Podcasts about tarkovskij

Christer spårar ur och Victoria fyller år. Sedan pratar vi om Serbien och Tarkovskij och gud vet allt. Välkomna in i yran. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi sammanfattar årets höjdpunkter och lågvattenmärken i vår traditionsenliga årskrönika. Det blir prat om filmer som “The Substance”, “Megalopolis” och “Challengers” samt serier som “Baby Reindeer”, “Fallout” och "The Penguin”. Och i vår sista Närbild: Tarkovskij gör vi varsin topplista över den legendariske regissörens filmografi. Bli Patreon: patreon.com/Movieboxpod Vi som gör podden heter Karsten Karlsson och Henrik Harej. PROGRAMPUNKTER: 00:00:00 Intro 00:01:10 Närbild: Tarkovskij 00:16:41 Årskrönika 2024 Kontakta oss gärna på: movieboxpod@gmail.com

Om Stanley Kubricks sista film “Eyes Wide Shut “ (1999) med de då gifta Tom Cruise och Nicole Kidman. Vi pratar om den legendariska inspelningen, scenografin, skådespeleriet och mycket annat. Apropå sista filmer så pratar vi i Närbild: Tarkovskij även om Tarkovskijs sista film- den svenska “Offret” (1986). Bli Patreon: patreon.com/Movieboxpod Vi som gör podden heter Karsten Karlsson och Henrik Harej. PROGRAMPUNKTER: 00:00:00 Intro 00:01:40 Närbild: Tarkovskij 00:16:34 Eyes Wide Shut Kontakta oss gärna på: movieboxpod@gmail.com

Vi pratar om filmerna “I Kina käkar de hundar” (1999), “Blinkande lyktor” (2000) och “Adams äpplen” (2005)- alla signerade Anders Thomas Jensen. Det blir prat om det danska filmundret, lite om svensk film kring millennieskiftet samt lite om Lars Molin. Och i Närbild: Tarkovskij diskuterar vi den italienskspråkiga “Nostalghia” (1983). Bli Patreon: patreon.com/Movieboxpod Vi som gör podden heter Karsten Karlsson och Henrik Harej. PROGRAMPUNKTER: 00:00:00 Intro 00:03:56 Närbild: Tarkovskij 00:13:55 Dansk film/I Kina käkar de hundar 00:45:36 Blinkande lyktor 01:04:16 Adams äpplen Kontakta oss gärna på: movieboxpod@gmail.com

Om Eddie Murphys debut: den brutala buddy cop-filmen “48 HRS” (1982) där han tillsammans med en vresig Nick Nolte jagar bovar i ett mörkt San Francisco. Dessutom undrar vi vad som hänt med JJ Abrams, diskuterar reglerna till UNO och Karsten ger en rapport om sitt pågående Stephen King-intresse. Och i Närbild: Tarkovskij diskuterar vi den postapokalyptiska “Stalker” (1979). Bli Patreon: patreon.com/Movieboxpod Vi som gör podden heter Karsten Karlsson och Henrik Harej. PROGRAMPUNKTER: 00:00:00 Intro 00:07:46 Närbild: Tarkovskij 00:24:36 48 HRS Kontakta oss gärna på: movieboxpod@gmail.com

Nell'affrontare per la prima volta il cinema di Tarkovskij, discutiamo di tre dei suoi film più rappresentativi: Andrej Rublëv (1966), Lo specchio (1975), Stalker (1979).

Om Howard Hawkes "Rio Bravo" (1959) med en sävlig John Wayne och en lysande Dean Martin. Och i senaste delen av vår programpunkt Närbild: Tarkovskij där vi går igenom mästerregissörens fullständiga filmografi har turen kommit till sci fi-klassikern "Solaris” (1972). Bli Patreon: patreon.com/Movieboxpod Vi som gör podden heter Karsten Karlsson och Henrik Harej. PROGRAMPUNKTER: 00:00:00 Intro 00:01:46 Närbild: Tarkovskij 00:25:09 Rio Bravo Kontakta oss gärna på: movieboxpod@gmail.com

