Podcasts about offret

Ny true crime-podd: BLODSPÅR!En kropp flyter i vattnet. Offret är ett barn. Det enda som finns kvar på kroppen är ett par orangefärgade shorts - huvud, armar och ben saknas. Kan det här röra sig om ett rituellt mord?Lyssna på hela avsnittet av Blodspår:Apple PodcasterSpotifyPodplayPodmePodbeanAmazon MusicCastboxGlöm inte att prenumerera på podden, lämna ett betyg och skriv en kommentar – ditt stöd betyder enormt mycket för oss och hjälper oss att växa. Tack för att just du lyssnar!Följ oss på:Blodspår - FacebookBlodspår - InstagramKontakt:Instagram - @leviviannInstagram - @aidaengvall Lyssna reklamfritt (f.r.o.m S16) på Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Om Stanley Kubricks sista film “Eyes Wide Shut “ (1999) med de då gifta Tom Cruise och Nicole Kidman. Vi pratar om den legendariska inspelningen, scenografin, skådespeleriet och mycket annat. Apropå sista filmer så pratar vi i Närbild: Tarkovskij även om Tarkovskijs sista film- den svenska “Offret” (1986). Bli Patreon: patreon.com/Movieboxpod Vi som gör podden heter Karsten Karlsson och Henrik Harej. PROGRAMPUNKTER: 00:00:00 Intro 00:01:40 Närbild: Tarkovskij 00:16:34 Eyes Wide Shut Kontakta oss gärna på: movieboxpod@gmail.com

Catrine da Costa är kvinnan som gett namn åt fallet vi pratar om i den här serien. Men ändå har hon hamnat lite i bakgrunden till "förmån" för de misstänkta läkarna, själva mordet och pressdebatten. Idag ska vi försöka ta reda på vem Catrine egentligen var – förutom det egentliga offret i den här historien.Av och med Tobias Henricsson/PRS Media.Glöm inte att sponsra oss på för att få fler och längre avsnitt! Gå in på patreon.com/krimmagasinet och donera en summa som podden får per månad.Du kan också swisha ett engångsbidrag till nummer 123 356 17 01 (betalningsmottagare: Tobias Henricsson).KONTAKT:E-post: krimmagasinet@prsmedia.seFacebook: www.facebook.com/prsmedia.seTänk om...? https://play.acast.com/s/tankomMinuter med mord: https://play.acast.com/s/minuter-med-mord/ Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kort smakprov, för att höra detta avsnitt bli prenumerant för 39 kr i månaden på https://underproduktion.se/stormensutveckling Om det uppstår frågor/problem mejla support@underproduktion.se. Liv om Israel-Palestina och politik som legitimerar sig genom offerskap.Ola om den moderna förälderns kallsinnighet som är en följd av att inte ha något att föra vidare till sina barn. Böcker som refereras: Robert Elias - The Politics of Victimization: Victims, Victimology & Human RightsChristopher Lasch – Den narcissistiska kulturen

Dagens avsnitt är första delen av två om fallet Catrine da Costa, ett av de mest omdebatterade brottmålen i svensk rättshistoria. I juli 1984 hittades två svarta sopsäckar med delar av en styckad kropp i ett buskage vid Karlbergs slott i Stockholm. Offret var den unga prostituerade kvinnan Catrine da Costa. Två läkare, Teet Härm och Thomas Allgén åtalades för brottet och kom att utmålas som sadistiska sexualmördare. Gäst idag är journalisten och författaren Per Lindeberg som skrivit mästerverket ”Döden är en man”. Lindeberg fick 1994 ett stipendium från Brottsförebyggande rådet för att skriva en bok om hur väl mediernas rapportering av rättsfallet överensstämde med fakta som framkommit i polisutredningen. Under arbetet med boken skulle det dock gå upp för Lindeberg att läkarna utsatts för ett justitiemord och en modern häxprocess. I första delen diskuterar vi hur Catrine da Costas kvarlevor hittades och hur de två läkarna blev misstänkta för mordet.Per Lindebergs bok: https://www.adlibris.com/se/sok?q=d%C3%B6den+%C3%A4r+man Stötta podden på patreon.com/bildningskomplexet och få avsnitt före alla andra eller på SWISH på 0709262541.Instagram: https://www.instagram.com/bildningskomplexet/Facebook: BildningskomplexetE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur ser bilden av inspiration ut idag? Kristoffer Leandoer berättar hur traumat blivit vår tids musa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I sjuttonde avsnittet av Neil Gaimans kultförklarade serie Sandman, häftet som publicerades maj 1990, hålls en av antikens nio muser fängslad på övervåningen i ett hus i det moderna London. Förövaren heter Ric Madoc och är en författare med skrivkramp, musans namn är Kalliope, den skönsjungande, som brukar betecknas som den episka eller den heroiska poesins musa. Madoc köper Kalliope av hennes tidigare utnyttjare, våldtar henne och använder henne som ersättning för sin egen sinade skaparkraft, konstgjord andning för ett författarskap som gått i stå. Madoc skriver som i trans, tiden flyger och rekordsnabbt har han skrivit klart sin roman. Snart tar han framgången för självklar och har inte tanke på att ge upp det han tillskansat sig. Den gudomliga hålls fången tills hon räddas av sin forne älskare Oneiros, drömmarnas herre: Sandman själv.Episoden visar hur grundfrämmande föreställningen om gudomlig inspiration är för vår tid. Vi tänker oss att det måste vara en form av fusk, en illegal hantering som kräver övervåld och smussel. Gudomen kommer in i vår värld genom en reva i verklighetens väv, här blir hon genast ett traffickingoffer.Att överlämna sig åt en gudom, att göra sig själv till ett kärl för det gudomligas stämma – nej, det går ju inte, tvärtom måste det vara! Ingen ger frivilligt upp makten över sitt eget jag. Vi vill vara Miles Davis, inte hans trumpet.Vi måste få vara den aktiva parten, om det så reducerar oss själva till kidnappare och våldtäktsmän. Jublet över att sångmön visat sin gunst var så självklart för tidigare generationer att det formaliserades i standardfraser: man inledde sin dikt med att tacka henne för att hon stigit ner från Helikons berg och nedlåtit sig till att ta en i besittning.Det jublet tillhör inte direkt den samtida ljudbilden.Muserna måste solkas ner för att inte lämna oss likgiltiga. Annat är det med sagan om Filomela i Ovidius Metamorfoser, våldtäktsoffret som får tungan avskuren men ändå hittar ett sätt att berätta om sitt trauma. Den är en självklar utgångspunkt och referens för moderna poeter och dyker ständigt upp på nytt. Liksom naturligtvis Orfeus, berövad sin Eurydike på själva tröskeln ut från dödsriket.Orfeus mamma var just Kalliope, som i sin tur var dotter till Mnemosyne, minnets gudinna, och Zeus som i en herdes gestalt överfallit gudinnan.Både hennes mamma och son tycks mer relevanta idag än Kalliope själv. Mnemosyne står i centrum för den litterära samtidsdebatten och dess turer kring autofiktion och självbiografiskt skrivande: vem har rätt till minnet som ett sätt att gestalta det förflutna?Vår tids främsta inspiration är traumat, såret, övergreppet och förlusten. Det som saknas, det vi berövats: inte det vi skänks i överflöd. För oss är skapandet en process som sätts igång av att vi berövas något. Hur många sorgeböcker har vi inte läst de senaste åren? Hur många böcker om kränkningar, sjukdom?När verklighetens muser tar till orda är det för att gå i svaromål. Offret för en vältalig förövare kräver genmäle, som i Samtycket, där Vanessa Springora bryter ett livs tystnad och berättar hur hon som fjortonåring utnyttjades sexuellt av den då över femtioårige författaren Gabriel Matzneff, som inte ens drog sig för att använda hennes brev i sin egen litterära produktion – Min ögonsten, hans bok där Springora alltså helt ofrivilligt medverkar i rollen som författarens musa, utkom bara något år efter Sandmanepisoden ”Kalliope”: verkligheten går i diktens fotspår.Den moderna musan kräver replik, eller betackar sig för uppgiften. I Leif Randts samtidsroman Allegro Pastell skildras en sällsynt harmonisk kärleksaffär mellan webdesignern Jerome och författaren på modet Tanja Arnheim. Efter framgången för hennes senaste bok har Tanja haft svårt att komma igång med ett nytt projekt tills hon en dag formulerar följande idé för Jerome: ”mitt nya skrivprojekt ska bli en beskrivning av lycka. Jag tänkte att jag skulle kunna berätta om hur du och jag tillbringar några veckor i Hongkong”. Kort efteråt kapsejsar deras förhållande för första gången, och med tiden väljer Jerome affärskvinnan Marlene som klarar sig utmärkt på egen hand och inte har minsta användning för en musa.Den moderna musan kan också ta makten över relationen, som hos singer/songwritern Lana Del Rey. Genom hela hennes produktion genklingar populärkulturens fascination för spelet mellan manliga förövare och tragiska kvinnogestalter som Natalie Wood, Marilyn Monroe eller Sylvia Plath. Hon förskjuter rollerna, ändrar maktbalansen. En gestalt hon återkommit till är den tolvåriga Lolita i Vladimir Nabokovs roman. När Lana Del Rey citerar förövaren Humbert Humberts åkallan av sin unga musa, är det för att ta orden ur munnen på förövaren och ge dem till offret i stället: på så sätt får Lolita sin röst.Nabokovs skapelse är extra tacksam för lekar av detta slag eftersom rollväxlingarna redan finns hos honom och har vilselett läsare ända sedan Lolita utkom 1955. Eftersom han använder ett av sina favorittrick: en extremt opålitlig berättarröst, nämligen förövarens egen, har många velat se Lolita som ett uttryck för författarens egna intressen.Som bevis har anförts ett textställe i självbiografin Tala, minne där det berättas om en färgstark morbror med lila nejlika i knapphålet och ungkarlsvanor, som gärna satte Vladimir i knäet och smekte honom, tills han tröttnade på pojken vid pubertetens inträde, och avfärdade honom med beskedet att han en dag skulle få ärva allt.Men den som säger ”jag” i en berättelse av Nabokov ljuger alltid, även när denna berättelse kallas självbiografi. Tala, minne hette från början Tala, Mnemosyne. Nabokov åkallar alltså gudinnan direkt, och till skillnad från de övriga män vi mött försöker han inte betvinga det gudomligas kraft. Hans text är en form av jubel, ren och skär lycka över att finnas till: ”När jag skärskådar min barndom”, skriver han, ”ser jag medvetandets uppvaknande som en kedja av uppflammanden som uppträder med allt kortare mellanrum tills helt belysta förnimmelseblock bildas, som ger minnet ett slipprigt fotfäste.” Medvetandet är alltså inte uttryck för det egna jaget, utan en plats där gudinnan får tända sin eld: är inte det vackert?Kristoffer Leandoer, författare, essäist och översättare.

