Podcasts about upplysningen

  • 18PODCASTS
  • 36EPISODES
  • 33mAVG DURATION
  • 1MONTHLY NEW EPISODE
  • Apr 2, 2025LATEST

POPULARITY

20172018201920202021202220232024


Best podcasts about upplysningen

Latest podcast episodes about upplysningen

Historia.nu
Jean-Jacques Rousseau: fåfäng, känslosam, paranoid & briljant

Historia.nu

Play Episode Listen Later Apr 2, 2025 44:14


Filosofen, författaren och kompositören Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) förebådade romantiken och skrev några av de mest centrala texterna för den franska revolutionen. Rousseau var en komplicerad person som skrev inkännande om barnuppfostran, men lämnade alla sina fem barn att dö på barnhem.Rousseau kopierade hellre noter än tog emot stipendier från kungar - för att behålla sitt oberoende. Hans skrifter om religion, ojämlikhet och barnuppfostran skulle tvinga honom i landsflykt. Vi kan alla lära oss något utifrån hans vantrivsel i det moderna samhället.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med litteraturvetaren och essäisten Tatjana Brandt om Jean-Jacques Rousseau. Hon är aktuell med boken Drömmaren Rousseau – Om frihet, fantasi och den omöjliga konsten att leva i ett samhälle.Jean-Jacques Rousseau kom från enkla förhållanden och skrev några av den västerländska filosofins mest centrala texter. Hans tankar om utveckling, ojämlikhet och barnuppfostran påverkar oss än idag. Han blev en inspirationskälla för både romantiken och upplysningen, men hans egen livsstil och relation till dessa idéer var fyllda av konflikter.Rousseau föddes den 28 juni 1712 i Genève, då en självständig republik. Hans mor avled kort efter födseln, och hans far, en urmakare, lämnade honom när han var tio år. Efter en lärlingstid hos en gravör rymde han vid sexton års ålder och inledde ett kringflackande liv. Han kom snart under beskydd av baronessan Françoise-Louise de Warens, som både blev hans älskarinna och intellektuella mentor.Hans intellektuella genombrott kom i Paris där han umgicks med upplysningens ledande gestalter, som Denis Diderot. År 1749 deltog han i en uppsatstävling i Dijon och vann med essän Discours sur les sciences et les arts (1750), där han argumenterade för att civilisationens framsteg hade korrumperat människans naturliga godhet. Det var här han formulerade den grundläggande motsättningen i sitt tänkande: konflikten mellan naturen och samhället.Rousseaus mest kända skönlitterära verk är Julie, eller Den nya Héloïse (1761), en brevroman som blev en sensation i hela Europa. Romanen, som blandar passionerad kärlek med moralisk och filosofisk reflektion, handlar om kampen mellan hjärta och plikt. Här utvecklar han sin idé om en utopisk harmoni mellan individ och samhälle, men romanen är också en kritisk betraktelse över kärlekens destruktiva kraft.I den pedagogiska romanen Émile, eller om uppfostran (1762) skisserade Rousseau en radikalt ny syn på barnuppfostran. Han argumenterade för att barn borde få utvecklas naturligt, utan tvång och indoktrinering – en idé som revolutionerade pedagogiken och inspirerade moderna utbildningsmetoder.I Om samhällsfördraget (1762) utvecklade Rousseau sina tankar om frihet och politisk rättvisa. Han förespråkade en form av direktdemokrati där folket, genom den "allmänna viljan", kollektivt styrde samhället. Hans idéer kom att påverka den franska revolutionen och har sedan dess varit centrala inom demokratisk teori.Bildtext: Jean-Jacques Rousseau (1712–1778), filosofen som inspirerade allt från romantikens poesi till upplysningens samhällskritik, men som i sitt eget liv ofta bröt mot sina ideal. Porträtt av Jean-Jacques Rousseau, målat av Allan Ramsay 1766, där han är iklädd en armenisk papakha och traditionell dräkt.Musik: Wintertime Overture av Boris Skalsky. Storyblock Audio.Lyssna också på Upplysningen förändrade vår syn på världen.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

OBS
Vi måste tycka att alla borde hålla med oss

OBS

Play Episode Listen Later Apr 1, 2025 10:07


Varför har tyckandet blivit så nedvärderat? Författaren Lyra Ekström Lindbäck går ut till försvar för åsiktens förenande funktion i samhället. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2021-09-14.Fler och fler verkar tycka att tyckande och tänkande inte går ihop. I såväl politiska som estetiska diskussioner klassas tyckandet som så oseriöst att det uppfattas som en direkt motsättning till nyanserade reflektioner. Är det här en bra eller dålig diktsamling? Ska vi höja eller sänka skatterna i Sverige? Är den här låten gripande eller sentimental? Borde surrogatmödraskap tillåtas? Att komma ifrån ”det rena tyckandet”, som det ibland lite nedlåtande kallas, för att istället göra en mer sansad analys, har blivit ett ideal för både kultur- och ledarsidor. Men är det verkligen önskvärt, om ens möjligt, att göra sig av med tyckandet när det handlar om konst och politik?Kanske är tyckandet i själva verket det mest centrala. Den amerikanska filosofen Stanley Cavell kritiserar den analytiska traditionens oro för att ”estetiska (och moraliska och politiska) omdömen saknar något: argumenten som stöder dem är inte lika slutgiltiga som logiska omdömen, eller rationella på samma vis som vetenskapliga argument.” Det är de sannerligen inte, konstaterar Cavell: ”och vore de det skulle det inte finnas några sådana discipliner som konst (eller moral) och ingen sådan konst som kritiken.” Även om det går att resonera kring dem så är det rena vetandet ett omöjligt ideal när det kommer till konst och politik.I kontrast till tyckandet förespråkar man gärna tolkningen, som anses vidga, öppna och förklara. Men tolkningar kan lika gärna skymma som klargöra. Susan Sontag skriver i essän ”Mot tolkning” att ” tolkningsutsläppen idag förorenar vår sensibilitet. I en kultur vars redan klassiska dilemma är intellektets expansion på energins och sensualitetens bekostnad, så är tolkningen intellektets hämnd mot konsten.” I vägen för verkets omedelbara, sinnliga effekt på dig ställer man dess ”innebörd”, som om konsten bara vore en indirekt kunskapsförmedling. Som Sontag säger så trubbar det av och passiviserar publiken. Hur många vågar idag säga vad de tycker om en tavla innan de har läst kuratorns förklarande beskrivningar? Samtidigt drillas studenter på konstskolor i att presentera teoretiseringar av sina egna praktiker, som om det blivit otänkbart att verken kunde tala för sig själva.I Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften, som anses ligga till grund för den moderna estetiken, utgår teorin om det sköna från det omedelbara smakomdömet. Kant beskriver smakomdömet som grundat i en subjektiv allmängiltighet. Till skillnad från mat och dryck så väntar du dig att andra borde hålla med dig när det kommer till konst och naturskönhet. Den subjektiva allmängiltigheten innebär inte någon objektiv kunskap, och det går därför aldrig att bevisa vem som har rätt i smakfrågor. Men du känner ändå att du ger uttryck för en mer allmän än privat uppfattning när du fäller estetiska omdömen. För Kant är denna förmåga en viktig indikator på att människorna lever i en gemensam värld – inte bara rationellt och materiellt, utan i själva upplevelsen av vår egen varseblivning.Som student på grundnivå hade jag svårt att förstå vad Kant menar. Hur kan omdömen om konst utgå från något annat än ett rent personligt tyckande? Det finns ju minst lika stora skillnader i musik- som i drinksmak. Kant är förstås medveten om att det sällan råder konsensus om det sköna. Smaken kommer alltid att vara stridbar. Men det är själva känslan av att alla borde hålla med oss som gör smakomdömet så centralt för honom. Här rör det sig om ett slags mellanmänskligt tyckande, ett gemensamt sinne eller en insisterande impuls till att dela samma verklighet, som utgör grunden för våra möjligheter till civiliserad samvaro.Kanske var mina svårigheter ett symptom på att vår syn på tycke och smak har ändrats dramatiskt sedan Kants tid. Hans filosofi var lika inriktad på att beskriva tänkandets begränsningar som dess möjligheter, men trehundra år efter Upplysningen kan vi inte längre acceptera en omedelbar lustkänsla som utgångspunkt för ett mer allmänt omdöme. Tyckandet har kommit att ses som något nästan uteslutande personligt och viktlöst.Paradoxalt nog beror det kanske på att vi idag uppmanas att tycka till om allt mer. Vi ska betygsätta våra taxiresor, välja vårdgivare och konstruera våra egna filterbubblor. Föreställningen om en gemensam smak är nästan död. Ibland leder det till rent bisarra tongångar i debatten: som om åsikter om vilka verk som borde inkluderas i en litterär kanon vore lika godtyckliga som om man föredrar Pepsi eller Cola. Tyckandet har sugits upp av våra konsumtionsidentiteter, en tom logik som kommit att genomsyra allt. Gillar du att spela golf? Då kanske du också skulle tycka om vinster i välfärden!Varför har tyckandet urholkats på det här viset? Enligt den politiska teoretikern Wendy Brown har en tyst nyliberal revolution ägt rum. Brown beskriver nyliberalismen som en normativ rationalitetsprincip som gradvis har tolkat om alla värden till ekonomiska. Vårt gemensamma samhälle har blivit en spelplan för investeringar och avkastningar. Jag tycker mig höra den här logiken eka i retoriken hos de svenska liberala partierna, vilket numera samtliga från Socialdemokraterna till Kristdemokraterna oblygt kallar sig. De beskriver staten som ett företag som ska förvaltas, och framställer marknadsanalys som det enda sättet att bedriva seriös politik. Du ska inte rösta utifrån dina åsikter, utan utifrån din och statens plånbok. De partier som inte opererar efter samma logik ses som ytterkantsextremister. Demokratin utmålas som ett val mellan ansvarstagande förvaltare och ideologiska fundamentalister.Tycker du att den här essän låter vänsterextrem eller kulturkonservativ? Är tonläget för svepande eller för kategoriskt? Jag har försökt tänka kring tyckandet, men inte utan att tycka något själv. Som Cavell säger skulle det knappast bli något kvar av vare sig estetiken eller politiken om man lyckades rationalisera dem fullständigt. Det betyder inte att utgångspunkten är irrationell. Snarare att den utgår från en impuls till mellanmänsklighet. Känslan av att alla borde hålla med oss är vad som ligger till grund för den passionerade kritiken och den engagerade politiken. I vårt eftertryckliga ja eller nej finns hjärtat av ideologin och smaken.Naturligtvis bör inte de nyanserade diskussionerna sluta där. Men utan det stridbara och gemenskapande tyckandet återstår bara godtyckliga personliga preferenser och analytisk logik. Vore det inte mer än så som höll oss samman kunde vi lika gärna överlåta såväl budgetläggning som recensionsuppdrag till artificiella intelligenser. Det skulle säkert vara mer informativt, lukrativt och effektivt. Men lyckligtvis är vi fortfarande för fästa vid vårt tyckande för att låta marknaden ta oss ända dit.Lyra Ekström Lindbäckförfattare och kritiker

Ideologipodden
Edinburgh och den skotska upplysningen

Ideologipodden

Play Episode Listen Later Jan 16, 2025 56:13


Frihandelns förtjänster, osynliga händer med whiskyglas, kiltklädda nålproducenter och säckpipespelande skeptiker. Hur kommer det sig att just Skottland blev ett centrum för upplysningen? Vilken roll spelade universiteten, och hur såg den intellektuella miljön i Edinburgh ut? Och hur hänger empirismen och liberalismen egentligen ihop? Timbros Catarina Starfelt välkomnar lyssnare och samtalsdeltagare till Edinburgh. Med sig har hon Björn Hasselgren, teknologie doktor och gästforskare vid ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet, Patrik Strömer, näringspolitisk expert vid Livsmedelsföretagen, och Daniel Åkerman, ordförande för Fria Moderata Studentförbundet. Samtalet är en inspelning av Ideologiafton 30 oktober.

