Podcasts about orienten

För mer än 5000 år sedan, på de vida stäpperna i dagens Kazakstan, inledde människan ett samarbete med hästen som skulle förändra samhällen världen över. Från att ha varit små, skygga djur på stäppen blev hästen snart central för transport, krigföring och jordbruk.Vilda hästar, som en gång jagades för sitt kött, började långsamt tämjas av nomadiska folk som insåg deras potential, inte bara som föda utan även som transportmedel och krigsmaskiner.Detta är det första av två avsnitt om människans relation till Hästen av podden Historia Nu där programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Charlotte Borgerud, aktuell med boken Hästen och människan – En fyratusenårig historia.Arkeologiska fynd tyder på att hästen tämjdes för cirka 5 500–6 000 år sedan på stäpperna i dagens Kazakstan. Bevis som slitna hästtänder från bett och avlagringar av hästmjölk på krukskärvor ger oss en inblick i hur de första människorna använde hästar för jakt och transport.Hästens betydelse som krigsmaskin kan inte överskattas. Redan omkring 2000 f.Kr. spelade hästen en avgörande roll i Främre Orienten och Indien, där hästdragna stridsvagnar revolutionerade krigföringen. De folk som använde hästar kunde snabbt förflytta sig över stora avstånd, och stridsvagnarnas ankomst gav upphov till nya krigsstrategier.En tidig militär innovation var användningen av hästar för att dra lätta stridsvagnar, vilket gav arméerna en enorm fördel. Hyksosfolket introducerade stridsvagnar i Egypten på 1600-talet f.Kr., och därefter blev hästen en oumbärlig del av arméerna i stora delar av världen.Med tiden blev det vanligare att rida hästar under strid. Skyterna, ett nomadfolk från dagens Ukraina och Kazakstan, var bland de första att använda hästar på detta sätt. Genom sina pilbågar och sin skicklighet i sadeln blev de mäktiga krigare som förändrade slagfälten för alltid.I antikens Grekland blev hästen en symbol för makt och prestige. Grekerna utvecklade tävlingar som krävde snabbhet och smidighet hos hästarna, medan romarna använde hästar främst inom det militära kavalleriet och i stridsvagnsrace. Genom Roms militärstrategier och utvecklingen av utrustning, såsom betsel och stigbyglar, förvandlades kavalleriet till en kraftfull militär styrka.Bild: Stridsvagnar dragna av hästar i forntida Egypten – en ny era inom krigföring. Farao Tutankhamun anfaller fiender på sin stridsvagn, 18 dynastin. EditorfromMars Wikipedia.Musik: Rising Knight av Humans Win, Storyblocks Audio.Lyssna också Riddarna – artiga våldsmän som präglade medeltidenKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För Främre Orienten, Kina och andra gamla högkultursområden är bronsåldern en rik och välkänd epok med grandiosa imperiebyggen och skriftlig dokumentation. Men så är det inte för Sverige. Många svenskar har svårt att visualisera denna period av vår förhistoria, och de flesta av oss svävar på målet om vi tillfrågas om bronsålderslämningar i det egna kulturlandskapet.Faktum är dock att bronsålderns människor har avsatt mängder av imponerande och synliga lämningar i Sverige. Vi har också monumentalarkitektur, förvisso inga pyramider, men väl stora rösen med gravar, som i fallet med Kiviksgraven i Skåne och Blå Rör på Öland. Under bronsåldern tillkom dessutom flertalet av våra hällristningar, inte minst i Tanum i Bohuslän, som är uppsatt på Unescos världsarvslista. På 265 platser i Tanum finns omkring 6 000 inknackade figurer och nästan 10 000 skålgropar. På hällarna trängs stiliserade skepp, människor, hjortar, oxar, hjulkors, fotsulor, handflator, slädar, vapen och mycket annat. Vissa figurkombinationer är tydliga och kan lätt tolkas – lurblåsning, plöjning, strider, jaktscener, och så vidare – medan andra tecken och sammanhang är gåtfulla. Ett annat högst sevärt hällristningsområde finns vid Tisselskog i Dalsland.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska bronsåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?Bild: Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. De är alltså skapade någon gång mellan år 1700 och år 500 f Kr. Inte långt från den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Wikipedia, public domainKlippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Många har frågat sig om eller till vilken grad Charles och Anne Lindbergh var nazister. Intressantare är att se hur enkelt det fascistiska tänkandet sprider sig, menar Maria Küchen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-03-30.Amerikanskan Anne Morrow Lindbergh var pilot, kritikerhyllad bästsäljande författare och mamma till sex barn. Fem av dem fick leva till vuxen ålder. En av hennes söner mördades när han var två år.Hennes man var sällan hemma. Hans yrke och hans rastlöshet lockade honom ut på ständiga resor världen över. Förutom äktenskapet i USA med Anne, hade han sju barn med tre olika kvinnor i Europa.Anne Morrow Lindbergh dog 2001 och blev nästan hundra år. Flera av nittonhundratalets stora omvälvningar i västerlandet speglades i hennes liv. Kvinnans frigörelse, massmediernas framväxt och ökande inflytande, USA:s uppgång och fall som nation – och nazismen.Var Anne Morrow Lindbergh nazist? Var hennes man nazist? Många har ställt frågan. Bland annat den amerikanske romanförfattaren Philip Roth och den New York-baserade svenske journalisten Lennart Pehrson.2004 publicerade Roth en roman i ämnet, ”Konspirationen mot Amerika”. Och Lennart Pehrson gav år 2017 ut ”Historien om Charles A Lindbergh – från Jesus till Judas”. Det är en mycket grundlig, omfattande och intressant biografi över Annes man, flygpionjären Charles Lindbergh junior.1927 skrev Lindbergh historia när han blev den första som korsade Atlanten i ett flygplan. Eller var han verkligen först?Redan 1919 hade två britter flugit över norra Atlanten. De startade från Newfoundland och landade föga glamouröst sexton timmar senare på en irländsk mosse. Deras namn, Jack Alcock och Arthur Whitten Brown, är det få som minns idag. Charles Lindberghs flygning från New York till Paris åtta år senare gjorde honom däremot till världsstjärna.Förgäves försökte han värja sig. Kanske var han västvärldens första globala superkändis, första offret för den offensivt växande medieindustrins sensationslystnad och personfixering.1932 kidnappades och mördades hans och Annes tvåårige son. En tysk immigrant, Bruno Hauptmann, greps, dömdes och avrättades för dådet. Rättegången mot Hauptmann blev så att säga meta-medial. ”Det var något helt nytt”, skriver Lennart Pehrson, ”att journalisterna på plats även rapporterade om sig själva, om hur många de var, om sina arbetsmetoder”.Charles och Anne Lindbergh förlorade chansen till ett privatliv. Men värre var det nog att Charles Lindbergh så småningom förlorade sin heder.Charles Lindbergh avskydde kommunismen och han engagerade sig politiskt för att till varje pris hålla USA utanför andra världskriget. När han besökte USA:s Berlinambassadör 1938 fick han ta emot Tyska örnens orden, en civil hedersmedalj, av pilotkollegan riksmarskalk Hermann Göring. Anne Morrow Lindberg kastade en snabb blick på medaljen och konstaterade att den skulle bli Charles Lindberghs ”albatross”. Hon syftade på en känd 1700-talsdikt av Samuel Taylor Coleridge, där en sjöman skjuter en albatross som fört tur med sig, drar olycka över sin besättning och tvingas bära den döda fågeln runt halsen som straff. Charles Lindbergh samarbetade med Henry Ford, bilindustrimagnaten som kanske är mest känd för att ha uppfunnit det löpande bandet, men Ford var också grov antisemit. En annan av Lindberghs mentorer och inspiratörer var transplantationskirurgen Alexis Carrel, som 1912 hade fått Nobelpriset i medicin. I sin bok ”Den okända människan”, utgiven på svenska år 1936 av Bonniers, propagerade Carrel för att vetenskapen skulle skapa ”intelligenta, kraftiga, moraliskt sunda människor”.Rashygien skulle tillämpas för att främja den vita rasen. Kvinnor skulle koncentrera sig på att föda och fostra barn. De ”abnorma”, de som hindrade den normala människans utveckling, skulle snabbt och smärtfritt gasas ihjäl.I Sverige fick Carrels bok utförliga recensioner, i både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Recensenterna uttryckte inga invändningar mot idén om rashygienisk ihjälgasning.Boken sålde mycket bra och trycktes i flera nya upplagor. I ett sådant idéklimat levde och verkade Charles Lindbergh.En religiöst färgad tro på teknik och vetenskap, förakt för det annorlunda och främmande, skräcken för att dras in i ett nytt världskrig – i USA löpte allt detta samman i brokig och heterogen rörelse, America First, där Lindbergh blev en frontfigur.Och om han hade velat, hade han möjligen kunnat bli USA:s president. I Philip Roths roman ”Konspirationen mot Amerika”, blir han det. Han slår ut Franklin D Roosevelt i presidentvalet 1940. Resultatet blir ett samhälle där fascismen tar över.Det går inte till inte som i Hitlers Tyskland – inget statligt fascistiskt våld, inga brunskjortor och militärmarscher, inga hakkors. Det är som att det inte behövs. I stället sipprar fascismen sakta in och genomsyrar som ett slags tändvätska. Den framstår faktiskt som rimlig, människovänlig och demokratisk, tills allt tar fyr och pogromerna börjar.Var Charles och Anne Morrow Lindbergh nazister? Lennart Pehrson är försiktig med att antyda det. Han understryker också att Charles Lindberghs ställningstaganden ofta gjorde Anne olycklig. Roths dom är hårdare. Han citerar Charles Lindberghs dagbok, där Lindbergh skriver om behovet av att ”skydda oss själva mot främmande raser och mot inblandning av underlägset folk.” Roth citerar också Anne Morrow Lindbergh, som efter Berlinolympiaden 1936 skrev om ”den strängt puritanska åsikten som råder där hemma om att diktatur med nödvändighet måste vara något ont” och om den ”självklart mycket starka judiska propagandan i de judiskägda tidningarna.”Vem är nazist? Kanske är det mer fruktbart att fråga VAD nazism och fascism är. Det är en människosyn och en världsbild som gradvis sipprar in och genomsyrar våra samhällen och våra tankar. Lögner och rykten förvandlas till något som ”alla vet”, till alternativa fakta. Värnandet om medmänskliga kärnvärden förvandlas till något ”puritanskt”, till ”politiskt korrekthet”.Ihjälgasning av dem som anses hindra en sund utveckling börjar ses som normalt och rationellt. Löpande band-principen användes så småningom inte bara vid biltillverkning. Den tillämpades i nazisternas förintelseläger.Men motviljan i USA mot Charles Lindberghs grumliga politiska sympatier var utbredd. Nationens Jesus, som hade stått för utvecklingstro och framtidshopp, blev en Judas, som det heter i undertiteln till Lennart Pehrssons bok. En brun skugga faller över piloterna Charles och Anne Morrow Lindberghs insatser i flyghistorien.Där var de banbrytare. De flög världen över, de kartlade nya rutter, och Anne skrev. Hennes fackböcker från trettiotalet om flyg, ”Norröver till Orienten” och ”Hör, vinden!”, prisbelönades och lovsjöngs. Efter andra världskrigets slut reste hon runt i Europa, och publicerade sedan artiklar om krigets förödelse och Europas förväntningar på framtiden i tidskrifter som Harper's, Life och Reader's Digest.När hennes man som tjugofemåring gjorde sin flygning från New York till Paris, då låg världen och framtiden för USA:s fötter. Charles Lindbergh blev aldrig president och USA blev ingen fasciststat. Men år 2017 – nittio år efter pionjärflygningen över Atlanten – i ett USA som tycks ha sina glansdagar bakom sig, dammade president Donald Trump av Lindberghs isolationistiska trettiotalsslogan och började upprepa den som ett mantra: America First.Maria Küchen, författare och kritiker LitteraturLennart Pehrson: Historien om Charles A Lindbergh – från Jesus till Judas. Albert Bonniers förlag, 2017.Philip Roth: Konspirationen mot Amerika. Översättare Hans-Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag, 2005.

