Podcasts about akademiens

Kulturredaktionens Karsten Thurfjell guidar lyssnaren genom Svenska akademiens årliga högtidssammankomst. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kulturredaktionens Karsten Thurfjell tar med lyssnarna in på Svenska akademiens högtidssammankomst när de nya ledamöterna, språkforskaren David Håkansson och författaren Anna-Karin Palm, efterträder Sture Allén och Kjell Espmark. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Babs Drougge och Matilda Rånge på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3: Linnéa Wikblad och David Druid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Efter 22 dagar i limbo har USA:s representanthus till sist fått en ny talman. Den ovanligt oerfarne Mike Johnson fick med sig alla 220 republikanska röster, så vem är han egentligen?Sen pratar vi om att Svenska akademien skrivit klart sin ordbok – efter 140 år. Nu återstår bara arbetet med att revidera boken, som hunnit bli delvis föråldrad genom åren.

Kulturredaktionen Mattias Berg berättar om när Svenska Akademien 1949 inte kunde enas om en Nobelpristagare i litteratur, drabbades av fruktbart tvivel över vad som är värt något i längden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den chilenska författaren Gabriela Mistralsfår 1945 det första Nobelpriset i litteratur efter kriget. Och allting tycks nu förändrat i skuggan av Förintelsen och Bomben. Ställt under stark existentiell vånda, tvivel och tvekan.Vad är en människa? undrar författaren Primo Levi. Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari, säger den tyske filosofen Theodor Adorno 1949.Den 3 november samma år, 1949, kommer också nyheten i Ekot. ”I år utdelas inget Nobelpris i litteratur. Och motiveringen är i all korthet den att ingen av årets kandidater har kunnat samla den absoluta majoritet som enligt stadgarna fordras för att priset ska utdelas.” Och kanske kan man se Svenska Akademiens historiska beslut 1949 som ett slags avgörande ögonblick. Att man inte längre kan vara lika säker på att man har överblick. En symbolisk och faktisk kontrollförlust.Men fortfarande tycks Akademien mest se vita västerländska män. Till exempel den amerikanske författaren William Faulkner – som till slut blir den som får 1949 års Nobelpris, ett år i efterskott.Och ännu är det långt till en varaktig förändring av värdeskalor och hierarkier. Efter Gabriela Mistral kommer det till exempel att dröja över 20 år tills nästa kvinna får Nobelpriset i litteratur – den tysk-svenska författaren Nelly Sachs 1966.Men kanske är ändå Akademiens oenighet 1949 ett första litet frö av den nya tiden. Av fruktbart tvivel över vad som faktiskt är värt någonting i längden. På det invanda kvalitetsbegreppets egen kvalitet.Gabriela Mistrals dikt lästes av Märta Ekström.