Om Francis Ford Coppolas “The Conversation” (1974) - en New Hollywoodsk thriller med en paranoid Gene Hackman och en antagonistisk (!) Harrison Ford. Det blir snack om Coppolas oöverträffade 70-tal, the Directors Company och lite om Michael Manns kommande “Heat 2” Dessutom kommer en ny del i vår programpunkt Närbild: Tarkovskij där vi går igenom mästerregissörens fullständiga filmografi. Och nu har turen kommit till “Andrej Rublev” (1966). Bli Patreon: patreon.com/Movieboxpod Vi som gör podden heter Karsten Karlsson och Henrik Harej. PROGRAMPUNKTER: 00:00:00 Intro om Heat 2 (lite svagt ljud på Henrik just här men det blir bra sen) 00:08:39 Närbild: Tarkovskij 00:23:44 The Conversation Kontakta oss gärna på: movieboxpod@gmail.com

Sara har varit i New York på inspirationsresa och somnat till Tarkovskij och Kaya är trött för att hon har börjat jobba heltid. Vi har gråtit till  ALL OF US STRANGERS med Andrew Scott och Paul Mescal och reflekterar över tittarupplevelsen, som väckte en obehaglig sorg. Vi  funderar också  över vad som gör en film cool och varför queera kärleksberättelser är bättre än heteroberättelser.

Om barndomsklassikern “The Princess Bride” från 1987 och dess märkliga blandning av torr ironi och ren fantasy kryddat med oneliners. Vi pratar om André the Giants legendariska dryckesvanor, brittiska humorlegender och Dire Straits välproducerade sound. Dessutom är det premiär för vår nya programpunkt Närbild: Tarkovskij där vi går igenom mästerregissörens fullständiga filmografi. Och vi börjar med debuten “Ivans barndom” från 1962. Vi som gör podden heter Karsten Karlsson och Henrik Harej. PROGRAMPUNKTER: 00:00:00 Intro 00:01:33 Närbild: Tarkovskij 00:20:07 The Princess Bride Kontakta oss gärna på: movieboxpod@gmail.com

Compositor y director de orquesta veneciano. Personaje clave en la escuela de Darmstadt, donde conoce a Varèse y Stockhausen. Su praxis compositiva se centra en la ópera y la música electrónica, génerosa los que impregna con su personalidad política y poética._____Has escuchadoContrappunto dialettico alla mente: for magnetic tape (1968). Coro de camera della RAI, Roma; Nino Antonellini, director. Deutsche Grammophon (1988)No hay caminos, hay que caminar… Andrei Tarkovskij: pour sept groupes instrumentaux (1987). Sinfonieorchester des Südwestfunks; Michael Gielen, director. Montaigne (2000)Prometeo. Tragedia dell'ascolto (1985). Solistenchor Freiburg; Ensembles of the Freiburg Philharmonic; Ensemble Recherche; Experimentalstudio des SWR; SWR Sinfonieorchester Baden-Baden und Freiburg; Peter Hirsch y Kwamé Ryan, directores. Col Legno (2007)Quando stanno morendo. Diario polacco n. 2 (1982). Neue Vocalsolisten Stuttgart. Col Legno (2004)… sofferte onde serene… (1976): para piano y cinta. Marino Formenti, piano. Grabación sonora realizada en directo en la sala de conciertos de la Fundación Juan March, el 6 de abril de 2019_____ Selección bibliográficaBORIO, Gianmario, Nono, Luigi. Oxford University Press, 2001CACCIARI, Massimo (ed.), Verso Prometeo. Ricordi, 1984CARRIZO, Victor Paulo, “Luigi Nono, El caminante dialéctico”. Neuma, año 5, n.º 2 (2012), pp. 32-50DRIESEN, Pauline, “Destare l'infranto, rinnovare silenzi. Open Form in Luigi Nono's Prometeo” (1984-85)”. Revue Belge de Musicologie / Belgisch Tijdschrift Voor Muziekwetenschap, vol. 65 (2011), pp. 203-222EDWARDS, Peter Ivan, “Object, Space, and Fragility in Luigi Nono's Das Atmende Klarsein”. Perspectives of New Music, vol. 46, n.º 1 (2008), pp. 225-243*FENEYROU, Laurent, “Il canto sospeso” de Luigi Nono. Michel de Maule, 2002GUERRERO, Jeannie Ma., “Non-Conventional Planar Designs in the Works of Nono and Tintoretto”. Music Theory Spectrum, vol. 32, n.º 1 (2010), pp. 26-43*IGES, José, Luigi Nono. Círculo de Bellas Artes, 1988JIMÉNEZ CARMONA, Susana, Luigi Nono. Ediciones Akal, 2023*LEBLANC, Jimmie, Luigi Nono et les chemins de l'écoute: entre espace qui sonne et espace du son. Une analyse de “No hay caminos, hay que caminar… Tarkovskij (1987)”. L'Harmattan, 2010NIELINGER-VAKIL, Carola, “Fragmente-Stille, an Diotima: World of Greater Compositional Secrets”. Acta Musicológica, vol. 82, n.º 1 (2010), pp. 105-147*—, Luigi Nono: A Composer in Context. Cambridge University Press, 2015NONO, Luigi, Écrits. Editado por Laurent Feneyrou. Contrechamps, 2007*SOTELO, Mauricio, “Luigi Nono o el dominio de los infiniti possibili”. Quodlibet: Revista de Especialización Musical, n.º 7 (1997), pp. 22-31*TAGLIAFERRI, Francesco, “Musica-Manifesto n. 1 di Luigi Nono: Origini e sviluppi di un dittico”. Rivista Italiana di Musicologia, n.º 52 (2017), pp. 233-264VILA, Cirilo y Andreas Bodenhofer, “Entrevista a Luigi Nono”. Revista Musical Chilena, año 25, n.º 115-116 (1971), pp. 3-9* *Documento disponible para su consulta en la Sala de Nuevas Músicas de la Biblioteca y Centro de Apoyo a la Investigación de la Fundación Juan March

