Podcast appearances and mentions of jenny tunedal

Marie Lundström samtalar med poeterna Jonas Modig och Jenny Tunedal om egna och andras dikter om sömnlöshet. Vad blir det för dikter av att inte sova? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Lundströms Bokradio handlar veckans avsnitt om sömnlöshet och dikt. Vad tänker vi, vad skriver vi, vad läser vi i nattens mörker? Gäster i programmet är Jonas Modig och Jenny Tunedal som båda skrivit dikter om sömnens frånvaro och tipsar om andras rader i ämnet.Jenny Tunedal har bakom sig diktsamlingen Dröm, baby, dröm och Jonas Modig har nyligen släppt boken Passage för simsvaga fiskar.Lista över sömnlöshetens verk och dikter, ur programmet:Anna Greta Wide, NattmusikTomas Tranströmer, NocturneStig Dagerman, Ode till sömnenFrans G Bengtsson, En ballad om god sömnEmily Dickinson, Vi leker inte på gravarHaytham el-Wardany, SömnbokenKarin Boye, Från en stygg flickaErik Blomberg, Var inte rädd för mörkretOlof Lagercrantz, Efter läsningen av Haqvin Spegels Guds Werck och HwilaWilly Granqvist, NattenSkriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas MagnellStudiotekniker: Brady Juvier

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That's newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt: Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

Internationell författarscen 18 mars 2010.

Internationell författarscen 27 oktober 2016.

Internationell författarscen 3 december 2009.

Internationell författarscen 16 mars 2016.

Internationell författarscen 27 september 2006.

Den mest slitna av metaforer får ständigt nytt liv. Litteraturvetaren Karin Nykvist läser en diktsamling som odlar klichéerna och kliver in i litteraturhistoriens blomstrande rosenträdgård. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017.Jag läser Olga Ravns diktsamling ”Den vita rosen” och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria.För de finns ju överallt, rosorna. Hos till exempel Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att ”my Luve is like a red red rose /That's newly sprung in June”. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt ”Dagen svalnar”.Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam.Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg.När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för ”Den vita rosen” är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria.Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka.Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: ”rose is a rose is a rose is a rose” där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Alltvad jaghar gjortför attbehålla digblomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt.Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss – i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som ”blomstrar”, ”gräs”, ”nässlor”, och – så klart – ”ros” möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage.”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”.Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen.På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt: Alla gåvornasom jag mottogjag har varitför bortskämd och förrutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas ”Den vita rosen” för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden – den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid.Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. ”Mitt hjärta faller som en fettdroppe” skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att ”I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett”. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen – soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar.Karin Nykvist, litteraturvetare LitteraturOlga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

UPPLÄSNING: Ana Gil de Melo Nascimento ÖVERSÄTTNING: Hanna Hallgren, Jenny Tunedal, Anna Jansson Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Frånvarons drottning” av Somaya El SousiDIKTSAMLING: En flöjt av mörker (Ellerströms, 2024)MUSIK: Peter Nylander, Staffan Svensson: Interlude 1: WaitingEXEKUTÖR: Peter Nylander, gitarr och Staffan Svensson, trumpet

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Ada Limón (född 1976) utnämndes hösten 2022 till landets första U.S. Poet Laureate med latinamerikanskt ursprung. Nu introduceras hon på svenska med diktsamlingen "Bärandet", för vilken hon tilldelades 2019 års National Book Critics Circle Award. I boken intar bärandet en central plats, vare sig det handlar om att bära sorgen efter en utebliven graviditet eller diktjaget som bärare av sin historia och sitt ursprung. Samtidigt rymmer Limóns poesi också hoppfullhet och en ständig förundran inför tillvaron och omgivningarna i hennes hemtrakter i Kentucky. I samarbete med förlaget 20tal. Från 5 december 2023 Jingel: Lucas Brar

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019.Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade ”Plath tour” till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen.Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar?synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ...Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken ”The haunted reader and Sylvia Plath” och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad.För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men – det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att ”Cambridges största tjejtjusare” Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var.Ja, hon var – som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi ”Sylvia Plath – ett diktarliv” – synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa.Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten ”übermensch”? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv – ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa ”nersmetat av fett och kol”.Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död – Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster” i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig.Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze – den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok ”Giving up”, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där ”hatets mysterium” i sin diktsamling om Sylvia Plath ”Brev på födelsedagen”: ”Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts – det där hatets mysterium.” Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels – förstås – på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död.”I think I'm dying. I am just desperate. She is so beautiful.” Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen ”Glaskupan”. Och ”hon”, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne.Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och – framför allt – i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet.I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg – med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till ”Ariel – the restored edition” om sin mors ovilja ”att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska” och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: ”Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om.”Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet. Stagnation i mörker.Sedan substanslösa blåströmmar av avstånd och sten. Guds lejoninna,hur vi blir ettnav av hälar och knän! – Fåran klyvs och drar förbi, syster tillhalsens bruna bågesom jag inte kan fånga, svartögdabär kastar mörkakrokar – munfullar svart sött blod,skuggor.Något annat slungar mig i luften –lår, hår;flagor från mina hälar. Linda Skugge, författare och skribentLitteraturGail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016.Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 1956–1963. Faber & Faber, 2018.Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012.Anne Stevenson: Sylvia Plath – ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

UPPLÄSNING: Jenny Tunedal DIKTSAMLING: "Dröm, baby, dröm" (Wahlström & Widstrand, 2022)MUSIK Christian Wallumröd, Arve Henriksen, Gjermund Larsen: Detach BEXEKUTÖR Christian Wallumröd ensemble 