Hemlandet kan syfta på många olika saker, men används ibland på ett sätt som tar ifrån människor rätten att känna sig hemma. Patricia Lorenzoni reflekterar över ett förrädiskt ord. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad betyder ordet ”hemland” för dig? Sannolikt tänker du inte i första hans på det som en ö. Men på svenska är detta faktiskt ordets ursprungliga betydelse. På 1500-talet hörde hemlandet skärgårdsmiljön till. ”Land” avsåg då motsatsen till ”sjö”, hemlandet var det land – det vill säga den ö – på vilket din hemgård var belägen. Så skildes hemmaön ut från exempelvis betesöar.Först senare kom ordet att rymma en idé om nationell tillhörighet. Enligt Svenska Akademiens Ordbok finns en sådan användning belagd sedan tidigt 1800-tal; hemlandet anges vara det land där man har sitt hem och är medborgare, eller där man vuxit upp.Ordbokens definition blottar en spänning: platsen där du vuxit upp eller där du har ditt hem förväntas också vara platsen där du är medborgare. Men när dessa platser inte sammanfaller? Eller om du redan från början är ifrågasatt på den plats som för dig är hemma?På 1980-talet skrev poeten Gloria Anzaldúa, i boken Borderlands / La Frontera, om hemlandet som en plågsam erfarenhet av ett liv vid gränsen. Hon växte upp i Tejas, del av det USA som en gång låg i Mexiko. Genom 1800-talets gränskrig förvandlades emellertid Tejas till Texas, och den spansktalande befolkningen kom att betraktas som främlingar i eget land. Ett och ett halvt sekel senare fortsätter människor att drabbas på absurda och brutala vis. Anzaldúa berättar om när familjen arbetade på fälten och la migra, gränspolisen, kom. Hennes farbror Pedro hade inte sina dokument med sig, talade inte engelska, kunde inte berätta att han i verkligheten var femte generationens Texasbo. För polisen var han bara ännu en mexikan utan papper. Han sattes på ett plan till Guadalajara utan en cent på fickan. Tio Pedro fick gå tillbaka till fots, över 150 mil.Detta, säger Anzaldúa, är hem, ”denna tunna rand av taggtråd”.Boken Borderlands publicerades första gången 1987. Sedan dess har dess aktualitet bara vuxit, där som här. Också i Sverige ställs frågan om hemlandet på sin spets. Den definition som Akademiens ordbok daterar till tidigt 1800-tal var del av en framväxande idé om nationen. Uppslagsordet ”hemland” återfinns i band 11, publicerat 1930. Vid den tiden skulle snart nationalismens förväntan på att hem, land och ett nationellt definierat folk sammanfaller, än en gång slita Europa sönder.Vårt sätt att tala om ”hemlandet” är alltså historiskt del av en nationalistisk idévärld. Långt ifrån alltid sammanfaller platsen där du är född, platsen för ditt hem och platsen för ditt medborgarskap. Så länge gränser har funnits har människor korsat dem. Men gränser har också flyttats – som i Anzaldúas Tejas – och därmed skurit igenom tidigare politiska och kulturella gemenskaper. I det spansktalande södra USA finns ett talesätt: Vi korsade inte gränsen, gränsen korsade oss.Spelar det någon roll om det var gränsen eller om det var människan som flyttade på sig? Ingen politisk gräns är inskriven i tingens natur, alla är de människoskapade. På svenska brukar ordet ”hemland” avse en persons födelseland, även om hen sedan länge lämnat det. I vissa fall tycks en person rentav ärva sina föräldrars hemland.Och ingenstans blir idén om hemlandet som närmast nedärvd essens så tydlig, som när barn födda i Sverige får utvisningsbeslut. Det handlar om barn som ettårige Ali, som 2019 skulle utvisas till Afghanistan trots att hans mor hade uppehållstillstånd i Sverige. Eller om treårige familjehemsplacerade Tim som 2021 skulle utvisas ensam till Nigeria där han aldrig satt sin fot . Eller, om föräldralösa tvååriga Favour som 2022 även hon skulle tas ifrån sitt familjehem och utvisas till ett Nigeria hon aldrig besökt.Utvisningar av ensamma små barn är svåra att genomföra, och många gånger får barnet till slut uppehållstillstånd av just det skälet: det föreligger, som det heter, verkställighetshinder. Avslagen liknar därför ett slags byråkratiskt skådespel, som bryter ner både barn och deras närstående. Vad de tydligt säger oss är: ditt faktiska hem är sekundärt när det ska avgöras vilket som är ditt hemland.Precis här blottas också ordets auktoritära sida. Att tillskriva någon ett hemland är att tala om vem som har rätt att känna sig hemma var, vem som har rätt att tillhöra. Vissa behöver knappt ens reflektera över det, andra påminns ständigt om att också platsen de kallar ”hem” är villkorad.Att tala om att även permanenta uppehållstillstånd ska kunna dras tillbaka, och att innehavare av sådana tillstånd då har att ”återvända till sina hemländer”, är att göra våld både på svenska språket och på idén om en rättsstat. Men i detta språkbruk ligger dessutom ett radikalt förnekande av människors rätt att skapa sig sina hem där de är, att göra också Sverige till sitt hemland.För somliga innebär detta ett förnekande av rätten att någonsin ha något att kalla hem. Professorn i välfärdsrätt Anna Lundberg är en av dem som försökt uppmärksamma den grupp människor i Sverige som förväntas återvända till ett hemland de inte har. Här finns de som är så rädda att de inte vågar återvända, men också de som faktiskt inte kan utvisas; det land till vilket Sverige vill skicka dem tar inte emot. Trots detta får de inte uppehållstillstånd. Eftersom de saknar rätt att arbeta, och eftersom ingen offentlig institution tar ansvar för deras överlevnad, är de utlämnade till svarta arbeten och svarta bostadskontrakt. Inte sällan blir de brutalt exploaterade på flera fronter.Det är bland annat dessa människor som döljs i den mystifierande omskrivningen ”skuggsamhälle”. Men även de skapar sig mot alla odds och med de fattiga medel som står till buds, sina hem i Sverige. I den meningen är Sverige, även för dem, ett hemland.När Gloria Anzaldúa benämner den plats där hon vuxit upp men där hon hela sitt liv behandlats som främling och inkräktare med ordet homeland, gör hon det inte med anspråk på autenticitet eller ursprunglig rätt. Det gränsland mellan Mexiko och USA hon skriver från, har genom seklerna bytt herrar flera gånger. Själv är hon ättling till både erövrare och erövrade. Snarare visar hennes bok världen sedd från själva gränsen, från perspektivet hos den som förvägras rätten att känna sig hemma, men som trotsigt likväl skapar sig ett hem. Sitt eget återvändande till hembygden i Tejas skildrar hon därför analogt med den färd över floden Rio Grande som görs av mexicanos del otro la'o, mexikanare från andra sidan; människor som i jakt på ett levbart liv och under stora vedermödor korsar gränsen till USA. Även dessa, säger Anzaldúa, ”kommer hem”.Kanske kan vi, med henne, gå tillbaka till den allra enklaste och mest ordnära definitionen av dem som listas i Svenska Akademiens Ordbok. Hemlandet är det land där du har ditt hem. Välkommen hit. Välkommen hem.Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare

Direktören Ellen Mattsson ledde sammankomsten, där också Peter Englund, Ingrid Carlberg, Per Wästberg, Jesper Svenbro och ständige sekreteraren Mats Malm talade.