Wurm, Barbarawww.deutschlandfunkkultur.de, VollbildDirekter Link zur Audiodatei

In un futuro remoto, Yoko Suzuki è un robot dalle sembianze femminili, che svolge il lavoro di corriere dello spazio. A bordo della sua nave a noleggio, i viaggi tra galassie possono durare anche anni. Il tempo sembra interminabile, tra solitudine, lavori di routine e la voglia di apprendere e imparare ad essere umani. Nelle sue tappe sui pianeti più disparati, Yoko incontrerà ciò che resta di un'umanità ormai ridotta al lumicino e sempre sull'orlo di una rassegnata estinzione. I pacchi che si vedranno consegnare, però, riaccenderanno emozioni e sentimenti mai del tutto assopiti nell'anima delle poche persone sopravvissute, fino a quando Yoko non raggiungerà la Stella Sussurrante. Sion Sono, regista che decora i suoi film di pura poesia, non si smentisce affatto nemmeno questa volta, realizzando una fantascienza dal sapore retrò che omaggia, tuttavia, i grandi capolavori del passato ed i grandi autori come Kubrick e Tarkovskij, creando un'opera incantevole e dalla messa in scena elegante, raffinata e ipnotica, solo apparentemente disperata, ma invece intrisa di dolcezza dove fa capolino una scintilla tremante di speranza.

In compagnia del dottor Misha Nychyporuk, abbiamo affrontato uno dei film più complessi che siano mai stati girati. Dal concetto di Dio, fino alla psicanalisi più pura, ci siamo lasciati trascinare in un vortice di speculazione senza precedenti! Vi aspettiamo! CONTATTI DI MISHA: -Canale YT: https://www.youtube.com/user/MegaMisha13 -Canale IG: mishagrob #stalker #psicologia #cinema #netflix #tarkovskij #analisifilm #significatopsicologico

Ciao a tutti!Inizia oggi il percorso sulle immagini in movimento di On The Nature Of Light. Già in passato, soprattuto durante le live, ho provato ad inserire nel mio progetto contenuti che parlassero di cinema o serie tv e, sebbene quei video avessero sempre avuto un buon riscontro, ho sempre temuto che deviare troppo dal percorso fotografico che abbiamo avviato qui su OTNOl avrebbe potuto spiazzare voi lettori, ascoltatori e spettatori con la conseguenza di perdere un pochino di identità.Tuttavia non posso negare che il cinema e, da qualche anno, le serie tv siano una parte importante della mia vita e mi sembra giusto, arrivato a questo punto, allargare e in qualche modo completare la mia produzione parlandovi anche dell’altro lato delle lens based arts.La rubrica, che si chiama “Mosaici di tempo“, prende spunto da quello che Tarkovskij sosteneva a proposito del cinema. Da un lato c’era la fotografia che, dopo anni di test e vicoli ciechi era riuscita ad affrancarsi dalla pittura sfruttando la sua caratteristica intrinseca, vale a dire la peculiare capacità dell’obiettivo di permettere all’autore una interpretazione della realtà non additiva. Dall’altro c’era il cinema, che allo stesso modo doveva puntare sulla sua qualità più evidente per diventare arte: il montaggio. Il cinema, secondo Tarkovskji è un mosaico fatto di tempo. Da qui il nome di una rubrica che spero possa interessarvi. Oggi tra l’altro partiamo con il botto perché vi voglio parlare di una delle migliori serie TV uscite di recente: Severance.Severance è uno di quei racconti che si prestano a molte interpretazioni e che hanno diversi livelli di lettura.Io ci ho visto un labirinto classico e in questa puntata vi spiego perchè.Buon ascoltoHakuP.SSe preferite la versione video come sempre la trovate sul mio canale Youtube.PUOI CONTRIBUIRE AL PROGETTO! https://bit.ly/otnol-tipeeeQUI TROVI TUTTI I LINK https://linktr.ee/alessiobottiroliDOVE SEGUIRE IL PROGETTOPodcast: https://bit.ly/otnol-substackYoutube: http://bit.ly/hk-subscribeTelegram: https://t.me/otnolMIEI CONTATTITelegram: @alessiobottiroliSito Web: http://bit.ly/hkbwportInstagram: http://bit.ly/hakuigEmail: alessio.bottiroli@gmail.com This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit onthenatureoflight.substack.com