In Teaching Art, creative writing teacher Dennis Gaens looks into what it means to teach art in the present day. In this three part series he looks into where we teach art, who teaches it and what exactly is being taught.  In this first episode, he first looks into some legendary art schools with art historian Joanne Dijkman. In the second part, he discusses the classroom and how we should approach it with writers and teachers Lorena Briedis and Jesse Ball.  A transcript for this episode is available at https://studiumgenerale.artez.nl/   Notes:  You can read more about Joanne Dijmkman's PHD research here: https://www.artez.nl/en/research/professorship/art-education-as-critical-tactics/research-group/joanne-dijkman.    Information on the Black Mountain College exhibition at the Hamburger Banhof can be found here: https://www.smb.museum/en/exhibitions/detail/black-mountain-an-interdisciplinary-experiment-1933-1957/. The accompanying book was published by Spector: https://spectorbooks.com/black-mountain-en.    The European Association of Creative Writing Programmes can be found at https://eacwp.org/    Jesse Ball's Notes on my Dunce Cap was published by Pioneer Works: https://pioneerworks.org/store/notes-on-my-dunce-cap.    Lorena's Class Proposals, which you wlll find below, are heavily influenced by Jenny Tunedal, who teaches at the Valand Academy in Sweden. She herself was influenced by by an art project called Radikal Pedagogik by Lisa Nyberg and Johanna Gustafsson. Lorena learned about the proposals through this session at the EACWP: https://eacwp.org/activities/course-belgium-2019/.    Lorena teaches (and herself studied) at Escuela de Escritores: https://escueladeescritores.com/   Here are her class proposals:    • We are here because we want to write. • We are here to play, to experiment, to rave, to wish for the impossible. • We are also here to learn to read (us) in a critical way. We write as we read. • We have set aside this time, each week, for our writing and for sharing our writing with each other. • We are here because we have committed ourselves to be here. • We are here to be the best writer each of us can be. • We do not compete or compare ourselves with others. • We recognize that writing is a craft that requires time and dedication, and we are willing to make our best. • Writing every week and commenting on our classmates' texts is our way of giving. • Listening to our classmates with attention and gratitude is our way of receiving. • Giving and receiving require the same degree of courage, commitment and generosity. • We take this space seriously and we take each other seriously, but we also know how to laugh, joke, play, have fun: how to enjoy. • We are partners in the Dionysian faith. • We interpret what the other tells us with benevolence. • We are receptive and listen attentively. • We recognize that this workshop is a dialogue with the present (our own texts and our circumstances) and with eternity (the literary tradition). • We are personal and private when we need to be. • We are strong and vulnerable at the same time. • Everything that we share here and entrust to each other has a mystical character (ie, secret). • We all contribute to creating a space of mutual trust and solidarity. • We all have experiences that together we can transform into knowledge in the classroom. • There are no better or worse texts: there are texts more or less crafted. • The texts we write, every week, are not finished pieces. They are sketches, experiments, drafts: work in progress. • We are generous with each other. • We read in favor of our texts and not against them. • We write and read like miners, that is, in the direction of gold, of poetry: that is, in the direction of the sacred that is in the wound of each text. • In the texts we do not seek justice (we do not judge), we seek poetry (the infinite understanding). • We are free to write what we want to write and to be whoever we want to be (we do not mistake the author with the narrator). We are interested in everything that concerns the human condition without exception. • We dare to fail. • We dare to take position and we also dare to change our position. • We are not afraid to say what we think, but we say it with respect and with judgment. • We let conflicts have their space (we don't fear them), but we don't make them either bigger nor smaller. • We take responsibility for the power we have and help others to make visible their own power. • We encourage each other to think critically and reflect on our work and the work of others. • We recognize that being here is a privilege. • We are companions, we stand by each other and support each other. • We share together the bread (the sacrifice, the effort) and the wine (the joy) of each text. The workshop is our feast. • We trust processes, more than results. • We imitate and steal in order to learn. • We rehearse, we practice, we succeed, we fail, but we never stop trying again. • We rest when we need it. • We are here, present and ready. • We recognize that the ultimate sense of this space is our love for writing, for literature, for the artistic expression. • We know that the path of writing is long and deep, and we are happy for that. • We know that this journey can only be undertaken with patience, perseverance, with faith and with love. • We tell each other: “Take your time. Enjoy. We have a course ahead. We're on our way."      

Sju diktsamlingar hann hon med, den amerikanska poeten Anne Sexton. Hon kallades för bekännelsepoet och sa själv att hon var den enda bekännelsepoeten. Katarina Wikars träffar Jenny Tunedal, en av översättarna till samlingsvolymen "Sanningen de döda vet". (Sändes första gången 31 oktober 2015) Radioproducenten Katarina Wikars ögon glöder när hon talar om sin nyförälskelse i den amerikanska poeten Anne Sexton. Född 1928 i Newton, Massachussets, död 1974.Välkommen att återhöra eller lära känna Anne Sextons omisskännliga röst, i hennes texter och i hennes egna uppläsningar.En människa som i hela sitt liv brottades med psykisk sjukdom, och fick rådet av sin terapeut att pröva skriva poesi.En poet som ogenerat och gärna skrev om otrohet, droger, mens, abort, incest och onani, men som också hämtade inspiration hos Bröderna Grimm eller Bibeln.Hör hennes svenska översättare Jenny Tunedal, poeten Helena Eriksson och lyrikoraklet Göran Sommardal. Uppläsare är Anne-Li Norberg.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se

P1 Kultur guidar dig genom ett år då pandemirestriktionerna äntligen lättade på landets scener, men där publiken hade svårt att hitta tillbaka. Vilka var de stora höjdpunkterna? Och vad utmärker teateråret 2022? Vilka överraskningar och genombrott har vi sett? P1 Kulturs panel av teaterkritiker, Kristina Lindquist och Loretto Villalobos, blickar tillbaka och korar sina favoriter.KRISTINA LINDQUISTS TRE BÄSTA UPPLEVELSER:Kung Mor av Jenny Tunedal och Christina Ouzounidis på Teater Galeasen, i regi av Christina Ouzounidis.(Macbeth) av Jens Ohlin och Hannes Meidal (fritt efter William Shakespeare) på Dramaten, i regi av Jens Ohlin.Borkmania av Henrik Ibsen/Alejandro Leiva Wenger på Malmö stadsteater, i regi av Stefan Pucher.LORETTO VILLALOBOS TRE BÄSTA UPPLEVELSER:"Strandad" av Karin Rehnqvist på Kungl. Operan."The tale of the great computing machine" av Carl och Åsa Unander-Scharin på Reaktorhallen, KTH."Ålevangeliet" av Patrik Svensson och Emmy Lindström på Folkoperan m.fl.SUZANNE OSTEN OM NORÉN: JAG LÄRDE UPP HONOM SOM REGISSÖRRegissören Suzanne Osten lärde känna Lars Norén redan 1981, när han var ny i teatervärlden. Nu arbetar hon med Lars Noréns texter igen när hon sätter upp hans sista efterlämnade pjäs "Temps mort" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Vår reporter Björn Jansson träffade henne under repetitionerna.Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof

P1 Kultur guidar dig genom ett år då pandemirestriktionerna äntligen lättade på landets scener, men där publiken hade svårt att hitta tillbaka. Vilka var de stora höjdpunkterna? Och vad utmärker teateråret 2022? Vilka överraskningar och genombrott har vi sett? P1 Kulturs panel av teaterkritiker, Kristina Lindquist och Loretto Villalobos, blickar tillbaka och korar sina favoriter.KRISTINA LINDQUISTS TRE BÄSTA UPPLEVELSER:Kung Mor av Jenny Tunedal och Christina Ouzounidis på Teater Galeasen, i regi av Christina Ouzounidis.(Macbeth) av Jens Ohlin och Hannes Meidal (fritt efter William Shakespeare) på Dramaten, i regi av Jens Ohlin.Borkmania av Henrik Ibsen/Alejandro Leiva Wenger på Malmö stadsteater, i regi av Stefan Pucher.LORETTO VILLALOBOS TRE BÄSTA UPPLEVELSER:"Strandad" av Karin Rehnqvist på Kungl. Operan."The tale of the great computing machine" av Carl och Åsa Unander-Scharin på Reaktorhallen, KTH."Ålevangeliet" av Patrik Svensson och Emmy Lindström på Folkoperan m.fl.SUZANNE OSTEN OM NORÉN: JAG LÄRDE UPP HONOM SOM REGISSÖRRegissören Suzanne Osten lärde känna Lars Norén redan 1981, när han var ny i teatervärlden. Nu arbetar hon med Lars Noréns texter igen när hon sätter upp hans sista efterlämnade pjäs "Temps mort" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Vår reporter Björn Jansson träffade henne under repetitionerna.ESSÄ: OM VAD SOM HÄNDER VID STRANDKANTEN"Mina älskade stränder äts upp av mänsklig dumhet", säger journalisten och författaren Eva-Lotta Hultén om ett myllrande och fascinerande havsliv och en skrämmande utveckling, i dagens essä från OBS.Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof

Christina Ouzounidis om att söka ett språk för det vi gör när vi skriver dramatik, teatertextens regelverk, befria sig från sig själv, spelbarhet, avhandlingen "Tvivel: replikernas poetik" och skrivandet av "Kung Mor" tillsammans med Jenny Tunedal. Med mera!

