Podcast appearances and mentions of katarina bj

Hjärtat såg länge som centrum för tanke och känsla, medan vi idag pekar på hjärnan. Katarina Bjärvall funderar på om det inte ligger något i den gamla sanningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publiceras först 2019-06-19.Mitt är ditt och ditt är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Det gnistrar och glöder, flammar och falnar och svalnar. Det viskar, talar, ropar och jublar, det sjunger och har hunger, det rister och brister, kvider och svider och lider. Och förstås smärtar.Ja, hjärtat rimmar och dess rytm pulserar och inspirerar, så till den grad att om varje metaforiskt uttryck som belamrar hjärtat vägde ett gram skulle organet bli så tungt att det bröt igenom jordskorpan och rasade rakt ner till jordens – hjärta.Men de känslor som hjärtat symboliserar är inte bara metaforer och klyschor. Brustet hjärta, broken heart syndrome eller som det heter med en medicinsk term lånad från japanskan, takotsubo, är ett verkligt sjukdomstillstånd som ibland förväxlas med hjärtinfarkt och som kan utlösas av sorg eller av traumatiska upplevelser.Jag tänker på det när jag läser Mimi Swartz bok ”Ticker”, om några konkurrerande amerikanska stjärnkirurgers kamp om att bli först med att presentera ett fungerande konstgjort människohjärta. De verkar alla drivas av en grundtanke att fortsatt liv, oavsett vilka förödmjukande och smärtsamma former det tar sig, alltid att föredra framför döden. För någon är den besattheten grundad i en förälders alltför tidiga död i en hjärtsjukdom, andra verkar vara mer av Macchiarinikaraktärer – eller åtminstone okonventionella. Och man får väl medge att hjärtkirurg är ett speciellt yrke, "man vill ju inte att den som sätter kniven i ens hjärta ska sakna självförtroende", som Swartz skriver.Att operera ett hjärta som slår i bröstkorgen är ingen lätt match ens för en specialist – någon har liknat det vid att sittande på hästryggen försöka knacka loss ädelstenar ur en klippa. Ja, plus då det faktum att en människa dör om du slinter.Hjärtkirurgins kamp för att rädda livet på människor vars hjärta slutgiltigt skurit har naturligtvis ett spår som har varit mer framgångsrikt än utvecklingen av ett konstgjort hjärta: transplantation. Pionjärtransplantatörerna på 60- och 70-talen hade en hel del emot sig. För att sjukvården skulle få tillgång till levande hjärtan att transplantera måste dödsbegreppet ändras. I Sverige skedde det 1988, efter intensiv debatt. Sedan dess kan en människa klassas som död när hjärtat fortfarande slår, förutsatt att alla hjärnfunktioner sedan minst två timmar är konstaterat fullständigt borta.Andra tidiga invändningar hade mer med hjärtats symbolkraft att göra. Blir inte en man feminin om han tar emot ett hjärta från en kvinna, frågade sig hjärtsjuka män i Texas.Motståndet lade sig. Hjärttransplantationer utförs idag på löpande band, eller i alla fall i den takt som tillgången på organ tillåter. Runt 50 000 människor världen över – men framför allt i de rika länderna – står på väntelista, men bara ungefär 2 500 hjärtan transplanteras varje år.Hjärtsjukdomar tar livet av fler människor än cancer och behovet av alternativ till transplantationer är stort. Den som uppfinner ett konstgjort hjärta kan ha goda skäl att hoppas på ett Nobelpris i medicin – eller i alla fall gränslös rikedom och avund.Det konstgjorda hjärta som beskrivs som mest lovande drivs av magnetism, inte av plutonium som var tanken ett tag. Det fungerar utan puls och trycker alltså fram blodet i ett oavbrutet flöde, utan minsta da-dunk i bröstkorgen, något experterna inte är helt på det klara med vad det kan medföra. Den enda person som har fått ett sådant hjärta inopererat tillfrisknade aldrig utan dog i sin hjärtsjukdom efter fem veckor på ett amerikanskt sjukhus.Man kan förstås fråga sig: Är det etiskt rätt att investera så mycket tid, pengar och kunskapsenergi i något som kan föra tankarna till Frankensteinkirurgi? Hjärtsjukdomar är mycket lönsamma att förebygga. Men den lönsamheten gynnar samhället och dess invånare, inte med-tech-företagen och läkemedelsindustrin. Det är onekligen en komplikation i en tid då gränserna mellan å ena sidan forskning och sjukvård och å andra sidan läkemedelsförsäljning har upplösts.Och vad händer om välbärgade västerlänningars redan långa medellivslängd förlängs med ytterligare år – eller årtionden? Vilka sättningar skapar det i pensionssystemen och andra välfärdsmekanismer? Och vilka demenssjukdomar dyker upp i hjärnan hos människor som bär dessa konstgjorda hjärtan?Men den fråga som griper mig allra mest är en annan: Vad händer med en människa som bokstavligen förlorar sitt hjärta? Blir hen hjärtlös? Kan hen fortfarande till exempel känna kärlek? Sådana frågor kan verka retoriska men det är de alltså inte.I det antika Egypten ansågs hjärtat viktigare än hjärnan för att härbärgera människans känsloliv och personlighet, inte metaforiskt utan fysiskt. Och egyptierna var på rätt spår, för hjärtat har känslor.Hjärtat ruvar i bröstkorgens bo som en liten vaktel eller en vildkanin – och lika lättskrämt. Om ett barn i vägkanten gör en ansats att springa ut i gatan framför bilen kan jag känna ett verkligt fladder mot revbenen. Hjärtsjukdomar ökar under krig och naturkatastrofer. Lögndetektorer mäter bland annat hjärtverksamhet.Hjärtmuskeln, stor som din egen knytnäve, är ett arkitektoniskt perfekt miniatyrbyggnadsverk, utrustat med både el- och rörsystem, mångfärgat i brunt, rött, gult och ljusblått och byggt för att klara ungefär ett slag i sekunden, nästan 100 000 slag per dygn eller över tre miljarder slag under sin livstid.Av BBC-dokumentären Heart vs Mind av David Malone framgår att färsk brittisk forskning har upptäckt att runt hjärtats högra förmak finns också neuroner, som liknar hjärnceller, placerade. För mig, som varit uppmärksam på mitt hjärtas känslor i många år, är detta rön så häpnadsväckande att jag måste se dokumentären tre gånger för att helt ta in det.Hjärnan kommunicerar med hjärtats så kallade hjärnceller och med resten av hjärtat via elektriska impulser som får hjärtat att exempelvis slå snabbare. Men kommunikationen är dubbelriktad – signaler från hjärtats neuroner går också tillbaka till hjärnan. En studie visar att amygdalan, det organ i hjärnan som kontrollerar känslor av rädsla och obehag, aktiveras mer när det intryck som triggar känslan ges i takt med testpersonens hjärtslag än om det ges i otakt med hjärtslagen. Slutsatsen är att hjärncellerna i hjärtat påverkar hjärnan.Men dödsbegreppet då, undrar jag. När en person förklaras död trots att hjärtat fortfarande slår, vilken roll spelar hjärtats hjärnceller då? Bara frågan verkar kunna väcka ett instinktivt motstånd mot transplantationskirurgi. Men den besvaras av forskningen: hjärtats hjärnceller fungerar aldrig på egen hand. De agerar alltid i samspel med amygdalan och andra delar av hjärnan. När de delarna är utslagna har hjärtats hjärnceller förlorat sin funktion.Men den här forskningen, i gränslandet mellan kardiologi, neurovetenskap och psykologi, är inte helt obanad terräng. Forskarna söker sig fram, långsamt och prövande, i de marker poesin, visdiktningen och den litterära prosan sedan länge utforskat. Det värmer mitt hjärta att inse det.Katarina Bjärvalljournalist och författare

Hämnden är ljuv heter det, men hur ofta går vi egentligen från tanke till handling? Kan hämndkänslorna istället bli en kreativ motor? Häng med P1 Kultur in i själens mörka vrår! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. HÄMNDENS DRIVKRAFTER I NY ROMANPsykologen och författaren Jenny Jägerfeld är aktuell med sin nya bok ”Hämndprojektet”, en roman om ett sexuellt övergrepp och hur offret, Nico, blir besatt av att hämnas. Boken skildrar hennes historia, men blir också en genomgång av psykologiska teorier om hämnd, om verklig hämnd, om fantiserad hämnd och om hämnden som motiv i kulturen - många är de konstnärliga verk som har hämnden som grund. Jenny Jägerfeld kommer till dagens P1 Kultur-studio för ett samtal om hämnd och dess drivkrafter.Och – ”all konst är hämnd” sa regissören och dramatikern Suzanne Osten i sitt bejublade Sommar i augusti, vad menade hon egentligen med det? Programledare Lisa Bergström ringer upp och frågar.SERIEROMANEN ”CLUB LONELY” OM JAKTEN PÅ ERKÄNNANDE”Club Lonely” heter serietecknaren och illustratören Pelle Forsheds nya serieroman, där han dråpligt och med en rejäl skopa svart humor, berättar om en serietecknare som gör allt för att få sin nya seriebok recenserad. Och då menar vi verkligen allt! Som att till exempel bryta sig in i en uppburen kritikers lägenhet... Pelle Forshed medverkar om självtvivel och kampen för att fortsätta skapa och nå ut med sin konst.NY SVENSK FILM OM PANDEMIN OCH VISSELBLÅSAREN SOM FICK RÄTTPå fredag är det premiär för ”Så länge hjärtat slår” i regi av Ella Lemhagen. Inspirationen till dramafilmen är hämtad från Johanna Sjövalls P1-dokumentär ”Det illojala vårdbiträdet” som berättar om vårdbiträdet Stine Christophersen som 2020 slår larm om missförhållanden på ett äldreboende under coronapandemins första månader. P1 Kulturs Björn Jansson har träffat Bianca Kronlöf som spelar huvudrollen, vårdbiträdet Hanne, för att tala om civilkurage, mod och behovet av tala om de som arbetar med äldreomsorg.ESSÄN: ”SVERIGES RELATION TILL KURDERNA VISAR VILKA VI BLIVIT”Relationerna mellan kurder och nordbor sträcker sig långt bak i tiden. Kurdistan är ett stort område i delar av Turkiet, Irak, Iran, Syrien och Armenien och kontakterna mellan nordbor och kurder fanns redan på vikingatiden. Katarina Bjärvall, journalist och författare, funderar i dagens essä på hur Sveriges relation till kurderna har förändrats - och vad det säger om vårt land.HÄMND – P1 KULTUR TIPSAR OM VERK!Det går inte att överblicka mängden böcker, filmer, låtar och konstverk som handlar om hämnd, men här är en lista med några av alla de verk som dök upp när vi bad om tips från redaktionen!Böcker och drama”En dåres försvarstal” av Agust Strindberg”Den högsta kasten” av Carina Rydberg”Greven av Monte Cristo” av Alexander Dumas”Tracy´s hämnd” av Sidney Sheldon”En hondjävuls liv och lustar” av Faye Weldon”Haggan” av Aase Berg”Medea”av Euripides”Orestien” av Aischylos”Elektra” av Sofokles och ”Elektra” av Euripides”Tosca” av Giacomo Puccini, en av alla operor med hämndtemaNågra låtar!”Still standing” med Elton John”Go to Hell”med Dolly parton”Troy” med Sinéad O'Connor”Positively 4th street” med Bob Dylan”Resten av ditt liv” med Timbuktu”Hämden är ljuv” med Min Stora Sorg”Bloody mother fucking asshole” med Martha Wainwright”Fuck you” med Lilly Allen”Fuck you” med Cee-Lo Greenoch redaktionens favorit! Wanda Jackson med ”My big iron skillet””Revenge” med Pink och Eminem...och så filmerTill exempel ”Kill Bill”, ”Django Unchained” och ”Pulp fiction” av Quentin Tarantiono, ”Promising Young Woman” av Emerald Fennell, ”Carrie” av Brian de Palma, ”Återträffen” av Anna Odell, ”The Equalizer” av Anton Fuqua , ”Memento” av Christopher Nolan, ”Thelma och Louise” av Ridley Scott... Med flera!Jenny Jägerfelds favoritkonstverk med starka hämndkänslor: "Judith dödar Holofernes" av Artemisia Gentileschi (1593-1656)Till sist! ”Döden och flickan” som finns som bok, filmer, opera, teater och konstverk!Programledare: Lisa BergströmProducent: Maria Götselius

