Podcasts about utpl

George Orwells 1984 har under lång tid använts som slagträ och varningsklocka i samhällsdebatten. Men Jimmy Vulovic sätter fokus på ett tema som är så centralt att det ofta glöms bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-03-23.Klockan närmade sig åtta. Nattens regn hade satt spår. Fängelsegårdens jordgropar var vattenfyllda. Fukten hängde kvar i morgonluften. En dödsdömd man hämtades i sin cell. Fångvaktarna förde honom framåt, gick tätt intill mot den väntande galgen. Denna ödesmättade scen är hämtad ur essän ”Hängningen” från 1931 och skildrar en avrättning i vad som då var det brittiska kolonialväldets Burma. Författaren är en ung kolonialpolis vid namn Eric Arthur Blair. Han skulle senare bli känd under pseudonymen George Orwell. Själva avrättningen var ett rent rutinuppdrag, något som tidigare hade gjorts många gånger och skulle göras många gånger igen. Utåt sett var alltså allt precis som vanligt. Men inom den blivande författaren hände något omskakande då den dödsdömde, bara några meter från galgen, gjorde något oväntat. Orwell berättar: ”När jag såg fången ta ett steg åt sidan för att undvika vattenpölen, såg jag mysteriet, det outsägligt felaktiga i att göra slut på ett liv när det står i blom.”En existentialistiskt lagd läsare kan i den händelsen nog inte se något mindre än ett synliggörande av människans villkor. I det lilla och för omvärlden helt betydelselösa steget åt sidan blixtrar en människa till. George Orwell och läsaren ser då plötsligt individen i schablonbilden av en dödsdömd, individen som går mot sin död. Det är en kort vandring med ett ofrånkomligt slut. Undvikandet av vattenpölen illustrerar ett försök att under den vandringen behålla så mycket mänsklig värdighet som möjligt. Och just vikten av att alltid behålla det mänskliga subjektets integritet och värdighet skulle komma att bli en röd tråd rakt igenom hela Orwells författarskap. Ända fram till den dystopiska romanen Nittonhundraåttiofyra som publicerades 1949, ett halvår år innan han dog. Utplånandet av varje mänsklig känsla och all form av individualitet, är det diktatoriska Partiets uttalade mål i Oceanien. Inget privatliv eller individuella uttryck får lov att finnas. Alla mänskliga drifter bekämpas brutalt; sexualdrift, kärlek, familjekänsla. Allt det som ett instinktivt steg åt sidan skulle kunna åskådliggöra är förbjudet.Huvudpersonen Winston Smith är på sätt och vis en bödel. På Sanningsministeriet, som är nyspråk för Propagandaministeriet, arbetar han nämligen med att revidera dåtiden så att den passar in i samtiden och framtiden. ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden, den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna.” Så lyder en av Partiets paroller. En av hans arbetsuppgifter består av att ur arkiverade tidningar skriva bort personer som likviderats på grund av tankebrott. Det är en sofistikerad och långtgående form av cancel culture som han tjänstemannamässigt verkställer. ”Ens namn ströks ur registren”, säger berättarrösten då den förklarar hur en så kallad opersons öde osentimentalt beseglas, ”all dokumentation över allt man någonsin hade gjort raderades, ens tidigare existens förnekades och glömdes sedan bort. Man var avskaffad, undanröjd: utplånad var begreppet som användes”. Men samtidigt som Winston är en bödel är han från romanens början också en dödsdömd. Långt innan han ens hade köpt en förbjuden anteckningsbok och långt innan han den 4 april 1984 gjorde en första förbjuden notering i den och långt innan han ens träffat och förälskat sig i Julia stod han under den fruktade Tankepolisens specialbevakning."Nittonhundraåttiofyra" sägs ofta skildra ett totalitärt samhälle. En sådan tolkning är i stort sett rimlig, men samtidigt är den klassblind och missar därför en av romanens viktiga poänger. Den absoluta majoriteten av Oceaniens befolkning, proletärerna, lever faktiskt i relativ frihet. Samhällets övre skikt, det vill säga Partiets medlemmar, står däremot under en total kontroll. Skillnaden i frihet mellan partimedlemmar likt Winston och proletärerna påtalas ofta. Så pass ofta att den torde ha stor betydelse för förståelsen av romanen. Exempelvis nämns redan i det första kapitlet att det finns en fri marknad i proletärernas kvarter. Winston köpte dagboken där. Och i den första noteringen skriver han om en incident på en biograf då en proletärkvinna helt öppet och högljutt opponerade sig mot att en omänsklig journalfilm visades. Därefter berättar han att det antagligen inte hände kvinnan något, eftersom ”ingen bryr sig om vad proletärerna säger”. Kanske behöver vi bara se oss omkring för att belysa den skillnaden lite bättre. Inom politiken, i massmedier och vid universiteten tycks det idag bli allt svårare att ostraffat få säga fel saker. Samtidigt som så kallat vanligt folk pratar på ungefär som vanligt.Inget hindrar egentligen Winston från att försvinna in i proletariatet för att där leva i relativ frihet. Vid något tillfälle resonerar han med sig själv om att ta det steget. Ändå gör han inte det. Och det är en så pass uppenbart missad möjlighet till frihet att den bör betyda något i en roman som Nittonhundraåttiofyra. En möjlig förklaring är att han liksom alla partimedlemmar, har lärt sig att rikta sitt förakt neråt i hierarkin. Det finns en tydlig klassgräns och upprätthållandet av den tycks vara viktigare än att leva lite friare. Exemplet visar att bevarandet av sociala skillnader sitter djupt i människan och att det har ett högt pris. Hierarkier är fångenskap även för de överordnade. Det aktualiserar ytterligare ett viktigt tema i George Orwells författarskap. I exempelvis reportageboken Vägen till Wigan Pier, en skildring av arbetarklassens villkor under 1930-talet, redogör han för det klassförakt som den medelklass han själv tillhörde fostrades in i. En fostran så stark, berättar han, att den till och med drar en föraktets skarpa gräns mellan övertygade socialister ur de övre klasserna och det proletariat som de säger sig kämpa för. Och å andra sidan riktas hat uppåt. Båda parterna är alltså fångade i schablonbilder av både sig själv och den andre.Väldigt lite i "Nittonhundraåttiofyra" överensstämmer med samhällets utformning under romanens tillkomst i slutet av 1940-talet, förutom just upprätthållandet av klasskillnaderna. Samtidigt som Winston Smith tänker att det bara är proletärerna som kan erbjuda ett framtidshopp, så betraktar han länge deras slitna och smutsiga kroppar, deras simpla och brutala vanor, med den överordnades distanserande blick ovanifrån. Ända tills han, alldeles innan han och Julia grips i kärleksnästet de inrättat i proletärkvarteren, ser en kvinna hänga tvätt. Ur den fysiskt slitna och överviktiga kvinnans gestalt framträder då en vacker människa. Helt plötsligt ”slog det honom för första gången att hon var vacker”. Den arbetande kvinnan sjunger och han tänker med mänsklig värme att människor som hon ”slet genom hela livet och fortsatte sjunga”. I de orden framträder existentialismens Sisyfosgestalt då han, som Albert Camus säger, lycklig måste ta sig an dagens slit. Och att läsa om hur den vackra kvinnan framträder är nästan som att se en dödsdömd fånge undvika en vattenpöl på vägen mot galgen.Jimmy Vulovic, litteraforskare och författareLitteraturGeorge Orwell: 1984. Översatt av Christian Ekvall. Bokförlaget Bakhåll, 2021.