Fyra dagar in i december har vi tillsammans sett fyra premiärer: AI-operan "The Tale of the Great Computing Machine" av Carl och Åsa Unander-Scharin efter en bok av Nobelpristagaren Hannes Alfvén i KTH:s reaktorhall. Cecilia har sett Jakten på Kulturhuset Stadsteatern som är en scenversion av Thomas Vinterbergs film i regi av Eirik Stubø och på samma teater "Köket är hemmets hjärta" som är Agnes Lidbecks dramatikerdebut och regisseras av Nora Nilsson. Loretto har sett Spegelmannen av Viktor Tjerneld på Uppsala Stadsteater, som är inspirerad av den fejkande Der Spiegel-journalisten Claas Relotius. Om allt detta pratar vi, och även om "Kung Mor" av Christina Ouzounidis & Jenny Tunedal på Teater Galeasen, som Loretto nu också äntligen haft tid att se. Dessutom bjuder Cecilia på ett recept på flytande äppelpaj och berättar hur man smörtvättar brandy. Det är ju ändå snart jul. Medverkande: Loretto Villalobos & Cecilia Djurberg (klipp & redigering)

En människa som inte kan sluta sörja: Vad är det hon sörjer egentligen? Alla de dödas död eller bara den egna oförmågan att leva. En orättvis värld eller en gammal barndom. En förälder eller en omöjlig kärlek. Vad ska hon göra med all sorg? Gå i terapi? En diktsamling om det stoff som sorgen vävs av: kärleken, döden och längtan. Språket, molnen, husdjuren. Den oändliga barndomen. Jenny Tunedal i samtal med Birgitta Westlin, präst i Lundby församling, Göteborg. Medarrangör Wahlström & Widstrand

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-27.Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade Plath tour till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen.Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar?synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ...Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken The haunted reader and Sylvia Plath och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad.För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att Cambridges största tjejtjusare Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var.Ja, hon var som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi Sylvia Plath ett diktarliv synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa.Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten übermensch? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa nersmetat av fett och kol.Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död  Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletterDen som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok Giving up, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där hatets mysterium i sin diktsamling om Sylvia Plath Brev på födelsedagen: Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts det där hatets mysterium. Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels förstås på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död.I think Im dying. I am just desperate. She is so beautiful. Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen Glaskupan. Och hon, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna.Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne.Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och framför allt i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet.I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till Ariel the restored edition om sin mors ovilja att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om.Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet. Stagnation i mörker.Sedan substanslösa blåströmmar av avstånd och sten. Guds lejoninna,hur vi blir ettnav av hälar och knän! Fåran klyvs och drar förbi, syster tillhalsens bruna bågesom jag inte kan fånga, svartögdabär kastar mörkakrokar  munfullar svart sött blod,skuggor.Något annat slungar mig i luften lår, hår;flagor från mina hälar. Linda Skugge, författare och skribentLitteraturGail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016.Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 19561963. Faber & Faber, 2018.Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012.Anne Stevenson: Sylvia Plath ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

1a rad: Ett spöke går omkring i Bredängs centrum Uppläsning: Jenny Tunedal Diktsamling: "Dröm, baby, dröm" (Wahlström & Widstrand, 2022)MUSIK Ani DiFranco: Dont nobody knowEXEKUTÖR Ani DiFranco, gitarr 

1a rad: Varje morgon måste låtsas Uppläsning: Jenny Tunedal Diktsamling: "Dröm, baby, dröm" Förlag: Wahlström & Widstrand, 2022MUSIK Ryan Francesconi: Not NedEXEKUTÖR Ryan Francesconi, gitarr 

Vad gör man med en sorg som inte beter sig? Om acceptansen vägrar infinna sig? Det var frågor som tog poeten Jenny Tunedal in i arbetet med diktboken Dröm, baby, dröm. Om detta och varför hunden Tiger fick vara med i boken, handlar veckans avsnitt. Programledare Lisa Tallroth.

Anna-Karin Palm inleder med en presentation av Deborah Levys författarskap för att sedan tillsammans med Jenny Tunedal samtala med Deborah Levy. Levy är flerfaldigt prisbelönt författare och dramatiker. Hösten 2021 var hon aktuell med "Kolossal frihet", en unik svensk samlingsutgåva av tre självbiografiska titlar; "Things I Don´t Want To Know", "The Cost of Living" och "Real Estate". Samlingen utgör hennes litterära och feministiska manifest "A Living Autobiography". "Kolossal frihet" bildar en lysande essäistisk enhet om skrivande, kärlek och förluster, översatt till svenska av Eva Åsefeldt. Deborah Levy är specialinbjuden till Internationell författarscen för en helafton i tre delar. Anna-Karin Palm inleder med en presentation av Deborah Levys författarskap för att sedan tillsammans med Jenny Tunedal samtala med Deborah Levy. Kvällen avslutas med en reading av Levys kortpjäs "Pushing the Prince into Denmark". Pjäsen framförs i svensk översättning. Medverkande: Eva Stenson och Tove Edfeldt, skådespelare vid Kulturhuset Stadsteatern. I samarbete med Norstedts. Från 18 november 2021 Jingel: Lucas Brar

Översättning: Jenny Tunedal och Niclas Nilsson Uppläsning: Lena Olin VERK: "Sanningen de döda vet". Förlag: Ellerströms, 2014 MUSIK Wojciech Kilar: Paulinas vaka ur filmmusiken till "Döden och flickan" EXEKUTÖR Harry Rabinowitz dirigent, Ian Watson piano, Engelska kammarorkestern

När vet man att man är färdig - med en bok, ett musikstycke eller en pjäs? Ett kulturreportage om att avsluta sitt verk, överlåta en föreställning till ensemblen eller bara lyckas knyta ihop säcken. Varje berättelse måste ha ett slut. Men vad händer när författaren, regissören eller konstnären når slutet? Hur vet man att man är klar? Hur är det att skiljas ifrån sina rollfigurer? Och vad händer i kroppen när man lämnar ett färdigställt verk? Om konstnärens förhållande till avslutet. Ett kulturreportage av Richard Dinter med teater- och operaregissören Hilda Hellwig, filmregissör Jonas Selberg och poeten Jenny Tunedal.

