Podcasts about museets

Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. När Rousseau fick oss att klättra i bergNär den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men faktiskt en sorts vardag under det tidiga tjugohundratalet, när Mount Everest några försommarveckor varje år upplever en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för enorma summor kan köpa sig plats i en toppexpedition, ofta utan att alls ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen.Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman Julie eller Den nya Heloïse.Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut når ovan molnen och där upplever hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnar upp och lättar. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Med romanen som reseguide började hans entusiastiska läsare vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Idéhistorikern Björn Billing har beskrivit hur Rousseaus roman inledde vad han kallar en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Björn Billing kallar med en träffande formulering Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.2. Hokusai besteg aldrig FujiPå perrongen i Kawaguchi-ko är Fuji det första man ser när man kliver av expresståget från Tokyo, överfullt av vandrare och dagsturister. Någon mil söderut, på andra sidan spåren tornar det japanska nationalberget upp sig som en väldig rispapperskuliss, den vita hättan liksom utskuren ur himlens ljusblå dis med grafisk skärpa precis som på något av Katsushika Hokusais klassiska träsnitt. Järnvägens högspänningsledningar skär upp bergets perfekta profil i tunna, horisontella skivor, det är en strålande vårdag mitt i körsbärsblomningen och den bökiga trafiken i denna medelstora landsortsstad som utgör Fujiturismens logistiska centrum bullrar på som inget hade hänt, som om den inte alls lade märke till hur berget ligger där och ruvar i sin upphöjda frid. Jag får idén att ägna dagen åt ett fotografiskt projekt i Hokusais efterföljd, en sorts uppdatering av hans berömda ”36 vyer av berget Fuji” där jag ska fånga allt det Hokusai inte såg. Fuji bakom vägarbeten, Fuji sett i gatukorsningens skvallerspegel och genom nöjesfältets bergochdalbanor, Fuji som trafikkoner, på shoppingkassar och som kylskåpsmagneter. Etcetera.Det visar sig förstås att jag har underskattat Hokusai. Mycket kan man säga om denne den japanska ukiyo-e-konstens store mästare, men hans relation till det heliga berget var verkligen allt annat än pryd. Det finns en historia om hur han en gång bjöds in till den 11:e Tokugawa-shogunens palats tillsammans med en kinesisk mästare för att de båda skulle visa härskaren sina färdigheter i landskapsmåleri. När det blev Hokusais tur drog han med bred pensel ett vindlande blått stråk över papperet och gick och hämtade en höna vars fötter han doppade i röd färg och sedan lät promenera några gånger över målningen. Så föddes mästerverket ”Höstlöv i Tatsutagawafloden”. Historien är kanske sann, kanske inte – men säger mycket om den finurliga uppfinningsrikedom som dominerar bilden av mästaren i Japan, till skillnad, skulle jag säga, från i väst. På Hokusaimuseet i Tokyo slutar utställningarna med ett lustigt diorama som ska visa hur det kan ha sett ut i konstnärens ateljé mot slutet av hans liv. I ett enkelt rum i traditionell stil med tatamimattor ser man Hokusai och hans dotter, som i många år fungerade som hans assistent; här måste hon vara i sextioårsåldern och den bortåt nittioårige Hokusai ligger på knä på golvet, hukad över pappret, fullständigt uppslukad, med ändan i vädret som ett barn.För att bestiga Fuji ska man vara där i augusti, läser jag. Säsongen öppnar någon gång i maj men vädret på tre tusen meters höjd är ombytligt och kan snabbt tvinga vandraren att vända om. Men inte heller under högsommaren kan man vara säker. På bilder som bergsbestigare själva har tagit är det ofta dimma, och ser kallt och ruggigt ut. Annars är klättringen inte särskilt krävande vad jag förstår. Den tar ungefär sex timmar, meningen är att man ska nå toppen lagom för att se solen gå upp i Stilla Havet, det vill säga vid tre-fyratiden på morgonen, vilket innebär att man får börja vandringen någon gång på kvällen. De som kommer upp i tid och har lite tur med vädret har förstås en vidunderlig utsikt. När man ser på bilderna som folk lagt ut på nätet är det lätt att bli avundsjuk. Samtidigt går det inte att blunda för att något väsentligt saknas på dem. Nämligen Fuji självt. Det är som att de kommit så nära sitt objekt att det försvunnit, gått i upplösning som en hägring. Den perfekta vulkanen visade sig bara vara en isig hög av grus och sten.Å andra sidan: ett berg är alltid något mer än så. Och särskilt när det gäller ett så ikoniskt berg som Fuji går det förstås att se bestigningen ur ett mer symboliskt perspektiv, som något slags mystiskt överskridande, ett inträngande i den perfekta silhuetten där verkligheten bakom bilden uppenbarar sig. Men Hokusai tycks inte ha varit lagd åt det hållet. Museets lekfulla och vardagliga diorama fångar lite av den nyfikna och rastlösa personlighet som annars framför allt kommer fram i de fantastiska skissböcker han förde genom hela livet, fulla med träffsäkra iakttagelser, komiska karikatyrer, perspektivstudier, erotik och mönsterskisser. Dessa så kallade manga är rörliga i tanken och tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som får mig att tänka på Leonardo da Vinci: här finns dekorationsidéer för kammar och solfjädrar, studier av husgeråd och kanonrök, av cirkusartister i aktion och fyllbultar i slagsmål, och instruktioner för hur man avbildar fåglar med hjälp av olika kanjitecken eller tecknar vågor med hjälp av det ljudhärmande, krokiga hiraganatecknet ”tsu”. Många av mangaböckernas skisser och infall fann sedan, precis som hos Leonardo, vägen till hans mer genomarbetade ukiyo-e-snitt, som han gärna befolkade med allt från inspekterande statstjänstemän till festprissar på väg hem från glädjekvarteren i gryningen.Bilderna av det heliga Fuji är lika vanvördigt fulla av hektiska vardagsscener. I en av de berömda trettiosex vyerna kläms berget in under en ofantlig sågbock som ramar in det med sin trekantiga form, och med en man som uppflugen på stocken bearbetar den med en väldig timmersåg. I en annan ses en tunnbindare stå och hyvla insidan av ett gigantiskt fat, vars runda cirkel bildar ram åt Fuji som sticker upp vid horisonten. Rentav ännu livligare blir det i den svartvita serie om hundra bilder som var bland det sista Hokusai hann göra innan han dog nära nittio år gammal 1849. Här bildar Fuji fond åt ylande hundar och glammande festprocessioner, åt akvedukter och byggnadsställningar. Här finns en scen där en trött poet avbryter sig i sina kalligrafiska övningar och gäspande sträcker armarna i luften medan Fuji likgiltigt tornar upp sig genom fönstret. Jag hittar till och med en bild där Fuji leker kurragömma bakom en genombruten sfärisk konstruktion som direkt får mig att tänka på bilden som jag själv tog genom bergochdalbanan. Och flygdrakarnas långa linor skär upp bergets silhuett i breda klyftor.Men Fuji förblir Fuji. Ständigt reser berget sin svala, perfekta profil mot horisonten, oberört av all ruljangs som pågår vid dess fot. Ibland detaljerat återgivet, ibland som en skugga, ibland bara som en stiliserad silhuett eller ett enkelt kalligrafiskt tecken. Bergets betydelse består i kontrasten mellan dess eviga, distanserade närvaro och all den uppslukande vardagliga verksamhet som omger det. Bilderna besvärjer den döda vulkanens döda perfektion, bemänger den med mänskligt liv och stökar till dess rena horisont. Det förändrar inte berget, och ändå förändrar det allt. Katsushika Hokusai var, såvitt man vet, aldrig på Fujis topp. Han betvingade sitt berg med andra metoder, genom att så att säga ta ner det på jorden. När jag ser på dessa bilder undrar jag ibland om han var rädd för det.3. Människan kan inte förflytta bergAtt människor är rädda för berg är egentligen inte underligt. Det är det normala; att stå inför ett högt berg kan ge en känsla av omvänd svindel, som om man står på botten av en väldig grav och famlar med blicken i tomheten. Bergen är som