Vad händer egentligen för de personer som får en lotterivinst? Eller för de som ständigt har brist på pengar? Hör om hur pengar och hälsa påverkar varandra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Forskaren och professorn i nationalekonomi, Erik Lindqvist, har undersökt vad som har hänt med människor som vunnit stort på lotterier. Lotterivinsten påverkade en enda hälsoaspekt Han och hans kollega testade en mängd saker, men det var faktiskt bara en enda sak som de mätte som verkligen stack ut. Hör vad det är i Vetenskapsradion Hälsa.Forskaren Birgitta Jansson, docent vid Göteborgs universitet i socialt arbete, visar att för de som har knaper ekonomi så skapar brist på pengar en oerhörd stress. Utplåna skillnader i ohälsa till 2050En enig riksdag beslutade 2018 att de hälsogap, alltså den ojämlikhet som finns i hälsa, bland Sveriges befolkning idag skulle vara utplånade inom en generation. Är det möjligt fram till 2050?Medverkande är Birgitta Jansson, universitetslektor och docent i socialt arbete vid Institutionen för Socialt arbete, Göteborgs universitet och Erik Lindqvist, professor i nationalekonomi vid institutet för socialforskning, SOFI, vid Stockholms universitet samt Helena Synneby biträdande enhetschef vid Stadsmissionen i Göteborg. Reporter: Cecilia OhlénProgramledare och producent: Annika Östmanannika.ostman@sverigesradio.se

Support this show http://supporter.acast.com/gott-snack-med-fredrik-soderholm. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Uppgifter om flera hundra döda efter sjukhusexplosionen i Gaza. Kriget mellan Israel och Hamas har nu pågått i snart två veckor och de civilas lidande i Gaza är enormt. På en kvart får du veta om Israels mål att utplåna Hamas är möjligt utan att också kriga mot civila. Med Jesper Sundén, Mellanösternanalytiker på SvD.

This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit www.enrakhoger.seI dagens podd pratar jag med journalisten och författaren Bengt G Nilsson. För ett par år sedan gav han ut Israel och hennes fiender (Ethnopress 2020) där han skildrar sin egen U-sväng i Israelfrågan – från att ha stöttat palestiniernas politiska kamp till att helhjärtat stödja Israel.Första gången han sjä…

Världen var bara minuter från utplåning i november år 1983. De sovjetiska ledarna var övertygade om att NATO-övningen Able Archer var förspelet till en kärnvapenattack på Sovjetunionen. Aldrig tidigare har mänskligheten varit så nära att utplåna sig själv. Grundorsaken var att världen sedan andra världskriget varit uppdelad i två block som helt saknade förståelse för varandra. Efter ett årtionde av avspänning blev det kalla kriget allt hetare när Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979. Temperaturen steg allt mer efter att Ronald Reagan blev president i USA och pekade ut Sovjetunionen som ondskans imperium.  I denna nymixade repris av avsnitt 127 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson som skrivit rad historieböcker. Han arbetar nu på en bok om 80-talet. Redan under Andra världskriget var slitningarna mellan Västmakterna och Sovjetunionen stora - trots alliansen mot Nazityskland. Efter krigsslutet blev brytningen total och det stod klart att världen delats in i ett västligt kapitalistiskt block och ett östligt kommunistiskt block – kalla kriget var ett faktum. Kapprustningen med kärnvapen mellan Väst och Öst hade gjorde det möjligt att utplåna jorden många gånger om. Och när den amerikanska presidenten Ronald Reagan introducerade tanken på att det skulle vara möjligt att skydda sig mot kärnvapen brast den ömtåliga balansen. Det blev inte bättre av att det åldrande sovjetiska ledarskapet faktiskt hade upplevt Nazitysklands utrotningskrig i Sovjetunionen. De trodde hela tiden det värsta om Västvärlden. Bild: Protester mot utplaceringen av Pershing II missiler i Europa, Bonn Västtyskland 1981. Musik: Darkness closing av Jon Purdey, Storyblocks Audio. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jimmie Åkesson konstaterade det självklara: "Tar man hit Mellanöstern så blir Sverige mer som Mellanöstern," och är det något som har blivit allt vanligare och ödelägger samhällsordningen så är det tacksamhetsskuld mellan familjer, släkter och vänner. Idag får ni höra om ett praktexempel på vilka problem som tacksamhetsskuld leder till. Vi tar upp en chef som pressas till att ge en nära vän till familjen plats på ett äldreboende - Där det inte ens finns någon plats. Men, ett nej är inte ett alternativ. Familjens vän SKA längst fram i kön och in nu direkt! Missa inte det här programmet!!!!AKUT BEHOV AV STÖD!!! OM NI VILL HA OSS KVAR HÄR I ETERN EFTER DEN 31 MAJ! IDAG ÄR DET DEN 27, OCH TORSDAGENS UPPDATERING OM DONATIONER VISAR ATT 1000 KR SAKNAS. SÅ OM INTE NÅGRA VÄLDIGT GENERÖSA DONATIONER (SOM TACKSAMT TAS EMOT) KOMMER IN NU UNDER DOM ALLRA SISTA DAGARNA, SÅ BLIR DET ETT MOTVILLIGT TACK OCH ADJÖ FRÅN OSS:Swish: 073 846 37 64Meddelande: GåvaLördagen den 27 maj:* Invandrad tacksamhetsskuld utplånar samhällsordningen.* Farfar vill krama barnbarn - Mamman gråter av ilska och vill läxa upp farfarn om: "Kroppsgränser, samtycke och integritet."* Misshandlad, mordhotad och anklagad för att inte vara oskuld av sin man - ÄNDÅ "gör det ont" i den muslimska kvinnan för att hon "MÅSTE BE honom om att bli kysst."* När den självcentrerade feminismen slår till, så försvinner ungarna ur skallen direkt.* Sommarens pilska stirrande är här.MEDVERKANDE:Programledare: Lelle Johansson.Gäster: Lennart Matikainen, Carl Schiller & Johan Widén VI SÖKER NYA GÄSTER:VERKLIGHETSCHECKEN@GMAIL.COMFörra programmet:SLÖJKVINNA FÅR INTE VISA HÅR - SVENSK KVINNA VILL VISA PUBISHÅRhttps://www.spreaker.com/user/verklighetschecken/sloejkvinna-faar-inte-visa-haar-svensk-kAlla program:https://www.spreaker.com/show/verklighetscheckenNÄSTA NYA PROGRAM:Om tusenlappen som fattas kommer in nu, så är vi tillbaka lördagen den 3 juniDu hittar även Verklighetschecken här:RUMBLEhttps://rumble.com/c/c-2636134PODDTOPPEN:https://poddtoppen.se/podcast/1516623687/verklighetscheckenSPOTIFY:https://open.spotify.com/show/3Lvy0LS8zfffv7ad60LwqoiTUNES:https://podcasts.apple.com/us/podcast/verklighetschecken/id1516623687?uo=4VECKANS TIPSLELLEHorde of hel - Standard Nordlandhttps://youtu.be/yt5_qwNgzxAJOHANSlash ”Ghost”https://open.spotify.com/track/7m7CwmI6gUyG1I1UAPVCpr?si=rJha2VX0TTGTFNT73iAWlALENNARTSign of The Timehttps://youtu.be/RRjn8b-BCq0CALLERUSSIA'S ALCATRAZ - The toughest prison on Fire Islandhttps://www.youtube.com/watch?v=3WSHYP-CYmc&ab_channel=WELTDocumentary