Påskspecial! Ett program av Louise Epstein och Anna Tullberg om det problematiska med att vara en läsare, inte alltid så fridfullt som man kan tro. Dessutom: Klassikern om "Var inte rädd". Texten angriper mig, utövar ett våld mot mig och jag måste anfalla tillbaka. Så säger författaren Magnus Florin om sitt förhållande till läsning. Läsning är inte bara avkoppling utan också en källa till funderingar, som: Är det normalt att läsa hur fort som helst? Och kan man återerövra barndomens förmåga att försjunka i en bok när tiden går allt snabbare? Louise Epstein och Anna Tullberg utsätter sig för läsexperiment, ger sig ut i naturen och hör med både författare och vetenskapsmän vad de har att säga om saken. I programmet hör du: Jenny Tunedal, Magnus Florin, Alexander McCall Smith, James Ellroy, Per Hamid Ghatan och Elisabeth Mansén. Programledare: Louise Epstein och Anna Tullberg Programmet sändes första gången i oktober 2010

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019. Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade Plath tour till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen. Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar? synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ... Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken The haunted reader and Sylvia Plath och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad. För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att Cambridges största tjejtjusare Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var. Ja, hon var som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi Sylvia Plath ett diktarliv synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa. Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten übermensch? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa nersmetat av fett och kol. Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död  Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok Giving up, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där hatets mysterium i sin diktsamling om Sylvia Plath Brev på födelsedagen: Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts det där hatets mysterium. Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels förstås på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död. I think Im dying. I am just desperate. She is so beautiful. Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen Glaskupan. Och hon, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne. Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och framför allt i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet. I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till Ariel the restored edition om sin mors ovilja att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om. Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet.   Stagnation i mörker. Sedan substanslösa blå strömmar av avstånd och sten.   Guds lejoninna, hur vi blir ett nav av hälar och knän! Fåran   klyvs och drar förbi, syster till halsens bruna båge som jag inte kan fånga,   svartögda bär kastar mörka krokar   munfullar svart sött blod, skuggor. Något annat   slungar mig i luften lår, hår; flagor från mina hälar.   Linda Skugge, författare och skribent Litteratur Gail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016. Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 19561963. Faber & Faber, 2018. Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012. Anne Stevenson: Sylvia Plath ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

Översättandets konst är inte absolut – oundvikligen sätter även översättaren sin prägel på verket. Det här samtalet undersöker hur olika översättare närmar sig samma författare och hur pass synlig översättaren egentligen är i slutresultatet. Hur fångar två olika temperament Louise Glücks poesi, och blir det skillnader i Maurice Blanchots prosa när den tolkas av två olika röster? Fyra erfarna översättare diskuterar sådant som kanske inte ens kan diskuteras: tonen, känslan och det personliga i översättningsarbetet. Medverkande: Jonas Brun, Stewe Claeson, Jens Ahlberg, Thomas Anderson och Jenny Tunedal (moderator) Arrangör: Rámus, Faethon, Tolk- och översättarinstitutet, Akademin Valand

Vi samtalar om offer, offret och om att offra.  Litteraturtips:Oceanen; Göran Sonnevi. 2018 Bonnier PocketRosor skador; Jenny Tunedal. 2017 Albert BonnierSyndabocken: En antologi. René Girard 2007 Themis förlagSkin in the game; Nassin Taleb. 2019 Penguin Savannen finns även på www.savannen.nu

Rosen återkommer många gånger genom poesihistorien, men dess funktion varierar. Litteraturvetaren Karin Nykvist reflekterar över rosor och repetition. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling Den vita rosen och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att my Luve is like a red red rose /Thats newly sprung in June. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt Dagen svalnar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för Den vita rosen är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: rose is a rose is a rose is a rose där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som blomstrar, gräs, nässlor, och så klart ros möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:  Alla gåvorna som jag mottog jag har varit för bortskämd och för rutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas Den vita rosen för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. Mitt hjärta faller som en fettdroppe skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare Litteratur Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