havsdjupen, en del av världen som ligger bortom människans herravälde och som när vi kommer i närkontakt med elementen, ute på öppet vatten eller vid branta stup, ger oss en insikt om vår obetydlighet. Orofobin – som man säger med en medicinsk term – är på så vis mer besläktad med torgskräck än med vanlig höjdskräck: orofobin bottnar just i mötet med en värld som ter sig oåtkomlig, undflyende, främmande, fientlig mot allt mänskligt. Bergens ogästvänlighet, de bistra och nyckfulla förhållanden som råder på mycket hög höjd ger en aning om hur bräcklig den mänskliga civilisationen och kulturen är, hur lite skydd den faktiskt erbjuder när vi ställs öga mot öga med geologins realiteter. Sedd med bergets blick är människan och hela antropocen bara en övergående klåda i jordskorpan.Men somliga berg är också mer skrämmande än andra. En levande vulkan är till exempel något helt annat än en död. I Germaine de Staëls tragiska roman ”Corinne” finns en mäktig passage där huvudpersonerna Corinne och hennes älskare Oswald bestiger Vesuvius utanför Neapel. Vandringen mot toppen äger rum mitt under ett utbrott, dessutom på natten, med de glödande lavaströmmarna som dramatisk illuminering av det karga och svartbrända landskapet. Dumdristigt, kan man tycka, men allt för den litterära effektens skull; de Staël målar upp hur hennes romanpersoner rör sig i ett dödens landskap, bortom allt mänskligt. ”Eldströmmen”, skriver hon, ”har en luguber färg, inte desto mindre får den då den sätter eld på vinstockar och träd en klart brinnande låga som svär mot den dystra lavan, rinnande fram som en flod i helvetet, långsamt som sand, svart om dagen, röd om natten.””Corinne” gavs ut 1807, alltså vid en tidpunkt i den europeiska kulturhistorien när den nedärvda orofobin just börjat släppa sitt grepp och ge efter för en romantisk fascination inför bergslandskapens sublima övermakt – åtminstone inom den bildade aristokratin. Romanen, som till formen är en rätt besynnerlig hybrid mellan kulturhistorisk reseskildring och romantisk kärlekstragedi, anses också ha legat bakom att just Vesuvius fick sådan dragningskraft bland 1800-talets nordeuropeiska Italienfarare. De Staëls katastrofturister blev så att säga stilbildande både ifråga om målets beskaffenhet och med sin intellektuella hållning. Bara några decennier tidigare hade Pompejis ruiner börjat grävas ut och visas för publik, något som förstås ytterligare förstärker den bävan som Corinne och Oswald känner inför bergets makt. I ruinstaden fängslas de av det motsägelsefulla i förstörelsen, hur ”vulkanen som har täckt hela staden med aska har skyddat den från tidens härjningar”. Döden i Pompeji, fångad i ögonblicket som i en 3D-scanner, framstår som kusligt och paradoxalt livslevande. ”Ingen annanstans hittar man en starkare bild av livets plötsliga upphörande”, skriver de Staël. ”På väggarna i ett vakthus ser man fortfarande de valhänta bokstäverna och de grovt tecknade figurerna som soldaterna ritat för att få tiden att gå, den tid som redan var på väg att uppsluka dem.”Pompejis alla döda spökar för Corinne och Oswald där de strävar mot den brinnande vulkanens topp, i strid mot allt förnuft. Tecknen de omges av kan inte misstolkas: ”över en viss höjd slutar fåglarna att flyga”, skriver de Staël, ”ytterligare ett stycke högre upp reduceras växtligheten till ett minimum och om man fortsätter når man dit inte ens insekterna hittar något att leva på i den förbrukade, sterila jorden. Alla spår av liv upphör, ni inträder i dödens rike, och denna pulvriserade marks aska är nu det enda som rör sig under era osäkra fötter.” Ekot från Dantes helvete stegras till ett mörkt crescendo när vi når vulkanens rykande krater: ”Corinne”, säger Oswald förfärad, ”är det från dessa infernaliska gränstrakter som sorgen beger sig? Är det från denna topp som dödsängeln svingar sig?”Visst är det så. Bestigningen av Vesuvius utgör romanens dramatiska vändpunkt, Corinne och Oswald tycks ana att deras kärlekssaga nått sin kulmen och att det från och med nu bara löper utför, mot tragedins oundvikliga fullbordan. Berget besegrar dem, inte genom att visa sig obetvingligt utan med sin orubblighet, och om romanen har en moralisk kärna någonstans är det för mig just i denna blinda, förlamande ödestro, insikten om att vi alla i det långa loppet färdas mot vår undergång, den kommer, var så säker, frågan är bara hur, frågan är bara när – och jag kommer plötsligt att tänka på ett slagord från åttiotalets solidaritetsrörelse mot apartheid, att ”berg är till för att flyttas”. Dumheter. Berg är inte alls till för att flyttas, tvärtom, det är bergen som förflyttar människan.Och frågan är vart. Tänker man efter är det kanske den frågan hela den mänskliga kulturen går ut på att besvara. I den engelska renässanslegenden om Muhammed och berget gjorde Muhammed som bekant missbedömningen att han med sina gudomliga specialkontakter skulle kunna ropa till sig ett berg han ville predika från. När det inte fungerade konstaterade han ödmjukt att om nu inte berget ville komma till Muhammed, så fick Muhammed komma till berget. De berg som nu tornar upp sig för vår civilisation, de orubbliga svar naturen ger på mänsklighetens övermodiga försök att betvinga den, kommer att kräva just den sortens kreativa, ödmjuka förflyttningar.Men också något mer: en sorts, vad ska vi kalla det, pragmatism? Funktionell dumhet? Den stackars Sisyfos, som i den grekiska myten är dömd att i evighet rulla sin sten uppför berget, måste som Albert Camus skrev tänkas som en lycklig människa: han har åtminstone en uppgift. Att den är meningslös spelar ingen roll, han vet vad han ska göra och behöver inte veta varför. Därför arbetar han oförskräckt vidare; trots att han gång på gång misslyckas är han ändå inte rädd att misslyckas på nytt. I ”Corinne” pekar bestigningen av Vesuvius på ett liknande sätt fram mot romanens slutsidor, när dess kärlekstragedi redan nått sin ödesbestämda uppfyllelse och Oswald med sin nyblivna hustru en sista gång reser tillbaka mot Italien – för att på toppen till gränsberget Mont Cenis överraskas av en snöstorm. Återigen strör de Staël de orofobiska helvetesmetaforerna omkring sig: ”Allt som skapats på jorden visade nu monotont fram en och samma sida, från stupens bråddjup till de högsta bergstopparna… de vitklädda granarna speglades i vattnet likt trädspöken.” Ännu en prövning, ännu ett förebud. Sådant är livet, sådan är historien. Ständigt nya vyer, nya svårigheter, ständigt nya berg.4. Berget som etisk och estetisk fråga och svarDet finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – man får föreställa sig honom stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Författaren Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv.Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt?Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, efter en tid i Amerika när han, tillbaka i Europa och än så länge med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt?Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs: ungefär som att bestiga ett berg. Å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd.Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så.Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre framträdde som subjektiva ljusintryck utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål.På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagsdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare.Dan Jönsson, författare och essäistDen första och sista delen är bearbetningar av tidigare sända essäer.LitteraturBjörn Billing: Utsikt från en bergstopp – Jean-Jacques Rousseau och naturen. Ellerströms förlag, 2017.Peter Handke: Die Lehre der Sainte-Victoire, på svenska som Vägen till Sainte-Victoire. Översättning av Margaretha Holmqvist. Albert Bonniers förlag, 1982.Hokusai: One Hundred Views of Mt. Fuji. George Braziller, 1999.Hokusai. Thirty-six Views of Mount Fuji. Taschen, 2021.Jean-Jacques Rousseau: Julie eller Den nya Héloïse. Översättning av Olof Nordberg. Natur och kultur, 1983.Germaine de Staël: Corinne. Översättning av Jan Henrik Swahn. Natur & Kultur, 2022.MusikL.T. Fisk: Jag står kvar. Album: Åsnemanifestet. Text och musik: Johan Andersson. Aska, 2023.

