Podcasts about tunstr

Regissören Linus Tunström har gjort teater av sin far Göran Tunströms roman Juloratoriet från 1983 en familjeberättelse där relationen mellan just fäder och söner står i fokus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I ”Juloratoriet” möter vi Aron som förlorar sin älskade fru och till sist sig själv. Vi möter sonen Sidner som själv fråntas möjligheten att vara en närvarande far, och som skriver för att inte tappa förståndet.Nu har Göran Tunströms roman blivit teater på Dramaten – regisserad av hans egen son.Linus Tunström är gäst i P1 Kultur.

Novellprisvinnaren gästar P1 Kultur! Dessutom: Linus Tunström regisserar Juloratoriet på Dramaten efter pappa Görans roman. Och vad blev efterspelet till Grammisgalan? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. LINUS TUNSTRÖM OM ATT GÖRA TEATER AV SIN FARS ROMAN ”JULORATORIET”I helgen var det premiär för ”Juloratoriet” på Dramaten. Regissör är Linus Tunström som alltså gjort teater av sin far Göran Tunströms älskade roman från 1983. En familjeberättelse som tar avstamp i Sunne i Värmland och spänner över tre generationer och två världsdelar – med relationen mellan fäder och söner i fokus. Linus Tunström är gäst i P1 Kultur.EFTERSPELET TILL GRAMMISGALAN – UPPROP FÖR REPLOKALERNAS ÖVERLEVNADI ett pressmeddelande från Studieförbunden aviseras att en tredjedel av Sveriges replokaler försvinner och närmare 20 000 ungdomar förlorar sin kreativa fristad, till följd av nedskärningarna till studieförbunden. På Grammisgalan sjösattes en ”räddningskampanj” via en film av Jonas Åkerlund. Kulturnytts musikreporter Tanja Ulriksson vet mer.ANDREA ARNOLD OM BIOAKTUELLA DRAMAT ”BIRD”Möt Andrea Arnold (”Fish tank”) som regisserat dramat ”Bird” om 12-åriga Bailey som bor med sin opålitliga pappa Bug och sin halvbror Hunter i en husockupation i norra Kent. Men plötsligt dyker en mystisk man upp i ett grönområde. Han kallar sig Bird. P1 Kulturs Emma Engström har intervjuat Andrea Arnold.FILMTIPSET: INDISKA DRAMAT ”ALL WE IMAGINE AS LIGHT”På filmfestivalen i Cannes tog ”All we imagine as light” av regissören Payal Kapadia hem priset Grand Prix du Jury, festivalens andraplats efter Guldpalmen. Det är ett romantiskt vardagsdrama om sjuksystrar i Mumbai - och deras relationer.KLASSIKERN: ”ATT HA OCH INTE HA” – BACALL OCH BOGART TROLLBINDERLauren Bacall och Humphrey Bogart möttes för första gången på vita duken i ”Att ha och inte ha” från 1944. Gnistorna flög rakt in i verkligheten - de blev ett par och filmhistoria skrevs. Kulturjournalisten Jenny Aschenbrenner djupdyker tillsammans med filmvetaren Stefan Ramqvist i regissörens Howard Hawkes klassiska filmatisering av Ernest Hemingways roman.Programledare: Lisa BergströmProducent: Henrik Arvidsson

Vi blickar tillbaka över hösten och bjuder på några pärlor från Lundströmsstudion, ni hör bland andra guldkorn med Bruno K Öijer, Martin Gelin och Cecilia Hansson. Presentatör: Märta Myrstener. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Lundströms Bokradio återvänder vi till några av de samtal och möten som Marie Lundström haft med författare och poeter under hösten. Först ut är ett smakprov från poeten Bruno K Öijer, som kom till oss och läste sju dikter från sin senaste, hans första på tio år, diktsamling Växla ringar med mörkret. Ni hör även en del av samtalet med författaren och journalisten Martin Gelin, som i höst släppte boken Imorgon är är jag långt härifrån. I den skildrar han sitt beslut att lämna New York efter 23 år i USA.I programmet hör ni även en del av samtalet kring temat på Bokmässan, Sapmí. Författarna Elin Anna Labba, Ann-Helén Laestadius, samt konstnären Britta Marakatt-Labba, besökte studion för ett samtal om samisk litteratur och de samiska böcker som har betytt mest för dem. Andra guldkorn ni hör från hösten: Cecilia Hansson som kom och pratade om sin bok Kafkalungan, Mattias Timander om sin hyllade debutroman Din vilja sitter i skogen, och inledningen av bokcirkeln radarparet Marie Göranzon och Olof Wretling, som under tre veckors tid läste Göran Tunströms klassiska roman Juloratoriet. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell Presentatör och ljuddesign: Märta Myrstener