Svenska Akademien avslutar arbetsåret genom att fira sin högtidsdag med en offentlig sammankomst i Börssalen. Här kan ni lyssna på sammankomsten. Programledare: Karsten Thurfjell

Efter skandalen inom Svenska akademien 2017 valde flera medlemmar att begära utträde. Sociologen David Wästerfors beskriver i den här essän hur händelserna går att förstå med hjälp av Lewis Costers teori om giriga institutioner. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Du tillhör ett sällskap eller sammanhang som du måste lämna. Skolan tar slut, klassen ska skingras, du har blivit äldre och vuxit ur din roll, du flyttar från din hemort, du har fått nog av sällskapets medlemmar och deras stil och frusna åsiktsrepertoar eller vad det nu kan handla om. Ändå känner du ett vemod, en beklämmande känsla av att vilja stoppa tiden och kliva av, en längtan efter åtminstone ett uns respit från uppbrottet. Det är kanske känslan av den du blivit i detta sällskap eller sammanhang som det handlar om, definitionen av din identitet, det andra gjort dig till, och som du nu sörjer inför steget ut i tomheten. Men så händer något som skingrar detta vemod i ett slag. Du nyktrar till och ser allting klart. Ingen tvekan, tänker du. Jag måste bort. Det finns en scen mot slutet av Klas Östergrens roman Renegater från 2020 som fångar den här tunna linjen mellan betagande vemod och pånyttfödd lust till flykt. Författaren ska tömma sin övernattningslägenhet i Gamla Stan i Stockholm och sitter vid bordet i köket och känner vemod. Inte vankelmod, men just vemod. Han har lämnat Svenska Akademien när skandalhanteringen efter Kulturprofilen visat sig vara bottenlöst usel och han har gjort det med det där citatet från Leonard Cohen: Im leaving the table, Im out of the game. Han har noga iakttagit hur Akademiens ledamöter inte längre förmår skilja mellan roll och person utan helt gått in i rollen, hur de börjar använda medlemskapet för egna syften och låter gammal vänskap överflygla självrannsakan. Ändå, som sagt, detta vemod: författaren sitter vid köksbordet och förstår att han aldrig mer ska återvända dit. Så hör han röster nerifrån gården. Fönstret är öppet. En röst låter bekant, det är Herr Styvrepe, romanens pseudonym för Horace Engdahl. Han verkar prata med en jurist, klart och tydligt, och han avhandlar sådant som verkligen inte borde avhandlas på en gård i Gamla Stan vid den här tidpunkten. Han verkar helt obekymrad av hänsyn och sekretess. Tidigare i romanen har man mer än väl förstått författarens inställning till herr Styvrepe och hans smidiga vältalighet, hans ymniga förråd av nubbevisor och hans sirliga försvar av Akademiens påstådda felfrihet och upphöjdhet. På gården sjöng han ut igen, denna i författarens ögon skrupelfria intrigmakare. Effekten av det hela blev något överraskande, skriver Klas Östergren, nämligen att utrymningen av den fina lägenheten blev så mycket lättare att utföra. Vemodet försvann på en gång. Herr Styvrepes klara stämma från gården förde tillbaka författaren till hans motiv: en överdos av Svenska Akademien, ett akut behov av att fly. Man kan kalla det punkterat vemod, erfarenhetsmässigt nedskjutet. Aktören föregriper sitt avsked och känner av den identitetsförlust som det innebär, men känslan rycks undan av en påminnelse, ett nytt intryck. Aktören är i denna stund både känslovarelse och empiriker. Han eller hon balanserar på gränsen till att förlora sig i en känsla men förmår samtidigt iaktta och lyssna. Det ena inkorporeras i det andra, även i bokstavlig mening. Vemod och tillnyktring samsas i en och samma kropp. Balansen mellan känsla och erfarenhet behöver inte beskrivas mer mystiskt än så. Den kan bestå av vemod vid köksbordet och en röst nerifrån gården som raskt får en på fötter igen. Det är en social bild som målas upp. Vemodet kommer sig av ett stundande avsked, som i sin enklaste form inte kan föreställas utan interaktion: någon säger hejdå till någon annan. Känslorna är innästlade i grupperingar. När Herr Svingel, som Klas Östergren kallar sig själv i romanen, till slut skyndade på utrymningen av lägenheten ingick den handlingen i ett vidare, närmast oöverskådligt socialt sammanhang: Akademien, den riksbekanta skandalen, maktspelet, pengarna och statusen. Subtrahera detta sammanhang och varken vemod eller punktering blir begriplig. Dra bort Herr Styvrepes identitet och rykte och anekdoten krymper ihop och blir relativt banal. Författaren i Renegater längtar efter sin trädgård på Österlen. Han längtar efter att slippa pendla till Stockholm en gång i veckan och han vill bort från sällskapets stegrande löjlighet det verkade göra också författaren löjlig, som om det dränkte hans identitet men han förstår samtidigt vad han går miste om. Att lämna Gamla Stan och alla inspirerande gränder och krogar blir ett avbräck i hans författarliv. Det kan verka som om rösten nerifrån gården intrycket från yttervärlden är objektiv, men det är bara till hälften sant. Huvudpersonen gör något av sin empiri, lägger till något. Intrycket måste övervägas och tolkas av ett subjekt. En bekant röst från gården kunde i princip lika gärna ha fått huvudpersonen att ångra sig och ställa in sitt avsked, såvida den tolkats annorlunda och mer sympatiskt. Lägenheten utrymdes alltså snabbt, vemodet försvann på en gång. Den punkterade känslan förknippas med handlingskraft. Men väl hemma sitter herr Svingel bara helt stilla med kaffekoppen och matar fåglar. Sällskapet han lämnat sög musten ur honom. Det tar ett tag att hämta sig. Vemodet lyser med sin frånvaro. Det har tagit ut sin rätt och nu ersatts av andra känslor. Det sociala livet kan vara grymt i sina krav och anspråk. Det kan verka så lätt att ingå i en gemenskap och sedan en vacker dag traska vidare, stänga dörren och öppna en ny. Men somliga sammanhang fordrar odelad lojalitet, hängivet engagemang och avskeden blir inte smärtfria. Sekter och hemlighetsfulla sällskap, revolutionära partier och kloster kan utgöra vad sociologen Lewis Coser kallade greedy institutions, giriga institutioner. Samma sak kan gälla familjer och företag. Ibland vill de bara ha mer och mer av oss, fullständig uppmärksamhet, reservationslös lojalitet. De roffar åt sig av vårt inre och får aldrig nog. Coser menade att greedy institutions systematiskt försöker reducera inflytandet från konkurrerande roller och statuspositioner och pressa sina medlemmar att försvaga eller kapa alla andra band. De måste inte fysiskt isolera sina medlemmar men de överskrider det moderna samhällets normer om privatliv och autonomi. Samtidigt är de lockande. En girig institution erbjuder exklusiva förmåner, gärna hemlig kunskap och upplysning, och medlemskapet är hedrande. Man tillhör de utvalda. För herr Svingel blev väl Svenska Akademien en sådan greedy institution. Men alla har vi säkert stått där och balanserat i mindre dramatiska sammanhang och i förhållande till något mer dämpad girighet och då kanske skaffat oss ett sista vemodsskingrande intryck som knuffat oss framåt, fått oss att skynda iväg. Det är som om girigheten faller på eget grepp när den blottas i ljuset. Den kan nu ses som just girighet och inte utvaldhet. Och om medlemmen som vill fly fortfarande har några yttre band intakta kan de sannolikt aktiveras och hjälpa det finns några som kan fånga upp en. Avskedet kan kännas lättare och rentav spännande: att riskera att falla men avgå ändå, att lämna bordet och försvinna från spelet. David Wästerfors