Från vikingatiden via Palmemordet till Natoprocessen. Sveriges relation till kurderna är lång och skiftande. Katarina Bjärvall funderar på vad förändringen säger om vårt land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under en resa i den turkiska delen av Kurdistan en sommar för länge sedan träffar jag och mina vänner en ung matthandlare, Mehmet. När han får veta att vi är svenskar säger han nästan skyggt: Jag tycker mycket om Sverige. Varför, frågar vi, vaksamma på att han kanske hört svenska flickors lockande rykte. For many reasons, svarar han. Och medan vi sitter där i mattbutikens dova dunkel och dricker te, glas på glas, förstår vi att det handlar om politik. Om att Sverige gett fristad till så många politiskt aktiva kurder.Mehmet är inte den enda vi möter som tänker på Sverige med värme. En familj vill bjuda oss på middag kväll efter kväll, ”som tack för det Sverige gjort för kurderna”. En man nära på gråter när vi kommer att tala om den mördade Olof Palme.Sveriges band till Kurdistan – de kurdiska delarna av det som idag är Turkiet, Iran, Irak och Syrien – går långt tillbaka, det visar Rohat Alakoms gedigna bok ”Svensk-kurdiska kontakter under tusen år”. Redan vikingarna, närmare bestämt ruser med trolig bakgrund i Roslagen, träffar på kurder under sina härjartåg i Kaukasus. Kurdistan blir sedan under århundradenas lopp allt mer strategiskt viktigt. År 1709 dyker platsnamnet upp i ett svenskt dokument. Den geografiska beteckningen kan idag få makthavare i bland annat Turkiet att se rött, eftersom de menar att Kurdistan inte finns, men Karl XII skriver obekymrat ordet i ett brev till den osmanske sultanen. Rader av svenskar börjar resa till Kurdistan: forskare, diplomater, militärer och missionärer. Journalister från Svenska Familje-Journalen blir mottagna med stor gästfrihet av en kurdisk hövding. De får ett eget tält, fordrat med rött tyg och utrustat med sköna täcken och kuddar, och de bjuds på helstekt får fyllt med pistagenötter. Snart märks också en medkänsla med kurderna. En svensk diplomat i Konstantinopel, dagens Istanbul, skriver hem om de kurdiska bärarnas arbetsförhållanden ”som borde kunna knäcka en oxes rygg” och om hur ändå dansar till sent inpå kvällarna ”med mjukhet och grandezza som kommer oss klumpiga nordbor att häpna”. Och missionären Elin Sundberg rapporterar från persiska Kurdistan att byarna där saknar grönska. Varför planterar ni inte träd, frågar hon hövdingen Timur Beg. ”Det lönar sig inte, ty idag äro vi här, men imorgon kanske våra byar äro förstörda”, svarar han.Den första kurdiska flyktingen kommer till Sverige 1929. Süleyman är sju år när han och hans familj tvingas fly sin by i turkiska Kurdistan. Till fots. På vandringen genom Azerbajdzjan, Georgien och Ukraina förlorar han sin familj. Så långt kunde hans öde varit hämtat ur ett av Migrationsverkets diarier från 2000-talet, men så når han Gammalsvenskbyn. En plats vid floden Dnepr i Ukraina där något tusental svensktalande, ursprungligen bördiga från estniska Dagö, lever mycket fattigt efter den ryska revolutionen. Bland dem familjen Knutas, som adopterar Süleyman och ger honom namnet Sleman Alexander Knutas. När byborna senare emigrerar till Sverige finns den då 18-årige Sleman Alexander med. Han lever resten av sitt liv i Sverige och dör på Gotland 1981. Sleman Alexander är den första droppen i en ström. Under 1900-talets sista decennier kommer tiotusentals kurder till Sverige, som arbetskraft och som flyktingar. Varför, varifrån kommer de, vad är det de vill lämna? Ett par år efter den där första resan till Kurdistan far jag tillbaka, nu som journalist. Jag vill bland annat besöka det mytomspunna Hasankeyf i Tigris floddal där människor fortfarande lever sitt vardagsliv boende i grottor – och under hot. Den turkiska regeringen vill dämma upp floden och bygga en jättelik vattenkraftsdamm. Grottorna kommer att översvämmas, de som bor där tvingas flytta. På väg dit blir jag stoppad av polisen och beordrad att följa med till borgmästaren. Han tornar upp sig vid skrivbordet bakom en dunge av turkiska flaggor och under det obligatoriska porträttet av landets grundare Atatürk. När han förstår att jag är svensk mörknar hans blick, även han tänker säkerligen på Sverige som en fristad för flyktingar. Hans första fråga är ett lackmustest: PKK, terrorister eller inte? Terrorister, svarar jag. Ett lydigt svar – jag har lärt att hålla största möjliga avstånd till allt som kan ha med gerillakrigarna att göra. Och PKK är terrorklassade även i Sverige. Borgmästaren nickar: korrekt. Sedan associerar han till Palme-mordet – som ju faktiskt utfördes av just PKK, right? Trots att det så kallade kurdspåret sedan länge avskrivits som ett haveri i svensk polishistoria måste jag hålla med, för den goda stämningens skull. Därmed är jag fri att besöka grottorna – där ingen vågar tala med mig eftersom poliserna väntar i närheten. Jag tänker på det när jag läser Joakim Medins bok med just titeln ”Kurdspåret”, där författaren gräver i turerna kring Sveriges behandling av kurder under förhandlingarna om svenskt medlemskap i Nato. Här framgår att Sverige gjorde stora eftergifter till Turkiet och att den svenska synen på kurdiska oppositionella som flyktingar i behov av skydd har luckrats upp. En svensk-kurdisk kvinna säger i boken att hon älskar Sveriges demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Hon frågar sig: ”Vad har Sverige att komma med om vi förlorar de unika sakerna? Då kommer det bara att vara ett litet kallt mörkt land med tio miljoner människor inne i skogen.” Mina tankar går till familjen Knutas. Var det självklart för dem, med erfarenhet av förtryck och med migration i sin släkthistoria, att ta sig an den kurdiske pojken? Det gissar jag. För det finns en tanke som jag tror är livsavgörande, både för dem som tänker den och för deras medmänniskor: Det kunde varit jag. Den tanken ligger, anar jag, närmare till hands om man har erfarenhet av förtryck någonstans inom sin egen referensram. Nej, jag menar inte att erfarenhet är en förutsättning för empati. Människan är ett empatiskt djur. Men något litet hände nog trots allt inom mig där hos borgmästaren i turkiska Kurdistan. Liksom vid en senare resa, när jag tappade bort mitt pass och för att få göra en polisanmälan återigen tvingades svara rätt på kuggfrågor om turkisk inrikespolitik. Inget trauma, bara små inre förskjutningar. Men ändå: Varje mikroskopisk erfarenhet gör något med en. Sverige är ett litet kallt land i skogen, det går inte att förneka. Ett sätt att mäta tillståndet i detta land kan vara att granska hur dess relation till en grupp som kurderna har förändrats. Och resultatet blir: kallare. Och mindre principfast vad det gäller till exempel synen på mänskliga rättigheter. Då kan motkraften finnas just hos dem som flytt hit på grund av förtryck – hundratusentals personer, med kurdisk och annan bakgrund. Kanske kan dessa erfarna människor väcka liv i ett historiskt empatiskt arv som Sverige har att vårda.Katarina Bjärvalljournalist och författareLitteraturRohat Alakom: Svensk-kurdiska kontakter under tusen år. Apec, 2000.Joakim Medin: Kurdspåret – Sverige, Turkiet och priset för ett Natomedlemskap. Verbal förlag, 2023.