I Norge har fire af de største forlag fået en stor økonomisk lussing. Det norske konkurrencetilsyn har set nærmere på den måde forlagene samarbejder på og konkluderet, at de overtræder konkurrenceloven. Vi ser på dansk og norsk forlagspraksis sammen med Lene Juul, forperson i Danske Forlag og direktør i JP/Politikens Forlag. Solvej Balle fik for fire uger siden dette års Nordisk Råds Litteraturpris på 300.000 kroner. "Et mesterværk til tiden", lød juryens begrundelse. Og det mesterværk er syvbindsværket "Om udregning af rumfang", hvor fjerde bind lige er udkommet. Solvej Balle er gæst hos Kulturen. Et af Agnes Slott-Møllers hovedværker, "Jomfru Blidelil" skulle egentlig have været på auktion hos Christie's i Amsterdam, men statens Kulturværdiudvalg har sat foden ned: maleriet skal blive på danske hænder. Og de danske hænder kunne meget vel være fra Lolland, for både de, der sælger billedet og Fuglsang Kunstmuseum på Lolland vil rigtig gerne have "Jomfru Blidelil" som fast beboer på Fuglsang Kunstmuseum. Museets direktør Anna Schram Vejlby fortæller om jagten på "Jomfru Blidelil". Værter: Tore Leifer og Maja Nyvang Christensen.