Dags för ett nytt högaktuellt fall. Vi reder ut domen mot mannen som frias för att domstolen tycker att uträkningen över offrets berusningsgrad är för svagt. Ligger det något mer bakom? Svar ja, men kanske inte det ni tror (hint: Vi är rasande)I veckans snackis pratar vi om en manlig vårdpersonal som får fortsätta jobba med unga utsatta personer trots att han tog kontakt privat med en 13 årig patient.Klippning: Magnus Silfvenius ÖhmanIntro: Henrik Skarstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots att stridigheterna i Gaza pågått i knappt två veckor har vi redan sett flera exempel på överdrifter, myter och propagandasatsningar. Mattias och Madelene påminner om avhuggna nunnebröst, beslagtagna kuvöser och uppätna bebisar – alla myter som spridits under tidigare konflikter – och diskuterar vilka konsekvenser de fått. Dessutom tipsar de om en bortglömd skrift som kan vara behjälplig.

Neste programa, Fernando Machado (@femesmo), Leandro Luz (@leandro_luz), Marina Oliveira (@coelho_limao) e Pedro Tobias (@pedromtobias)  convidam Marco Fialho do Cinefialho para debater vida e obra do cineasta soviético, Andrei Tarkovsky, autor de obras como A Infância de Ivan (1962), Solaris (1972) e Stalker (1979). Portanto, pegue o seu fone de ouvido, prepare o café e nos acompanhe nesta jornada, pois a partir de agora você está em um plano-sequência!===================================================== Ficha Técnica: Duração: 03h10min | Pauta: Fernando Machado | Arte da Capa: Marina Oliveira | Edição e Montagem: Marina Oliveira | Sonorização: Marina Oliveira | Publicação: Fernando Machado===================================================== Caso você queira ouvir os comentários apenas sobre um dos filmes, confira a minutagem em que cada um entra: 00:30:05 - A Infância de Ivan / Ivanovo detstvo (1962) 00:58:40 - Solaris / Solyaris (1972) 01:22:51 - O Espelho / Zerkalo (1975) 01:51:22 - Stalker (1979) 02:20:58 - O Sacrifício / Offret (1986) 02:48:48 - TOP 3, Considerações Finais e etc. ===================================================== Dúvidas, sugestões, críticas ou feedbacks podem ser enviados para o e-mail contato@plano-sequencia.com ou através de nossas redes sociais. Estamos no Twitter @planoseqcast, no Instagram @planoseqcast e no Facebook/planosequenciapodcast. Não deixe de avaliar o podcast no iTunes para que possamos ter mais visibilidade dentro da plataforma. =====================================================

Maskerad och med kökskniv i handen gav han 15-åringen två sekunder att springa. Men offret hann inte långt innan kniven högg honom i sidan. Hör om tonårsbråket som slutade i förödelse.  Dessutom hör du om hembrännaren som ertappades med hundratals liter spritmäsk och sprit.

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 23 augusti 2021.Del 1: Flörten i RomVi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig.Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken.Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat.År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online.Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag.Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem.Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad.Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls.Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen.Del 2: Arbetets skådespeleriUnder en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa.Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna.Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster.Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay.Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen.Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid.Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!.I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus.På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren.Del 3: Livet i 2,5 dimensionerAlla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt.På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner.Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre.På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren.I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag.På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i.2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli.Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionenDel 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarvAv en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn.Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet.Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna.År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag.Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart.Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår.Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar.Sonia Hedstrand

Mitt i folkvimlet under politikerveckan i Almedalen dök han plötsligt upp som från ingenstans och gick till attack med en kniv. Offret, en kvinna i 60-årsåldern, hade inte en chans. Det skulle snart visa sig att gärningsmannen kartlagt flera potentiella måltavlor - och att dådet i mannens tankevärld, var symboliskt. Ett sätt att slå tillbaka mot svenska folket. Det här är Mordet i Almedalen ett avsnitt av podden Aftonbladet Krim. Reporter: Anders Johansson Producent: Marcus Ulvsand

Storytime är tillbaka efter ett litet uppehåll pga min fd dator! Idag ska vi följa med en ambulanspersonal på hans jobbdag som inte tar slut bara för att hans arbetspass gör det. Sen åker vi på en avskild smekmånad i skogen som inte slutar som man hoppas. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Mordet i Haninge blev dödsskjutning nummer 47 i Sverige i år. Och därmed hade fjolårets dystra siffra 46 passerats redan efter bara drygt ett halvår. Offret hade under flera år varit involverad i en av Stockholms blodigaste gängkonflikter - som pågått i nära tio år och krävt nästan lika många liv. En strid där tidigare vänner nu plötsligt blivit varandras dödsfiender. Det här är Östbergakonflikten. Reporter: Anders Johansson Producent: Marcus Ulvsand Kontakt: podcast@aftonbladet.se

En amerikansk jury har nu dömt till Johnny Depps fördel, men sociala medier hade redan dömt Amber Heard för att inte vara "rätt sorts" offer. Tillsammans med advokat Amanda Weijerman ska vi ta en närmare titt på hur förtal fungerar i Sverige och vad kvinnor som utsätts för våld får möta i vårt rättssystem. Du får också feministiska nyheter från världen i sektionen nyhetspopcorn! FOTO: Evelyn Hockstein/AP/TT

Idag är det säsongsavslutning och podden är tillbaka i augusti igen. Säsongens sista avsnitt kommer att bjuda på en intressant historia där kannibal-offret faktiskt var frivillig och ville bli dödad och uppäten. I likhet med Issei Sagawa, som jag pratade om i första avsnittet, så var historien om Hans och Greta den utlösande faktorn och intresset för kannibalism utvecklades redan under barndomen. Både Issei och Armin, som är dagens huvudperson, var ensamma som barn och såg ätandet av andra människor som ett sätt att för alltid ha dem med sig.Skillnaden på Issei och Armin är att Issei åt ofrivilliga offer, medan Armin var beredd att låta sina offer gå vid minsta tvekan. Han ville bara äta upp någon som verkligen ville bli uppäten.Vill du lyssna utan reklam och få tillgång till avsnitt en vecka tidigare? Stötta podden på Patreon!Nya avsnitt varannan måndag.Gillar du podden? Lämna gärna en recension och glöm inte att följa den!Missa inte min andra podd, Kidnappningspodden.Kontakt: kannibalpodden@gmail.comKällor:https://murderpedia.org/male.M/m/meiwes-armin.htmhttps://www.irishtimes.com/news/cannibal-tells-of-his-desire-to-eat-flesh-1.787256https://www.crimeandinvestigation.co.uk/crime-files/armin-meiwes-german-cannibalhttps://www.ranker.com/list/facts-about-cannibal-armin-meiwes/jen-jeffershttps://www.theguardian.com/world/2003/dec/04/germany.lukehardinghttps://www.thefamouspeople.com/profiles/armin-meiwes-45002.phphttps://www.independent.co.uk/news/world/europe/cannibal-s-victim-was-obsessed-with-sexual-mutilation-73321.htmlhttps://medium.com/lessons-from-history/this-man-killed-a-willing-volunteer-and-ate-his-body-with-a-glass-of-red-wine-c24ad75bdd3eSamtliga artiklar lästa 6 februari 2022. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I veckans avsnitt diskuterar Kristofer och Martin ett av de mest debatterade domstolsbesluten Lyssna först i podplay-appen eller på podplay.se