Vilken adress du har kan spegla både vilket liv du lever och hur länge det pågår. Men inte alltid. Journalisten och författaren Katarina Bjärvall reflekterar över postortens avgörande roll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2021-03-08.Var bor du? Den frågan ser oskyldig ut där den dyker upp i en mötespaus, en lekpark eller ett hörn av kalasbordet. Men ofta är den gillrad med underliggande undringar som är mer laddade: Vad tjänar du? Vad har du för utbildning? Och ännu offensivare: Vem tror du att du är?Jag brukar svara med namnet på kommunen där mitt och min familjs lilla radhus råkar ligga, men då kommer motfrågan blixtsnabbt: Var där? Och det är då jag måste gå ner i spagat.Min postort, alltså den där platsen man skriver efter postnumret, är en av Sveriges mest högklassiga. Den signalerar saltstänkta nationalromantiska villor vid havet. På Ica i det lilla centrumet, tolv minuters promenad från oss, är det är allt som oftast rea på hummer. Och kundvagnarna är faktiskt guldlackerade.Men vi har också ett annat centrum, dit det bara är nio minuter och där vår närmaste lokaltågstation ligger. Namnet på stationen och centrumet sänder andra signaler: armerad leda och drogad betong. Inne på den Icabutiken blev en ung man knivskuren för inte så länge sen. Trots att detta centrum ligger närmare havet än det guldlackerade.Så när jag ska tala om var jag bor måste jag vrida upp min socialpsykologiska GPS på maximal finkalibrering. För säger jag namnet på tågstationen riskerar jag att utdefinieras som fattig och lågutbildad. Men säger jag namnet på min postort riskerar jag att placeras i ett högutbildat höginkomsttagarfack, något som kan ge gräddklickar i delar av umgängeslivet – men röda bockar i kanten i kulturarbetarkretsar. Där ger det stilpoäng att bo en miljonprogramsförort.Till och med Sveriges mest förmögna förstår att den fina adresslappen ibland måste kompletteras med en brasklapp. En gång, när jag intervjuade fastighetsmiljardären Sven-Olof Johansson frågade jag var han bor. Han svarade med en av Stockholms dyraste adresser, känd från Monopol – Narvavägen på Östermalm. Fast på fel sida om gatan, la han till, liksom för att blidka mig. Alltså den sidan där fönstren bara har morgonsol.Jag tänker på det när jag läser Deirdre Masks reportagebok The Address Book, vars undertitel förklarar att boken vill avslöja gatuadressens betydelse för identitet, ras, rikedom och makt.Det sägs ju att de tre viktigaste aspekterna att hålla i tankarna när man letar ny bostad är läget, läget och läget. Men som Donald Trump har påpekat så är läget inte alls avgörande – för det kan man förändra, med PR och psykologi. Så som han själv gjorde när han som fastighetsägare i New York kapade åt sig dyrbara adresser till sina kåkar.Ja, det går för sig i New York, där man utan att flytta en meter kan köpa sig en mer imponerande adress. 11 000 dollar kostar det, skriver Mask. Den risk man tar om man har adress Park Avenue fast man bor en bra bit från Park Avenue är, förutom att man framstår som pinsamt fåfäng, förstås att folk inte hittar en. Till exempel ambulansförare. Människor har dött av det skälet.Men på de flesta håll i världen är adresser till salu bara i samma paket som den bostad de hör till. Deirdre Mask själv hittade den perfekta lilla trean med solig uteplats för sig och sin familj i stadsdelen Tottenham i London. Huset låg, skriver hon, mitt i det antagligen mest mångkulturella postnummerområdet i hela Europa, grannarna pysslande om sina blomkrukor, puben på hörnet såg snäll ut och skolan i närheten hade något så superpedagogiskt som ett trädgårdsklassrum. Men familjen Mask avstod ändå, på grund av den rasistiskt klingande gatuadressen: Black Boy Lane.Mina tankar går till Fittja, en förort några mil sydväst om Stockholm. Fittja ligger på ett näs mellan Mälaren och Albysjön – många lägenheter och radhus har glittrande sjöutsikt. Dessutom är kommunikationerna finfina med tunnelbana till stan på en halvtimme. Men området är ändå ett av Stockholms läns minst eftertraktade. Av ungefär samma skäl som området runt min närmaste station: betong. Eller för att uttrycka det ännu hårdare: kortare liv. Det skiljer flera år i förväntad medellivslängd mellan Fittja och Östermalm på samma tunnelbanelinje.Deirdre Mask har också rader av exempel på adresser som är oönskade eftersom de kan leda tankarna till snusk och sex. Jag undrar om inte Fittja avskräcker även av det skälet. Och jag är inte säker på att associationerna blir mindre påtagliga när fakta i frågan presenteras – att platsnamnet och benämningen på kvinnans sköte har samma etymologiska ursprung, våt ängsmark.Annars är ju den svenska vanan att ge platser namn från naturen ett skydd mot det kontroversiella. I Ryssland finns det fortfarande 4 000 gator döpta efter Lenin, i USA kämpar Black Lives Matter och andra för att hitta vänligare namn på platser namngivna efter slaveriets förkämpar under inbördeskriget. I Sverige har vi Linnégator på rätt många platser, något som skulle kunna reta den krets som ser honom som rasbiolog, men mycket mer provocerande än så är det nog inte.Deirdre Masks bok spänner över hela skalan av adresser, från 1 Central Park i New York – som Trump deltog i en krigisk huggsexa om – till platser som faktiskt saknar adress. Där bor dels de hemlösa och dels de förvånansvärt många världen över som har ett stabilt men adresslöst hem – kanske i en kåkstad i någon av världens megastäder, kanske tvärtom på någon av civilisationens fortfarande vita fläckar, till exempel vid grusvägen som går in bortom det tredje majsfältet efter fågelskrämman till vänster om en nedlagd bensinmack i West Virginia. När ambulansen ska hitta dit får de adresslösa ha telefonkontakt med föraren, lyssna efter sirenerna och säga till om ljudet närmar sig eller försvinner.Att sakna adress – eller att ha en skamfylld adress – är naturligtvis ett problem i alla former av officiella kontakter. Men behövs adressen i denna digitala och mobila tid? En lösning som Deirdre Mask föreslår är att den ruta där man ska fylla i sin adress ska bort från alla former av blanketter. Till exempel borde den vara otillåten i samband med rekrytering, på samma sätt som arbetsgivare i en rad amerikanska delstater inte får fråga jobbsökande om de har avtjänat ett fängelsestraff. Var bor du? skulle alltså bli en förbjuden fråga. Inte otänkbart – egentligen en mindre revolution än den tredje ruta som nu finns under rubriken Kön på många blanketter.En annan lösning är att vi alla anstränger oss för att tygla vår amygdala, den mandelformade del av hjärnan som sätter våra fördomar i spel.Jag jobbar hemma. Ofta går jag ut mitt på dagen, kanske till biblioteket i det lilla centrumet nere vid stationen. Då ser jag folk som sitter på bänkarna vid torget och småpratar – har de inget jobb att gå till? Och så promenerar jag upp till golfbanan, inte långt från det andra centrumet, det med guldkundvagnarna – och även där är det folk, har de inget jobb att gå till?Men golfarna kanske jobbar natt som bussförare eller undersköterskor, vad vet jag? Och småpratarna vid torget kanske jobbar natt som läkare på intensiven, vad vet jag?Vad vet jag? Det är alltid den viktigaste frågan. Så mycket viktigare än Var bor du?Katarina Bjärvall, författare och journalist

Verkligheten tar allt större plats i litteraturen. Katarina Bjärvall funderar över vad sanningsanspråken kan tillföra till dikten. Och tycker det är hög tid att kalla sakpoesin vid dess rätta namn. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Verkligheten överträffar dikten, heter det ju, men det händer också att verkligheten är dikten. Som i dokumentärdikter eller, med ett ord som tydligare placerar denna lyrik där den hör hemma, i sakpoesin.Litterära genrer är ett snårigt fält. Det har hänt att en prisjury som vill premiera en ovanligt stiligt författad fackbok kallar den för skönlitteratur. Liksom det har hänt att författare som skriver sant och samtidigt exceptionellt stilistiskt begåvat blir adlade till skönlitterära.På så vis dräneras facklitteraturen på kvalitet. Det är inte rättvist. Verkligheten måste kunna gestaltas med snits i en form som respekteras som facklitteratur. För till och med inom den finaste genren, poesin, finns det ett starkt verklighetsbaserat stråk. Det borde vi, analogt med det vedertagna begreppet sakprosa, kunna kalla sakpoesi.Som Göran Palms Vintersagan Sverige, ett verk först utgivet i fyra band under åren 19842005. Göran Palm själv menar att det är ett mellanting mellan journalistik och poesi, men enklare är att konstatera att det är sakpoesi. Det är skrivet på blankvers, ett orimmat rytmiskt versmått, och det är samtidigt ett vindlande reportage om Sverige, byggt på intervjuer och annan research och på Göran Palms egna intryck, tankar och analyser. Registret säger mycket: 17 sidor namn på verkliga platser och personer, från ABBA, Abisko och Abraham i Hornsjö till Överum, Övre Soppero och Öxabäck.Ett senare exempel på sakpoesi är dansk-palestinske Yahya Hassans lyrik, full av referenser till samhällsaktuella ämnen. Eller Ida Börjels dikter byggda på ryska soldaters autentiska meddelanden hem. Eller Osebol av Marit Kapla, poesi som fick Augustpriset i den skönlitterära klassen men som är helt byggd på citat ur intervjuer:"Jag hade ingen mamma om jag säger. Hon var borta. Så det är Karin och Lilly, fastarna mina och farmor som jag har vuxit upp med och pappa.Men jag tror inte att jag haft det... jag hade det då bra som jag hade det.Hon bodde i Malung.Hon var skinnsömmerska där."Dokumentärdikt kallas det alltså ibland. Begreppet sakpoesi finns knappt på svenska, men jag tycker om det, eftersom det samspelar så fint med sakprosa och tydligt placerar genren inom facklitteraturen. Och faktum är att beteckningen används både på norska och danska: sagpoesi.Den danske litteraturhistoriken Erik Skyum-Nielsen har till och med definierat det. För att särskilja den poetiska facklitteraturen från den opoetiska slår han fast att sakpoetiska texter ska ha ojämn högerkant och använda poetiska stilmedel, till exempel anaforer, allitteration, rytm, versbindning, bildspråk och strofkomposition. En rätt traditionell definition, men tydlig.För att sedan skilja sakpoesin från all annan lyrik slår han fast att den sakpoetiska ska ha ett sanningsanspråk och förmedla konkreta erfarenheter och/eller fakta. För att öka dess trovärdighet bör poeten enligt Erik Skyum-Nielsen vara frikostig med egennamn och siffror.Det är precis som i journalistiken: Specifik information om namn på personer och platser, antal, årtal, växt- och djurarter och tekniska detaljer gör texten mer verifierbar och trovärdig.Och det är ju för övrigt mest bara journalister som talar om sanning numera. Inom andra områden finns knappt några sanningar, åtminstone inga absoluta. Man talar hellre om bästa tillgängliga kunskap.Så vi kanske ska säga så: Sakpoesin ska förmedla bästa tillgängliga kunskap. Eller så säger vi helt enkelt: Det ska ha hänt.En dansk sakpoet som Erik Skyum-Nielsen fäster min uppmärksamhet på heter Knud Sørensen (19282022). Denne diktare har även haft ett annat och mer jordnära yrke: lantmätare vid Kungliga veterinär- och lantbrukshögskolan. Han arbetade under flera decennier på ön Mors i Limfjorden vid Danmarks västkust. Ett jobb som placerade honom mitt i jordbrukets smärtsamma strukturomvandling och som fick honom att formulera erfarenheterna i en form som var tänkt som minnesanteckningar men som växte till poesi. Som här, i inledningen till en dikt som har fått titeln "När Hans Nielsens gård blev genomskuren av landsvägen" och som handlar om när byråkratins ockupanter kommer för att expropriera mark:"/.../ Byggnaderna ligger vid landsvägen i det nordvästra hörnet (Bostads- huset moderniserat -58. Ny svinstia -64). Vid beräkningen -69 blev egendomen värderad enligt följande: Egendomsvärde 126 000, grundvärde 49 000. Familjen består av man och hustru och en hemmaboende dotter (kontorselev).Det börjar med lösa rykten. Så kommer ett meddelande om uppmätning. Så kommer utmärkningen. Så kommer det rekommenderade brevet med underrättelse om inspektion. Så kommer dagen."Dikten motsvarar många av de krav som Erik Skyum-Nielsen ställer på sakpoesin: där finns anaforer, alltså upprepningar i inledningen av satser, där finns versbindning, alltså att raderna bryts på annat ställe än där en prosaist skulle ha satt punkt eller komma, där finns rytm och strofer och egennamn och siffror.I Erik Skyum-Nielsens definition ingår också att dikten bör förmedla vissa ställningstaganden och försöka påverka läsaren i en bestämd riktning. Det ställer jag mig först frågande till. För det mesta tror jag nog att det räcker med att förmedla sanningen förlåt, den bästa tillgängliga kunskapen och det på ett effektfullt sätt, så att läsaren kan dra sina egna slutsatser. Men om man tolkar kravet brett så kan jag acceptera det. Marit Kaplas Osebol är på intet sätt en debattbok, den förmedlar tvärtom en mångbottnad och ovinklad sanning om livet på den värmländska landsbygden, men den har ändå ett ärende: Se byn.Vad är det då som griper mig så med detta? Det är både det poetiska och det sakliga. Att sakpoesi ofta är mer gripande än sakprosa beror nog på samma kvaliteter som kan göra skönlitterär poesi starkare än en rakt berättad roman: Det destillerade som lämnar så stort utrymme för mig att medskapa innehållet. Undertexten, om man så vill.Att sakpoesi ofta får starkare effekt på mig än annan lyrik beror förstås på den där sanningen, den bästa tillgängliga kunskapen, att det har hänt. Den attraktionskraften illustreras genom den dokumentära vågen i alla former av berättande böcker, film, tv, radio och alltmer poesi.Och har man väl fått syn på sakpoesin så kan man ana den på många platser i vardagen. Som här:Vitvalen som simmat vilse in i floden Seine i norra Frankrike har avlivats av dem som skulle rädda denEn nyhetsnotis, bara lätt redigerad, placerad på tidningens utrikessidor mellan ännu ett nytt virus från Kina och en brand i Norge.Katarina Bjärvall, författare

