Podcasts about bomberna

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Bomberna faller och aktieägarna jublar. Jesus sa helt riktigt att hela världen befinner sig i den ondes våld. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lana Zand på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3: Nanna Olasdotter Hallberg och David Druid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På annandag jul pratar vi om julen som tystnat i Jesus födelsestad Betlehem. Den ställdes in samtidigt som israeliska flygattacker skakade Gazaremsan. Kriget fortsätter och freden är inte nära, om man ser till Israels premiärminister Benjamin Netanyahus planer på att intensifiera den militära operationen.

Vi fortsätter att prata om katastrofen i Gaza, där bombningarna faller konstant medan vi itutas att det är rättfärdigt. Vi diskuterar informationskriget samt skyldigheten att hålla sig ajour och inte titta bort.I andra halvan snackar vi ihjälskjutningen av två svenskar i Bryssel och hur tragedin omsätts i politik. Vi pratar också Sveriges historiskt usla ledarskap. Vi har en statsminister som inte ens kan säga ifrån när hans SD-allierade i princip hävdar att den tidigare moderata statsministern Fredrik Reinfeldt bör straffas för det ”ansvar” han bär över situationen Sverige befinner sig i.  Stötta oss på Patreon för regelbundna bonusavsnitt + mer! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sverige sticker ut internationellt med antalet sprängningar i kriminella uppgörelser. Hittills i år handlar det om 70 stycken. Det uppger Nationellt bombdatacenter för I lagens namn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Majoriteten av bomberna som polisen tagit i beslag det senaste halvåret är hemmabyggen. Enligt en åklagare tycks så kallade termosbomber vara en del av vapenarsenalen i kriminell miljö. Redo att användas när det behövs. I programmet tittar Lova Nyqvist Sköld och Martin Wicklin närmare på två sprängningar från januari 2023 och en utpekad bombinstruktör. Producent: Viktor PapiniLjudtekniker: Johan Hörnqvist Ansvarig utgivare: Nina Glans Kontakt: ilagensnamn@sverigesradio.se

I januari 2023 sprängs entrén till en grekisk restaurang i Stockholm i småbitar. Utanför hittar polisen ett bilbatteri. Genom att spåra batteriet till en butik hittar polisen en bombinstruktör. Natten efter explosionen på restaurangen sitter AI-forskaren Fredrik Carlsson och nattjobbar i ett kontorshus i Kista när hela huset plötsligt börjar skaka.”Om jag hade varit några våningar ner eller gått ut ur byggnaden vid den här tiden så hade ju antagligen saker tagit slut, jag hade väl dött.”, säger Fredrik Carlsson.Bomber har varit ett av de vanligaste vapnen under våldsvågen i Stockholm. Det är ren tur att ingen person dött av explosionerna, menar polis och experter. Men de sprängmedel som använts och organisationen bakom explosionerna har sett olika ut beroende på vilken sida av konflikten man står på.På Rävens och Foxtrotnätverkets sida kan man se en tydlig bombinstruktör, “Taurus”. Han pekas ut av polisen som en bombexpert som i chattar instruerar folk hur man bygger ihop bomber med termosar och bilbatterier.På Grekens och Dalennätverkets sida har handgranater använts. Medverkande:Fredric Carlsson, vittneClaes Murray, utredningsledareDaniel Jonsson, åklagareSven Granath, kriminologProgramledare: Linus Lindahl och Mariela Quintana MelinProducent: Kina PohjanenLjudtekniker: Fredrik NilssonKontakt: p3krim@sverigesradio.seTipstelefon: 0734-61 29 15 (samma på Signal)