Vad är det som alla i Sylvia Plaths hängivna fanskara identifierar sig med? Det funderar Linda Skugge på medan hon läser Plaths sista brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad exakt är det alla Sylvia Plath-dyrkare identifierar sig med när de läser hennes brev, dagböcker och dikter, och när de gör den obligatoriska så kallade Plath tour till huset i Devon, till gravplatsen i Yorkshire och slutligen till lägenheten på 23 Fitzroy Street utanför Primrose Hill i norra London, där den trettioåriga Sylvia tog det bottenlöst sorgliga beslutet att efter att ha ställt fram mjölk och smörgåsar till de små barnen Frieda och Nicholas stoppa huvudet i gasugnen. Sylvias poesi är ju så extremt mycket mer svårtillgänglig än exempelvis Anne Sextons, en slagkraftig amerikansk poet från samma tid som också tog livet av sig, men inte under lika råa former då hennes två döttrar var äldre. I fallet Plath fanns dessutom en otrohetsaffär, som hennes make poeten Ted Hughes inlett 1962, året innan Sylvia tog sitt liv. Efter några år kopierade älskarinnan Assia Wevill Sylvias självmord, med det ofattbart grymma tillägget att hon först dödade sitt och Hughes fyraåriga barn. Och traumat tycks aldrig ta slut. Hughes död följdes av arvstvister och 2009 tog Sylvia och Teds son livet av sig. Är det denna makabra och sorgliga såpopera som lockar? synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit ... Varför Sylvia? frågar sig författaren Gail Crowther i boken The haunted reader and Sylvia Plath och undersöker Freuds teorier om identifikation, sorg och narcissism i förhållande till Plaths läsare och fans men lämnar så vitt jag kan se frågan obesvarad. För hon var ju inte den där martyren till hemmafru som vissa vill göra gällande. Visst lagade hon en massa mat, som hon dessutom med glupsk aptit vräkte i sig samtidigt som hon ofta tappade vikt och hon födde två barn som hon till stor del ensam tog hand om. Men det hon samtidigt gjorde var att skriva mängder med poesi och noveller, höll koll på familjens ekonomi så att skatten och räkningarna betalades i tid, tog reda på vilken bank som erbjöd bäst ränta och inledde ett offensivt sparande inför framtiden, skickade enträget in makens och sina egna dikter till tidskrifter och varje refuserat förslag skickades genast vidare till en ny tidskrift. Hon tog rollen som makens agent, pr-person och outtröttliga sekreterare som renskrev ark efter ark på maskin, trots att hennes händer nästan blödde och ögonen gick i kors efter intensiva tentaveckor där hon fick högsta betyg. Allt för att Cambridges största tjejtjusare Ted Hughes skulle få skrivro och möjlighet att utvecklas till det geni Sylvia var övertygad om att han var. Ja, hon var som manusförfattaren och Plaths vän Dido Merwin skriver i sitt skrämmande nedsättande porträtt i Anne Stevensons biografi Sylvia Plath ett diktarliv synnerligen effektiv, ordningsam, avundsvärt praktiskt lagd, välartikulerad, ohöljt ärelysten samt välsignad med en frisk aptit som Dido Merwin med avsmak beskriver som att hon vräkte i sig gåsleverpastej från delikatessdisken som om den vore moster Dottys köttfärslimpa. Är det detta som Sylvia-fansen kan känna igen sig i eller identifiera sig med? En på ett ganska odrägligt sätt självmedveten übermensch? Hon som i breven hem till sin mamma beskriver hur hon gnor och skurar och piskar mattor och målar golv efter golv ofta gravid i sjunde månaden? Hon som själv vet med sig att hon har svårt att hålla inne med vad hon tycker, även om det blir obekvämt? Hon som för britterna måste ha framstått som en extremt oskön typ när hon på sin breda amerikanska dissade England för att det var så smutsigt och som hon sa nersmetat av fett och kol. Ja, hon var en på samma gång extremt kontrollerad och tämligen outhärdlig person. Och det är inte något jag hämtat ur den svartmålning som påbörjades efter hennes död  Teds syster Olwyn kallade henne så sent som 2013 för "ett monster i The Guardian och biografierna är fulla av "vittnesmål" om hur sällan hon fick ur sig ett "tack", "förlåt" eller "kan jag be och få". Dido Merwin, återigen, anser att Plath kastat bort en pärla till make och helt på egen hand raserat ett äktenskap och passar på att avsluta lustmordet med att kalla henne patologiskt elak. Ja, trots att man häpnar inför dessa hårda ord om en avliden väninna, så bekräftas bilden i Plaths brev, vars andra och sista del utkom 2018. Där lyckas hon framstå som synnerligen dryg och otrevlig. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter Den som inte tycks skriva under på den otäcka bilden av Sylvia är Jillian Becker, en av de få vänner Sylvia hade under The Big Freeze den kallaste vintern som drabbat England på sextio år. I sin memoarbok Giving up, som handlar om väninnan, går hon hårt åt Ted som på sin frus begravning sa att alla hatade Sylvia. Men trettiotre år efter sin frus död skriver Ted om det där hatets mysterium i sin diktsamling om Sylvia Plath Brev på födelsedagen: Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts det där hatets mysterium. Hughes å sin sida hatas däremot intensivt av Sylvias fans, dels på grund av en misshandel som hon anklagar honom för i ett brev och dels förstås på grund av otrohetsaffären nära inpå hennes död. I think Im dying. I am just desperate. She is so beautiful. Så skriver Plath till sin amerikanska psykolog i ett av de brev som fram till 2018 var okända för allmänheten. Psykologen var den som räddade henne när hon som ung försökte ta livet av sig efter den hemska sommaren som gästredaktör på magasinet Mademoiselle, en erfarenhet som hon sedan skildrade i romanen Glaskupan. Och hon, som i brevet beskrivs som så vacker, är Assia Wevill, Teds älskarinna. Plaths sista brev är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. Där skriver hon att hon lever på sömntabletter och att dikterna som senare skulle publiceras i boken "Ariel" skrevs på gränsen till vansinne. Ja, även jag måste lämna frågan om vad det är med Sylvia Plath som lockar så många obesvarad. Men jag vet vad det är som fascinerar mig, och det är just den där starka och fria rösten, den som ligger på gränsen till vansinne. Att hon som var så kontrollerad i själva livet var så fri i sitt tal och framför allt i sina dikter. Hon var kliniskt deprimerad, men jag kan inte komma ifrån tanken att även hennes självmord var ett uttryck för en paradoxal längtan efter total kontroll och fullständig frihet. I livet är det svårt att åstadkomma, kanske kommer man nära genom att sitta på en hästrygg med tömmarna i handen, men ändå utlämnad åt det stora djurets nycker. Plath älskade det. Hennes dotter Frieda Hughes skriver i förordet till Ariel the restored edition om sin mors ovilja att med förklaringar undergräva den koncentrerade kraft hon gjutit i sina dikter, så att de inte skulle förlora sin förmåga att drabba och överraska och när Frieda hörde sin mamma i brittisk radio log hon; Plath presenterade fåordigt sin dikt: Här kommer ytterligare en hästdikt, den heter Ariel efter en häst som jag tycker väldigt mycket om. Låt oss lyssna på det Pulitzerbelönade vansinnet.   Stagnation i mörker. Sedan substanslösa blå strömmar av avstånd och sten.   Guds lejoninna, hur vi blir ett nav av hälar och knän! Fåran   klyvs och drar förbi, syster till halsens bruna båge som jag inte kan fånga,   svartögda bär kastar mörka krokar   munfullar svart sött blod, skuggor. Något annat   slungar mig i luften lår, hår; flagor från mina hälar.   Linda Skugge, författare och skribent Litteratur Gail Crowther: The haunted reader and Sylvia Plath. Fonthill media. 2016. Peter K Steinberg och Karen V Kukil (red): The Letters of Sylvia Plath Volume II: 19561963. Faber & Faber, 2018. Sylvia Plath: Ariel. Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal. Ellerströms, 2012. Anne Stevenson: Sylvia Plath ett diktarliv. Översättning: Inger Johansson. Forum, 1992.

I Rachel Cusks verk blir lyssnandet ett slags berättande, en unik studie av hur berättelser styr våra liv. Romanerna "Konturer", "Transit" och "Kudos" ingår i en trilogi som världen över hälsats som en förnyelse av romankonsten. Rachel Cusk är född 1967 i Kanada, men är sedan länge bosatt i England. Hon har skrivit ett antal hyllade romaner och essäer, men fick sitt stora internationella genombrott med "Konturer", som jämförts med bland andra Sebald, Aleksejevitj, och Virginia Woolf. Jenny Tunedal debuterade 2003 ut med diktsamlingen "Hejdade, hejdade sken". Hon var under flera år litteraturredaktör på Aftonbladet, redaktör för Lyrikvännen och är numera verksam som lärare vid författarutbildningen Litterär Gestaltning i Göteborg. I samarbete med Albert Bonniers förlag. Från 7 november 2018 Jingel: Lucas Brar

Poesiboka Citizen fra 2014 har blant annet blitt belønnet med den gjeve National Book Critics Circle Award og har på kort tid fått en sentral plassering i en ny bølge politisk amerikansk kunst og litteratur. Gjennom sju kapitler, i korte prosastykker og bilder, tar den for seg rasisme og rasistiske hendelser som har blitt utøvd mot forfatteren Claudia Rankine og vennene hennes, mot offentlige personer som Serena Williams og mot ofre for politiskyting, som Trayvon Martin og James Craig Anderson. Utgivelsen har blitt gjendiktet til dansk av Victor Boy Lindholm og Benjamin Nehammer og til svensk av Marie Silkeberg og Jenny Tunedal. Camara Lundestad Joof og Kristina Leganger Iversen står bak den ferske norske versjonen. Hva skjer med diktene når de leses i en nordisk kontekst? Oversetterne møttes til samtale på Litteraturhuset 12. oktober 2018. Litteraturhusets podkast presenterer bearbeidede versjoner av samtaler og foredrag i regi av Stiftelsen Litteraturhuset. Musikk av Apothek.