Det här avsnittet gästas av författaren Johan Heltne. Johan är aktuell med boken Sympati för djävulen, i vilken Johan beskriver såväl sin uppväxt inom Livets Ord som sin tid på författarskolan Biskops-Arnö. Miljöer som bär på slående likheter. På Livets Ord handlade det om en tystnadskultur driven av idealet om den goda människan, fri från moraliska brister och misslyckanden. På Biskops-Arnö om en hårt ideologiskt driven litteratursyn, där moralisk tydlighet uppvärderas och moralisk oklarhet misstänkliggörs. Det blir ett samtal om självkastration och stumhet och om att hitta sin röst i en förstummande miljö. Johan berättar också om hur mötet med den kristna östliga traditionen och konstnärer som Dostojevskij och Tarkovskij, samt mötet med lärare som Magnus Nyman och Torsten Kälvemark, öppnade upp för en friare och mer komplex konst- och människosyn.

Simonetta Salvestroni"Cristo nei romandi di Dostoevskij"Edizioni QiqajonComunità di Bosehttps://www.monasterodibose.it/edizioni-qiqajon"Ciò che mi preoccupa continuamente è la questione di … chi sia Cristo … Cristo non è più oggettodella religione, ma qualcosa di totalmente diverso, veramente il Signore del mondo. Ma che significa questo?"Dietrich Bonhoeffer“I romanzi di Dostoevskij continuano a riproporre la domanda di cosa sarebbe possibile se noi vedessimo il mondo in un'altra luce, la luce offertaci dalla fede” (Rowan Williams). Tale domanda emerge con forza dal vissuto dei personaggi delle opere del grande autore russo. Il percorso delineato in questo libro ci conduce nel loro mondo interiore e nelle sofferenze che li travagliano, aiutandoci a scorgere la potenza che le parole e le azioni di Cristo esercitano su di essi. Da ciò possiamo anche noi essere provocati a riconoscere Cristo nelle nostre esperienze esistenziali, soprattutto nei momenti più oscuri e nelle situazioni che paiono senza via di uscita.Simonetta Salvestroni ha insegnato lingua e letteratura russa e critica del cinema presso l'Università di Cagliari. È autrice di saggi su Fedor Dostoevskij e sulla poesia russa del Novecento, e in ambito cinematografico di vari articoli e libri su Werner Herzog e Carl Theodor Dreyer. Presso le nostre edizioni ha pubblicato Dostoevskij e la Bibbia (2000) e Il cinema di Tarkovskij e la tradizione russa (2006).IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarehttps://ilpostodelleparole.it/

