Podcasts about Heidenstam

Det finns en avighet mitt i den svenska vanligheten. I dess centrum återfinns två herrar föda 1919 Åke Hodell och Lennart Hellsing. Magnus Haglund visar hur deras konst hänger ihop med landet lagom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.En av poeten Åke Hodells mer berömda skapelser kom till redan hösten 1937. Det skedde på Hammarby idrottsplats, under en match där Hodell var hejaklacksledare för Södra Latins fotbollslag. I sin helhet låter den så här:Sassa brassa mandelmassaHej, hej, hejIK FrejHeja Gröndaaaal!En av poängerna var förstås att inget av lagen hette Frej eller Gröndal. ”Men alla visste att de var de två sämsta lagen i gärdesgårdsserien”, som Hodell uttryckte saken.Han var stridspiloten som störtade, som blev antimilitarist och poet, teaterman och ljudkonstnär. Det finns mycket som binder ihop honom med det internationella avantgardet, med dadaismen och Fluxusrörelsen, ljudpoesin och slumpmusiken, den drömda och den politiska konsten.Men där finns också ett parallellt inhemskt spår som leder i delvis andra riktningar, lika mycket bakåt som framåt i tiden och som hör ihop med folkliga traditioner, revyer och ramsor, Andersson, Pettersson och Lundström, likaväl som med Bellman och Almqvist. Och inte minst Lennart Hellsing.Hodell och Hellsing var båda födda 1919 och i deras konstnärskap och författarskap förenas språkknådandet och dråpligheten, en fantasirikedom som får ordklangerna att ta oväntade vändningar, skapa nya molekylära föreningar, öppna sig för leken, trolleriet, de magiska förvandlingarna.Åke Hodells komiska militär General Bussig är i den bemärkelsen släkt med Kusin Vitamin och frasen ”Klipp av deras meningar, klipp sönder deras ord”, som återkommer gång på gång iLågsniff, skulle kunna vara något som Krakel Spektakel ägnar sig åt, i antiauktoritär villervalla.Det finns en svensk avighet, mitt i den svenska vanligheten och i bakgrunden finns Carl Jonas Love Almqvists experiment med rimformer och halsbrytande ordvändningar, i nonsensdikterna tillkomna under landsflykten i Amerika på 1850- och 60-talen.Det finns fascinerande korrespondenser mellan Hellsings ”Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby, det är tid att fälla upp sitt paraply”, och Almqvists ”Kan man ej säga: / 'Ack, söta syster! Låna mig din Parasoll'? / Jo visst. Men kan den andra icke överväga och svara: ‘Syster! Den är blott ett gammal såll, / så full av hål!”I en artikel i Aftonbladet 1964, ”Dikt vid språkets gräns”, lyfter Kurt Aspelin fram Almqvistdimensionerna i Lennart Hellsings rimkonst, ett litterärt landskap där ”den folkliga ramsans bakvända visa skjuter skott och där Lennart Hellsing timrar på staden Annorlunda - ‘en stad där allting sker, ut och in och bak och fram och upp och ner'”. Enligt Aspelin handlar den här sortens skrivande om en ”naiv lekfullhet inför ljuden som konkret byggmaterial, spontan glädje vid språkets och logikens kullerbyttor”.Det skulle lika gärna kunna vara Åke Hodells konstnärskap han beskriver, inte minst det som äger rum i radiopjäsen om just Almqvists landsflyktsår i Amerika, Den stora segern vid Gettysburg från 1972. Här förvandlas verkligheten, på ett galghumoristiskt och melankoliskt vis, med hjälp av upprepningar och rytmiska förskjutningar. Samma sak många gånger om, i ständigt nya belysningar, med hjärnans elektroniska aktiviteter som fantiserar om livet där borta, på