Digerdöden anlände år 1347 till Svarta havsområdet – en fruktansvärd pandemi. På kort tid spred den sig med italienska handelsfartyg till Konstantinopel, Alexandria, Messina och Genua, för att därefter lamslå hela Europa och Främre Orienten.Minst en tredjedel, troligen mer, av befolkningen dog, och under de decennier som följde upprepades tragedin flera gånger. I många länder sjönk folkmängden med omkring två tredjedelar.”Digerdöden”, det vill säga ”stora döden”, skakade om samhället i grunden. Allt förändrades till följd av den höga mortaliteten. Jordbruksproduktionen störtdök, hantverkarlönerna sköt i höjden, skatteunderlaget mer än halverades, lågadelns medlemmar blev så fattiga att de drevs in i de korrupta ämbetsmännens eller de råbarkade legosoldaternas led och sjöröveriet fick en guldålder.En av de frågor som de överlevande ställde sig var VARFÖR. Hur kunde detta ske? Var digerdöden Guds straff för människornas synder, och i så fall vilka synder? Eller var epidemin ett verk av ondsinta människor som gick Satans ärenden? Hade judarna förgiftat brunnarna? Och hur kunde eländet motarbetas? Genom fromma botgörarmarscher och asketiskt självplågeri? Genom folkmagi? Eller genom att man lyssnade till medicinska auktoriteter och ålade sig strikta dieter? Förslagen var lika många som antalet självutnämnda experter.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om digerdöden, den värsta katastrof som har drabbat Europa.Bild: Miniatyr av Pierart dou Tielt som illustrerar Tractatus quartus bu Gilles li Muisit (Tournai, ca 1353). Invånarna i Tournai begraver offer för digerdöden. Wikipeida, Public DomainKlippare: Emanuel LehtonenProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Profeten Muhammeds budskap kom till synes från ingenstans – från den arabiska öknen och dess oaser, från karavanleder som romare och perser tagit för givna, från ett område som ingen kejsare eller storkonung uppfattat som hotfulla. Likväl överflyglade islams krigare inom loppet av några få decennier hela Främre Orienten. På 600-talet skapades ett muslimskt kalifat från Marocko till Pakistan, och i början av 700-talet erövrades även Pyreneiska halvön.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om islams uppkomst i allmänhet och utvecklingen i Spanien i synnerhet.I Spanien härskade muslimska emirer och kalifer från 700-talet till 1400-talet och har efterlämnat storartade kulturella monument, som i fallet med den gamla moskén i Córdoba, men hur hanterade den underkuvade befolkningen och dess stormän trycket från nykomlingarna och deras regim? Till saken hör också att vår allmänkulturella uppfattning av medeltidens islamiska värld är starkt präglad av Tusen och natt och dess sagor. Hur mycket av den bild som framtonar i dessa är sann? Hur många av sagorna är ens arabiska? Hur kunde det ske? Varför lyckades inte de gamla stormakterna, det östromerska imperiet och det sasanidiska Iran, stå emot trycket från öknarnas och stäppens folk? Vad var hemligheten bakom arabernas hastiga maktutveckling och islams utbredning? Och hur gestaltade sig det muslimska herraväldet efter att erövringarna var avklarade?Bild: Abd ar-Rahman III, umayyadisk kalif 929-961, tar emot tysk-romersk ambassadör i Córdoba. Oljemålning av Dionisio Baixeras Verdaguer (1885), Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Reconquistan – Granadas fall 1492.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under devisen ”Gud vill det” drog hundratusentals européer ut i korståg för att befria det Heliga landet. Visionen av det heliga kriget och de ridderliga och kristna dygder som genomsyrade epoken kom att färga den västeuropeiska mentaliteten. Än i dag är korstågens era levande i populärkulturen och genom kulturhistoriska lämningar. Så hur kommer det sig att en i grunden så pacifistisk religion blev så krigisk? Dick Harrison i samtal med KG Hammar, teolog och tidigare ärkebiskop. Medarrangör: Historiska Media

