet. Vi har också träffat Fadi El Khoury, mannen som ligger bakom det nya couturemärket Fadi Khoury Couture. Det grundades 2010. Han är född i Libanon, uppvuxen i Sverige och utbildad i Paris där han även har arbetat för både Alber Elbaz på Lanvin, och John Galliano hos Christian Dior.  Veckans gäst är Lena Kvarnström, designer och tidigare lärare i design på Beckmans designhögskola i Stockholm.

Det är aldrig så mörkt som nu. Men mörkret kan både skrämmande, och spännande. Fram tills att det vänder den 21 december utforskar P4 Kultur mörkret och natten. Idag träffar Amanda Ooms författaren och rockmusikern Carl-Johan Vallgren som har skrivit "Nattbok" i stället för dagbok, något han trodde han var ensam om.... Något som kan pigga upp i vintermörkret är färgglada mönster. I år fyller 10-gruppen 40 år och det firas med utställningen Mönsterkraft,. P4 Kulturs Hedvig Nilsson träffar Tom Hedqvist - rektor på Beckmans designhögskola och ursprunglig formgivare i 10-gruppen.