Final i bokcirkeln med radarparet Olof Wretling och Marie Göranzon där vi under tre veckors tid har läst Juloratoriet, Göran Tunströms hyllade och prisade roman från 1983. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Författaren Göran Tunström levde mellan 1937 och 2000 och var en hyllad författare under sin tid. I romanen Juloratoriet rör vi oss i 1930-talet fram till vår samtid, genom tre generationer i Värmland runt Sunne. I den sista tredjedelen av boken följer vi Sidner, Arons och Solveigs son, som skriver och tänker i sin egen dagbok ”Om smekningar”, som han riktar till sin son Victor Udde. Modern Fanny Udde vill inte att Sidner ska ha någon kontakt med sonen Victor, då hon vill ha pojken helt för sig själv. Så småningom blir Sidner inlagd på mentalsjukhus. Men med tiden blir han utskriven och bestämmer sig för att åka till Nya Zeeland, för att träffa pappa Arons brevvän Tessa, som fadern aldrig fick möta.Tillsammans med skådespelaren Marie Göranzon och Olof Wretling, skådespelare, komiker och författare, går vi i mål med Göran Tunströms Juloratoriet. En berättelse som handlar en hel del om sorg och sorg gör med oss, om galenskap, gränslöshet och sökandet efter äkta kärlek.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell Ljuddesign: Märta Myrstener

Andra avsnittet av tre i Lundströms Bokcirkel med duon Marie Göranzon och Olof Wretling som har läst romanklassikern Juloratoriet av Göran Tunström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skådespelaren Marie Göranzon och Olof Wretling, skådespelare, komiker och författare, fortsätter sin läsning av romanen Juloratoriet (1983) skriven av Göran Tunström. Han levde mellan 1937 och 2000 och var uppvuxen i värmländska Sunne där många av hans berättelser utspelar sig. Boken har sitt namn efter det musikaliska verk som Johan Sebastian Bach skrev 1734.Till andra delen har följande hänt: Mamma Solveig, med kyrkokörens vackraste stämma, har dött och lämnat efter sig två barn, Sidner och Eva-Liisa, och en sörjande änkling, Aron. Aron jobbar som vaktmästare på hotellet i Sunne. Sonen Sidner med kompisen Splendid försöker få upp Aron ur sorgen. I Sunne amatörsändarsällskap, där Aron är medlem, får man en dag via radion långväga kontakt från Nya Zeeland. Det är fårfarmaren Robert med sin syster Tessa. I den andra delen av boken kommer komikern och filmskådespelaren Fridolf Rhudin på ett hemligt besök i Sunne. Sidner, som nu blivit en ung man, har sitt första möte med Fanny Udde i hennes manufakturaffär.Till andra träffen har vi läst fram till avsnittet ”Om Smekningar”.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell Ljuddesign: Märta Myrstener

Första avsnittet av tre i Lundströms Bokcirkel med radarparet Marie Göranzon och Olof Wretling som har läst Göran Tunströms romanklassiker Juloratoriet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Skådespelaren Marie Göranzon och Olof Wretling, skådespelare, komiker och författare, är tillbaka i en ny tredelad bokcirkel. Denna gång läser de romanen Juloratoriet (1983) skriven av Göran Tunström. Han levde mellan 1937 och 2000 och var själv uppvuxen i värmländska Sunne där många av hans berättelser utspelar sig. Boken har sitt namn efter det musikaliska verk som Johan Sebastian Bach skrev 1734.Romanen skildrar tre generationen och börjar med att en man som heter Victor Udde anländer till ett hotell i Sunne, platsen där han en gång växt upp. Vid kyrkan stöter han ihop med Egil Esping som arbetar på kyrkogården, och som Victor känner från barndomen. Efter den inledningen går berättelsen bakåt i tiden, till 1930-talet och vi lär känna Aron som är gift med Solveig, de har barnen Eva-Liisa och Sidner som vid den här tidpunkten är tolv år.Till första träffen har vi läst fram till kapitlet som börjar med orden: ”Resan till Torsby grävde djupt i Arons självförtroende”. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell Ljuddesign: Märta Myrstener

AVISO LEGAL: Los cuentos, poemas, fragmentos de novelas, ensayos y todo contenido literario que aparece en Crónicas Lunares di Sun podrían estar protegidos por derecho de autor (copyright). Si por alguna razón los propietarios no están conformes con el uso de ellos por favor escribirnos al correo electrónico ⁠cronicaslunares.sun@hotmail.com⁠ y nos encargaremos de borrarlo inmediatamente.  Si te gusta lo que escuchas y deseas apoyarnos puedes dejar tu donación en PayPal, ahí nos encuentras como @IrvingSun  https://paypal.me/IrvingSun?country.x=MX&locale.x=es_XC 