Få härskare är lika mytomspunna som Alexander den store. Litteraturhistorien har förvandlat honom till allt från den förste muslimen till from kristen, från Baron von Münchhausen till Humphrey Bogart. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes ursprungligen 2018-12-05.Det enda som kan vara mer storslaget än Alexander den stores liv – är väl hans död.Kanske var det också det enda möjliga för en sådan oövervinnelig krigarkung. Efter att ha genomfört sitt beryktade så kallade massbröllop mellan makedonier och perser, av politiska skäl, och proklamerat sig själv som gudomlig, började Alexander planera sitt allra största fälttåg: mot vad som kallades ”Arabien”.Men först var han ju tvungen att fira sin nyvunna gudomliga status ordentligt. Efter ett rejält dryckesslag under dagar och nätter i Babylons hetta, då han bland annat sägs ha tömt en sexliters bägare med vin till Herakles ära, fick han feber – och dog. 33 år gammal, av alla åldrar.Och sedan började Alexanders efterliv. Som bara gjorde den store ännu större.Myterna hade för all del börjat att frodas redan under hans levnad. Som till exempel när han inför det avgörande slaget mot Persien år 332 före Kristus blev erbjuden en gynnsam fred av fiendens härskare Dareios. Då lär hans egen general Parmenion ha sagt: ”Om jag vore Alexander, skulle jag acceptera erbjudandet”. Medan Alexander själv svarade: ”Jag skulle acceptera om jag vore Parmenion”.Alexander tycks helt enkelt ha varit lika stor i orden som på jorden. Med ingen mindre än Aristoteles som privatlärare och repliker som knappast skulle skämmas för sig i Humphrey Bogarts mungipa.Och i boken ”Alexanderlegenderna i tid och rum” från 2018 granskas hela den här mytbildningen minst sagt omsorgsfullt. Större delen handlar om hur den har sett ut i olika språkområden, som ägnas var sitt kapitel av var sin specialist. Det slaviska, arabiska och bulgariska. I Främre Orienten, på Island och i södra Europa. På latin, fornengelska, persiska och tyska.Historien om Alexander tycks helt enkelt ha erövrat världen minst lika effektivt som huvudpersonen själv gjorde.Men som så ofta i äldre litteraturhistoria handlar det också om försvinnande, förlust, fragment. De ursprungliga berättelserna är till största delen borta. Ögonvittnesskildringarna av Alexanders samtida kasserades under romarriket, eftersom de inte ansågs motsvara den tidens stilistiska ideal.Mycket grundar sig i stället på den så kallade ”Alexanderromanen”, som skrevs under 300-talet efter Kristus: alltså mer än sex sekel efter hans död. En sorts äventyrsroman med närmast kameleontisk förmåga att anpassa sig till varje nytt landområdes respektive språk, kultur och politik.Därför kunde han i tidiga arabiska tolkningar framställas som den allra förste muslimen – och i den medeltida etiopiska versionen snarare påminna om Kung Seyon och hans fälttåg mot just muslimerna. Medan krigarkungen i den nybulgariska översättningen på 1800-talet hade förvandlats till en from kristen: den av Aristoteles elever som sägs ha lärt sig Psaltaren utantill snabbast. Så kan man fortsätta genom världslitteraturen, över kontinenter och sekler. I italienska skildringar fick han nedstiga i helvetet som hos Dante. Och även på Island, där han på 1100-talet liknade en typisk sagohjälte i strid med sitt eget öde, kommer Alexander ned till underjorden för att till sist förgiftas av en demon som straff för vad som på isländska kallas ágirni.Eller som det står i den isländska Alexandersagan: ”Var kommer din girighet att stanna, store Alexander? Den kommer inte att mättas även om du lägger under dig hela världen.”Den frågan, om hans mod, högmod och övermod, tycks också ha getts en varierande betoning genom seklerna.I Första Macabeerboken, från 200-talet före Kristus, står till exempel så här: ”Ända till jordens yttersta gränser trängde han fram och plundrade folk efter folk; hela jorden låg kuvad inför honom, och hans stolthet och övermod växte.”I den persiska skildringen, med rötterna i 900-talet och som än i dag läses flitigt, skildras han däremot omväxlande som en rättvis kung sökande efter vishet och en maktlysten, grym härskare.Och i den brittiska medeltida ”The Wars of Alexander” tycks pendeln ha slagit över mot en mer kontemplerande regent. ”Jag som i går var så kraftfull och styrde hela världen, har i dag fullständigt blivit till stoft, sorg och plåga” får han här säga med sin egen röst.Långt tillbaka går också ett annat av legendernas stråk: det som beskriver hans mer fantastiska äventyr.I den arabiska Alexandertraditionen, som nyare forskning menar är den kanske allra rikaste, finns till exempel motivet om hur han upptäcker livets källa. Som i sin tur uppvisar likheter med berättelserna om Namron Sin. Härskaren över världshistoriens första imperium, Mesopotamien, flera tusen år före Kristus.Med tiden tycks också Alexander den Store kunna förvandlas till en sorts Baron von Münchhausen. Den här mer skrönaktige figuren blir synlig redan i vissa latinska versioner – där det berättas att Alexander efter att ha erövrat jorden ger sig i kast med himmel och hav. Hur han först stiger upp till himlen i en järnbur, hållen av fåglar, och sedan upp till havets botten i en dykarklocka konstruerad av hans astrologer.I tyska texter förvandlas han slutgiltigt till en medeltida stålman som obesvärat färdas genom luft och vatten. Där får också Alexanders högmod sitt kanske yttersta uttryck, när han säger sig vilja erövra själva paradiset.Hur är det då här i Sverige? Jo, vi har också vår egen version av Alexanderlegenden. På 1300-talet infogades den antika härskaren i riddarromanens höviska och aristokratiska ideal. Några sekel senare blev parallellerna mellan ”Konung Alexander”, som han kallades i ett versepos, och Sveriges konungar allt vanligare.Att både Gustav II Adolf och Karl XII liknades vid världserövraren, av sig själva och ibland av omgivningen, är väl inte särskilt förvånande. Däremot att också Drottning Kristina var helt besatt av Alexander den Store.Hon, som nuförtiden ofta framställs som fritänkare och religiös sökare, ser hans grymheter som fläckar på solen. Prisar i stället hans mod, skönhet, generositet mot besegrade motståndare och – inte minst – bildning.I den eviga frågan om Alexander den Stores egentliga natur återkommer Drottning Kristina till vad många andra påtalat. Att han handlade under inflytande av vad som under antiken kallades Fortuna: ett svåröversatt begrepp som kan betyda både tur, lycka och det förutbestämda ödets komplexa verkningar.Och frågorna kvarstår, både kring mytens och verklighetens Alexander.Fortfarande vet ingen var hans kvarlevor ligger. Efter att ha begravts i staden han grundade, det egyptiska Alexandria där mausoleet blev en vallfärdsplats för både romerska kejsare och allmänt historieintresserade, försvann själva liket därifrån någon gång på 300-talet efter Kristus. Alltså ungefär samtidigt som myten om Alexander började få fötter, förvandla honom till en sorts vandrande vålnad.Sedan dess har otaliga försök gjorts att hitta graven: Egyptens arkeologiska myndigheter känner till åtminstone 140 regelrätta utgrävningar. Så tillsammans med Nefertiti är väl Alexander den Store världens mest efterlysta lik. Liksom en av våra allra mest levande legender.Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturKarin Hult & Gunhild Vidén (red): Alexanderlegenderna i tid och rum. Appell förlag, 2018.

Om hellenismen hade en huvudstad var det Alexandria, de ptolemaiska härskarnas metropol i norra Egypten. Här grundades en vetenskaplig akademi som i hundratals år utgjorde ett centrum för den lärda världen, och inte långt därifrån byggdes ett gigantiskt bibliotek. Under tre århundraden, från Alexander den stores segerrika fälttåg till romarnas erövring av Kleopatras Egypten, präglades Medelhavsvärlden och en stor del av Främre Orienten av en blandkultur som vi brukar kalla hellenism. Det var en av de mest intellektuellt fruktbara epokerna i världshistorien, då impulser och tankar från Europa, Nordafrika, Västasien och till och med Indien möttes och påverkade varandra. Historien tog stora kliv framåt.Välståndet i Alexandria, vars härskare parasiterade på den bördiga Nildalen genom skatteväsendet, blev legendariskt redan under antiken. Här vistades Arkimedes, Eratosthenes, Euklides, Heron och andra vetenskapsmän, genier vars uppfinningar och resonemang ibland var hundratals eller rentav tusentals år före sin tid. Man konstaterade att jorden kretsar kring solen och räknade ut ekvatorns omkrets med beundransvärd precision. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den hellenistiska epoken och om den lärda värld som blomstrade i Alexandria.Bild: Konstnärlig återgivning av biblioteket i Alexandria, baserad på några arkeologiska bevis. O. Von Corven - Tolzmann, Don Heinrich; Alfred Hessel och Reuben Peiss. Mänsklighetens minne. New Castle, DE: Oak Knoll Press, 2001, Wikipedia, Public Domain.Klippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Messiah oroar sig för vad som händer i New York och John tar sig till Orienten för att lösa ett fall i veckans Krimmorgon.