Sara Meidells bok Ut ur min kropp har skapat debatt på kultursidorna för sin skildring av sjukdomen anorexi. Boken har liknats vid ett reklamblad för anorexi och kallats för livsfarlig. Två av debattörerna medverkar i dagens program för att bland annat svara på varför boken väckt så många reaktioner och om självsvält kan ses som en feministisk handling.ABORT PÅ FILM OCH I TVDet kommer även att handla om hur abort skildras på film och tv i USA. Och på vilket sätt det påverkat kvinnors bild av hur en abort går till. Vi har träffat regissören Phyllis Nagy, bioaktuell med filmen "Call Jane", en film som utspelas mellan 60-70 talen i USA och är baserad på verklighetens The Janes, aktivistgruppen som hjälpte kvinnor med säkra aborter, ett tema som åter blivit högst aktuellt i landet."KVINNORUMMET" - MER ÄN BARA EN ROMANI vår serie Verket som värker hör vi som vanligt om ett verk som gjort särskilt stort intryck på en av våra lyssnare att det fortfarande värker. Idag är det lyssnaren Erika Höglund som berättar om när hon som tonåring läste romanen "Kvinnorummet" av Marylin French. Den kom att påverka hela hennes förhållningssätt till sitt framtida liv.  ESSÄ: POESI SOM FACKLITTERATURDenna vecka handlar essäerna från OBS-redaktionen om litteraturen och verkligheten. I boken "Ringa hem" har Ida Börjel gjort dikter utifrån ryska soldaters avlyssnade telefonsamtal från fronten i Ukraina. Och Marit Kaplas intervjubok Osebol fick 2019 Augustpriset i den skönlitterära klassen. Men är det verkligen skönlitteratur? Författaren och journalisten Katarina Bjärvall argumenterar för att även poesi kan vara facklitteratur. Programledare: Lisa Wall Producent: Saman Bakhtiari

För att beskriva vår tids ekonomiska system talar många om senkapitalismen. Katarina Bjärvall funderar på vad som gör dagens kapitalism till den sena kapitalismen, samt vad som väntar härnäst. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag kan ha varit åtta nio år. En dag när jag och min familj kom hem hängde det en kasse på handtaget till ytterdörren och i kassen låg en Barbiedocka, en Ken, en Skipper och massor av kläder till dem. Detta guld, visserligen begagnat, hade lämnats av en rebellisk faster. För Barbie betraktades med misstänksamhet i min familj eftersom dockorna ja vad? Idag kan jag undra, men ett skäl var nog att de förmedlade osunda skönhetsideal. Ett annat var kanske att de var amerikanska. Och var det också för att de var produkter av kapitalismen? Nej knappast, det sa ingen. Ordet kapitalism var alldeles för politiskt laddat för användas i ett medelklasshem på 70-talet.I mitt minne är kapitalistisk inte en beskrivning utan en beskyllning. Ordet användes under 1900-talets sista decennier bara på 1 maj-demonstrationer och då i det led som tågade längst ut till vänster. Som ett mer neutralt uttryck fanns "den fria marknaden". Det har nu förändrats. På senare år har k-ordet tagit mark i sin neutrala betydelse: det system där kapital i olika former styr beteenden. Till och med professorer i nationalekonomi använder nu ordet när de med myndig basröst lyfter fram fördelarna med den modell som Karl-Bertil Jonsson försökte punktera med sin naiva givmildhet.När kapitalismen som begrepp har förlorat sin laddning har systemets kritiker fått hitta nya ord. Då har senkapitalism blivit det nya arga. Vad är det som definierar senkapitalismen? Vilka yrken exempelvis? Bitcoinspekulant, elbilskonstruktör och influerare förstås. Och Voijägare, alltså att samla ihop övergivet elskrot på nätterna. Mystery shopper, alltså att testa servicepersonal i skarpt läge genom att rya om varmare havremjölk. Och så det gamla hederliga lastbilschaufför, alltså att ratta runt prylar som någon köpare blivit besviken på och som därför ska tillbaka till en lagerhangar någonstans i vildmarken.Exemplen är inspirerade av Tommy Sundvalls serienovellsamling Äventyr i senkapitalismen. Men varje gång jag ser det ism-ordet, eller hör det, tänker jag: Varför sen? Är det en optimism, att snart slår denna kapitalistiska parentes över i något nytt och uppfriskande? Eller är det en pessimism, snart har kapitalismen kört slut på mänskligheten och då följer apokalypsen?Det sägs ju att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen, så vad är det som tyder på att denna -ism nu ska ha nått sitt sena stadium?Faktum är att senkapitalism inte alls är något nytt ord, en tysk ekonom vid namn Werner Sombart myntade det redan vid sekelskiftet 1900. Ett sextiotal år senare etablerades det av en annan tysk, Ernest Mandel, i hans bok Spät Kapitalismus, översatt till svenska på 1970-talet och utgiven i två mastiga band. Marxisten Mandel skriver redan i förordet att han beklagar att han inte har hittat något bättre ord senkapitalism refererar ju endast till kronologin och säger inget om hur sammansatt denna ism är. Men som nödbegrepp får det duga.Senkapitalismen kännetecknas enligt Mandel av att marknadsföring och krediter har fått fritt spelrum. Det leder, menar han, till internationalisering och centralisering av kapital, snabb teknologisk förnyelse och en expansion av servicesamhället. Och, som han också noterar, permanent upprustning, förgiftning av vatten och luft och förödd ekologisk balans. Samtidigt är de konkreta uttrycken av den senkapitalism Mandel tyckte sig se nästan rörande: Den privata skräddaren ersätts av masskonfektionsindustrin, skomakaren ersätts av skoaffärernas och skofabrikernas reparationsavdelning och tjänsteflickan eller städfrun av dammsugare, tvättmaskiner och diskmaskiner. Bra grejer ju! Lättare liv inte bara för de rika utan för alla, inte bara för män utan för kvinnor. Inte konstigt att senkapitalismen blev hegemonisk.Mandel skriver också, med symtomatiskt marxistiskt språkbruk, att varje enskild senkapitalist betraktar alla proletärer som potentiella konsumenter. Och det är där det syns att tiden har sprungit ifrån begreppet senkapitalism.För dagens starkaste kapitalägare, de digitala stormakterna, betraktar inte längre massan av människor som konsumenter utan som råvara. Det visar amerikanska Shoshana Zuboff i sin bok Övervakningskapitalismen. Hon beskriver hur de digitala jätteföretagen lägger beslag på alla former av mänskliga erfarenheter och säljer dem vidare till företag som vill förutse och styra människors beteenden. Detta har lett till en koncentration av rikedom, kunskap och makt som har höjt sig över allt demokratiskt grundat beslutsfattande.Övervakningskapitalismen är med andra ord luften vi andas, genom datorer, mobiler och surfplattor, genom övervakningskameror, smarta hem och sakernas internet.Och genom snedsprång som den uppkopplade dockan Cayla. Hon var en kommersiell succé 2014 och hon var något annat än barbiedockorna i kassen på ytterdörren hemma hos mig. Genom sin uppkoppling kunde hon tala med den som lekte med henne. Men det hon hörde barnet säga såldes också som rådata till marknadsföringsindustrin och bland det hon själv sa till barnet fanns köpta reklambudskap från till exempel Disney. När det dessutom avslöjades att vilken hacker som helst kunde bryta sig in i tekniken och lyssna på barnet floppade den. Idag ställs Cayla ut på det digitala Museum of failure, misslyckandets museum.Zuboff skriver om övervakning, men digitaliseringen har också andra skadeverkningar, till exempel på vår hälsa. Detta är något som tänkande människor har anat i ett par årtionden men som forskning först på senare tid har kunnat belägga. Nu vet man att överanvändning av digitala medier är en viktig orsak till att allt barn och unga drabbas av olika former av psykisk ohälsa. Bland annat eftersom de inte får tid att sova. "Vi konkurrerar med sömnen och vi vinner", som Reed Hastings, Netflix vd och medgrundare, har sagt.Så varför vinner inte sömnen, människans kanske allra mest grundläggande behov? Varför verkar de kritiker som kämpar mot den digitala kapitalismen vara chanslösa? Därför att kampen förs enligt kapitalismens spelregler, där pengar trumfar etik och där de som avtäcker dessa strukturer är dömda att förlora just eftersom de visar upp teknikens överlägsna styrka. Ett moment 22.Det handlar alltså inte bara om att övervaka människan utan om att kapa henne. Övervakningskapitalism blir följaktligen ett alltför smalt ord för att beteckna vår tid. Så vad ska vi kalla den? Den digitala stormaktstiden vore nog det mest rättvisande men det är för långt. Så kanske är senkapitalism ändå det minst dåliga alternativet. Man kan ju stava det med z om man vill, zenkapitalism, för att visa hur kapitalet genom meditationsappar försöker tjäna pengar även på vårt alltmer förtryckta behov av att komma till ro. Eller så kan man stava det med sc scenkapitalism, för att visa att vi lever våra liv på en digital scen för alla att ta del av.Men vad kommer då efter senkapitalismen? Ja, det måste väl bli sistkapitalismen. Då när vi alla har ett chip inopererat som gör att kapitaliserade upplevelser och erfarenheter spelas upp inuti våra kroppar och själar. Då behöver inget barn leka med något så primitivt som dockor, uppkopplade eller inte, det räcker att barnet känner en tillstymmelse till leklust så händer leken inom henne. Och då har hon och vi alla blivit marionettdockor som dinglar i de digitala strängarna.Katarina Bjärvall, författare och journalist

Nu kommer essäisten Joan Didions sista samling "Låt mig berätta vad jag menar" på Svenska 12 texter skrivna 1968-2000. Didion har ofta hyllats för sin iakttagelseförmåga och att ständigt ha fingrarna på tidens puls. Hur är det att läsa Didion idag? Samtal med kulturredaktionens Lina Kalmteg.FOTOGRAFEN JULIA PEIRONE: "DET ÄR I MISSLYCKANDET VI BLOTTAR OSS"Felsminkade små Marilyn med peruken på sned. Vackert belysta men ack så döda rosor med konfetti. Old Lolitas som har alla åldrar i sig samtidigt. Möt konstnären Julia Peirone, aktuell med en utställning på Liljevalchs i Stockholm.ESSÄ: ÄR DET FÖR SENT FÖR SENKAPITALISMEN?För att beskriva vår tids ekonomiska system talar många om senkapitalismen. I dagens essä funderar författaren Katarina Bjärvall på vad som gör dagens kapitalism till den sena kapitalismen, och på vad som väntar härnäst.Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Katarina Bjärvall journalist och författare är veckans gäst. Vi pratar om henne bok, Störningen, ADHD pillren och det stressade samhället. Dagens ämne är ADHD och hur diagnoserna ökar i ett rasande tempo och fler och fler sätts på mediciner. Vi pratar om Vuxna som får ADHD diagnoser. Medicinerna och dess biverkningar. Miljoner i skattepengar som går till att sätta diagnoser på folk. Hur ser världen ut när alla fått en diagnos? Betalda eller mutade läkare? 2 åringar som går på ADHD medicin. Köp boken https://www.adlibris.com/se/bok/storningen-adhd-pillren-och-det-stressade-samhallet-9789170379796 ”Sedan 2006 har antalet barn som har en adhd-diagnos mer än sjufaldigats i Sverige. Och nu ökar adhd-diagnoserna ännu snabbare bland vuxna. Katarina Bjärvall ser diagnosboomen som en störning inte hos dem som har adhd utan hos det samhälle vi har skapat. I Störningen visar hon hur ökad stress och höjda krav på prestationer i skolan, arbetslivet och vården får antalet diagnoser att fortsätta skjuta i höjden. Hon granskar också hur läkemedelsindustrin driver på och profiterar på utvecklingen.” Stötta Öppet sinne på Patreon https://www.patreon.com/oppetsinneInstagram https://www.instagram.com/pauldelvalle/?hl=svYoutube https://www.youtube.com/channel/UCAQXDkNpHStIp_AWv--DoLA