OBS
Vi luras att tro att Notre-dame är den viktigaste gotiska katedralen

OBS

Play Episode Listen Later Dec 5, 2024 10:05


Den gotiska katedralen innebar en revolution. I själva verket var det med dessa byggnader upplysningen tog sin början. Det menar Thomas Steinfeld i dagens essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kärnpunkten i en gotisk katedral ligger högt, ibland fyrtio meter över golvet, ibland mer. Där, under taket, finns kryssribsvalven. De bär valvkapporna och leder trycket ned till stöden. Det var dessa valv som tillät de medeltida byggmästarna att låta kyrkorna växa mot himlen, det var de som tog trycket från väggarna, så att man kunde sätta in stora fönster, det var de som möjliggjorde de slanka pelarna, så att församlingen kunde uppleva kyrkan som en paradisisk skog. Kryssribsvalven förändrade byggtekniken, en gång för alla: Före gotiken hade stenar huggits till på plats, en efter en, så att de passade in mellan de andra, lika ojämna stenarna. De senmedeltida katedralerna däremot byggdes efter noggranna planer, och varje sten formades i en verkstad på marken innan den lyftes upp till sin förutbestämda plats. Man brukar säga att de moderna tiderna började med renässansen, i Italien och någon gång under 1300- eller 1400-talet, med återupptäckten av den antika litteraturen och konsten. Men så var det inte. De moderna tiderna började med en planritning, och konsekvenserna blev stora: Ty det var en tanke som blev sten.Efter att Notre-Dame, katedralen för ärkestiftet Paris, brann under natten till den 16 april 2019, betraktades katastrofen som ett tecken på civilisationens kris och hotande undergång. Notre-Dame, det var Frankrike, det var kristendomen, det var uppbrottet från den mörka medeltiden till en allt ljusare framtid. Och visst är Notre-Dame den mest kända franska katedralen. Dock finns det andra kyrkor av jämförbar, om inte större betydelse, både med hänsyn till religionen och till konsthistorien: I Saint-Denis, idag en förort till Paris, står den äldsta katedralen, och där ligger de flesta franska kungar begravda. Katedralen i Reims är större och mera utsmyckad än systerkyrkan i Paris. Ja, det finns ytterligare flera dussin, enastående var och en. Att Notre-Dame blev hela Frankrikes, om inte hela världens främsta gotiska kyrka berodde på två händelser som har föga med tro att göra. Det var här som Napoleon år 1804 krönte sig själv till kejsare, två år efter att kyrkan hade återinvigts efter att under revolutionen använts som ett ”förnuftets tempel”. Och så skrev författaren Victor Hugo år 1831 romanen ”Ringaren i Notre-Dame”. Den blev en av världslitteraturens mest lästa böcker och banade vägen för en helt ny, världslig eller estetisk uppfattning av kyrkan.Inuti romanska kyrkor är det mörkt. Alltid. Inom de gotiska katedralerna blev det ljust, i alla fall under dagen. Denna skillnad är inte bara av praktisk eller fysikalisk betydelse. Den är uttryck för en teologi. Ty ljuset skulle vara Gud, vars sken fick alla ting och varelser att själva flamma upp, i världens alla färger, så att reflektionen föll tillbaka mot det ursprungliga, mångfärgade ljuset. Katedralen är byggd inte som en sinnebild, utan som en realisation av denna tanke – som inte bara är en föreställning om Gud, utan också en språkteori. För vad händer när vi talar om en sak? Den skiner upp, och ju ljusare saken blir, desto mer förstår vi vad vi talar om. Det var en fransk munk, som noterade denna förbindelse, Pierre Abélard. Han levde runt år 1100, kort innan den första katedralen började byggas, och han tillbringade större delar av sitt liv i Saint-Denis. Och eftersom det blev den enstaka människans uppgift att förstå hur ljuset och världen hängde ihop, och eftersom kyrkan själv var produkten av enskilda människors verksamhet – byggmästarnas namn är för det mesta kända än idag –, så betraktades den enskilda människan för första gången inom kristendomens historia som en självständig varelse. Också därför börjar de moderna tiderna med katedralbyggen. Upplysningen – upp-lysningen - sätter igång på 1100-talet.Ljuset gör ingen skillnad på rika eller fattiga människor, levande varelser eller döda ting, det bara lyser. Katedralen är detta universum, den är skapelsen själv, den rymmer alla och allting, skulpturer av de heliga och av vanligt folk, av djur och växter, och medan demonerna får bo på utsidan och får spy ut regnvattnet från taket, så förvandlas kapitälerna, de översta stenarna på en pelare, till buketter av blad och knoppande grenar.Motsatsen mellan rika och fattiga människor, mellan adelsmän, bönder och hantverkare blev självklart bestående, i verkliga livet. Men så finns det ingen katedral utan stad. Tätorten kom först. Tydligast ses detta förhållande i Chartres, i en liten, låg stad på den nordfranska slätten, ur vilken det reser sig en kyrka i ett näst intill överjordisk format. En katedral är ett tecken på att bondesamhället höll på att luckras upp, att hantverket och handeln började florera, att städerna utvecklades, där ståndsskillnaderna så småningom blev genomträngliga. Och så var kyrkan själv ett ofantligt löfte: att det kunde bli så, att alla motsättningar kunde bärgas och upplösas i ett gigantiskt, systematiskt ordnat bygge som rymde så väl det jordiska som det andliga. Himlen hade nästan flyttat till jorden.Att det finns ett samband mellan kristendomen och förnuftet, att Notre-Dame, som alla andra gotiska katedraler, står för betydligt mer än en religion som idag verkar uppleva en slutgiltig kris – kort sagt: en aning om att västerlandets historia på något sätt går tillbaka till dessa kyrkbyggen kunde märkas i de flesta tidiga reaktioner på branden. Dit hör också den vitt spridda fruktan, att elden hade anlagts av en islamistisk organisation. Folk fasade över branden, med all rätt.På uppmaning av den franske premiärministern följde sedan en debatt om återuppbyggnaden som effektivt bestred att de inblandade arkitekterna hade den minsta föreställning om vad de sysslade med: Den ena arkitekten föreslog att ersätta spiran, tornet över det centrala kryssribbsvalvet, med en minaret, som en symbol för religionernas försoning. En svensk kollega föreslog att täcka hela taket med en simbassäng. Värst var dock ett berömt kontor i London, som ville ersätta taket och spiran med en kupol i glas och stål. Idén, att församlingens blick uppåt skulle gå till den vanliga storstadshimlen, att inte det mångfärgade, gudomliga ljuset, utan det naturliga ljuset skulle strömma in, var ett öppet angrepp på själva meningen med en gotisk katedral. Till slut böjde sig dock både politikerna och arkitekterna för en överväldigande majoritet av folket som vill få tillbaka kyrkan så som den varit. Uppenbarligen är upplysningens tid inte helt förbi. Man får bara inte fråga experterna.Thomas Steinfeldförfattare, översättare och professor i kulturvetenskap

Historia.nu
Järnridån syns fortfarande i européernas värderingar

Historia.nu

Play Episode Listen Later Jul 24, 2024 63:56


Europa har genomgått många revolutioner och krig som påverkat kontinentens politiska och kulturella landskap. Två världskrig och det påföljande kalla kriget skapade djupa politiska, ekonomiska och ideologiska splittringar i Europa.Men Europas länder blir alltmer lika varandra ekonomiskt, medan värderingarna släpar efter. Kalla krigets gränser finns fortfarande kvar som tydliga skillnader i värderingar mellan länderna som hamnade på olika sidor om järnridån. Men spåren av trettioåriga krigets religionskrig är sedan länge borta.I detta avsnitt samtalar programledare Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi vid Stockholms universitet och aktuell med boken Europa i dag – Likheter och skillnader mellan länderna på vår kontinent.Europas karta har rivits upp otal gånger från att den europeiska kulturen etablerade sig i Grekland före vår tidräkning till att Kol- och stålunionen började integrera gamla fiender. Det romerska imperiet föll sönder i mindre kungariken och furstendömen. Upplysningen skiljde ut Europa från övriga världen. Första världskriget blev slutet både för Habsburgska dubbelmonarkin, det kejserliga Ryssland och det ottomanska riket. Sist ut har vi järnridån som delade Europa i en västlig och östlig del under nästan femtio år.Europa är en kontinent med suddiga gränser där EU bara omfattar 27 länder, medan fotbollens UEFA inkluderar 55 nationella fotbollsförbund. På geografiska kartor brukar gränsen dras vid Uralbergen och Bosporen i öst och Atlanten i väst. Europa, som nämns av Homeros, började användas som ett samlande begrepp efter Konstantinopels fall 1453. Det representerade en kristen och kulturell gemenskap, trots betydande judiska och muslimska minoriteter. Under renässansen och reformationen breddades begreppet och användes mer allmänt.Dessa gränser och förändringar har skapat och vidmakthållit skillnader mellan Europas länder. Även om religionen slutat att fungera som skiljelinje i Europa finns det helt klart stora skillnader mellan nord och syd. Och Norden sticker ut på mer än ett sätt.Europeiska unionens ekonomisk integration och politisk samverkan har främjat fred, stabilitet och ekonomisk tillväxt bland medlemsländerna. Denna union har också spelat en central roll i att forma likheter och skillnader mellan länderna genom gemensamma lagar, politik och värderingar.Norden som en ekonomisk, politisk och värderingsmässig enhet går att ifrågasätta då Danmark hamnar utanför Norden vid en statistisk klusteranalys av Europas länder, medan Schweiz och Österrike grupperas tillsammans med Norden utan Danmark.Bild: Avbildning av Europa regina ('Drottning Europa') 1582 av Heinrich Bünting, Wikipedia, Public Domain.Musik: Ludvig von Beethoven, nionde symfoni, Boston Symphony Orchestra, 1948, Internet Archive, Public Domain.Lyssna också på Kartornas historia från Babylon till 1:a världskrigetKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Historia.nu
Upplysningen förändrade vår syn på världen

Historia.nu

Play Episode Listen Later Mar 6, 2024 59:00


Upplysningen kännetecknas av en radikal förändring i hur människor tänkte och förstod världen omkring dem. Från mitten av 1600-talet till slutet av 1700-talet var en tid då vetenskap, rationalitet och frihet från religiösa och politiska förtryck kom i förgrunden.Begrepp som yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, demokrati, maktdelning, likhet inför lagen, rättssäkerhet, frihandel och antikolonialism fick kraft under upplysningen. I Frankrike och Amerika kom idéerna att omvandlas till revolutioner.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Gunnar Petri, författare och doktor i juridik, om upplysningen. Han är aktuell med boken Upplysningen – En essä om dess beskaffenhet, nytta och nödvändighet för samhället.Upplysningens rötter sträcker sig tillbaka till renässansen och den vetenskapliga revolutionen. Under dessa perioder började människor utmana kyrkans auktoritet och ifrågasätta traditionella sätt att förstå världen. Vetenskapliga upptäckter och teorier, såsom Copernicus heliocentriska teori och Galileos observationer, utmanade kyrkans världsbild och öppnade dörren för ett mer rationellt och vetenskapligt sätt att förstå världen.En rad framstående tänkare i Frankrike, kända som "les philosophes", spelade en avgörande roll i att forma upplysningen och dess idéer. Dessa inkluderade filosofer som Voltaire, Montesquieu och Rousseau, vars verk hjälpte till att sprida upplysningens idéer över hela Europa och bortom.Voltaire, en av de mest framstående filosoferna under upplysningen, var känd för sin skarpa kritik av kyrkan och hans försvar av religiös och intellektuell frihet. Hans skrifter bidrog till att sprida upplysningens idéer och inspirera andra tänkare.Montesquieu är mest känd för sin teori om maktdelning, som senare skulle bli grunden i utvecklingen av moderna demokratier. Hans verk, "Andan i lagarna", var inflytelserik i att forma upplysningens politiska idéer.Rousseau, som är mest känd för sitt verk "Om samhällsfördraget", bidrog till upplysningen genom sina radikala idéer om politik och samhället. Han förespråkade att människor skulle återgå till ett mer naturligt tillstånd fri från samhällets korruption och förtryck.Termen "upplyst despot" användes för att beskriva de monarker under upplysningen som försökte tillämpa upplysningens principer på sina regeringar. Dessa monarker strävade efter att reformera sina samhällen genom rationella metoder, men behöll ändå absolut makt.I Sverige, framträdde landet på Europas vetenskapliga scen under 1700-talet, och på några områden var Sverige till och med en ledande nation. Upplysningens idéer och filosofi påverkade landets vetenskap, filosofi och samhällsutveckling under denna tid.Mot slutet av 1700-talet uppstod romantiken som en reaktion mot upplysningen. Romantikernas kritik mot upplysningen var att beskrivningen av verkligheten var för ensidigt mekanisk och materialistisk.Lyssna också på Den franska revolutionen förändrade allt i floder av blod.Bild: Upplysningsfilosoferna samlade till salong hos Madame Geoffrin. Skådespelaren Lekain i mitten läser högt ur ett drama av Voltaire framför en byst av densamme. Bland deltagarna skall man återfinna bl.a. Diderot, Rousseau och d'Alembert. Målningen sägs återge ett tillfälle 1755 men är gjord 1814 av Anicet Lemonnier (1743–1824). Académie des sciences et belles lettres, Rouen. av Lemonnier, ca. 1812, Wikipedia, Public Domain.Musik: Pisces av Humans Win, Storyblocks AudioKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

OBS
Har vi pirater att tacka för upplysningen?