O sexto episódio de Aforismos Espaciais descobre a casa-paisagem em Offret (ou O Sacríficio,na tradução Portuguesa), o último filme de Andrei Tarkovskij, filmado inteiramente na Suécia edatado de 1986. A casa-paisagem é uma construção cinematográfica que nos revela, no entanto,as diferentes interacções entre a casa e a paisagem envolvente, reflectindo,concomitantemente, as relações entre o eu (como expressão de uma vivência interior, que podeser elevada através da filosofia, da arte ou da religião - e, ao longo do filme surgem todas estasdiferentes formas de experienciar a espiritualidade) e o mundo exterior.Leitura do excerto de Offret: Ricardo Vaz TrindadeCréditos:Imagens: Fotogramas de Offret, de Andrei Tarkovskij. Director de fotografia: Sven Nykvist.Música: “Fear is not your Enemy”, de No Words Left, 2021.Programa sobre a poética da arquitetura. Enquanto o aforismo filosófico procura expressar uma verdade, o aforismo literário é caracterizado pela sua expressividade. O programa pretende evidenciar esse habitar poético que a palavra propicia, remetendo-a para a relação dos espaços e dos corpos com a vida. Susana Ventura é arquiteta e doutora em Filosofia na especialidade de Estética. É investigadora, escritora e curadora independente. Gosta de pensar sobre arte, arquitetura, fotografia, cinema e dança, e ensaiar, ora em textos, ora em exposições, outras possibilidades de pensamento. Edição de som: Francisco Petrucci

Predikan från gudstjänst 19/9. Markus Frid predikar om "Prästen, templet & offret - vad är det och varför ska jag bry mig?"