I den djupaste krisen Svenska Akademien upplevt, fick översättaren och litteraturvetaren Mats Malm frågan om att ta över ansvaret som ständig sekreterare. Han antog utmaningen, som han växlar med sitt stora fritidsintresse, att köra mountainbike.

På torsdag tillkännages årets Nobelpristagare i litteratur - och vi börjar nedräkningen med ett samtal med några nordiska kolleger. Frågan är hur man där ser på turbulensen kring Nobelpriset och Akademien. Det är Anne Catherine Straume, litteraturredaktör på norska radion NRK, och Fredrik Sonck, Kulturchef på Hufvudstadsbladet i Helsingfors, som diskuterar om Akademiens kris och debatten kring Peter Handkes pris kastar skuggor även över årets tillkännagivande. Eller om den debatten nu är överspelad och årets process i stället innebär en tillbakagång till "det normala". MÖTE MED SKRÄCKFÖRFATTARE VID EN MYSTISK STEN Peter Fröberg Idling har tidigare skrivit hyllade reportageböcker som "Pol Pots leende" - och kommer nu med sin första skräckroman, "Nidamörkur", som blev en överraskning även för honom själv. Vår reporter Nina Asarnoj stämde möte med författaren vid en underlig sten i hans hemtrakter i Hägersten i Stockholms kommun. Och får bland annat höra om hur man skruvar upp och ned volymen i en skräckberättelse. HUR BLEV RÖDE ORM PÅ SCENEN? Allt fler teatrar börjar öppna igen - och den här helgen var det emotsedd premiär för "Röde Orm" på Dramatens stora scen, i regi av Alexander Mörk-Eidem. Vår recensent Jenny Teleman har sett den, liksom även den arabiskspråkiga uppsättningen "Taha" som just nu gästar Sverige på en turné över världen, samt Strindbergs Gustav Vasa på Strindbergs Intima teater - och gör en fyllig rapport från den största premiärhelgen vad gäller teater på länge. ÄVEN ALMQVIST KUNDE SKRIVA RENT NONSENS Vad fick den svenska författaren Carl Jonas Love Almqvist att i exil skriva nonsensdikter? Den bästa personen att besvara den frågan torde vara Isabella Nilsson, författare till böckerna "Nonsensprinsessans dagbok" och "Vårt behov av vers en nonsenspoetik för nervösa". Hennes essä om Almqvist och nonsensdiktningen som vi sänder i dag är inläst av Sveriges Radios Christina Höglund. Programledare: Gunnar Bolin. Producent: Mattias Berg.

Nedmontera polisen! Så lyder en välbehövligt klickvänlig rubrik i den skånska lokaltidningen “Sydsvenskan”, och reaktionerna i sommartorkan är förutsägbart av seismiska proportioner.   Varför säger man sig vilja avskaffa polisen? Vad händer egentligen på våra universitet? – och vad säger reaktionerna om vår samtid? Dessa frågor tar jag upp i veckans video.   Se detta avsnitt på YouTube: https://youtu.be/fB_5u1omh8c   STÖTTA MIG: ---------------- 

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Reportage, recensioner och fördjupning från Kulturredaktionen P1.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Turkiets inmarsch i Syrien, varför Nobelpriset gör att du kan läsa den här texten i din telefon och DN:s kulturchef till angrepp mot Svenska Akademiens val av litteraturpristagare. Förlängt avsnitt på grund av Nobelpriserna. Programledare: Augustin Erba. Teknik: Oliver Bergman. Research Sabina Marmullakaj.