Hon skulle egentligen bli hemmafru. Men likt en fjäril kom Hanae Mori att transformeras till världsberömd designer och bana väg för japanskt mode. Men idag har många glömt den banbrytande pionjären. Härommånaden avled Hanae Mori, 96 år gammal, och kunde minst sagt se tillbaka på ett händelserikt liv. På 1950-talet bröt hon mot rådande konventioner när hon trots man och barn insisterade på att fortsätta jobba. Hon ville helt enkelt inte vara hemmafru. Det var jag i en månad, det räckte, som hon förklarade. Istället gick hon en sömnadskurs, startade en anspråkslös ateljé men som under kommande decennier kom att växa till ett världsberömt modehus.Hanae Mori fick resa jorden runt, äta middagar med både kungligheter och världskändisar som hon skapade kläder åt. 1977 blev hon som första japan invald till La Chambre Syndicale de la Couture Parisienne och fick därmed rätten att kalla sin design för haute couture. Men redan decenniet före hade hon tagit New York med storm. Hennes modeskapande hyllades under rubriken öst möter väst, en slogan hon själv kom att använda.För Hanae Mori designade inte några traditionellt japanska plagg. Hon hade aldrig klätt sig i kimono, redan som barn bar hon västerländska kläder. Men i sin design kom hon att kombinera de västerländska snitten med de japanska tygerna och motiven. Symbolen för hennes modehus blev fjärilen. Hanae Mori sade att hon valde just det temat för att hennes liv hade förvandlat henne från en traditionell japansk kvinna, till en businessmogul. Fjärilar kan verka vara ganska ömtåliga, men de har en förvånansvärt robust kärna som Hanae Mori sade vid ett tillfälle.I veckans Stil tittar vi närmare på fascinationen för fjärilar inom kulturen och besöker Fjärilshuset i Stockholm. Vi reser också till Göteborg för att träffa lektorn i dans Ami Skånberg Dahlstedt, som för över tjugo år sen i Kyoto anmälde sig till en kurs i traditionell japansk dans och på den vägen fick lära sig konsten att iklä sig kimono. En klädsel som sedan dess fått en viktig roll i hennes liv. Och så berättar vi om hur Japan redan under 1800-talet blev många europeiska konstnärers främsta inspirationskälla. Östasiatiska Museets intendent Petra Holmberg förklarar vad vågen som går under namnet "japonismen" innebär.Veckans gäst är Kumi Edström Kawaji, mode- och kostymdesigner, samt gästlärare på Beckmans Högskola i Stockholm.

STORYSYNDROMET poddar live från Novellfest på Skissernas och vi ställer frågan - ÄR MUSEER PORTALER TILL ANDRA VÄRLDAR? Henrik berättar om en bilskrot förvandlad till dystopiskt Mad Max-museum i den värmländska urskogen. Kristina minns en alldeles för lång binnikemask i sprit som kanske slingrat sig vidare ut i ett manus. Sedan låter vi ett par laxskor föra oss bak i tiden till Zacharias Emmanuel Svanstens tragiska öde och alltför tidiga död på Helgonabacken i Lund för snart 200 år sedan. Ja, faktiskt precis där Skissernas museum idag står!