För Främre Orienten, Kina och andra gamla högkultursområden är bronsåldern en rik och välkänd epok med grandiosa imperiebyggen och skriftlig dokumentation. Men så är det inte för Sverige. Många svenskar har svårt att visualisera denna period av vår förhistoria, och de flesta av oss svävar på målet om vi tillfrågas om bronsålderslämningar i det egna kulturlandskapet.Faktum är dock att bronsålderns människor har avsatt mängder av imponerande och synliga lämningar i Sverige. Vi har också monumentalarkitektur, förvisso inga pyramider, men väl stora rösen med gravar, som i fallet med Kiviksgraven i Skåne och Blå Rör på Öland. Under bronsåldern tillkom dessutom flertalet av våra hällristningar, inte minst i Tanum i Bohuslän, som är uppsatt på Unescos världsarvslista. På 265 platser i Tanum finns omkring 6 000 inknackade figurer och nästan 10 000 skålgropar. På hällarna trängs stiliserade skepp, människor, hjortar, oxar, hjulkors, fotsulor, handflator, slädar, vapen och mycket annat. Vissa figurkombinationer är tydliga och kan lätt tolkas – lurblåsning, plöjning, strider, jaktscener, och så vidare – medan andra tecken och sammanhang är gåtfulla. Ett annat högst sevärt hällristningsområde finns vid Tisselskog i Dalsland.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om den svenska bronsåldern – vad kan man se, och var kan lämningarna bäst beskådas?Bild: Hällristningsområdet i Tanum är ett område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar med stora mängder hällristningar från bronsåldern. De är alltså skapade någon gång mellan år 1700 och år 500 f Kr. Inte långt från den största av dem, Vitlyckehällen, är Vitlycke museum uppbyggt. Wikipedia, public domainKlippare: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När ett nytt år just har börjat frossar investerare och analytiker i prognoser, inte sällan författade av storbanker, för att ta tempen på marknaden och hitta vilka trender som gäller inför den tid som väntar. 2023 pratade i stort sett alla om hur djup eller grund den stundande ekonomiska nedgången skulle bli, samtidigt som gaskris, Taiwan, deglobalisering och centralbanks-pivot ingick i den trendordsbingo som spelades just detta år. Men... hur intressant kunde allt det där vara egentligen, om det stod svart på vitt att läsa om de mest väntade riskerna och trenderna för vem som än behagade det? Här för att i stället prata om de mest underrapporterade riskerna och trenderna är naturligtvis FollowTheMoney, en podcast om makt, storfinans och börsen av och med Nyhetsbyrån Direkts utrikeschef Joakim Rönning och IG:s marknadsanalytiker Martin Nilsson.

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-12.Varje gång jag hälsar på mina släktingar i Libanon får jag höra samma historia.Förr eller senare kommer någon nämligen att förklara för mig att vi, vi libaneser, vi är minsann inte araber utan fenicier!Det är tänkt som en komplimang, så när jag ändå väljer att ifrågasätta deras tes så brukar det snabbt bli dålig stämning. Menar ni verkligen, frågar jag, att libaneser och araber är helt två skilda raser? Och hur kommer det i sig så fall att så många libaneser faktiskt identifierar sig som araber?Deras sedvanliga svar är att det inte i första hand handlar om ras utan om civilisation. För det är egentligen det här som dom är ute efter: att visa att det finns en markant skillnad mellan de riktiga libaneserna  det vill säga arvtagarna till de aktade fenicierna  och de kryptolibaneser som betraktar sig som araber, det vill säga muslimerna. Det förflutna tjänar med andra ord som en existentiell och politisk samtidskompass. Vi kristna libaneser, påstår mina släktingar, är i grunden västerlänningar till skillnad från muslimerna som hör till arabvärlden och österlandet.Jag låter mig ändå inte övertygas, utan påminner dom nu om att de själva inte bara talar arabiska, utan också dagligen äter arabisk mat, tittar på arabiska filmer, lyssnar på arabisk musik och dessutom i grunden delar samma Gudsuppfattning som muslimerna.Med viss triumf i rösten tillägger jag att några av de mest tongivande förespråkarna för arabisk enighet har varit just kristna libaneser.Vid det här laget brukar en av mina äldre kusiner George gripa in: Du Michael, säger han, du som har bott i Sverige i hela ditt liv, hur skulle du kunna förstå de konflikter som pågår här? Och sedan markerar han att diskussionen är över. Jag inser omedelbart att det inte är mödan värt att fortsätta debatten. Det hör till saken att George regelbundet visar mig sina vapengömmor för att påminna mig om att frågan om hans identitet inte är en teoretisk fråga utan en fråga om överlevnad.I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vadVäst är väst och öst är öst, och aldrig mötas de två.Rudyard Kiplings devis från 1889 är ett återkommande mantra som fortfarande florerar på många håll, också i ett land som Libanon där väst och öst de facto möter varandra varje dag. Som bekant har självutnämnda företrädare på båda sidor har  åtminstone sedan korstågens tid gjort allt för att hålla gränsen så intakt som möjligt. Så ofta har de förklarat varandra krig att relationen mellan det så kallade västerlandet och österlandet ännu idag präglas av misstro och hat.Men det finns naturligtvis också en annan historia och det är en historia om ömsesidig fascination och förälskelse. I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad  och vem som är vem. Till passionsdramernas natur hör ju att de förändrar båda parterna och att de dessutom ofta ger upphov till oäktingar som undergräver alla skarpa gränsdragningar. Få känner nog till att centrala aspekter av vad man idag kallar västerländsk filosofi vilar på betydande insatser från muslimska tänkare. Än färre är nog medvetna om att religionen islam har funnits längre på den europeiska kontinenten än protestantismen och att kristna stater genom Europas hela historia ingått allians med muslimska stater för att kriga mot andra kristna stater.Ibland blir okunskapen rent komisk. Jag ljuger inte när jag säger att jag ofta måste påminna vissa européer om att kristendomen inte är en västerländsk uppfinning.Så mycket för tanken att Orienten är muslimsk och Occidenten kristen.hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?Med andra ord finner man inte sällan österlandet djupt inbäddat i västerlandet  och vice versa. Denna insikt är viktig att ha med sig i samtiden, eftersom vi behöver ordentligt med intellektuellt självförsvar mot den högerpopulism och religiösa extremism som helst ser att vi lever i okunskap om oss själva och den historia som har format oss.Men var går i så fall gränsen mellan öst och väst? Hur skiljer man mellan realitet och fiktion i sådana här komplexa frågor? Och hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?Alltsedan Edward Said 1978 publicerade sitt banbrytande verk, Orientalism, har sådana frågor trängt sig allt djupare in i den intellektuella diskussionen. De hemsöker inte bara vetenskaperna och den politiska debatten utan också den samtida litteraturen. Ett spännande exempel från romankonsten finner vi i den franske författaren Mathias Énards Boussole. Denna flerfaldigt prisbelönta roman  titeln kan översättas med Kompass  tar sig an stora delar av den europeiska kulturhistoriens intrikata kärleksförbindelser med Österlandet. Det är med andra ord inte de klassiska protagonisterna som står i centrum det vill säga, korsfarare och soldater, statsmän och missionärer  utan diktare, konstnärer och kompositörer.Enard är ute efter att visa hur bilden av Orienten fungerat som en ändlös inspirationskälla för tonsättare som Mozart, Beethoven, Berlioz, Liszt och Schubert, för författare som Goethe, Flaubert, Rimbaud och Eberhardt, och för målare som Ingres, Delacroix, Matisse och Kandinsky. Ja, det är väldigt många namn som figurerar på dessa fem hundra sidor av tättskrivna reflektioner över konstens förmåga att överskrida gränser och utvidga vår existentiella horisont. Konstnärerna hjälper oss, menar författaren, att se de andra i oss själva  och oss själva i de andra. Slutsatsen är både enkel och övertygande: i hjärtat av det som vi kallar västerländsk kultur pulserar melodier, tankar och former från en kultursfär som paradoxalt nog ständigt förtalas och förkastas som om den vore oss helt främmande.Romanens huvudfigur är en viss österrikisk musikolog och orientalist vid namn Franz Ritter. Under en lång sömnlös natt i hemstaden Wien drar han sig till minnes sina resor i Orientens mytomspunna städer: Istanbul, Teheran, Bagdad, Beirut, Kairo och så vidare.Han tänker på scener han bevittnat, på konferenser han bevistat, på texter han läst  och droger han prövat. Och över alla minnen svävar ett omtumlande kärleksmöte med en framstående kvinnlig orientalist vid namn Sarah. Ur en litterär synvinkel kan det låta som en banal intrig, men samtidigt är det just genom Ritters flödande medvetandeström som romanen förmår utforska allt vad drömmen om Orienten har gett upphov till inom europeiskt kulturliv.Boussole utgör en hyllning till alla de skapande krafter som vågat sig bortom snäv narcissism och kulturell isolering. När romanens huvudperson uttrycker sin smärta över samtidens katastrofala utveckling  från Syriens sönderfall till fascismens återkomst i Europa  tänker jag igen på mina släktingar i Libanon och deras förtvivlade försök att navigera i en verklighet som formas av krig i gudarnas, nationernas och civilisationernas namn. Dag efter dag måste de vända in och ut på sig själva för att inte förlora sin kompass i en värld av ständigt skiftande gränser, identiteter och allianser.Men sedan slås jag plötsligt av insikten att deras dystra öde också är mitt eget.På samma sätt som det faktiskt också är ditt.Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria Litteratur Mathias Énard: Boussole. Actes Sud, 2015.

