Podcasts about plockar

Du kliver upp. Fixar frukost. Jobbar. Skjutsar. Plockar. Löser.Du gör det som behövs. Men inuti känns det tungt. Ensamt. Trött.Det här avsnittet handlar om det vi sällan pratar om: Att vara den vuxna i rummet – samtidigt som man själv kämpar. Att vara förälder, men också människa med ett inre som inte alltid orkar.Jag pratar om:Skulden som kommer när du inte orkar vara “närvarande”Rädslan att barnen märker hur du egentligen mårAtt bära på ångest, stress eller nedstämdhet – mitt i vardagskaosetVad du kan göra för att vara en tillräckligt bra förälder, även när det skaverDet här är inte ett perfektionsavsnitt. Det är ett mänskligt samtal om närvaro, mod, oro och kärlek – mitt i det ofullkomliga.

Avsnitt 274. Till sommaren börjar Författarförbundet att fördela Copyswede-pengarna och vi ger er lite info om vad ni som författare och översättare behöver tänka på. Och för att plocka ner era förväntningar så justerar vi siktet – ingen kommer att bli miljonär möjligen undantaget en och annan inläsare. Bokbranschdagen, en nördrubrik på en tillställning för nördar. Men en ovanligt bra sådan i år med massor av energi och samtal om viktiga frågor. Plockar man bort alla flumpunkter och statistiksnack så blir det nästan fem stjärnor enligt journalisten. Nu när vi gått från frågan ”kommer eller kommer inte” till frågan ”när kommer dom” så får ni efterhand små rapporter om Spotifys närstående etablering i Sverige. Som här. Ett par fakta som pekar mot svaret. Snart. Förlagschefen möter förläggaren Sofia Brattselius Thunfors framför den senares bokhylla. Här är det öppna spjäll!   00 27         120 miljoner regnar ner på författare o översättare 09 12         Bokbranschdagen – bäst hittills 19 14         Spotify har stigit in i huset 21 21         Sofia Brattselius Thunfors visar oss sin bokhylla