Hur kan trehundra sidor om nästan ingenting förvandlas till ett helgjutet konstverk? Det har med musikaliteten att göra, menar översättaren Jan Erik Bornlid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-02-17.Min fascination för den österrikiske författaren Thomas Bernhards skrivkonst började för ett kvartssekel sedan med läsningen av Alte Meister (Gamla mästare) på originalspråk. Jag hade visserligen läst några av delarna i Självbiografin dessförinnan och tyckt att de höll god kvalitet men det var först mötet med en av hans romaner på tyska som väckte mitt stora intresse. En tanke slog mig att jag en dag kanske skulle kunna översätta honom och jag började undersöka vilka böcker som ännu inte översatts. Alte Meister var en av dem.Vad var det då i boken som fascinerade mig? Det är svårt att sätta fingret på enskildheter i det som är sammanfogat till ett helgjutet konstverk - trehundra sidor om nästan ingenting. En person sitter på en bänk på Konsthistoriska Muséet i Wien i två timmar och betraktar den enda tavlan på hela muséet som är värd att betrakta, den italienske 1500-talsmålaren Tintorettos Den vitskäggige mannen, och samtidigt iakttas personen i smyg av jag-berättaren från en angränsande sal. Det måste finnas kvalitet i språk och struktur för att ett sådant grepp ska fungera över mer än fem sidor.Thomas Bernhards språk äger en oerhörd energi och i kombination med musikaliteten och modet att inte skygga för upprepningar, utan snarare göra dem till viktiga delar i framställningen, skapas en verkningsfull text. Givetvis beror min uppskattning av honom också på hans kompromisslösa hållning mot nationalsocialismen och den hycklande katolska kyrkan, som genomsyrar många av hans verk under 1980-talet. Det hade sina politiska orsaker i Österrike. Jörg Haider var på väg att göra sitt främlingsfientliga och antisemitiska parti till en maktfaktor och Kurt Waldheim valdes till president. I samma veva uppdagades den senares SS-verksamhet under kriget, då han bland annat var delaktig i deporteringen av judar till utrotningsläger.Musikaliteten i Bernhards texter är både explicit och implicit. Nästan alla hans romaner och pjäser innehåller ett musikstycke, Undergångaren även tre unga pianister, en av dem är en högst verklig utövare av musik - den kanadensaren Glenn Gould, som spelar Bachs Goldbergvariationer på ett oefterhärmligt sätt, inte ens Vladimir Horowitz kommer i närheten av Goulds ekvilibrism vid flygeln, vilken också får de två andra huvudkaraktärerna i romanen att avsluta pianistkarriären.Men musiken finns också integrerad i många av Bernhards verk. Kompositionen av pjäserna följer ofta sonatens tre satser och i en pjäs - i Jaktsällskapet - anges det i en not att den tredje akten är den "långsamma satsen". I dess andra akt pågår för övrigt ett kortspel, där spelarnas utrop "jag vann" och kortens smällande mot bordet rytmiskt ackompanjerar dialogen. Lika viktiga för rytmen i romaner är de av jag-berättaren ständigt återkommande "hade jag sagt till Gambetti" i Utplåning och "tänkte jag i fåtöljen" i Skogshuggning. I första halvan av Korrigering fungerar "den höllerska vindskammaren" på samma vis. Även hans frekventa bruk av kursiveringar framkallar en musikalisk effekt, som det återkommande "den konstnärliga kvällsmåltiden" i Skogshuggning. Frasen laddas efter hand med betydelser och till slut står den för ett av jag-berättaren avskytt möte med kulturpersoner som han tjugo år tidigare haft en nära relation till.Går det egentligen att översätta Thomas Bernhard till andra språk? Nej, skulle man vilja säga och får visst stöd av originalets upphovsman själv som ansåg att en översättning inte har något alls med originalet att göra. Ändå har många gett sig i kast med uppgiften. Bernhard har ju också viss förkärlek för överdrifter så det kanske ändå finns en möjlighet att överföra hans texter till andra språk och samtidigt bevara något av deras kännetecken. När en översättning av en Bernhard-roman har gått till tryckeriet känner jag mig ändå som många av karaktärerna i hans verk - otillräcklig, ett nytt misslyckande har lämnat min hand. Efter en tid har jag trots allt lockats att gripa mig an ett nytt verk.Jag har eftersträvat en rytm och komplexitet som i någon mån svarar mot Bernhards tyska. Det stöter ibland på problem, som i debutromanen Frost, där den gamle konstnären Strauchs långa monologer har varannan mening i direkt anföring (i presens) och varannan i presens konjunktiv. Eftersom svenskan nästan saknar konjunktiv blir det egentligen ingen skillnad på svenska. Därför översatte jag varannan mening i presens och varannan i preteritum, som man kanske ändå ska använda i svenskan vid konjunktiv - i bästa fall blir det ett slags stämsång som ligger nära originalets.En annan svårighet utgör Bernhards förkärlek för att framställa parallella skeenden och växla mellan dem i samma mening. Vilka satser hör egentligen ihop? Inte minst förekommer det i Korrigering, där Bernhard för övrigt tappar bort sig själv flera gånger. Han inleder ett resonemang som avbryts av ett antal inskjutna satser om helt andra saker och återvänder aldrig till den inledande tankegången. Många gånger har jag stått undrande inför en komplicerad mening och tänkt att det här klarar jag inte av. Men liksom svårlösta korsord kan lösa sig efter en natts sömn finner jag ofta en lösning på problemet dagen därpå. Som om det undermedvetna hade ältat meningen och nästa dag lagt fram en lösning.Ett exempel ur Korrigering får visa utformningen och effekterna av Bernhards språk och hur det kan översättas. Det är ett utsnitt i en tre sidor lång mening i början av boken, den som för ordet är huvudkaraktären Roithamer, som ofta tog sin tillflykt till ett av Höller konstruerat och bebott hus:hier in der höllerschen Dachkammer ist mir alles möglich gewesen, was mir außerhalb der höllerschen Dachkammer immer unmöglich gewesen war, meines Geistesgaben nachzugeben und dadurch meine Geistesfähigkeiten zu entwickeln und meine Arbeit vorwärts zu bringen, denn war ich außerhalb der höllerschen Dachkammer immer gehindert gewesen, meine Geistesfähigkeiten zu entwickeln, so konnte ich sie in der folgerichtigsten Weise in der höllerschen Dachkammer entwickeln, alles in der höllerschen Dachkammer ist meinem Denken entgegengekommenDet låter som poesi. Och Bernhards första litterära verk var faktiskt två diktsamlingar.På svenska kan det bli så här:här i den höllerska vindskammaren blev allt det som varit omöjligt för mig utanför den höllerska vindskammaren möjligt för mig, att ge efter för mina förståndsgåvor och därigenom utveckla min intellektuella förmåga och bringa mitt arbete framåt, för var jag utanför den höllerska vindskammaren alltid förhindrad att utveckla min intellektuella förmåga så kunde jag utveckla den på det mest följdriktiga vis i den höllerska vindskammaren, allt i den höllerska vindskammaren tillmötesgick mitt tänkandeNär jag läser Thomas Bernhard idag kan jag delvis förstå att han väckte en hel del rabalder. Han var ofta också ute efter att provocera och inte sällan blev det rättsliga efterspel. Ett exempel är processen efter utgivningen av Skogshuggning 1984 då en tonsättare, Gerhard Lampersberg, kände igen sig i den inte särskilt positivt skildrade huvudpersonen Auersberger. Bernhard och förlaget anklagades för förtal och boken drogs in i Österrike, först ett halvår senare fanns den återigen i bokhandeln. Idag och från svensk horisont förknippar man inte romanpersonerna lika mycket med verkliga "förebilder". Nu läser jag romanen som en uppgörelse med ett kotteri inom kulturvärlden, som nog kan ha sin motsvarighet lite varstans. Och därtill utformad på ett ypperligt språk som i alla fall leder till vissa abstinenssymptom hos mig när jag inte har läst det på ett tag.Jan Erik Bornlid, översättare