andra sidan havet. I ett brev till producenten Stina Eidem under föreställningsarbetet fångar Hodell Almqvists tvetydighet och kreativa ambivalens:”Hos Almqvist brottades fantasierna och realiteterna med varandra på ett mer uppförstora sätt än hos vanliga människor. Svårigheten för Almqvist var att skilja fantasi och verklighet åt (en åkomma som hand delar med de flesta författare).”Ja, så där formulerar sig Åke Hodell och han befinner sig i det här skedet i direktkontakt med omvandlingskrafterna och de revolutionära omstruktureringarna i Almqvists författarskap.Men för både Åke Hodell och Lennart Hellsing tycks detta bråkande med verklighetsbilderna och anammandet av fantasins förvandlingskrafter handla om någonting mer än poetisk lekfullhet. Som konstnärlig akt är det hela intimt förbundet med upplevelser av andra världskriget, av ett Sverige som är litet, ansatt och trångt och söker samförståndslösningar, och senare, efter kriget, mynnar ut i välfärdsstatens rationalism och nyttotänkande. Var sak på sin plats.Räta linjer, korrekta åsikter.Hodell och Hellsing bryter med allt detta och de gör det med konstnärlig suveränitet och en virtuositet i handlaget, i ordens placeringar, kommatecknens rytmiska förskjutningar, de oväntade tankesprången mitt i vardagsbilderna.Lennart Hellsing var visserligen aldrig, som Åke Hodell, med om någon flygolycka som påverkade hela konstnärskapet och blev en moralisk frågeställning om maktens språk. Men kriget kastar ändå sina skuggor och föder detta enorma frihetsbehov i språkets kränganden, ett kollagetänkande med skarpa linjer och förbluffande kombinationer som i hög grad påminner om Öyvind Fahlströms metod: ”Man tar en bit A och hittar en bit B och det tänder vildsint när man stryker A mot B”.Ja, det är detta de ägnar sig åt, Herr Kors-och-Tvärs och Fröken Hit-och-dit. De dansar med varandra och gläder sig åt de oregerliga rytmerna som får världen att vibrera, något som kommer till ett fantastiskt uttryck i Kanaljen i Seraljen, konstboken från 1956 där Hellsings dikter omskapats av konstnärer som X:et, Randi Fisher, Endre Nemes och Karl-Axel Perhson.Därför är det helt följdriktigt att Lennart Hellsing uppskattade en bok som Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten. Eller att han, i en Aftonbladetartikel 1966, kunde beskriva Maria Gripes romanfigur Hugo som ”en romantisk symbol för ett uppror mot de sociala konventionerna, mot stela regler och tidsjäktet”.Här tydliggörs släktskapet med Åke Hodells konstnärliga och politiska anarkism, rättframheten och det direkta tilltalet, som inte jamsar med och gör sig till, men har en absolut känsla för komiken när språkordningen ställs på ända.Det är detta som äger rum i Verner von Heidenstam, Nya dikter, attentatsverket från 1967 där Åke Hodell har hällt bläck över Heidenstams lyriksamling från 1915. Så kan det högtidliga och nationellt laddade språket invaderas av främmande och förstörande krafter, djur på vandring över boksidorna, en nödvändig oordning mitt i det som uppfattar sig som fast och färdigt.I dikten Medborgarsång, i strofen som Heidenstam inleder ”Vi stridde gemensamt för hem och härd,/då våra kuster förbrändes,” låter det så här när Hodell gått loss med bläcket:Vi stridde gemensamt för hem härdDå våra k rändesEj herNär vEj hermenDet äck på Sveriges bAtt eter pengar. Det är skoch tempelmen kasta soch taVi ör eg k, et skiljan det v vilja.Magnus Haglund