Premiäravsnittet av Högt Spel djupdyker i den osannolika berättelsen om Tania Head. Hon befann sig i World Trade Center den 11 September 2001 men överlevde terrorattacken. Därefter engagerade hon sig The World Trade Center Survivors Network och syntes i både tidningar och TV. Men det fanns ett stort problem med Tanias berättelse: hennes lögner. Ljudklippen i programmet är hämtade från NBC, CNN och National Geographic TV. Högt Spel är en ny podcast från Studio Olga. Glöm inte att prenumerera på podden så att du inte missar nästa avsnitt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I en värld där känslor i allt större utsträckning konsumeras, och där fiktion och verklighet tycks byta plats, vilken är då konstens och kulturens uppgift? Sonia Hedstrand beskriver en genomgripande förändring i våra samhällen som idag blir allt tydligare, inte minst i den japanska populärkulturen. Del 1: Flörten i Rom Vi har stämt möte vid Piazza Venezia i gryningen. Emanuele är en italiensk kille strax över 20 år som hälsar mig med ett genuint leende och en kindpuss. Under två timmar ska han visa mig sina personliga smultronställen i Rom. Vi småpratar och skrattar medan han guidar mig till de bästa utkiksplatserna runt Forum Romanum och Colosseum, och tar en caffelatte på en liten hipster-caffèteria där han känner baristan. Emanuele är inte bara en snygg och charmig kille, han har även en bra kamera. Poängen med den guidade turen är framförallt att ta fördelaktiga porträtt av mig vid särskilt pittoreska vyer. Samma kväll lägger jag upp fotografierna på sociala medier och slår genast personligt lajkrekord. Emanuele säljer sina privata tjänster på nätet för 85 euro per promenad under rubriken Instagram boyfriend experience, med det unika försäljningsargumentet: en instagram-pojkvän tröttnar aldrig på att ta bilder av dig. Vad är egentligen ett arbete idag? Innebörden av ordet arbete har expanderat de senaste decennierna. Idag är ett arbete i princip vad som helst som en kan tjäna pengar på. Som att köpa och sälja saker på Ebay, youtuba om att en blivit mobbad, visa rumpan på Instagram, eller som jag nyligen såg affischeras runt om i Stockholm: skruva ihop någon annans ikeamöbler, eller utföra vilka hushållsnära tjänster som helst åt den som har brist på tid men desto mer i plånboken. Samtidigt som allt färre unga söker till konstskolor så lönearbetar allt fler med estetisk gestaltning. Emanuele har inte gått någon fotoutbildning eller konstskola. Det behövs inte, de grundläggande kunskaperna i fotografering, som att fokus ska sättas i ögat på den som porträtteras, att använda kort skärpedjup för att objektet ska separeras från bakgrunden med mera, det är allmängods idag. I den digitala barndomen på 1990-talet kunde en arbetslös ungdom få en gratis kurs i bildbehandling av arbetsförmedlingen, vilket snabbt resulterade i ett välbetalt jobb på ett nytt fräscht it-företag. Retusch-jobb för reklam var ett lukrativt extrajobb för konstnärer och aspirerande fotografer. Så är det inte längre. När alla kan fotografera och redigera i sina appar blir bildhanterarna den kreativa klassens proletariat. År 1977 beskrev Susan Sontag i sin berömda bok Om fotografi hur de då mest arbetsdisciplinerade folken; japaner och amerikaner, var de som fotograferade mest idogt på sina semestrar. Hennes analys var att industrisamhället fostrat arbetarna så hårt att ledighetens frånvaro av arbetsplatsens fasta struktur skapade ångest. Fotograferandet blev ett ställföreträdande arbete, en aktivitet som gör att en känner sig produktiv. Idag har fotograferande blivit en del av det arbete för arbete som många av oss kontinuerligt måste utföra för att hålla oss aktuella på arbetsmarknaden, på dejtingmarknadens appar och sajter, och på den vän-marknad som sociala medier utgör. Gränserna mellan dessa livets olika områden har suddats ut, arbetet har trängt in överallt. Många har glömt hur en gör när en är ledig. I den kulturella, om än inte alltid i den ekonomiska, medelklassen går mer och mer (ofta obetald) arbetstid åt till redigering av den egna framställningen och eftersom alla ens vänner är uppslukade av sina olika prekära frilansarbeten är det lätt att känna sig ensam när en väl får semester. Då börjar en instagramma febrilt för att vara med i gemenskapen online. Det är inte många som verkar reflektera över vad det handlar om när jag lägger upp Emanueles snygga foton av mig i Rom på mina konton på sociala medier. Slentrianmässiga lajks rasar in. Kommentarer som såå fina bilder av dig, åtföljs av hjärt-emojis. Människan är fixerad vid bilden av människan. Särskilt den iscensatta, vackraste versionen av en själv. Den enorma ilska som smygfotografering väcker förklarar Susan Sontag med att det fråntar människor rätten att posera som sina idealjag. Instagram-pojkvännen Emanuele var förstås bara en pose. Den enda närmare kontakt kunden får är att hålla honom i handen, i en iscensatt spontan social-medie-trop som kallas follow me; bilden tas ur pojkvännens synvinkel och vi ser hans arm sträckas in i bilden mot kvinnan, fotografiets objekt. Syftet är att fejka för de digitala vännerna att kunden har en semesterflört i romantiska Rom. Posen follow me används även flitigt av resebolag som vill locka manliga kunder, de ska känna att om de köper den där resan till Thailand så får de inte bara paradisstranden på bilden, utan även en härligt leende ung kvinna på köpet. Det spelar ingen roll att alla förstår att det inte är på riktigt, det viktiga är den känsla som kunden köper. För sådär tre decennier sedan eller mer hade jag kanske träffat Emanuele på gatan i Rom och han hade erbjudit sig att visa mig staden gratis. Flörten hade kanske varit på riktigt. Men nu sker mer och mer av mänsklig interaktion genom ekonomiska transaktioner. På ett ytligt plan är det förstås skönt att lämna Emanuele utan att känna att jag är skyldig honom något. En man som ägnar flera timmar åt att guida en okänd kvinna runt Rom skulle i det gamla systemet förväntat sig något i gengäld. Nu har jag köpt mitt oberoende. Skönt Men i ett mer långtgående perspektiv skapar dessa emotionella tjänster problem. Sociologen Arlie Russel Hochschild menar att pengatransaktioner för det som förr var gratis slår sönder nära och djupa relationer. I sin bok The Outsourced Self ställer hon sin mormors värld i en by där alla hjälpte varandra med skörden emot ett samhälle med surrogatmödraskap och andra extrema och allt intimare tjänster, som förstör gåvoekonomin, beroendet av varandra, som inte bara var nödvändigt för överlevnaden, utan även skapade djupa och långa relationer. Att detta blir ett problem visas även av forskning som kommit fram till att rika människor har sämre empati och upplever större ensamhet än fattiga, som tvingats till ömsesidig hjälp för sin överlevnad. Det japanska utrycket muen shakai betecknar smärtan över social ensamhet, att inte känna tillhörighet eller sammanhang i ett relationslöst, alienerat samhälle. I en undersökning från 2006 säger 15 procent av japanerna att de inte har några sociala relationer alls. Den italienske arbetskritikern Franco Bifo Berardi kallar dagens produktionsordning för olyckofabriken. Arbetaren blir själsligt allt fattigare ju mer rikedom hen producerar. Enligt Berardi ger själens underkastelse upphov till en förlust av verklig kontakt med andra, och med sig själv. Det fragmenterade, prekära livet utesluter den stadga som krävs för att vi ska uppleva verklighet och förankring. En viktig poäng med att gå på teater eller film var att komma ut efteråt och mötas av verkligheten. Men idag går vi alltmer sällan ut ur fiktionen, vi går bara automatiskt vidare till nästa avsnitt, och skådespelet på sociala medier pågår dygnet runt. Agentsjukan kallas det när en tjänsteman inom underrättelseverksamhet har svårt att släppa sin roll och vill stanna kvar i sitt spelade liv. Det är så mycket enklare att leva i fiktionen. Del 2: Arbetets skådespeleri Under en kabuki-teater-föreställning i 1600-talets Edo, dagens Tokyo, kunde män i publiken, inför att vissa populära skådespelare skulle göra entré på scenen, uttrycka sitt gillande med ett stärkande skrik. En dåtida teaterdirektör med känsla för PR kom då på den lysande idén att betala några män för att sitta i publiken och ropa. Denna skådespelande teaterpublik kallas sakura, vilket betyder falsk kund. Sedan dess har statister arbetat undercover i verkligheten som konsertpublik, som köande till restauranger, som bildskön utfyllnad på matchmaking-fester med mera. Men under de senaste åren har sakura-arbetet utvecklats till att handla om relationer. Förmedlingar online som Family Romance eller Hagemashi-tai ( Vi vill göra er lyckliga på japanska) erbjuder tjänster som hyr-pojkvänner, hyr-flickvänner eller hyr-föräldrar. Du kan hyra ett tjejgäng att sjunga karaoke med, eller någon som ber om ursäkt å företagets vägnar till ett annat företag, du kan hyra en vän att gå till Disneyland med, eller en butlertjänst, en man som gör hemarbete åt kvinnor. Jag vill vara singel och fri, men vill ändå vakna till ljudet av en kvinna som lagar mat i mitt kök, som en potentiell spekulant på en så kallad kontrakt-fru i Tokyo sa. Ryuchi Ichinokawa är chef för hyrfamilj-företaget Hagemashi-tai". Han berättar att han inte vill anställa skådespelare eller alltför vackra människor. Likt hemliga agenter ska hans sakura-arbetare kunna passera obemärkt, inte hota kunderna eller deras ovetande bekanta med överdriven skönhet. Liksom hemliga agenter ska de passa in, fylla sin funktion och vara lätta att glömma igen. I en stad som Tokyo på över 13 miljoner invånare är risken minimal att mötas igen av en slump. Detta skådespelarnas prekariat fungerar för att invånare i stora städer inte har mental eller känslomässig förmåga att ta in alla människor de möter. För att hantera ett kaos av intryck måste de reducera andra människor till klippdockor. Ingen ställer några djupare frågor till sakura-arbetarna. Som inhyrda släktingar på ett bröllop räcker det att de följer ett enkelt manus. Mänskliga relationer blir tunna. Den svenske sociologen Roland Paulsen beskriver i sin bok Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin (2010), hur synen på arbete förändrats från historisk tid till idag. Paulsen skriver att trots att vi bara skulle behöva arbeta några timmar i veckan med den utvecklade teknik vi har idag, så arbetar vi nu mer än vi gjorde för 30 år sedan. Arbetet har blivit ett självändamål. Karl Marx tänkte sig att det kreativa arbetet skulle bli självförverkligande när det skedde utanför kapitalismen. Han hade inte räknat med att kreativitet och uttrycksbehov kunde sugas upp och exploateras av samma system. Vårt prioriterande av att förverkliga oss själva genom arbetet har lett till att fler och fler lever som singlar. Det händer då att den passionerade arbetaren kan börja känna sig lite ensam, utan nära relationer. Det är detta problem som den japanska kapitalismen nu löst, genom smidiga emotionella tjänster. Megumi arbetar dagtid på kontor, men på kvällarna går hon till sitt extrajobb som kabakyara, sällskapsdam på en nattklubb, där hon får betalt för att dricka och flörta med män. Hon säger att hon går till jobbet med inställningen att hon ska på fest. Jag spelar olika karaktärer på mitt kontorsjobb och på mitt hostessjobb. Jag anpassar min personlighet efter olika kunder, berättar Megumi. Om en arbetsgivare kräver att arbetaren uppträder med en viss sorts personlighet, så skaffar hon ett extrajobb för att leva ut en annan sida av sig själv. Det kan vara en metod för att klara av ett fragmenterat, prekärt liv. Alla behov kan kanaliseras in i lönearbete. Det är kul, säger Megumi, Det är som cosplay. Mazayuki Okahara är professor i emotionell sociologi vid Keio-universitetet i Tokyo. Han berättar om hur massutbildningen i ett Japan som på 1970-talet stod på höjden av sin ekonomiska utveckling resulterade i ett överflöd av högutbildade arbetare. Fina examina och höga betyg räckte inte längre. Kommunikationsförmåga, charm och utseende blev utslagsgivande konkurrensfördelar för att få ett jobb. Ett japanskt företag anställer hellre en trevlig arbetare med rätt personlighet som kan passa in på arbetsplatsen och sprida en god stämning runt sig, än en som är bäst själva arbetsuppgifterna. Detta i kombination med en historisk förkärlek för tjänster som gör livet bekvämare har resulterat i en servicekultur som professor Okahara beskriver såhär: Du ska inte behöva be flygvärdinnan om ett glas vatten, hon ska ha förstått att du är törstig innan du har sagt något. Även i väst är leenden och trevligt bemötande något som numera konsumeras, från yogaläraren, servitrisen, massören, kassapersonalen. Redan 1956 gav den amerikanske sociologen Erwing Goffman ut den epokgörande boken Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, där han analyserar social interaktion inom amerikansk borgarklass på 1950-talet i teater-termer. För att göra intryck på sin publik måste aktören ha rätt utseende och framföra sin roll korrekt, i en lämplig scenografi. Jaget är en dramatisk effekt, en produkt av scener som spelas upp, skriver Goffman. Som människor förändras vårt humör hela tiden, men som karaktärer måste vi vara konsekventa för att bli trovärdiga. Det sociala spel som Goffman studerade på 50-talet försiggick på fritiden, men idag sker det i allt högre grad på arbetstid. Sociologen Alan Bryman har visat att Disney var det första företaget att lansera hyperkonsumtion, det vill säga konsumtionen av flera sorters varor och tjänster presenterad som en upplevelse, ett slags kommersiellt allkonstverk. På Disneyland och efterföljande företag kallas kunderna för gäster, allmänna utrymmen kallas scener, anställningsintervjuer kallas casting, jobb kallas roller, mellanchefer har huvudroller, arbetskläder kallas kostym. Detta språkbruk och tänkande har blivit allt vanligare inom serviceföretag idag. Disney var också först med att tvinga alla sina arbetare att skratta och le konstant. Deras instruktioner för nyanställda lyder: Kom ihåg att alltid le! Ditt leende är din största tillgång!. I Tokyo kan det på sommaren bli uppemot 40 grader varmt. I den fuktiga hettan går Disneyland-arbetarna omkring och underhåller i tjockt vadderade masker, utklädda till Långben eller Musse Pigg. På förekommen anledning finns det alltid en ambulans på plats, redo att köra skrattande performers som