Dessutom recenserar Per Feltzin Franz Schrekers 0pera Der ferne Klang.

Gäst är Svenska Akademiens stol nr 1, justitierådet Eric M Runesson som är mannen bakom många av de viktigaste uppgörelserna i Svenska Akademien. Dessutom: kan min mobiltelefon avlyssna mig? Hur ska man nu välja Nobelpristagare? Nobelstiftelsens styrelse har beslutat att Svenska akademien ska dela ut både 2018 och 2019 års nobelpris i litteratur i höst. Thomas och Louise gästas av Svenska Akademiens stol nr 1, justitierådet Eric M Runesson, som är expert på konfliktlösning. Hur har han använt sig av det i Akademien.   Kan min mobil spionera på mig? Är det tekniskt möjligt att mobiltelefoner och andra mikrofonförsedda apparater kan registrera vad vi säger utan vår vetskap? Lothar Fritsch docent i datavetenskap vid Karlstads Universitet reder ut.   Hur allvarlig är den italienska olivoljekrisen?  Det kan bli så att världens största exportör av olivolja, Italien, måste börja importera olivolja från och med april. Jacqueline Cavazza, gastronom, berättar hur snacket går i branschen och berättar om varför man inte ska bunkra olivolja.   Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Ulrika Lindqvist

I morgon är det dags för årets första sammankomst i Svenska Akademien. Vi möter en av de nya ledamöterna: poeten Jila Mossaed. Dessutom samtal med Tensta konsthalls nyblivna chef Cecilia Widenheim. Cecilia Widenheim kommer från chefsposten på Malmö konstmuseum - och vi undrar om skillnader och likheter mellan det uppdraget och nya tjänsten i stockholmsförorten Tensta. Det är Mia Gerdin som har gjort det långa porträttet av Jila Mossaed, som ursprungligen sändes före jul. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Mattias Berg

Svenskarnas mest spelade jullåt är Tänd ett ljus varför då? Och vad krävs för att en jullåt ska bli en hit? Svaren får vi dagens talkshow. Idag ska vi fördjupa oss i svenskarnas mest spelade jullåt "Tänd ett ljus". Vad beror populariteten på? En av låtens upphovsmän Niklas Strömstedt berättar vilken roll de inledande dom dom dom spelar för stämningen i låten. Dessutom medverkar Alf Björnberg, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, och Anna-Lena Lodenius, journalist och författare. Damkronorna vad har hänt sedan krisen? I våras fick krisande Damkronorna en ny förbundskapten, hockeystjärnan och tillika gruppchef inom Polisen Ylva Martinsen. Hur använder hos sin poliserfarenhet för att laget ska nå de forna höjderna? Så het är Akademiens högtidssammankomst I kväll är det i vanlig ordning dags för Svenska Akademiens högtidssammankomst. Louise undrar vad kvällens tal kommer säga om hur långt sammanslutningen kommit i både självinsikt och pånyttfödelse? Karsten Thurfjell från kulturredaktionen är med och berättar vad vi kan förvänta oss och varför årets högtidssammankomst har ett större nyhetsvärde än vanligt. Nordegren & Epstein idag med Carolina Norén som bisittare, Thomas är ledig. Programledare: Louise Epstein Bisittare: Carolina Norén Producent: Jakob Runevad Kjellmer