I studion: Fredrik Söderholm, Sebastian Mattsson, Elsa Alm, André Miettinen Persson, August BohlinÄNTLIGEN! VI ÄR LIVE PÅ YOUTUBE! Välkommen till till andra hälften av 20 20 talet! Är det radio är det tv är det rakt av FILMAD radio? I patreon timmen! Mattssons massaker! OM Grisch killarna som försökt annektera KENT men som blev UTBUADE på södra teatern i helgen! Dagens STORA följetång! Tar blinda upp sina ledarhundars bajs?Vi ringer först synskades riksförbund!I gratis-avsnittet! ALLT om Agges stormiga romans med Love is Blind-profilen! Lösa Tankar med Nora Karltun om nya restaruangan Africa och KILLAR som beter sig illa i Love is BlindVi ringer MSB för att försöka reda ut blind-hunds-frågan! Dessutom: Martin Stensö är misstänksam mot trädkronor på södermalm, studion hakar på hatstormen mot Sveriges nya bögiga landslagströjor och VARFÖR håller sig egentligen Dermout Clemenger UNDAN? Vi spekulerar! UPP MED PATTARNA FÖR NU JÄVLAR ÅKER VI!HELA sändningarna finns på youtube denna vecka ENDAST sen på patreon.com/gottsnackSupport till showen http://supporter.acast.com/gott-snack-med-fredrik-soderholm. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ibland är samtiden så samtida att bara den äldsta litteraturen är god nog. Henrik Nilsson återser ett gammalt epos och fångas av fragmenten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer att jag känner en viss övermättnad på samtida litteratur och tänker på den portugisiske poeten Fernando Pessoas rader: ”Så många samtida dikter! Så många poeter alldeles av idag – alla intressanta, allt intressant … / Ah, men ändå bara nästan …” Om en ny teaterpjäs läser jag då att den är ”brännande aktuell”, och genast falnar min nyfikenhet. Konstverken som lägger sig alltför tätt inpå sin tid, romanerna som på ett alltför inställsamt sätt marscherar i takt med dagarna – det är inte bara det att de åldras så snabbt; de är gagnlösa redan nu, på grund av den snäva synen på vad detta nu egentligen rymmer.En sådan konstnärligt trång dag tar jag istället ut det allra äldsta ur bokhyllan, Gilgamesheposet. Det bygger på berättelser om Gilgamesh – kung i staden Uruk – som skrevs ner på kilskriftstavlor för ungefär fyratusen år sedan på det numera utdöda språket sumeriska. En del av dessa berättelser ledde efter hand fram till själva eposet på det fornsemitiska språket akkadiska, som talades under lång tid i Mesopotamien. Under denna nästan tusen år långa process ändrades delar av innehållet och inriktningen, och Gilgamesh utvecklades mot en mer komplex gestalt.När jag börjar läsa avslöjar ett hundöra i boken att det inte är första gången jag ger mig i kast med eposet. Varför övergav jag Gilgamesh och hans vän Enkidu redan under deras färd mot Cederskogen i tavla IV? Det är ju inte någon omfattande textmassa. För en nutida läsare kan vandringen ändå te sig mödosam, full av förvirrande sidospår och lösa stenar. Ibland kommer man till en plats som är mycket lik en man redan tror sig ha passerat. Andra gånger måste man hitta vägen utan stigmarkeringar, eftersom det här och var saknas rader eller hela stycken. Men det gäller att ta många raster och samtidigt acceptera att upprepningarna och de lösa stenarna är en del av vandringen. Dessutom gör det ingenting om man inte fullföljer läsningen vid första försöket. Gilgamesh är van vid att vänta på sina läsare. Han tros visserligen ha en verklig förlaga, som levde för ungefär 4700 år sedan. Men därefter tog de myter över som gör honom inte till en enhetligt fixerad personlighet, utan snarare till en skugga som med skiftande konturer rör sig genom seklerna. En avgörande händelse ägde rum år 1850 vid utgrävningarna av den assyriska kungen Assurbanipals bibliotek i dagens Irak, då arkeologer under ruinerna upptäckte de lertavlor med kilskrift som man ett par decennier senare lyckades tyda. Dessa ligger till grund för den standardversion av eposet som vår egen tids översättningar bygger på. En standardversion som förändras efterhand som forskare hittar nya fragment att foga till helheten.Till skillnad från vid första försöket kan jag den här gången inte sluta läsa om Gilgamesh. Snart tycker jag att doften av cederträ slår upp från boksidorna, och jag börjar leka med tanken på att inrätta tillvaron i dubbeltimmar – 12 istället för 24 – liksom babylonierna gjorde. Jag tror att alla läsare finner sina delar av eposet som talar just till dem. Är det kanske när ursprungsmänniskan Enkidu – skapad som Gilgamesh dubbelgångare för att avlasta invånarna i Uruk från kungens överskottsenergi – lämnar vilddjuren han levt med och blir människa? Eller när Gilgamesh efter att ha vandrat genom en lång beckmörk tunnel