Vilken adress du har kan spegla både vilket liv du lever och hur länge det pågår. Men inte alltid. Journalisten och författaren Katarina Bjärvall reflekterar över postortens avgörande roll. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Var bor du? Den frågan ser oskyldig ut där den dyker upp i en mötespaus, en lekpark eller ett hörn av kalasbordet. Men ofta är den gillrad med underliggande undringar som är mer laddade: Vad tjänar du? Vad har du för utbildning? Och ännu offensivare: Vem tror du att du är? Jag brukar svara med namnet på kommunen där mitt och min familjs lilla radhus råkar ligga, men då kommer motfrågan blixtsnabbt: Var där? Och det är då jag måste gå ner i spagat. Min postort, alltså den där platsen man skriver efter postnumret, är en av Sveriges mest högklassiga. Den signalerar saltstänkta nationalromantiska villor vid havet. På Ica i det lilla centrumet, tolv minuters promenad från oss, är det är allt som oftast rea på hummer. Och kundvagnarna är faktiskt guldlackerade. Men vi har också ett annat centrum, dit det bara är nio minuter och där vår närmaste lokaltågstation ligger. Namnet på stationen och centrumet sänder andra signaler: armerad leda och drogad betong. Inne på den Icabutiken blev en ung man knivskuren för inte så länge sen. Trots att detta centrum ligger närmare havet än det guldlackerade. Så när jag ska tala om var jag bor måste jag vrida upp min socialpsykologiska GPS på maximal finkalibrering. För säger jag namnet på tågstationen riskerar jag att utdefinieras som fattig och lågutbildad. Men säger jag namnet på min postort riskerar jag att placeras i ett högutbildat höginkomsttagarfack, något som kan ge gräddklickar i delar av umgängeslivet men röda bockar i kanten i kulturarbetarkretsar. Där ger det stilpoäng att bo en miljonprogramsförort. Till och med Sveriges mest förmögna förstår att den fina adresslappen ibland måste kompletteras med en brasklapp. En gång, när jag intervjuade fastighetsmiljardären Sven-Olof Johansson frågade jag var han bor. Han svarade med en av Stockholms dyraste adresser, känd från  Monopol Narvavägen på Östermalm. Fast på fel sida om gatan, la han till, liksom för att blidka mig. Alltså den sidan där fönstren bara har morgonsol. Jag tänker på det när jag läser Deirdre Masks reportagebok The Address Book, vars undertitel förklarar att boken vill avslöja gatuadressens betydelse för identitet, ras, rikedom och makt. Det sägs ju att de tre viktigaste aspekterna att hålla i tankarna när man letar ny bostad är läget, läget och läget. Men som Donald Trump har påpekat så är läget inte alls avgörande för det kan man förändra, med PR och psykologi. Så som han själv gjorde när han som fastighetsägare i New York kapade åt sig dyrbara adresser till sina kåkar. Ja, det går för sig i New York, där man utan att flytta en meter kan köpa sig en mer imponerande adress. 11 000 dollar kostar det, skriver Mask. Den risk man tar om man har adress Park Avenue fast man bor en bra bit från Park Avenue är, förutom att man framstår som pinsamt fåfäng, förstås att folk inte hittar en. Till exempel ambulansförare. Människor har dött av det skälet. Men på de flesta håll i världen är adresser till salu bara i samma paket som den bostad de hör till. Deirdre Mask själv hittade den perfekta lilla trean med solig uteplats för sig och sin familj i stadsdelen Tottenham i London. Huset låg, skriver hon, mitt i det antagligen mest mångkulturella postnummerområdet i hela Europa, grannarna pysslande om sina blomkrukor, puben på hörnet såg snäll ut och skolan i närheten hade något så superpedagogiskt som ett trädgårdsklassrum. Men familjen Mask avstod ändå, på grund av den rasistiskt klingande gatuadressen: Black Boy Lane. Mina tankar går till Fittja, en förort några mil sydväst om Stockholm. Fittja ligger på ett näs mellan Mälaren och Albysjön många lägenheter och radhus har glittrande sjöutsikt. Dessutom är kommunikationerna finfina med tunnelbana till stan på en halvtimme. Men området är ändå ett av Stockholms läns minst eftertraktade. Av ungefär samma skäl som området runt min närmaste station: betong. Eller för att uttrycka det ännu hårdare: kortare liv. Det skiljer flera år i förväntad medellivslängd mellan Fittja och Östermalm på samma tunnelbanelinje. Deirdre Mask har också rader av exempel på adresser som är oönskade eftersom de kan leda tankarna till snusk och sex. Jag undrar om inte Fittja avskräcker även av det skälet. Och jag är inte säker på att associationerna blir mindre påtagliga när fakta i frågan presenteras att platsnamnet och benämningen på kvinnans sköte har samma etymologiska ursprung, våt ängsmark. Annars är ju den svenska vanan att ge platser namn från naturen ett skydd mot det kontroversiella. I Ryssland finns det fortfarande 4 000 gator döpta efter Lenin, i USA kämpar Black Lives Matter och andra för att hitta vänligare namn på platser namngivna efter slaveriets förkämpar under inbördeskriget. I Sverige har vi Linnégator på rätt många platser, något som skulle kunna reta den krets som ser honom som rasbiolog, men mycket mer provocerande än så är det nog inte. Deirdre Masks bok spänner över hela skalan av adresser, från 1 Central Park i New York som Trump deltog i en krigisk huggsexa om till platser som faktiskt saknar adress. Där bor dels de hemlösa och dels de förvånansvärt många världen över som har ett stabilt men adresslöst hem kanske i en kåkstad i någon av världens megastäder, kanske tvärtom på någon av civilisationens fortfarande vita fläckar, till exempel vid grusvägen som går in bortom det tredje majsfältet efter fågelskrämman till vänster om en nedlagd bensinmack i West Virginia. När ambulansen ska hitta dit får de adresslösa ha telefonkontakt med föraren, lyssna efter sirenerna och säga till om ljudet närmar sig eller försvinner. Att sakna adress eller att ha en skamfylld adress är naturligtvis ett problem i alla former av officiella kontakter. Men behövs adressen i denna digitala och mobila tid? En lösning som Deirdre Mask föreslår är att den ruta där man ska fylla i sin adress ska bort från alla former av blanketter. Till exempel borde den vara otillåten i samband med rekrytering, på samma sätt som arbetsgivare i en rad amerikanska delstater inte får fråga jobbsökande om de har avtjänat ett fängelsestraff. Var bor du? skulle alltså bli en förbjuden fråga. Inte otänkbart egentligen en mindre revolution än den tredje ruta som nu finns under rubriken Kön på många blanketter. En annan lösning är att vi alla anstränger oss för att tygla vår amygdala, den mandelformade del av hjärnan som sätter våra fördomar i spel. Jag jobbar hemma. Ofta går jag ut mitt på dagen, kanske till biblioteket i det lilla centrumet nere vid stationen. Då ser jag folk som sitter på bänkarna vid torget och småpratar har de inget jobb att gå till? Och så promenerar jag upp till golfbanan, inte långt från det andra centrumet, det med guldkundvagnarna och även där är det folk, har de inget jobb att gå till? Men golfarna kanske jobbar natt som bussförare eller undersköterskor, vad vet jag? Och småpratarna vid torget kanske jobbar natt som läkare på intensiven, vad vet jag? Vad vet jag? Det är alltid den viktigaste frågan. Så mycket viktigare än Var bor du? Katarina Bjärvall, författare och journalist

Rörelsen att lyfta fram kvinnliga konstnärer har varit stark de senaste decennierna och pågår fortfarande. I dag, 8 mars, väljer Ann-Sofie Sidén och Linda Fagerström drömgäster till en middag. Tänk dig en middagsbjudning för några av historiens mest betydelsefulla kvinnor. Det är själva ramidén till USA-konstnären Judy Chicagos numera ikoniska konstverk "The Dinner Party" från 1979. Hon hade en lång verksamhet bakom sig men hade som så många andra kvinnliga konstnärer verkat i skuggan av de jämnåriga männen. Nu hade hon med hjälp av 400 kvinnor, mängder av medvetandegörande gruppsamtal, kvinnohistorisk grundforskning, broderi och porslinsmåleri skapat ett verk som gått till historien som ett av den feministiska konstens paradnummer. Till måndagens P1 Kultur har programledare Cecilia Blomberg bjudit in konstnären Ann-Sofie Sidén och konstvetaren Linda Fagerström och bett dem att ta med sig svaret på frågan vilken kvinnlig konstnär skulle du vilja sitt bredvid på en middagsbjudning à la Judy Chicago? VERKET SOM VÄRKER OM "KVINNORUMMET" 1977 kom Marilyn Frenchs feministiska roman "Kvinnorummet" ut. Den översattes till mer än 20 språk och såldes i 20 miljoner exemplar världen över. Boken handlar om Mira, en ung kvinna född i efterkrigstidens USA, och hennes väg till frigörelse och självständighet. 1979 fick tonåringen Erika Höglund ett exemplar och i Verket som värker lyssnarnas egna historier om betydelsefulla, konstnärliga upplevelser berättar hon om hur den kom att påverka henne. OKSANEN OM KVINNOLIV OCH KAMP Den finländska författaren Sofi Oksanen, akuell med romanen "Hundparken" återkommer ständigt i sitt författarskap till berättelser om kvinnors kroppar, utsatthet, övergrepp och livshistorier. Sveriges Radios Östersjökorrespondent Lubna El-Shanti har träffat henne för ett samtal om skrivande och feminism. DAGENS OBS Den här veckan har OBS temat "Hus, hem och status" och i den första essän är det författaren och journalisten Katarina Bjärvall som berättar om vad vår adress betyder för vårt liv, hälsa och sociala status. PROGRAMLEDARE: Cecilia Blomberg PRODUCENT: Minna Grönfors

Filterredaktionen och journalisten Katarina Bjärvall diskuterar överdiagnostiseringen av adhd och att allt fler unga vuxna nu vill bli av med diagnoser som de inte känner igen sig i. Dessutom tar redaktionen upp rättegången mot de två Estoniafilmarna om brott mot gravfridslagen. Ur innehållet: vårdbehovsparadoxen, Discoverys kanalmix och Leif Pagrotskys giftmordsliknelse.