Fyra essäer om lyriska bilder som ibland kan uppfattas som klichéer men som ruvar på oupptäckta hemligheter. Karin Nykvist läser en diktsamling om rosor och känner doften från årtusenden av kronblad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Jag läser Olga Ravns diktsamling Den vita rosen och befinner mig plötsligt i en mörk tungt doftande trädgård upplyst enbart av bleka blommande rosor. För boken formligen svämmar över av dem. Det är besjälade vita rosor med dödslängtan, rosor med handskar, med tårar, med tänder, rosor som gråter, lyder, blomstrar, skälver, dör. Och jag tänker att rosen, den har en alldeles egen litteraturhistoria. För de finns ju överallt, rosorna. Alldeles nyss hos Jenny Tunedal, där rosen framför allt fick stå för smärta och förlust: den demenssjukes förlust av språket, och den närståendes förlust av den sjuke. Tunedals rosor är rosa och minner därför lite paradoxalt om den ros Evert Taube liknade sin älskling vid för snart hundra år sen: en nyutsprungen skär. Taube minde i sin tur om skotten Robert Burns som hade gjort nästan detsamma mer än hundra år tidigare när han skrev att my Luve is like a red red rose /Thats newly sprung in June. Ytterligare ett par tusen år innan dess hade morgonrodnaden varit som en ros: varje gång solen går upp hos Homeros är det ju den rosenfingrade Eos som visar sig. Och mellan Taube och Homeros breder rosorna ut sig över århundradena: hos Shakespeare ger sig Julia ut i språkfilosofiska funderingar när hon tänker över varför Romeo så tvunget måste gå och heta Montague: namnet skymmer ju människan, menar hon, och utbrister att rosor ju doftar fantastiskt vad vi än kallar dem. Gustaf Fröding var inne på samma linje när han skrev att rosor i spruckna krus också är rosor, medan helt andra ting var på gång när älskaren kastade sin röda ros i kvinnans vita sköte i Edith Södergrans mest kända dikt Dagen svalnar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. För det var ju inte en vanlig ros han kastade. Rosen i litteraturen är nämligen sällan bara ros: dess metaforiska möjligheter verkar nästan gränslösa. Stjälkens falliska form och blommans alla kronblad gör att den exempelvis lämpar sig väl både som bild för mannens och kvinnans anatomier. Om rosen är manlig hos Södergran är den kvinnlig hos Taube, inte bara i tangon där älsklingen är en nyutsprungen skär, utan också i visan där den uppenbart prostituerade flickan i Havanna något desperat erbjuder sjömatrosen sin röda ros. Andra gånger, hos åter andra författare, kan rosen bli en bild för det flyktiga livets och ungdomens blomning, eller tvärtom få stå för det allra mest beständiga: det gudomliga - så är det är ju enligt 1500-talspsalmen en ros utsprungen ur Jesse rot och stam. Och det stannar inte där: rosen, har det visat sig, kan användas också inom filosofin. Både Olga Ravn och Jenny Tunedal har lånat rosor från alla poeters favoritfilosof Ludwig Wittgenstein, som på nära nog litterärt vis använde tanken på en ros med tänder för att fundera över språksystemets gränser som kunskapsverktyg. När Olga Ravn därför väljer att kalla sin rosa bok för Den vita rosen är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör. Med sig in i samlingen drar hon fullt medvetet rosens mångtusenåriga litteraturhistoria, språkhistoria och kulturhistoria. Men vad gör hon då med alla dessa rosor: jo, hon vevar igång en klichétröska som med hjälp av de allra mest slitna av språkets och poesins alla verktyg gestaltar världen på nytt, får rosorna att dofta, metaforerna att verka. Det sätter igång redan på sida ett. Precis som när Gertrude Stein i ett försvar av rosen som just ros istället för urvattnat tecken skrev att: rose is a rose is a rose is a rose där samma fras upprepas trefalt, som i en besvärjelse, inleder Ravn med att tre gånger ge oss samma korta dikt: Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Allt vad jag har gjort för att behålla dig blomstrar Rosen är rosen är rosen: men där Gertude Stein ville plocka bort metaforikbagaget som skymde sikten plockar Ravn fram den igen och håller upp den för oss: allt jag har gjort blomstrar. Den mest slitna av metaforer kan också bli ny och dofta på nytt. Inledningens upprepning är den första av många i diktsamlingen Men upprepningen är inte bara ett retoriskt grepp eller uttryck för magiskt tänkande. Nej, hos Ravn blir den framför allt ett grepp som gestaltar tvångstanken och den klaustrofobiska, plågsamma upplevelsen av att sitta fast och inte komma loss i tanken, i livet och i förtvivlan. Upprepningen och rundgången gör också något med tidsuppfattningen: här står allting stilla. Samma bilder kommer om och om igen och de hämtas alla från ett par tre bildsfärer: framförallt då trädgårdens och vattnets. Ord som blomstrar, gräs, nässlor, och så klart ros möter väta i flera former: det är vått gräs, svart vatten, hav, och så olja som droppar. Dessa bilder tas om så många gånger, att de liksom Steins ros till slut nästan framstår som helt nya, tömda på sitt litteraturhistoriska bagage. I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett. Till skillnad från många av litteraturhistoriens rosor är Ravns blommor inte heller ljuvliga på något vis. De är snarare nästan skrämmande i sin blekhet. Istället för röda, blodfulla och passionerade är de anemiskt vita, och minner snarare om döden och sorgen. På ytan gestaltas maktlösheten när den man älskar blir svårt sjuk. Men rosendikterna handlar också om minnet av kärleken, om fruktbarhet och skapande, och om självföraktet hos den som inte älskar tillräckligt eller på rätt sätt:  Alla gåvorna som jag mottog jag har varit för bortskämd och för rutten På baksidan till den svenska utgåvan kallas Den vita rosen för systemdikt. Och visst: Ravns diktsamling är starkt formbunden den består av 160 dikter som alla är fem korta rader långa. Tillsammans med upprepningarna och de återkommande tomma sidorna ger den sken av att följa ett intrikat system vars principer jag inte lyckas kartlägga. Men jag tänker att det snarare är längtan efter systematik och ordning som är själva systemet hos Ravn. Och det som skenbart framstår som tänkt och ordnat saknar en tydlig plan - liksom så ofta i livet självt, där vi människor lever som om varje verkan hade en orsak. Den stränga regelbundenheten blir något att hålla fast i: den tvingar fram ett lugn och en stadga i det förtvivlans kaos som dikterna ger uttryck för. Samtidigt blir formen en bild för det fängelse som sjukdomen är: både för den sjuke och för den som står bredvid. Och liksom sjukdomen har ett förlopp har dikten det: samlingen gestaltar en böljande rörelse där nedåtstiganden följs av uppåtstiganden. Inledningsvis dominerar rörelsen nedåt: allt dryper, droppar, faller och böjs nedåt, och den älskade vänder ansiktet bort och ner i gräset. Mitt hjärta faller som en fettdroppe skriver Ravn i en dikt. Men här finns också stigandet. Bara några sidor senare skriver hon att I gryningen lyfter de vita rosorna sina blad av fett. I avslutningens dikter blir fallet och uppåtgåendet ett, när solens strålar faller i den första solen soluppgången. Och med den nya solen kommer en ny färg: rosaröd, som den friska kinden. Eller som den rosenfingrade Eos, morgonrodnaden. Så dundrar hela litteraturhistorien in igen. Och den blomstrar. Karin Nykvist, litteraturvetare   Litteratur Olga Ravn: Den vita rosen. Johanne Lykke Holm. Modernista, 2017.