Innan den viktorianska erans intågande i Storbritannien var det vanligt med privata museer, många i nyklassicismen anda. Gabriella Håkansson har tittat närmare på en av de mer spektakulära samlingarna från den tiden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i juni 2019. År 1780 kunde man i engelska guideböcker läsa att världens största samling av antika föremål, utanför Rom, fanns i London. Samlingen var inrättad i ett hus på nummer 7 Park Street, och turisterna vallfärdade för att besöka det spektakulära privatmuseet som, skapats av en mr Charles Townley och som somliga menade övertrumfade självaste British Museum. Vad museigästerna inte kände till, varken under eller efter besöket, var att de deltog i en hemlig initiationsrit. Jag återkommer till det. Museets storhetstid varade i knappt tjugofem år. Efter Townleys död skingrades objekten, husets såldes och den berömde samlaren raderades ur historieböckerna. Det skulle dröja tvåhundra år innan man återupptäckte honom vad var det egentligen som hände? Charles Townley var kolgruvebaronen som hade vuxit upp i ett katolskt hem i norra England, och blivit mångmiljonär genom arv. Förmögenheten lades på att supa, spela kort och gå på bordell. På Londons klubbscen var han känd som den störste hedonisten och något äktenskap var det inte tal om. Townley fortsatte klubba ända fram till trettio, då han sent omsider begav sig ut på sin Grand Tour. Och i ett slag förändrades allt. Bildningsresan följde den sedvanliga rutten genom Europa ner till Rom och Neapel, där Townley hamnade i kretsen av intellektuella kring den bourbonske prins Felipe på Palazzo Portici. Här fanns bland andra sir William Hamilton, Johann Winckelmann, Joseph Nollekens, baron d´Hancarville och en rad andra intellektuella som gärna kombinerade frihetlig upplysning med hårt festande, och ett brinnande intresse för Felipes utgrävningar av Pompeiji och Herculaneum. Den bourbonske prinsen hade strukits från tronföljden på grund av en sexuell mani, och i källaren på sitt museumspalats hade han ett hemligt rum, Gabinetto Segreto, där han förvarade alla föremål av erotisk karaktär som hade grävts upp, och som inte var lämpliga att visa för allmänheten. Hit fick bara vissa utvalda tillträde, här försökte man försöka förstå antikens mörkare sidor genom de märkliga erotiska fynden. En av de utvalda var Charles Townley. Den knappt trettioårige Charles hade aldrig intresserat sig för Rom, Grekland eller Egypten tidigare nu började han samla frenetiskt. Statyer, vaser, mynt han rensade marknaden på fynd. Den första Neapelresa resulterade i trettio lårar med historiska objekt som skeppades hem till London och med dem följde också hans nya vän, författaren och pornografen, baron d´Hancarville. Townley hade ett tydligt samlarfokus, alla föremål han köpte anknöt till den romerske guden Bacchus. Allt som var esoteriskt och rörde fruktbarhetsriter, falloskult, mysteriespel och backanaler, var av intresse. Det verkar som att d´Hancarville hade övertygat honom om att de grekiska mysteriekulterna hade bevarat spår av mänsklighetens allra tidigaste religiösa ritualer. Och att spåra, tolka och återskapa dessa hedniska riter, verkar också ha varit det hemliga band som knöt männen runt Gabinetto Segreto samman. Ursprungskulten det rörde sig om var dyrkan av en tidig fallosgud, som man menade var alla religioners ursprung även kristendomens. Hemma i London satte Townley igång att bygga ett museum för sina obskyra artefakter. Tillsammans med d´Hancarville åkte han runt och studerade alla engelska antiksamlingar i jakt på esoterisk kunskap om ursprungskulten. Det var ett mångårigt arbete som i baronens fall resulterade i ett trebandsverk om utvecklingen av grekisk konst, och i Townleys fall, i en helt unik idé om hur privatmuseet skulle konstrueras. Den berömde arkitekten James Wyatt anlitades och 1780 stod huset klart och dörrarna kunde slås upp för allmänheten. Med all inredning, färgsättning och dekor kopierad från Pompeiji blev det ett nyklassicistisk landmärke. Rumlaren Charles Townley hade blivit en erkänd konnässör. Men museet bar på en stor hemlighet. För vad besökarna inte visste var att dess inre var konstruerat som en hemlig kod, och att byggnaden i själva verket var ett tempel helgat åt Bacchus. Utställningen var arrangerad så att gästens rundtur efterhärmade initiationsriten till backanalen, där novisen gick från död till uppståndelse i en ockult ceremoni som ledde från underjordens mörker till sanningens ljus. Målet var att påverka gästernas sinne i smyg. I entrén möttes de av sarkofager och andra föremål förknippade med död, begravning och ceremoniell tvagning. I nästa rum kunde man beskåda fruktbarhetsgudar som Faunus och Priapus, därefter anträdde man husets mittpunkt, biblioteket, där Townleys stora samling av böcker om religion och hedniska praktiker fanns. I takets i alla rum slingrade sig en girlang av murgröna, Bacchus symbolväxt, varvad av de instrument som spelades under Bacchus-orgierna för att åskådarna inte skulle höra skriken från de som initierades. Inget av detta förstod de intet ont anandes besökarna, som i dagböcker och brev beskrev museet i förtjusta ordalag. Men succén blev inte långvarig. Efter sekelskiftet 1800 skedde ett drastiskt filosofiskt och klassmässigt paradigmskifte i England, där allt som kunde knytas till den franska revolutionen sågs med ogillande, där ibland nyklassicismen. Stilen hade varit en symbol för upplysningens hedonistiska, frihetliga ideal, och ersattes nu snabbt av den nationella nygotiken samtidigt som grekofilernas sexfixering hånades offentligt. I den växande, urbana medelklassen var det kristen moral, och inte hedendom, som stod på agendan. Man engagerade sig i djurrätt, antislaveri och regleringar av dryckenskap och barnarbete bland annat i Townleys kolgruvor och tog avstånd ifrån privatsamlande, och den ansvarslösa skörlevnad, som man menade att 1700-talets upplysningsmän hade ägnat sig åt. Det nya samhället skulle formas av och för fria människor, i transparenta rum inte i slutna ordenskammare. Klenoderna i Townleys samling hade sålts dyrt till British Museum på 80- och 90-talen, men vid hans död 1805 fanns inte längre något intresse. Flera av hans berömda statyer var, som det hette på 1700-talet, renoverade antikvitetshandlarna hade satt på nya armar och ben på gamla statyfragment så att de blev hela, och sen blekt och slipat dem innan de visades för säljarna. Nya krav på vetenskaplighet gjorde att dessa statyer nu tappade värde. Konnässörerna betraktades som oseriösa förfalskare, och deras privatmuseer revs ett efter ett. När drottning Victoria 1838 besteg tronen var alla jämnade med marken. sir John Soanes hus på Lincolns Inn Fields är idag det enda vittnesmålet som finns kvar av Townleys epok, och de upplysta män som byggde sina drömmar på antika ideal. Men kanske är historiens gränser inte så skarpa ändå. På sätt och vis kan hela den viktorianska perioden liknas vid den excentriske engelsmannens Bacchusbygge. Den djuriska driften var väl dold, men ändå allestädes närvarande, bubblande under  de sociala ceremoniernas blanka yta. Den som med full kraft skulle riva fasaden var ingen engelsman, utan en Wienbo vid namn Sigmund Freud. Han kartlade hur bråddjupet inom oss trädde fram i drömmar, konst och vardagliga felsägningar. Och hans stora intresse, vid sidan av psykets och sexualitetens vindlingar, ja, det var att samla på antika statyetter. Gabriella Håkansson, författare

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Rane Willerslev er direktør for Nationalmuseet. Igennem de seneste 2 1/2 år har han arbejdet med en massiv transformationsproces for at få langt flere danskere til at blive museets gæster. Nationalmuseet adskiller sig fra de øvrige museer, vi har besøgt i denne podcast, fordi museet er statsligt og således ikke har en bestyrelse. Museets direktør refererer derfor altid til den siddende kulturminister. Stiller det museet anderledes og mindre frit?I podcastserien ”Samfundets museer” taler museumsdirektør Jane Sandberg med en række danske museumsdirektører om, hvilke museer vi skal have i fremtiden. De er alle stærke stemmer i kulturdebatten, men arbejder fra forskellige perspektiver med, hvilke roller deres museer skal spille for samfundet.

Søren Kierkegaard i den amerikanske valgkamp: "Troen seer bedst i Mørke". Joe Biden er storfan og har flere gange citeret den danske filosof. Citatet stammer fra Lidelsernes Evangelium, som vi nærlæser i Kulturen på P1 i dag. Nye kulturvaner under coronakrisen: Danmarks Statistik har de sidste to år undersøgt danskernes kulturvaner. I dag bliver den nyeste statistisk offentliggjort. Den første som er lavet under Coronakrisen, og den viser - ikke overraskende - store ændringer i vores kulturforbrug. Besættelsesmuseet genåbner: Efter en omfattende renovering af Gestapos jyske hovedkvarter i Aarhus, er Besættelsesmuseet igen klar til at fortælle historien om den tyske besættelse under 2. Verdenskrig. Museets leder og udstillingsansvarlig er gæst i studiet i dag. Vi fejrer også Sean Connerys 90-års-fødselsdag, tester en ny interaktiv tegneserie-app, og så får vi besøg af mangeårig ARoS-direktør, Jens Erik Sørensen, der springer ud som kunstner. Vært: Tore Leifer.