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men ruvar på oupptäckta hemligheter. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i dikten och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i oktober 2018. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva ”fågel”. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått ”gråsparv” eller ”pilfink” i stället för ”grå liten fågel” i en av hans allra mest mest älskade dikter. ”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. ” Så börjar Nils Ferlins dikt ”Inte ens” i samlingen ”Goggles” som gavs ut 1938. Frasen ”inte ens en grå liten fågel” är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen ”inte ens en pilfink”. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer. Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok ”Fåglar i svensk poesi”. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till ”Den döda fågeln”. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor – och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central. Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. ”Ingen annan poet har så många fågelarter som han” konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis ”förfåglades”. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel – varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger ”en grå liten fågel” tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger ”pilfink” ”gråsparv” eller ”lövsångare” har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i ”Fåglar i svensk poesi”. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt ”Världskråkan” gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som ”hård och grå som en dammig sko”, Staffan Söderblom har kallat henne ”landskapets gånggärn” – hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Fulvio Ferrari"Breve è la vita di tutto quel che arde"Stig DagermanIperborea https://iperborea.comPer la prima volta tradotta in italiano, un'antologia che dà conto di circa dieci anni di attività poetica di Stig Dagerman. «Un giorno all'anno si dovrebbe immaginare / la morte chiusa in una scatoletta bianca. / A nessuna illusione si dovrebbe rinunciare, / nessuno morrebbe per quattro dollari in banca. // (…) Nessuno vien bruciato all'improvviso / e nessuno per strada ha da crepare. / Certo, è menzogna, son del vostro avviso. / Dico soltanto: Possiamo immaginare.» Stig Dagerman espresse anche in versi la vicinanza agli ultimi e l'umanesimo dolente che in una continua tensione tra speranza e disincanto attraversano la sua multiforme opera in prosa. Negli anni 1944-47 e 1950-54, fino al giorno prima di morire, scrisse per il giornale anarchico Arbetaren oltre 1300 dagsedlar, poesie satiriche a commento della cronaca politica e sociale che con il loro tono diretto contribuirono a fare di Dagerman un riferimento identitario per i giovani libertari della sua generazione. Il metro è per lo più tradizionale, quasi da filastrocca, ma la giocosità della rima e del ritmo potenzia per contrasto la durezza dei contenuti: gli accordi della «democratica» Svezia con la Spagna di Franco, i senzatetto di Stoccolma lasciati al freddo, i bambini armati per combattere le guerre dei grandi. Ai brevi componimenti di denuncia, questo volume affianca una scelta di versi in cui la forma irregolare insieme alla riflessione sulla condizione umana, pur sempre intrecciata all'impegno politico, avvicina l'autore alle avanguardie internazionali e ben accoglie simboli e metafore della sua narrativa. Una lettura toccante che aggiunge un tassello significativo al ritratto di uno sperimentatore instancabile al quale ancora oggi s'ispirano scrittori, giornalisti e musicisti di tutta Europa.Fulvio Ferrari (Milano, 1955), professore ordinario di Filologia germanica all'Università di Trento, è traduttore dal tedesco, dalle lingue scandinave (svedese, norvegese, danese e islandese) e dal nederlandese dagli anni Ottanta. Laureato in Lettere moderne presso la Facoltà di Lettere e Filosofia dell'Università degli Studi di Torino, ha frequentato corsi di Lingua nederlandese e Lingue e Letterature scandinave all'Università degli Studi di Milano. Collabora con diverse case editrici, per le quali ha tradotto classici e premi Nobel, come pure voci di punta della narrativa contemporanea, tra cui – oltre a Stig Dagerman – Pär Lagerkvist, Cees Nooteboom, Knut Hamsun, Hans Christian Branner, Torgny Lindgren, Göran Tunström, Fredrik Sjöberg, Gerard Reve e le antiche saghe islandesi. Nel giugno 2016 gli è stato assegnato il Premio Gregor von Rezzori per la migliore opera di traduzione italiana.Stig DagermanAnarchico lucido e appassionato incapace di accontentarsi di verità ricevute, militante sempre in difesa degli umiliati, degli offesi e dell'inviolabilità dell'individuo, Dagerman appartiene alla famiglia dei Kafka e dei Camus e resta nella letteratura svedese una figura culto che non si smette mai di rileggere e riscoprire. Segnato da una drammatica infanzia, intraprende molto giovane una folgorante carriera letteraria bruscamente interrotta dalla tragica morte, lasciando quattro romanzi, quattro drammi, poesie, racconti e articoli che continuano a essere tradotti e ristampati. Iperborea ha pubblicato Il nostro bisogno di consolazione, Il viaggiatore, Bambino bruciato, I giochi della notte, Perché i bambini devono ubbidire?, La politica dell'impossibile, Autunno tedesco e Il serpente.IL POSTO DELLE PAROLEAscoltare fa Pensarehttps://ilpostodelleparole.it

Varför handlar politiken mer om Sverigedemokraterna än om den höga arbetslösheten? Hur hållfasta är de nya politiska blocken? Och hur stor är sannolikheten för en vänstersväng med växande offentlig sektor och höjda skatter i pandemipolitikens spår? I säsongsfinalen av Studio Axess diskuterar Annika Borg och Martin Tunström, politiska chefredaktörer i nättidningen Bulletin respektive Barometern, det politiska läget med programledaren PJ Anders Linder.

di Matteo B. Bianchi | In questa puntata andiamo al mare, sulla splendida isola di Procida dove Natalia Ambrosini ci parla della libreria Nutrimenti. Usciamo poi dalla coda lunga di traduttori specializzati in area anglofona per conoscere Fulvio Ferrari, professore e traduttore di lingue germaniche e del nord Europa. Infine, lo scrittore Piersandro Pallavicini ci dà il suo personale consiglio di lettura. -Libri citati in questa puntataL'ARTE DI LEGARE LE PERSONE di Paolo Milone, EinaudiL'ACQUA DEL LAGO NON È MAI DOLCE di Giulia Caminito, BompianiCAPANNONE N.8 di Deb Olin Unferth, SURLa libraia Natalia Ambrosini della libreria Nutrimenti di Procida ha consigliato:BERTA ISLA di Javier Marías, EinaudiTUTTO SARÀ PERFETTO di Lorenzo Marone, FeltrinelliLA PICCOLA CONFORMISTA di Ingrid Seymann, SellerioIl traduttore Fulvio Ferrari consiglia:IL SERPENTE di Stig Dagerman, IperboreaORATORIO DI NATALE di Göran Tunström, IperboreaInfine, lo scrittore Piersandro Pallavicini ci ha suggerito: LA ZATTERA ASTRONOMICA di Giulia Bignami, La Nave Di Teseo

Anders lajvar Rolle Nilsson och upptäcker sporten ishockey. Johan läser Mutumbaboken och funderar över måltorkor. Dessutom: Göran Tunström, Brolins ”frågesport” för Statoil, allsvensk depression, Kevin Campbells registreringsskylt, Alan Smith, före och efter Tomas Sandströms mål i Wien och Martin Dahlins självklara sätt att säga: ”Mål? Jawohl!”