OBS

Play Episode Listen Later Dec 11, 2023 9:59


Är det Jolly Roger snarare är Trikoloren som upplysningens förkämpar bör hissa? Dan Jönsson läser David Graebers postumt utgivna Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia och prövar hypotensen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Historien är höljd i dunkel. Historien är visserligen alltid höljd i dunkel, men i somliga hörn är dunklet dunklare än annars. Som här: på nordöstra Madagaskar, troligen i närheten av den lilla ön Ile Ste-Marie, låg i början av 1700-talet en stad med namnet Libertalia, eller Libertatia. Libertalia, berättas det, var en koloni som grundats av pirater med en viss kapten James Mission i spetsen, en republik där myterister och sjörövare förverkligat ett samhälle med radikal jämlikhet, där all egendom var gemensam och besluten fattades genom direkt demokrati. Ingen hudfärg, ingen tro räknades för mer än någon annan. Invånarna i Libertalia såg sig som frihetens väktare och drevs av sitt motstånd mot auktoriteter och förtryck i alla former: monarki, slaveri, religion och ekonomisk orättvisa. De konstruerade ett eget språk, förde en vit flagga och levde i vad som kan beskrivas som utopisk kommunism. Med kapten Missions ord var ”varje människa född fri, och med lika stor rätt till sin försörjning, som till luften han andas”.Så berättas det åtminstone. Med tiden har historikerna tyvärr kommit till slutsatsen att både kapten Mission och hans Libertalia måste betraktas som en myt. Enda källan där de nämns är den samtida krönikan A General History of the Pyrates, utgiven i London 1724 under pseudonymen Captain Charles Johnson, möjligen ett täcknamn för författaren Daniel Defoe. Mycket annat i Captain Johnsons krönika är å andra sidan väl belagt, så det kan inte uteslutas att myten om Libertalia i viss mån var, som det brukar heta, baserad på en verklig historia. Att pirater verkligen etablerade baser och grundade kolonier på Madagaskar är oomtvistat, och i Europa gick vid tiden rykten om ett mäktigt piratkungarike under ledning av den legendariske – men historiskt dokumenterade – sjörövaren Henry Avery, som efter en spektakulär räd mot den indiska stormogulens flotta utnämndes till ”mänsklighetens fiende” och jagades som fredlös över hela världen, utan resultat.Även detta kungarike var av allt att döma en myt. Däremot tycks bilden av piratsamhällenas egalitära och demokratiska principer faktiskt ha visst fog för sig. Det var nämligen så besluten togs och rikedomarna fördelades ombord på piratskeppen – så att samma regler gällde när de gick i land verkar logiskt. Men sant eller inte: det ver,kligt betydelsefulla i den här historien är kanske egentligen det dokumenterade faktum att berättelserna om dessa fria och jämlika piratsamhällen fick sådan spridning i det tidiga 1700-talets Europa. Man får komma ihåg att det här var flera årtionden före Montesquieu, Rousseau och encyklopedisterna; det vi idag kallar upplysningen och dess idéer om en rättvis och förnuftsbaserad samhällsordning hade fortfarande inte formulerats. Men de låg i tiden. Piratlegendernas berättelser om blomstrande, alternativa samhällen i fjärran hav förebådade ett epokskifte.Det är här deras historiska betydelse ligger, inte i deras eventuella faktabakgrund. Den amerikanske antropologen David Graeber beskriver i sin posthumt utgivna ”Pirate Enlightenment, or The Real Libertalia” – alltså: ”Piratupplysning, eller det verkliga Libertalia” – hur ryktena om dessa laglösa, egalitära utbrytarrepubliker bör ha fungerat som katalysatorer för det politiska tänkandet i ett Europa där den absoluta monarkin och den allsmäktiga kyrkan hade ett bergfast grepp inte bara om den politiska makten utan också om det ideologiska ramverket. Skulle nya tankar tänkas fick de helt enkelt komma utifrån. Graeber, som dog 2020, har tidigare varit inne på samma spår: i den väldiga ”Början på allt”, skriven tillsammans med kollegan David Wengrow, berättas exempelvis historien om den irokesiske ädlingen Kandiaronk, som i en vida spridd bok från 1703 av den franske författaren Lahontan framträdde som en verserad och radikal kritiker av den kristna civilisationens klasshierarkier, intolerans och sexuella bigotteri.Graebers tes är alltså att impulser som dessa blev avgörande för att rucka perspektiven och bereda vägen för de idéströmningar som hundra år senare fick sitt utlopp i de franska och amerikanska revolutionerna. Tanken är i och för sig inte ny; historiker som Marcus Rediker och Peter Lamborn Wilson har långt tidigare lyft fram piraternas betydelse som förebilder för den tidens fattiga och förslavade. Deras räder sågs som hjältedåd mot en despotisk övermakt, och i deras jämlika, fördomsfria samhällen anades konturen av en rättvisare värld. Wilson beskriver i sin bok ”Piraternas utopi” från 1995 hur piratkolonier som buckanjärernas på Hispaniola – ön som idag delas mellan Haiti och Dominikanska republiken – eller den i Salé i Marocko i sin tid fick sådant inflytande på det allmänna medvetandet att de i själva verket borde ses som första stegen i den revolutionära utveckling som skulle förändra Europa. Att nästan ingenting finns kvar som vittnar om deras existens är i sammanhanget inte det väsentliga. Också det mytiska Libertalia blir för Wilson på så vis ändå ett historiskt faktum, eller som han formulerar det: ”Man kan anta att berättelsen blev trodd för att den var trovärdig.”Sann, verklig, trovärdig – historieskrivning handlar om att bringa reda i ett skeende där mycket, kanske rentav det allra viktigaste utspelar sig i det fördolda, bortom både vittnesmål och dokumentation, och där myter, mysterier och legender ofta är drivande i processer som pågår under generationer, utan direkt påvisbara samband. Ett viktigt spår i David Graebers berättelse handlar om hur piraterna på Madagaskar ända från början beblandade sig med den inhemska befolkningen och hur deras samhällen, också långt efter att de upphört att fungera, på så vis kan sägas ha överlevt genom lokala kungariken som i många fall fört vidare deras värderingar ända in i vår tid. Och Peter Wilson filosoferar, apropå fristaten i Salé, som av allt att döma försvann genom att piraterna konverterade till islam, hur – jag citerar: ”Deras inflytande över den europeiska civilisationen tycks ha varit noll och intet, eller till och med mindre än noll: i likhet med släktingar som har skämt ut sig nämns de aldrig och är inte bara bortglömda utan avsiktligt bortglömda.”Men denna avsiktliga, kollektiva glömska är kanske ett gigantiskt, europeiskt självbedrägeri? Kanske finns ett verkligt samband mellan dessa avfällingar och upplysningstidens beundran för islams konst och kultur? Kanske piraternas terrorverksamhet bör ses – med Wilsons formulering – ”som ett sätt att fly från (och hämnas på) en civilisation präglad av ekonomisk och sexuell misär, en självgod kristenhet baserad på slaveri, förtryck och elitprivilegier”? Mycket möjligt. Rentav mycket troligt. Men historien säger som bekant lika mycket om den tid den skrivs i som den tid den skriver om. Vad vi ser i den beror i hög grad på vad vi förväntar oss att se. Också vår egen tid är höljd i dunkel.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturDavid Graeber: Pirate Enlightenment, or the Real Libertalia. Penguin books, 2023.Peter Lamborn Wilson: Piraternas utopi. Översättning: John-Henri Holmberg. Bakhpll förlag, 2016.

Fri Tanke
Gunnar Petri: Om upplysningens historia

Fri Tanke

Play Episode Listen Later Nov 18, 2023 47:49


Gäst i veckans podd är juristen och författaren Gunnar Petri, snart aktuell med boken Upplysningen som är den sjunde utgåvan i serien Liberal Idédebatt från tidskriften Liberal Debatt. I sin bok går Gunnar Petri till botten med upplysningens kulturella arv som mer än något annat har format vår samtid. Om vi ska förstå dess nytta och motkrafter måste vi studera dess historia. På spel står inget mindre än vår framtid.Vad var upplysningen – denna historiska händelse som under 1700-talet satte människans förnuftsförmågor i rörelse och omstöpte kulturer, individer och samhällen? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den gyllene grenen
Upplysningen - i alla dess skepnader

Den gyllene grenen

Play Episode Listen Later Nov 11, 2023 43:36


Vem var den ohärligaste upplysningsmannen? Var kom Upplysningen ifrån? Vilken inverkan har den haft på vår verklighetsbild och vad har den blivit anklagad för? Välkommen in till en underbar stund som vi fick ha med författaren Gunnar Petri. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

AmerikanskaNyhetsanalyser
Av1837: En Världsregering - 2: Drömmen från Antiken till Upplysningen

AmerikanskaNyhetsanalyser

Play Episode Listen Later Apr 11, 2023 26:44


Del 2 i Ronie Berggrens serie om idén om en världsregering. Här en idéhistorisk överblick av hur idén om en världsregering utvecklades under tiden mellan Antiken och Upplysningen. ------ STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: http://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

antiken upplysningen
OBS
Hur skulle världen ha sett ut utan kaffe?

OBS

Play Episode Listen Later Feb 2, 2023 9:32


Kaffet betraktas av många som en mirakeldryck, men pekas ut som en en klimatbov och har även historiskt haft sina högljudda kritiker. Hanna Eklund funderar över en varm dryck som väcker heta känslor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 9/9 2020. När jag började jobba som reporter blev kollegorna förvånade över mina preferenser vad gällde varma drycker. ”Du kommer inte att bli långvarig i den här branschen” var standardkommentaren till mitt ständiga tryckande på knappen ”varm choklad” vid kaffeautomaten. I tio år framhärdade jag, sedan blev det för jobbigt och jag lärde mig att ”ta en kopp” eller ”fika” (som det också kallas). Inte långt därefter fick jag min första fasta anställning.Och jag är inte den enda genom historien, som har dragit nytta av de svarta dropparna. Kaffe fick tidigt rykte om sig att göra den som dricker kvicktänkt, sällskaplig, lycklig och förnuftig. Filosofen James Mackintosh gick så långt att han i slutet av 1700-talet hävdade att en människas förståndsförmågor står i direkt proportion till mängden kaffe hon dricker. Kanske är det inget konstigt att Voltaire sägs ha druckit minst fyrtio koppar om dagen. Han hade egentligen lika gärna kunnat dricka choklad, som påstods ha samma goda effekter, om det inte vore för risken det ansågs medföra. ”Bisarra och depraverade böjelser” kunde nämligen vara en möjlig biverkning av varm choklad - Marquis de Sades favoritdryck.Den påstådda kopplingen mellan kaffe och förnuft har fått mig att fundera på i vilken mån koffeinhaltiga drycker kan ha haft betydelse för vår samhällsutveckling. Bönornas intåg i Europa och Sverige råkar nämligen, som av en tillfällighet, sammanfalla med upplysningen.Första gången en svensk berättar om kaffe är 1658. Clas Rålamb är på resa som kungligt sändebud i Turkiet när han blir bjuden på något helt nytt och sjudande hett, tillverkat av ett slags ärter från Egypten, skriver han, som förnäma turkar sörplar in mellan läpparna istället för brännvin, i tron att det ska motverka inflammationer och uppstigande ”dunster” från magen.Som så många gånger genom historien visade sig den nya medicinen vara lite beroendeframkallande, och Karl XII:s besök i Turkiet slutade med att han tog bönorna med sig hem och gjorde kaffet populärt i Sverige. Men det var inte förrän under industrialiseringen som fikat blev vardagligt och billigt och kanske ett måste för att orka med de nya fabrikstiderna.Innan kaffet slog igenom var öl den vanliga drycken i Sverige och stora delar av Europa, bland såväl kvinnor som män, även om det inte alltid låter så i den samtida litteraturen. Carl von Linné, som tyckte att kaffe enbart kunde bidra till slapp mage och en utmärglad kropp skriver: ”Karl-öl”, måste vara beskt. ”Kvinnfolk och käringar”, lägger han till, ”skola hava sött dricka”. Den här idén återfinns också hos Bellman, som tycker att vi ska ”ge våra små mamseller, vin och sviskon och karameller”. Tanken på separatistiska dryckesvanor ska vi återkomma till, men tills vidare räcker det att konstatera att de allra flesta struntade i vad Carl von Linné ansåg. Och under hans levnad hade kaffehusen sedan länge börjat ta över andra delar av kontinenten.Tronskiftet från den bedövade alkoholen till den koffeinstinna varma drycken var en revolution som enligt historikern Daniel Berg skapade ett irritabelt upplysningssinne, kritiskt till allt! Utom kanske till det förtryck som möjliggjorde europeernas nya mörka vanor, även om vissa av kaffekolonialismens tidiga kritiker faktiskt kom inifrån industrin. Men i Europa blev kaffehusen en plats för affärer och intellektuell verksamhet. Här växte kapitalismen och den borgerliga offentligheten fram, klasserna blandades och ett friare samtal var möjligt. I England kallades de Penny Universities, eftersom det gick att lyssna på tidens stora intellektuella, till priset av en kopp java. Men om storleken på plånboken inte var så betydelsefull för att komma in på kaffehusen – var könet desto viktigare. För kvinnor var dörren oftast stängd.Så möttes också Londons invånare 1674 av ”Women's petition against coffee” som hävdade att kaffe gör män impotenta, ”lika fruktsamma som öknarna de försmädliga bönorna kommer från”.Och när 1600-talets franska överklasskvinnor samlades i salonger för att kritisera äktenskapets slaveri – det som de i princip bara kunde lämna om maken var impotent - då valde de en annan koffeinhaltig dryck. Preciositeten har kallats en av historiens äldsta feministiska rörelser och gjorde motstånd genom att förlöjliga klassisk bildning och ägna sig åt förfining istället för manligt barbari. Med andra ord drack de te. Och långt senare skulle den svenska författaren Thekla Knös beskriva teet som salongskulturens essens, det som förverkligar dess pedagogiska idéer och förfinar smak och sinnen.Så verkar alltså te i någon mån ha blivit kvinnokampens dryck, medan kaffet blev den offentliga manlighetens brygd, besk och förnuftig och tillräckligt begärlig för att de törstande skulle strunta fullständigt i Carl von Linnés varningar.Begäret parodieras i Johann Sebastian Bachs kaffekantat från 1730-talet, den unga Liesgen måste ha sitt livselixir – ljuvligare än tusen kyssar – minst tre gånger om dagen och förargar sin far: Först när pappan hotar med att inte låta Liesgen gifta sig går hon med på att sluta med kaffet, men bara tillfälligt, eftersom hon i hemlighet smyger in en rad i äktenskapsförordet om att den blivande maken aldrig får hindra henne från den högsta njutningen, att koka kaffe precis när hon vill.Samtidigt skriver politikern Carl Gyllenborg den första svenska komedin, en pjäs om den löjliga Sprätthöken, representant för unga snobbiga adelsmän med oförblommerad fäbless för det franska. Han gör allt ”a la mode”, rör sig vant på Stockholms kaffehus och skrattar åt lantisar som bränner sig på det svarta ”ölet”. Med facit i hand var oron för franska influenser inte helt obefogad. Upplysningen ägde rum på kaffehus och i tesalonger och vem vet om inte gnistan faktiskt låg i själva drycken. När journalisten Camille Desmoulin uppmanade massan att ta till vapen, 1789, lär han i alla fall ha stått uppflugen på en stol, eller om det var ett bord, tillhörande Café de Foy i Paris. Förmodligen hade han redan hunnit ta en kopp, eller två.Det är klart att kaffet blev ett ljus i mörkret också för nordborna och hade det inte varit för det nya koffeinberoendet, skulle kaffehusen kanske inte blivit sociala rum för hattar och mössor, författare och upprorsmakare.I våra dagar är det inte många som skryter med fyrtio koppar kaffe om dagen. Att dricka riktigt mycket kaffe anses inte helt sunt och nordbor hånas ibland för sitt enorma koffeinintag. Samtidigt rankas nordens länder som några av de bästa att bo i. Finland började för några år sedan inta en särställning, genom att ha världens bästa skola, världens bästa rättsväsende, världens ärligaste befolkning, världens lyckligaste invandrare och som av en ren slump världens absolut största kaffekonsumtion.Hanna Eklund, journalist