THRILLER: Adde tappar kontrollen. En övervakningskamera filmar när han misshandlar Niklas. Samtidigt har hans syster Nancy förstått hur farligt Systemet är och hon försöker hitta Adde före polisen. I rollerna: Simon Lööf, Helmon Solomon, David Fukamachi Regnfors, Jonay Pineda Skallak, Magnus Krepper, Sofia Kappel, Janna Granström, Camilo Ge Bresky och Lola Zackow.Manus: Ben Lewis Bearbetning och översättning: Magnus Lindman  Regi: Lola Zackow Vinjett: Viagra Boys  Soundtrack: Anna Jondelius   Ljuddesign: Ludvig Jansson  Teknik:  Michael Johansson och Frida Englund  Producenter: Louise Jacobson och Camilla van der Meer Söderberg Om dramaserien Systemet:Systemet en serie i sex pulshöjande avsnitt om en ung killes väg mot radikalisering och hans systers halsbrytande försök att rädda honom. Seriens huvudperson, 25-årige Adde, spelar mest GTA, käkar snabbmat och upplever ett utanförskap när han introduceras för ett hemligt program, Systemet, som ska göra honom vältränad och lyckad. Stegvis radikaliseras Adde i en mansgrupp med en världsbild så påminner om såväl incelrörelsen som vänsterextrema Baader-Meinhof.  Del 1-3 släpps den 16:e juni. Del 4-6 släpps den 23:e juni. Systemet är en svensk adaption av The System av Ben Lewis. Manuset är ursprungligen beställt av BBC:s Radio 4. The System vann dramakategorin i radiotävlingen Prix Europa 2021. Manuset har hämtat inspiration från teorin The staircase model som handlar om de psykologiska processerna i en människa som begår terroristbrott.  Är du i behov av stöd eller vet du någon annan som är det? Exit är till för dig som är aktiv i radikala grupper och vill få hjälp att lämna detta, samt anhöriga. Mejl: exit@fryshuset.se Mer info: https://www.fryshuset.se/verksamhet/exit Telefon: 0739-502394Om P3 Serie:P3 Serie produceras av Sveriges Radio Drama och är en av Sveriges största ljuddramapoddar. Podden lanserades 2016 och släpper regelbundet dramaserier för dig som älskar spänning, skräck och krim.  

Att utplåna utbrändhet, går verkligen det? Det tror den lysande serieentreprenören Magnus Liungman. Han har tidigare startat det framgångsrika bolaget Doctrin och är nu på en ny resa med Nudgelabs där stress ska hanteras preventivt med hjälp av teknologi och data. Ett fantastiskt avsnitt utlovas idag med denna fantastiska entreprenör. In och följ oss på instagram och glöm inte prenumerera på podden

Digerdöden under åren 1347 till 1352 är den största katastrof som drabbat mänskligheten. Århundranden efter digerdöden stod fortfarande tidigare brukade ägor övergivna i Sverige.Europa hade förhärjats av pestpandemier före 1347, men magnituden på digerdöden under medeltiden ställer tidigare farsoter i skuggan. Digerdöden följde de rikt utvecklade handelsvägarna i Europa. Farsoten spreds genom pestsmittade loppor hos svartråttorna som levde nära människorna.Pesten drabbade människorna flera olika former: böldpest och lungpest. Den tredje formen blodpest är egentligen slutstadiet på de två första formerna. I den förstnämnda utvecklades stora svarta bölder och dödligheten låg på runt 60 procent. När det gäller lungpest och blodpest dog så gott som alla. Ännu värre var att de som överlevt pesten inte utvecklade ett skydd mot sjukdomen.Filosofen Petrarca skrev till sin bror i juni 1348: ”Kommer eftervärlden någonsin att tro på dessa ting, när vi som ser det knappast kan tro på dem”.Människorna betraktade pesten som Guds straff och det utlöste panikartade reaktioner. Religiösa fanatiker gick från stad till stad och piskade sig själva och andra. Våldsamma pogromer riktades mot judarna som påstods ha spridit gift.Ibland dog hela städer och byar, medan vissa områden klarade sig undan. Men sannolikt dog mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning. Hela landsändar övergavs och det blev stor brist på arbetskraft.Pesten återkom sedan i i Europa vågor ända fram till 1700-talet, men aldrig i samma utsträckning som i mitten av 1300-talet. I Asien har vi haft pestepidemier så sent som på 1900-talet.I podcasten Historia nu avsnitt 46 samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison om digerdöden. Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med boken Digerdöden på Historiska Media. Han har tidigare skrivit standardverket Stora döden.Inledande musiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort som är släppt under Creative Commons, Attribution 3.0 International License. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Christopher Garplind rapporterar från snooker-världen av nån anledning, Hanna Hellquist spyr nästan och Moa Lindstedt från Musikguiden har full koll på Lana Del Reys testamente. Lana vill tydligen inte att osläppt musik från henne ska kunna släppas efter hennes död. I Vardagsfilosofiska Rummet har vi Sveriges kanske mest sympatiska personer som gäster, Martin E-Type Erikson och Josefin Josefinito Johansson, förkastlig moral har de visserligen, men ändå trevliga! Programledare: Christopher Garplind och Hanna Hellquist