Anders lajvar Rolle Nilsson och upptäcker sporten ishockey. Johan läser Mutumbaboken och funderar över måltorkor. Dessutom: Göran Tunström, Brolins ”frågesport” för Statoil, allsvensk depression, Kevin Campbells registreringsskylt, Alan Smith, före och efter Tomas Sandströms mål i Wien och Martin Dahlins självklara sätt att säga: ”Mål? Jawohl!”

När serietecknaren Olivia Skoglund började fundera över sin egen könstillhörighet, märkte hon en lucka i det svenska kulturutbudet. Hon bestämde sig för att fylla den. Serieromanen "Nästan i mål! En komisk transition" utspelar sig på divanen hos en psykolog, där tecknarens alter ego reflekterar över vardagen som transkvinna. Möt Malmöbaserade Olivia Skoglund som berättar om varför hon ville skildra den utdragna process som en könstransition innebär - och hur serieritandet och den egna transitionen kom att gå hand i hand. HUR MÄRKS VÄRMLANDS LITTERATURTRADITION IDAG? Få landskap har så stolta litterära traditioner som Värmland. Lagerlöf, Ferlin och Fröding, Göran Tunström och Lars Andersson - för att inte tala om Geijer och Tegnér. Men hur står det till idag? Är stoltheten fortfarande intakt? Lars Hermansson tar med oss till Karlstad för att ställa den frågan till poeten Linus Gårdfeldt. NONSENSDIKT SOM GER LIVET MENING Som författare och översättare har Isabella Nilsson främst ägnat sig rent bokstavligt åt meningslösheter: rim, ramsor och tramsigt ordtrixande. Hennes nya bok är en berättelse om hur nonsens kan ge mening - och hur trams och rimmad vers kan rädda liv. Kulturredaktionens Eskil Krogh Larsson åkte till Skövde för att träffa Prinsessan av Nonsens. Programledare: Sofia Strandberg Producent: Karin Arbsjö

Få landskap har så stolta litterära traditioner som Värmland. Men hur står det till idag med landskapets litterära identitet? En nobelpristagare i Selma Lagerlöf, folkkära poeter som Ferlin och Fröding och stora berättare som Göran Tunström och Lars Andersson. För att inte tala om Geijer och Tegnér. Värmland vilar under ett tungt litterärt arv. Men hur står det till idag? Är stoltheten fortfarande intakt? Reporter Lars Hermansson reste till Karlstad för att träffa poeten Linus Gårdfeldt, född och uppvuxen i Kristinehamn och Karlstad och nu, sedan fem år tillbaka, boende i den gamla hemstaden.

Få landskap har så stolta litterära traditioner som Värmland. Men hur står det till idag med landskapets litterära identitet? En nobelpristagare i Selma Lagerlöf, folkkära poeter som Ferlin och Fröding och stora berättare som Göran Tunström och Lars Andersson. För att inte tala om Geijer och Tegnér. Värmland vilar under ett tungt litterärt arv. Men hur står det till idag? Är stoltheten fortfarande intakt? Reporter Lars Hermansson reste till Karlstad för att träffa poeten Linus Gårdfeldt, född och uppvuxen i Kristinehamn och Karlstad och nu, sedan fem år tillbaka, boende i den gamla hemstaden.

1a rad: Sången kom, och sången slog mig med häpnad. Uppläsning: Etienne Glaser Diktsamling: "Försök med ett århundrade", Bonniers, 2015 MUSIK Sergej Prokofjev: Lento ma non troppo ur Fem melodier EXEKUTÖR Alina Ibragimova, violin och Steven Osborne, piano

Lena Cronqvist har sedan 1960-talet behandlat personliga och känsliga frågor med sitt måleri. Sjukdom, död och saknad går som röda trådar genom konstnärskapet men också frigörelse, humor och kärlek. Ett av Lena Cronqvists mest kända verk är "Trolovningen" från 1974 en parafras på en berömd målning av renässanskonstnären Jan Van Eyck, där det förälskade 1400-talsparet är utbytta mot Lena Cronqvist själv och maken Göran Tunström, som avled år 2000. Sommaren 2008 träffade frilansjournalisten Tor Billgren Lena Cronqvist på Sydkoster i Bohuslän, för ett samtal om konst, havet och antika skulpturer men också om det man inte kan tala om. Reportaget sändes första gången 2009.