Ikväll håller krisande Svenska akademien sin första sammankomst efter sommaruppehållet - vad bör stå högst upp på dagordningen? Och hur ser framtidens filmpolitik ut? Sista ronden i P1 Kulturs kulturpolitisk debatt. Efter inställt Nobelpris, flera avhopp och en rad ledamöter som inte längre deltar i arbetet befinner sig Svenska Akademien i sin djupaste kris någonsin. Ikväll hålls höstens första sammankomst. Vilka är de mest akuta frågorna och hur kan de lösas? Samtal med Lisa Irenius, kulturchef SvD, och P1 Kulturs Mattias Berg.  I P1 Kulturs sista kulturpolitiska debatten inför valet handlar det om framtiden för svensk film. Hur ska den finansieras? Vad ska produceras? Duell mellan Niclas Blomberg (MP) och Per Lodenius (C). Dessutom: Recension av Kerstin Wixes romandebut och Anneli Dufa väljer ett Veckans ord i skärningspunkten mellan Bergmanfestivalen och valdagen: Persona.  Att bli berörd - är det ett mått på konstnärlig kvalitet? I dagens essä från OBS efterlyser teaterforskaren Kent Sjöström en scenkonst och en kritik där den fysiska upplevelsen inte är allt. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Lars Gyllensten var en stridbar författare, hård kritiker av svenskt kulturliv, ständig sekreterare och senare avhoppare från Svenska akademien. Ulrika Knutson saknar hans självprövande hållning idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sverige är de förströddas land man älskar så ljumt, man hatar så grunt, man glömmer så fort vad som varit. Så inleder Lars Gyllensten sina memoarer, "Minnen, bara minnen". Det är det elakaste någon skrivit om kulturlivet i vårt land, sedan Strindbergs "Det nya riket". Massor av profiler slätrakas här. Gyllensten lindar inte in någonting. Sture Allén, som efterträdde honom som ständig sekreterare i Svenska Akademien, kallas redan i innehållsförteckningen för "prestigelysten myglare". Det är det snällaste som står om honom. Tal i egen sak förstås. Kritiken på sin tid, år 2000, gillade det inte. För mycket malört. Men han ville ha grälen till hävderna, särskilt de i  Akademien. På sjuttiotalet fick Eyvind Johnson och Harry Martinson dela på Nobelpriset. Att Akademien valt att belöna två av sina egna väckte reaktioner. Hånet ledde på sikt till att Martinson tog sitt liv, menar Gyllensten, som lägger skulden på Olof Lagercrantz och Sven Delblanc. 1989 vägrade Akademiens majoritet att protestera mot Iran, för dödsdomen mot Salman Rushdie. Motsättningarna ledde till att Gyllensten och Kerstin Ekman lämnade Akademien, följda av Werner Aspenström. Såren har inte läkt. Allt detta nämns i boken "Den glömde Gyllensten", av Thure Stenström, professor emeritus i litteratur i Uppsala. För den som vill lära känna berättaren och filosofen Lars Gyllensten ges här ett utmärkt tillfälle. Thure Stenström var god vän med författaren, som gick bort 2006. Lars Gyllensten föddes i Stockholm 1921. Han utbildade sig till läkare, och debuterade 1946 med diktsamlingen "Camera Obscura". Den gavs ut under pseudonymen Jan Wictor, och Gyllensten skrev den tillsammans med medicinarkollegan Torgny Greitz på skoj! Syftet var att parodiera fyrtiotalspoesins svulstiga bildspråk: Evangelium i boudoiren dold bakom sängomhängen pormaskplockning baddning av ögonen med eau-de-cologne  Den store Erik Lindegren skrev att poetens "intelligens var obestridlig" och även om Lindegren blivit lurad, så hade han ju rätt. Gyllensten återkom snart som seriös fyrtiotalist under eget namn. Han skrev mer än fyrtio böcker, romaner och essäer. Och även om han är en utpräglat idéburen författare, så spritter det i stilen. Han växlar lätt mellan sval ironi och drömsk surrealism. Enkla, nästan rara bilder, där minnet ligger som ett skrumpet äpple i barndomens verandafönster, möter grotesk och äckel. Vad är jaget? En säck med kött och dunster. Båda är oroväckande familjära med Döden, har inga problem med att se sitt eget ansikte under kistlocket. Thure Stenström kallar Lars Gyllensten en i god mening pubertal författare, som inte räds de stora livsgåtorna, som han återkommer till i mer än ett halvt sekel. Vill man roa sig kan man hitta beröringspunkter med den några år äldre Ingmar Bergman, av alla. De tillhör verkligen samma generation. Som gymnasister läser de Schopenhauer, ser lyckan gå över i leda; Hjalmar Bergman är bådas husgud. Båda skildrar sin borgerliga barndom med stor sensualism, där de smyger mellan smultronstället och skuggorna. Båda är oroväckande familjära med Döden, har inga problem med att se sitt eget ansikte under kistlocket. Båda är ironiskt förtjusta i begreppet melodram, använder det ofta. I slutet av femtiotalet lodar Gyllensten och Bergman verkligen i samma vatten. Guds tystnad dånar i deras verk. Författaren Gyllensten har bättre grepp om politik och diktatur än regissören Bergman någonsin haft. Gyllenstens roman Senatorn från 1958 präglas av Sovjets intåg i Ungern -56. Men under kritiken av auktoritära system och politisk förvillelse ligger en existentiell troskris som liknar Bergmans filmer vid samma tid. Till råga på allt heter Senatorn Antonin Bhör, mot Bergmans riddare Antonius Block, i "Det sjunde inseglet". Senator Bhör vittnar: "Jag gjorde vad jag kunde för min gud, och jag hade det ganska bra med honom. Men sedan alltför länge känner jag inte igen mig i honom mer. Han har inte mina drag, och jag har inte hans." Antonin Bhör landar i samma förlust, intighet och språklöshet, som Antonius Block när denne bara ser tomhet och skräck i den döende häxans blick på bålet. Ur hennes ögon möter varken Gud eller djävulen. Detta är ett dilemma för den sekulariserade nutidsmänniskan också, menar Lars Gyllensten. Själv ateist går han gärna i närkamp med det kristna idégodset men inte med hätskhet som dagens ateistiska fundamentalister. Jag tror inte på Gud, men jag tycker om honom, säger Gyllensten. Oavsett tro är det viktigt att lära känna årtusenden av kristet tänkande, som på djupet gestaltat människans  erfarenhet. Han tycker att vi gjorde oss urarva när vi högg av förbindelserna med katolsk kultur, och skriver syrligt: "En ängslig puritanism, en pryd provinsialism har blockerat våra källflöden från 1500 år av kristet skapande". Och oavsett tro, en värld där människan är alltings mått är dömd att torka ut, menar Gyllensten. Religionens språk behövs för att förstå människan, för att formulera en etik och för att utmana döden, en annan av Gyllenstens pubertala ödesfrågor. Själv medicinare var Gyllensten stenhård mot naturvetare och teknologer. De fick minsann inga intellektuella fribrev. Gyllensten var också  socialdemokraten som hatade nyvänstern. Döden har verkligen länge gått vid hans sida, och det tyngsta avsnittet i Thure Stenströms bok heter just Samtalet med de döda. I en av Gyllenstens finast romaner, "Palatset i parken" från 1970, blir vi turister på besök i dödsriket, barndomen är ett slags Hades. Att minnas är att sällskapa med de döda. Och Gyllenstens livslånga  följeslagare är döda filosofer med stil. Som Montaigne, som prövar jagets gränser och lånar sitt motto av Sokrates; "Att filosofera är att lära sig dö". Gyllensten nöjer sig inte med den godmodige Montaigne utan söker upp hans motståndare hundra år senare, 1600-talstänkaren Blaise Pascal. Även han skeptiker och stor stilist, men frommare och strängare. Pascal föraktar oss alla för att vi flyr tanken på döden med lättsinne och trams. Märk väl, detta säger han i en tid då lättsinnet var gud vid Ludvig XIVs hov. Galanteri var påbjudet. Radikalpessimisten Pascal fräser åt de parfymerade perukerna i Versailles: "Sista akten är blodig, hur vacker komedin än är i övrigt. Man kastar jord på huvudet, och ajöss med alltsammans!" Med Pascal anser Gyllensten att den moderna människan ägnar sig åt andefattiga distraktioner i stället för att ta livet och döden på allvar. Och hon gör det med gräslig arrogans, skryter med sin rationalitet, slår sig för bröstet utan täckning. Själv medicinare var Gyllensten stenhård mot naturvetare och teknologer. De fick minsann inga intellektuella fribrev. Gyllensten var också  socialdemokraten som hatade nyvänstern. Men när han gisslar kapitalismen låter han lika ettrig själv. Han hade verkligen modet att pröva inte bara sina motståndare, utan också sina egna premisser. När man läser Gyllenstens artiklar från sjuttiotalet undrar man om inte den stora glömskan snart är på väg att spy upp honom, särskilt när han talar om ekologi och demokrati. Den moderna industristatens rovdrift på resurser är anti-human och hotfull, inte välfärdsskapande som vi tror. Och de västerländska demokratierna lämnar mycket övrigt att önska. Makten ligger i händerna på små politiska och ekonomiska eliter, och de gamla social-liberala formerna för demokratisk styrning hämmas av teknokrater. Så skrev Gyllensten 1974, och griper rakt in i dagens debatt om populismen och hoten mot demokratin. Så hur glömd är Lars Gyllensten egentligen? Hans enorma  lärdom avskräcker många, det är sant, och ibland kan den gamle häcklaren av fyrtiotalspoesin bli rätt svulstig själv. Och hans hatretorik kan gott få vila i frid. Man kan också lite hädiskt fråga sig om det inte vore lika bra att gå direkt på Montaigne och Pascal, utan att ta omvägen om Gyllensten. Men vad vi saknar av Lars Gyllensten i dagens intellektuella klimat är att göra samhällsdebatt till en personlig fråga, inte bara ett spel. Han hade verkligen modet att pröva inte bara sina motståndare, utan också sina egna premisser. I döda filosofers sällskap  rannsakade han vår civilisation och sig själv. Det känns inte alls gammalmodigt, snarare uppfriskande. Ulrika Knutson, journalist och författare Litteratur Thure Stenström: Den glömde Gyllensten. Artos & Norma bokförlag, 2018.