George Orwells "1984" har under lång tid använts som slagträ och varningsklocka i samhällsdebatten. Men Jimmy Vulovic sätter fokus på ett tema som är så centralt att det ofta glöms bort. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Klockan närmade sig åtta. Nattens regn hade satt spår. Fängelsegårdens jordgropar var vattenfyllda. Fukten hängde kvar i morgonluften. En dödsdömd man hämtades i sin cell. Fångvaktarna förde honom framåt, gick tätt intill mot den väntande galgen. Denna ödesmättade scen är hämtad ur essän Hängningen från 1931 och skildrar en avrättning i vad som då var det brittiska kolonialväldets Burma. Författaren är en ung kolonialpolis vid namn Eric Arthur Blair. Han skulle senare bli känd under pseudonymen George Orwell. Själva avrättningen var ett rent rutinuppdrag, något som tidigare hade gjorts många gånger och skulle göras många gånger igen. Utåt sett var alltså allt precis som vanligt. Men inom den blivande författaren hände något omskakande då den dödsdömde, bara några meter från galgen, gjorde något oväntat. Orwell berättar: När jag såg fången ta ett steg åt sidan för att undvika vattenpölen, såg jag mysteriet, det outsägligt felaktiga i att göra slut på ett liv när det står i blom. En existentialistiskt lagd läsare kan i den händelsen nog inte se något mindre än ett synliggörande av människans villkor. I det lilla och för omvärlden helt betydelselösa steget åt sidan blixtrar en människa till. George Orwell och läsaren ser då plötsligt individen i schablonbilden av en dödsdömd, individen som går mot sin död. Det är en kort vandring med ett ofrånkomligt slut. Undvikandet av vattenpölen illustrerar ett försök att under den vandringen behålla så mycket mänsklig värdighet som möjligt. Och just vikten av att alltid behålla det mänskliga subjektets integritet och värdighet skulle komma att bli en röd tråd rakt igenom hela Orwells författarskap. Ända fram till den dystopiska romanen Nittonhundraåttiofyra som publicerades 1949, ett halvår år innan han dog. Utplånandet av varje mänsklig känsla och all form av individualitet, är det diktatoriska Partiets uttalade mål i Oceanien. Inget privatliv eller individuella uttryck får lov att finnas. Alla mänskliga drifter bekämpas brutalt; sexualdrift, kärlek, familjekänsla. Allt det som ett instinktivt steg åt sidan skulle kunna åskådliggöra är förbjudet. Huvudpersonen Winston Smith är på sätt och vis en bödel. På Sanningsministeriet, som är nyspråk för Propagandaministeriet, arbetar han nämligen med att revidera dåtiden så att den passar in i samtiden och framtiden. Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden, den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna. Så lyder en av Partiets paroller. En av hans arbetsuppgifter består av att ur arkiverade tidningar skriva bort personer som likviderats på grund av tankebrott. Det är en sofistikerad och långtgående form av cancel culture som han tjänstemannamässigt verkställer. Ens namn ströks ur registren, säger berättarrösten då den förklarar hur en så kallad opersons öde osentimentalt beseglas, all dokumentation över allt man någonsin hade gjort raderades, ens tidigare existens förnekades och glömdes sedan bort. Man var avskaffad, undanröjd: utplånad var begreppet som användes. Men samtidigt som Winston är en bödel är han från romanens början också en dödsdömd. Långt innan han ens hade köpt en förbjuden anteckningsbok och långt innan han den 4 april 1984 gjorde en första förbjuden notering i den och långt innan han ens träffat och förälskat sig i Julia stod han under den fruktade Tankepolisens specialbevakning. "Nittonhundraåttiofyra" sägs ofta skildra ett totalitärt samhälle. En sådan tolkning är i stort sett rimlig, men samtidigt är den klassblind och missar därför en av romanens viktiga poänger. Den absoluta majoriteten av Oceaniens befolkning, proletärerna, lever faktiskt i relativ frihet. Samhällets övre skikt, det vill säga Partiets medlemmar, står däremot under en total kontroll. Skillnaden i frihet mellan partimedlemmar likt Winston och proletärerna påtalas ofta. Så pass ofta att den torde ha stor betydelse för förståelsen av romanen. Exempelvis nämns redan i det första kapitlet att det finns en fri marknad i proletärernas kvarter. Winston köpte dagboken där. Och i den första noteringen skriver han om en incident på en biograf då en proletärkvinna helt öppet och högljutt opponerade sig mot att en omänsklig journalfilm visades. Därefter berättar han att det antagligen inte hände kvinnan något, eftersom ingen bryr sig om vad proletärerna säger. Kanske behöver vi bara se oss omkring för att belysa den skillnaden lite bättre. Inom politiken, i massmedier och vid universiteten tycks det idag bli allt svårare att ostraffat få säga fel saker. Samtidigt som så kallat vanligt folk pratar på ungefär som vanligt. Inget hindrar egentligen Winston från att försvinna in i proletariatet för att där leva i relativ frihet. Vid något tillfälle resonerar han med sig själv om att ta det steget. Ändå gör han inte det. Och det är en så pass uppenbart missad möjlighet till frihet att den bör betyda något i en roman som Nittonhundraåttiofyra. En möjlig förklaring är att han liksom alla partimedlemmar, har lärt sig att rikta sitt förakt neråt i hierarkin. Det finns en tydlig klassgräns och upprätthållandet av den tycks vara viktigare än att leva lite friare. Exemplet visar att bevarandet av sociala skillnader sitter djupt i människan och att det har ett högt pris. Hierarkier är fångenskap även för de överordnade. Det aktualiserar ytterligare ett viktigt tema i George Orwells författarskap. I exempelvis reportageboken Vägen till Wigan Pier, en skildring av arbetarklassens villkor under 1930-talet, redogör han för det klassförakt som den medelklass han själv tillhörde fostrades in i. En fostran så stark, berättar han, att den till och med drar en föraktets skarpa gräns mellan övertygade socialister ur de övre klasserna och det proletariat som de säger sig kämpa för. Och å andra sidan riktas hat uppåt. Båda parterna är alltså fångade i schablonbilder av både sig själv och den andre. Väldigt lite i "Nittonhundraåttiofyra" överensstämmer med samhällets utformning under romanens tillkomst i slutet av 1940-talet, förutom just upprätthållandet av klasskillnaderna. Samtidigt som Winston Smith tänker att det bara är proletärerna som kan erbjuda ett framtidshopp, så betraktar han länge deras slitna och smutsiga kroppar, deras simpla och brutala vanor, med den överordnades distanserande blick ovanifrån. Ända tills han, alldeles innan han och Julia grips i kärleksnästet de inrättat i proletärkvarteren, ser en kvinna hänga tvätt. Ur den fysiskt slitna och överviktiga kvinnans gestalt framträder då en vacker människa. Helt plötsligt slog det honom för första gången att hon var vacker. Den arbetande kvinnan sjunger och han tänker med mänsklig värme att människor som hon slet genom hela livet och fortsatte sjunga. I de orden framträder existentialismens Sisyfosgestalt då han, som Albert Camus säger, lycklig måste ta sig an dagens slit. Och att läsa om hur den vackra kvinnan framträder är nästan som att se en dödsdömd fånge undvika en vattenpöl på vägen mot galgen. Jimmy Vulovic, litteraforskare och författare Litteratur George Orwell: 1984. Översatt av Christian Ekvall. Bokförlaget Bakhåll, 2021.

Welcome to our third episode in Spanish from Latin America of Voces y Café (Voices in the field). In this episode, we invited Mireya Landacay from UTPL Ecuador, to talk about virtual events and alumni engagement. Mireya is the alumni coordinator in UTPL, and she has a lot of experience working with virtual education. UTPL Ecuador is one of the Latin American institutions with more experience in distance education.

För 65 miljoner år sedan slog en enorm asteroid ned vid Yucatanhalvön och utlöste ett av alla tiders värsta massutdöenden på jorden. Bland annat ändades dinosauriernas långa herravälde. Det var en katastrof vars spår syns ännu i vår tid. Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: kvanthopp@yle.fi