Första rad: Men två gamla gubbar, två vänner, vad talar de om när de möts?Uppläsning: Etienne Glaser Diktsamling: "Försök med ett århundrade" ( Bonnier, 2003) MUSIK Harold Arlen: Over the rainbow EXEKUTÖR Elena Urioste, violin, Tom Poster

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men ruvar på oupptäckta hemligheter. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i dikten och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i oktober 2018. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva fågel. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått gråsparv eller pilfink i stället för grå liten fågel i en av hans allra mest mest älskade dikter. Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. Så börjar Nils Ferlins dikt Inte ens i samlingen Goggles  som gavs ut 1938. Frasen inte ens en grå liten fågel är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen inte ens en pilfink. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer.  Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok Fåglar i svensk poesi. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till Den döda fågeln. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central.  Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. Ingen annan poet har så många fågelarter som han konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis förfåglades. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger en grå liten fågel tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger pilfink gråsparv eller lövsångare har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i Fåglar i svensk poesi. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt Världskråkan gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som hård och grå som en dammig sko, Staffan Söderblom har kallat henne landskapets gånggärn hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare   Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Att fåglar är en vanlig metafor är inte konstigt, dikten vill ju också sjunga och flyga. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i svensk lyrik och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast. Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva fågel. Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer. Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken. Då hade det stått gråsparv eller pilfink i stället för grå liten fågel i en av hans allra mest mest älskade dikter. Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. Så börjar Nils Ferlins dikt Inte ens i samlingen Goggles  som gavs ut 1938. Frasen inte ens en grå liten fågel är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen inte ens en pilfink. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande. Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer.  Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds. När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många. Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok Fåglar i svensk poesi. Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till Den döda fågeln. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det. Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara. Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central.  Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson. Ingen annan poet har så många fågelarter som han konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis förfåglades. Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd. Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter. Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro. Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger en grå liten fågel tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger pilfink gråsparv eller lövsångare har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt. Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i Fåglar i svensk poesi. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar? Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN. Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel Kråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?! Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg? Lennart Sjögren har i sin dikt Världskråkan gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som hård och grå som en dammig sko, Staffan Söderblom har kallat henne landskapets gånggärn hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv. Maria Küchen, författare   Litteratur Sten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Linus Tunström är mitt uppe i repetitionsarbetet av Våra Drömmars stad som dramatiserats utifrån Per Anders Fogelsströms romansvit Mina Drömmars stad med premiär den 3 november. Programledare: Anneli Dufva. Just nu arbetar Linus Tunström med en stor uppsättning på Stockholms Stadsteater, där Fogelströms kända romansvit om Stockholm ska bli teater. Genom åren har han har regisserat mycket, både i Sverige och utomlands, både nyskrivet och klassiker, men han har också gjort sig känd som en hyllad chef för Uppsala Stadsteater ett arbete han lämnade förra året, efter nio år. Linus Tunström debuterade som regissör redan som 20-åring med Hinden, som är en pjäs av hans far, Göran Tunström. Några år senare studerade han vid Jacques Lecoqs teaterskola i Paris och efter det turnerade han med sitt eget kompani Vertigo Theatre i England och i Sverige. Han har regisserat på många teatrar: Göteborgs Stadsteater, Malmö Stadsteater, Stockholms stadsteater, Orionteatern och teater Galeasen i Sverige samt förstås på Uppsala Stadsteater, där han även var chef mellan åren 2007-2016. Men han har också jobbat i Danmark, Tyskland och i Schweiz, han har gjort dansuppsättningar med Cullbergbaletten och musikalen Evita i Malmö. Prisad kortfilm har han också gjort: To be continued och en del tv, t ex serien Mästerverket. Han fick Svenska Dagbladets Thaliapris redan 1995.

Fast jag arbetat i 20 år som polischef, så blir jag så obehagligt berörd när jag läser Jens Lapidus Snabba Cash, som handlar om precis det som jag arbetar med på dagarna." "Jag dras in i boken, när han beskriver personer, deras utsatthet och liv, de mest hänsynslösa som jag vet finns på riktigt säger Carin Götblad.I bokhyllan hos Carin Götblad: Fanny av Erica Jong Rädd att flyga av Erica Jong Inte skära bara rispa av Agneta Klingspor Majgull Axelssons reportageböcker Den sexuella lyckan av Masters / Johnson Trilogin Vattenslottet , Luftburen och Jordmånen av Pär Westberg Juloratoriet av Göran Tunström Mot rädslan av Ingvar Bratt Till alla människor på jorden och himmelen av Björn Ranelid Om boxning av Joyce Carol Oates När det känns att det håller på ta slut av Stig Larsson Toppbok: Idioten av Fjodor Dostojevskij Snabba Cash av Jens Lapidus  

I romanen Ørkenbrevet av forfattaren Gõran Tunstrøm kan vi lese ein fabel om å bli sett med kjærleikens blikk: Om ein som treng å bli sett. Som er i ferd med å visne vekk av mangel på kjærleik og at nokon ser han som den han er. Men mest handlar fabelen om han som ser med kjærlige auge. Ragnhild Jepsen er domprost i Nidarosdomen.

Vi feiret jul med Julaften av Wergeland, Juleoratoriet av Göran Tunström, bloopers fra semesteret og en liten, hjemmesnekra julesang.