Den europeiska bilden av Stilla havets övärld liknar en dröm, för dem som redan bodde här var kolonisatörernas ankomst en mardröm. Per J Andersson spårar arvet i litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Stilla havet är världens största hav och täcker en tredjedel av planetens yta. Ändå är den värld som existerar här i stort sett okänd för gemene västerlänning. Oceanien är den världsdel vi har vagast uppfattning om. Visst, Australien och Nya Zeeland är ganska bekanta, men om vi zoomar in på kartan lite längre österut så ser vi en värld som påminner om små dammkorn mot en klarblå tapet. Då upptäcker vi också att öarna i det stora havet delats in i tre geografiska områden:Melanesien, Mikronesien och Polynesien.De svarta öarna, De små öarna och De många öarna.Få nyheter når oss härifrån. Och ännu färre böcker skrivna av någon som kommer härifrån. Däremot är ju de flesta av oss bekanta med berättelser med utifrånperspektiv som Robinson Crusoe och Pippi Långstrump i Söderhavet.Söderhavet var det gamla svenska namnet på detta hav som Magellan fanns så lugnt att han namngav det Mar Pacifico, det fridfulla havet. Men det var knappast det första namnet på denna väldiga havsmassa. Européerna var heller inte först med att kartlägga området eller att betrakta det som en helhet. Men det finns avgörande skillnader i hur Stillahavsområdets ursprungsbefolkningar och kolonisatörerna betraktade vad de såg. När européerna drog gränser mellan sina erövringar och isolerade öarna från varandra förvandlades havet till ett slags mellanrum, en tomhet. Det är, med den amerikanske historikern John R Gillis ord, att tänka arkipelagiskt. Men medan européerna mest hade ögon för delarna så såg polynesierna, melanesierna och mikronesierna ett hav som förenade dem. De tillhörde ett hav av öar snarare än en specifik ö.Den världsbilden blir tydlig när man läser den polynesiske författaren Witi Ihimaeras åttiotalsroman The Whale Rider. I den berättas myten om hur den första maoriern anlände till Aotearoa som är det polynesiska namnet på Nya Zeeland ridande på ryggen av en val som kommer simmande från djupet av den väldiga oceanen.Författaren Epeli Hauofa, som föddes på Papua Nya Guinea 1939, därefter pluggade på Fiji och sedan bosatte sig på Tonga, har formulerat det som att stillahavsöarna är en del av ett universum som inte bara består av den landyta som öarna utgör, utan också av det omgivande havet.Att denna syn är återkommande hos många stillahavsförfattare blir tydligt i brittiska litteraturvetaren Michelle Keowns bok Pacific islands writing, där hon går igenom de gamla myterna såväl som den samtida oceaniska litteraturen. Återkommande teman är konflikten mellan att stanna kvar och upprätthålla traditionerna och att emigrera till västerlandet och ge upp desamma. Historien om Oceanien är därför historien om migration, alienation, hemlängtan och rotlöshet. Men också om resor på haven, om förflyttningarna; om navigation, kanotfärder och seglatser.Avfolkningen började tidigt. Många av dem som efter européernas ankomst inte dukade under för influensan och mässlingen fördes bort som arbetskraft och hamnade på kopra- och kryddplantager på Fiji och Mauritius eller i Nordamerika för att jobba på pälsfarmer, som skogshuggare eller med valfiske.Om den europeiska ankomsten kan liknas vid en mardröm för stillahavsborna, var och förblev deras hem en dröm och utopi i kolonisatörernas ögon. Inte minst en erotisk sådan. På Tahiti ansåg man sig ha hittat den ädle vilden som levde i det naturliga och lyckliga urtillstånd som upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau fantiserat om.År 1768 ankrade fransmannen Louis Antoine de Bougainvilles utanför ön och hälsades av en flicka insvept i tyg, som sakta snurrade på kroppen tills hon stod helt naken. Men det som de sexsvultna franska sjömännen tolkade som en invit till fysisk beröring var i själva verket något helt annat en polynesisk sedvana inför möten med gudar, hövdingar och högt uppsatta främlingar. En rituell handling som handlade om att visa respekt och vördnad. Detta hindrade inte Bougainville från att i boken om sin jordenruntresa skildra mötet med den nakna kvinnokroppen som om Afrodite själv hade uppenbarat sig. Tahiti fick smeknamnet Nya Kythera efter Afrodites grekiska födelseö. Vid denna tid var kärleksgudinnans namn liktydigt med typ mjukporr, alltså ett lite finare sätt att säga att något var sexuellt upphetsande.De västerländska skribenterna såg öborna som sköra, ursprungliga, feminina och framförallt åtråvärda.Samma blick hade konstnärerna. Med på James Cooks expeditioner fanns John Webber, vars målningar föreställde palmkantade öar, ansiktstatuerade män och barbröstade kvinnor och som eldade på myten om en paradisisk plats. Två polynesiska män hade dessutom lockats att följa med den brittiske världsomseglaren hem till Europa för att visas upp i salongerna som exempel på den ädle vilden. Snart blev polynesiska tapeter högsta mode samtidigt som romantiska diktsviter, reseskildringar och äventyrsromaner med söderhavstema sålde som smör.På 1890-talet besökte Paul Gauguin Tahiti. Också han avbildade fascinerat halvnakna män och kvinnor i ett ångande, prunkande tropiskt landskap.Strax därefter blev öarna i dessutom Melanesien dubbade till det idealiska laboratoriet för fältstudier i socialantropologi, en vetenskap som föddes med den polsk-brittiske Bronisaw Malinowskis rapporter från Trobriandöarna.Ett perspektiv på den extrema exotiseringen och idylliseringen får man genom att betänka vad det var för värld européerna hade skapat för sig själva på hemmaplan där himlarna förmörkades av grå kolrök från fabriksskorstenar och ånglok.Den västerländska föreställningen om Oceanien som en del av världen som är praktiskt taget tom och som man därför kan göra nästan vad som helst med blev tydlig också efter andra världskriget. Då evakuerade USA och Frankrike invånare från bland andra Marshallöarna och Mururoa för att provspränga sina atombomber.Bomberna och migrationen har krympt öbefolkningarna. Mer än en tredjedel av alla polynesier bor idag i framförallt Australien och Nya Zeeland, men också i USA och i viss mån även i Europa.Med tiden har känslan av hemlängtan bleknat något. I litteraturen kan man se hur öborna börjat rota sig i sina nya länder. Ett exempel på denna fastlandifiering är den samoanska författaren, poeten och dramatikern Albert Tuaopepe Wendt. I sina tidiga böcker skildrade han korruption och vanstyre på öarna såväl som det utanförskap som många som emigrerat kände. Men från nittiotalet och framåt handlar hans texter alltmer om ö-migranter som funnit sig tillrätta och etablerat sig i sina nya hemländer.Det betyder ju inte att det att det direkt ges ut en massa feelgood-litteratur i Stilla havet. Förutom internationella bestsellers som Whale Rider, som skildrar maoriernas utanförskap, finns Oceaniens hittills enda Bookerprisvinnare: Keri Hulmes Benfolket, från1985. I den berättar hon med ett poetiskt språk om allt från social vilsenhet till spruckna familjer och våld i nära relationer.Ganska långt, kan man säga, från Rousseaus ädle vilde och Gauguins frodiga paradis.Per J Andersson, författare och resejournalistLitteraturMichelle Keown: Pacific Islands Writing  The postcolonial literatures of aotearoa/new zealand and oceania. Oxford University Press, 2007.Keri Hulme: Benfolket. Översättning av Cai Melin. Albert Bonniers förlag, 1987.