"Andante", "Vintermusik" och "Stoft". Så heter pjäserna i Noréns 10-talstrilogi. Mikael Timm ser hur dramatikern som faktiskt älskade julen flyttar scenen längre ut i tystnaden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 13 november 2019. En Norén-middag, en Norén-sommar, en Norén-jul. När en författares namn blir ett begrepp så behöver man inte fundera på om författaren är viktig. Den speciella form av erkännande som det innebär att få något uppkallat efter sig kan tyckas egendomlig när det gäller en författare som aldrig varit del av populärkulturen och inte sitter i diskussionspaneler eller skriver på kultursidorna, men Lars Noréns texter är så starka att hans namn blivit ett begrepp också för dem som inte läst en rad av honom. En julhelg när allting går åt helvete. När inte bara julskinkan bränns vid, utan även relationerna mellan rabiata släktingar fulla av lika delar hat och snaps. Ett begrepp som, trots att inte en enda scen i en Norénpjäs utspelas explicit under en julhelg och trots att Lars Norén själv enligt säkra källor älskar julen, har etablerats i folkmun som ett uttryck för en julafton där tomtens lösskägg är den minsta livslögnen. Ja, så definierar Riksteaterns nätlexikon begreppet Norénjul. Julscener eller ej. Noréns pjäser handlar om familjens sammanbrott, ett tema teatern utforskat sedan 1800-talet. Urbilden för det borgerliga familjedramat är Ibsens Ett dockhem, välkonstruerat, effektivt, som med god fart och skarpa repliker tar oss till slutscenen. Formmässigt är Noréns dramatik Ibsens motsats: ordmassor, nästan utan början och slut. Men så är det också ett annat samhälle som ger näring åt Noréns texter. Han skriver på gränsen till det postindustriella Europa det där alltfler människor hamnar utanför normaliteten ett tema som blir allt tydligare i Noréns sena verk. Ett skapande på gränsen alltså. Lars Norén är både modernist, i bemärkelsen formförnyare, och traditionalist i val av teman. Det brukar sägas att Norén debuterade som poet, vilket stämmer om räknar till utgivna verk. Året var 1963 men vid den tiden lär han också ha skrivit sin första pjäs även om den inte nådde publiken. Jag säger lär ha skrivit för trots att Norén i flera decennier varit en av Europas mest spelade dramatiker är han som privatperson osynlig och har inte givit många nycklar till sitt författarskap. Noréns första pjäser kom på 70-talet, själv minns jag Dramatens uppsättning av Fursteslickaren. Då hade jag sett tv-dramat Amala Kamala ett par år innan. Absurd och expressionistisk handlar den om två indiska barn som växt upp i djungeln, uppfostrade av vargar alltså samma tema som i Truffauts Vilden och Werner Herzogs Kaspar Hauser. I det politiskt rätlinjiga 70-talet var Noréns text särpräglad. När andra författare skulle ha granskat fakta (förmodligen är fallet med de två flickorna mer myt än verklighet) är hans text ett språng in i det inre mörkret. Fursteslickaren gick längre.  Pjäsen berättar om en kompositör, en påhittad elev till den verklige Carlo Gesualdo, madrigalernas mästare. Eleven ska skriva en opera som hyllar fursten som begått ett massmord. Mitt subjektiva minne är att jag var rätt ensam om att gilla uppsättningen. Aftonbladets Allan Fagerström skrev att uppsättningen borde läggas ned, P O Enquist kallade den för årets sämsta pjäs. Helt uppenbart gick Norén inte i takt med sin samtid. Jag uppehåller mig kanske för mycket vid mitt eget minne, men impulsen är svår stå emot efter att ha tagit del av Noréns trilogi från 2010-talet som kretsar kring minnenas upplösning, alltså döden. För om man inte minns vem man är finns man då? "Andante", "Vintermusik" och "Stoft" handlar alla om en grupp åldringar vars liv snart är slut. Trilogins första del utspelas på ett äldreboende med personal och besök av barn. I mellandelen, Vintermusik, är gruppen på någon form av gemensam resa i varmare land, förvirrade, uttråkade. Deras situation är fortfarande igenkännbar. I den sista delen, Stoft, är de åter vid en strand, kanske i Mellanöstern. De sitter bland cementblock, i fragment av en förgången värld som upphört i något krig. Personalen är försvunnen, utanför finns flyktingar eller är de änglar som skall föra åldringarna över till dödsriket? Två av dessa pjäser har regisserats av Norén själv, han har med tiden blivit en driven yrkesman. Regipraktiken i olika teaterhus har också påverkat hans språk. Den absurda humorn finns kvar. Replikerna sägs rakt ut, utan att skådespelaren bäddar för skämtet. Det bygger på att vi i publiken förstår smärtan under humorn. Det liknar Buster Keatons stumma komik och Becketts ordknappa humor. Både i de tidiga och sena pjäserna talar personerna förbi varandra ut i rymden där vi i publiken förstås finns. Men språket är numera direktare, det finns ingen listig dramaturgi, inget slut med svar. Men det är nog säkrast att inte dra för tydliga linjer mellan den sene och tidige Noréns verk. Norén har själv sagt att de 23 pjäser som finns utgivna i volymen Terminal har samma personer och händelser. Vissa skiljelinjer kan dock urskiljas. Först kommer de experimentella pjäserna som Fursteslickaren, sedan följer de borgerliga dramerna med hög igenkänningsfaktor som fick publiken att skratta åt sina egna tillkortakommanden. Och så kommer de sena pjäser, ibland kallade Terminalpjäserna, som 3:31:93 i vilka Norén återvänder till de marginaliserade existenser som finns i hans tidiga lyrik. NU finns alltså en fjärde akt präglad av drömmens klarhet. Hur nådde Norén dit? När Norén slog igenom med Modet att döda och Underjordens leende överlämnade han pjäser som inte var färdiga regissörer och dramaturger fick vaska fram manus ur ordmassorna. Norén var raka motsatsen till Eugene ONeill och andra amerikanska dramatiker som han beundrade. Idag är det tvärtom. Han skriver och regisserar med stor precision. De sena pjäserna är täta ordvävar där replikerna går i och ur varandra tills det nästan inte har någon betydelse vem som säger vad till vem. Det är monologer med flera stämmor, ett körverk. Klangen, associationsväven är än viktigare när handlingen är borta. I dessa pjäser har gestalterna inga namn. De delar identitet med varandra, eller rättare sagt: de glider utför tiden, in i tystnaden. Det är en slags Slutspel för att associera till Becket men mångtydiga. Norén har talat om sitt intresse för Swedenborg, framförallt dennes tanke att man kan ändra sig efter döden och flera av hans sena pjäser utspelas i ett personligt no mans land, mellan kropp och själ. Utplåningen är ett tema Norén varit inne på tidigare, ibland kopplat till ett livslångt intresse för Simone Weil och Primo Levis författarskap om koncentrationslägren. Det nya i denna trilogi är musikaliteten, i synnerhet i den avslutande delen Stoft. Rytmen understryks av Noréns regi som regissör är han tydlig, påfallande mån om att texten ska nå fram. Det är i hög grad dramatik post postmodernismen, där sammanhangen återstår att konstruera bland fake news, fakta, fiktion och filosofisk återanvändning. Vi åhörare får binda ihop tankarna, fylla i det som ätits upp av tiden. Och blir därmed delar av föreställningen. Norén har arbetat sig från marginalen de utstötta i den tidiga poesin till kärnfamiljen och så ut i periferin igen. Den som följt med på resan är kanske inte muntrare, men lite klokare, lite mer förlåtande. Mikael Timm, kulturredaktionen

JUEVES, 12 DE NOVIEMBRE 2020 Eduardo Reinoso Negrete Experto en neuro-marketing aplicado a la política. Ing. José Antonio Camposano Cedeño Presidente Ejecutivo de la Cámara Nacional de Acuacultura Arquitecta Angélica Arias Benavides Ministra de Cultura y Patrimonio Julio Bevione Periodista coach espiritual y autor del libros de espiritualidad Milton Casanova Mena Presidente de la Asociación de Catering y Eventos del Guayas. Dr. Francisco Pérez Delegado de la Secretaría de Salud del Distrito Metropolitano de Quito. Dra. Verónica Altamirano Docente investigadora del Departamento de Ciencias de la Comunicación de la (UTPL) especialista en comunicación política de estrategias digitales. Ab. Gina Galeano Coordinadora de la unidad para combatir la violencia contra la mujer " Amiga ya no estás sola"

Världen var bara minuter från utplåning i november år 1983. De sovjetiska ledarna var övertygade om att NATO-övningen Able Archer var förspelet till en kärnvapenattack på Sovjetunionen. Aldrig tidigare har mänskligheten varit så nära att utplåna sig själv. Grundorsaken var att världen sedan andra världskriget varit uppdelad i två block som helt saknade förståelse för varandra. Efter ett årtionde av avspänning blev det kalla kriget allt hetare när Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979. Temperaturen steg allt mer efter att Ronald Reagan blev president i USA och pekade ut Sovjetunionen som ondskans imperium. I avsnitt 127 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med historikern Olle Larsson som skrivit rad historieböcker. Han arbetar nu på en bok om 80-talet. Redan under Andra världskriget var slitningarna mellan Västmakterna och Sovjetunionen stora - trots alliansen mot Nazityskland. Efter krigsslutet blev brytningen total och det stod klart att världen delats in i ett västligt kapitalistiskt block och ett östligt kommunistiskt block – kalla kriget var ett faktum. Kapprustningen med kärnvapen mellan Väst och Öst hade gjorde det möjligt att utplåna jorden många gånger om. Och när den amerikanska presidenten Ronald Reagan introducerade tanken på att det skulle vara möjligt att skydda sig mot kärnvapen brast den ömtåliga balansen. Det blev inte bättre av att det åldrande sovjetiska ledarskapet faktiskt hade upplevt Nazitysklands utrotningskrig i Sovjetunionen. De trodde hela tiden det värsta om Västvärlden. Bild: Protester mot utplaceringen av Pershing II missiler i Europa, Bonn Västtyskland 1981. Musik: Darkness closing av Jon Purdey, Storyblocks Audio. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

440. På riktigt: vi ska krascha en raket mot en måne för att undvika att utplånas #ensakidag Det låter som en film, men det är på riktigt. 2022 ska vi testa att flyga en raket rakt in i en himlakropp för att se om vi kan påverka dess bana. Science fiction, men utan fiction. Double Asteroid Redirection Test (DART) är på riktigt. Men ingen som inte är rymdnörd verkar ha koll på Dimorphos, och så kan vi ju inte ha det. Häng på. #ensakidag #nasa #spacex #dimorphos #rymden #asteroids --- Send in a voice message: https://anchor.fm/ensakidag/message

Stora delar av Australien står i lågor. Sedan september har skogsbränderna kostat minst nio människor livet, förstört 700 hem och bränt sönder miljoner hektar mark. // Det var halt och dimmigt på bron i Virginia, USA. Det slutade med en seriekrock mellan 69 fordon.