Vi söker det trygga hemmets vrå, var detta finns är olika för olika människor. Men runt sekelskiftet 1900 fanns en vurm kring hem och hembygd inte minst i författarkretsar. För sådana som Verner von Heidenstam och Ellen Key var barndomsminnen från hemmet en ständigt återkommande källa till text. Båda hamnade vid Vättern i Östergötland. I det här avsnittet pratar vi om hur de drömde om, levde i och utformade sina hem, vid Övralid och Strand. Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gustave Eiffel, o construtor da Torre Eiffel, morreu há cem anos. A RFI aproveita o centenário de morte, marcado na França por uma série de eventos, para falar do legado do engenheiro francês que entrou para a história como o “mágico do ferro”. Eiffel é mundialmente conhecido pela torre que leva seu nome, principal cartão postal de Paris e da França, mas ele projetou ou construiu mais de 500 monumentos em cerca de 30 países, nos cinco continentes. E no Brasil? A reportagem foi conferir. No Brasil, várias fontes, inclusive acadêmicas, e sites na internet atribuem o projeto do Farol de São Tomé ao engenheiro francês. O equipamento de sinalização fica na cidade de Campos dos Goytacazes, no norte do estado do Rio de Janeiro. A torre metálica vermelha se destaca na paisagem da Praia do Farol, que ganhou esse nome por causa do monumento.A estrutura, de 45m de altura e 216 degraus, foi construída pela empresa francesa Barbier & Fenestre e inaugurada em 29/07/1882, dia do 36° aniversário da Princesa Isabel. Com mais de 100 anos, o equipamento, que pertence à Marinha do Brasil, funciona até hoje.Farol de cabotagemO suboficial Carlos Eduardo Moreira, que mora no local juntamente com três outros militares da Marinha e seus familiares, é o faroleiro responsável pelo Radiofarol São Tomé. Segundo ele, o equipamento “é um farol de cabotagem” que tem como função principal “a segurança da navegação e, consequentemente, a salvaguarda da vida humana no mar”.O sistema de iluminação, garantido por uma lâmpada de 1.000 watts com uma rotação de 67 segundos e meio, tem um alcance luminoso de 40 mil milhas e um alcance geográfico, a olho nu, de 17 mil milhas. O sinal é “uma referência, tanto para navegação amadora como profissional”, informa Carlos Eduardo.“Secundariamente, ele (o farol) serve como ponto turístico da área”, afirma o faroleiro. No entanto, a torre de São Tomé não é aberta a visitação pública.Participação de EiffelA atribuição do projeto da torre metálica a Eiffel aumenta ainda mais o interesse pelo monumento. Mas nenhum documento da Marinha do Brasil, que encomendou o equipamento à empresa francesa no século 19, confirma a participação de Eiffel no projeto.“Eu desconheço e não sei informar se há um documento que comprove, que atrele a construção a Eiffel”, salienta o faroleiro. Ele ressalta, no entanto, que a “história que é contada, que acabou se perpetuando de uma forma geral, é que foi ele (Eiffel), talvez pela estrutura se remeter um pouco e lembrar a Torre Eiffel que é o mais famoso projeto dele”. A jornalista Fabiana Henriques começou a se interessar pela história do monumento campista quando fundou o Portal de Notícias do Farol em 2011. A autoria de Eiffel ainda não é comprovada, mas ela acredita na veracidade dessa versão detalhada em vários sites e biografias do engenheiro francês na internet, como no Wikipédia.