I helgen hade Syskonen i Mantua premiär, ny opera med 400 år gammal musik. Levande och inspirerat säger vår recensent. Och hur vet man när man är klar med ett konstnärligt verk? Långt reportage om konstnärers förhållande till slutet. I helgen var det premiär för en helt ny opera med 400 år gammal musik, och en verklig historia på Drottningholms Slottsteater - Syskonen i Mantua. Kritiksamtal med Per Feltzin.  Hur vet man att man är klar med sin roman, sin film eller sitt konstverk? Hur känns det att lämna över ett verk till publiken? Och finns det en rent existentiell aspekt av att avsluta ett verk? I ett långt reportage undersöker Richard Dinter konstnärens förhållande till slutet. Med teater- och operaregissören Hilda Hellwig, filmregissör Jonas Selberg och poeten Jenny Tunedal. Bakelit är namnet på det första industriellt framställda helsyntetiska plastmaterialet. Det var mörkt och kunde inte smälta, och därför praktiskt till elkomponenter och handtag på till exempel kastruller. Men framför allt är materialet förknippat med telefonen. I dagens radioessä från OBS skriver zoofysiologen och kulturdebattören Olle Holmqvist en hyllning till ett material som en gång fanns i allas liv men som nu nästan är borta. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

När vet man att man är färdig - med en bok, ett musikstycke eller en pjäs? Ett kulturreportage om att avsluta sitt verk, överlåta en föreställning till ensemblen eller bara lyckas knyta ihop säcken. Varje berättelse måste ha ett slut. Men vad händer när författaren, regissören eller konstnären når slutet? Hur vet man att man är klar? Hur är det att skiljas ifrån sina rollfigurer? Och vad händer i kroppen när man lämnar ett färdigställt verk?  Om konstnärens förhållande till avslutet. Ett kulturreportage av Richard Dinter med teater- och operaregissören Hilda Hellwig, filmregissör Jonas Selberg och poeten Jenny Tunedal.

Om fiktionens förvandlingskonster, lånade fraser, tagna namn och vad som är en egen röst. I Foajé 3 på Kulturhuset Stadsteatern, 29 november 2017.

Den 23 oktober avslöjades årets Augustpris-nominerade böcker inför en stor publik på Scenkonstmuseet i Stockholm. Minuterna efter att de tillkännagivits intervjuade Daniel Sjölin tre av de nominerade författarna om folkmordet i Rwanda, terrorattentat och demens. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru. Rosor skador, Jenny Tunedal. Hastigheten, Jörgen Gassilewski. Augustpodden produceras av Fascinera. Augustpriset presenteras i samarbete med Elite Hotels och PostNord. Läs mer om Augustpriset på www.augustpriset.se

Hurra! Augustmånaden är i full swing och i år är vi ambassadörer för årets skönlitterära bok, men inte låter vi det hindra oss från att prata om alla 18 nominerade böcker. Ja, ni läste rätt – vi pratar om samtliga nomineringar. Inte för att vi läst alla, men inte låter vi sådan hindra oss. Och här nedan kan ni läsa juryns motiveringar till alla böcker.Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru, Norstedts Med en originell och ödesmättad dramaturgi skildrar Johannes Anyuru den händelsekedja där samhällsväven i ett samtida och framtida Sverige bryter samman och lämnar öppet för terror och repression. Med poetisk fördröjning gestaltas den individuella utsattheten i en värld med krympande livsutsikter och en uppfordrande undran över verkan av människors handlingar. Sidonie & Nathalie. Från Limhamn till Lofoten, Sigrid Combüchen, Norstedts Två kvinnor är på flykt i andra världskrigets slutskede. Utblottade och utlämnade åt sina mest grundläggande behov, söker de sig med skärpta sinnen genom det främmande. Sigrid Combüchens språk skapar verkligheten i hela dess detaljrikedom, smyger tätt inpå kropparna och fångar minsta skiftning i blickar och tonfall. Det är världen av igår vi ser, och, såsom i en spegel, vår egen. Hastigheten, Jörgen Gassilewski, Albert Bonniers Förlag Hastigt och säreget slänger Gassilewski oss in i ett av mänsklighetens mörkaste ögonblick, folkmordet i Rwanda 1994. Samma historia berättas om och om igen med olika känslostämningar, utsiktspunkter och berättarjag. Våldet i folkmordet smyger sig succesivt in i texten och är i slutet av boken helt närvarande. En intensiv berättelse om mänsklighet, om nedärvt och kolonialt skapat hat, men också om beroendet av de nära relationerna. Just nu är jag här, Isabelle Ståhl, Natur & Kultur På en återhållen, rytmisk prosa gestaltar Isabelle Ståhl människans främlingskap i ett intensivt närvarande och alltmer uppslukande nu; ett samtida Stockholm där den unga kvinnan Elises liv fylls av sms-jobb, planlösa studier och Tinder. I flödet framträder ibland en människa att greppa tag i, men enklast är icke förpliktigande möten och Valium är den mest pålitliga vännen. Rosor skador, Jenny Tunedal, Wahlström & Widstrand Alzheimers sjukdom. Demens. Vem och vad blir kvar när en människa förlorar sitt språk, sina minnen, sin identitet? Jenny Tunedal skriver om en dotter som frågar sin mor ”Minns du min mamma?” och får svaret ”Nej”. Detta ”nej” tvingar ner språkfilosofin och de litterära citaten på avdelningsgolvet och får kung Lear att hasa genom vårdboendets korridorer.  I Rosor skador bär en komplex poetisk form fram de allra starkaste av känslor. I en skog av sumak, Klas Östergren, Natur & Kultur Han kom som en vindpust från en vuxnare värld och hade hala brogueskor på fötterna. Dan Schoultze är en gentleman. Hans syster Hellen är hippie. Dans skolkamrat Kenneth är formad av folkhemmet.  Under en sjuttiotalssommar flummar de under dunkla skyar. Brideshead Revisited i en villa i Bromma. Klas Östergrens romanbygge har det mogna mästerskapets självklara linjeföring. Men under golvet löper lönngångar och strömmar mörka källådror.   Nominerade till Årets svenska fackbok Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström, Fatima Bremmer, Forum Ett levande porträtt av en tid och av en person, som var undersökande journalist, äventyrare, barlejon, med en livslång förbjuden kärlek till en annan kvinna. En bok om att skriva och leva till varje pris. Frågor jag fått om Förintelsen, Hédi Fried, Natur & Kultur En tunn liten bok, med skenbart enkla frågor om det mest ofattbara. En rak och levande bok som... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Maggie Nelson samtalar på engelska med Jenny Tunedal. Jingel av Sarah Riedel. Maggie Nelson (1973) är en amerikansk författare, poet och forskare, bosatt i Los Angeles. Nelson undervisar även i kreativt skrivande på California Institute of the Arts. Nelsons kompromisslösa och genreöverskridande Argonauterna har jämförts med Roland Barthes och Susan Sontags mest banbrytande verk. Kritiker i både USA och Europa har hyllat den som ett mästerverk. Argonauterna är översatt av Karin Lindeqvist.