Trots att vi aldrig egentligen kan veta något om framtiden går vi runt och lovar varandra saker. Kanske är löftet så viktigt eftersom det svarar mot ett annat fundamentalt inslag i våra liv: hoppet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä publicerades första gången i september 2020. Vad gråter du för? Du ska gjuta klockor och jag ska måla ikoner! Det är konstnären Andrej Rubljov i Tarkovskijs film Den ytterst domen som efter en lång tid äntligen bryter tystnaden. Krigets fasor har gjort att han förlorat tron på mänskligheten och därigenom det djupast väsentliga, tron på Gud. Utan sin gudstro kan han inte måla. Men han håller en dörr på glänt. Just om detta   att hålla en dörr på glänt, att nära ett hopp, skriver Charles Péguy i boken Portalen till hoppets mysterium. Han framhåller att det är ett vågstycke, ett beslut som är något av det svåraste man kan utsätta sig för. Péguy skriver: För att hoppas måste man ha beskärts en stor nåd. I Tarkovskijs film avlägger Rubljov ett löfte. Han beslutar sig för att tiga. Inte ett ord ska komma ur hans mun. Det är ett uppror mot Guds frånvaro. Så länge Gud inte talar i världen ska inte heller han. Det är ett löfte som blir till en bön. Han går igenom brinnande byar, döende människospillror, bestialiska avrättningar av barn och djur. Tigande iakttar han fasorna omkring sig utan att möta något försonande. I flera timmar låter Tarkovskij filmpubliken tillsammans med Rubljov vara vittne till detta det mest fasansfulla. Men så dyker pojken Boriska upp. Den gamla kyrkklockan är förstörd och man föreställer sig nu att klangen från en ny ska få slut på allt elände. Men ingen vet längre hur man gör. Hemligheten har försvunnit med den siste klockgjutaren. Pojken lovar att han känner till den, han ensam vet hur man får en klocka att ljuda. Hans liv står på spel och detta är hans chans att överleva. Rubljov förstår pojkens belägenhet och iakttar honom i tystnad. Publiken väntar på upplösningen när allt ska uppdagas. För visst är pojken en lögnare som kommer att bli avslöjad? Hans tid är utmätt, hans död närmar sig. Sammanbiten iscensätter han klockgjutningen. Dagen för installationen infinner sig. Alla samlas. Människorna i den lilla byn väntar andäktiga. Miraklet sker. Klockan ljuder över landskapet. Pojken är förbi av spänning och trötthet och faller gråtande samman. Det är då Rubljov bryter tystnaden. Vad gråter du för? Du ska gjuta klockor och jag ska måla ikoner! Undret har inträffat. Gud har åter vänt sitt ansikte till oss. Att hoppas är svårt men för den som inte ger upp finns möjligheten. Både pojken och Rubljov har beskärts en stor nåd. Men handlar filmen om Rubljovs väntan på att Gud ska visa sig i världen? Eller är det så att Rubljov just genom sitt löfte, sin bön får det att ske? Det går också att göra en betydligt enklare tolkning; just genom att våga hoppas får Rubljov förmågan att möta undret när det inträffar. För man behöver inte tro på Gud för att känna igen sig i filmen. Det räcker med att referera till dagsaktuella händelser, politiska beslut eller sitt eget liv. Som när man är förälskad utan att veta om kärleken är besvarad. Eller när man är sjuk utan att veta om man ska bli frisk igen. I en mängd situationer utsätts vi för händelser om vilka vi inte vet utgången. Hur gör vi när det enda som återstår är hoppet? Hur lever vi, hur hanterar vi det dag för dag, timma för timma? Tarkovskij återkommer gång på gång till den här problematiken i sina filmer. I Offret från 1986 finns berättelsen om munken vars lärjunge vattnar ett visset träd. Varje dag år ut och år in vattnar han det vissnade förtorkade trädet. Alla skrattar åt honom, hånar honom och skakar på huvudet. Tills en dag när ett löv slår ut. Men vad hade hänt om inget hade inträffat? Hade lärjungens handling varit meningslös då? Varför leva i verkligheten när man kan drömma om den, skrev den italienska poeten och filmaren Pier Paolo Pasolini och vände på en invand utsaga. Som om undret inte finns mitt ibland oss. I naturen, i det liv vi faktiskt lever. Som om inte allt är beroende av vårt tilltal, vår blick eller det vi förmår offra för det vi vill nå. Som om själva uppsåtet vore betydelselöst. Faktum är att uppsåten styr många viktiga beslut. Utifrån dem formulerar vi våra löften. Löften som också våra politiker avger i valrörelsens stund. Bättre sjukvård, kortare köer, skolor som ger alla samma möjlighet till utbildning. Det är vad vi har att hålla oss i när vi går till valurnorna. Utan garantier måste vi helt enkelt förlita oss på löften. Vi hoppas och tror att de ska genomföras och på så sätt förvandlas till verklighet. Tarkovskij bär med sig arvet efter Dostojevskij, som behandlade problematiken i flera böcker. Efter att den unge Raskolnikov i Brott och straff mördat en pantlånerska döms han till ett långvarigt straffarbete i Sibirien. Det är dock det egna samvetet som utgör den största plågan, men för att han ska förändras krävs något mer. Det är tack vare Sonja som dag efter dag väntar på honom som Raskolnikovs inre förvandling är möjlig. Hennes tålmodiga förhoppning, hennes tysta löfte om att finnas där är den nåd som förmår förändra honom på djupet. Men varför ska vi sätta vår tillit till något så skört? Vi vet ju att allt är föränderligt. Att nya situationer uppstår, att löften om att älska i nöd och lust har fängslat människor i plågsamma äktenskap. Vi kastas mellan det föränderliga och det eviga. Vi längtar efter något som är hållbart, men bryter löften till varandra varje dag. Vi lovar att komma på evenemang som vi aldrig dyker upp på. Vi återberättar saker vi hört i förtroende, kanske för att vi tror att det nog trots allt gynnar en god sak. Samtidigt hoppas vi att vår terapeut aldrig bryter sin tystnadsplikt. Varför har vi så bråttom? Oroliga tar vi temperaturen på löften vi avgivit för att se om de fortfarande bör gälla. Vi vill helt enkelt inte ha valt fel eller tillhöra förlorarna. Samtidigt finns risken att vi förlorar oss själva, att vi inte längre är trovärdiga utan istället gör oss till offer för tillfälligheternas spel. Men varför avge så radikala löften nästan omöjliga att uppfylla? Räcker det inte med att avläsa vardagen och anpassa sig efter den? Utan sin besvärliga förpliktelse hade Rubljov kunnat måla kriget och fasorna. Det är ju det Tarkovskij gör i sin film när han iscensätter varje detalj av krigets grymheter. Men det räcker inte. Det Tarkovskij säger är att perspektivet är viktigt. Ett löfte som det Rubljov avger förmedlar ett hopp som kan rädda människan från att dras ner i krigets avgrund. Det utesluter inte att vi ibland måste svika de löften vi avgivit. Men detta bör ske efter att vi uttömt alla ansträngningar att hålla dem. Bara så kan den som bryter sitt löfte behålla sin trovärdighet. Grethe Rottböll, författare