Diagnoser kommer och går och läkemedelsindustrin frodas. Men om det är samhället som behöver medicinering? Författaren Boel Gerell reflekterar över normalitetens gränser i en sjuk värld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Är du också knäpp? Den äldre killen tittade på mig, inte ovänligt egentligen, men undrande. Näe, svarade jag och rösten var lite vag och jag kände ett plötsligt behov av att förtydliga mig. Nej, det är jag faktiskt inte! Okej, sa han, med ännu en forskande blick på mig, uppifrån och ner. Som om han inte lät sig övertygas så lätt. Och jag förstod hur det skulle bli: jag skulle få bevisa det. Som yngre syster till ett syskon med funktionsnedsättning innebar inträdet i varje ny miljö att mitt efternamn väckte intresse. Och även om inte alla var lika rakt på sak som den här killen fanns frågan där. Om jag skulle bli en sån som stack ut. Om jag också var annorlunda. Just därför var det så oerhört viktigt, att jag på inget vis utmärkte mig. Att jag låg lågt och var som alla andra. Men ni vet hur det är, när man ska bevisa något. Man försöker lite för mycket och blir plötsligt medveten om varje rörelse, varje tonfall och varje ord tills ingenting av det som nyss var självklart är självklart längre. För hur går man över en skolgård egentligen, när man är normal? Hur rör man armarna, hur skrattar, äter, talar och tänker man egentligen? Finns det ett sätt eller flera? Och är det som är normalt i ett sammanhang onormalt i ett annat? Många år har gått sedan jag gick över den där skolgården och mycket är i dag annorlunda. Barn som inte passar in och särskilt då pojkar förses numera generöst med diagnoser. I boken Störningen adhd, pillren och det stressade samhället från 2018 skriver Katarina Bjärvall att minst en pojke i varje skolklass och en flicka i varannan har en adhd-diagnos. Är det för många? Är alla dessa barn verkligen så kallat onormala? Eller reagerar de bara mer eller mindre friskt på ett sjukt och sönderstressat samhälle som spinner så snabbt i sin destruktiva, nedåtgående spiral att inga avvikelser kan tillåtas? Utan måste rättas till och justeras. Barnen ska botas, men inte genom att anpassa kraven efter deras förmågor, utan genom att dämpa deras reaktioner och göra dem mindre störande. Här kommer vi enligt Katarina Bjärvall in på en avgörande faktor för inflationen i antalet diagnoser; de multinationella läkemedelsbolagen och de storsäljande medicinerna. För på ett plan fungerar piller mot besvärliga barn verkligen förunderligt bra; plötsligt kan eleverna koncentrera sig på ett helt annat vis. De gör vad de ska, de är inte till så mycket besvär och kräver mindre resurser. På köpet ges förstås biverkningar; minskad aptit, störd sömn, rubbningar i tillväxten, höjt blodtryck och till och med plötslig död. Ändå väljer många medicinerna, vilket om inte annat säger något om vidden av smärtan i att inte passa in. I ett slimmat skolsystem läggs allt mer ansvar på eleven själv att klara sitt beting samtidigt som bristen på tydliga ramar skapar en i många fall kaotisk och olidlig studiemiljö. Allt detta vet vi, på samma vis som vi vet att barn i dag från tidig ålder matas med mediala intryck i en omfattning som är överväldigande. De spelar för mycket spel, säger vi. De är för lite ute, de multitaskar på ett sätt som inte rimligen kan vara nyttigt. Men när barnen väl reagerar, genom stress, depression, aggression eller utmattningssyndrom så är det dem det är fel på. Det är de som ska medicineras och förändras. Adhd är vår tids sjukdom och då tänker jag inte bara på de många barnen utan på diagnosen som en precision av själva tidsandan, på samma vis som tidigare epoker haft sina diagnoser som definierat tidens ideal i långt högre grad än de sjukförklarade individerna. Medan det i dag främst är pojkarna som behöver vård för att systemet ska fungera var det för inte särskilt länge sedan flickor och kvinnor som stod i fokus för läkarvetenskapens omsorger. Flickor som i det sena 1800-talet ville studera på samma villkor som pojkar kunde diagnosticeras med kloros som innebar att de var överansträngda och behövde sluta studera och ägna sig åt annat, som bättre lämpade sig för deras biologiskt underlägsna konstitution. På samma sätt sjukförklarades kvinnor långt in i förra seklet, för att de inte trivdes i sina äktenskap eller överhuvudtaget kände sig frustrerade eller arga över de begränsade möjligheterna som stod dem till buds. Med diagnoser som hysteri, neurasteni och psykogen sinnessjukdom gavs mandat för elchocker, tung medicinering och i värsta fall lobotomi som förvandlade oförrätterna till minnesluckor och ilskan till apati. I ett samhälle där normen är en kvinna som förnöjt tar hand om hem och hushåll blir en kvinna som kräver rättigheter som en man en anomali. När samhället förändras och kvinnan i högre grad behövs i arbetslivet blir i stället hemmafrun ett tragiskt undantag, en förment deprimerad och världsfrånvänd varelse som behöver hjälp för att ta sig ur sin situation. På ett liknande vis har vetenskapen sjukförklarat män och kvinnor som sexuellt föredragit det egna könet och alltså inte godvilligt inordnat sig i en traditionell och samhällsbärande kärnfamilj. När Världshälsoorganisationen så sent som 1992 beslutade att homosexualitet inte längre skulle ses som en sjukdom, minskade i ett slag andelen psykiskt sjuka människor i världen. Vem som är sjuk eller knäpp för att citera pojken på skolgården är alltså en fråga om kontext och perspektiv. Men också om lönsamhet och samhällets behov. Och jag tänker på den klassiska målningen Blir du lönsam, lille vän? av Peter Tillberg, med det grå 70-talsklassrummet med sina till förvillelse lika, tysta och lydiga elever. Bara en flicka bryter mönstret, tittar inte på läraren utan ser ut genom fönstret och drömmer sig bort. Jag vet förstås inte säkert, men jag har en teori. Att nästan alla av oss som ser målningen identifierar oss med flickan som inte är som andra. Innerst inne är vi alla övertygade om att vara avvikande, onormala, kanske till och med knäppa. Somliga döljer det bättre än andra bara, kanske genom att peka ut någon annan som tycks ännu konstigare. Att sticka ut och ifrågasätta normerna är att ta en risk och samtidigt är det mycket i vår nuvarande samhällsordning som tyder på att majoritetens sätt att tänka och leva är allt annat än friskt. Ändå fortsätter de flesta av oss som förut och ett populärt sätt att desarmera dem som slår larm och vill få oss att tänka om är att beskriva dem som miljömuppar, foliehattar, galningar. Någon avsaknad av varningssignaler ges alltså inte, men hellre än att ta alla dessa reaktioner på allvar avfärdas de som störande och sjuka. I skolorna fortsätter barn som behöver struktur och ordning för att fungera att slås ut. För att inom kort förpassas till en arbetsmarknad som ställer höga krav på prestationer och erbjuder osäkra anställningar och tillfälliga kontrakt. Kring oss vittrar naturen under hotet av en annalkande katastrof.  Vår värld blir en allt bräckligare farkost att färdas i. Och i brist på trygghet och framtidstro fortsätter medicinerna att skrivas ut. Boel Gerell, författare och kritiker

 Vi talar om diagnoser. Är det något fel med det? Är det något fel på oss?  Litteraturtips:Störningen, Katarina Bjärvall; Ordfront 2019Diagnosens makt, Karin Johannisson; Daidalos 2006American psycho, Bret Easton Ellis; Norstedts/Panpocket 2002

Hur beskriver man hela den svarta civilisationen och kulturen genom årtusendena? Och hur symptomatisk för slavhandeln kan en ö i Senegal vara? Vi är på plats vid några kulturhistoriska nyckelplatser. Det är Sveriges Radios kulturkorrespondent Naila Saleem som har träffat forskare, museiintendenter och andra specialister i Senegal för att diskutera frågorna om de svartas historia - och nuläge. Hon har tagit färjan ut till Ile de Gorée, som kommit att förknippas med den transatlantiska slavhandeln. Ön är numera ett av Unescos världsarv just på grund av sin historia som centrum för slavhandeln. Naila Saleem har också besökt ett museiprojekt som blivit verklighet efter femtio års diskussioner: "Musee des civilisations noires", kring den svarta civilisationens historia. Här har kolonialismen fått en nedtonad roll - och intendenten Hamady Bocoum poängterar att den perioden var mycket kort, relativt sett.. -  Vår utställning utgår från mänsklighetens vagga för sju miljoner år sedan. I det perspektivet var koloniseringen inte mer än en sekund lång, säger han. Dagens OBS-essä av journalisten Katarina Bjärvall handlar om hjärtats anatomi, mycket konkret men även mer symboliskt. Vi får också höra om Kulturredaktionens längsta podd hittills - där de tre delarna om den kvinnliga rösträttens historia i Sverige, som sänts i FM, har blivit en nästan en och en halv timme lång sammanhängande berättelse. Mattias Berg, som tillsammans med Anna Tullberg gjort podden, presenterar den i studion. Programledare: Gunnar Bolin. Producent: Mattias Berg.

Vad händer med den som i framtiden kan få ett konstgjort hjärta? Journalisten Katarina Bjärvall frågar sig om den som i så fall förlorar sitt verkliga hjärta också förlorar förmågan att känna vissa känslor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Mitt är ditt och ditt är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Det gnistrar och glöder, flammar och falnar och svalnar. Det viskar, talar, ropar och jublar, det sjunger och har hunger, det rister och brister, kvider och svider och lider. Och förstås smärtar. Ja, hjärtat rimmar och dess rytm pulserar och inspirerar, så till den grad att om varje metaforiskt uttryck som belamrar hjärtat vägde ett gram skulle organet bli så tungt att det bröt igenom jordskorpan och rasade rakt ner till jordens hjärta. Men de känslor som hjärtat symboliserar är inte bara metaforer och klyschor. Brustet hjärta, broken heart syndrome eller som det heter med en medicinsk term lånad från japanskan, takotsubo, är ett verkligt sjukdomstillstånd som ibland förväxlas med hjärtinfarkt och som kan utlösas av sorg eller av traumatiska upplevelser. Jag tänker på det när jag läser Mimi Swartz bok Ticker, om några konkurrerande amerikanska stjärnkirurgers kamp om att bli först med att presentera ett fungerande konstgjort människohjärta. De verkar alla drivas av en grundtanke att fortsatt liv, oavsett vilka förödmjukande och smärtsamma former det tar sig, alltid att föredra framför döden. För någon är den besattheten grundad i en förälders alltför tidiga död i en hjärtsjukdom, andra verkar vara mer av Macchiarinikaraktärer, kärnbestyckade narcissister eller åtminstone okonventionella. Och man får väl medge att hjärtkirurg är ett speciellt yrke, "man vill ju inte att den som sätter kniven i ens hjärta ska sakna självförtroende", som Swartz skriver. Att operera ett hjärta som slår i bröstkorgen är ingen lätt match ens för en specialist någon har liknat det vid att sittande på hästryggen försöka knacka loss ädelstenar ur en klippa. Ja, plus då det faktum att en människa dör om du slinter. Hjärtkirurgins kamp för att rädda livet på människor vars hjärta slutgiltigt skurit har naturligtvis ett spår som har varit mer framgångsrikt än utvecklingen av ett konstgjort hjärta: transplantation. Pionjärtransplantatörerna på 60- och 70-talen hade en hel del emot sig. För att sjukvården skulle få tillgång till levande hjärtan att transplantera måste dödsbegreppet ändras. I Sverige skedde det 1988, efter intensiv debatt. Sedan dess kan en människa klassas som död när hjärtat fortfarande slår, förutsatt att alla hjärnfunktioner sedan minst två timmar är konstaterat fullständigt borta. Andra tidiga invändningar hade mer med hjärtats symbolkraft att göra. Blir inte en man feminin om han tar emot ett hjärta från en kvinna, frågade sig hjärtsjuka män i Texas. Motståndet lade sig. Hjärttransplantationer utförs idag på löpande band, eller i alla fall i den takt som tillgången på organ tillåter. Runt 50 000 människor världen över men framför allt i de rika länderna står på väntelista, men bara ungefär 2 500 hjärtan transplanteras varje år. Hjärtsjukdomar tar livet av fler människor än cancer och behovet av alternativ till transplantationer är stort. Den som uppfinner ett konstgjort hjärta kan ha skäl att hoppas på ett Nobelpris i medicin eller i alla fall gränslös rikedom och avund. Det konstgjorda hjärta som beskrivs som mest lovande drivs av magnetism, inte av plutonium som var tanken ett tag. Det fungerar utan puls och trycker alltså fram blodet i ett oavbrutet flöde, utan minsta da-dunk i bröstkorgen, något experterna inte är helt på det klara med vad det kan medföra. Den enda person som har fått ett sådant hjärta inopererat tillfrisknade aldrig utan dog i sin hjärtsjukdom efter fem veckor på ett amerikanskt sjukhus. Man kan förstås fråga sig: Är det etiskt rätt att investera så mycket tid, pengar och kunskapsenergi i något som kan föra tankarna till Frankensteinkirurgi? Hjärtsjukdomar är mycket lönsamma att förebygga. Men den lönsamheten gynnar samhället och dess invånare, inte med-tech-företagen och läkemedelsindustrin. Det är onekligen en komplikation i en tid då gränserna mellan å ena sidan forskning och sjukvård och å andra sidan läkemedelsförsäljning har upplösts. Och vad händer om välbärgade västerlänningars redan långa medellivslängd förlängs med ytterligare år eller årtionden? Vilka sättningar skapar det i pensionssystemen och andra välfärdsmekanismer? Och vilka demenssjukdomar dyker upp i hjärnan hos människor som bär dessa konstgjorda hjärtan? Men den fråga som griper mig allra mest är en annan: Vad händer med en människa som bokstavligen förlorar sitt hjärta? Blir hen hjärtlös? Kan hen fortfarande till exempel känna kärlek? Sådana frågor kan verka retoriska men det är de alltså inte. I det antika Egypten ansågs hjärtat viktigare än hjärnan för att härbärgera människans känsloliv och personlighet, inte metaforiskt utan fysiskt. Och egyptierna var på rätt spår, för hjärtat har känslor. Hjärtat ruvar i bröstkorgens bo som en liten vaktel eller en vildkanin och lika lättskrämt. Om ett barn i vägkanten gör en ansats att springa ut i gatan framför bilen kan jag känna ett verkligt fladder mot revbenen. Hjärtsjukdomar ökar under krig och naturkatastrofer. Lögndetektorer mäter bland annat hjärtverksamhet. Hjärtmuskeln, stor som din egen knytnäve, är ett arkitektoniskt perfekt miniatyrbyggnadsverk, utrustat med både el- och rörsystem, mångfärgat i brunt, rött, gult och ljusblått och byggt för att klara ungefär ett slag i sekunden, nästan 100 000 slag per dygn eller över tre miljarder slag under sin livstid. Av BBC-dokumentären Heart vs Mind av David Malone framgår att färsk brittisk forskning har upptäckt att runt hjärtats högra förmak finns också 10 000 neuroner, alltså hjärnceller, placerade. För mig, som varit uppmärksam på mitt hjärtas känslor i många år, är detta rön så häpnadsväckande att jag måste se dokumentären tre gånger för att helt ta in det. Hjärnan kommunicerar med hjärtats hjärnceller och med resten av hjärtat via elektriska impulser som får hjärtat att exempelvis slå snabbare. Men kommunikationen är dubbelriktad signaler från hjärtats hjärnceller går också tillbaka till hjärnan. En studie visar att amygdalan, det organ i hjärnan som kontrollerar känslor av rädsla och obehag, aktiveras mer när det intryck som triggar känslan ges i takt med testpersonens hjärtslag än om det ges i otakt med hjärtslagen. Slutsatsen är att hjärncellerna i hjärtat påverkar hjärnan. Men dödsbegreppet då, undrar jag. När en person förklaras död trots att hjärtat fortfarande slår, vilken roll spelar hjärtats hjärnceller då? Bara frågan verkar kunna väcka ett instinktivt motstånd mot transplantationskirurgi. Men den besvaras av forskningen: hjärtats hjärnceller fungerar aldrig på egen hand. De agerar alltid i samspel med amygdalan och andra delar av hjärnan. När de delarna är utslagna har hjärtats hjärnceller förlorat sin funktion. Men den här forskningen, i gränslandet mellan kardiologi, neurovetenskap och psykologi, är inte helt obanad terräng. Forskarna söker sig fram, långsamt och prövande, i de marker poesin, visdiktningen och den litterära prosan sedan länge utforskat. Det värmer mitt hjärta att inse det. Katarina Bjärvall, journalist och författare