Tusentals ska demonstrera iklädda knytblusar utanför svenska Akademiens sammanträde i eftermiddag. Kungens närmaste man, den nye riksmarskalken Fredrik Wersäll kommer till studion. Svenska Akademiens förnyelse Vill den nye riksmarskalken Fredrik Wersäll, som traditionen bjuder, själv sätta sig på Svenska Akademiens stol nr 1 nu när Lotta Lotass meddelat att hon vill lämna den? Hur snabbt vill kungen att Svenska Akademien förnyas och kan de ta sig samman och utse någon till nobelpristagare i litteratur i år eller bör man hoppa över 2018?  Funkisfestival  Och så är det Funkisfestival - Melodifestival för personer med kognitiv eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som äger rum i utsålt Cirkus. Projektledaren Ann Epstein gästar programmet tillsammans med fjolårets vinnare Martin Hagen som sjunger sitt vinnarbidrag. Vi vill ju inte påverka resultatet inför årets tävling! Avtackning för Agneta Ramberg Sveriges Radios utrikeskommentator Agneta Ramberg går i pension. Jag ska försöka slita henne från blommorna och avtackningen på plan två och be om en sista ordinarie analys av världsläget. Det blir nog något om Säkerhetsrådets möte på det vårsoliga Backåkra och om hon tror att Kim Jong Un och Donald Trump kommer att mötas i Sverige innan midsommar. Programledare: Thomas Nordegren Bisittare: Louise Epstein Producent: Ulrika Lindqvist 

Jessika Gedin: Konsten - inga konstigheter. Johan Hakelius: Tala klartext. Maja Aase: Akademiens hemlighet. Spanarna i P1 med programeldare Ingvar Storm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Spanarna är programmet för dig som gillar samhällsspaning med humor.I programmet hör du varje vecka tre skarpsynta personligheter som försöker avläsa trender i vår vardag och ge oss sina framtidsvisioner. Till sin hjälp har de programledaren Ingvar Storm.Veckans panel och spaningar:Jessika Gedin: Konsten - inga konstigheter. Johan Hakelius: Tala klartext. Maja Aase: Akademiens hemlighet.