THE MANIFESTO PODCAST
Ep 8: Accelerationism och den mörka upplysningen

THE MANIFESTO PODCAST

Play Episode Listen Later Oct 14, 2022 95:47


Nick Land är Johan Norberg om Johan Norberg tagit stora mängder syra, dansat till djungelmusik, varit programledare för Sajber för att sedan börja drömma feberdrömmar om en härlig mörk framtid där neo-China accelererar världen in i en framtid utan biologiska, eller moraliska begränsningar. Johan är begeistrad. Calle är underhållen. Oliver är rädd. (10/2/2022) Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Historia.nu
Konservatismen – ett barn av upplysningen

Historia.nu

Play Episode Listen Later Sep 7, 2022 57:28


Konservatismen som en sammanhållen ideologi föddes när den irländska politikern Edmund Burke publicerade boken Reflektioner om revolutionen i Frankrike i november år 1790. Burke var mycket kritisk till den franska revolutionen som slänger traditioner över bord och låter vem som helst bestämma. Här presenterades en sammanhållen syn på samhället, människorna och politiken som senare kom att bli grunden för konservatismen som politisk ideologi.I början av 1800-talet kom filosofen Friedrich Hegel att fördjupa de konservativa idéerna med sin historiefilosofi. Under intryck från liberalismen utvecklas senare konservatismen i en socialkonservativ gren och en liberalkonservativ gren.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jakob E:son Söderbaum som skrivit boken Modern konservatism – Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd. Detta är det andra avsnittet i en serie om tre om de politiska ideologierna.Ett vanligt missförstånd om konservatismen är att den är helt emot upplysningen, vilket är fel, konservatismen är i allra högsta grad ett barn av upplysningen även om konservatismen vänder sig mot mycket av den idéerna och praktikerna under den franska revolutionen.Edmund Burke var inte emot förändring, men syftet med förändring är att bevara så mycket som möjligt av den bestående ordningen: ”Jag vill inte heller utesluta förändring; men även när jag förändrade skulle det vara för att bevara. Jag skulle tillgripa botemedlet blott mot en stor anledning till missnöje. I vad jag gjorde skulle jag följa våra förfäders exempel. Jag skulle göra reparationen så nära som möjligt till byggnadens ursprungliga stil.”Russel Kirk som är en politisk tänkare från 1900-talet har sammanfattat Burkes tänkande i en rad principer där grunden är att det krävs en balans mellan tradition och förändring, tron på en bestående ordning, värdet av normer och traditioner, försiktighetsprincipen vid förändringar, att sociala skillnader mellan människor är naturlig, att människorna är ofullkomliga vilket gör utopier farliga, sambandet mellan äganderätt och frihet och omhuldandet av det civila samhällets små gemenskaper.Bild omslag: Edmund Burke porträtterad c:a 1767–1769 av Joshua Reynolds, Wikipedia, Public Domain.Musik: The Time Of Elegance av Neil Cross, Storyblock Audio. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Historia.nu
Vålnadernas roll från antiken till halloween (nymixad repris)

Historia.nu

Play Episode Listen Later Jul 30, 2022 53:50


Människors tro på spöken och gengångare har följt oss i världshistorien från stenålderns gravskick till tröstande spiritister efter första världskrigets massdöd i skyttegravarna. Antikens vålnader är förvånansvärt lika nutidens berättelser om spöken och gengångare.Tron på spöken är ett uttryck för hur människan försöker acceptera sin egen dödlighet. Samtidigt har det ända sedan antiken funnits människor som tvivlat på spökenas existens. Den kristna kyrkan har både förnekat och anammat spökena under årtusenden.I reprisen av det nymixade avsnitt 74 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren Magnus Västerbro som skrivit boken Vålnadernas historia.Det finns tvåtusen år gamla berättelser om spöken som fortfarande är mall för spökhistorier i modern tid. När den stoiske filosofen Athenodorus i början av vår tidräkning trotsade alla varningar och flyttade in i ett hemsökt hus i Aten, bemötte han spöket med ett lugn. Då visade vålnaden platsen där dennes kvarlevor låg begravda med kedjor och allt. Efter en ordentlig begravning fick den avlidne frid. En våldsam död, mord eller bristfälliga begravningsriter är några orsaker som folk trodde kunde leda till att döda gick igen.Samtidigt har tron på spöken har alltid haft sina belackare. Redan kyrkofadern Augustinus på 400-talet tvivlade på spökenas existens. År 421 e Kr skrev Augustinus, ”Spöken var däremot en vidskepelse som människor måste lära sig att sluta tro på.”Senare kom den katolska kyrkan att inkorporera tron på spöken i den kristna tron. Men när de döda återvände var det för att vittna om guds sanning. Reformatorn Martin Luther kom senare att angripa den katolska kyrkan för att lura folket att tro på spöken.Upplysningen bekämpade tron på vidskepelser, spöken och vålnader. Trots detta återvände spöktron med förnyad styrka under det senare 1800-talet och början på 1900-talet. Medium som talade med de döda var i allra högsta grad à la mode.Dagens disneyinfluerade hantering av spöken på halloween importerades så sent på 1990-talet till Sverige från USA, men det ursprungliga halloween firades på Irland på 1500-talet eller ännu tidigare med pumpor och allt.Musik: Scary Horror TV Theme, Soundblock AudioBild: Théodore Chassériau (1819–1856), The Ghost of Banquo 1855 See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

OBS
Vad Selma Lagerlöf kan lära dig om smarttelefoner

OBS

Play Episode Listen Later Apr 14, 2022 9:37


"Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en uppmärksammad artikel i The Atlantic hävdade psykologiprofessorn Jean Twenge att ungas dåliga mående beror på de smarta telefonerna. Hon hävdar att de har förstört en generation.Reaktionerna på artikeln var förutsägbara. Vissa kunde glädjas över att få sin uppfattning om teknologin som roten till det onda bekräftad. Medan andra kunde avfärda artikeln som konservativ teknikfientlighet.Det sistnämnda lägret lär stå segrande även denna gång. Med sin evigt ljumma och suntförnuftsmässiga attityd kommer den allmänna positionen bli något i stil med, ja, som med allt annat är för mycket teknologi inte bra, det gäller att vara måttfull. Även om det låter klokt, och det är väl hela värdet i denna position, är det såklart felaktigt. För medierna och teknologin formar vår relation till världen, och är därför intimt förknippade med vårt mående."De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv" En anledning till detta samband försökte mediehistorikern Marshall McLuhan ge redan 1964 i boken Understanding media. Han argumenterade för att det är mediet som är budskapet, det vill säga att medierna och teknologin, såsom den smarta telefonen, är det betydelsebärande och inte vad vi tittar på i dem. På samma sätt som att det viktiga med vägen inte är vilka platser den knyter samman, utan att den gör det möjligt att lämna dem, är det revolutionerande med telefonen, bland annat, att den gör oss oberoende av alla platser. Det är därför psykologiprofessorn som skrivit artikeln om de smarta telefonerna kan säga att dagens unga är en ensam och icke-placerad generation.Jag tror dock inte att den smarta telefonen ska presenteras som den ensamme boven i dramat. I den mån det är ett drama började det långt tidigare. De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv. Romantiken ställde krav på originalitet. Upplysningen uppmanade människor att ta sig ur ett tillstånd av omyndighet. För att uppfylla dessa krav, och de mer sentida stränga uppmaningarna om att vara fristående, krävs ett aktivt och självständigt jag som inte ovetande underordnar sig några traditioner, fördomar eller konventioner.Och det är alltså teknologiska innovationer som fört oss på denna resa, eller hjälpt oss att framgångsrikt företa den. McLuhan föreslog till och med att utvecklandet av skrivande och den visuella organisationen av livet gjorde upptäckten av individualism möjlig. Han menar att skrivande och läsande är ett utmärkt sätt att få syn på sig själv. Att de utvecklar en känsla av ett jag. Att umgås med sig själv genom att läsa en bok kan på så vis vara en chockartad upplevelse där din egen subjektivitet möter en annans, och där den andras tankar inte nödvändigtvis är det som skrämmer."Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet"Därför finns det, parallellt med detta segertåg, vittnesmål från förtvivlade röster. Selma Lagerlöf har gjort det bäst. I Gösta Berlings saga skriver hon om själviakttagelsens ande, ett slags monster inom en, som genom blicken på självet förgör oss: Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna, plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: Se, det är trasor, bara trasor.Gösta Berlings saga utspelar sig i början av 1800-talets Sverige. Selma Lagerlöf presenterar själviakttagelsen helt riktigt som en historisk nyhet. Introspektionen skilde generationerna åt, och gjorde de unga olyckliga. Därför är kärlekens främsta uppgift i Gösta Berlings saga att rädda oss från oss själva. En av Gösta Berlings många kvinnor uttrycker det som att när hon kysst Berling, då hade hon för första gången glömt sig själv. Det är just det som lockar henne åter till honom, evigt tacksam är hon för [att han] en enda gång hade lyckats befria henne från henne själv.Om man accepterar McLuhans definition av medier som förlängningar av oss själva kan andra medier än telefoner och böcker framhållas. Här kan man exempelvis tänka på hur den svenska arkitekturhistorien bidragit till det moderna jagets utveckling. Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet. Om man vill säga något om hur smarta telefoner förstört en generation kan det därför te sig snävt och orättvist mot telefonerna. Det finns många medier, som vid en brottsutredning, skulle kunna visa sig vara medskyldiga.De varnande rösterna och förtvivlade vittnesmålen hörs högt även i dag. Hos förespråkare för mindfulness kan vi känna igen Lagerlöfs tankar. Idén är paradoxal eftersom den på ett plan går ut på att bevaka och få syn på sig själv, genom att identifiera rädslor eller att vara i nuet, men samtidigt handlar mindfulness om att rikta blicken för att sedan slå bort den och glömma. Trots att namnet talar om medvetenhet verkar flykten från självet tillskrivas en helande kraft inom denna tanketrend. Oavsett om man ska somna, bota ångest eller njuta ögonblicket är rådet att man ska tillbaka till kroppen: känna hur bröstet häver sig vid inandning, hur blodet cirkulerar genom dig, och, förhoppningsvis, nå lugnet med denna känsla av att vara en biologisk kropp bland andra. Det är som om den moderna relationen med jaget fortfarande är för intimt, och mindfulness vill tillfälligt lossa banden som knyter oss till oss själva.  Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan [...] förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva.Man bör alltså inte förstå medier som neutrala vänner i tillvaron, och därför bör man inte heller slentrianmässigt avfärda teknik- och mediekritiker. Tvärtom kan kritiken vara väldigt nyttig för att forma medierna, för att föra krig mot dem.Även Marshall McLuhan använde sig av krigsmetaforer för att beskriva människors relation till medier. Han var särskilt besviken över en enhet i detta imaginära krig: skolan. McLuhan menade att utbildningen endast förberedde människor för ett medium, den tryckta texten, och att skolan alltså borde och kan vara en plats för att lära sig att förstå medier i den vidare bemärkelsen.Betänk därför följande: mediekritik som bedrivs i dag är av den snäva sorten. Den handlar egentligen bara om källkritik. Dessutom framförs den av skolan, de traditionella massmedierna och biblioteken. Och det är samma institutioner som växte fram mot slutet av 1700-talet för att förvalta text, för att bestämma dess flöde i samhället. Till exempel har flera mediebolag gått samman för att faktagranska nyheter; biblioteken kraftsamlar för att bli en trygg informationsbärare; skolan föreslås få rollen att lära ut källkritik. Men dessa institutioner var en reaktion på rädslan för information, de är svaret på frågorna: vad ska vi göra med informationen? Hur ska den kunna finnas utan att göra skada, utan att underminera staten? Samma impulser styr dem än.Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan hade andra problem. De förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva. De visade att medierna bestämmer hur vi mår, men de försökte också säga att vi kan bestämma över medierna.David Malm, doktorand i idéhistoria    LitteraturJean M. Twenge: Have Smartphones Destroyed a Generation? The Atlantic, (September, 2017).Marshall McLuhan: Understanding media - The Extensions of Man. McGraw-Hill, 1964Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga. Frithiof Hellbergs förlag, 1891.