När Andrej Tarkovskijs film Offret hade premiär våren 1986 slogs många av det profetiska. Var Tarkovskij en synsk person som förutsåg både kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och mordet på Olof Palme? I slutet av juni 1985 placerar Tarkovskij sin filmkamera på just den gata i Stockholm där den svenske statsministern mördas ett halvår senare, för att ta de scener som skildrar flyende människor och som i filmen är en del av huvudpersonens mardrömslika vision av den totala katastrofen. När Tarkovskij senare samma sommar är tillbaka på gotländska Närsholmen för att spela in den långa slutscenen i Offret där Alexander för att blidka Gud sätter eld på sitt eget hus, då går allting snett. Filmkameran hakar upp sig och branden hinner inte registreras på rätt sätt. Lars Lönroth glömmer aldrig den frostiga vårvinterdag 1985 då han som radioreporter begav sig till Austerviken vid Närsholmen på sydöstra Gotland för att intervjua de medverkande i denna svensk/fransk/engelska samproduktion regisserad av en ryss i exil. Denna Klassiker sändes första gången 2009

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

con Andrej A. Tarkovskij e Mauro Gervasini

Quarto appuntamento per la rubrica Sapio più seguita del web. Questa volta si parla di un film di Tarkovskij pieno di avvenimenti e adrenalina! Download del podcast

con Eugenio Cappuccio, Maria Pia Ammirati, Alex Gibney, Andrej Tarkovskij, Billie Piper

Den russiske instruktør Andrej Tarkovskij er med sine mageløse visuelle universer en af filmhistoriens helt store auteurs.Cand.mag og Tarkovskij-ekspert, Jesper Nyeng, er dagens gæst og fortæller om Tarkovskijs litterære interesser, hans forhold til science fiction-genren - og den sovjetiske censur. Gæst: Jesper Nyeng, cand.mag og Tarkovskij-ekspertVært: Martin Bunk

È il 24 aprile 2019. Ne Il Mordente 23 vi parlo della poetica cinematografica di Andrej Tarkovskij e di un nuovo audiolibro sulla resilienza, della mia esperienza come musicista e di come ritrovare entusiasmo correndo nuovi percorsi. ➡ Link e dettagli su https://ilmordente.it/work/podcast-23/➡ Compra su Amazon e supportami: https://amzn.to/2TA24naE poi tanto spazio alle vostre domande: come ricevere supporto, anche economico, dalla propria community? Ho cercato di rispondere discutendo i formati più adatti alla pubblicazione di contenuti originali. Audio o video? Sito web o app? Ha ancora senso? Ecco cosa penso.Buon ascolto! Come al solito potete inviare messaggi vocali su Telegram o Whatsapp al numero 351 8516089, oppure usare il modulo contatti su ilmordente.it per scrivere una e-mail.