Time to get back consistent with the episodes. Just in time for the T's! Dave Chappelle shined a light on a lot things going on in society. Should he be canceled? Kevin Hart can't get right. Lil Nas X and Malik Yoba had some things to tell us as well. Let's see if we can get canceled too!! Cast: Kwak, Justen, Alias Ava London (lol)

Gor ni so licht, de Sworkraft Och, wat weer dat ’n romantische Idee, noch mol mit’n Zelt in Urlaub – so as fröher. Overs anschiend hett sick wat an de Sworkraft ännert – Gravitatschoon seggt man dor je ook to. De is düller worrn oder so – tominst wenn man dicht an Grund is. As ick dor jedenfalls blang mien Fruu in düssed Zelt leegen heff, dor harr se mi vull in Griff, de Sworkraft. Dorbi weer dat al ’n richtiged Kunststück överhaupt in düssed Zelt rintokom‘. An Enn heff ick dor jedenfalls leegen. Dat weer overs blots de erste Deel vun de Opgoov. Nu wull ick mi vör’t Slopen je ook noch uttrecken. Un dat Utplünnern is dor op’n Grund in so’n Zelt je opwenniger, as’n Mondlannung. Overs jüst, dat ick „goode Nacht“ seggen wull, heff ick markt, dat ick noch mol op Tant‘ Meier mutt. Dat ganze Kommando weller trüch. Zelten, dat is je an un för sick as buten slopen. Blots dat man ni sehn ward un dat man ni glieks natt ward, wenn’t regend – man ward erst loter natt, wenn de Regen al lang vörbi is un dat Woter langsom dör de Wannen dröppelt. Un man kriegt ook mit, wat all de annern Lüüd op’n Kämpingplatz sabbelt un wat för Geräusche se sünst noch mokt. Dor kriegt man Soken to heuern, vun de man ganz un gor nix weeten will. Annersüm heet dat natüürli, dat de annern ook heuert, wat man sülms in sien Zelt so vun sick gifft. Haueha, dor mach man gor ni över nodinken. Richti swor ward dat overs an nästen Morn, wenn man in sien klammed Bettüch opwokt un wenn man denn opstohn will. Erstmol rin in de Büx, de no de Nacht in’t Zelt ganz natt un kold is, un dorbi hopen, dat de Büx un man sülms düssed Maneuver uthölt. Denn geiht dat rut ut Zelt. Dat hett bi mi wohrschienli utsehn, as wenn dor ’n Tanklaster trüchwarts utparken deiht, den al 30 Johr keeneen mehr bewegt hett. Anheuert hett sick dat wohrschienli ook so ähnli. Un denn noch op de Been komen. Dor weer se weller, de Gravitatschoon. Na jo, wi hebbt dat schafft, mien Fruu un ick. Wat dat romantisch weer? Geiht so. Overs weenstern hebbt wi wat to vertelln... In düssen Sinn

Första rad: Vi lovade varandra att inte ta makt i de vita rummen Uppläsning: Felicia Mulinari Diktsamling: "Det som inte kan utplånas" (Bonniers, 2019) MUSIK Jon Thorne: The Road EXEKUTÖR Jon Thorne, gitarr, Danny Thompson, kontrabas

Första rad: ceremoniernas beska socker Uppläsning: Felicia Mulinari Diktsamling: Det som inte kan utplånas (Bonniers 2019) MUSIK Sophie Hutchings: Grace II EXEKUTÖR Sophie Hutchings, piano

Ingeborg Bachmann skrev en av 1900-talets mest banbrytande romaner på tyska, "Malina", som kom ut 1971. Den var en del av hennes stora oavslutade projekt "Todesarten", "Sätt att dö". Den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann dog i Rom 1973, 47 år gammal i sviterna av en olycka och efterlämnade tusentals sidor manuskript. Först de senaste åren har hennes verk i större omfattning kommit ut i svensk översättning. Förutom romanen "Malina" (som kommer i nytryck i höst) också hennes brevväxling med poeten Paul Celan, hennes poetikföreläsningar för studenterna i Frankfurt, "Utplåna fraserna", diktsamlingen "Vandra, tanke" och nu senast novellsamlingen "Simultan", som också den är den del av "Todesarten"-projektet. Katarina Wikars har ställt samman det här programmet genom att finkamma radioarkivet på Bachmann-program. Hon träffar författaren Johanne Lykke Holm som förutom att upphörligen läsa "Malina" också har författat en motvillig biografi över Ingeborg. Vi kommer också att höra utdrag ur ett längre program av Yvonne Ihmels och Karsten Thurfjell där den tyske författaren Günter Grass intervjuas 2010. Medverkar gör också Jenny Teleman som läst brevväxlingen mellan Ingeborg Bachmann och Paul Celan (1920-1970) där vi kommer att lära mer om svårigheten att kommunicera. I sitt sista tacktal talade Bachmann om skrivandet i termer av tvång, straff, besatthet. Så ta ett djupt andetag och följ med, kanske blir du också en av dem som aldrig slutar att läsa "Malina". Uppläsare: Eva Rexed och Anna Lyons. Översättningar av Linda Östergaard.

Första rad: när vi kommer ut Uppläsning: Felicia Mulinari Diktsamling: "Det som inte kan utplånas" (Bonniers, 2019) MUSIK Philippe Dardelle: Booth way EXEKUTÖR Philippe Dardelle, kontrabas

Digerdöden under åren 1347 till 1352 är den största katastrof som drabbat mänskligheten.Århundranden efter digerdöden stod fortfarande tidigare brukade ägor övergivna i Sverige. Europa hade förhärjats av pestpandemier före 1347, men magnituden på digerdöden under medeltiden ställer tidigare farsoter i skuggan. Digerdöden följde de rikt utvecklade handelsvägarna i Europa. Farsoten spreds genom pestsmittade loppor hos svartråttorna som levde nära människorna.Pesten drabbade människorna flera olika former: böldpest och lungpest. Den tredje formen blodpest är egentligen slutstadiet på de två första formerna. I den förstnämnda utvecklades stora svarta bölder och dödligheten låg på runt 60 procent. När det gäller lungpest och blodpest dog så gott som alla. Ännu värre var att de som överlevt pesten inte utvecklade ett skydd mot sjukdomen.Filosofen Petrarca skrev till sin bror i juni 1348: ”Kommer eftervärlden någonsin att tro på dessa ting, när vi som ser det knappast kan tro på dem”.Människorna betraktade pesten som Guds straff och det utlöste panikartade reaktioner. Religiösa fanatiker gick från stad till stad och piskade sig själva och andra. Våldsamma pogromer riktades mot judarna som påstods ha spridit gift.Ibland dog hela städer och byar, medan vissa områden klarade sig undan. Men sannolikt dog mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning. Hela landsändar övergavs och det blev stor brist på arbetskraft.Pesten återkom sedan i i Europa vågor ända fram till 1700-talet, men aldrig i samma utsträckning som i mitten av 1300-talet. I Asien har vi haft pestepidemier så sent som på 1900-talet. I podcasten Historia nu avsnitt 46 samtalar programledare Urban Lindstedt med Dick Harrison om digerdöden. Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit ett femtiotal böcker, både fack- och skönlitteratur. Han är aktuell med boken Digerdöden på Historiska Media och han har skrivit standardverket Stora döden.Inledande musiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort som är släppt under Creative Commons, Attribution 3.0 International License.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

In our Soulja Boy voice... "81 Months?!?!?". After we take on the Soulja Boy rants and more specifically the social reaction we get into the conviction and sentencing (81 months) of officers in Chicago that shot a unarmed man 2 years ago. We also cover Jeff Besos' (Amazon owner) divorce and splitting of 170 billion dollars which takes us down the road of how marriage work and gender roles. In-between there we double back and speak our opinion of the Cyntoia Brown clemency case where she while captive murdered a man while she was underage. And of course we do all this offensively but simultaneously in an intelligent manner in which only can be done by the UTPL podcast

Jesus Utplånar All Synd - Marcus Lundgren by Vallhamrakyrkan Podcast

This more personal episode has Kwaku telling an experience of child discipline that he questions his actions and their implications. Tie and Justen chime in with some of there personal stories as well as the UTPL takes on this concept of child punishment and its origins. 