svimmat av värmeslag till sjukhus. På McDonalds i Japan kan kunden beställa ett leende till sin hamburgare. Det står på menyn, och priset är 0 yen. Svenska Pressbyrån har också haft kampanjen: Köp en kaffe så bjuder vi på en rolig historia. Tidigare behövde de lågavlönade servicearbetarna bara fixa kaffet, nu måste de vara roliga också. Gratis bonus för kunden, inget extra betalt för arbetaren. Del 3: Livet i 2,5 dimensioner Alla som upplevt en våldsam förälskelse vet att den är farlig. Den erotiska besattheten av det åtrådda objektet hotar hela ordningen som resten av den förälskades liv vilar på. Hen sover inte, äter inte, kommer för sent till jobbet, glömmer betala räkningar, missar tåget, tappar kontrollen. Särskilt den obesvarade avståndsförälskelsen liknar en drog. Det är bara den åtrådda som är i färg, resten av världen går i gråskala. Offret för passionen riskerar smärtan i att bli avvisad, bli galen av svartsjuka, hamna i en depression. Sådana risker har den prekära informationsarbetaren inte råd att ta i dag. En svacka i prestationen kan göra att hen inte längre kan försörja sig i ett otryggt arbetsliv som kräver konstant närvaro och prestation på topp. Samtidigt är längtan efter förälskelsens berusande lycka om möjligt ännu starkare idag än förr. Begäret triggas av ett ständigt flöde av sex appeal som krämas ut genom alla mediala kanaler, som smörjmedel för konsumtionen. Vi vill uppleva känslan av förälskelse, fast helst utan riskerna det medför. Att detta behov nu möts syntetiskt enligt lagen om utbud och efterfrågan är inte underligt. På 90-talet började unga japanska killar med bristande social förmåga att spela dejting-dataspel. Drivande i denna utveckling är den japanska tekniknörden, den så kallade otakun. En otaku är mest intresserad av att leva alla sina vakna timmar i dataspel, animéserier och manga, och har minimal kontakt med andra levande människor, förutom då han träffar sina otaku-kompisar och pratar om spel, och om de tvådimensionella tjejerna i spelen, vars kroppar har bisarra proportioner. Populärkulturforskaren Toko Tanaka vid Otsuma-universitet i Tokyo beskriver otakun som en person som inte är intresserad av kroppsliga begär, utan går igång på distansen till den åtrådda digitala figuren eller idolen. Otakun kan eller vill inte skilja mellan fiktion och verklighet. Hans motsvarighet kallas reaju (från ordet reality). En reaju är en person som är nöjd med att leva i den tredimensionella verkligheten och har fysiska relationer med andra människor. Tidigare hade de populära reaju-killarna all status och framgång, men när internet blev hett tog nördarna revansch. Mot slutet av 1990-talet kände sig otakun ändå inte riktigt nöjd med det tvådimensionella livet. Han kände ett behov av att få möta dataspelens kawaii, docksöta flickkaraktärer, i den fysiska verkligheten. Ur detta behov uppstod Meidocafé-kulturen i Tokyos teknik- och spelkvarter Akihabara. Begreppet Meido kommer från engelskans maid, tjänsteflicka. På lokaler som @homecafé hälsar tonårsflickor i kortkorta varianter av det franska hembiträdets svartvita uniform med litet spetsförkläde och hätta sina kunder med standardfrasen Välkommen hem, min herre. På det sättet kan män som saknar förmåga att interagera med vad de kallar 3D-kvinnor, köpa sig ofarlig flick-femininitet, och en undergivenhet som de aldrig upplevt IRL. För tonårsflickor som behöver pengar till kläder, smink och dyr fika i Tokyo, där allt kostar pengar, uppstår förstås en jobbmöjlighet. Förutom att servera fika eller enklare maträtter utför flickorna olika små tjänster, som en liten sång eller dans eller en dataspels-runda. Allt finns på menyn med priser noggrant angivna. Kunderna är stammisar och har medlemskort på olika nivåer, från brons upp till platina, beroende på hur många besök de gjort under åren. I ett prekärt samhälle där individen flyttar, byter jobb, frilansar, förlorar kontakt med sin ursprungs-familj och jobbar för mycket för att hinna bygga upp nära vänskaper eller kärleksrelationer, kan meidocaféet vara den enda plats där mannen har kontinuerlig kontakt med en annan människa som regelbundet frågar: Hur har du det? En fråga som blivit bristvara idag. På meidocaféerna är det en stämning som säljs. Den kallas moe och betecknar en specifik känsla av ömhet, beundran, tillgivenhet och förtjusning inför en 2D-karaktär från manga, animé eller dataspel. Att få umgås i sällskap av en fysisk version av sin favoritkaraktär är viktigt för den ofysiske nördmannen. Den riktigt tillfredsställande moekänslan får han när han anar en överensstämmelse mellan den karaktär servitrisen spelar och hennes äkta, oförställda jag. Det är i tillfredsställelsen av att själv få upptäcka denna harmoni som känslan av moe uppstår. Den här sammansmältningen av bildernas två dimensioner och den fysiska verklighetens tre dimensioner utgör den unika 2,5-dimensionen, som allt fler japaner finner sig tillrätta i. 2,5 dimensioner är alltså ett begrepp som ursprungligen skildrar ett specifikt kulturellt fenomen kopplat till dataspelskulturen. Men trots detta specifika ursprung är det relevant för en bredare analys av dagens representationssamhälle. För mycket i upplevelseekonomin sker just mittemellan tecknet och det betecknade. Allt större delar av vår erfarenhet pågår mellan det som förr kallades verklighet och den representation som vi nu ägnar allt större del av vår vakna tid åt. Frågan om en kärlek med förhinder mellan människor och artificiell intelligens är framträdande i japansk kultur. I den korta animé-serien Evas tid arbetar humanoida robotar som tjänstehjon, tillgängliga för alla sorters hushållsnära tjänster, inklusive sexuella. Det är lag på att de måste ha en lysande ring ovanför huvudet när de går omkring och gör sina ärenden, så att de är lätta att identifiera som robotar. Men på det hemliga kafét Evas tid släcker de ned sina klassmarkörer, så att ingen vet vem som är vad. Robotar och människor kan umgås på lika villkor, men förvecklingar följer när de förälskar sig över gränserna. Serien väcker tankar om hur vi behandlar service-personal som robotar när vi kräver att de alltid ska vara glada och perfekta. Men den ställer också frågor om kärlek, förälskelse och attraktion. Är detta känslor som bara kan existera inför andra människor? Många japaner erfar just nu motsatsen. Våra känsloliv har blivit allt mer präglade på simulerade stimuli. Kimura Masaki är vd för företaget Tokyo Talent som hyr ut livs levande killar som pojkvänner per timme. Han berättar att en så kallad rental-kareshis jobb är att känna av vad kvinnan vill ha. Jobbet är alltså att ta hänsyn till kvinnans behov, något som många kvinnor upplever saknas hos verkliga män de träffar. En hyrpojkvän ska vara vanlig, men snygg och snäll. Tjänsterna består oftast i att gå på promenad i en park med kunden i några timmar, gå och fika tillsammans, kanske shoppa, hålla handen en stund. Men framförallt får kvinnorna prata om sina känslor. Tjänsten är alltså inte helt olik en terapisession. Kvinnorna behöver någon som lyssnar och förstår dem, någon som är deras typ, förklarar Kimura Masaki och lägger till: För några kunder är verkliga killar inte deras typ, de har konsumerat så mycket spel, manga och filmer att de känner sig mer bekväma närmare fiktionen Del 4: Konstnären i djupskådespeleriets tidevarv Av en säker källa fick jag nyligen höra följande: En konsthandel i Göteborg försökte trissa upp priset på en målning. För att öka köparens intresse ringde de in en anonym arbetare, som de internt kallade gråterska, en tjusig dam som under ett mingel på galleriet, när den potentielle köparen råkade stå inom hörhåll, utgöt sig vältaligt om hur starkt berörd hon var av nämnda konstverk. Konsten har alltid varit del av en emotionell ekonomi där verk laddas med immateriella värden genom känslor. Galleristens jobb är att skapa mystik kring verket och konstnären, för att attrahera rika personer som vill köpa sig en bit av konstnärsromantiken. För att tala med sociologen Pierre Bourdieu: kulturellt och socialt kapital växlas in mot ekonomiskt. Idag har denna förr så obskyra form av konsumtion utsträckts till en stor del av den ständigt växande upplevelse- och servicesektorn. Urbangeografen Richard Florida framhåller i sin bok Den kreativa klassens framväxt (från 2002) den kreativa arbetaren som modell för tillväxt i upplevelseindustrin. Den kreativa arbetaren har tagit vissa av sina viktigaste kännetecken från konstnären eller skådespelaren; hens arbete är att skapa känslor, och hen brinner passionerat för att förverkliga sig själv genom arbetet. Innan den japanska hyrmamman Hiromi Kawada går in i dagens roll sätter hon på sig sin peruk och läser sitt manus, ett papper med information om vem hon utifrån kundens behov ska vara. Likt en skådespelare som arbetar i method acting-traditionen, går hon in i sig själv för att hitta äkta känslor inför sitt framträdande. Ett vanligt jobb är att presenteras som mamma inför kundens nya partner. Fru Kawada berättar att många av hennes barn håller kontakten efteråt, de frågar om råd i livsfrågor och skickar mejl flera år efteråt för att tacka för hennes insats, med bilder på sina barn. Ibland skäller jag på dem, säger hon, om jag ser att de är på väg i en dålig riktning i livet. Hon fortsätter alltså att jobba som mamma även utan ta betalt. Hon säger att hon vill hjälpa vilsna människor. Fru Kawadas chef herr Ichinokawa berättar hur han som inhyrd farbror till ett bröllop börjar gråta av rörelse på den låtsade brorsdotterns stora dag. Då har han gjort ett bra jobb, han känner det han ska känna. År 1983 myntade sociologen Arlie Russel Hochschild begreppet emotionellt arbete. I sin forskning om flygvärdinnors arbetssituation beskriver hon hur de jobbar med sina känslor på flera plan: De måste hantera flygrädda, aggressiva och potentiellt farliga passagerare, undertrycka sina egna känslor av obehag inför berusade män som gör närmanden, och samtidigt kommunicera glädje, trygghet och attraktiv femininitet. Hochschild skiljer på ytskådespeleri, som innebär att arbetaren inte känner den känsla hen försöker förmedla, som i det påklistrade leendet, och djupskådespeleri, då arbetaren på riktigt känner den känsla som krävs för arbetet. I kategorin ytskådespeleri befinner sig traditionellt servitriser och annan servicepersonal, inom djupskådespeleri finns personer som arbetar som barnflickor, vårdare, dagispersonal och lärare. Det är det djupgående skådespelet som alla arbetsköpare eftersträvar idag. De vill knyta upp arbetarna känslomässigt, komma åt deras engagemang genom att få dem att identifiera sig med företagets mål, så att de på riktigt känner att företagets framgång är viktig för dem själva. Men den prekära arbetaren måste inte bara spela sin roll och känna rätt känslor, hen arbetar även, liksom skådespelare alltid gjort, med sitt utseende. De senaste decennierna har även manliga arbetare börjat avkrävas det estetiska arbete som framförallt kvinnor tidigare varit tvungna att utföra, som servitriser, sekreterare, butikspersonal. Den feministiska filmvetaren Laura Mulvey talar om to-be-looked-at-ness, på svenska ungefär att-bli-tittad-på-het, en kvalitet som konstruerades hos den klassiska kvinnliga Hollywoodstjärnan, men i dag gäller mer eller mindre alla. Att bli tittad på är en del av jobbet för många yrkeskategorier idag. Jag följer med sakura-mamman Hiromi Kawada då hon hyrs in för att agera vän till familjen på ett bröllop i Sanrio Puroland, Hello Kittys eget Disneyland. Bröllopet genomförs på en scen, gästerna är publik och vigselförättaren är Kitty-san. Att svara Ja på prästens traditionella fråga: Tager du har blivit simulakra, en performance med inhyrda gäster på en artificiell, kommersiell plats. I Japan är det vanligt att bröllopspar genomför två ceremonier, en traditionell i en shinto-jinja, och en västerländsk variant med den vita klänningen, med risgryn som kastas, med en präst som predikar i en kyrka och så vidare. Men prästen är ingen riktig präst, utan bara en vit man vilken som helst som extrajobbar som präst, och kyrkan är inget heligt rum, utan bara en byggnad som ser ut som idén om en kyrka. Evenemanget har inget med kristen religion att göra, utan det är upplevelsen av ett västerländskt bröllop en vill åt, en bild som en fått av filmer och medier. En stor del av koncentrationen ligger på fotograferingen. Ett bröllop utan fotodokumentation är otänkbart. Sociologen Erwing Goffman som analyserade socialt samspel i termer av dramaturgi på 50- talet beskriver hur vi i den sociala interaktionen försöker framstå som bättre än vi är, vi projicerar ett idealiserat jag. Vilket vi idag framförallt gör på sociala medier. Goffman skriver: Sociala möten är som ceremonier, där vi spelar våra roller enligt en ritual. Samhället är egentligen ett bröllop! Bröllopet är den ultimata performativa konstupplevelsen, likt teceremonin. Men idag går det att köpa den upplevelsen, utan vidare förpliktelser. På senare tid har det även blivit vanligare att kvinnor i Japan inte vill bli hemmafruar, utan fortsätta jobba och vara singlar. Men de vill ändå uppleva sitt drömbröllop. Företag erbjuder därför hela paketet med bröllopsplanering, klänning, kyrka, tårta, blommor, risgryn, fotografering och så vidare. Men bruden genomför ceremonin ensam. Män i en liknande situation erbjuds att gifta sig med sin favorit-animékaraktär i en virtual reality-upplevelse, där en kyss på ett par silikonläppar ingår. Vilken är då konstnärens roll i ett samhälle som är sysselsatt med produktionen av lättsmälta bilder, representation, performativitet, berättelser och känslor? Nu framstår den digitala reproduktionen av bilder och upplevelseekonomin som en kris för den konstnärliga gestaltningen, på ett liknande, men mer grundläggande sätt än uppfinningen av fotografiet blev en kris för måleriet. Hur ska konstnären hantera den här situationen? Romantiken, en historisk period av uppsving för det konstnärliga skapandet, och ett uppvärderande av känslolivet, uppstod som en reaktion på det rationella upplysningsidealet och den gryende massproduktionen. Idag har hela samhället, ekonomin och politiken blivit emotionell och känslostyrd. Kanske måste konstnären, som en reaktion, bli rationell och använda sina kunskaper inom gestaltning för att analysera de känslor och bilder som det övriga samhället producerar. Sonia Hedstrand