når fram till den skimrande juvelträdgården, i en passage som korresponderar med Edens lustgård i Bibeln, sagosamlingen Tusen och en natt och vissa buddhistiska texter?För mig når berättelsen sin smärtpunkt när Enkidu dör och Gilgamesh blir medveten om sin egen dödlighet. Då övergår äventyren i tvivel, och övermodet byts mot ett ifrågasättande av den egna existensen. Trots utmattande resor visar sig odödligheten vara omöjlig att uppnå, vilket leder till en sorts försoning hos Gilgamesh. När han mot slutet av eposet återvänder till sin hemstad säger han stolt till sin följeslagare: ”Gå upp på Uruks murar, vandra runt! Inspektera grunden, granska murverket!” Det är inte bara till Uruk Gilgamesh återvänder, utan också till sitt eget liv – det enda han har.Knut Tallqvists första svenska översättning av eposet publicerades 1945 och finns fortfarande tillgänglig. 2001 kom Lennart Warrings och Taina Kantolas betydligt mer omfattande översättning där forskningen fyllt igen en hel del luckor. Fortfarande saknas dock så många rader och avsnitt att det ibland känns som att lyssna till någon som talar högt och fragmentariskt i sömnen under en feberyra.Ett forskningsprojekt försöker nu med AI:s hjälp fylla de resterande luckorna utifrån den omfattande databasen Fragmentarium som översätter babyloniska fragment. Är vi alltså på väg mot den fullständiga versionen av Gilgamesheposet? Och varför längtar jag inte efter att arbetet ska slutföras? Jag minns något jag såg i en skranglig tågvagn mellan den grekiska hamnstaden Pireus och Aten för några år sedan. Snett mitt emot mig satt en kvinna i shorts. På sitt ena lår hade hon tatuerat en kort fras på engelska: ”Die with …” Det tredje och sista ordet i tatueringen gick inte att urskilja eftersom det täcktes av handväskan hon höll i. Jag brann av nyfikenhet att få veta fortsättningen, men förstod att jag knappast kunde be henne lyfta på handväskan. Min fråga var också Gilgameshs fråga: Hur ska vi dö? Och hur ska vi vara dödliga? I efterhand förstår jag att tatueringen fortfarande verkar i mig just eftersom jag aldrig fick veta fortsättningen på den. På ett liknande sätt är luckorna i eposet förvisso ett hinder. Men samtidigt är det genom ofullständigheten som verket lever vidare och går oss till mötes. Efter att gång på gång läst om Gilgamesheposet tror jag mig nu förstå varför jag inte fullföljde läsningen första gången, och varför jag så tidigt vek ett hundöra i boken. Efter att Gilgamesh och Enkidu drabbat samman och stångats som tjurar i Uruk, omfamnar de varandra och blir vänner. Men Enkidu har svårt att anpassa sig till människornas liv i staden och blir deprimerad. Gilgamesh föreslår då att de ska bege sig till Cederskogen och kämpa mot monstret Humbaba. Det är egentligen ett dumdristigt kamikazeuppdrag. Men vad går upp mot ett omöjligt äventyr för att väcka livsandarna? ”Tag min hand, min vän, låt oss gå tillsammans”, säger Gilgamesh. I det ögonblicket är det som om den uråldriga kilskriften också vänder sig rakt till sin avlägsna läsare och säger: ”Tag min hand, min läsare, låt oss gå tillsammans.” Där vill jag hejda de båda vännerna – under den farliga vandringen mot skogsbrynet med höga cederträd, då mod och rädsla väger lika och striden ännu inte börjat. Lämnar man Gilgamesh och Enkidu där, lämnar man dem aldrig. Henrik Nilssonförfattare och essäist LitteraturGilgamesh-eposet. Översättning Knut Tallqvist (Modernista, 2022).Gilgamesheposet. Översättning Lennart Warring och Taina Kantola (Natur & Kultur, 2001).

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Sveriges krossade Luxemburg och är ett steg närmare EM. Vi snackar utropstecken från samlingen och blickar mot kommande motstånd. Dessutom Ballon d'Or, oljeavtal och Sjögrans nya jobb. Vilka kan sportchefen tänkas ta med till Manchester City? Plockar hon rentav från damallsvenska konkurrenter? Medverkande: Anna Rydén och Saga Fredriksson

Berätta om något spännande som hände dej en gång när du plockade lingon! Eller om annorlunda sätt att äta dem... Hur reagerade du när du kom till Sverige och serverades lingonsylt till köttbullarna? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kanske har du jobbat som lingonplockare och kan berätta om arbetsvillkoren. Eller är du bäruppköpare? Kanske har äldre släktingar berättat om hur viktiga lingonen var för försörjningen när de var barn. Plockar du lingon för naturupplevelsen - som en slags meditation? Och vad gör du sedan med de röda guldet? Vad betyder lingon och lingonsylt för dig? Ring in till Jacke Sjödin på 020 22 10 30 och berätta! Programmet startar ikväll först kl 22.45, men slussen öppnar som vanligt kl 21.00.