John Wayne bliver igen instrueret af Arthur Lupin. Denne gang spiller han en journalist, som redder hele den britiske hær fra en arabisk rebelleder. Hvad synes Steen og Teddy om "Bomber over Orienten"? Lyt med og find ud af det. Giv os en anmeldelse på iTunes, Podimo, Spotify eller hvor du ellers lytter til podcasts. Skriv til os via mail på johnwaynepod@hotmail.com. Meld dig ind i vores facebook-gruppe: "På jagt efter... John Wayne". Vi er også på instagram: johnwaynepodcasting. Find out more at https://p-jagt-efter-john-wayne.pinecast.co This podcast is powered by Pinecast.

Avsnittet är Sponsrat av IG: www.ig.com/se?CHID=122&QPID=37893 Ända sedan Marco Polos dagar har sagor om landet där solen alltid stiger - den "bortre orienten" i öst - intresserat och inspirerat drömska västerlänningar. Ibland lite för mycket, vilket lett till stora omvälvande konflikter och blodiga krig i den region som blivit vår absolut största tillväxtmotor. Trots det - eller kanske på grund av - mytologiseringen av bortre Asien, har vi svårt att förstå tankesätt och utveckling i den fragmenterade regionen. Därför är det dags för FollowTheMoney, en podcast om makt, storfinans och börsen av och med mig, programledaren Martin Nilsson, och utrikesredaktör Joakim Rönning att ta avstamp för den efterlängtade sommarserie som inleds här och nu, och då tar sikte på att gå på djupet om historien, makten och storfinansen i detta Asien. Vi uppmanar alla att spetsa öronen och bli en västerländsk Marco Polisk drömare i fyra avsnitt, för nu ska vi prata om draken Kina, om det ständigt imperiedrömande Japan, om balansbrädan däremellan i det delade Korea och om hur konfliktytor blivit permanentade in i den moderna tidens handelsbord efter århundraden av schismer och åminnelser av blodiga övergrepp. Det blir en resa längs sidenvägar till lands och till sjöss, med och mot kommunister med machete i hand under Indokinas krigshärjade djungeltak och ut i superapparnas cyberrymd i Indonesien, Malaysia och Vietnam. Och vi ska så klart också prata om Sydostasien, tigerekonomierna Taiwan, Singapore och Hongkong.

Det inte många vet är att Clydesdale haft en stor roll i att Amrut lyckades med sin single malt och dess framgångar, jag tar reda på hur det gick till och provar tre olika Amrut. Idag är det inte många whiskyfrälsta som inte känner till Amrut och vilken kvalitet de håller på sin whisky. Men för bara några år sedan så rynkade i princip alla på näsan åt whisky från Indien, inte kunde väl något så traditionellt Skotskt kunna göras i Indien av alla ställen!!? Besök Clydesdales hemsida, facebook och instagram https://www.clydesdale.se/ https://www.facebook.com/clydesdale.se/ https://www.instagram.com/clydesdale_ab/ 0:00 Intro och Clydesdales roll i Amrut 3:54 Amrut Fusion 07:15 Mer om Amrut 09:54 Amrut single cask ex-bourbon och Tomas besök på Amrut 17:14 Amrut peated port-pipe

Den palestinsk-amerikanske litteraturhistorikern Edward Saids bok Orientalism från 1978 tillhör det senaste halvseklets stora akademiska klassiker. I studien visar Said hur västerlandets förment fredliga intresse för det som kallats Orienten i själva verket var intimt sammankopplad med de koloniala och imperialistiska ambitionerna. Med början i Napoleons expedition till Egypten strömmade både nidbilder och exotiserande framställningar av Mellanöstern till Europa. Genom att framställa araben som antingen gåtfullt fascinerande eller dum och irrationell skapade orientalismen ”Österlandet” som en given motsats till det rationella, produktiva och demokratiska Väst. Boken blev lika hyllad som omdebatterad, och la grunden till vad som idag kallas postkolonial studier. Vilka är Saids viktigaste poänger? Och hur relevant är hans analys idag? Gäst i studion är Edda Manga, idéhistoriker, specialiserad på kolonial historia och postkolonial teori, och verksamhetsledare vid Mångkulturellt centrum. Bildningspodden är en del av ANEKDOT – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges främsta humanioraforskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se. Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer. Redaktör: Anna Frykholm.

Tusen och en natt är en arabisk sagosamling, delvis av indiskt och persiskt ursprung, med något skiftande innehåll i olika utgåvor. Sedan den i början av 1700-talet kom ut på franska spred den sig snabbt till de flesta europeiska språk och stimulerade intresset för Orienten. Sagornas värld är skimrande och praktfull eller grå och grym: Den rike är mycket rik, den fattige mycket fattig. Andar och demoner ingriper i händelserna. Och en rättrogen muslim kan bli belönad för sin dygd. Carl Rudbeck, doktor i litteraturvetenskap och tidigare lärare i arabiska vid Stockholms universitet, samtalar med Peter Luthersson.

Välkommen till "Film till fikat"! Där vi varje vecka diskuterar en ny film vi sett, på ett lättsamt sätt till en fika i glada vänners lag. I vårt tjugosjätte avsnitt tittar vi närmare på filmen, Conan barbaren från 1982 Director: John Milius Stars: Arnold Schwarzenegger, James Earl Jones, Max von Sydow Handling: Hans föräldrar mördas av en kallblodig kultledare och hans brutala rövarband. Conan får som barn utstå ett skoningslöst slaveri och tvingas att som gladiator roa sina herrar. Conan skickas till Orienten för att fullända sin stridsförmåga, blir fri, och vågar allt för att uppnå ett farligt mål: att hämnas massakern på sina föräldrar. Svärdskämpen måste nu besegra sina fiender i ett dödsföraktande actionäventyr som handlar om mod, styrka, karaktär och det godas triumf över ondskan. Vi strävar hela tiden efter att bli bättre så feedback mottages gärna. Vi finns på Facebook, instagram och twitter Mail: Filmtillfikat@gmail.com