I den väldigt lilla staden Aulander i delstaten North Carolina sker ett fruktansvärt brott. Ett mord! Offret är 56-årige Allen Ray Jenkins och det ska snart visa sig att det finns mer än en anledning varför någon vill se honom död…Manus av Sofie Karlsson.Vill du att Olösta mord ska komma ut varje vecka? Du kan påverka genom att dela podden med alla du känner som kan tänkas vara intresserade och/eller sponsra via Swish. Numret är 070-7715864. Märk Swishen med "Olösta mord.". Olösta mord släpps just nu torsdagar på jämna veckor. Får vi in 1000 kr i donationer sammanlagt släpper vi även ett avsnitt en ojämn torsdag.Det här är en podd av Dan Hörning.Följ Dan Hörning här:Twitter: @danhorningInstagram: https://www.instagram.com/dan_horning/?hl=enFacebook: https://www.facebook.com/danhorningofficiell/Youtube: https://www.youtube.com/channel/UCV2Qb7SmL9mejE5RCv1chwg See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Varför finns en benägenhet att skuldbelägga brottsoffer? Vi ringer upp Sara Landström, docent i psykologi och universitetslektor vid Göteborgs Universitet, för att få reda på om det finns något som ett perfekt brottsoffer. Tack till Sara Landström. Producerad av Novel Studios. Kontakt: morkapsyket@novelstudios.se Mer info: www.detmorkapsyket.seoch www.novelstudios.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Publiceras 3/6 See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Mitt i den lugna idyllen i samhället Viskafors skedde 1976 ett mord som tycks ha utförts i raseri. Offret var den blott 14-årige Reijo Daag. Men varför?Support this show http://supporter.acast.com/historiska-brott. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