Avsnitt 199 sponsras av Yearlingsale.se ∙ Fonderingens pris är uppenbart… ∙ …efter en tung helg för ATG ∙ Halmstads stallbacksdisco ∙ Nurmos vinterträning och 4 års-dominans ∙ Åby har haft över tre år på sig ∙ Så mycket består av ursprungsidén ∙ ATGs Tysklandssatsning ∙ Licensindragningen i praktiken? ∙ Nordströms rimliga byte ∙ Folkets häst …och mycket mer! En podcast från gamblingcabin.se Besök gärna för mer trav och speltips! Gå med i vår Facebookgrupp för gott snack, speltips, tävlingar mm..

Henrik Torehammar och Erik Nilsson möter Staffan Dopping och Cecilia Garme Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Veckans minst deppiga nyheter åker rakt ner i frågesportmixern och du får: veckans Lantzkampen! I lag Svenska Dagbladet har vi Svenska Dagbladet-stjärnorna Henrik Torehammar och Erik Nilsson. De möter Kvartalstjärnan Staffan Dopping och Journalist- och författarstjärnan Cecilia Garme.Plockar unga killar ner valaffischer på Ebba Busch för att hon är för snygg? Hur minns Lenny Kravitz Motala? Vad är en sportpaljett? Vad av ”supa knulla slåss” anser Magaluf-ungdomarna är det lugna alternativet? Vad är egentligen poängen med Prins Harry och luktar Bryssel ”gosigos”?Detta och EUnormt mycket mer i dagens program!Programledare: Annika LantzDomare: Sara LövestamProducent: Rille NerbeTekniker: Jari Hänninen

Har komikern och poddaren Emma Knyckare sjungit ”vem är du, vem är jag, levande charader” på tillkämpad finlandssvenska? Är hon Åhlénsmedlem? Och minns hon alla göteborgska tjackballar och hur de brukade slakna inuti henne?

Hur ser det ut i badrumsskåpen hemma hos Emma och Frida? Det har Emelie Johansson (@hairtalkbyemelie) tagit reda på i sin Youtubeserie. Där kan du nu avnjuta både “I badrumsskåpet med Emma Unckel” och “I badrumsskåpet med Frida Fahrman”. Men även här och nu, i veckans avsnitt av Beauty och Bubblor, så plockar Frida och Emma ut varsitt gäng favoritprodukter från sina badrumsskåp som de berättar allt om.En podd från Aller Media. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur ser det ut i badrumsskåpen hemma hos Emma och Frida? Det har Emelie Johansson (@hairtalkbyemelie) tagit reda på i sin Youtubeserie. Där kan du nu avnjuta både “I badrumsskåpet med Emma Unckel” och “I badrumsskåpet med Frida Fahrman”. Men även här och nu, i veckans avsnitt av Beauty och Bubblor, så plockar Frida och Emma ut varsitt gäng favoritprodukter från sina badrumsskåp som de berättar allt om.En podd från Aller Media. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Plockar du brödkanter eller hungrar du efter hela brödet? Elsbeth Arce från Oasis Ministry predikar. Fredrik Simu tolkar till svenska. Are you reaching for breadcrumbs or do you have a hunger for the whole bread? Elsbeth Arce from Oasis Ministry preaches. Fredrik Simu interprets. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Första rad: Plockar det essentiella UPPLÄSNING: Merima Dizdarevi DIKT: Ur "Långt från ögat långt från hjärtat" av Merima DizdarevićDIKTSAMLING: Långt från ögat, långt från hjärtat (Albert Bonniers förlag 2022)MUSIK: Renaud Garcia-Fons: A chaque instantEXEKUTÖR: Renaud Garcia-Fons, kontrabas, Claire Antonini, luta

Då kom till slut matchen där vi inte fick med oss tre poäng. Den pessimistiskt optimistiska poddtrion diskuterar Hakon, Ondrejka och Alex Portillo. Podden avslutas med Liljebergets låt Cast Away. Lyssna på avsnittet här.

Helgen i Monaco var helt fantastisk och precis som Christofer alltid har sagt så dök Mercedes upp med sidepods! Verstappen vann som vanligt, Alonso tog ett steg närmare förstaplatsen och De Vries lyckades komma i mål före Tsunoda. Allt detta snackar vi om och (väldigt) mycket mer!Support the showSveriges snabbaste F1-podcast!

Tror skådespelaren Johan Rabaeus att ”Masked singer” heter ”Mask singer”? Plockar han svamp med griptång? Och greppar han, när han tar febern i munnen, termometern med pek- och långfinger vilket får konsekvensen att det ser ut som att han röker febertermometern?