Brevbomber exploderar runt om i USA. Till en början verkar måltavlorna vara olika universitet och flygplatser. Bomberna dödar och sprider skräck. FBI står handfallna. Så småningom dras USAs största dagstidningar in i bombterroristens nät. Han tvingar dem att publicera ett samhällskritiskt manifest och hotar med fler dödliga bomber. Gärningsmannen är extremt försiktig och av allt att döma smart. Genismart skall det visa sig. Han lyckas hålla sig undan i nästan 20 år. Men allt förändras en dag när gärningsmannens egna familj känner igen hans formuleringar i manifestet, som tidningen publicerat. Och jakten på USAs värsta terrorist intensifieras.Medverkande: David Kaczynski, Ted Kaczynskis bror.Linda Patrik, Ted Kaczynskis svägerska.Jamie Gehring, granne med UNA-bombaren.Jim Freeman, FBI-agent.Max Noel, FBI-agent.James R Fitzgerald, FBI-profilerare. Gary Wright, UNA-bombarens offer.John Zerzan, anarkist och UNA-bombarens vän.Don Graham, tidningschef på Washington Post.Leonard Downie, redaktör på Washington Post.En dokumentär av: Emelie Svensson.Producent: Tove Palén.Tekniker: Agnes CasellI redaktionen ingick: Andres Kriisa

85-åriga Ella Munch Jallov minns fortfarande när de sovjetiska bomberna föll över Bornholm. I dag, 77 år senare, skakas världen av Rysslands krig i Ukraina. Den danska turistön vid Östersjöns inlopp har blivit en bricka i det storpolitiska maktspelet. Och hur var det med utfästelsen att aldrig placera amerikanska soldater på ön – fanns det löftet? Med DN:s reporter Hanna Grosshög. Programledare: Ülkü Holago. Producent: Sabina Marmullakaj. Ljudtekniker: Patrik Miesenberger. Tekniker: Jonas Lindskov, Bauer Media.