När Andrej Tarkovskijs film Offret hade premiär våren 1986 slogs många av det profetiska. Var Tarkovskij en synsk person som förutsåg både kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och mordet på Olof Palme? I slutet av juni 1985 placerar Tarkovskij sin filmkamera på just den gata i Stockholm där den svenske statsministern mördas ett halvår senare, för att ta de scener som skildrar flyende människor och som i filmen är en del av huvudpersonens mardrömslika vision av den totala katastrofen. När Tarkovskij senare samma sommar är tillbaka på gotländska Närsholmen för att spela in den långa slutscenen i Offret där Alexander för att blidka Gud sätter eld på sitt eget hus, då går allting snett. Filmkameran hakar upp sig och branden hinner inte registreras på rätt sätt. Lars Lönroth glömmer aldrig den frostiga vårvinterdag 1985 då han som radioreporter begav sig till Austerviken vid Närsholmen på sydöstra Gotland för att intervjua de medverkande i denna svensk/fransk/engelska samproduktion regisserad av en ryss i exil. Denna Klassiker sändes första gången 2009

Gamen, Svensken och Offret går igenom förra året. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Eftersnacket efter Augustprisgalan! Vann rätt bok? Blev galan lika glamourös digitalt som förra året? Vad tyckte Milla om snittarna?Vi utvärderar Augustpris-säsongen och försöker reda ut om Augustpriset är ett konstnärligt eller kommersiellt pris. Vems ärenden går priset och vem eller vilka är det som tjänar pengar på det?Dessutom: Bögbibblan goes ASMR, recept på snittar och Kuken-flaggor i tårtan!Verk vi nämner i avsnittet:Elin Anna Labba, Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige, 2020.Ester Eriksson, Det finns ingenstans att fly, 2016.Eli Levén, Hur jag skulle vilja försvinna, 2020.Nanna Mikkelsen, Offret, 2020.Lydia Sandgren, Samlade verk, 2020.Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson, Humlan Hanssons hemligheter, 2020.________________________________________Medverkande: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.Formgivning och illustration: Fred Söderblom. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kulturredaktionens litteraturkritiker Anna Tullberg och Viveca Bladh kommenterar årets pristagare. Reporter: Björn Jansson. Programledare: Gunnar Bolin Här nedan är Augustjuryns motiveringar: Årets svenska skönlitterära bok: "Samlade verk", Lydia Sandgren (Albert Bonniers Förlag).  Motivering: Lydia Sandgren bygger och befolkar ett eget litterärt universum fyllt av levande detaljer. Göteborg, med svartklubbar, sunkhak och universitetsbibliotek, blir spelplats för ett triangeldrama där den försvunna Cecilia är det svarta hål kring vilket romangestalterna graviterar. Samlade verk är en kärleksförklaring till litteraturen. Årets svenska fackbok: "Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige", Elin Anna Labba (Norstedts)  Motivering: Elin Anna Labba beskriver renskinn som så mjuka att det känns som att handen ska smälta när man stryker dem. Med samma stillsamma poetiska kraft i språket synliggör hon Sveriges tvångsförflyttningar av samerna, tvångsförflyttningar som söndrat urgamla släktband, nätverk och flyttleder. Genom att även väva in vittnesmål, arkivfotografier, kartor, jojkar och myndighets-papper riktar hon i denna mycket vackert formgivna bok nytt ljus på en mörk del av Sveriges historia. Årets svenska barn- och ungdomsbok: "Humlan Hanssons hemligheter" av Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson (Natur & Kultur) Motivering: Balansakten mellan existentiell smärta och humor är kongenial i Humlan Hanssons hemligheter. Den avväpnande berättelsen om bästissvek och växtvärk kickstartar i dagboksformat. Kristina Sigunsdotters text är skruvad och sällsynt levande. Ester Eriksson excellerar i svärta, i illustrationer som fångar Humlans konstnärssjäl. Här har hästtjejerna faktiskt hästhuvud, och den psykiskt sjuka fasterns konstnärskap ger relief åt Humlans tillvaro i ett text- och bildsamarbete som bjuder på vrålskratt och hjärtenyp. Lilla Augustpriset  "Offret", Nanna Mikkelsen (Södra Sandby) Motivering: Bidraget har ett expressivt bildspråk som gör texten skrämmande och skapar en dystopisk atmosfär. Jordens undergång kommer allt närmare. På klostret funderar noviserna över varför. Vad kan de göra för att stoppa det? Skickligt lockas läsaren in i en text som överraskar och där det finns mycket att tolka in. Svenska Förläggareföreningens Hederspris:  Per I. Gedin Motivering: Har en obändig tro på boken, förlagen och läsarna. Som framgångsrik och litterärt sensibel bokförläggare, debattör och branschpionjär har han under sju verksamma decennier kommit att bli en litteratursveriges nestor. Han har omdanat den svenska bokmarknaden med initiativ som kvalitetspocketen, den moderna bokklubben, branschstatistiken och Augustpriset. Till allt detta kommer hans gärning som författare av verk om bokmarknaden, förlagsvärlden, samt konst- och litteraturhistoria. Med sitt outtröttliga arbete har Per I. Gedin vitaliserat och berikat den svenska bokbranschen.

I veckans avsnitt kommer vi att diskutera det ideala offret. Vem är det och varför har samhället denna uppfattningen? Vi kommer även diskutera hur man som brottsoffer kan få hjälp och stöd, och varför det är viktigt att vi har kunskap kring offer och offerskap. 

Filmregissör och radiojournalist Thérèse Ahlbeck intervjuar Michal Leszczylowski om Tarkovsky, filmklippning, humanism och musik. Säsong 1 avsnitt 6 | 39.39 min Michal Leszczylowski, klippte den ryska regissören Andrej Tarkovskys sista film ”Offret” som spelades in på Gotland 1985. Han är en av Sveriges främsta klippare och flerfaldigt prisbelönad. När han gästade ett fullsatt Måndagsklubben lämnade han publiken med vidgade vyer kring både film, konstnärskap och humanism. I ”5 frågor till” fördjupas tankarna om att växa upp i Polen, om musikens betydelse, om att undervisa på en högre konstnärlig utbildning, om att skulptera i tid, om att utgå från landskapet och om Tarkovskys konstnärliga betydelse.

  Kan man våldta en ”lätt hora”? Ska ett sexbrottsoffer helst vara oskuld, bli överfallen i en mörk park och bete sig på x antal sätt efteråt för att ens ha en chans att bli trodd? Cissi pratar om synen på utsatta, skuld på fel ställe, horor vs. madonnor och låter kunniga gästerna Silvia Ingolfsdottir Åkermark (advokat), Elin Sundin (ordf. FATTA) och Merly Åsbogård (f.d utsatt inom prostitution och aktivist) grotta ner sig i ämnet.

Fait divers är ett franskt begrepp för spridda smånyheter som inte har en större, politisk dimension. Kristian Fredén undersöker dessa notiser och deras relation till litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I januari 1994 stod det att läsa om en i USA bosatt svensk medborgare som efter att ha varit försvunnen i omkring en månad hittats mördad i en skogsglänta trettio mil från sitt hem i Salisbury, North Carolina. Han hade skjutits två gånger i huvudet från nära håll varefter mördaren gett sig på att pressa in liket under en trädrot. Oavsett brutaliteten ifråga hade nyheten troligen inte renderat så mycket mer än en notis om det inte vore för en viss omständighet. Offret ifråga visade sig nämligen vara en tidigare huvudmisstänkt i Palmeutredningen, den så kallade trettiotreåringen. Denna omständighet förändrade förstås nyhetens natur, från en otäck men disparat händelse till något som knöt an till ett större och mycket välkänt sammanhang. Detta kan sägas vara i linje med vad litteraturteoretikern Roland Barthes skriver i essän Tidningsnotisens struktur från 1962 om att nyheten om ett mord faller inom en av två huvudkategorier: går det att se en politisk dimension blir epitetet information och om inte blir det fait divers. paddinvasioner, skeppsvrak, hydrofobi, kannibalism, somnambulism, kalvar födda med två huvuden Det senare är ett uttryck som togs i bruk i fransk press under artonhundratalet och som rent bokstavligt kan översättas till skilda saker men vars essens fångas bättre (om än inte helt tillfredsställande) av något i stil med blandade smånyheter. Med små tänker jag inte främst på begränsad textlängd utan på själva autonomin i innehållet. Det kan sedan röra sig om rapporter gällande en outsinlig massa saker. Slår man upp fait divers i Pierre Larousses uppslagsverk Grand dictionnaire du XIXe siècle nämns alltifrån kärleksmord, bedrägerier och fall från hög höjd till paddinvasioner, skeppsvrak, hydrofobi, kannibalism, somnambulism, kalvar födda med två huvuden, barn med tre ögon, extraordinära dvärgar etcetera. En huvudregel är dock att det ska vara ett enkelt redovisande utan analyser eller slutsatser. Det som berättas sätts inte i någon större kontext och har så att säga ingen bäring utanför sig självt. Efter avsedd ögonbrynshöjande effekt har det gjort sitt.   Under ett handgemäng i Grenoble arresterades   tre demonstranter av en armétrupp som för övrigt    blev utbuad. Under senare halvan av artonhundratalet hade fait divers hunnit etablera sig som ett självklart begrepp inom fransk nyhetspress. Det tjänade tidningsredaktörerna perfekt som utfyllnadsmaterial mellan större artiklar. Om inte annat kunde läsaren, på tryggt avstånd från de bisarrerier som redovisades, få avnjuta lättnaden över att själv ha sluppit vara inblandad. För att liknande händelser idag ska få ett nyhetsvärde måste det fångas på film och når genom spridningen på sociala medier ofta långt fler mediekonsumenter än många tyngre nyheter om världens skeenden. Periferin har blivit alltmer central, skulle man kunna säga. I sin bok Les Ecrivains et les fait divers ger författaren och journalisten Minh Tran Huy en bred presentation av såväl begreppet fait divers i sig som dess roll i fransk litteraturhistoria. Utifrån en djupt personlig fascination inför ämnet analyserar hon den pardans som kom att utveckla sig mellan journalistik och skönlitteratur före, under och efter den litterära modernismens genombrott. Till de många författarskap som tas upp hör Stendhal, Flaubert, Camus, Duras, Le Clezio, Carrère, Modiano och många fler. Minh Tran Huy beskriver träffande en fait divers som en historia som stängt om sig. Och ju mer stängd och mysteriös en nyhetshändelse ter sig, visar hon, desto mer gynnas de litterära tolkningsmöjligheterna. Självfallet har såväl författare som läsare alltid intresserat sig för intressanta historier från verkliga livet. Verkligheten överträffar dikten heter det ju. Men under nyhetstidningarnas och den litterära modernismens genombrott inträffade likväl något nytt. Tillvaron blev genomsyrad av upplysningar av de mest skilda slag. Avgörande var förstås den tekniska utvecklingen, såväl inom tryckteknik som inom kommunikationsmedel. Telegrafinätets världsutbredning hade en nyckelroll vad gäller att snabbt kunna leverera korta nyheter och influerade i sin tur själva nyhetsspråket. Såhär kunde det låta:                          Under ett handgemäng i Grenoble arresterades                          tre demonstranter av en armétrupp som för övrigt                          blev utbuad. Denna nyhet är blott en av över tusen dito som författades av journalisten, översättaren och förläggaren Félix Fénéon (18611944). Han gjorde till sin specialitet att författa förtätade treradingar av detta slag för tidningen Le Matin. De kom senare att samlas och ges ut i bokform under titeln Nouvelles en trois lignes, vilken senare översatts till svenska av Magnus Hedlund under titeln Nyheter på tre rader. Ja, hade Fénéon levt idag hade han med all sannolikhet varit en mästare på twitter. I ljus av att det franska ordet nouvelle även är synonymt med vårt "novell" är det hursomhelst lätt att komma att tänka på en annan mästare på lakonismer, Ernest Hemingway, och den sexordsnovell som om än på något osäker grund brukar knytas till honom: For sale: baby shoes, never worn. Det intressanta är upptäckten av vilken konstnärlig kraft som kan ligga i själva återhållsamheten i det utelämnade och frånvarande. I romaner som Marguerite Duras Den engelska älskaren och Albert Camus Främlingen kan man säga att det är just själva frånvaron av rimliga förklaringar till morden som utgör berättelsernas nav. De blir en sorts antideckare som istället för att lägga pussel låter pusselbitarna bli liggande på bordet som ett erkännande åt slumpens och meningslöshetens roll i tillvaron. Ett tydligt underliggande behov tycks ha varit att mordet måste ha varit politiskt motiverat och inte på något vis Drygt trettio år har förflutit sedan skotten på Sveavägen, skott som med all sannolikhet inte avfyrades av den så kallade trettiotreåringen. Likväl var det nyheten om dennes öde som tjänade som katalysator för författaren Stefan Lindberg i skapandet av den märkliga romanen Nätterna på Mon cheri (från 2016). Med sin nyfunna huvudperson kunde han plötsligt, som genom en sidodörr, närma sig sitt sedan länge ouppklarade förhållande till Palmemordet ett mord som i boken beskrivs ha satt punkt för Lindbergs egen barndom. Detta trots att den mystifika nyheten ifrån USA inte kastade något som helst förklarande ljus. Tvärtom. Läsaren förs i Lindbergs roman in i en klärobskyr någonstans mellan fiktion och verklighet. Det blir en kriminalroman utan upplösning och med frågor istället för svar. Processen påminner om när ett sandkorn retar musslan till att skapa en pärla. Och kanske är det därmed också logiskt av Lindberg att i romanen låta kalla Palmeutredningen för tidernas främsta diktverk. Lager på lager av nya vittnesmål, indicier och fantasifulla konspirationsteorier har under åren vuxit ovanpå de få påvisbara omständigheterna natten ifråga liksom på huvudvittnets bestämda utpekande. Ett tydligt underliggande behov tycks ha varit att mordet måste ha varit politiskt motiverat och inte på något vis, för att nu följa Roland Barthes modell, kunna ses som något som under anonyma omständigheter kunnat falla under genren fait divers. Det är förstås en naturlig instinkt. Ondskans banalitet må ha litterär bäring men ter sig desto mer frustrerande i verkligheten. Kristian Fredén, författare och bibliotekarie Litteratur Minh Tran Huy: Les écrivains et le faits divers Une autre histoire de la littérature. Flammarion, 2017. Félix Fénéon: Nyheter på tre rader. Översättning: Magnus Hedlund. Ersatz, 2015. Stefan Lindberg: Nätterna på Mon Chéri. Albert Bonniers förslag, 2016.