Sønderjyllands Radiomuseum har til huse i Sønderborg. Museets historiske samling er bygget op over en tidligere radioforretning og et værksted. Den sidste ejer af radiobutikken “Stikoni” skænkede butik, kontor og værksted til foreningen med det formål at skabe et museum. Museet har en stor samling af radioer, pladespillere, båndoptagere og andet lydudstyr. Desuden er der måleinstrumenter fra forskellige tidsperioder. Sønderjyllands Radiomuseum i Sønderborg er drevet af en forening af frivillige. Vi taler her med Sven Dyhr, som viser os rundt. Han ligger ikke skjul på sin begejstring for museet og lokalerne.

Censur på sociale medier: Ord som køn, bøsse og bryster opslag på fx Facebook betyder, at Kvindemuseet konstant oplever, at de store techgiganter fjerner museets indhold fra deres platforme. Museets kerneopgave er at formidle kønnenes kulturhistorie, men den omfattende censur gør det nærmest umuligt for museet at formidle historien udenfor museets egne vægge. Bag om min far: Det var en skulptur af billedhugger Peter Bonnén, der fik lagerforvalter Peter Rindal til at tordne mod oprettelsen af Statens Kunstfond og statsstøttet kunst. Peter Bonnén har en lang og glorværdig karriere som kunstner bag sig, men var han også en nærværende far? Eller holdt han kun af kunsten? Kaspar Bonnén har skrevet om en ny bog om sin far og er gæst i Kulturen på P1 i dag. Hus Forbi i nyt design: Mere personlig, flere billeder og helt ud til kanten. Sådan ser fremtiden ud for hjemløseavisen. Vi taler med avisens redaktør om behovet for det nye design og får besøg af en grafisk designer, der er ekspert i dansk avisdesign. I Kulturen på P1 i dag sender også live fra genåbningen af detailhandlen, fortæller hele historien om løgneren Baron von Münchhausen og får besøg af to journalister, der vælter sig i krimi-succes. Værter: Jesper Dein og Karen Secher.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

En modernismens egen catwalk! Moderna museets har hängt om sin basutställning. Genom att kombinera nya verk ur samlingen på 140.000 objekt har kuratorerna kopplat ett nytt grepp på konsthistorien. Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén recenserar. VI EFTERLYSER BOKCIRKLAR I NÄRKE OCH VÄRMLAND SOM SKA UTSE SVERIGES RADIOS ROMANPRISTAGARE 2020 Litteraturveckan i P1 går av stapeln i 20-26 april 2020 med final i Karlstad den 24 april, men redan nu är det dags att anmäla intresse för att vara med i årets lyssnarjury. Vi efterlyser bokcirklar, gamla och nybildade som ska diskutera och välja årets romanpristagare bland fyra utvalda romaner. Hela makten ligger hos lyssnarna när det gäller detta prestigefulla uppdrag. Anmäl intresse före 13 december till romanpriset@sverigesradio.se ETT HISTORISKT MASSMORD I SANDBY BORG PÅ ÖLAND SPRIDS VIA AMERIKANSK TV-KANAL På 500-talet e.Kr. skedde ett brutalt massmord på Öländsk mark. Upptäckten av massgraven vid Sandby Borg, 2011, var en vetenskaplig sensation. En hel vikingaätt hade utplånats på det mest bestialiska vis. Nu har den amerikanska kanalen "Smithsonian channel" gjort en dokumentär om utgrävningen. Mattias Berg berättar historien om den återfunna mordplatsen. OBS-ESSÄN HANDLAR OM DEN UNDERJORDISKA SPRIDNINGEN AV LITTERATUR I FORNA ÖSTBLOCKET Böckerna spreds bland annat flitigt i Tjeckoslovakien. Men vad hade den förbjudna litteraturen för konkret betydelse för sammetsrevolutionen och demokratiseringen av landet. Programledare: Roger Wilson Producent: Nina Asarnoj