OBS
Till tyckandets försvar

OBS

Play Episode Listen Later Sep 14, 2021 9:57


Varför har tyckandet blivit så nedvärderat? Författaren Lyra Koli går i den här essän ut till försvar för åsiktens förenande funktion i samhället. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler och fler verkar tycka att tyckande och tänkande inte går ihop. I såväl politiska som estetiska diskussioner klassas tyckandet som så oseriöst att det uppfattas som en direkt motsättning till nyanserade reflektioner. Är det här en bra eller dålig diktsamling? Ska vi höja eller sänka skatterna i Sverige? Är den här låten gripande eller sentimental? Borde surrogatmödraskap tillåtas? Att komma ifrån det rena tyckandet, som det ibland lite nedlåtande kallas, för att istället göra en mer sansad analys, har blivit ett ideal för både kultur- och ledarsidor. Men är det verkligen önskvärt, om ens möjligt, att göra sig av med tyckandet när det handlar om konst och politik? Kanske är tyckandet i själva verket det mest centrala. Den amerikanska filosofen Stanley Cavell kritiserar den analytiska traditionens oro för att estetiska (och moraliska och politiska) omdömen saknar något: argumenten som stöder dem är inte lika slutgiltiga som logiska omdömen, eller rationella på samma vis som vetenskapliga argument. Det är de sannerligen inte, konstaterar Cavell: och vore de det skulle det inte finnas några sådana discipliner som konst (eller moral) och ingen sådan konst som kritiken. Även om det går att resonera kring dem så är det rena vetandet ett omöjligt ideal när det kommer till konst och politik. I kontrast till tyckandet förespråkar man gärna tolkningen, som anses vidga, öppna och förklara. Men tolkningar kan lika gärna skymma som klargöra. Susan Sontag skriver i essän Mot tolkning att tolkningsutsläppen idag förorenar vår sensibilitet. I en kultur vars redan klassiska dilemma är intellektets expansion på energins och sensualitetens bekostnad, så är tolkningen intellektets hämnd mot konsten. I vägen för verkets omedelbara, sinnliga effekt på dig ställer man dess innebörd, som om konsten bara vore en indirekt kunskapsförmedling. Som Sontag säger så trubbar det av och passiviserar publiken. Hur många vågar idag säga vad de tycker om en tavla innan de har läst kuratorns förklarande beskrivningar? Samtidigt drillas studenter på konstskolor i att presentera teoretiseringar av sina egna praktiker, som om det blivit otänkbart att verken kunde tala för sig själva. I Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften, som anses ligga till grund för den moderna estetiken, utgår teorin om det sköna från det omedelbara smakomdömet. Kant beskriver smakomdömet som grundat i en subjektiv allmängiltighet. Till skillnad från mat och dryck så väntar du dig att andra borde hålla med dig när det kommer till konst och naturskönhet. Den subjektiva allmängiltigheten innebär inte någon objektiv kunskap, och det går därför aldrig att bevisa vem som har rätt i smakfrågor. Men du känner ändå att du ger uttryck för en mer allmän än privat uppfattning när du fäller estetiska omdömen. För Kant är denna förmåga en viktig indikator på att människorna lever i en gemensam värld inte bara rationellt och materiellt, utan i själva upplevelsen av vår egen varseblivning. Som student på grundnivå hade jag svårt att förstå vad Kant menar. Hur kan omdömen om konst utgå från något annat än ett rent personligt tyckande? Det finns ju minst lika stora skillnader i musik- som i drinksmak. Kant är förstås medveten om att det sällan råder konsensus om det sköna. Smaken kommer alltid att vara stridbar. Men det är själva känslan av att alla borde hålla med oss som gör smakomdömet så centralt för honom. Här rör det sig om ett slags mellanmänskligt tyckande, ett gemensamt sinne eller en insisterande impuls till att dela samma verklighet, som utgör grunden för våra möjligheter till civiliserad samvaro. Kanske var mina svårigheter ett symptom på att vår syn på tycke och smak har ändrats dramatiskt sedan Kants tid. Hans filosofi var lika inriktad på att beskriva tänkandets begränsningar som dess möjligheter, men trehundra år efter Upplysningen kan vi inte längre acceptera en omedelbar lustkänsla som utgångspunkt för ett mer allmänt omdöme. Tyckandet har kommit att ses som något nästan uteslutande personligt och viktlöst. Paradoxalt nog beror det kanske på att vi idag uppmanas att tycka till om allt mer. Vi ska betygsätta våra taxiresor, välja vårdgivare och konstruera våra egna filterbubblor. Föreställningen om en gemensam smak är nästan död. Ibland leder det till rent bisarra tongångar i debatten: som om åsikter om vilka verk som borde inkluderas i en litterär kanon vore lika godtyckliga som om man föredrar pepsi eller cola. Tyckandet har sugits upp av våra konsumtionsidentiteter, en tom logik som kommit att genomsyra allt. Gillar du att spela golf? Då kanske du också skulle tycka om vinster i välfärden! Varför har tyckandet urholkats på det här viset? Enligt den politiska teoretikern Wendy Brown har en tyst nyliberal revolution ägt rum. Brown beskriver nyliberalismen som en normativ rationalitetsprincip som gradvis har tolkat om alla värden till ekonomiska. Vårt gemensamma samhälle har blivit en spelplan för investeringar och avkastningar. Jag tycker mig höra den här logiken eka i retoriken hos de svenska liberala partierna, vilket numera samtliga från Socialdemokraterna till Kristdemokraterna oblygt kallar sig. De beskriver staten som ett företag som ska förvaltas, och framställer marknadsanalys som det enda sättet att bedriva seriös politik. Du ska inte rösta utifrån dina åsikter, utan utifrån din och statens plånbok. De partier som inte opererar efter samma logik ses som ytterkantsextremister. Demokratin utmålas som ett val mellan ansvarstagande förvaltare och ideologiska fundamentalister. Tycker du att den här essän låter vänsterextrem eller kulturkonservativ? Är tonläget för svepande eller för kategoriskt? Jag har försökt tänka kring tyckandet, men inte utan att tycka något själv. Som Cavell säger skulle det knappast bli något kvar av vare sig estetiken eller politiken om man lyckades rationalisera dem fullständigt. Det betyder inte att utgångspunkten är irrationell. Snarare att den utgår från en impuls till mellanmänsklighet. Känslan av att alla borde hålla med oss är vad som ligger till grund för den passionerade kritiken och den engagerade politiken. I vårt eftertryckliga ja eller nej finns hjärtat av ideologin och smaken. Naturligtvis bör inte de nyanserade diskussionerna sluta där. Men utan det stridbara och gemenskapande tyckandet återstår bara godtyckliga personliga preferenser och analytisk logik. Vore det inte mer än så som höll oss samman kunde vi lika gärna överlåta såväl budgetläggning som recensionsuppdrag till artificiella intelligenser. Det skulle säkert vara mer informativt, lukrativt och effektivt. Men lyckligtvis är vi fortfarande för fästa vid vårt tyckande för att låta marknaden ta oss ända dit. Lyra Koli

OBS
Kommer postkritiken att leverera? Kritikens kris i den nya offentligheten

OBS

Play Episode Listen Later May 31, 2021 9:31


Den nya offentligheten bar på ett löfte om ett genuint demokratiskt och fördjupat samtal. Det blev inte riktigt så. Litteraturvetaren Frida Beckman reflekterar över kritikens möjligheter i denna tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i december 2019. Kritik är inte nödvändigtvis detsamma som en negativ synpunkt. I en filosofisk, estetisk, och politisk tradition utgör den snarare grunden för ett reflekterande vridande och vändande på påståenden i syftet att förstå dess, och även våra egna, förutsättningar och gränser. Kritik i denna bemärkelse har en central funktion för individ och samhälle, en funktion som har varit grundläggande för det moderna samhällets självförståelse. Poeten och översättaren Magnus William-Olsson beskriver kritiken som det skelett som hållit upp både den individuella och den samhälleliga kroppen. 1700-tals filosofen Immanuel Kant såg kritiken som en förutsättning för Upplysningen. I utvecklingen från mer despotiska och auktoritära samhällen mot mer demokratiska var en central faktor att få människor att ta sig ur vad Kant kallar deras självförvållade omyndighet. För honom handlar alltså kritiken om att alla måste tänka själva, men också att vi måste göra det tillsammans och att det måste ske ute i offentligheten. Denna fria, gemensamma, kritiska aktivitet måste alltså ta plats i ett offentligt utrymme. Under tidigare perioder fanns torgen som möjliga sådana, under Upplysningen växte det fram akademier, salonger, skrifter, och på 1800-talet tar det ordentlig fart med framväxten av tidningar och tidskrifter tillgängliga för gemene man, eller, ja, för medelklassen i alla fall. Den tyske 1900-tals tänkaren Jürgen Habermas beskriver det som ett framväxande av vad han kallar en borgerlig offentlighet. I det ideala samhälle som Habermas teoretiserar består denna offentlighet i samtal baserade på vad han kallar kommunikativ rationalitet. Dessa samtal är beroende av deltagare som aktivt brukar sitt förnuft och utarbetar gemensamma strategier för att föra samtalet och kritiken vidare. Redaktioner, moderatorer och kritiker utformar mer eller mindre beständiga former för samtalet. Redan på 1960-talet oroade sig Habermas för denna offentlighets försvinnande. Och sedan dess har också många påpekat att offentligheten har förändrats. Inte minst har ju andra sociala kategorier än just de bildade medelklassmän som Habermas hade i åtanke gjort sig hörda sedan 60-talet. Från 1990-talet och framåt har ju även Internet inte bara tagit plats i våra salonger utan också alltmer kommit att utgöra våra salonger. I början sågs nätet som en fantastisk plats för offentligheten, där en mångfald av röster och åsikter kunde få ta plats i demokratins namn. I princip kan ju vem som helst uttrycka sig och kommunicera med vem som helst. Eller så var tanken. Men i den nya offentligheten har samtalets former flutit ut. En allt större del av det offentliga samtalet formas och ägs av kommersiella aktörer och plattformar såsom Facebook och Twitter och deras sponsorer. Samtidigt blir gränserna mellan privat och offentligt, mellan kommersiellt och ideologiskt, mellan tyckande och kunnande, mellan publikt samtal och hatstorm allt mindre tydliga. Och det tycks inte finnas någon väg ut inget utanför denna sörja av urholkad och urskillningslös interaktion. Som Marcia Sá Cavalcante Shuback noterar i William-Olssons antologi Kritiken i den nya offentligheten från 2018, Kritiken är redan i den nya offentligheten, det vill säga alla försök att utveckla en kritik av den nya offentligheten är redan absorberad av den nya offentligheten (36). Håller alltså skelettet som William-Olsson beskriver det, på att vittra sönder? är vi på väg undrar han, att falla samman i små högar av hud och kött och hjärna? (5). Ja, ibland verkar det sannerligen inte bättre. Studie efter studie visar hur vi går på magkänsla när vi väljer vilka fakta och vilka sanningar vi vill tro på. Visst har internet och sociala medier gjort plats också för produktiva kontaktytor och givande samtal. Men alltför ofta tycks den kommunikativa rationaliteten formligen drunkna i mer eller mindre oredigerat tyckande och kännande. Och när det eller den som låter högst och skapar starkast reaktioner får styra samtalet ligger rationaliteten risigt till. Fast det kan ju låta både ganska kritiskt och ganska rationellt ibland. Lever vi själva verket inte i en tid där kritiken frodas? Aldrig har väl auktoriteter ifrågasatts med samma intensitet. Förutom tyckande och känslor präglas också den nya offentligheten av vad litteraturvetaren Christopher Castiglia kallar critiquiness alltså typ kritiskhet. Kritiskhet låter som kritik men saknar dess etiska ställningstagande. Kritiskhet är ett slags iscensättande av ett sinnelag som består av indignation och brist på tillit. Detta sinnelag karaktäriseras också av brist på öppenhet man har liksom bestämt sig, redan innan man möter sin omgivning, vad man tycker. Castiglia kopplar kritiskhet till vad komikern Stephen Colbert kallar truthiness. Detta begrepp är ännu mer svåröversatt. Sanning-het? Sanning-het är produktionen av något som låter sant enligt de som redan tror på det som sägs och som därför inte avkrävs bevis eller ens logik. Detta kopplas i sin tur ihop med det numera välkända begreppet postsanning. Det är också i denna kontext som vi landar i begreppet postkritik. Under denna rubrik frågar man sig vad som är kritikens förutsättningar i dag. Många som arbetar med kritik, oavsett om de är filosofer, akademiker eller kritiker, och oavsett om sig de befinner sig i Sverige eller i USA, tittar nu kritiskt på kritiken själv. Vissa befarar att den har spelat ut sin roll. Den har ersatts av kritiskhet av en brist på tillit och öppenhet. Vissa oroar sig till och med att kritiken, i sitt ständiga vridande och vändande på kunskap, inte bara tagits över av utan till och med gynnat samtidens relativisering av sanning och korruption av fakta. Andra ser denna kris som en öppning mot nya sätt att se på tillvaron och litteraturen. Inom postkritiken har producerats en mängd nya tolkningsmodeller som vill gå ifrån kritikens impuls att ständigt avslöja påståendens och texters bakomliggande betydelser och maktstrukturer. I dess plats söker man utforma läsningsstrategier som uppmärksammar de läkande och produktiva krafter som litteraturen och kulturen bär på hoppet, förståelsen, tillförsikten, tillhörigheten. Så kanske är inte kritiken utspelad ändå. Det hör till kritikens själva väsen att vara i kris de två orden hör till och med ihop etymologiskt. Det är i själva verket en av kritikens egenskaper att också vara självkritisk och undersökande i relation till sin samtid. I det perspektivet kanske postkritiken helt enkelt bör ses som vår samtids kritik. Med tanke på de allt mer misstänksamma, för att inte säga paranoida, drag som präglar samhällsdebatten, inte minst på internationell nivå, gör postkritiken rätt när den är vaksam mot kritiskheten mot indignationen och bristen på tillit. Läkande, skapande, produktiva krafter behövs. Samtidigt måste vi vara vaksamma också mot idén att kritiken själv blivit överflödig. Exakt hur denna balans mellan kritiskt granskande och produktiva krafter uppnås har postkritiken fortfarande inte helt lyckats svara på. Men så länge det får fortsätta att vara en fråga som tar plats i offentligheten fortlever bevisligen den kritiska aktiviteten. Och vi kan ha kvar våra skelett lite till. Frida Beckman Litteraturlista Habermas, Jürgen (1991) The Structural Transformation of the Public Sphere: An Inquiry into a Category of Bourgeois Society, trans. Thomas Burger with the assistance of Frederich Lawrence, Cambridge MA: The MIT Press (1962). Kant, Immanuel (1989) Svar på frågan: Vad är upplysning? Vad är upplysning? Red. Bruno Östling, Stockholm: Symposion. Sá Cavalcante Schuback, Marcia (2018) Kants kritiska revolution, Kritiken i den nya offentligheten: Kritiken som konst och kunskapsform, red. Magnus William-Olsson, Ariel litterär kritik 11. William-Olsson, Magnus (red.) (2018) Kritiken i den nya offentligheten: Kritiken som konst och kunskapsform, Ariel litterär kritik 11.