This episode was centered around harassment which took us on an interesting twist of how so many issues are intertwined into harassment... sexually charged environments, attraction, rape, stalking, aggression, and so many other topic.

This episode was centered around harassment which took us on an interesting twist of how so many issues are intertwined into harassment... sexually charged environments, attraction, rape, stalking, aggression, and so many other topic. 

För bara trettio år sedan drabbades 3,5 miljoner människor årligen av parasiten guineamask, som förorsakar fruktansvärda brännande smärtor. År 2017 kan antalet drabbade för första gången bli noll. År 1979 utplånade mänskligheten för första och hittills enda gången en sjukdom, nämligen smittkoppor. Men nu kan det vara dags igen: snart behöver inga människor längre lida av parasiten guineamask.Ulf Jondelius är professor i evertebratzoologi, alltså specialist på ryggradslösa djur, och arbetar på Naturhistoriska riksmuseet. Han förklarar att problemet egentligen är en liten hoppkräfta som trivs i smutsigt stillastående vatten. Guineamasken finns i hoppkräftorna, som människor får i sig när de tvingas dricka undermåligt vatten. Parasiten tränger igenom tarmväggen på människan, parar sig, och den befruktade honan lever kvar i kroppen. Ungefär ett år senare tar honan sig fram till huden, i syfte att släppa ut sina larver. Processen är oerhört plågsam och en brännande klåda får de drabbade att söka sig till vatten för att svalka sig. Det passar ju bra för den här masken, för den ska ju släppa ut sina larver på det här sättet. Så det är ju nåt slags manipulation av beteendet hos människan som den här masken gör När kroppsdelen kyls av när man knallar ut i vattnet så känner den ju då att det blir lite svalare Och då passar den på att komma fram, förklarar Ulf Jondelius.När maskhonan har kontakt med vattnet spricker den och släpper ut ett moln med larver, som sjunker till bottnen för att kanske bli uppätna av en hoppkräfta och upprepa cykeln. Men vid det här laget har den drabbade människan ofta lidit svårt i månader. Patienter kan bli sängliggande, oförmögna att arbeta eller gå till skolan. Maskens väg genom kroppen utsätter dem för allvarliga risker för ytterligare skador, infektioner och i värsta fall förlamning.Det finns ingen medicin mot guineamasken. Den enda tillgängliga vården idag är att försöka dra den tunna vita masken ur kroppen när den är nära huden. Får man tag på ena ändan kan man långsamt rulla upp masken på en pinne. Men processen är så smärtsam att man ofta bara kan vira några centimeter i taget, och en guineamask kan bli en meter lång.Guineamasken har gjort livet surt för människor i årtusenden. Den har hittats i egyptiska mumier, beskrivits i antika medicinska texter och finns enligt en del tolkningar också i Bibeln. När tillgången till rent vatten genom historien har förbättrats, har maskens spridning begränsats. Men för bara trettio år sedan infekterades fortfarande drygt tre och en halv miljon människor årligen med guineamask. År 2015 dokumenterades bara tjugotvå fall och under de första åtta månaderna av 2016 drabbades elva personer. 2017 kan siffran äntligen bli noll.Eftersom det inte finns någon medicin mot guineamask har hälso-organisationerna blivit tvungna att arbeta systematiskt som en del av samhället för att nå hela befolkningen i de drabbade områdena. Under de senaste trettio åren har tusentals frivilligarbetare rest runt och förklarat maskens livscykel och visat hur man kan filtrera bort kräftorna.Det handlar om relativt enkla medel. Hoppkräftorna är stora nog att ses med blotta ögat, och har man bara kunskapen behövs inte några avancerade metoder för att hålla dem från sitt dricksvatten. Man kan trä ett tygstycke som filter över sitt vattenkärl, eller alltid bära med sig en typ av tjockt sugrör med inbyggt filter i ett snöre runt halsen.Och om man är infekterad och känner den brännande smärtan i kroppen är det viktigt att hålla sig borta från sjöar och vattendrag. I stället kan grannarna hjälpas åt och bära vatten i en hink till den som lider; stoppar man ner foten i den i stället kan man sedan hälla ut vattnet på torra land så att larverna dör.Hemligheten med att verkligen få med sig folk är att bemöta dem som jämlikar, berättar Ernesto Ruiz-Tiben, som är föreståndare för gioneamaskprogrammet på Carter Center, den internationella organisationen som varit drivande i arbetet mot parasiten. Det gäller att sätta sig ner med ledarna i ett samhälle och föra en dialog om vilka lösningar och strategier som kan fungera just hos dem. Inflytandet och kontrollen över processen motiverar dem att faktiskt genomföra de nödvändiga förändringarna. Man kan inte bara berätta för folk att det här vill er regering att ni gör, förklarar Ruiz-Tiben.Organisationen Carter Center, som har haft kampen mot guineamasken som ett av sina viktigaste uppdrag, grundades av den före detta amerikanska presidenten Jimmy Carter, som också personligen varit engagerad i arbetet. Det har hjälpt organisationen att få god kontakt med regeringarna i de drabbade områdena, vilket är en förutsättning för att sedan kunna verka i lokalsamhällena i tillräckligt stor utsträckning.År 2016 fanns guineamasken kvar i fyra länder Etiopien, Mali, Chad och Sydsudan. Men det handlar alltså om färre än tjugo personer som drabbats under året och det kan hända att det sista guineamaskfallet hos en människa redan är bakom oss.Kunskap om maskens livscykel hjälpte befolkningen i de drabbade länderna att själva skydda sig mot parasiten. Myndigheter och civilsamhället, inklusive tusentals frivilliga på plats, gjorde ett fokuserat hälsoarbete - som fungerade trots bristen på rent dricksvatten och mediciner. Det här är en modell som kan kopieras för att stoppa fler sjukdomar framöver.Samtidigt är det viktigt att upprätthålla befolkningarnas kunskap om parasiten. Ett nytt osäkerhetsmoment i arbetet mot guineamasken är också att hundar och vattenlevande djur i vissa områden verkar kunna spela en roll i parasitens spridning. Världshälsoorganisationen följer löpande kunskapsläget på området och informationsåtgärderna kommer att anpassas om det visar sig att det skulle behövas.De tusentals frivilliga arbetat med utrotningskampanjen de senaste decennierna har också viktig erfarenhet som skulle kunna användas i kampen mot andra sjukdomar. Ernesto Ruiz-Tiben säger att det på vissa ställen faktiskt också blivit så, även om det inte är självklart att det alltid lyckas: det beror också på livssituationen hos de enskilda volontärerna och hur engagerade de personligen är i andra sjukdomar.Carter Center planerar härnäst att ta sig an flodblindhet, en annan fruktansvärd parasitsjukdom i vars spridning vatten har en nyckelroll. Den här gången kan information till drabbade befolkningsgrupper kanske kompletteras med medicinering. År 2015 gick nobelpriset i medicin nämligen till forskare som hittat medel som kan motverka parasiten som orsakar flodblindhet. Carter Center har inlett ett långsiktigt lobbyarbete för att distribueras i drabbade områden.Musiken vi spelade i början av programmet är ur en kampanjlåt, Guineamasksången, med den ghananske reggae-artisten Sheriff Ghale. En länk till hela låten hittar du nedan.

Vi vandrar upp till stadsdelen Dolapdere i det historiska Istanbul och ser hur det blå plåtstaketet som stakar ut gränsen för rivningarna rycker allt närmre. Trä- och stenhusen som står lutade mot... En podcast om städer.