Järnridån började krackelera i Ungern först. Där har den tidigare gränsvakten Sandor Gojak byggt ett museum över muren i sin egen trädgård. Vår korrespondent Filip Kotsambouikidis har varit där. Det här är enda platsen i världen där man se exakt hur den ungerska järnridån såg ut under de 41 år den fanns, säger Sandor Gojak när han visar runt på det helt egenbyggda utomhusmuseet i Felsöcsatar i västra Ungern. Vi är precis vid gränsen till Österrike, det som en gång skilde väst från det slutna, kommunistiska Öst. Sandor Gojak andas högt när vi går genom den kuperade och lummiga terrängen där nationaldruvan Kekfrankos håller på att mogna i höstsolen. Sandor Gojak tycks nästan besatt av tiden under järnridån, han har samlat på sig allt som gått att få tag på från gränsstängslet som stod här från 1948-1989. Tre versioner av gränsstängslet finns här på Sandor Gojaks museum, enligt honom själv exakta kopior av hur det faktiskt såg ut, det hela visar murens evolution, från träpålar och taggtråd till betongpelare och elstängsel, från träminor till järn- och sedermera plastminor, allt en lektion över hur utstuderade metoder man använde för att till varje pris hålla folk kvar i Öst. Man rullade taggtråd ovanpå minorna för att den skulle splittras i tusentals bitar när minan exploderade och orsaka så mycket skada som möjligt, berättar Sandor Gojak. Han visar den pedantiskt välkrattade sandremsan intill stängslet, där varje fotavtryck skulle skvallra om någon som påbörjat ett flyktförsök. Man länkade ihop minorna med snubbeltråd för att öka risken att falla och starta en dödlig kedjereaktion av explosioner, berättar Sandor Gojak - precis innan han själv snubblar över en av snubbeltrådarna. Nu sprängs jag, säger han. Sandor Gojak var själv gränssoldat här under drygt två år på 60-talet enligt honom själv den mest brutala tiden. Det var den mest brutala tiden av järnridån. Han minns ett par flyktförsök som lyckades, bland annat en man som lyckades skära sig genom stängslet och sedan böja ett träd över minfältet så han kunde gå över. Det var en flykt på natten, killen skar genom stängslet, och tog sig fram till ett träd, och fällde det, sen böjde han trädet över minfältet och gick på trädet och minorna exploderade inte för trädet fördelade hans vikt över en stor yta, berättar Sandor Gojak. Han berättar om ett annat spektakulärt flyktförsök, när en polsk ungdomsmästare i stavhopp försökte ta sig över till Österrike. Den unge mannen tog sig hit till gränsen, vi vet inte hur för det var fem identitetskontroller på vägen bara från Budapest. Det var natt, han var på helt okänd mark, och så tog han sats med en stav. Men han lyckades inte få upp tillräcklig fart, berättar Sandor Gojak, han landade rakt i minfältet och dödades. Det var också det absolut vanligaste utfallet när folk försökte fly under den här perioden, av tusen försök misslyckades ungefär 950, säger Sandor Gojak. Hur många som faktiskt försökte går inte att säga. Samma med soldaterna här, ingen kommer nånsin få veta hur många tusen familjer som fick lida på grund av järnridån, för var femte år raderade militären informationen. Museets huvudattraktion är nog det minfält som Sandor Gojak insisterat på att jag ska försöka ta mig över men det är såklart inga riktiga minor utan sensorer som simulerar en explosion om man trampar fel. De simulerade minorna exploderar under mina fötter och Sandor Gojaks poäng blir tydlig. Det var nästan omöjligt att passera gränsen. Sandor Gojak rör inte en min när han konstaterar att jag är död. Men känner Sandor Gojak någon skuld över att han var med och upprätthöll det här systemet i sin roll som gränsvakt? Sandor Gojak säger att han värvades som soldat som 19-åring, det var inte hans val att komma till gränsen. Vi fick svära en ed där vi lovade att skydda våra gränser mot inre och yttre fiender med livet som insats. Dessutom konstaterar han, om han hade låtit någon smita förbi järnridån hade han själv fått fängelse. Faktum är att han har en del fina minnen från den tiden - minnen som han delar med andra på regelbundna veteranträffar. Vi är stolta att vi försvarade våra gränser väl och vi gjorde bara vår plikt. Det är samma sak med de soldater som försvarar vårt nuvarande gränsstängsel mot Serbien i söder, de gör också bara sin plikt, säger Sandor Gojak, och pekar upp mot ett stycke betydligt modernare stängsel som han rest i utkanten av museet. Det här har jag döpt till humana järnridån eftersom det inte innehåller någon elektricitet. Det senaste tillskottet i museisamlingen är en bit av det stängsel som Ungern reste mot Serbien och Kroatien 2015 för att hindra flyktingar och migranter från att ta sig in på ungerskt territorium. Precis som järnridån är det här en del av Ungerns historia, resonerar Gojak, som därför skrev till myndigheterna att han ville få en sisådär 20 meter stängsel att sätta upp i sin bakgård. Först möttes han av misstänksamhet, men till slut fick han ja. Så nu står det här, ett stycke modern ungersk historia. Som många andra ungrare tycker Sandor Gojak att situationen 2015 var så akut att stängslet var tvunget att byggas. Han stödjer inte Viktor Orbán eller regeringspartiet Fidesz säger han. Men på lång sikt kommer Europa ge Orbán rätt i det här, säger Sandor Gojak. Den senaste tiden har Sandor Gojak följt de minnesceremonier över murens fall som pågått i Ungern, bland annat när Angels Merkel besökte Viktor Orbán i ungerska Sopron i augusti. Ungerska regeringen har ägnat mycket energi åt 30-årsminnet, genom att på olika sätt uppmärksamma diktaturens övergrepp, och lyft fram att Viktor Orbán som ung, då liberal, politiker spelade en viktig roll för kommunismens fall i Ungern. Men det har också kommit kritik om att Viktor Orbán försökt överdriva sin roll i händelserna, något som Sandor Gojak håller med om. Under minnesceremonin i Sopron bjöd man inte in Miklós Németh som var kommunistledare 1989. Dagens ungerska ledarskap vill inte erkänna den roll han spelade, men han bidrog stort till murens fall. Och Sandor Gojak gillar heller inte att tiden innan murens fall bara framställs som negativ idag. Han menar att ungerska regeringen tycks skämmas för den delen av Ungerns historia. Vi måste förstå att det här var andra tider, även om vi har ett annat synsätt idag, säger han. Om vi skäms för de 41 åren bakom järnridån så borde vi kanske skämmas mer för det gränsstängsel vi har i dag, säger Sandor Gojak. Järnridån byggdes åtminstone på beslut av ryssarna, det här byggdes på beslut av oss. Filip Kotsambouikidis filip.kotsambouikidis@sverigesradio.se