Få saker är så höstliga som att gå ut i skogen och plocka svamp. Vad bör man tänka på när man plockar svamp? Anders Dahlberg, som är professor i mykologi och svampforskare på Sveriges Lantbruksuniversitet, säger att det finns upp till hundra riktigt bra matsvampar i Sverige. Han har också skrivit boken “Svamparnas förunderliga liv”, om svampar och svampplockning.I avsnittet berättar han att om du smakar på en giftig svamp så är det vanligtvis inte någon fara om biten är mindre än en sockerbit. Det är faktiskt vanligare att svampplockare mår dåligt av svamp som är ätlig, men som blivit dålig. Svamp som kanske legat länge i en plastpåse och blivit oätlig. Det finns ändå ungefär tio giftiga svampar du ska hålla dig borta från, vit flugsvamp är en av dem.FördjupningDu kan höra en längre intervju med Anders Dahlberg i avsnitt 97 av Vad Vi Vets podd “Perspektiv” som du hittar i din poddapp. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I avsnitt 26 möter ni för tredje gången i podden ölexperten Sanna Lindberg som till vardags skriver om öl i DN och diskuterar öl i TV4 Nyhetsmorgon. Hur ser det svenska julölsutbudet ut? Finns det verkligen ingen barley wine som julöl? Vilken julöl passar bäst till majsgratäng? Är det riskabelt att kalla det julöl? Lanseras julölen för tidigt? Plockar glöggen andelar på julölen? Med den största frågan, har Micael sprungit på handstickade gardiner?Allt detta och mycket mer i avsnitt 26!

Om den tidiga Marvel-floppen “Howard the duck” (1986)- en film som var omtalad på mången skolgård under 80-talet. Vi diskuterar filmens humor, sexuella undertoner och bitvis spektakulära actionscener. Vi som gör podden heter Karsten Karlsson och Henrik Harej. Kontakta oss gärna på: movieboxpod@gmail.com

Poeten Willy Granqvist debuterade 1974, det år han fyllde 26, och gick bort bara tio år senare. Under en tid av isolering har författaren Kristofer Folkhammar funnit gemenskap i Willy Granqvists dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En människa vaknar. Dåsigt frigör han sig från de sammanblandade medvetandenivåerna, och tar sig i vardaglig strävan ut i köket. Han gör frukost. Rester från drömmar tassar som små hundar genom skallen, med kliande nosar. Han försöker samla ihop sig. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Han vill vara en del av världen som pågår där ute. Med sina sociala koder och regler och uppdelningar i ditt och datt. Han skakar ur en duk i slasken. Och i fönsterglaset ser han immiga speglingar av längtan. Genomskinliga händer trevar mot rutan, delar av större sammanhang blåser ihop där och fastnar. Genomlysta. Poeten och radiomannen Willy Granqvists böcker, utgivna under 1970- och 80-talen, präglas av en sorts mjuka eller porösa kollisioner. Mellan nuet och det förflutna. Mellan vardag och metafysik. Texterna präglas av en naturvetenskapligt influerad faktiskhet å ena sidan, och av något vindlande musikaliskt och improviserat å den andra. I sin samtid placerade han sig bland de tidiga, postmodernistiskt influerade poeterna, strax efter 1960- och 70-talens explicit politiska och socialt engagerade poesi. En inte fullt så drastisk Lars Norén. En inte riktigt så patosfyllt vibrerande Göran Sonnevi. Men där någonstans, mellan Norén och Sonnevi i tonen, med stänk av generationskamraten Eva Runefelts sinnliga elegans, och kanske också av den något äldre Anna Rydstedts sätt att få stenar och gräs att ruva på livets bråddjup. Det subjekt, eller den gestalt, som rör sig genom de formmässigt spretiga Granqvistböckerna, verkar ha tappat något. Han verkar i alla fall leta, i själva existensen. Kanske har något hemskt hänt i den barndom som sipprar in i texterna, via tablåer som ibland präglas av brutalt våld, och ibland av en fridfull vila. Alltså, barndomen omväxlande förstådd som total utsatthet, alternativt som en plats där man får vara sig själv och bli lämnad i fred, ungefär. Säkert är i alla fall att det där tappet präglar den strävan efter tillhörighet som finns genomgående hos Willy Granqvist. Som en oupphörlig sträckning. På ett par ställen, i samlingen Kropp (1980) står det, som suckar, "Länge har jag sökt sammanhangen." Ett sökande som kännetecknas av "En skör och förtvivlad saklighet", som det formuleras i samlingen En ängel i vår tid (1976). Jag läser om alla Willy Granqvists böcker, långsamt, under ett år i mitt liv då jag inte får träffa de jag tycker om, hur jag vill. Och inte heller får lära känna nya personer, hur som helst. Mina relationer har sällan känts så laddade som nu. I alla fall inte på ett såhär märkligt, uteblivet, liksom dovt icke-sätt.    Herregud, vad jag längtar efter alla.    Men shit, kommer vi ens känna igen varandra sedan?    Och, åh, vad jag är tacksam, för att jag har en liten flock i isoleringsbubblan. Ett barn och en kille att snubbla över mellan tvättställ och klädhängare.    Men oj, vad kommer hända när vi ska börja vara på hundra olika ställen hela tiden, igen? Ett sådant år går Willy Granqvists texter, som man brukar säga, rakt in, i mig. Även om Granqvists universum är starkt förankrat i en pågående, vanlighetens tickande vardag, lägger det sig som ett skört raster över det utdragna undantag som ett år av social distansering utgör.  Granqvists poetiska forskande i ensamhetens minsta beståndsdelar blir något mycket speciellt att dröja vid, vid sidan av larmen, restriktionerna och kurvorna. Lite som att allt annat tystnar när jag läser. Något vill hela tiden djupare i Willy Granqvists diktning. Något vill så otröstligt gärna förstå, och greppa. En trevande rörelse sjunker. Den andas inåt och nedåt. Genom tidslager och materia. Och här vimlar av stoft och partiklar. Som vore det möjligt att till slut hålla fast och röra vid det mellanmänskliga. "Det måste finnas delar. / Som inte går sönder" står det, återkommande, som ett omkväde, i Kropp. Och det syftar lika mycket på mikrobiologi som drömmen om att verkligen komma nära en annan människa. Att komma innanför skaven och missförstånden. Som vore det möjligt att förstå också bindningar till andra, genom att bryta ner dem till små, små bitar, odelbara korn, hitta ett slags existensens minsta beståndsdelar att lita på. Att borra djupt, för att slutligen slå i, mot en verklig tillit. Ett företag, lika behjärtansvärt, som dömt att misslyckas. Kanske drog Willy Granqvist sitt ömsinta sönderdelande av tillvaron allra längst i just samlingen Kropp. Den reser sig i mitten av författarskapet, som den sjätte av sammanlagt tio böcker. Utgiven 1980 ser den såhär på håll ut som en portal till det decennium, då ordet "kropp" blev ett verkligt modeord i svenskspråkig poesi. Det är Granqvists tätaste bok, skulle jag säga. De smalt satta, kort radbrutna dikterna i Kropp, saknar de första samlingarnas enkla luftighet, men bär inte heller på prosaböckernas, eller de sista tre diktsamlingarnas, häftiga flöden. Den där eruptiva, forsande rörelsen, som nådde sin desperata kulmen i den postumt utgivna, kultförklarade boken Natten (1987). Kropp är också den bok där Granqvist lägger sig närmast idolen Paul Celan, som tillägnas en lyrisk essä, i slutet av boken. De poetiska bilderna är ibland hårt kondenserade. Dödsflingor sugs in i kroppen och gör den skör av dödsljus. Dödsflingor lagras tills de blir kristaller av liv. Sexualiteten tar också plats i Kropp. Emellanåt är den en tillfälligt sammankittande, mänsklig energi. I diktrader som är extatiska och gränsupplösande väller sekreten, munnarna och könen fram, triumfatoriskt. Och i andra fall är åtrån en tom och övergiven plats, där telefonsignalerna går fram och lämnar en avvisad och bortgjord. Blottad. Som ett ensamt, huttrande barn i simhallen. I dessa ödsliga begärsmarker blir också dikten mer avskalad, mer stilla. Påminner mer om de första samlingarnas mjukt trevande enkelhet. Som i slutet av dikten "Sömn av sten", som gestaltar avskedet efter ett träningspass: I duschen kysser jag hastigt din panna. Du fnissar till. Mina darrande händer Försöker omsluta dig. Hinner inte. Efteråt går vi över skogsbacken ner mot Parkeringen. Jag kör dig hem. Du lägger handen mot min axel Innan du försvinner ut. Innanför porten tänder du inte trappljuset, Från gatublänket kan jag omöjligt se dig. Ett stoft av besvikelse faller Som från naturen själv. Är det en bild av att inte se sig själv, och sitt begär, i föreställningen om natur? Som i naturlighet, normalitet, fertilitet, reproduktion? Den samkönade kärlek som anas mellan raderna, omtalas på andra ställen i Willy Granqvists författarskap som "omöjlig". I Kropp fortsätter den att glida undan. Men kanske gör den här, i dikter från 1980, ett slags uppror både mot naturen, och den bestämmande fadersgestalt som återkommande dyker upp. Ett försiktigt och ledset uppror. Vars spröda puls rör sig som partiklar av sorg genom dikterna. En människa vaknar. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Men hejdar sig. Gör det svårt för sig. Vrider och vänder på ditt och datt. Lyckas inte riktigt ta någonting för givet. Plockar isär saker. Och sätter samman en underlig dikt. Kristofer Folkhammar