Boken heter "Störningen - ADHD, pillren och det stressade samhället" och gäst är journalisten och författaren Katarina Bjärvall.Antalet personer i Sverige som får diagnosen ADHD har ökat lavinartat bara under de senaste 10-15 åren, och kurvan pekar uppåt. Det finns en rad faktorer som tillsammans gör att utvecklingen ser ut som den gör. Dels "sjunker ribban" (definitionen) för vad som krävs för att en person ska få en diagnos. Dels har ADHD medicin blivit mer och mer betraktat som en bra lösning för både den diagnostiserade, skolan, föräldrar, politiker, arbetsgivare, sjukvården och inte minst företagen som säljer medicinen. Ur ett individuellt perspektiv ser många alltså positivt på ADHD diagnoser och medicinering, men vad är det egentligen som håller på att ske på en mer kollektiv samhällsnivå? Och vad finns det för baksidor av myntet?I programmet pratar vi bl.a. om hur det kommer sig att ADHD diagnoser ökar så lavinartat. Vi pratar om hur individer i många led tjänar på ADHD diagnoser och medicinering. Och vi pratar om kopplingen mellan samhällsutveckling och ADHD diagnoser. Lyssna och få en kortversion av boken! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sedan 2006 har antalet barn som har en adhd-diagnos mer än sjufaldigats i Sverige. Katarina Bjärvalls går igenom spelet bakom hur pillerregnet kommit till.

Lyssnaren Victoriya Järvelä Uchebe tog kontakt med oss och det mynnade ut i veckans program. Hur är det att leva med ADHD? Vi hör även forskaren Tatja Hirvikoski och journalisten Katarina Bjärvall. Antalet ADHD-diagnoser har skjutit i höjden de senaste åren och har samtidigt fått en helt annan synlighet än tidigare.  Victoriya Järvelä Uchebe bor i Malmö och tycker att det finns mycket fördomar och okunskap kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Hon vill att fler ska få den hjälp de behöver och har rätt till.  Vissa dagar orkar man bara inte, men många med ADHD är också väldigt kreativa och går sin egen väg, säger hon. Tatja Hirvikoski forskar i neuropsykologi vid Karolinska institutet och beskriver hur personer med ADHD ofta har en kaotisk vardag med stora svårigheter att organisera och planera sitt liv. Det är en lång radda symtom som ska uppfyllas för att få en diagnos, så hon ogillar när personer pratar om att någon kan ha en "släng av ADHD". Det är väldigt förminskande mot de människor som kämpar med riktiga svårigheter, säger Tatja Hirvikoski.  Journalisten Katarina Bjärvall har skrivit boken Störningen: adhd, pillren och det stressade samhället där hon visar på hur höjda krav på prestationer i skolan, arbetslivet och vården kan vara orsaker till att besvärliga människor allt oftare diagnosticeras.   När det krävs att en stor andel av befolkningen medicineras med narkotikaklassade preparat för att fungera och passa in, är det uppenbart att vi byggt ett samhälle som inte är människovänligt. Det kan aldrig vara en bra utveckling, säger hon.   Programledare:  Erkki Kuronen, Jasmin Lindberg & Julia Wiræus Producent:  Julia Wiræus Popula tvåspråkig radio med många perspektiv Fredag 26 april kl 20.40 i Sveriges Radio P4 och Sisuradio  Instagram: SRPopula

Första avsnittet av poddserien Megalomana rummet. Här talar vi med författare, forskare, psykologer och andra intressanta gäster om ämnen som rör vårt psyke. Vi kollar även hur det står till med megalomanin. Först ut är Katarina Bjärvall som skrivit den högst aktuella boken Störningen, ADHD, pillren och det stressade samhället. Megalomani enligt Wikipedia: Storhetsvansinne, grandiositet, hybris, förhöjd självkänsla, i psykiatrin ett uttryck för ett sinnestillstånd där en person har en starkt överdriven självuppfattning, och ofta helt falsk självbild. Storhetsvansinne kan vara ett tecken på psykos eller en personlighetsstörning

Samtalet spelades in på Stora Teatern 3 december 2018. Det har gått drygt ett år sedan hashtaggen #metoo spreds över världen och krossade en uppdämd tystnadskultur. En värld många av oss visste fanns, men ofta blundat för. Nu har det gått ett år, med öppenhet och höjda röster. Vad har utfallet blivit? Har det skett ett paradigmskifte, en feministisk perspektivförskjutning? Hur fortsätter kampen? Vad bör göras och av vem? Finns det risk för en backlash? MEDVERKANDE: Martina Montelius, teaterchef på Teater Brunnsgatan 4, som också var en av de 18 kvinnorna som framträdde i DN om den så kallade kulturprofilens övergrepp. Katarina Björkgren från Jämställdhetsmyndigheten, som har sitt fäste i Göteborg, ger en 15 minuters uppdatering kring sitt uppdrag kring sexuella trakasserier och övergrepp. Kulturstöds chef Myriam Mazzoni från Göteborgs Stads Kulturförvaltning redovisar en enkät som de arbetat med på temat sexuella trakasserier och arbetet mot detta. Rebecka Bohlin, chefredaktör för ETC, är kvällens konferencier och samtalare. Arrangör: Göteborgs Stads Kulturförvaltning