Vi var bägge trötta och slöa i huvudena, men klart ett avsnitt skall spelas in! Denna vecka pratar vi om norrländska, jazz, Tarkovskij och Nemos besvär som "workaholic".

Roma, 1983. Il Novecento brilla ancora. Emanuele, neppure ventenne, lavora in un cineclub del centro. Una notte, al termine di un film di Tarkovskij, entra in sala e vi trova un uomo solo, in lacrime.

I sine film manipulerede Andrej Tarkovskij med tid og rum og fortalte spirituelle, eksistentialistiske og metafysisk ladede historier.  'Det skønne Rusland' er en podcastserie i ti afsnit. Den handler om den side af Rusland, vi kan komme til at glemme midt i alle nyhederne om Ruslands forfærdeligheder.  Litteraturens, filmens, skakkens, videnskabens, billedkunstens, musikkens og kulturens Rusland, det skønne Rusland. Det er det Rusland, du kan blive klogere på i denne podcast. Lasse Jensen er vært. Tilmeld dig i din podcastafspiller, så dukker de nye afsnit automatisk op på din telefon. Det skønne Rusland er også udkommet i bogform og er en del af Informations serie om andre landes kulturhistorier.

ANDREJ TARKOVSKIJ raccontato da Roberto Chiesi

Riedizione di Scolpire il tempo di A. A. Tarkovskij

GET YOUR ASS TO MARS #3! Mars månad rullar vidare och det gör även Pod Hards Arnold Schwarzenegger-tema. I veckans avsnitt lägger Jonas Högberg & Anders Hultqvist Raw Deal under luppen och upptäcker ÅTSKILLIGT att fröjdas över. Arnold själv är givetvis det största utropstecknet. Han skådespelar, lägger sig till med skogshuggaraura, duckar en skittårta, river en bar med en bärgningsbil, heter Pussy i mellannamn, är på pickalurven, låtsassnarkar, flyger in i en traktor och uträttar hundra års polisarbete på en eftermiddag. Men Raw Deal är proppfull med godsaker utöver Arnold. Pod Hard-favoriten Robert Davi tar en drink i ansiktet utan att blinka, det bjuds på morgondisbilder värdiga en Tarkovskij, skurkar tuggar korv, ett maffiavittne ser sig själv dö i spegeln och mannen med den röda servetten återvänder. Anders vidhåller att Arnold med cigarr i mun är filmkonst, medan Jonas förvandlar en simpel grändfight till en Highlander-hyllning. Och är det något vi alla kan enas om så är det att "you should not drink and bake". Till slut en fråga att diskutera i smågrupper: Hur många Oscars-statyetter fick egentligen John Wayne?

I denne episoden av Filmfrelst snakker vi om Andrej Tarkovskijs Cinematekene-aktuelle science fiction-klassiker «Solaris» (1972), og oppfyller med det *endelig* vår lovnad til lytterne om å diskutere Tarkovskij her på Filmfrelst-podkasten.

Filmvetaren Astrid Söderbergh-Widding och teologen Ola Sigurdson samtalar om religion på vita duken. Film och religion har en historia tillsammans. Filmens framväxt sker parallellt med att västvärlden sekulariseras och biografen blir ett alternativ till kyrkan när det gäller att skildra livsåskådningsfrågor. Religiösa teman finns i filmer av Bergman och Tarkovskij, men också i Alien och Star Wars. Teologiska RummetMedverkande är filmvetaren Astrid Söderbergh-Widding och teologen Ola Sigurdson.Programledare och producent Peter Sandberg.Boktips: Film och Religion redaktör Ola Sigurdson