Med utgångspunkt i dikten Ansiktena, av den polske poeten Adam Zagajewski, vrider och vänder Marie Lundqvist på vad ett ansikte är. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 13 maj 2011. Att se en dikt i ögonen och avläsa den kan vara en alltför överväldigande upplevelse. Att nalkas en människa kan på samma sätt vara förödande. Ens eget jag kan sugas in i en annans kropp och försvinna. Som om man aldrig hade funnits. Det är därför blyghet, hur kamouflerad den än är, är en överlevnadsstrategi. Adam Zagajewskis dikt Ansiktena är inte blyg. I alla fall inte till en början. Det finns ett jag i den, ett jag med lysten blick. En erövrarblick. Alla dessa ansikten. Hur ska de bli mina? Så här låter första strofen i dikten: Om kvällen på torget lyste ansiktena på människor jag inte kände. Jag tittade lystet på människoansiktena: de var alla olika, vart och ett sade någonting, förfäktade, skrattade, led. Så långt Adam Zagajewski. Att nudda vid någons ansikte med sin blick är en vardaglig handling som man gör utan att reflektera. Ändå är det sällan man verkligen ser på en annan människa, också sig själv, avsöker anletsdragen som om man trevade sig fram i ett okänt landskap. Om jag rör vid detta landskap med min öppna hand är det antingen en provokation, eller så är det en mycket intim handling, förbehållen älskande och blinda.  Det finns ett ansikte i dikten som vi inte ser. Jagets ansikte. Det som så begärligt betraktar alla dessa andra. Hur ser det ut? Det vet vi inte. Det enda vi vet är att det är ensamt. Därför att ensamheten är en förutsättning för betraktandet. För att se måste man ibland bli ingen. Också för att skriva om det man ser.  Stå där ensam på torget och låta världen filtreras genom en, vara genomsläpplig, inte försöka fånga de bilder som strömmar förbi, men ändå anamma dem, förvandla dem till språk, utan att deras egenart går förlorad. Ibland måste man också blunda för att höra vad som sägs. Alla dessa ansikten i dikten talar. En kakofoni av röster, alla olika. Vart och ett sade någonting, säger dikten. Gör de verkligen det?  Kanske är det den dubbeltydigheten i ordet säger, som svenska språket tillåter, som ger mig det intrycket.  Ett ansikte kan säga mig något också utan att tala.  Ett ansikte kan tala till mig fast det tiger. Ansikte. Jag lyfter upp det välbekanta, nästan triviala ordet ur dikten och smakar på det. Plockar isär dess olika delar. Lägger helt enkelt an siktet in mot det. I Elof Hellquists etymologiska ordbok hittar jag ordet mellan Ansgarius och Ansjovis. Ser att det stammar från lågtyskans ansichte och att det sinne som utgör grunden för det är synen. Påseende och åsyn är besläktade ord.  Ansiktet uppenbarar och avslöjar: känslor, identitet, släktskap. Kanske är det därför vi så ofta döljer det.  Bakom en ansiktsmask kan man råna banker eller leka att man är en annan. Starka sinnesrörelser, det gäller gråt såväl som skratt, medför gärna att man slår händerna för ansiktet.  Bara ljuden tränger ut mellan fingrarna och avslöjar vad som pågår där innanför. Ansikte mot ansikte är ett uttryck som i vår kultur har något rättframt och liksom hederligt över sig.  Men det finns också andra sätt att nalkas en människa. Själv har jag alltid varit lika fascinerad av nackar som av ansikten. Av att betrakta människor bakifrån.  En av mina egna dikter börjar Länge har vi begått misstaget att tro att ingången till en människa sitter på framsidan av ansiktet. Det är nacken som inte blivit öppnad på länge och vars gångjärn nästan rostat sönder som är den verkliga porten (slut på citat) . Blicken bakifrån har ett perspektiv som tillåter ett långsammare närmande.  Inte detta överrumplande nakna ansikte som så beredvilligt ställer sig öppet för omedelbar tolkning. Istället ges utrymme för gissningslekar och oförutsägbarheten får fritt spelrum när föreställningen om en människas fram och baksida inte går ihop. Det långa utsläppta hår som man trodde tillhörde en ung flickas bakhuvud visar sig ha ett ålderstiget rynkat ansikte och det tar en stund tills de båda bilderna flyter ihop till en och samma människa. Ett av ansiktets mest framträdande drag är tidlösheten. När liket av Tollundsmannen, det som så mirakulöst bevarats i den jylländska mossan, blev funnet i maj 1950, trodde man att det rörde sig om ett nyligen begånget mord. Ingenting i mannens välbevarade anletsdrag skvallrade om att det i själva verket handlade om en kropp som dödats genom hängning omkring 300 år före Kristus. Också med slutna ögon och med varje erfaren och knivskarp rynka talar detta ansikte till oss idag, som om det  tillhörde någon av dem som med Tranströmers ord har spända anletsdrag / som om de låg i hård träning för evigheten. Häromåret i Paris köade jag länge i duggregnet för att komma in och se på en utställning med Tizians porträtt. Jag minns att det var mycket mörkt där inne i salarna, och kallt från den utomhusliga fukten som lagt sig över mitt hår och mina axlar.  När mina ögon vande sig vid mörkret var det som om porträtten börjar lysa av sig själva: huden, ögonen, det blanka håret, sammetskläderna, allt det där som skapats av hårfina penseldrag kom mig till mötes med en ljusstyrka som bländade mig. Hur kunde ett målat ansikte från 1500-talet förefalla så mycket mer levande än de verkligt levande ansikten hos besökarna som omgav mig i dessa salar? En annan gång i den lilla bokhandeln The Corner Bookshop,  högt upp på Madison Avenue i New York, hittade jag en bok jag inte kunde låta bli att bläddra i: Fair face av den nederländske fotografen Koos Breukel.  Omslaget, en bild tagen år 2004, visade en ung pojke, Maarten med hög panna,  smala ögon, fylliga läppar, luggen klippt alldeles intill hårfästet. Nästa dag besökte jag en utställning med renässansmålningar.  Stannade framför en florentinsk konstnär Agnolo di Cosimo,  som vid 1500-talets mitt målade ett porträtt av en ung man, klädd i svart väst med trådklädda knappar. Intill målningen stod det att hans namn var Ludovico Capponi.  Jag visste inte vad jag skulle tro. Han var till förblandning lik Maarten, den unge man jag nyss hade sett på det nutida fotografiet. Samma höga panna, samma amorbåge, samma veka haka och en smula undflyende blick.  Kan ett ansikte gå igen, upprepa sig genom seklen, överbrygga tid och rum genom sin nästan retfulla spegling? Tillbaka till Adam Zagajewskis dikt: Jag tänkte att en stad byggs inte av hus, inte av torg, boulevarder, parker, breda gator, utan av ansikten flammande som lyktor, som brännare i händerna på svetsare, vilka på natten i moln av gnistor reparerar järn. I diktens andra strof har ansiktena tagit över. Också så fasta, orubbliga och bestående värden som hus, torg, boulevarder och gator har förvandlats, lösts upp i sina beståndsdelar och består nu av dessa ansikten. En stad, byggd av mänsklig materia där speglingarna skapar oräkneliga facetter. De ansikten som lyste i första strofen har nu börjat flamma. Som om språkets vindil gett dem syre. En flammande låga kan lätt slockna. Eller så kan den sätta eld på allting. I diktens två sista rader går det plötsligt mycket fort. Dikten antar den förtärande hastighet som är eldens. Ansiktets flamma, ännu instängd och kontrollerad bakom lyktans glas, förvandlas till ett verktyg, eller ett vapen om man så vill: en brännare, i händerna på en svetsare och jag minns plötsligt hur jag som barn alltid stod som fastfrusen på gatan när jag gick förbi en byggarbetsplats och såg en svetsare i arbete. Lika vettskrämd som fascinerad stod jag där.  Stirrade på mannen med det sotiga visiret nedfällt framför ansiktet och armarna förlängda till en eldstråle. Den som i mötet med materien förvandlades till en gnistrande stjärnhimmel som föll ner framför mina fötter och slocknade. All denna eldkraft som krävdes för att löda samman eller skära isär. Vilka är då dessa diktens svetsare som i moln av gnistor reparerar järn? De som har makten att omvandla ansikten till eld. Det säger inte dikten. Men kanske säger den något om den barnsliga hänförelsen inför ett gnistregn och om kraften hos ett ansikte, som också sönderbränt och splittrat, kan brukas för att reparera järn. Marie Lundquist, poet och översättare