Den svenske forfatteren Birgitta Trotzig (1929-2011) har lenge hatt en viktig posisjon i Sverige. Trotzigs språk har et sterkt driv og særpreg, det kan være både dunkelt og vanskelig tilgjengelig, men har samtidig en skarphet som kan trenge dypt ned i leseren. Sentrale tema i bøkene hennes er skyld og frigjørelse, ofte med en kristen klangbunn, og balansegangen mellom etikk og estetikk. Hun har hatt stor betydning for flere i den yngre generasjonen av svenske forfattere, blant andre Mirja Unge og Jenny Tunedal. 19 utgivelser og medlemskap i Svenska Akademien til tross - her i Norge er hun mindre kjent, og kun én av bøkene hennes er oversatt til norsk. Hanne Ørstavik er imidlertid en forfatter som har et sterkt forhold til Trotzigs litterære univers, og sammen med svenske Christina Bergil, som har skrevet boka Mörkets motbilder om Trotzig, gjester hun denne kvelden Litteratur på Blå for å snakke om forfatterskapet. Samtalen ledes av Silje Aa. Fagerlund fra Litteratur på Blå.

Som översättare har hon arbetat med böcker av Sylvia Plath, Anne Sexton, och Claudia Rankine. Hon arbetade under många år som kritiker och är numera verksam som lärare vid författarutbildningen Litterär Gestaltning på Akademin Valand i Göteborg. Som författare debuterade hon i Wahlström och Widstrands debutantologi 2001 och har sedan dess gett ut fyra böcker. I februari 2017 utkom Rosor skador, en diktsamling om mödrar, döttrar, demens och förluster; av minne, värde, identitet och kärlek. Dagens gäst är författaren Jenny Tunedal.

Mellan 1998 – 2000 gick hon på Biskops-Arnö folkhögskola och träffade där författarna Sara Stridsberg och Jenny Tunedal med bland andra vilka hon grundade författargruppen Vinthundarna. Men det var under året på Akademin Valand och litterär gestaltning i Göteborg som hon jobbade fram sin första roman. Den heter Stilla havet och syftar på att berättelsen utspelar sig vid Stilla Havet, men också på den svarta ocean av oro som rör sig inom huvudpersonen i boken, en huvudperson utan ett namn. Senaste boken är släktkrönikan Barmark och handlar om att ärva sorg, om Anja som läser sin norska mormors efterlämnade dagböcker: om hennes dramatiska flykt över fjället i december 1942 och om de omöjliga beslut hon tvingades fatta för att rädda livet på sitt ofödda barn. Dagens gäst är författaren Malin Nord.

Lundströms Bokradio har sommaruppehåll - men bjuder på finprogram om poeten Anne Sexton signerat Katarina Wikars. Radioproducenten Katarina Wikars ögon glöder när hon talar om sin nyförälskelse i den amerikanska poeten Anne Sexton. Född 1928 i Newton, Massachussets, död 1974.Välkommen att återhöra eller lära känna Anne Sextons omisskännliga röst, i hennes texter och i hennes egna uppläsningar.En människa som i hela sitt liv brottades med psykisk sjukdom, och fick rådet av sin terapeut att pröva skriva poesi.En poet som ogenerat och gärna skrev om otrohet, droger, mens, abort, incest och onani, men som också hämtade inspiration hos Bröderna Grimm eller Bibeln.Hör hennes svenska översättare Jenny Tunedal, poeten Helena Eriksson och lyrikoraklet Göran Sommardal. Uppläsare är Anne-Li Norberg.  

Radioproducenten Katarina Wikars ögon glöder när hon talar om sin nyförälskelse i den amerikanska poeten Anne Sexton. Född 1928 i Newton, Massachussets, död 1974. Välkommen att återhöra eller lära känna Anne Sextons omisskännliga röst, i hennes texter och i hennes egna uppläsningar. En människa som i hela sitt liv brottades med psykisk sjukdom, och fick rådet av sin terapeut att pröva skriva poesi. En poet som ogenerat och gärna skrev om otrohet, droger, mens, abort, incest och onani, men som också hämtade inspiration hos Bröderna Grimm eller Bibeln. Hör hennes svenska översättare Jenny Tunedal, poeten Helena Eriksson och lyrikoraklet Göran Sommardal. Uppläsare är Anne-Li Norberg. Fira Allhelgonahelgen med Anne Sexton!

Läsning är inte bara avkoppling utan också en källa till funderingar, som: Är det normalt att läsa hur fort som helst? Och kan man återerövra barndomens förmåga att försjunka i en bok när tiden går allt snabbare? Louise Epstein och Anna Tullberg utsätter sig för läsexperiment. I programmet hör du: Jenny Tunedal, Magnus Florin, Alexander McCall Smith, James Ellroy, Per Hamid Ghatan och Elisabeth Mansén.

Om det problematiska med att vara en läsare, något som inte alltid är så fridfullt som man kanske kan tro. Hur gör man när det går för snabbt? Kan man få tillbaka barndomens känsla av att försjunka i en bok? Louise Epstein och Anna Tullberg rannsakar sig själva, ger sig ut i naturen och intervjuar författarna Jenny Tunedal, Magnus Florin och Alexander McCall Smith, samt Per Hamid Ghatan, läkare och hjärnforskare och idéhistorikern Elisabeth Mansén. ”Texten angriper mig, utövar ett våld mot mig och jag måste anfalla tillbaka”. Så säger författaren Magnus Florin om sitt förhållande till läsning. Läsning är inte bara avkoppling utan också en källa till funderingar, som: Är det normalt att läsa hur fort som helst? Och kan man återerövra barndomens förmåga att försjunka i en bok när tiden går allt snabbare?  Louise Epstein och Anna Tullberg utsätter sig för läsexperiment, ger sig ut i naturen och hör med både författare och vetenskapsmän vad de har att säga om saken. I programmet hör du: Jenny Tunedal, Magnus Florin, Alexander McCall Smith, James Ellroy, Per Hamid Ghatan och Elisabeth Mansén. Programledare: Louise Epstein och Anna Tullberg