Dystopierna om ett samhälle där varje steg utanför normen gör att man tappar poäng är på väg att bli verklighet i Kina. Men kanske är vi på väg att på egen väg bygga upp något liknande, varnar Katarina Bjärvall. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En lördagskväll nyligen la jag upp ett Facebookinlägg om ett radioprogram jag hade hört. Vi satt i bilen på väg till en middag, jag och min man och en vän, och samtalade om programmet och jag ville tipsa. Så snart jag hade lagt upp inlägget ångrade jag mig. Hur skulle jag framstå om jag satt och lyssnade på P1 klockan åtta en lördag? Hur tråkig får man bli? Om jag hade bott i Kina hade det inlägget kunnat sänka mitt sociala kreditvärde. Tönt, hade algoritmerna kunnat konstatera. Eller kanske tvärtom? Kanske hade det värderats som ett intellektuellt plus att lyssna på P1 en lördagskväll? Det är ännu outgrundligt hur algoritmerna är inställda i det system för social kreditvärdighet som just nu testas i Kina. Den som köper cigarretter dalar i värde men den som deltar i ett sluta röka-program kan stiga Den som har sett "Nosedive", ett av de mest uppmärksammade avsnitten i den teknologidystopiska Netflixserien "Black Mirror", vet vad jag talar om. Där har det sociala samspelet blivit en ren marknad. Alla du träffar, från butikspersonal till din egen familj, poängsätter dig genom att rikta mobilen mot dig och blippa. Den samlade poängen blir ett värde som blir avgörande när du vill ha en bostad, ett jobb eller en kärleksrelation. Som alltid när det gäller tech-dystopier är detta bara snäppet värre än verkligheten. Den kinesiska regeringen planerar att sjösätta sitt så kallade sociala kreditsystem år 2020. Tanken är att allt en medborgare gör på nätet och en stor del av det som hen gör utanför nätet ska poängsättas. Att delta blir obligatoriskt, på så vis att alla kineser får sitt sociala kreditvärde, ungefär som alla svenskar har ett personnummer. Men där slutar likheterna. Medan personnumret är konstant och baseras på ett fåtal formella komponenter så är det sociala kreditvärdet ständigt fluktuerande och grundat på ett oräkneligt antal variabler. Var du befinner dig, vilka räkningar du betalar eller inte betalar, vad du köper för kläder och mat, vilka böcker du läser och vilka teveserier eller filmer du ser, vad du förmedlar till din omvärld via sociala medier, vilka vänner du har där och vad de i sin tur förmedlar allt värderas och vägs samman till ett värde. Det värdet avgör, precis som i teveserien, dina chanser när du vill ha ett banklån, när du vill ut och resa eller när du letar ny skola för dina barn. Systemet är utformat för att vara karaktärsdanande och knuffa kineserna i riktning mot ett bättre liv. Den som köper cigarretter dalar i värde men den som deltar i ett sluta röka-program kan stiga, berättar Kina-kännaren Johan Lagerkvist. Att döma av de pilotprojekt som redan är igång, och som beskrivs av författaren Rachel Botsman i boken "Who can you trust?", så kommer en person med högt socialt kreditvärde att belönas med till exempel större rörelsefrihet, medan en person med lågt värde kommer att straffas. År 2017 rapporterades att över 6,1 miljoner kineser vid något tillfälle de senaste fyra åren hade förvägrats att köpa en flygresa på grund av lågt socialt kreditvärde, genererat inom de pågående pilotprojekten. Rachel Botsman skriver att systemet kommer att utformas som en spelifierad version av det kinesiska kommunistpartiets etablerade övervakningsmetoder, det så kallade dang'an. Inom det systemet är möjligheterna stora för medborgare att sänka varandra genom att rapportera beteenden som rimmar illa med partiidealen. Det kan tyckas som om det sociala kreditvärdet skulle vara mer objektivt, men de miljarder informationspartiklar som utgör råvaran hanteras subjektivt. Grunden är mänskliga bedömningar eller till och med fördomar. En intervju med en chef inom ett av de kinesiska teknikbolag som driver ett pilotprojekt är talande: Den som spelar dataspel tio timmar om dagen kommer att klassas som lat, den som regelbundet köper blöjor klassas däremot som ansvarstagande, förklarar han. Det behövs inte ens ett felsteg, det behövs bara ett steg utanför normen och vi kan på dala den marknad som idag kallas civilisation. Det är möjligt att hävda att även vi i Sverige redan idag har våra sociala kreditvärden. Vi har formaliteter som inkomstdeklarationer, kreditupplysningar och utdrag ur belastningsregistret och vi har de sociala medierna som förmedlar vårt digitala värde till omvärlden. Och så har vi bilden av oss själva utanför skärmarna: vårt utseende, vår utstrålning och vår sociala kompetens eller inkompetens i alla livets relationer. Redan idag kan den som har råd betala för att på olika sätt ge dessa komponenter ett högre värde. Och redan nu får detta återverkningar på våra chanser i livet på sätt som inte är rättvisa eller objektiva. Men ett digitalt baserat system som det kinesiska ger den dynamiken en helt annan spridning i tid och rum. Räckvidden är gränslös, liksom hävstångseffekten. Det behövs inte ens ett felsteg, det behövs bara ett steg utanför normen och vi kan på dala den marknad som idag kallas civilisation. Det är inte troligt att en svensk regering skulle låta Skatteverkets folkbokföringsavdelning införa ett socialt rankningssystem och ersätta våra personnummer med sociala kreditvärden. Men det är högst sannolikt att ett digitalt jätteföretag inom kort kommer att erbjuda oss något liknande. Facebook och Google bereds redan nu plats inom många av de domäner som är grundläggande för vår förmåga att leva våra liv skola, arbete och myndighetskontakter. Råvarorna finns redan och det är vi som, till synes frivilligt och gratis, matar in dem i systemet, via dessa jättar och andra, via musiktjänster, resesajter och taxiappar, via hälsoappar, sömnappar, navigeringssystem, tv-streamingstjänster, shoppingverktyg, matlagningssajter. Och så vidare. Hur ska det påverka vårt värde om vi swishar pengar till tiggare? Om vi ger en kollega en komplimang för hens utseende eller om vi kallar någon rasist? Facebooks grundare Mark Zuckerberg har visionen att hans skapelse ska bli en en utility. Det är ett begrepp som inte har någon given översättning men som ungefär innebär en oumbärlig samhällstjänst, en icke förhandlingsbar del av infrastrukturen. El- och vattenförsörjningssystemen är utilities. De digitala jättarna må ha ambitionen att få den statusen och den funktionen, men det finns friktion i planerna. Ta en sådan liten detalj som moral. För den kinesiska regeringen är det en enkel sak: Det som rimmar med partiets värderingar är moraliskt och höjer det sociala kreditvärdet, det som strider mot dem är omoraliskt och sänker värdet. För ett digitalt jätteföretag är det knivigare. Hur ska det påverka vårt värde om vi swishar pengar till tiggare? Om vi ger en kollega en komplimang för hens utseende eller om vi kallar någon rasist? Om vi visar bröstvårtan när vi ammar i ett klipp? Det är sådant som Facebook och Google har grubblat över tidigare och knappast slutgiltigt löst.   Vi kan välja att låta de digitala jättarna mobilisera än mer. Eller så kan vi välja att efter bästa enskilda förmåga var och en försöka trassla oss ur deras trålgarn. Men vi kan också välja att lagstifta kanske grundlagstifta bort möjligheterna för dem att ta över samhällsbärande funktioner.  Rätten till integritet är ett argument. Men det är också omsorgen om allas vår mentala och känslomässiga hälsa. Det kanske inte är hälsosamt för en människa att leva med ständiga värdeomdömen om ens yttre och inre. Det kanske gör en härdad och armerad eller tvärtom, skapar en ängslighet och en skörhet som ger sättningar i själva hjärtat. Redan idag drabbas den generation som tillbringar mest tid med värderande sociala och asociala medier av en ökande psykisk ohälsa. Det ligger nära till hands att ana ett orsakssamband. Katarina Bjärvall, författare och frilansjournalist

Idag konsumerar svenska hushåll fyra gånger så mycket som 1984. Men är det medvetna beslut som ligger bakom våra köp eller är det andra krafter med i spelet? Varför släpa hem ännu en teknikpryl, varför köpa mat som ruttnar i kylskåpet och varför ännu en leksak när svenska barn i snitt redan har 536 leksaker? I dag utvecklas alltmer sofistikerade metoder för marknadsföring byggd på hjärnforskning - som triggar igång vår längtan efter senaste nytt och lyxiga produkter? Om detta handlar boken Yes därför köper vi det vi inte behöver, av journalisten Katarina Bjärvall, och veckans program handlar om våra konsumtionsvanor utifrån olika perspektiv.Medverkande: Katarina Bjärvall, journalist, Martin Ingvar, hjärnforskare och Johan Norberg, författare och samhällsdebattör. Programledare och producent Peter Sandberg.

Katarina Bjärvall är journalist och författare som skrivit flera böcker om våra ohållbara konsumtionsmönster. Efter att ha läst hennes senaste bok Yes, därför köper vi det vi inte behöver, ville jag genast träffa henne. Inte minst för att jag kände mig så träffad av boktiteln. Jag köper verkligen det jag inte behöver. Det blev ett samtal om varför vi överkonsumerar, om vad som skulle hända om vi slutade, hur vi lurar oss själva att vi faktiskt väljer och om hur vi uppfattar en vara som bättre enbart för att den har ett högre pris, men också om hur ett mer hållbart samhälle skulle kunna se ut, där vi inte jobbade ihjäl oss för att kunna konsumera mer. Musik: She och A Painted Grace av Chad Lawson

Även om många argumenterar för att jordens resurser håller på att ta slut så fortsätter vi att shoppa som aldrig förr. Vad ger det dig att handla? Och varför gör du det? Ring in till det direktsända programmet på: 08 215 216, slussen öppnar tisdag kl 10.00.Tim Kasser, professor i psykologi vid Knox college i USA, studerar kopplingen mellan materialism och tankar på döden. I studier har han sett att människor blir mer benägna att shoppa bara genom att tänka på sin egen död i några minuter. I studion finns författarna Katarina Bjärvall och Gunilla Brodrej, samt psykologen Niklas Laninge.

De alkoholfria alternativen blir allt fler och allt populärare. Men kan man lita på vad restauranger och Systembolaget serverar och säljer? Ett samhälle som är inställt på konsumtion och ett belöningssystem i hjärnan är två av de saker som gör att vi köper saker vi inte behöver, det hävdar journalisten och författaren Katarina Bjärvall som har skrivit boken YES! - därför köper vi det vi inte behöver. Katarina gästar plånbokens studio. Felaktig hantering av det farliga ämnet asbest som finns i våra hus kan leda till allvarliga och också dödliga sjukdomar, men trots det finns en stor okunskap kring hur asbest ska tas omhand. Plånboken reder ut vad som gäller. Annika Creutzer svarar på lyssnarnas frågor kring privatekonomi.

söndag 16 december 21:03 (repris fredag 21 dec 21:03) Är tillväxt enbart en god nyhet? Finns några alternativ till dagens ekonomiska system? Varför vågar politiker inte ta svåra beslut i miljöfrågan? När Filosofiska Rummet nyligen sände från Dramaten i Stockholm fick publiken chans att ställa frågor till de medverkande. Hör frågorna och svaren! Medverkande: Sofia Nerbrand, ordförande i Bertil Ohlin- institutet, Göran Greider, författare och debattör, Sverker Sörlin, idé och miljöhistoriker och Katarina Bjärvall, författare och journalist som skrivit om konsumtion. Programledare Peter Sandberg Producent Marie-Jeanette Löfgren

Varje dag möts vi av alarmerande siffror om krisländernas ekonomier, om stigande arbetslöshet och om mänskliga tragedier. I samarbete med Dramaten arrangerade Sveriges Radio nyligen en helkväll om krisen då vi också spelade in ett Filosofiska Rummet om krisen, konsumtionen och moralen. Medverkande: Sofia Nerbrand, ordförande i Bertil Ohlin- institutet, Göran Greider, författare och debattör, Sverker Sörlin, idé och miljöhistoriker och Katarina Bjärvall, författare och journalist som skrivit om konsumtion. Programledare: Peter Sandberg

Tänk dig att du möts av en hel hög med räkningar för varor du varken har beställt eller fått när du öppnar dörren eller brevlådan där hemma. Det är på det sättet de flesta som har blivit utsatta för en identitetsstöld upptäcker vad som hänt. Antalet kapade identiteter ökar stadigt. Gröna fingrar till salu Orkidénäring, rhododendrongödsel och pelargonnäring. Drömmen om en prunkande trädgård eller balkong har skapat en marknad för mängder av olika sorters växtnäringar. Men är de värda pengarna? Mobiltelefonen vår nya plånbok Mbiltelefonen har utvecklats från något vi framför allt har ringt med, till en multimediamaskin som vi använder till allt ifrån att hålla koll på vädret till att betala parkeringsavgift och boka resa. Hur påverkar det våra köpvanor? Katarina Bjärvall som skrivit boken "Var är du? - Människan och mobilen" kommer till Plånboken. Expertsvar Sparkassor ger ofta högre räntor än bankernas sparkonton. Hur noga behöver man vara med att det finns en insättningsgaranti? Annika Creutzer svarar på lyssnarfrågor om privatekonomi.

I Japan, liksom i många andra delar av världen lever drömmen om det romantiska kyrkbröllopet. Och trots att en mycket liten del av Japans befolkning är kristen, har bröllop inspirerade av kristna traditioner blivit det populäraste sättet att gifta sig i Japan på senare år. Men hur reagerar kristna i Japan på att deras religion utnyttjas som en exotisk bröllopskrydda? Reportage av frilansjournalisten Katarina Björcke. Människor i Egypten, Jordanien och Libanon ser sig i första hand som muslimer, i andra hand som araber och först i i tredje hand egyptier, jordanier och libaneser. Det framgår av en stor attitydundersökning ledd av professor Shibley Telhami vid University of Maryland. Undersökningen visar också att president Obama till en början hade stor trovärdighet i arabvärlden, men att den har minskat drastiskt på grund av uteblivet initiativ i Israel-Palestinafrågan. Professor Telhami säger till Människor och tro att gapet mellan väst och arabvärlden fortfarande är mycket stort. Utrikeskrönikan av Christer Fridén kommer från Jerusalem. I helgen startar Vårgårda möte, arrangerat av Svenska Missionskyrkan. Mötet kommer besökas av samtliga partiledare för riskdagspartierna, trots att frikyrkobesökarna är en ganska liten del av väljarkåren. Statsvetaren Magnus Hagevi berättar om vilka mönster som finns bland svenska väljare med religiös identitet.   En gång var de pojkar och tillhörde en sträng frikyrklig församling. 45 år senare möts de igen. Paul har stannat kvar i den snäva, dömande miljön, medan Asger stöttes bort på grund av sin homosexualitet och sitt uppror.Det är bakgrunden till mötet mellan de båda som förs i Inger Edelfeldts senaste roman " Samtal med Djävulen" där samtalen framför allt handlar om mötet mellan olika livshållningar och hur olika vi kan närma oss begrepp som kärlek och ondska. Hör Inger Edelfeldt i ett kvartsamtal om skuld och förlåtelse. Producent: Åsa F Vestergren Programledare: Tithi Hahn