Tonsättare som komponerar i skyddsrum. En operasångerska som ger sånglektioner och skänker pengarna till armén. Musiker som kämpar vid fronten med musiken som vapen. Så ser musiklivet i Ukraina ut sedan den ryska invasionen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Jag är inte pianist längre. Jag längtar efter att kriget ska ta slut, så att jag kan bli pianist igen, säger jazzpianisten Andrii Pokaz.I det här programmet möter vi tonsättarna som komponerar i skyddsrummen, operasångerskan som ger sånglektioner på internet och skänker pengarna till armén, och popstjärnan vars videor manar till motstånd.Intervjuerna är inspelade på invasionsdagen 24 februari, och under de första två veckorna efter den ryska attacken på Ukraina.Det är en berättelse om musiken och konsten som civilt motstånd, i ett land vars mångtusenåriga kultur genom historien gång på gång utsatts för ryska angrepp. Där ukrainska musiker drabbats av fängelsestraff, deportering och död för att de sjungit sina egna sånger och talat sitt eget språk.Nu kämpar de för att rädda arkiv, notmaterial, unika instrument och fältinspelningar av ukrainsk folkmusik och sina egna liv från bomberna.En dokumentär från 2022 av Sofia Nyblom.Hört i programmet:Ilyja Razumeiko /Roman Grigoriv: Agnus Dei ur operan Tjernobyldorf. Susanna Karpenko and Marichka Shtyrbulova.Igor Saenko: Why?! Igor Saenko, ackordeon. Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 9. Kievs klassiska symfoniorkester, dirigent Herman Makarenko. Liveinspelning.Trad. ukrainsk folksång, Näktergalen. Daria Tymosjenko, sopran.Michael Verbitsky/ Pavlo Tjubinsky: Ännu lever Ukraina, Ukrainas nationalsång. Odessa Nationella Akademiska Operans kör, solister och orkester.

Tonsättare som komponerar i skyddsrum. En operasångerska som ger sånglektioner och skänker pengarna till armén. Musiker som kämpar vid fronten med musiken som vapen. Så ser musiklivet i Ukraina ut sedan den ryska invasionen. Jag är inte pianist längre. Jag längtar efter att kriget ska ta slut, så att jag kan bli pianist igen, säger jazzpianisten Andrii Pokaz.I det här programmet möter vi tonsättarna som komponerar i skyddsrummen, operasångerskan som ger sånglektioner på internet och skänker pengarna till armén, och popstjärnan vars videor manar till motstånd.Intervjuerna är inspelade på invasionsdagen 24 februari, och under de första två veckorna efter den ryska attacken på Ukraina.Det är en berättelse om musiken och konsten som civilt motstånd, i ett land vars mångtusenåriga kultur genom historien gång på gång utsatts för ryska angrepp. Där ukrainska musiker drabbats av fängelsestraff, deportering och död för att de sjungit sina egna sånger och talat sitt eget språk.Nu kämpar de för att rädda arkiv, notmaterial, unika instrument och fältinspelningar av ukrainsk folkmusik och sina egna liv från bomberna.En dokumentär från 2022 av Sofia Nyblom.Hört i programmet:Ilyja Razumeiko /Roman Grigoriv: Agnus Dei ur operan Tjernobyldorf. Susanna Karpenko and Marichka Shtyrbulova.Igor Saenko: Why?! Igor Saenko, ackordeon. Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 9. Kievs klassiska symfoniorkester, dirigent Herman Makarenko. Liveinspelning.Trad. ukrainsk folksång, Näktergalen. Daria Tymosjenko, sopran.Michael Verbitsky/ Pavlo Tjubinsky: Ännu lever Ukraina, Ukrainas nationalsång. Odessa Nationella Akademiska Operans kör, solister och orkester.

Ett uttalande från Det fria Sveriges ordförande Dan Eriksson med anledning av bomberna som briserar över Sverige.Läs uttalandet på https://www.detfriasverige.se/bomberna-kommer-fortsatta-eftersom-politikerna-inte-fattat-nagonting/Bli medlem: https://www.detfriasverige.se/blimedlem

Människor samlas. Alla är klädda i vitt, en färg man bär i Sri Lanka när man sörjer. Flera explosioner har skett under påskdagen. Landet har drabbats av en av historiens värsta terrorattacker. Programledare: Niklas Jonsson Producent: Nasim Rahsepar Med ljud från: Sveriges Radio, Reuters, CNN och ABC News. Juniornyheternas specialpodd gör varje vecka en djupdykning på sex minuter i ett ämne som är extra intressant och spännande.