OBS
Vägen till upplysning: Diderots eviga samtal

OBS

Play Episode Listen Later May 19, 2021 8:48


"Människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet" så lyder Kants klassiska definition av Upplysningen. Men hur träder man ut ur sin omyndighet? Torbjörn Elensky finner en metod i upplysningsmannen Diderots delvis frustrerande romaner. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För några år sedan hade jag förmånen att få besöka det bevarade 1700-talsbiblioteket på Adelsnäs slott i Östergötland. En vacker och fascinerande samling, där inte minst de många franskspråkiga utgåvorna av seklets engelska bestsellerromaner är en roande påminnelse om att engelska inte alltid varit ett världsspråk. Men mest fascinerande fann jag ett antal årgångar av den franska tidningen Le moniteur universel, som grundades revolutionsåret 1789, stadigt inbundna i läderband. Här satt alltså en baron på Östgötaslätten och fick hem tidningen från Paris med allt det senaste, revolutionära bulletiner, politiska tal och världsnyheter. Men det som fascinerade mig mest var de sista spalterna på sista sidan, från terrorns år. Exempelvis i numret från 19 mars 1794: först en lista över dagens domar, inte så få dödsdomar, följd av listan över dagens spektakel, opera, teater, cirkus och annan underhållning. Den krocken i spalterna gav mig en blixtlik insikt i livet under terrorn: för de flesta var livet som vanligt och avrättningarna bara ett spänningsmoment bland andra. Jag påminns om den där närheten i spalterna mellan avrättningar och underhållning när jag läser Denis Diderots roman "Jakob fatalisten och hans husbonde", som han arbetade med mellan 1765 och 1780. Den namnlöse husbonden säger där till sin betjänt Jakob att folket inte dras till avrättningar för att de är grymma. Tvärtom skulle de rädda den olycklige fången om de bara kunde. Det de söker är något att berätta när de kommer hem, och egentligen gör det detsamma vad det råkar vara. Men en avrättning är naturligtvis något spektakulärt och den som kan berätta om en sådan blir centrum för grannarnas intresse. Hela romanen om Jakob och hans husbonde, som rider och rider, tar in på värdshus och råkar ut för olika mer eller mindre vardagliga äventyr är framställd i form av samtal och berättelser. Den röda tråden är Jakobs historia om sin stora kärlek, en långdragen berättelse med många turer, som gång på gång avbryts och som han faktiskt aldrig avslutar i romanen. Men det är inte det viktiga, det viktiga är att här skrivs en värld fram där alla hela tiden samtalar, där personligheterna utvecklas i möten, och berättelser gömmer sig i berättelser som ryska gummor. Det är helt följdriktigt att de båda huvudpersonerna, en sorts upplysningstidens don Quijote och Sancho Panza, aldrig blir färdiga med sina historier och att själva romanen mynnar ut i en allmän oklarhet om vad som egentligen hände sedan, vart de var på väg, hur historierna slutade eller om det faktiskt är en berättelse om verkliga personer eller bara en litterär lek i Diderots samtide författarkollega Laurence Sternes anda. Vart är de på väg? Jakob utbrister: Ja, det är verkligen sorgligt att aldrig veta, varthän man beger sig. När jag tänker på det är husbonden och hans Jakob inte så mycket en senare variant av riddaren av den sorgliga skepnaden och hans väpnare, utan snarare är de Godot: på väg, ständigt på väg, mot några som evigt väntar förgäves. Men, som det sägs i en annan av Diderots böcker, "D'Alemberts dröm", som även den är uppbyggd helt av samtal och berättelser: Vad spelar det för roll, vi författar inte, vi bara samtalar. För en läsare som kräver handling, vill veta hur det går och varför det ena eller det andra sker kan denna typ av litteratur vara frustrerande. Men för den som vill att böcker ska spegla livet är det egentligen höjden av realism: det finns ingen riktning, det finns inget facit, alla är på väg och samtalen är den väv som förenar oss. Samtal mellan människor, men också med böcker, mellan böcker, med författare som både är levande och döda och tro mig, Diderot tillhör sannerligen de mest levande av alla de författare som bidrog till Upplysningen. Han var drivande bakom det stora projektet Encyklopedin, som skulle samla all världens kunskap och göra den tillgänglig för alla människor. Ett med nödvändighet dialogiskt projekt, med flera olika författare, livlig korrespondens och en på något sätt hela tiden tillfällig natur: för varje gång ny kunskap tillkommer måste de gamla artiklarna skrivas om, kanske kasseras helt och hållet, och de som redan köpt sig verket en gång skulle behöva komplettera med nya band hela tiden. Diderots universum är ett samtalande universum, ett där allt hela tiden befinner sig i rörelse. Den mest frustrerande av hans böcker, för den som vill ha raka enkla svar, är "Rameaus brorson". Bokens jag, som väl får antas vara Diderot själv, möter den store tonsättaren Rameaus brorson, som visar sig vara en märklig figur, en slusk och parasit, en sorts äventyrare av det slag som kan finnas i storstäder som Paris, som ena natten sover på gatan och nästa är bjuden på supé i något palats. Hans blandning av cynismer, dumheter, klokskap och vassa iakttagelser inger den som kallas jag förtvivlan, men han verkar ändå inte kunna slita sig. Mitt i flödet är det för många träffande iakttagelser, som är värda att uthärda allt det andra för. Den kalejdoskopiska, ständigt växlande, ständigt samtalande livskänslan som genomsyrar hela Diderots verk koncentreras i dialogen med Rameaus brorson. Bortom alla de enskilda replikerna skriver han fram en vision av allts villkorlighet, av motsatsernas samtidiga sanning, av oupplösliga paradoxer som vi är tvungna att leva med och hantera, och inför vilka vårt enda val är om vi ska förtvivla över dem eller skratta åt dem. Brorsonen säger vid ett tillfälle, i en replik som ger en aning om de spänningar som skulle leda vidare till revolutionen att: I naturen förtär alla arter varandra; i samhället förtär alla grupper varandra. Diderot dog visserligen redan 1784, fem år före revolutionen, men han är en av de som anses ha inspirerat den, i sin egenskap av upplysningsfilosof och omstörtande författare. Han tillhör dem som revolutionens motståndare hatade allra mest, inte minst för det honom tillskrivna yttrandet att mänskligheten skulle bli lycklig först då den siste kungen hängts i den siste prästens tarmar. Något han aldrig sagt, även om det låter som en replik som kunnat ligga bra i munnen på Rameaus brorson. Samtidigt tillhörde Diderot dem som även revolutionärerna tog avstånd ifrån, för att han uppfattades som ateist, och att vara ateist ansåg dessa samhällsomstörtare tydde på dålig moral. Om Diderot själv hade fått uppleva revolutionsårens väg från folkligt uppror över giljotinens terror till Napoleons diktatur föreställer jag mig att han betraktat den som han betraktade sin samtid: som en väv av samtal, fulla av olösliga motsättningar, och berättelser som vi människor aldrig kommer till slutet på, liksom Jakob aldrig tillåts avsluta historien om sin kärlek. Hela denna livskänsla sammanfattas i läkaren Bordeus replik ur D'Alemberts dröm: Nästan alla samtal är som lathundar (Var har jag gjort av käppen nu då), man har ingen klar föreställning för ögonen (Och hatten!), och av den enkla anledningen att den ena människan inte är den andra fullständigt lik förstår vi aldrig helt, blir vi aldrig helt förstådda... Och ändå, trots det, tror jag inte att Diderot var någon pessimist, utan att han insåg att vi måste vi fortsätta att samtala med varandra, för något annat alternativ gives icke. Torbjörn Elensky

Historia för Idioter
En filosofisk upplysning av upplysningen

Historia för Idioter

Play Episode Listen Later Mar 11, 2021 77:27


Idag har vi ett litet mer filosofiskt avsnitt av upplysningstiden! Lyssna och upplys er! följ oss på instagram: @historiaforidioterkontakt: historiaforidioterpodcast@gmail.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Jiddisch far alle
Mendele Mocher Sforim och den judiska upplysningen

Jiddisch far alle

Play Episode Listen Later Sep 19, 2020 14:55


De europeiska judarna hade en egen upplysningsrörelse, haskala - eller haskole på jiddisch -, under större delen av 1800-talet. Det var en intellektuell moderniseringsrörelse som bland annat hade som vision att judarna skulle utbilda sig världsligt och bli mer delaktiga i det omkringliggande samhället. Författaren till berättelsen om Kalven som vi hörde om i förra veckans program, Mendele Mocher Sforim (18351917), Mendele Bokmånglaren, var en del av rörelsen. Bland annat kritiserade han traditionell pedagogik där barnen inte hade några rättigheter och inte fick något utlopp för sin fantasi. Jiddischisten Miriam Trinh fortsätter att berätta för Thomas Lunderquist. Dessutom får vi höra Der filosof, en satirisk visa om chassidiskt förakt för modern utveckling.

bland dessutom jiddisch judiska kalven upplysningen thomas lunderquist
Jiddisch far alle
Mendele Mocher Sforim och den judiska upplysningen

Jiddisch far alle

Play Episode Listen Later Sep 18, 2020 9:14


De europeiska judarna hade en egen upplysningsrörelse, haskala - eller haskole på jiddisch -, under större delen av 1800-talet. Det var en intellektuell moderniseringsrörelse som bland annat hade som vision att judarna skulle utbilda sig världsligt och bli mer delaktiga i det omkringliggande samhället. Författaren till berättelsen om Kalven som vi hörde om i förra veckans program, Mendele Mocher Sforim (18351917), Mendele Bokmånglaren, var en del av rörelsen. Bland annat kritiserade han traditionell pedagogik där barnen inte hade några rättigheter och inte fick något utlopp för sin fantasi. Jiddischisten Miriam Trinh fortsätter att berätta för Thomas Lunderquist. Dessutom får vi höra Der filosof, en satirisk visa om chassidiskt förakt för modern utveckling.

bland dessutom jiddisch judiska kalven upplysningen thomas lunderquist
OBS
Hur skulle världen ha sett ut utan kaffe?