Många har frågat sig om eller till vilken grad Charles och Anne Lindbergh var nazister. Intressantare är att se hur enkelt det fascistiska tänkandet sprider sig, menar Maria Küchen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Amerikanskan Anne Morrow Lindbergh var pilot, kritikerhyllad bästsäljande författare och mamma till sex barn. Fem av dem fick leva till vuxen ålder. En av hennes söner mördades när han var två år. Hennes man var sällan hemma. Hans yrke och hans rastlöshet lockade honom ut på ständiga resor världen över. Förutom äktenskapet i USA med Anne, hade han sju barn med tre olika kvinnor i Europa. Anne Morrow Lindbergh dog 2001 och blev nästan hundra år. Flera av nittonhundratalets stora omvälvningar i västerlandet speglades i hennes liv. Kvinnans frigörelse, massmediernas framväxt och ökande inflytande, USA:s uppgång och fall som nation och nazismen. Var Anne Morrow Lindbergh nazist? Var hennes man nazist? Många har ställt frågan. Bland annat den amerikanske romanförfattaren Philip Roth och den New York-baserade svenske journalisten Lennart Pehrson. 2004 publicerade Roth en roman i ämnet, Konspirationen mot Amerika. Och Lennart Pehrson gav år 2017 ut Historien om Charles A Lindbergh från Jesus till Judas. Det är en mycket grundlig, omfattande och intressant biografi över Annes man, flygpionjären Charles Lindbergh junior. 1927 skrev Lindbergh historia när han blev den första som korsade Atlanten i ett flygplan. Eller var han verkligen först? Redan 1919 hade två britter flugit över norra Atlanten. De startade från Newfoundland och landade föga glamouröst sexton timmar senare på en irländsk mosse. Deras namn, Jack Alcock och Arthur Whitten Brown, är det få som minns idag. Charles Lindberghs flygning från New York till Paris åtta år senare gjorde honom däremot till världsstjärna. Förgäves försökte han värja sig. Kanske var han västvärldens första globala superkändis, första offret för den offensivt växande medieindustrins sensationslystnad och personfixering. 1932 kidnappades och mördades hans och Annes tvåårige son. En tysk immigrant, Bruno Hauptmann, greps, dömdes och avrättades för dådet. Rättegången mot Hauptmann blev så att säga meta-medial. Det var något helt nytt, skriver Lennart Pehrson, att journalisterna på plats även rapporterade om sig själva, om hur många de var, om sina arbetsmetoder. Charles och Anne Lindbergh förlorade chansen till ett privatliv. Men värre var det nog att Charles Lindbergh så småningom förlorade sin heder. Charles Lindbergh avskydde kommunismen och han engagerade sig politiskt för att till varje pris hålla USA utanför andra världskriget. När han besökte USA:s Berlinambassadör 1938 fick han ta emot Tyska örnens orden, en civil hedersmedalj, av pilotkollegan riksmarskalk Hermann Göring. Anne Morrow Lindberg kastade en snabb blick på medaljen och konstaterade att den skulle bli Charles Lindberghs albatross. Hon syftade på en känd 1700-talsdikt av Samuel Taylor Coleridge, där en sjöman skjuter en albatross som fört tur med sig, drar olycka över sin besättning och tvingas bära den döda fågeln runt halsen som straff.   Charles Lindbergh samarbetade med Henry Ford, bilindustrimagnaten som kanske är mest känd för att ha uppfunnit det löpande bandet, men Ford var också grov antisemit. En annan av Lindberghs mentorer och inspiratörer var transplantationskirurgen Alexis Carrel, som 1912 hade fått Nobelpriset i medicin. I sin bok Den okända människan, utgiven på svenska år 1936 av Bonniers, propagerade Carrel för att vetenskapen skulle skapa intelligenta, kraftiga, moraliskt sunda människor. Rashygien skulle tillämpas för att främja den vita rasen. Kvinnor skulle koncentrera sig på att föda och fostra barn. De abnorma, de som hindrade den normala människans utveckling, skulle snabbt och smärtfritt gasas ihjäl. I Sverige fick Carrels bok utförliga recensioner, i både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Recensenterna uttryckte inga invändningar mot idén om rashygienisk ihjälgasning. Boken sålde mycket bra och trycktes i flera nya upplagor. I ett sådant idéklimat levde och verkade Charles Lindbergh. En religiöst färgad tro på teknik och vetenskap, förakt för det annorlunda och främmande, skräcken för att dras in i ett nytt världskrig i USA löpte allt detta samman i brokig och heterogen rörelse, America First, där Lindbergh blev en frontfigur. Och om han hade velat, hade han möjligen kunnat bli USA:s president. I Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika, blir han det. Han slår ut Franklin D Roosevelt i presidentvalet 1940. Resultatet blir ett samhälle där fascismen tar över. Det går inte till inte som i Hitlers Tyskland inget statligt fascistiskt våld, inga brunskjortor och militärmarscher, inga hakkors. Det är som att det inte behövs. I stället sipprar fascismen sakta in och genomsyrar som ett slags tändvätska. Den framstår faktiskt som rimlig, människovänlig och demokratisk, tills allt tar fyr och pogromerna börjar. Var Charles och Anne Morrow Lindbergh nazister? Lennart Pehrson är försiktig med att antyda det. Han understryker också att Charles Lindberghs ställningstaganden ofta gjorde Anne olycklig. Roths dom är hårdare. Han citerar Charles Lindberghs dagbok, där Lindbergh skriver om behovet av att skydda oss själva mot främmande raser och mot inblandning av underlägset folk. Roth citerar också Anne Morrow Lindbergh, som efter Berlinolympiaden 1936 skrev om den strängt puritanska åsikten som råder där hemma om att diktatur med nödvändighet måste vara något ont och om den självklart mycket starka judiska propagandan i de judiskägda tidningarna. Vem är nazist? Kanske är det mer fruktbart att fråga VAD nazism och fascism är. Det är en människosyn och en världsbild som gradvis sipprar in och genomsyrar våra samhällen och våra tankar. Lögner och rykten förvandlas till något som alla vet, till alternativa fakta. Värnandet om medmänskliga kärnvärden förvandlas till något puritanskt, till politiskt korrekthet. Ihjälgasning av dem som anses hindra en sund utveckling börjar ses som normalt och rationellt. Löpande band-principen användes så småningom inte bara vid biltillverkning. Den tillämpades i nazisternas förintelseläger. Men motviljan i USA mot Charles Lindberghs grumliga politiska sympatier var utbredd. Nationens Jesus, som hade stått för utvecklingstro och framtidshopp, blev en Judas, som det heter i undertiteln till Lennart Pehrssons bok.  En brun skugga faller över piloterna Charles och Anne Morrow Lindberghs insatser i flyghistorien. Där var de banbrytare. De flög världen över, de kartlade nya rutter, och Anne skrev. Hennes fackböcker från trettiotalet om flyg, Norröver till Orienten och Hör, vinden!, prisbelönades och lovsjöngs. Efter andra världskrigets slut reste hon runt i Europa, och publicerade sedan artiklar om krigets förödelse och Europas förväntningar på framtiden i tidskrifter som Harper's, Life och Reader's Digest. När hennes man som tjugofemåring gjorde sin flygning från New York till Paris, då låg världen och framtiden för USA:s fötter. Charles Lindbergh blev aldrig president och USA blev ingen fasciststat. Men år 2017  nittio år efter pionjärflygningen över Atlanten i ett USA som tycks ha sina glansdagar bakom sig, dammade president Donald Trump av Lindberghs isolationistiska trettiotalsslogan och började upprepa den som ett mantra: America First. Maria Küchen, författare och kritiker   Litteratur Lennart Pehrson: Historien om Charles A Lindbergh från Jesus till Judas. Albert Bonniers förlag, 2017. Philip Roth: Konspirationen mot Amerika. Översättare Hans-Jacob Nilsson. Albert Bonniers förlag, 2005.

Det er de færreste der kender hende: Prinsessen af Zanzibar, der brød alle regler og flygtede fra paladset og sit hjemland, tog til Europa med en handelsmand og skabte sig et liv som kvindelig forfatter. Hun arbejdede for at nedbryde fordomme mellem Vesten og Orienten. Kan hun være en feministisk ideal for kvinder i dag?