[data transfer] [output message] Kronologisk ordning: uppdragets dag [4]. Seismisk aktivitet, lågt utslag på richterskalan. Alias inkognito potentiellt komprometterad. Lumenväxlingar detekterade med kraftiga brott i vågorna. Förhöjda nivåer av [tidscirkulerande partiklar], både från platsen och från subjekt 'E' och 'J'. CERES strömmar kontinuerlig data från området. Plockar upp kol-14 analys från livsduglig individ. Resultat: åtskilliga miljoner år gammal. Känner viss koppling mellan individen och subjekt 'J'. Närmre analys nödvändig. Bioscannern antyder viss diskrepans mellan områdets djurliv och systemets historiska databas kring flora och fauna. Oanad mutation tycks förekomma till hög grad. Mer analys nödvändig. Förhöjda stressvärden hos huvudoperatören indikerar att en vilopaus är nödvändig. Analys över närområdet tyder på förhöjda feromon- och adrenalinnivåer inom vissa individer. Situationen bedöms [säkerhetskritisk] inom farozonen. [rebuilding file system] [storing file] [data lost]

Rörelserna är fortsatt stora på världens börser och "kampen" mellan värde- och tillväxtaktier fortsätter. Läget är svåranalyserat men vi försöker bena ut det så gott det går. Mycket fokus på ränta vs värderingar. Vi pratar också SBB och de olika analyser som verkar finnas kring bolaget. Vissa säger sälj, vissa skriker köp. Vi går även igenom några av våra portföljinnehav i våra Aktiespararna-portföljer.

Helsingborgs IF mot IFK Göteborg i den fjärde matchen från slutet – HIF-podden går all in på att prata om säsongens största ångestmatch för storklubbarna. Varberg, IFK Göteborg, Falkenberg, HIF och Kalmar – kvintetten ligger inom ett sjupoängsintervall med fyra matcher kvar att spela. Plockar man bort Varberg är det så lite som tre poäng mellan Göteborg, just nu på säker mark, och jumbon Kalmar. HIF, på nedflyttningsplats, är näst sist och har två poäng upp till Göteborg. På söndag möts de båda storklubbarna i det som måste betraktas som säsongens hittills största ångestladdade match. Dess betydelse talar för sig själv när båda krigar om att undvika nedflyttning och när allsvenskan är inne på upploppet. Vi går igenom allt inför stormatchen i tabellens bottenskikt och pratar form, speltendenser, kulturbärare, hemma/bortaplansstatistik och resonerar kring kvintettens återstående spelprogram. Vilket lag har det svårast? Vilket lag har det minst svårt? Dessutom en längre intervju med kulturbäraren Andreas Landgren som ju också är en av få i dagens HIF som var med om den så smärtsamma degraderingen 2016. Välkomna att lyssna!

Jesper Bengtsson gästar tjejerna och dagens ämne är givet Paradise Hotel. Han ger en ny syn på wolfpack, varför han höjde rösten på Camilla och chocken när Nina klev in på hotellet. Jesper har varit med de två senaste säsongerna, och i den aktuella har han sin vapendragare vid sin sida som enligt Jesper ”plockar fram djävulen ur honom”. Vem är egentligen Jesper hemma i Sverige Instagram: Hannabodelson Idaasperud Podcast.Spillthetea Kontakt: Podcast.spillthetea@gmail.com

Det luktar barr, blöta svampar och storstövlar i kvällens Karlavagnen när vi pratar om skogen. Är det där du hämtar kraft eller har din arbetsplats? Eller är den bara mörk och otäck? Alla känslor får plats i kvällens program. Det går åt skogen i kvällens Karlavagnen. Vi ska nämligen prata om just skogen och ta oss ut till slingrande stigar, vajande träd och virvlande bäckar. Plockar du svamp eller bär, motionerar du, jobbar du eller kanske bor du ute i skogen? Ja, vi undrar helt enkelt vad skogen betyder för dig? I Karlavagnen fredag med Lars Svan så får du följa med ut i skogen och höra vad den betyder för människor och vad man gör där. Ring in och berätta om din relation till den djupa, grönskande, härliga eller otäcka skogen. 099-110 90 är numret till telefonslussen som öppnar klockan 21. Vill du hellre mejla redaktionen så gör du det på karlavagnen@sverigesradio.se

Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. 16På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? 17Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. 18Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. 19Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. 20På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.21Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. 22På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ 23Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’Matt 7:15-23 (Bibel 2000)Marie Ek Lipanovskahttp://www.marieeklipanovska.se

Vid den tiden sade Jesus till sina lärjungar: »Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? Så bär varje gott träd bra frukt, men ett […]

City plockar planenligt hem trippeln i England med fruktansvärd bravur, är det det mest dominanta vi sett i en FA-cup final? Självfallet pratar vi också om att Fotbollsmåndags gullegris Monaco håller sig kvar i Ligue 1. SKÖNT säger vi.