Glee är den nya amerikanska musikalserien som slagit både tonårspubliken och medelålders kulturjournalister med häpnad. Nu börjar den sändas i svensk TV. Filmkritikerna Johanna Koljonen och Jonas Holmberg diskuterar politiska undertexter och populärkulturens infantilisering i Kinostudion. I Tarik Salehs snart bioaktuella film Metropia ges en dyster bild av Europas framtid, där hjärntvättad arbetskraft åker tunnelbana över hela kontinenten för att arbeta i diverse gråa byggnadskomplex. Filmens manusförfattare Stig Larsson, Fredrik Edin och Tarik Saleh berättar om sina inspirationskällor. Kino har också letat efter fler svenska dystopier inom film- och tv-historien och bland annat hittat den nu helt bortglömda "Svenska slut" där hemliga forskningsexperiment utförs på människor som blivit kvar i ett i övrigt helt evakuerat Norrland. I veckans klassiker berättar Lars Lönroth om sin reportageresa till Gotland 1985, då han skulle dokumentera inspelningen av Andrej Tarkovskijs film "Offret" Glee är den nya amerikanska musikalserien som slagit både tonårspubliken och medelålders kulturjournalister med häpnad. Nu börjar den sändas i svensk TV. Filmkritikerna Johanna Koljonen och Jonas Holmberg diskuterar politiska undertexter och populärkulturens infantilisering i Kinostudion. I Tarik Salehs snart bioaktuella film Metropia ges en dyster bild av Europas framtid, där hjärntvättad arbetskraft åker tunnelbana över hela kontinenten för att arbeta i diverse gråa byggnadskomplex. Kino har letat efter andra svenska dystopier inom film- och tv-historien och bland annat hittat den nu helt bortglömda "Svenska slut" där hemliga forskningsexperiment utförs på människor som blivit kvar i ett i övrigt helt evakuerat Norrland.     I veckans klassiker berättar Lars Lönroth om sin reportageresa till Gotland 1985, då han skulle dokumentera inspelningen av Andrej Tarkovskijs film "Offret".  Hör Tarkovskij, Sven Wollter och Erland Josephson berätta om det som blev den ryske regissörens sista film. Programledare: Roger Wilson

I veckans Kino träffar vi filmbranschens allra hemligaste megastjärnor - manusförfattarna. De som egentligen uppfinner allt som händer på vita duken. Vi besöker bland annat vad man skulle kunna kalla för svensk kriminalfilms främsta power couple: Rolf och Cilla Börjlind. Tillsammans har de skrivit manus till hela 26 stycken Beckfilmer, men också tv-serien Morden, som började visas på SVT i veckan. För Kinos Sara Lundin berättar de om den våldsamma sverigebilden i Beckfilmerna, och hur man orkar variera repliker om stänkare år ut och år in. Efter att ha belönats med en Oscar för sitt manus till Slum Dog Millionaire är Simon Beaufoy en av världens största manusstjärnor. Han förklarar varför det aldrig kommer att bli någon uppföljare på den filmen. Och varför manusförfattare älskar att gnälla så mycket. Dessutom försöker Kinos reporter Peter Hansson vinna en manustävling för barnfilm. Han tar hjälp av Jujja Wieslander (Mamma Mu) och Marianne Strand (Pirret) som lär honom allt han behöver veta om hur man visar respekt för barn och hämtar inspiration från Tarkovskij. Veckans klassiker är den amerikanske författaren Millard Kaufman, som skrev filmer för MGM under Hollywoods glansdagar, men som också var med om den brutala häxjakten på kommunister. Han berättar om dagen han blev uppkallad på chefens kontor för att skriva på sin uppsägningsansökan. Programledare: Roger Wilson

Titta de snackar. Konstigt. Om hur det låter på film. Hallå där direktörn! Varför pratar skådespelarna så upphetsat och artikulerat i äldre filmer? Och vad hände på sjuttiotalet som gjorde att alla plötsligt började tala släääpigt? Vi frågar röstpedagogen som utbildat generationer svenska skådespelare. I veckans klassiker tar vi oss an Åsa-Nisse på hal is från 1954, en film som en gång i tiden fick radionämndens chef att vilja pröva om den stred mot reglerna för god underhållning. Möt Katinka Faragó, som arbetat med 125 svenska filmer under sina 55 år i branschen. Vi snackar lite om Tarkovskij, Bergman och jobbet bakom kulisserna. Hör också berättelsen om en makalös filmflopp. Richard Kellys uppföljare till succén Donnie Darko bemöttes med dödstystnad efter visningen i Cannes. Knappt två år senare har den äntligen premiär. Direkt på dvd. Åttiotalets filmbitch söndrade och härskade med repliker vassa som lösnaglar. Hon byggde imperier för njutningen i att ruinera sina exmakar. Oc