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Det mesta som finns i ett museums samlingar kan man se på nätet, i böcker eller se filmer om. Allt finns ett knapptryck bort, ofta bättre presenterat och med större fördjupning än än vad man kan se i verkligheten. Hur påverkar det museerna?Susanna Pettersson, överintendent på Nationalmuseum, säger att ambitionen är att ett fysiskt besök ska uppmuntra besökarna att tänka stort och djupt. Museets ambitioner har svängt från att vara en utställningshall till att erbjuda en upplevelse, och när man kliver in genom portarna på Blasieholmen märker man hur detta genomsyrat utformningen av ett av landets äldsta och nyaste museer. I vårt samtal pratade vi om museernas roll i samhället idag och hur det förändrats (bland annat av Instagram), om att försöka belysa historien ur andra perspektiv än segrarens, och hur en självständig institution hanterar att vår historia politiserats.BokrekommendationerLogic and the art of memory - Paolo RossiKonstskatter ur samlingarna - Nationalmuseum On collecting - Susan Pearce - - -Perspektiv produceras av VVV Media. Producent: Gabriella Lahti. Programledare: Per Grankvist Följ Per på Instagram: https://instagram.com/pergrankvist See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Gäst i veckans avsnitt är Peter Du Rietz, producent på Tekniska Museet. Samtalet handlar om spelutställningen Play Beyond Play – varför museet gjort den, vad man får se och några små antydningar om vad som väntar i etapp två av utställningen som öppnar i höst. Har du synpunkter på samtalet, frågor eller förslag på vad […] The post #140 – Play beyond play – om Tekniska Museets spelutställning appeared first on Podcasten Digitalsamtal.

Många samtida maoriska konstnärer skildrar den maoriska erfarenheten. Matilda Källén reste till Nya Zeeland för att ta del av en konstnärlig tradition som motarbetats men fortsatt blomma. I ett villaområde i utkanten av Nya Zeelands största stad Auckland har konstnären Lonnie Hutchinson sin ateljé. Det är sommar på södra halvklotet och fönstren står på vid gavel. Med sitt maoriska och samoanska ursprung är Lonnie Hutchinson en av Nya Zeelands mest framstående konstnärer inom samtida maorisk konst. Och det är en bakgrund och en erfarenhet, en historia om ett förlorat land, som har präglat hennes konst i snart 25 år, oavsett om det har handlat om videoverk, performance eller skulptur. Ett av hennes senaste verk är ett offentligt konstverk i staden Christchurch på Sydön, där den maoriska kulturen enligt Lonnie Hutchinson har fått möjlighet att ta allt mer plats i stadsbilden efter den jordbävning som drabbade staden 2011. Samtidigt finns en upplevelse av att den maoriska kulturen har approprierats, säger Linda Tyler på konstinstitutionen på University of Auckland, som ger en inblick i den maoriska konstens historia fram till idag. Ett stenkast från universitetet pågår utställningen "The Maori Portraits" på Auckland Art Gallery 120 porträtt föreställande framförallt maorier, på sin tid ofta namnlösa, som målades av porträttmålaren Gottfried Lindauer under 1800-talets andra hälft. Museets kurator för maorisk konst, Nigel Borell guidar och berättar om både stolthet och den koloniala blicken. Samtal med och reportage av kulturredaktionens reporter Matilda Källén. Programledare: Roger Wilson Producent: Mattias Berg

Följ med när vi går på upptäcksfärd i Historiska museets arkiv och tittar på stickade fragment från 1600-talet och framåt. Det finns också ett par unika trästickor som kan vara de äldst bevarade i Sverige – med en upplagd stickning på. 

Jenny Brusk började sin karriär på spelföretaget TATI och jobbade där på spel som Backpacker, Fest i Mumindalen och Kosmopolska. I IT-bubblans svallvågor lämnade hon spelindustrin för akademin där hon idag lär upp morgondagens spelskapare på Skövde Högskola. På Högskolan är hon även väldigt engagerad i jämställdhetsprojektet DONNA. Länkar Datorlingvistik Sture Allén Filemaker Macromedia Director (numera Adobe) Fest i Mumindalen Backpacker 2 Kosmopolska Peter Lundblad Vem ska trösta knyttet? BMG interactive Leif André Warcraft II Deadline Games Blackout Biograf Draken Mattias Adolfsson Wannabe ZTV HDK Dr Alban Pippirull DICE ECTS KF media Öyvind Fahlström SGA Facade DeepText Super-Marit DONNA Åsa Roos Doris Film Coffe Stain Studios Stunlock Studios Alex och Museets mysterium

I denne uge tager VINK dig med på Revymuseet, der ligger på Frederiksberg. Museets særudstilling handler om revy-guden Dirch Passer, som ville være fyldt 90 år til maj. Det er en udstilling, der får dig til både at grine og græde. //Anna Hjortsø //Jingle: All the Colours of the Dark VINK LYD en podcast, der finder lydene fra det skæve og underfundige København og broderer et lydtæppe af mangfoldige københavnske stemmer, fortællinger og kulturfænomener. Hver søndag udgiver vi en ny podcast. Du kan høre vores podcast her på siden, men du kan også finde vores podcasts på iTunes ved at søge på VINK LYD.

Det er nesten et halvt årtusen siden Hanseatenes handelsmakt i Europa var på hell og døde ut. Først i 2015 kom det første museet som samler og formidler hansatidens historie. Museet ligger ved elva Trave i Lübeck og Bergen er representert med en egen avdeling. Det var tørrfisken som var grunnlaget for Bergens tilknytning. «Det er på 1200-tallet at handelsmenn i nordtyske byer begynner å utvikle et sterkt handelssamarbeid. Det blir en mektig organisasjon i det nordlige europa og Bergen er med som et såkalt hansakontor, sier professor Geir Atle Ersland ved Universitetet i Bergen. Ersland kjenner Lübeck etter mange forskningsopphold. Det var det han fant i arkivene der som har gjort han spesialist på Bryggen i Bergen. - «På 1500-tallet er storhetstiden over og Hansaforbundet forsvinner sakte, men sikkert. Men i Bergen lever det videre. Faktisk helt fram på 1700-tallet Helt fram mot 1700-tallet, forteller Ersland. Det nye museet er bygget opp omkring de store hansakontorene. Det er London, Brügge, Novgorod som har sine avdelinger sentralt i det nye museet. Bergen er blitt liggende litt utenfor i det gamle Burgkloster-museet. «Uansett. Museets utstillinger er flotte og innsiktsfulle. Alle som reiser til Lübeck – og det er det mange gode grunner til – bør se det nye museet, oppfordrer Ersland. Programleder er Jan Henrik Ihlebæk.