Lena Cronqvist har en självskriven plats i svensk konsthistoria. Nu är hon aktuell på Liljevalchs Konsthall i Stockholm. Tor Billgren träffar henne på Sydkoster där hon bor halvårsvis. Lena Cronqvist har sen 60-talet behandlat personliga och känsliga frågor med sitt måleri. Sjukdom, död och saknad går som röda trådar genom konstnärskapet – men också frigörelse, humor och kärlek. Liljevalchs konsthall fylls framförallt av alla målningar och skulpturer med flickor inbegripna i hårdhänta lekar med två dockor som ser ut som föräldrar. Här visas hennes senare måleri från slutet av 90-talet fram till den senaste sviten målningar med änglar inspirerade av den italienske renässansmålaren Giotto. Ett av en hennes mest kända verk är ”Trolovningen” från 1974. Bilden är en parafras på en berömd målning av renässanskonstnären Jan Van Eyck, där det förälskade 1400-talsparet är utbytta mot Lena Cronqvist själv och maken Göran Tunström, som avled år 2000. Programmet tar oss tillbaka till sommaren 2008, då Tor Billgren åkte till Sydkoster i Bohuslän för att träffa konstnären. Det blir ett samtal om konst, havet och antika skulpturer – men också om det man inte kan tala om.

Bara berg , hav och grästuvor. Och en och annan ordknapp fiskare. Så ser det ut i Jón Kalman Stefánssons romanvärld. Han har kallats Islands svar på Göran Tunström, och förenar ett magiskt berättande med ett poetiskt spårk, kryddat med stillsam humor. Med Sommarljus, och sen kommer natten fick han en hängiven publik. I den nya romanen, Himmel och helvete, flyttar han handlingen hundra år tillbaks i tiden till det karga västlandet. Ulla Strängberg vandrade med Stefánsson i ett landskap mellan hav och berg. För, som Stefánsson skriver; "det finns ju inget att se på Island, annat än bergen, forsarna, tuvorna och så detta ljus som kan genomströmma dig och förvandla dig till diktare." I Bokcirkeln bänkar sig Jan Guillou, Åsa Linderborg, Carin Mannheimer och Marie Lundström med Joyce Carol Oates roman Blonde. Hur är bokens sexskildringar? Till andra träffen förlorar både Marilyn Monroe och Bokcirkeln oskulden.

Söndag 27 dec 17.00 i P1, med repris fredag 1 jan 21.03 Sara Lidman, Sven Delblanc, Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Göran Tunström och PO Enquist hör alla till en generation författare som har djupa kunskaper i Bibeln och bibelns språk. Men vilka strängar slår det religiösa språket an i dagens generation? Bör bibelns språk rentav stöpas om för att täcka in moderna människors religiösa erfarenheter och känslor? Kerstin Ekman och teologen Ola Sigurdsson diskuterar bibelns symbolspråk och begreppsvärld.

Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen - ett program om konstnären Lena Cronqvist Lena Cronqvist på spaning efter det perfekta stället att fiska torsk. På nyårsafton fyllde konstnären Lena Cronqvist 70 år. Sedan sextiotalet har hon behandlat personliga och känsliga frågor med sitt måleri. Sjukdom, död och saknad går som röda trådar genom konstnärskapet - men också frigörelse, humor och kärlek. 2006 såldes hennes målning Trolovningen från 1974 för fyra miljoner kronor på auktion. Bilden är en parafras på en berömd målning av renässanskonstnären Jan Van Eyck, där det förälskade 1400-talsparet är utbytta mot Lena Cronqvist själv och maken Göran Tunström, som avled år 2000. Programmet tar oss tillbaka till sommaren 2008, då Tor Billgren åkte till Sydkoster i Bohuslän för att träffa konstnären. Det blir ett samtal om konst, havet och antika skulpturer På nyårsafton fyllde konstnären Lena Cronqvist 70 år. Sedan sextiotalet har hon behandlat personliga och känsliga frågor med sitt måleri. Sjukdom, död och saknad går som röda trådar genom konstnärskapet – men också frigörelse, humor och kärlek. 2006 såldes hennes målning ”Trolovningen” från 1974 för fyra miljoner kronor på auktion. Bilden är en parafras på en berömd målning av renässanskonstnären Jan Van Eyck, där det förälskade 1400-talsparet är utbytta mot Lena Cronqvist själv och maken Göran Tunström, som avled år 2000.Programmet tar oss tillbaka till sommaren 2008, då Tor Billgren åkte till Sydkoster i Bohuslän för att träffa konstnären. Det blir ett samtal om konst, havet och antika skulpturer – men också om det man inte kan tala om.