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje gång jag hälsar på mina släktingar i Libanon får jag höra samma historia. Förr eller senare kommer någon nämligen att förklara för mig att vi, vi libaneser, vi är minsann inte araber utan fenicier! Det är tänkt som en komplimang, så när jag ändå väljer att ifrågasätta deras tes så brukar det snabbt bli dålig stämning. Menar ni verkligen, frågar jag, att libaneser och araber är helt två skilda raser? Och hur kommer det i sig så fall att så många libaneser faktiskt identifierar sig som araber? Deras sedvanliga svar är att det inte i första hand handlar om ras utan om civilisation. För det är egentligen det här som dom är ute efter: att visa att det finns en markant skillnad mellan de riktiga libaneserna  det vill säga arvtagarna till de aktade fenicierna  och de kryptolibaneser som betraktar sig som araber, det vill säga muslimerna. Det förflutna tjänar med andra ord som en existentiell och politisk samtidskompass. Vi kristna libaneser, påstår mina släktingar, är i grunden västerlänningar till skillnad från muslimerna som hör till arabvärlden och österlandet. Jag låter mig ändå inte övertygas, utan påminner dom nu om att de själva inte bara talar arabiska, utan också dagligen äter arabisk mat, tittar på arabiska filmer, lyssnar på arabisk musik och dessutom i grunden delar samma Gudsuppfattning som muslimerna. Med viss triumf i rösten tillägger jag att några av de mest tongivande förespråkarna för arabisk enighet har varit just kristna libaneser. Vid det här laget brukar en av mina äldre kusiner George gripa in: Du Michael, säger han, du som har bott i Sverige i hela ditt liv, hur skulle du kunna förstå de konflikter som pågår här? Och sedan markerar han att diskussionen är över. Jag inser omedelbart att det inte är mödan värt att fortsätta debatten. Det hör till saken att George regelbundet visar mig sina vapengömmor för att påminna mig om att frågan om hans identitet inte är en teoretisk fråga utan en fråga om överlevnad. I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad Väst är väst och öst är öst, och aldrig mötas de två. Rudyard Kiplings devis från 1889 är ett återkommande mantra som fortfarande florerar på många håll, också i ett land som Libanon där väst och öst de facto möter varandra varje dag. Som bekant har självutnämnda företrädare på båda sidor har  åtminstone sedan korstågens tid gjort allt för att hålla gränsen så intakt som möjligt. Så ofta har de förklarat varandra krig att relationen mellan det så kallade västerlandet och österlandet ännu idag präglas av misstro och hat. Men det finns naturligtvis också en annan historia och det är en historia om ömsesidig fascination och förälskelse. I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad  och vem som är vem. Till passionsdramernas natur hör ju att de förändrar båda parterna och att de dessutom ofta ger upphov till oäktingar som undergräver alla skarpa gränsdragningar. Få känner nog till att centrala aspekter av vad man idag kallar västerländsk filosofi vilar på betydande insatser från muslimska tänkare. Än färre är nog medvetna om att religionen islam har funnits längre på den europeiska kontinenten än protestantismen och att kristna stater genom Europas hela historia ingått allians med muslimska stater för att kriga mot andra kristna stater. Ibland blir okunskapen rent komisk. Jag ljuger inte när jag säger att jag ofta måste påminna vissa européer om att kristendomen inte är en västerländsk uppfinning. Så mycket för tanken att Orienten är muslimsk och Occidenten kristen. hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig? Med andra ord finner man inte sällan österlandet djupt inbäddat i västerlandet  och vice versa. Denna insikt är viktig att ha med sig i samtiden, eftersom vi behöver ordentligt med intellektuellt självförsvar mot den högerpopulism och religiösa extremism som helst ser att vi lever i okunskap om oss själva och den historia som har format oss. Men var går i så fall gränsen mellan öst och väst? Hur skiljer man mellan realitet och fiktion i sådana här komplexa frågor? Och hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig? Alltsedan Edward Said 1978 publicerade sitt banbrytande verk, Orientalism, har sådana frågor trängt sig allt djupare in i den intellektuella diskussionen. De hemsöker inte bara vetenskaperna och den politiska debatten utan också den samtida litteraturen. Ett spännande exempel från romankonsten finner vi i den franske författaren Mathias Énards Boussole. Denna flerfaldigt prisbelönta roman  titeln kan översättas med Kompass  tar sig an stora delar av den europeiska kulturhistoriens intrikata kärleksförbindelser med Österlandet. Det är med andra ord inte de klassiska protagonisterna som står i centrum det vill säga, korsfarare och soldater, statsmän och missionärer  utan diktare, konstnärer och kompositörer. Enard är ute efter att visa hur bilden av Orienten fungerat som en ändlös inspirationskälla för tonsättare som Mozart, Beethoven, Berlioz, Liszt och Schubert, för författare som Goethe, Flaubert, Rimbaud och Eberhardt, och för målare som Ingres, Delacroix, Matisse och Kandinsky. Ja, det är väldigt många namn som figurerar på dessa fem hundra sidor av tättskrivna reflektioner över konstens förmåga att överskrida gränser och utvidga vår existentiella horisont. Konstnärerna hjälper oss, menar författaren, att se de andra i oss själva  och oss själva i de andra. Slutsatsen är både enkel och övertygande: i hjärtat av det som vi kallar västerländsk kultur pulserar melodier, tankar och former från en kultursfär som paradoxalt nog ständigt förtalas och förkastas som om den vore oss helt främmande. Romanens huvudfigur är en viss österrikisk musikolog och orientalist vid namn Franz Ritter. Under en lång sömnlös natt i hemstaden Wien drar han sig till minnes sina resor i Orientens mytomspunna städer: Istanbul, Teheran, Bagdad, Beirut, Kairo och så vidare. Han tänker på scener han bevittnat, på konferenser han bevistat, på texter han läst  och droger han prövat. Och över alla minnen svävar ett omtumlande kärleksmöte med en framstående kvinnlig orientalist vid namn Sarah. Ur en litterär synvinkel kan det låta som en banal intrig, men samtidigt är det just genom Ritters flödande medvetandeström som romanen förmår utforska allt vad drömmen om Orienten har gett upphov till inom europeiskt kulturliv. Boussole utgör en hyllning till alla de skapande krafter som vågat sig bortom snäv narcissism och kulturell isolering. När romanens huvudperson uttrycker sin smärta över samtidens katastrofala utveckling  från Syriens sönderfall till fascismens återkomst i Europa  tänker jag igen på mina släktingar i Libanon och deras förtvivlade försök att navigera i en verklighet som formas av krig i gudarnas, nationernas och civilisationernas namn. Dag efter dag måste de vända in och ut på sig själva för att inte förlora sin kompass i en värld av ständigt skiftande gränser, identiteter och allianser. Men sedan slås jag plötsligt av insikten att deras dystra öde också är mitt eget. På samma sätt som det faktiskt också är ditt. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria Litteratur Mathias Énard: Boussole. Actes Sud, 2015.

Klädd i arabiska manskläder red journalisten Isabelle Eberhardt ut i Saharaöknen. Bakom sig lämnade hon västvärldens normer och sin begränsade frihet som kvinna med mål att bli en del av en annan kultur. En upptäcktsresa som både fick henne utvisad och som blev hennes död. Varför kastade hon sig ut i det okända?

Klädd i arabiska manskläder red journalisten Isabelle Eberhardt ut i Saharaöknen. Bakom sig lämnade hon västvärldens normer och sin begränsade frihet som kvinna med mål att bli en del av en annan kultur. En upptäcktsresa som både fick henne utvisad och som blev hennes död. Varför kastade hon sig ut i det okända?

Få härskare är lika mytomspunna som Alexander den store. Litteraturhistorien har förvandlat honom till allt från den förste muslimen till from kristen, från Baron von Münchhausen till Humphrey Bogart. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det enda som kan vara mer storslaget än Alexander den stores liv är väl hans död. Kanske var det också det enda möjliga för en sådan oövervinnelig krigarkung. Efter att ha genomfört sitt beryktade så kallade massbröllop mellan makedonier och perser, av politiska skäl, och proklamerat sig själv som gudomlig, började Alexander planera sitt allra största fälttåg: mot vad som kallades Arabien. Men först var han ju tvungen att fira sin nyvunna gudomliga status ordentligt. Efter ett rejält dryckesslag under dagar och nätter i Babylons hetta, då han bland annat sägs ha tömt en sexliters bägare med vin till Herakles ära, fick han feber och dog. 33 år gammal, av alla åldrar. Och sedan började Alexanders efterliv. Som bara gjorde den store ännu större. Myterna hade för all del börjat att frodas redan under hans levnad. Som till exempel när han inför det avgörande slaget mot Persien år 332 före Kristus blev erbjuden en gynnsam fred av fiendens härskare Dareios. Då lär hans egen general Parmenion ha sagt: Om jag vore Alexander, skulle jag acceptera erbjudandet. Medan Alexander själv svarade: Jag skulle acceptera om jag vore Parmenion. Alexander tycks helt enkelt ha varit lika stor i orden som på jorden. Med ingen mindre än Aristoteles som privatlärare och repliker som knappast skulle skämmas för sig i Humphrey Bogarts mungipa. Och i boken Alexanderlegenderna i tid och rum från 2018 granskas hela den här mytbildningen minst sagt omsorgsfullt. Större delen handlar om hur den har sett ut i olika språkområden, som ägnas var sitt kapitel av var sin specialist. Det slaviska, arabiska och bulgariska. I Främre Orienten, på Island och i södra Europa. På latin, fornengelska, persiska och tyska. Historien om Alexander tycks helt enkelt ha erövrat världen minst lika effektivt som huvudpersonen själv gjorde. Men som så ofta i äldre litteraturhistoria handlar det också om försvinnande, förlust, fragment. De ursprungliga berättelserna är till största delen borta. Ögonvittnesskildringarna av Alexanders samtida kasserades under romarriket, eftersom de inte ansågs motsvara den tidens stilistiska ideal. Mycket grundar sig i stället på den så kallade Alexanderromanen, som skrevs under 300-talet efter Kristus: alltså mer än sex sekel efter hans död. En sorts äventyrsroman med närmast kameleontisk förmåga att anpassa sig till varje nytt landområdes respektive språk, kultur och politik. Därför kunde han i tidiga arabiska tolkningar framställas som den allra förste muslimen och i den medeltida etiopiska versionen snarare påminna om Kung Seyon och hans fälttåg mot just muslimerna. Medan krigarkungen i den nybulgariska översättningen på 1800-talet hade förvandlats till en from kristen: den av Aristoteles elever som sägs ha lärt sig Psaltaren utantill snabbast.  Så kan man fortsätta genom världslitteraturen, över kontinenter och sekler. I italienska skildringar fick han nedstiga i helvetet som hos Dante. Och även på Island, där han på 1100-talet liknade en typisk sagohjälte i strid med sitt eget öde, kommer Alexander ned till underjorden för att till sist förgiftas av en demon som straff för vad som på isländska kallas ágirni. Eller som det står i den isländska Alexandersagan: Var kommer din girighet att stanna, store Alexander? Den kommer inte att mättas även om du lägger under dig hela världen. Den frågan, om hans mod, högmod och övermod, tycks också ha getts en varierande betoning genom seklerna. I Första Macabeerboken, från 200-talet före Kristus, står till exempel så här: Ända till jordens yttersta gränser trängde han fram och plundrade folk efter folk; hela jorden låg kuvad inför honom, och hans stolthet och övermod växte. I den persiska skildringen, med rötterna i 900-talet och som än i dag läses flitigt, skildras han däremot omväxlande som en rättvis kung sökande efter vishet och en maktlysten, grym härskare. Och i den brittiska medeltida The Wars of Alexander tycks pendeln ha slagit över mot en mer kontemplerande regent. Jag som i går var så kraftfull och styrde hela världen, har i dag fullständigt blivit till stoft, sorg och plåga får han här säga med sin egen röst. Långt tillbaka går också ett annat av legendernas stråk: det som beskriver hans mer fantastiska äventyr. I den arabiska Alexandertraditionen, som nyare forskning menar är den kanske allra rikaste, finns till exempel motivet om hur han upptäcker livets källa. Som i sin tur uppvisar likheter med berättelserna om Namron Sin. Härskaren över världshistoriens första imperium, Mesopotamien, flera tusen år före Kristus. Med tiden tycks också Alexander den Store kunna förvandlas till en sorts Baron von Münchhausen. Den här mer skrönaktige figuren blir synlig redan i vissa latinska versioner där det berättas att Alexander efter att ha erövrat jorden ger sig i kast med himmel och hav. Hur han först stiger upp till himlen i en järnbur, hållen av fåglar, och sedan upp till havets botten i en dykarklocka konstruerad av hans astrologer. I tyska texter förvandlas han slutgiltigt till en medeltida stålman som obesvärat färdas genom luft och vatten. Där får också Alexanders högmod sitt kanske yttersta uttryck, när han säger sig vilja erövra själva paradiset. Hur är det då här i Sverige? Jo, vi har också vår egen version av Alexanderlegenden. På 1300-talet infogades den antika härskaren i riddarromanens höviska och aristokratiska ideal. Några sekel senare blev parallellerna mellan Konung Alexander, som han kallades i ett versepos, och Sveriges konungar allt vanligare. Att både Gustav II Adolf och Karl XII liknades vid världserövraren, av sig själva och ibland av omgivningen, är väl inte särskilt förvånande. Däremot att också Drottning Kristina var helt besatt av Alexander den Store. Hon, som nuförtiden ofta framställs som fritänkare och religiös sökare, ser hans grymheter som fläckar på solen. Prisar i stället hans mod, skönhet, generositet mot besegrade motståndare och inte minst bildning. I den eviga frågan om Alexander den Stores egentliga natur återkommer Drottning Kristina till vad många andra påtalat. Att han handlade under inflytande av vad som under antiken kallades Fortuna: ett svåröversatt begrepp som kan betyda både tur, lycka och det förutbestämda ödets komplexa verkningar. Och frågorna kvarstår, både kring mytens och verklighetens Alexander. Fortfarande vet ingen var hans kvarlevor ligger. Efter att ha begravts i staden han grundade, det egyptiska Alexandria där mausoleet blev en vallfärdsplats för både romerska kejsare och allmänt historieintresserade, försvann själva liket därifrån någon gång på 300-talet efter Kristus. Alltså ungefär samtidigt som myten om Alexander började få fötter, förvandla honom till en sorts vandrande vålnad. Sedan dess har otaliga försök gjorts att hitta graven: Egyptens arkeologiska myndigheter känner till åtminstone 140 regelrätta utgrävningar. Så tillsammans med Nefertiti är väl Alexander den Store världens mest efterlysta lik. Liksom en av våra allra mest levande legender. Mattias Berg, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur Karin Hult & Gunhild Vidén (red): Alexanderlegenderna i tid och rum. Appell förlag, 2018.