Jessika Gedin: Konsten - inga konstigheter. Johan Hakelius: Tala klartext. Maja Aase: Akademiens hemlighet. Spanarna är programmet för dig som gillar samhällsspaning med humor. I programmet hör du varje vecka tre skarpsynta personligheter som försöker avläsa trender i vår vardag och ge oss sina framtidsvisioner. Till sin hjälp har de programledaren Ingvar Storm. Mer om: Jessica Gedin Johan Hakelius Maja Aase

Svenska Akademien sitter på enorma tillgångar - men var? Här finns jobben: Behovet är akut. Men arbetsmarknaden är delad. Hör också om Scanias återtåg mot börsen och kraven på Facebook. Programledare: Hanna Malmodin Medverkande och röster i programmet: David Mothander, förbundsdirektör för IT- och Telekomföretagen Kristian Åström, reporter Ekonomiekot Tuula Kuosmanen, analyschef Universitets- och högskolerådet Håkan Gustavsson, prognoschef Arbetsförmedlingen Anders Forslund, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Jörgen Hellman (S), vice ordförande Skatteutskottet Alice Bah Kuhnke (MP), kulturminister Mark Zuckerberg, vd Facebook Bill Nelson (D), senator USA John Kennedy (R), senator USA Producent: Anders Billing, chef Ekonomiekot Tekniker: Per-Robin Eriksson ekonomiekotextra@sverigesradio.se

Svenska Akademien genomlider sin värsta kris i modern tid men varför har de inte lärt sig av politikerna hur man krishanterar? I veckans avsnitt av podden "Det politiska spelet" får spelet i och kring den Svenska Akademien en ordentlig genomlysning av Ekots politiska kommentator Fredrik Furtenbach och Svenska Dagbladets politikreporter Annie Reuterskiöld. Hur kommer det sig att Kristina Lugn viftar mot pressen med en cigarett? På vilket sätt påminner Akademiens kris om turbulensen kring Juholt? Och kommer förtroendeövningar och workshops kunna få den sargade institutionen på rätt köl igen? I kölvattnet av Cambridge Analytica-skandalen tar sig podden också an frågan om svenska partiers närvaro i sociala medier. Jonas Andersson Schwarz, forskare och lärare i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns Högskola, tar oss med på en resa till spårpixlarnas och filterbubblornas domäner. Programledare: Henrik Torehammar Producent: Björn Barr

13 oktober överraskade Sara Danius världen när hon meddelade att Bob Dylan vunnit Nobelpriset i litteratur 2016. Men hon är också den första kvinnan som är ständig sekreterare i Svenska Akademien.

I det tredje avsnittet av Bakom boken möter vi Sven-Göran Malmgren och Louise Holmer från Göteborgs universitet som samtalar med Håkan Nygren från Norstedts Ordbok om den fjortonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista. Svenska Akademiens ordlista (SAOL) brukar betraktas som den inofficiella normen för stavning, böjning och uttal av svenska ord. Antalet uppslagsord har i denna fjortonde upplaga utökats från 123 000 till ca 126 000. Drygt 9 000 ord har utgått och ungefär 13 000 har tillkommit. Antalet nya ord är det största sedan 1950 års upplaga. Orden som tas upp i SAOL är givetvis bara ett urval bland alla möjliga ord; det urvalet har kunnat göras ännu mer representativt tack vare nya datalogiska hjälpmedel. Exempel på nyinlagda ord är bloggosfär, budgetstup, e-cigarett, förstelärare, förtidsrösta, kollektomat, landsbygdsminister, myrsteg, regnbågsfamilj, rutavdrag, selfie, skajpa, solsäker, twittra, vobba, överklassafari och det nya pronomenet hen. Exempel på borttagna ord är alltbehärskande, alu-jobb, amalekit, bandstation, bastionssystem, bejakning, dispaschkostnad, inmalningstvång, lagutskott, muskötkula, planminister, själsart ochtingsfrid. SAOL 14 innehåller flera principiella nyheter. Alla ord som kan böjas, även sammansatta ord som barnvagn, har fått böjningsuppgifter. Bortåt 2000 partikelverb av typen hålla med, lägga till, stänga av har för första gången tagits med som uppslagsord. Den nya upplagan ger också tydligt besked om att ord som t.ex. valrörelse och valfångst innehåller två olika val (väljande resp. däggdjur). Även på andra sätt har informationen om ordens betydelse utökats. Och när det gäller uttal anges inte bara betoning, utan också vilken typ av accent (akut eller grav) det är fråga om; exempelvis framgår uttalsskillnaden mellan regel = föreskrift och regel = stängningsanordning.

Alltsedan Gustaf III:s dagar sammanträder Svenska Akademien den 20:e december varje år. Sveriges Radio sänder hela sammankomsten från Börssalen i Stockholm. Karsten Thurfjell introducerar.

I ett 45 minuter långt porträtt får vi träffa Herta Müller i hemstaden Berlin, höra Nobelpristagaren berätta öppenhjärtigt om sin uppväxt, om exakt hur förtrycket såg ut i diktaturens Rumänien - och om det skåp där hon sparar särskilt intressanta ord som hon klippt ut ur Ikea-kataloger och andra källor. Producent är Yvonne Ihmels och programmet sändes första gången 2005. Dessutom får vi höra Gunnar Bolins exklusiva intervju med Hertha Müller - mindre än en timme efter det att hon fick besked om att hon blev årets Nobelpristagare - och Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, om hennes sätt att skildra samtidens historia. Programledare för Biblioteket är Louise Epstein.