Toppkandidaterna har precis mötts i Ekots slutdebatt inför EU-valet men har väljarna blivit så mycket klokare? Partiernas toppkandidater har debatterat klimat, migration och EU:s framtid i Ekots slutdebatt men som väljare återstår sannolikt ett par frågetecken. I den här extrapodden som spelades in direkt efter debatten så försöker vi reda ut innehållet i kandidaternas budskap och summera budskapen i EU-valrörelsen 2019. Medverkande: Susanne Palme, Ylva Elvis Nilsson och Henrik Torehammar Programledare: Caroline Salzinger Producent: Björn Barr

Daniel Domeij och Calle Törnqvist. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi träffar en gammal Vilse-favorit fjällräddaren Niklas Holmedahl och pratar om vad man ska göra för att inte bli räddad av Niklas eller någon av hans kollegor på Fjällräddningen. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Avsnitt 37: Förlagspodden får anledning att fundera över hur vi uttrycker oss, i synnerhet journalisten. Vi pratar med Anders Gustavsson och Unn Palm om trender och nya titlar på årets bokmässa i Frankfurt och vi får en intervju med mässans vd Jürgen Boos om vilken roll Frankfurtmässan vill spela i omvärlden. Kanske har vi hittat den första konkreta detaljen som visar att Amazon är på väg in i Sverige? Hur som helst är det för roligt för att inte berätta om. Förläggaren överraskar, som vanligt, journalisten med små detaljer ur vardagslivet. Han lyssnar inte på ljudböcker på samma sätt som alla andra. Man han vill inte ha efterföljare det kan, visar det sig, skada ekonomin om inget annat. Slutligen hyllar vi Filters genomlysning av en bästsäljare med tveksamma idéer.   Innehåll: 00 27 – Gjorde vi Piratförlaget orätt? 04 55 – Summering av Frankfurts bokmässa 21 06 – Amazonanställd spiller bönorna? 23 13 – Hur man undviker banaliteter när man lyssnar på ljudböcker 26 31 – Spaning på en tvivelaktig bästsäljare

Berth och jag samtalar om andlig klarsyn i samhället, i politiken, i kyrkan och för egen personlig del. Hur urskiljer vi vad vi ska lyssna till? Är vi medvetna om den dolda rösten i bakgrunden? Vem är den falska profeten? Vi samtalar om Donald Trump, Facebook, att bli fri från medberoende och om att leva genomsyrad av kärlek och bära god frukt.Dagens evangelium:Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. 16På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? 17Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. 18Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. 19Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. 20På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.21Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.Matt 7:15-21 (Bibel 2000)Mer om Gud och mig: http://www.marieeklipanovska.se

Vem äger dina ägodelar? --- Send in a voice message: https://anchor.fm/ensakidag/message

Tack för allt, Bambuser. I kiss you. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/ensakidag/message

Har du koll på konjunkturen? Chefekonom Annika Winsth plockar ut det viktigaste ur senaste konjunkturrapporten. Disclaimer All opinions and estimates in this podcast are, regardless of source, given in good faith, and may only be valid as of the stated publication date and are subject to change without notice. The podcast is intended only to provide general and preliminary information to investors and shall not be construed as the basis for any investment decision. This publication or report has been prepared by Nordea Markets as general information for private use of investors to whom the publication or report has been distributed, but it is not intended as a personal recommendation of particular financial instruments or strategies and thus it does not provide individually tailored investment advice, and does not take into account the individual investor’s particular financial situation, existing holdings or liabilities, investment knowledge and experience, investment objective and horizon or risk profile and preferences. The investor must particularly ensure the suitability of an investment as regards his/her financial and fiscal situation and investment objectives. The investor bears the risk of losses in connection with an investment. Before acting on any information in this publication or report, it is recommendable to consult one’s financial advisor.

"Absolutely Fabulous - The Movie" är filmversionen av tv-serien. P1 Kulturs Roger Wilson reder ut hur den står sig idag, bilden den ger av modebranschen och tittar närmare på genren spinoff-filmer. Idag det premiär för  "Absolutely Fabulous - The Movie"- långfilmsversionen av tv-serien som drog igång i Storbritannien 1992 och som återkommit med ojämna mellanrum. I Sverige går serien under namnet "Helt hysteriskt". I centrum står Patsy och Edina (Joanna Lumley och Jennifer Saunders), två kvinnor som fulländat en förmåga att dra in massor av pengar på att göra så lite som möjligt på jobben inom modeindustrin. Damernas Världs Chefredaktör Martina Bonnier redde ut hur deras bild av modevärlden stämmer i filmen och serien.P1 Kulturs Roger Wilson bjöd även in Karin Svensson, frilansande filmskribent och recensent och Jenny Teleman, från Kulturredaktionen, för att reda ut hur bra filmen är och hur rollfigurernas utveckling sett ut under åren. De fördjupar sig även i den ganska sällan uppmärksammade genre som filmen tillhör: spinoff-filmen och ger sig i kast med frågor som hur populära fungerar rollfigurer på vita duken i osmickrande närbilder, vad en älskad tv-serie kan göra för att lyckas och vad som händer när tv är hetare film.Lyssna på hela fredagens P1 Kultur med Roger Wilson här

Det är kallt, bottenlöst och farligt. Från dinglande i en trång glaciärspricka där man knappt vågar andas. Till snövidden där fantasimonster stryper sinnet. Och så läskiga grodor på hjortronmyren. I Fjällradio! hörs reportage om vardagen i höstfjällen med röster från vidden, cykelsadeln, ripvidet och glaciärsprickan. Med människor som har fjällen i sina ådror.fjallradion@sr.se

Stefan Ladhe och Thomas Magnusson samtalar om målvaktsspel i ishockey. I veckans avsnitt pratar de om de landslag som är och har varit igång, om SHL, Kanandensisk målvaktsutbildning, utrustning och veckans tips! Välkommen!

Stefan Ladhe och Thomas Magnusson samtalar om målvaktsspel i ishockey. I veckans avsnitt pratar de om de landslag som är och har varit igång, om SHL, Kanandensisk målvaktsutbildning, utrustning och veckans tips! Välkommen!