Bro til Orienten er overskriften på aftenens koncert på Lundsgård Gods ved Kerteminde med musik af Schumann, Isang Yun, Khatjaturian, Debussy og Mozart.Blandt de medvirkende er festivalens arrangører Trio con Brio og en række musikalske venner fra øverste internationale hylde: Andreas Brantelid, Sergej Malov og Enrico Pace samt en række unge talenter som pianisten Jonathan Siahaan, violinisten Anna Egholm og klarinetisten Jonas Frølund.(Lundsgård Gods 11. august). Vært: Max Fage-Pedersen. www.dr.dk/p2koncerten

Visst låter det som ett Tintin-kapitel? Men det är faktiskt på riktigt! Fredrik och Filip åker, i samarbete med Qatar Airways, till Orienten! Häng med till platsen för den absolut optimala öken-drinken, få en glimt av Fredriks ytterst märkliga matvanor och upplev en liten skärva av hur man njuter av en elegant flygresa. Mycket nöje! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Orienten anfaller! Båda veckans filmer är från 1989 - en tid då det verkade som att Japan var på väg att ta över.Black Rain är en Ridley Scott-film som visuellt påminner väldigt mycket om Blade Runner. Scott blev en parodi på sig själv! En förbannat snygg film! Väl värd att se, även om den hojtar ganska högt med "USA #1!!!".Blind Fury är en simpel action-macka. Packad med roliga underhuggare, som blir brutaliserad av en blind Rutger Hauer. Skoj!

Tusen och en natt är en arabisk sagosamling, delvis av indiskt och persiskt ursprung, med något skiftande innehåll i olika utgåvor. Sedan den i början av 1700-talet kom ut på franska spred den sig snabbt till de flesta europeiska språk och stimulerade intresset för Orienten. Sagornas värld är skimrande och praktfull eller grå och grym: Den rike är mycket rik, den fattige mycket fattig. Andar och demoner ingriper i händelserna. Och en rättrogen muslim kan bli belönad för sin dygd. Carl Rudbeck, doktor i litteraturvetenskap och tidigare lärare i arabiska vid Stockholms universitet, samtalar med Peter Luthersson. Producerat av Svenska Filmbolaget 2015.

Ala Abasi blev tvåa i senaste Mästerkocken i TV4. Ala bor i Stockholm och jobbar som skattejurist. Ursprungligen är hon kurd från Iran och kom till Sverige med sin familj som 9-åring. Och nu har hon bott mer än två tredjedelar av sitt liv i Sverige. Men maten som Ala Abasi lagar idag hämtar mycket inspiration i östra Medelhavet. Vår reporter Nina Frogneborn tar hjälp av en trädgårdsmästare, för att höstodla, och för att förbereda inför nästa vår.

I 40 år har Alfons Åberg varit en helt vanlig liten kille som brottats med livets små och stora gåtor. Gunilla Bergströms böcker har älskats av generationer barn runt om i världen, och lagom till sin 40-årsdag blir Alfons också föremål för en vetenskaplig undersökning. Konstvetaren Annika Gunnarsson studerar i en färsk doktorsavhandling hur bilderna i böckerna om Alfons Åberg har gjort honom till den framgångsrika och berömda kille han är idag. Dessutom handlar det om vår bild av Orienten. Under 1800-talet reste svenska konstnärer och fotografer till Mellersta Östern och Nordafrika där de skildrade harem, beslöjade kvinnor, sultaner och moskéer. I bilderna som visades här hemma florerar fördomar och stereotyper, och Orienten sågs som det överlägsna Västerlandets motsats. Konstvetaren Tomas Björk är aktuell med boken Bilden av Orienten, och han säger att många av 1800-talets fördomar lever kvar än idag. Programledare är Urban Björstadius.

Lockad till Orienten. Släktband om svenskarna som tog sig till Baku på 1800- talet.

På Himmelskiven fra Nebra vises hele bronsealderens verdensbilde i gull og dypgrønn bronse. Stjernetegn, astronomiske observasjoner, sol, måne og ikke minst selve himmelskipet er samlet på samme gjenstand. Ifølge arkeologen Flemming Kaul ved Nationalmuseet i København viser dette at en ny religion introduseres i Sør-Skandinavia omkring år 1600 før Kristus. Dette er første gang man ser skipet som et religiøst symbol, og dette settes i sammenheng med dekorasjoner på såkalte rakekniver fra samme periode. På disse bronsealderens ”konfirmasjonsgaver” ses forskjellige scener fra solens sykliske reise gjennom dagen og natten. Ved morgengry er det en fisk som først setter solen i sin bane. Et stykke oppe på himmelen kommer en rovfugl og spiser fisken. Fuglen fører solen videre til hesten, som leverer solen til skipet og trekker det til solnedgang. Da kommer slangen og overtar solen på dens reise gjennom natten og dødsriket før fisken igjen tar over. Disse symbolene er godt kjent fra Egypts solkult og er også utbredt i Midtøsten og i Orienten på akkurat samme tid. I programmet diskuterer Kaul og den norske arkeologen Lene Melheim utbredelsen av bronsealderens kosmologi og de kjennetegn vi kjenner fra gjenstander, helleristninger og dekorasjoner på funn. Blant annet åpner Melheim Oldsaksamlingens magasin for å vise fram halsringene av bronse som ble funnet på Lunner i Oppland på 1920-tallet. Der bekreftes ornamentikken fra Danmark og viser at solkulten fra Himmelskiven også var kjent i vår del av Skandinavia. Sendt første gang november 2005