Om bombdåd, brottare och hazarer. Den 5 september attackerades en brottarklubb i Kabul. Varför? Av vem? Och vad säger det om situationen i Afghanistan idag? På eftermiddagen den 5 september attackerade en självmordsbombare den anrika, kända brottningsklubben Maiwand i västra Kabul. Konflikts Massood Qiam har pratat med Maalim Abbas, tränare och ägare av klubben, som fick sin arm bortsprängd i attacken.  Någon timme senare, när sjukvårdspersonal och medieteam var på plats, sprängdes en andra bomb utanför klubben, en bilbomb. Massood Qiam, som själv var tv-journalist i Afghanistan innan han kom till Sverige och Sveriges Radio, har också intervjuat Tamim Hamid, reporter på Tolo TV och kollega till tv-reportern Samim Faramarz som dödades i attacken, och Arman Farhang från TV1, som skadades i attacken, om det som hände ur deras perspektiv. Och Wali Arian, reporter för Tolo TV som numera bor i Malmö och arbetar för kanalen därifrån. Hör hans tankar om situationen för journalister i Afghanistan och tävlingen om nyheter som ibland leder in i döden. På en brottarklubb i Stockholm finns flera av Maalim Abbas adepter som brottats på Maiwand innan de kom till Sverige. Konflikts Ulrika Bergqvist besökte klubben på Södermalm och träffade bland andra Ismail Adina, som berättar om hur han fick höra om attacken, sin relation till Maiwand och Maalim Abbas, och om stoltheten i att vara brottare. I Motala finns en annan av Maalim Abbas före detta elever. Mushtaq har varit i Sverige i snart tre år och vet ännu inte om han kommer att få stanna här. Han är hazar och när han bodde i Kabul brottades han på Maiwand flera gånger i veckan. För Konflikts Sally Henriksson berättar han om rädslan att inte få stanna, och om sina känslor och tankar kring attacken mot Maiwand.  Programledare: Ivar Ekman ivar.ekman@sverigesradio.se Producent: Sally Henriksson sally.henriksson@sverigesradio.se Tekniker: Elin Hagman

Silly Season är hetare en någonsin! Här är rubrikerna vi snackar om!Shkodran Maholli vill lämna Sirius - flyttar till Danmark?Sirius försöker locka tillbaka Busch Thor: "Haft en dialog”GIF Sundsvalls mittback Juho Pirttijoki lånas ut till den finska klubben Kuopion PalloseuraanMalmö FF värvar tillbaka Vladimir Rodic?Mattias Svanberg på läkarundersökning hos Bologna?Officiellt: Alexander Fransson till IFK NorrköpingOfficiellt: Heradi Rashidi klar för AIKPanajotis Dimitriadis klar för AIKUppgifter Milosevic nobbar bud från Levski SofiaOfficiellt: Djurgårdens IF bryter med Yura MovsisyanKen Sema lämnar ÖFK för Watford Saman Ghoddos uppges kunna lämna - för KinaÖstersunds FK jagar Rewan Amin?Tom Pettersson uppges aktuell för IFK GöteborgIFK Göteborg kan förstärka med Fredrik OldrupUppgifter: Så mycket får BK Häcken för Joel AnderssonOfficiellt: BK Häcken värvar Ali SuljicOfficiellt: Nikola Djurdjic förlänger med Hammarby IF See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Veckans avsnitt är speciellt på många sätt. Vi släpper inte en av de viktigaste BOMBERNA i Pillerpoddens historia, utan ringer också våra mammor helt oförberett och intevjuar dem. Vad tyckte de... Pillerpodden är ett bolag med olika projekt som utgör samma syfte: att bryta tabun kring psykisk ohälsa, bland annat genom föreläsningar.

När det nya bostadsbolaget tar över de ökända kvarteret på Ramels väg i Malmö vill man rusta upp och städa bort kriminaliteten. När en familj vräkts sprängs bolagets lokal tre gånger på kort tid. Omfattande svartuthyrning, vapen och knark. Det här är en berättelse om en liten grupp män som dominerar kvarteret Herrgården i Rosengård i Malmö. -Han som äger miljonerna, han kommer få betala för det nån gång när han går över gränsen. Och hittills, han är på god väg att göra det. -Vad menar du med det, betala? -Det kan vara allt möjligt, det kan vara en bomb. -Det finns regler som alla måste följa, bryter man mot dem så blir det konsekvenser. Många i kvarteret gillar de nya ägarna, som renoverar de nedslitna lägenheterna och rustar socialt, genom att anställa ungdomar som aldrig haft jobb. Men det finns också ett jäsande missnöje över bostadsbolaget, som sätter stopp för svartuthyrning och vill säga upp kontrakt för hyresgäster som sysslar med kriminalitet.  Programmet gjordes i oktober 2016. Producent: Håkan Engström Lotta Malmstedt är reporter på Sveriges Radio sedan 1991. Hennes första P1 Dokumentär, Att komma nära en korp, sändes 2014.