OBS

Play Episode Listen Later Sep 9, 2020 9:26


Kaffet betraktas av många som en mirakeldryck, men pekas ut som en en klimatbov och har även historiskt haft sina högljudda kritiker. Hanna Eklund funderar över en varm dryck som väcker heta känslor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag började jobba som reporter blev kollegorna förvånade över mina preferenser vad gällde varma drycker. Du kommer inte att bli långvarig i den här branschen var standardkommentaren till mitt ständiga tryckande på knappen varm choklad vid kaffeautomaten. I tio år framhärdade jag, sedan blev det för jobbigt och jag lärde mig att ta en kopp eller fika (som det också kallas). Inte långt därefter fick jag min första fasta anställning. Och jag är inte den enda genom historien, som har dragit nytta av de svarta dropparna. Kaffe fick tidigt rykte om sig att göra den som dricker kvicktänkt, sällskaplig, lycklig och förnuftig. Filosofen James Mackintosh gick så långt att han i slutet av 1700-talet hävdade att en människas förståndsförmågor står i direkt proportion till mängden kaffe hon dricker. Kanske är det inget konstigt att Voltaire sägs ha druckit minst fyrtio koppar om dagen. Han hade egentligen lika gärna kunnat dricka choklad, som påstods ha samma goda effekter, om det inte vore för risken det ansågs medföra. Bisarra och depraverade böjelser kunde nämligen vara en möjlig biverkning av varm choklad - Marquis de Sades favoritdryck. Den påstådda kopplingen mellan kaffe och förnuft har fått mig att fundera på i vilken mån koffeinhaltiga drycker kan ha haft betydelse för vår samhällsutveckling. Bönornas intåg i Europa och Sverige råkar nämligen, som av en tillfällighet, sammanfalla med upplysningen. Första gången en svensk berättar om kaffe är 1658. Clas Rålamb är på resa som kungligt sändebud i Turkiet när han blir bjuden på något helt nytt och sjudande hett, tillverkat av ett slags ärter från Egypten, skriver han, som förnäma turkar sörplar in mellan läpparna istället för brännvin, i tron att det ska motverka inflammationer och uppstigande dunster från magen. Som så många gånger genom historien visade sig den nya medicinen vara lite beroendeframkallande, och Karl XII:s besök i Turkiet slutade med att han tog bönorna med sig hem och gjorde kaffet populärt i Sverige. Men det var inte förrän under industrialiseringen som fikat blev vardagligt och billigt och kanske ett måste för att orka med de nya fabrikstiderna. Innan kaffet slog igenom var öl den vanliga drycken i Sverige och stora delar av Europa, bland såväl kvinnor som män, även om det inte alltid låter så i den samtida litteraturen. Carl von Linné, som tyckte att kaffe enbart kunde bidra till slapp mage och en utmärglad kropp skriver: Karl-öl, måste vara beskt. Kvinnfolk och käringar, lägger han till, skola hava sött dricka. Den här idén återfinns också hos Bellman, som tycker att vi ska ge våra små mamseller, vin och sviskon och karameller. Tanken på separatistiska dryckesvanor ska vi återkomma till, men tills vidare räcker det att konstatera att de allra flesta struntade i vad Carl von Linné ansåg. Och under hans levnad hade kaffehusen sedan länge börjat ta över andra delar av kontinenten. Tronskiftet från den bedövade alkoholen till den koffeinstinna varma drycken var en revolution som enligt historikern Daniel Berg skapade ett irritabelt upplysningssinne, kritiskt till allt! Utom kanske till det förtryck som möjliggjorde europeernas nya mörka vanor, även om vissa av kaffekolonialismens tidiga kritiker faktiskt kom inifrån industrin. Men i Europa blev kaffehusen en plats för affärer och intellektuell verksamhet. Här växte kapitalismen och den borgerliga offentligheten fram, klasserna blandades och ett friare samtal var möjligt. I England kallades de Penny Universities, eftersom det gick att lyssna på tidens stora intellektuella, till priset av en kopp java. Men om storleken på plånboken inte var så betydelsefull för att komma in på kaffehusen var könet desto viktigare. För kvinnor var dörren oftast stängd. Så möttes också Londons invånare 1674 av Womens petition against coffee som hävdade att kaffe gör män impotenta, lika fruktsamma som öknarna de försmädliga bönorna kommer från. Och när 1600-talets franska överklasskvinnor samlades i salonger för att kritisera äktenskapets slaveri det som de i princip bara kunde lämna om maken var impotent - då valde de en annan koffeinhaltig dryck. Preciositeten har kallats en av historiens äldsta feministiska rörelser och gjorde motstånd genom att förlöjliga klassisk bildning och ägna sig åt förfining istället för manligt barbari. Med andra ord drack de te. Och långt senare skulle den svenska författaren Thekla Knös beskriva teet som salongskulturens essens, det som förverkligar dess pedagogiska idéer och förfinar smak och sinnen. Så verkar alltså te i någon mån ha blivit kvinnokampens dryck, medan kaffet blev den offentliga manlighetens brygd, besk och förnuftig och tillräckligt begärlig för att de törstande skulle strunta fullständigt i Carl von Linnés varningar. Begäret parodieras i Johann Sebastian Bachs kaffekantat från 1730-talet, den unga Liesgen måste ha sitt livselixir  ljuvligare än tusen kyssar minst tre gånger om dagen och förargar sin far: Först när pappan hotar med att inte låta Liesgen gifta sig går hon med på att sluta med kaffet, men bara tillfälligt, eftersom hon i hemlighet smyger in en rad i äktenskapsförordet om att den blivande maken aldrig får hindra henne från den högsta njutningen, att koka kaffe precis när hon vill. Samtidigt skriver politikern Carl Gyllenborg den första svenska komedin, en pjäs om den löjliga Sprätthöken, representant för unga snobbiga adelsmän med oförblommerad fäbless för det franska. Han gör allt a la mode, rör sig vant på Stockholms kaffehus och skrattar åt lantisar som bränner sig på det svarta ölet. Med facit i hand var oron för franska influenser inte helt obefogad. Upplysningen ägde rum på kaffehus och i tesalonger och vem vet om inte gnistan faktiskt låg i själva drycken. När journalisten Camille Desmoulin uppmanade massan att ta till vapen, 1789, lär han i alla fall ha stått uppflugen på en stol, eller om det var ett bord, tillhörande Café de Foy i Paris. Förmodligen hade han redan hunnit ta en kopp, eller två. Det är klart att kaffet blev ett ljus i mörkret också för nordborna och hade det inte varit för det nya koffeinberoendet, skulle kaffehusen kanske inte blivit sociala rum för hattar och mössor, författare och upprorsmakare. I våra dagar är det inte många som skryter med fyrtio koppar kaffe om dagen. Att dricka riktigt mycket kaffe anses inte helt sunt och nordbor hånas ibland för sitt enorma koffeinintag. Samtidigt rankas nordens länder som några av de bästa att bo i. Finland började för några år sedan inta en särställning, genom att ha världens bästa skola, världens bästa rättsväsende, världens ärligaste befolkning, världens lyckligaste invandrare och som av en ren slump världens absolut största kaffekonsumtion. Hanna Eklund, journalist

Solkarina Sinnligkunskap
Avsnitt 98: Kronchakrat och upplysningen

Solkarina Sinnligkunskap

Play Episode Listen Later Sep 1, 2020 22:38


I det här avsnittet pratar jag om kronchakrat och hur chakrana balanserar varandra. Hur alla chakran finns i alla chakran och därför finns det många dimensioner bara i våra 7 chakran. Finns det verkligen något som heter tvillingsjälar och vad innebär det för upplysningen och kronchakrat.Du får en djupare förståelse för varför chakrana är en utvecklingsväg som du kan lära dig mycket om dig självSolkarinas hemsidaSolkarinas portalDistanskurserReikitidningenInstagramFacebookYoutube Support till showen http://supporter.acast.com/sinnligkunskap. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

finns upplysningen
Historia.nu
74. Vålnadernas roll från antiken till halloween

Historia.nu

Play Episode Listen Later Oct 30, 2019 55:52


Människors tro på spöken och gengångare har följt oss i världshistorien från stenålderns gravskick till tröstande spiritister efter första världskrigets massdöd i skyttegravarna. Antikens vålnader är förvånansvärt lika nutidens berättelser om spöken och gengångare.Tron på spöken är ett uttryck för hur människan försöker acceptera sin egen dödlighet. Samtidigt har det ända sedan antiken funnits människor som tvivlat på spökenas existens. Den kristna kyrkan har både förnekat och anammat spökena under årtusenden.I avsnitt 74 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med författaren Magnus Västerbro som skrivit boken Vålnadernas historia.Det finns tvåtusen år gamla berättelser om spöken som fortfarande är mall för spökhistorier i modern tid. När den stoiske filosofen Athenodorus i början av vår tidräkning trotsade alla varningar och flyttade in i ett hemsökt hus i Aten, bemötte han spöket med ett lugn. Då visade vålnaden platsen där dennes kvarlevor låg begravda med kedjor och allt. Efter en ordentlig begravning fick den avlidne frid. En våldsam död, mord eller bristfälliga begravningsriter är några orsaker som folk trodde kunde leda till att döda gick igen. Samtidigt har tron på spöken har alltid haft sina belackare. Redan kyrkofadern Augustinus på 400-talet tvivlade på spökenas existens. År 421 e Kr skrev Augustinus, ”Spöken var däremot en vidskepelse som människor måste lära sig att sluta tro på.”Senare kom den katolska kyrkan att inkorporera tron på spöken i den kristna tron. Men när de döda återvände var det för att vittna om guds sanning. Reformatorn Martin Luther kom senare att angripa den katolska kyrkan för att lura folket att tro på spöken.Upplysningen bekämpade tron på vidskepelser, spöken och vålnader. Trots detta återvände spöktron med förnyad styrka under det senare 1800-talet och början på 1900-talet. Medium som talade med de döda var i allra högsta grad à la mode.Dagens disneyinfluerade hantering av spöken på halloween importerades så sent på 1990-talet till Sverige från USA, men det ursprungliga halloween firades på Irland på 1500-talet eller ännu tidigare med pumpor och allt.Musik: Scary Horror TV Theme, Soundblock AudioBild: Théodore Chassériau (1819–1856), The Ghost of Banquo 1855See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Historiepodden
275. Katarina den Stora & Upplysningen

Historiepodden

Play Episode Listen Later Oct 26, 2019 72:35


Här kommer ett avsnitt som fokuserar på hur det är att vara enväldig tsarinna i Ryssland samtidigt som man när ett stort intresse för fransk upplysningsfilosofi. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Fri Tanke
#84: Hotet mot Upplysningen

Fri Tanke

Play Episode Listen Later Oct 18, 2019 42:42


Är upplysningsidealen hotade? Misstron mot vetenskapen, relativiseringen av mänskliga rättigheter och jakten på enkla sanningar har vunnit mark på bekostnad av vedertagen kunskap. De senaste 300 årens samhällsutveckling är inte resultatet av slumpen eller gudomlig försyn, utan resultatet av ett arbete som initierades under upplysningen. Lyssna till denna livepodd där Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi, och författaren Torbjörn Elensky diskuterar detta hot mot Upplysningen. Samtalet modereras av Christer Sturmark och spelades in under Bokmässan 2019.

Fri Tanke förlags podcast
Avsnitt 84. #84: Hotet mot Upplysningen

Fri Tanke förlags podcast

Play Episode Listen Later Oct 18, 2019


hotet upplysningen
Fri Tanke förlags podcast
Avsnitt 84. #84: Hotet mot Upplysningen

Fri Tanke förlags podcast

Play Episode Listen Later Oct 18, 2019


hotet upplysningen
OBS
Vad Selma Lagerlöf kan lära dig om smarta telefoner

OBS

Play Episode Listen Later May 23, 2018 9:37


"Ja, för mycket teknik är inte bra, det gäller att använda den med måtta". Visst låter det som en sund inställning? Men den missar att något fundamentalt, säger idéhistorikern David Malm. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I en uppmärksammad artikel i The Atlantic hävdade psykologiprofessorn Jean Twenge att ungas dåliga mående beror på de smarta telefonerna. Hon hävdar att de har förstört en generation. Reaktionerna på artikeln var förutsägbara. Vissa kunde glädjas över att få sin uppfattning om teknologin som roten till det onda bekräftad. Medan andra kunde avfärda artikeln som konservativ teknikfientlighet. Det sistnämnda lägret lär stå segrande även denna gång. Med sin evigt ljumma och suntförnuftsmässiga attityd kommer den allmänna positionen bli något i stil med, ja, som med allt annat är för mycket teknologi inte bra, det gäller att vara måttfull. Även om det låter klokt, och det är väl hela värdet i denna position, är det såklart felaktigt. För medierna och teknologin formar vår relation till världen, och är därför intimt förknippade med vårt mående. De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv.  En anledning till detta samband försökte mediehistorikern Marshall McLuhan ge redan 1964 i boken Understanding media. Han argumenterade för att det är mediet som är budskapet, det vill säga att medierna och teknologin, såsom den smarta telefonen, är det betydelsebärande och inte vad vi tittar på i dem. På samma sätt som att det viktiga med vägen inte är vilka platser den knyter samman, utan att den gör det möjligt att lämna dem, är det revolutionerande med telefonen, bland annat, att den gör oss oberoende av alla platser. Det är därför psykologiprofessorn som skrivit artikeln om de smarta telefonerna kan säga att dagens unga är en ensam och icke-placerad  generation. Jag tror dock inte att den smarta telefonen ska presenteras som den ensamme boven i dramat. I den mån det är ett drama började det långt tidigare. De senaste trehundra årens historia kan förstås som ett långt segertåg för idén att den viktigaste relationen i livet är den du har med dig själv. Romantiken ställde krav på originalitet. Upplysningen uppmanade människor att ta sig ur ett tillstånd av omyndighet. För att uppfylla dessa krav, och de mer sentida stränga uppmaningarna om att vara fristående, krävs ett aktivt och självständigt jag som inte ovetande underordnar sig några traditioner, fördomar eller konventioner. Och det är alltså teknologiska innovationer som fört oss på denna resa, eller hjälpt oss att framgångsrikt företa den. McLuhan föreslog till och med att utvecklandet av skrivande och den visuella organisationen av livet gjorde upptäckten av individualism möjlig. Han menar att skrivande och läsande är ett utmärkt sätt att få syn på sig själv. Att de utvecklar en känsla av ett jag. Att umgås med sig själv genom att läsa en bok kan på så vis vara en chockartad upplevelse där din egen subjektivitet möter en annans, och där den andras tankar inte nödvändigtvis är det som skrämmer. Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet.  Därför finns det, parallellt med detta segertåg, vittnesmål från förtvivlade röster. Selma Lagerlöf har gjort det bäst. I Gösta Berlings saga skriver hon om själviakttagelsens ande, ett slags monster inom en, som genom blicken på självet förgör oss: Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna, plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: Se, det är trasor, bara trasor. Gösta Berlings saga utspelar sig i början av 1800-talets Sverige. Selma Lagerlöf presenterar själviakttagelsen helt riktigt som en historisk nyhet. Introspektionen skilde generationerna åt, och gjorde de unga olyckliga. Därför är kärlekens främsta uppgift i Gösta Berlings saga att rädda oss från oss själva. En av Gösta Berlings många kvinnor uttrycker det som att när hon kysst Berling, då hade hon för första gången glömt sig själv. Det är just det som lockar henne åter till honom, evigt tacksam är hon för [att han] en enda gång hade lyckats befria henne från henne själv. Om man accepterar McLuhans definition av medier som förlängningar av oss själva kan andra medier än telefoner och böcker framhållas. Här kan man exempelvis tänka på hur den svenska arkitekturhistorien bidragit till det moderna jagets utveckling. Huset är ett medium, och de senaste hundra åren har de fungerat som små boxar gjorda för självtillräcklighet. Om man vill säga något om hur smarta telefoner förstört en generation kan det därför te sig snävt och orättvist mot telefonerna. Det finns många medier, som vid en brottsutredning, skulle kunna visa sig vara medskyldiga. De varnande rösterna och förtvivlade vittnesmålen hörs högt även i dag. Hos förespråkare för mindfulness kan vi känna igen Lagerlöfs tankar. Idén är paradoxal eftersom den på ett plan går ut på att bevaka och få syn på sig själv, genom att identifiera rädslor eller att vara i nuet, men samtidigt handlar mindfulness om att rikta blicken för att sedan slå bort den och glömma. Trots att namnet talar om medvetenhet verkar flykten från självet tillskrivas en helande kraft inom denna tanketrend. Oavsett om man ska somna, bota ångest eller njuta ögonblicket är rådet att man ska tillbaka till kroppen: känna hur bröstet häver sig vid inandning, hur blodet cirkulerar genom dig, och, förhoppningsvis, nå lugnet med denna känsla av att vara en biologisk kropp bland andra. Det är som om den moderna relationen med jaget fortfarande är för intimt, och mindfulness vill tillfälligt lossa banden som knyter oss till oss själva.   Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan [...] förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva. Man bör alltså inte förstå medier som neutrala vänner i tillvaron, och därför bör man inte heller slentrianmässigt avfärda teknik- och mediekritiker. Tvärtom kan kritiken vara väldigt nyttig för att forma medierna, för att föra krig mot dem. Även Marshall McLuhan använde sig av krigsmetaforer för att beskriva människors relation till medier. Han var särskilt besviken över en enhet i detta imaginära krig: skolan. McLuhan menade att utbildningen endast förberedde människor för ett medium, den tryckta texten, och att skolan alltså borde och kan vara en plats för att lära sig att förstå medier i den vidare bemärkelsen. Betänk därför följande: mediekritik som bedrivs i dag är av den snäva sorten. Den handlar egentligen bara om källkritik. Dessutom framförs den av skolan, de traditionella massmedierna och biblioteken. Och det är samma institutioner som växte fram mot slutet av 1700-talet för att förvalta text, för att bestämma dess flöde i samhället. Till exempel har flera mediebolag gått samman för att faktagranska nyheter; biblioteken kraftsamlar för att bli en trygg informationsbärare; skolan föreslås få rollen att lära ut källkritik. Men dessa institutioner var en reaktion på rädslan för information, de är svaret på frågorna: vad ska vi göra med informationen? Hur ska den kunna finnas utan att göra skada, utan att underminera staten? Samma impulser styr dem än. Selma Lagerlöf och Marshall McLuhan hade andra problem. De förstod att med medierna följer människan och placerar oss i relation till varandra och oss själva. De visade att medierna bestämmer hur vi mår, men de försökte också säga att vi kan bestämma över medierna. David Malm, doktorand i idéhistoria      Litteratur Jean M. Twenge: Have Smartphones Destroyed a Generation? The Atlantic, (September, 2017). Marshall McLuhan: Understanding media - The Extensions of Man. McGraw-Hill, 1964 Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga. Frithiof Hellbergs förlag, 1891.