Släktbands landskapsupplaga 1 dec 2008 I den här serien rör vi oss mellan olika landskap och försöker hitta rötterna till de långlivade föreställningar vi har om människor från olika landsändar. Värmland beskrivs ofta som diktens, sagans och poesins landskap, och värmlänningarna själva lutar sig gärna mot en tradition av stora författare, varav Selma Lagerlöf, Gustav Fröding och Nils Ferlin är några. Och sångerna går heller inte av för hackor. Ack Värmeland du sköna, du krona bland sveriges länder heter det ju i Värmlandssången. Sedan länge har värmlänningen setts som en som berättar historier med stor förtjusning, något som inte alltid setts med blida ögon. Skaraborgaren Johan Alfred Eklund tjänstgjorde som biskop i Karlstads stift i början på 1900-talet och han lär vid ett tillfälle ha utbrustit: ”I Värmland är ingen själavård möjlig. Hälften är mytomaner och resten är poeter” Men det är inte bara de stora författarnamnen och de storvulna nationalistiska utbrotten som skapar bilden av detta län. Också värmlänningen i gemen sägs vara fylld av berättarglädje och duktig på att dra skrönor. En sån berättarglad värmlänning finns i Östra Ämtevik mitt i Värmland. Elisabeth Renström begav sig till Östra Ämteviks kyrka i hjärtat av Värmland. En halvmil därifrån ligger Mårbacka, och Selma Lagerlöf själv ligger begraven här. Den stora författarinnan sätter fortfarande sin prägel på trakten, stoltheten över henne är stor, men här ska också finnas, har det sagts nig, en nu levande berättare som inte går av för hackor. Göran Bengtsson heter han, och är kyrkvaktmästare just i Selmas kyrka. Rätt var det är kommer han gående på grusgången: Vi slår oss ner i ett vackert rum i församlingshuset. Det står granna vitrinskåp utmed väggarna, fulla med gamla böcker. ”De skaffade tant Selma hit” berättar Göran Bengtsson, ”när det var skola och de skulle ha ett bibliotek” När han själv berättar historier ska de vara äkta, handla om saker som verkligen har hänt.  Som den om hans farfar mjölnaren. -Min farfrar köpte kvarnen 1888 för 5000 kronor en fruktansvärd summa på den tiden. Vattenhjulen gick inte så fort, men hade en enorm dragkraft. Mitt i satt kugghjul som tog upp kraften. Det var ett kugghjul av järn som mötte ett av trä, berättar Göran Bengtsson. Då och då gick träkuggarna sönder, och hans farfar måste in och byta dem. Då släppte han på lite vatten för att hjulet skulle snurra en liten bit framåt så att han skulle kunna komma åt att reparera. -En gång var han tankspridd, och glömde att ta bort näven så att den fastnade mellan trä- och järnkugghjulen. Och det fanns ju ingen hjälp att få, älven brusade så det hade inte hjälpt om han hade skrikit på hjälp, risken fanns att han skulle bli stående där i flera timmar innan han skulle kunna få någon hjälp. -Då tänkte farfar för sig själv att ”det är inget annat att göra än att följa med runt”, fortsätter Göran Bengtsson. -Så han öppnade så att vattenhjulet fick gå runt, och han hörde hur det krasade när fingret som satt i krossades. När hjulet gått runt gick han in till sin fru, och bad henna ta fram saxen för att klippa av det trasiga fingret. -Min farmor var en manhaftig och stark människa, men hon klarade inte att klippa för skinnet var för segt. ”Ta hit saxen så får jag göra det själv” sa gubben, satte saxen mot bordet och klippte till – det var väl ungefär en tredjedel av fingret som var förstörd, tror Göran Bengtsson. Hans farfar rullade en trasa runt fingret som sa att det skulle nog descinficera sig självt. -Och konstigt nog så gick det bra, säger han och tillägger: ”Men han var ju stenhård, gubben.” Han var nog inte att leka med Göran Bengtssons farfar. Men det fanns fler berättare i släkten. Göran berättar om en av sina fastrar. När hon kom på besök kom historierna på köpet: -Faster Astrid brukade ta med mig in i förmaket, och så satte hon mig på en stol och började berätta med en glimt i ögat. Jag fick reda på mycket roligheter av henne. Det var sådant som hon hade upplevt. Göran Bengtsson håller hårt på att Värmland utmärker sig som en plats där berättelsetraditionen lever. -Den lokala historien finns ju överallt, men jag kan tycka att man inte verkar bry sig så mycket på andra ställen, säger han. Han berättar om de bygdevandringar han är med och ordnar varje sommar. -Det blir fler och fler som kommer, vi slår rekord varje sommar. Inte minst är det många ungdomar som är intresserade, tycker Göran Bengtsson. -Det verkar vara tid för berättelser igen, säger han. Han berättar om hur det var när han var ute och reste i sitt arbete tidigare i livet. Då förväntade sig alltid människor han mötte att han som värmlänning skulle vara glad och skojsam och ha en historia på lager. -Det kanske ligger i vår natur, funderar han. Göran Bengtsson kan man höra vid kyrkvandringar om somrarna. Är värmlänningar mer berättarglada än andra? I jämförelse med andra landskap, kan man se om värmlänningar är speciellt poetiska och benägna att berätta historier? Vi sökte upp litteraturprofessor Dag Nordmark på universitetet i Karlstad. Han ägnar sig själv i hög grad åt att forska om och kring Gustav Frödings författarskap. Men nej, han är mycket tveksam till föreställningen att värmlänningar skulle var särskilt goda historieberättare. -Jag tror att sådana här föreställningar får karaktär av självuppfyllande profetior, säger han. Om man ständigt får höra hur lustig man är och hur glad man är i att berätta historier, då vore det väl konstigt om man inte i någon mån lät sig påverkas av detta. -Mina mycket subjektiva erfarenheter efter tio år i Värmland stöder inte direkt den föreställningen säger han och ler. -Men det är alldeles klart att det finns en stark tradition till föreställningen att värmlänningen är berättarglad, tillägger han, och tar som exempel ett exempel från 1700-talet. Då sa en kyrkoherde om värmlänningarna ”Man kan ej förtiga att detta folk är mycket benägna till skaldekonsten eller poesin.” På 1930-talet kom det ut en bok som hette Landskapskynnen av Adrian Molin. Där går författaren igenom det som han menar utmärker folk i de olika landsändarna. Värmlänningen menar han, är en spelevink som är fantasifull och trevlig – men inte särskilt uthållig när det gäller troget och långvarigt arbete.  -Det gråa, sura vardagsarbetet är ingenting för värmlänningen, menar Molin, refererar Dag Nordmark. Det konstnärliga gemytet som präglar honom skulle tala emot det. -Om man ska tro Molin är värmlänningen för begåvad för att vara tillräckligt seg i arbetet. Det finns en speciell litterär figur som har spelat större roll än andra för att skapa bilden av den berättande värmlänningen, tror Dag Nordmark. Det är figuren Löpar-Nisse i skådespelet Värmlänningarna. -Löpar-Nisse dyker upp som en lustig figur på bröllopsfesten i sista akten av Värmlänningarna. Han berättar bland annat hur Napoleon kallat på honom för att ta bort ett stort berg som den franska armén behövde ta sig förbi. Den där typen av självförhärligande men lätt ironiska berättelser står Löpar-Nisse för, förklarar Dag Nordmark. Om man tänker på att skådespelet Värmlänningarna är ett av de mest spelade svenska skådespelen, kanske det allra mest spelade, så kan man förstå att bilden av den berättarglada värmlänningen fått stor spridning. Värmland har ju några riktigt stora författare, som Gustav Fröding, Selma Lagerlöf och Göran Tunström. Men, säger Dag Nordmark, det finns ju andra landskap som har lika många och kanske fler stora författare, därvidlag hamnar inte Värmland i någon särställning.  Men den värmländska stoltheten över författarna är stor och tar sig ibland lite lustiga uttryck, menar han. -Det jag har slagits av i Värmland är ju förmågan att utnyttja författarskapen och göra dem till varumärken. Han tar som exempel en rad hotell andra anläggningar som fått namn av de stora författarna. -Jag kommer ihåg första veckan jag bodde i Värmland. Då gick jag på en pizzeria och där fanns en pizza på matsedeln som hette Pizza Gustav Fröding. -Det finns en oerhörd stolthet över författarskapen, men också en förmåga att exploatera dem och dra nytta av dem och lägga in dem i bilden man bygger av regionen, slutar Dag Nordmark. En tidsresa i Karlstad Tidigare berättade Göran Bengtsson från Östra Ämtevik att det idag finns ett stort intressset från ungdomar att lyssna till berättelser om livet förr. Också i Karlstad har man känt av samma lust från de unga. Där har Olle Nilsson på Värmlandsarkiv skapat ett unikt instrument som är till för att inspirera människor att söka i arkiven. Med utgångspunkt från ett kvarter mitt i Karlstad har han skapat en DVD skiva där man kan öppna dörrarna till de olika husen och se hur människor levt och verkat där långt bak i tiden. Olle Nilsson visar ett väkänt hus i Karlstad där det förr låg en järnhandel i över hundra år. Ovanför järnhandeln fanns en våning där familjen Nygren bodde. -Genom att göra en vandring in i våningen kommer man människorna nära, sägar Olle Nilsson. Man kan besöka de olika rummen och se hur en våning av borgerlig karaktär såg ut. -Här går vi från förmaket till sovrummet, vidare in i salongen och här kan man nästan titta ut över torget. Man ser hur möbelgrupperna var placerade, att belysningen var fotogenlampor och att det var heltäckande mattor över golven. Bland de tusentals dokument som finns med i dvd skivan kommer de flesta från början av 1800- talet, men stundtals är vi nere i slutet av 1700 talet, berättar Olle Nilsson. Men vi har också dokument där det finns nu levande människor som kan berätta om historien förr. Till exempel gjorde länsarbetsnämnden en undersökning 1944 där man frågade 14 åriga skolungdomar om deras tankar inför framtiden. - Jag satt och bläddrade bland dessa papper och fann flera namn som jag känner igen och som vi sedan sökte upp och intervjuade. -Många av pojkarna ville bli poliser och flygare, och en av de unga ynglingarna var Morgan som ville bli flygare men som kom underfund med att hans hörsel var dålig och dessutom han hade ett hjärtfel. Morgan och hans mamma hade kommit fram till att det vore nog bäst att bli butiksbiträde. Hur gick det då? Jo, Morgan Larsson blev en revypappa i Karlstad, och på skivan hör man honom berätta om hur karriären såg ut. Vad går då hem hos ungdomar, vilket arkivmaterial? Mycket säger Olle Nilsson. Han klickar sig fram till ett förtryckt dokument med befolkningsstatistik från gamla tabellverket 1776 i Karlstad där man bokförde vad människor dog av. Där fann Olle en man som stupade i en kokgryta. Många barn undrar hur det gick till... -Materialet är tänkt att stimulera ungdomarna att söka sin historia och få en känsla av deleaktighet i samhällsbyggandet. Och eftersom var och en de tolv tomterna i kvarteret innehåller en mängd tidsstationer som består av foto, dokumentation, filmer, internetlänkar och annat lockar det undgomar och andra att gå vidare i sökandet efter sin egen och stadens historia.