När det nya bostadsbolaget tar över de ökända kvarteret på Ramels väg i Malmö vill man rusta upp och städa bort kriminaliteten. När en familj vräkts sprängs bolagets lokal tre gånger på kort tid. Omfattande svartuthyrning, vapen och knark. Det här är en berättelse om en liten grupp män som dominerar kvarteret Herrgården i Rosengård i Malmö. -Han som äger miljonerna, han kommer få betala för det nån gång när han går över gränsen. Och hittills, han är på god väg att göra det. -Vad menar du med det, betala? -Det kan vara allt möjligt, det kan vara en bomb. -Det finns regler som alla måste följa, bryter man mot dem så blir det konsekvenser. Många i kvarteret gillar de nya ägarna, som renoverar de nedslitna lägenheterna och rustar socialt, genom att anställa ungdomar som aldrig haft jobb. Men det finns också ett jäsande missnöje över bostadsbolaget, som sätter stopp för svartuthyrning och vill säga upp kontrakt för hyresgäster som sysslar med kriminalitet.    Lotta Malmstedt är reporter på Sveriges Radio sedan 1991. Hennes första P1 Dokumentär, Att komma nära en korp, sändes 2014. Producent: Håkan Engström

I Veckans avsnitt släpper Karin Frick en bomb och Suzanne Sjögren släpper en fis.  Vi talar om fotbollsfans på resa, och frågar oss varför inte Göran Zachrisson fick kommentera Obamas bilkortege från Arlanda. Profilerna Maud Bernhagen, Anna Brolin, Karin Frick och Suzanne Sjögren om livet bakom kulisserna. Lättsamt och allvarligt om sport och media. Podden […]Ladda ner!

För 75 år sedan föll bomberna över Guernica. Hundratals människor omkom i en bombräd riktad mot civilbefolkningen, en terrorhandling som upprörde omvärlden och inspirerade Picasso till ett av hans största verk. - Det är en målning som berör mig starkt, och som har kommit att definiera Picasso som konstnär, säger Olle Granath, tidigare chef för Moderna Muséet. Vetenskapsradion Historia berättar historien om Guernicabombningen och de konsekvenser den fick för det spanska inbördeskriget och för vår syn på terrorbombning av civilia. - Varken efter Guernica eller senare i historien har terrorbombingar lyckats att demoralisera stridsviljan hos motståndaren, berättar försvarshistorikern Lars Ericson Wolke. Tvärtom stärker ofta bombräder mot civilia motståndsviljan. Dessutom uppmärksammas ny forskning om Upplands forntid. I en aktuell avhandling har arkeologen Lars Landström tagit ett brett grepp om landskapets historia, från bronsålder till vendeltid, och utmanar många traditionella uppfattningar. - Till exempel menar jag att de ikoniska storhögarna i Uppsala kan ha varit en symbol för regionala allianser mellan de urgamla folkländerna i Uppland, snarare än ett säte för stormän. Programledare är Tobias Svanelid.

Juli 1985 sprängs två bomber i Köpenhamn och jakten på terroristerna startar. Det är den värsta terrorattacken i Danmarks historia och spåren leder till Sverige. Flera år senare hör Marten Imandi till slut hur polisen knackar på dörren och en historia om passion, hämnd och försoning rullas upp. Bomberna ligger på hatthyllan när tåget från Sverige, närmar sig Köpenhamn. Knappt tre timmar senare sprängs den första av bomberna och en människa dör. Några minuter senare sprängs den andra och Danmark står inför det värsta terroristattentatet i landets historia. Spåren leder till Sverige och efter år av polisarbete blir svensk-palestiniern Marten Imandi inringad. I Sveriges första terroristrättegång döms han till lagens hårdaste straff. I P3 Dokumentär möter du Marten Imandi som efter 20 år i fängelse för första gången berättar om sitt liv och sina val, om rymningen från Kumla med Ioan Ursut och om sina första steg i frihet. Och så får han en unik förfrågan: Harald Rytz, ett av de danska offren från bombattentatet, vill träffa honom. Producerat av: Martin Ezpeleta Sändes första gången: 4 april 2010