OBS
Vad Marx kan lära både vänstern och högern

OBS

Play Episode Listen Later May 3, 2018 9:37


Karl Marx var medförfattare till"Det kommunistiska manifestet". Torbjörn Elensky har skrivit ett manifest för en borgerlig kultursyn. Men det hindrar inte att de är överens på några avgörande punkter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Han börjar bli till åren nu. Den mest beundrade och hatade av alla tänkare sedan Franska revolutionen. Han som av en del anses vara den brottslige ideologen bakom några av 1900-talets värsta diktaturer. Eller som vi enligt andra hela tiden måste återvända till, för att förstå vår egen tid. Alltså Karl Marx, som föddes i Preussen den 5 maj 1818 och dog i Storbritannien 1883, men vars spöke än idag fladdrar runt över kontinenterna och skräms. Det är mycket bråte man måste skaffa undan innan man kommer fram till honom själv. Kanske låter det sig inte ens göras längre. Hans historiefilosofi håller knappast för granskning. Vare sig tanken att hela historien handlar om kamp mellan klasser eller visionen av att den historiska processen skulle leda till ett klasslöst, kommunistiskt paradis om bara utvecklingen fick ha sin gång. Den där idén om grupper som står mot varandra i en historisk ödeskamp är lockande, helt enkelt för att den så tydligt åskådliggör de långa rörelserna över seklen. Det inger en känsla av trygghet att se historien som en typ av lagbunden process. Och hoppet om ett kommande paradis har vi västerlänningar inkodat i oss sedan ett par årtusenden, det finns i både judisk och kristen tradition, samt, sedan Marx dagar, i ett sekulärt kommunistiskt, även om den drömmen mest varit en mardröm, tyvärr. Men viktigare, och bestående, är Marx vilja att förstå de materiella förutsättningarna för sociala, politiska och kulturella förhållanden, liksom för historiens utveckling. Där finns, snarare än en ännu hållbar metod, en ännu hållbar inställning. Marx är genomgående realistisk, och utgår hela tiden från det väg- och mätbara. Han är heller i princip aldrig någon moralist, det är en av de goda följderna av hans syn på historien som något lagbundet: de enskilda aktörerna är vare sig hjältar eller skurkar, utan de fyller de roller historien ger dem. Borgerskapet, västerlänningarna, kolonialisterna eller alla de andra, agerade och agerar inte som de gör för att de är onda, utan för att de ekonomiska och historiska processerna får dem att agera i enlighet med sitt klassintresse. Och om bara de egendomslösa, proletärerna, inser sitt eget klassintresse kommer de att detronisera härskarna och ta makten över produktionsmedlen. det säger något om vilket extremt genomslag han fick, att man faktiskt kan kalla sig marxist, som om det var en tro man skrev under på, och inte ett av flera möjliga tankesystem, som kan hjälpa oss att förstå och förklara världen. Måste man helt hålla med eller helt vara emot Marx? Det är rätt märkligt att betrakta en tänkare på det sättet. Och det säger något om vilket extremt genomslag han fick, att man faktiskt kan kalla sig marxist, som om det var en tro man skrev under på, och inte ett av flera möjliga tankesystem, som kan hjälpa oss att förstå och förklara världen. Och för all del, vilket Marx själv ansåg vara viktigt, förändra den. I detta ligger nog en stor del av lockelsen hos Marx: viljan att förändra, att undersöka verkligheten för att påverka den. Lite motsägelsefullt är det kanske att hänvisa till historiska processer och samtidigt vilja ge filosoferna uppgiften att förändra världen. Men visst, om vi tänker oss att det faktiskt finns en dynamik mellan bas och överbyggnad, mellan de ekonomiska villkor vi lever under, som alltid går tillbaka på ägandet av produktionsmedlen, och kulturen vi lever i, så kan givetvis en riktig analys övertyga folk om att de ska förändra förhållandena så att de blir mera hållbara. Och det var kanske i viss mån vad socialdemokratin, från slutet av 1800-talet, satte sig i sinnet att göra? Och därmed omintetgjorde den också förutsättningarna för den revolution Marx förutspått, åtminstone i västra Europa. I Ryssland däremot bestämde de sig för att hoppa över några led, industrialiseringen inte minst, och göra revolution först och industrialisera landet i efterhand. Ska Marx få skulden för det? När han själv rentav tog avstånd från tanken på att en revolution skulle vara möjlig i Ryssland? Han tänkte sig den snarare i det Storbritannien där han själv levde i exil, och skrev sina viktigaste verk. Viljan att förändra världen är varje ny ungdomsgenerations dröm, sedan det tack vare Upplysningen under 1700-talet stod klart att det faktiskt går att göra revolution och störta det gamla i gruset. Sedan kan ju denna förändringsvilja ta sig mer eller mindre våldsamma uttryck, och de visioner som inspirerar nya generationer kan skilja sig lite från de tidigare. Men själva impulsen att vilja förändra, i tron att allt nytt alltid blir bättre, tycks numera vara konstant. Saken är bara den att en verklig förändring alltid måste bygga på en riktig analys. Och där har vi återigen Marx, som borde kunna fungera som förebild. Hans styrka, när han inte målar med den breda penseln, är alltså den distinkta analysen av konkreta förhållanden. Han är ingen utopist, utan kritiserar tvärtom vad han kallar de utopiska socialisterna, alltså de som gör sig visioner av drömda framtider, utan hänsyn till materiella villkor eller ens naturlagarna. Den som inte blundar för hur det faktiskt ser ut, som sätter parentes, så att säga, runt sin egen lust att moralisera en lust som tycks starkare än någonsin i vår tid av klick och likes, eftersom den moraliska indignationen väcker direkta känsloreaktioner och ger fler delningar än de kyliga analyserna kan åstadkomma mer än den som försöker påverka känslovägen. Väldigt mycket av den samtida så kallade aktivismen, både på Facebook och annat håll, ägnar sig mer åt att väcka känslor än åt att analysera. Det är, som jag uppfattar saken, precis därför alla de rörelser som blossat upp sedan sekelskiftet har misslyckats. De satsar på snabba likes, symboliska utspel, spektakel, helt enkelt, hellre än att gå ner i djupare analys, av det slag som krävs för att man ska förstå förhållandena i världen på allvar, och därmed också hur man kan gå till väga för att påverka dem, i den mån det alls är möjligt. Om Marx skulle återvända skulle han knappast göra det som marxist, Jakten på en ny Marx pågår i perioder, och den ena efter den andra utnämns faktiskt till det också alltifrån Naomi Klein till Thomas Piketty. De har bägge ägnat sig rätt djupgående analyser av samtiden, men ingen har fått den sprängkraft som Marx fick. Men det ligger väl i sakens natur: Marx var också han en skapelse av sin tid, med dess bildningsideal, dess snabba utveckling av ekonomin, industrialismen och imperialismen. En utveckling som han i princip omfattade och hyllade, för att den bidrog till att riva ner det gamla ståndssamhället, där orättvisorna var inbäddade i religiösa och vidskepliga föreställningar. Borgerskapet förvandlade allt till varor, och avslöjade därmed hela det bedrägeri som den gamla världen vilat på samt beredde vägen för den kommande revolutionen. Om Marx skulle återvända skulle han knappast göra det som marxist, däremot skulle han säkert vara trogen det han skrev redan som 25-åring, fem år före revolutionsåret 1848 och Det kommunistiska manifestet, i ett brev till en vän: Om inte konstruktionen av framtiden och den slutgiltiga utopin är vår sak, så är det så mycket säkrare vad vi för närvarande har att utföra. Jag avser den hänsynslösa kritiken av allt bestående, hänsynslös såväl däri att den inte gör halt för några slutsatser som att den inte viker undan i konflikter med de härskande makterna. Se där, ett intellektuellt föredöme som håller i alla tider. För vänstern såväl som för högern. Och för alla oss som vill ha friheten att röra oss över hela fältet, och som vet att maktmissbruket visar sitt fula tryne oaktat vilken ideologi som för närvarande råkar vara på modet. Torbjörn Elensky, författare

Hänger ni med podden
1500-1700 talet upplysningen

Hänger ni med podden

Play Episode Listen Later Jan 17, 2018 15:38


  En genomgång av upplysningen och de idéer som kunde reformera hela den västliga världen. Här finns födelsen till de idéer som ligger som grund för vårt moderna samhälle idag.   Video versionen av podcasten hittar ni här: https://youtu.be/ORKawNAFMnc

talet upplysningen
Spelsnack
Ep. 189 – Idiot hela vägen fram till nu

Spelsnack

Play Episode Listen Later Oct 3, 2017


Det har hänt. Upplysningen är här och världen har befriats från all dumhet. Inte riktigt men ibland måste man väl...

Gymnasiesmart
#6 - Upplysningen: Förnuftets tid

Gymnasiesmart

Play Episode Listen Later Jun 1, 2017 24:05


Vi åker vidare på vår litteraturhistoriska resa, och denna gång är destinationen förnuftet. Under den epok som kallas upplysningen stod vetenskapen och människans förnuft i centrum, det var så vi skulle nå ett välmående samhälle och växa som individer. Reseberättelser var en stor grej och journalist blev ett vanligare yrke samtidigt som man började prata om saker som mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.

upplysningen
Keffa kungar
"Cogito ergo sum"

Keffa kungar

Play Episode Listen Later Oct 18, 2016 45:45


När förändrades egentligen världen och blev mer lik den vi lever i idag? Lyssna till vilka tankar som startade flera revolutioner och få svaret på varför filosofins fader hamnade i en massgrav i Sverige. I dagens avsnitt gör vi upp med Upplysningen och dess arkitekter. Medverkande: Historikerna Jamil Akkawi och Simon Machado. Gäster: Filosofen Ruben Wiwe och superkocken Finn Scherman. Kommentera och prenumerera gärna på podden. Kontakta oss via vår Facebookgrupp "Keffa kungar" eller maila oss via keffakungar@gmail.com

Allt du velat veta
009 Om upplysningen med Mats Olsson

Allt du velat veta

Play Episode Listen Later Nov 9, 2015 57:25


Mats Olsson berättar för oss om upplysningstiden och om de tankar som formades då och fortfarande är aktuella. Voltaire, Locke, Montesquieu figurerar. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Historiepratarna
Avsnitt 8 – Upplysningen

Historiepratarna

Play Episode Listen Later Oct 7, 2014 24:47


På 1700-talet kom nya författare och tänkare som sa saker som ”Alla människor är födda fria och lika”, ”Gud finns inte” och ”Det går att skapa ett bättre samhälle”. Dessa idéer och den tid då de kom kallas Upplysningen. Vårt samhälle idag bygger till stor del på upplysningens idéer. Historiepratarna – ditt ljus i mörkret, … Fortsätt läsa "Avsnitt 8 – Upplysningen"

dessa forts gud upplysningen