Det enda fullständiga offret [Undervisning] by Insidan

18: Misshandel i nära relationer - överdriver offret problemet? by Grefberg & Gyllenhammar

Från prostitution och tvångsgifte till tiggeri och bärplockande veckans Vetenskapsradion Forum handlar om våra dagars människohandel. När världen förändras påverkar det oss här hemma och idag finns det därför många olika former av människohandel i Sverige. Det handlar om allt från prostitution och tvångsgifte till tiggeri och bärplockande, och en grundläggande orsak är att det helt enkelt finns en efterfrågan på till exempel billig arbetskraft. Det säger Patrik Cederlöf som är nationell samordnare mot prostitution och människohandel. Men samtidigt finns det stora problem inom rättsväsendet att hantera fall av människohandel, vilket ofta beror på att vare sig offer eller förövare motsvarar bilden av det ideala offret eller den ideala förövaren. Offret kanske inte alls vill berätta om vad som hänt, och förövaren kan vara en annan prostituerad eller en annan tiggare eller bärplockare. Det säger Dominika Borg Jansson som är forskare i straffrätt vid Uppsala universitet och aktuell med boken Vår tids slaveri. Om offer, förövare och samhällets roll.Programledare är Urban Björstadius.

Amira och Amra Masic, mor och dotter, bjuder in oss till sin villa i Malmö för att prata om firandet av den viktigaste muslimska högtiden Eid al-Adha, som infaller lördagen 4 oktober. Firandet ser likadant ut år efter år hos familjen Masic med fem olika sorters kakor, dans i vardagsrummet, moskébesök och middag hos farföräldrarna. Den traditionen har familjen utvecklat själva. Varken i Amiras eller i hennes mans familj var Eid viktig under deras barndom. Först i samband med flykten från Bosnien inledde paret Masic sitt religiösa sökande. Jag sökte svar. Man var väldigt sårad, i hjärtat och i kroppen. Religionen hjälpte oss att komma upp på benen. Och när vi började på Komvux så läste vi religion och då valde vi att börja praktisera islam för det gav oss ro i själen. Amira Masic berättar om sin väg till tron. Eid al-Adha firas till minne av när Gud krävde av Ibrahim att han skulle offra sin son för att testa Ibrahims tro. En berättelse som Amira Masic först hade svårt att ta till sig men som hon nu förstår. Hör mer i Eid al-Adha lördag 4 oktober kl. 10.45 i P1.  Producent Natacha Lopez liv@sverigesradio.se

Den 24 juni 1999 skjuts 19 åriga Pela till döds i familjens hus i irakiska Kurdistan under en semester resa till hemlandet. Motivet är att hon rymt hemifrån och inte levde efter familjens regler och traditioner efter familjens flytt till Sverige. Pelas lillasyster Breen, kontaktar svensk polis och man påbörjar en förundersökning trots att oddsen att nå domstol är de sämst tänkbara: Offret är visserligen hemmahörande i Farsa i södra Stockholm, men hon saknar svenskt medborgarskap. Mordet har begått i ett land som saknar diplomatiska förbindelser med Sverige. Polisen har inte kunnat undersöka brottsplatsen, saknar tekniks bevisning och dessutom är huvudvittnet, lillasystern Breen, kvar i Kurdistan. Dåvarande utrikesminister Anna Lind blir engagerad i fallet och den tysta diplomatin leder så småningom till att svensk polis lyckas få hem lillasystern. Drygt 1 ½ år efter dödsskjutningen startar så rättegången som kommer att gå till historien som den första hedersmordsrättegången i Sverige. De åtalade är två av offrets farbröder. De hävdar att de är oskyldiga till mordet och lägger skulden på Pelas pappa.  Pappan har aldrig hörts av svensk polis men har i flera intervjuer och brev tagit på sig mordet på dottern. Den svenska domstolen väljer dock att gå helt på lilla syster Breens version av mordet och i januari 2001 dömer rätten farbröderna till livstids fängelse för hedersmordet på Pela.

Glee är den nya amerikanska musikalserien som slagit både tonårspubliken och medelålders kulturjournalister med häpnad. Nu börjar den sändas i svensk TV. Filmkritikerna Johanna Koljonen och Jonas Holmberg diskuterar politiska undertexter och populärkulturens infantilisering i Kinostudion. I Tarik Salehs snart bioaktuella film Metropia ges en dyster bild av Europas framtid, där hjärntvättad arbetskraft åker tunnelbana över hela kontinenten för att arbeta i diverse gråa byggnadskomplex. Filmens manusförfattare Stig Larsson, Fredrik Edin och Tarik Saleh berättar om sina inspirationskällor. Kino har också letat efter fler svenska dystopier inom film- och tv-historien och bland annat hittat den nu helt bortglömda "Svenska slut" där hemliga forskningsexperiment utförs på människor som blivit kvar i ett i övrigt helt evakuerat Norrland. I veckans klassiker berättar Lars Lönroth om sin reportageresa till Gotland 1985, då han skulle dokumentera inspelningen av Andrej Tarkovskijs film "Offret" Glee är den nya amerikanska musikalserien som slagit både tonårspubliken och medelålders kulturjournalister med häpnad. Nu börjar den sändas i svensk TV. Filmkritikerna Johanna Koljonen och Jonas Holmberg diskuterar politiska undertexter och populärkulturens infantilisering i Kinostudion. I Tarik Salehs snart bioaktuella film Metropia ges en dyster bild av Europas framtid, där hjärntvättad arbetskraft åker tunnelbana över hela kontinenten för att arbeta i diverse gråa byggnadskomplex. Kino har letat efter andra svenska dystopier inom film- och tv-historien och bland annat hittat den nu helt bortglömda "Svenska slut" där hemliga forskningsexperiment utförs på människor som blivit kvar i ett i övrigt helt evakuerat Norrland.     I veckans klassiker berättar Lars Lönroth om sin reportageresa till Gotland 1985, då han skulle dokumentera inspelningen av Andrej Tarkovskijs film "Offret".  Hör Tarkovskij, Sven Wollter och Erland Josephson berätta om det som blev den ryske regissörens sista film. Programledare: Roger Wilson