“Eu acredito que deve ter um quê de verdade”, diz Fabiana Henriques. Ela pensa que Eiffel não foi citado no projeto do farol brasileiro porque na época da inauguração ainda era desconhecido. “Gustave Eiffel ficou mundialmente conhecido pelas suas obras, a Estátua da Liberdade, nos Estados Unidos, e a Torre Eiffel, em Paris. Essas obras só foram inauguradas 4 a 7 anos depois que a nossa torre do Farol. Talvez por conta disso, acredito eu, a empresa não viu nenhuma relevância em citar o nome dele”, indica a jornalistaNo arquivo municipal de Campos, o jornal da época “O Monitor Campista” registrou os preparativos e a inauguração do Farol de São Tomé em julho de 1882. O diário cita a empresa “Barbier e Fenestre” e nomes, como os do engenheiro William Cuningham e do mecânico Victor Alliquant que participaram da construção, mas Eiffel não é citado em nenhum documento. “Nos jornais, não há qualquer menção isso”, confirma “categoricamente” a historiadora Rafaela Machado do arquivo municipal de Campos.A historiadora fez pesquisas em outros arquivos e completa dizendo que até o momento “não há qualquer documentação que sinalize a participação dele, direta ou indireta, no projeto”. Mas ela ressalta que, independentemente de ter sido ou não projetado ou erguido pelo Eiffel, o Farol de São Tomé é um símbolo para a cidade de Campos dos Goytacazes. “É um monumento para o campista e para nossa costa. A própria narrativa, que entrou para a história de Campos, de que o Eiffel tenha participado, é também importante na própria história do Farol de São Tomé”.Monumento tombadoO Farol de São Tomé é tombado pelo patrimônio municipal. As autoridades locais tentam comprovar a participação de Gustave Eiffel no projeto para pedir também o tombamento regional e nacional do monumento. Genilson Paes, presidente do Instituto Histórico e Geográfico de Campos de Goytacazes, já entrou em contato com a Associação dos Descendentes de Eiffel, responsável pelos direitos patrimoniais do construtor francês, mas os documentos enviados não foram suficientes.“Nós fizemos uma tentativa em 2017, fizemos contato com o site Associação dos Descendentes do Gustavo Eiffel, mas o que nós mandamos para eles ainda não é suficiente para ter a chancela da família ou reconhecimento que aquilo ali é um projeto original, um projeto autêntico feito ou projetado pelo engenheiro Gustavo Eiffel”, lembra.O presidente do IHG de Campos espera ainda conseguir a documentação que respalde a autoria. ”A gente está nessa luta ainda. Em breve, eu acho que a gente vai conseguir resolver esse problema e aí nesse sentido a gente consegue pedir também o tombamento em nível estadual, pelo Inepac, e, posteriormente, o tombamento pelo Iphan”, espera Genilson Paes. Associação de Descendentes de EiffelOutros faróis, idênticos aos de São Tomé, foram construídos também pela Barbier & Fenestre no Brasil e ainda estão intactos em Salinópolis, no Pará, e Belmonte, na Bahia. A estrutura metálica do mercado municipal de Manaus também chegou a ser atribuída ao construtor da Torre Eiffel, mas segundo o Iphan, o Instituto do Patrimônio Historio e Artístico Nacional, não há no Brasil nenhum monumento de autoria do engenheiro francês.Ao iniciarmos essa reportagem, o site da Associação de Descendentes do Eiffel, em Paris, citava a Ponte de La Oraya (!) como única obra de Eiffel no Brasil. Quando questionamos a informação, dizendo que a ponte fica no Peru, eles retiraram o monumento da lista. Sobre o Farol de São Tomé, Savin Uastman-Eiffel, representante da associação, nos escreveu dizendo que a atribuição do projeto a Eiffel é uma pergunta feita com frequência pelo Brasil.Posteriormente, ele compartilhou com a RFI um parecer categórico do especialista estoniano Indrek Laos. “Não existe nenhuma ligação entre Farol de São Tomé e o legado de Gustave Eiffel. Esse projeto não foi criado por ele. Ele é baseado no projeto de farol a céu aberto do engenheiro sueco Nils Gustaf von Heidenstam, que usou hastes de tração e barras de tensão para criar este modelo inovador de estrutura metálica”. O especialista da Academia de Artes da Estônia diz inclusive que Eiffel “criticou o projeto de Heidenstam”. Apesar disso, o equipamento de sinalização náutico brasileiro “é um magnífico monumento do patrimônio industrial e o terceiro farol mais antigo do mundo, ainda existente, construído pela Barbier & Fenestre”, conclui Indrek Laos. 

Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. Producent: Johan Dahlberg Ställ frågor till Kära barn på www.livetkanalen.se

Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. Producent: Johan Dahlberg Ställ frågor till Kära barn på www.livetkanalen.se

Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. Producent: Johan Dahlberg Ställ frågor till Kära barn på www.livetkanalen.se

Hur har svenskarna sett på sig själva genom tiderna? Hur har våra stora andar karakteriserat det svenska folket och därmed bidragit till fosterlandskärleken? I avsnittet får bland annat Verner von Heidenstam, Gustav Sundbärg, CJL Almqvist och Värner Rydén berätta om svenska språket, svenskarnas lynne och vårt folks karaktärsegenskaper. Och så får vi höra melodin till sången "Jag är så glad att jag är svensk". Inlägget Sverige och svenskarna dök först upp på Radio Svegot.

Väntan är över! Älskade Kära barn är tillbaka. I Livetkanalen! Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar som vanligt på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är som alltid Lina von Heidenstam. Producent: Johan Dahlberg Ställ frågor till Kära barn på www.livetkanalen.se

Livetkanalen är en poddkanal för själva livet där berörande och högst livsnödvändiga poddar samlas i ett och samma flöde. En gång i veckan släpps ett nytt avsnitt från en av poddarna i Livetkanalen: • Kära Barn med Karolina von Heidenstam & Louise Hallin. • Familj 2.0 med Hannah Widell & Clara Herngren. • Par i terapi med Tobias Sahlin & Saga Israelson. • Skriv ut! med Amanda Schulman & Doktor Olle.

NATUREN! Är den vän eller fiende, god eller ond? Står naturen för det oskuldsfulla och ursprungliga, det oförfalskade och äkta eller är naturen grym, primitiv och hotfull? Idag analyseras naturen och det naturliga med hjälp av Aristoteles, Rousseau och Carl von Linné. Ann saknar rapsbaggarna och Anna-Karin hyllar Kevin Costner. Vantrivs vi i kulturen? Längtar vi efter naturen? Vi undrar om svenskarna är det mest naturälskande folket i världen och och citerar Heidenstam, avhandlar trender som "skogsbad", "wild swimming" och "friblödning" och sluter oss till att det det naturliga inte alltid är bäst.PLUS: Politiska vildar, nostalgi och svenska jordgubbar. Producerat av Silverdrake Förlag Redaktör: Marcus Tigerdraake Klipp: Patrik Sundén marcus@silverdrakeforlag.se www.silverdrakeförlag.se

I detta avsnitt, inspelat på Young Leaders Academy på Skokloster arrangerat av Tankesmedjan Oikos, New Direction och Konservativa Förbundet, så talar Malcom Kyeyune med författaren, krönikören och affärsmannen Thomas Gür om den svenska författaren och poeten Verner von Heidenstam, den svenska identiteten och vad en nation består av. Om du vill få uppdateringar från Oikos via email, signa upp på: www.oikos.se En podcast av Malcom Kyeyune och Arvid Hallén, Tankesmedjan Oikos. Vill du vara med och stötta Oikos-Podden? Stöd Oikos via Swish på 1234850186 Stöd Oikos via kort, bankgiro och PayPal på www.oikos.se/donera --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/tankesmedjan-oikos/message

I en epilog till förra säsongens tre färder till helvetet undersöker vi hur John Milton diktar om Satan och helvetet efter att Gud vräkt ned honom i kaosdjupen. Vi ser också hur några mer moderna skalder, bland annat Fröding och Heidenstam, belyser det helvetiska. Inlägget 47. Förspel och efterspel till helvetet – om helvetet i John Miltons ”Paradise lost” och några svenska diktare dök först upp på Radio Svegot.

Viktor Engberg kommer tillbaka och gör så att blommorna blommar i detta mysiga sommaravsnitt.

Sverige var för 500 år sedan, precis som idag, insnärjd i en knepig union. Åren innan Gustav Vasas befrielsekrig försökte riksföreståndaren Sten Sture d.y. att kämpa mot unionen och den danska kungens anspråk på Sveriges tron. Han slog tillbaka danskarna i slag efter slag tills han oturligt mötte sitt öde på Åsundens is vid dagens Ulricehamn. Om Sten Sture den yngres uppgång och fall handlar dagens vandring, och den genomförs med visst stöd av den gamla Sturekrönikan, Verner von Heidenstam och Carl Grimberg. Och Jalle Horn. Inlägget Sten Sture den yngres uppgång och fall – upptakten till Sveriges befrielse ur Kalmarunionen (PGONS #10) dök först upp på Radio Svegot.

Del 2 i poddens serie om svenska litteraturpristagare. Verner von Heidenstam var en superkändis på sin tid, mer omtalad än läst. Han gjorde reklam för allehanda varor och var ständigt omskriven för sina kvinnoaffärer. fruarna var tre till antalet och anmärkningsvärt unga - den sista endast 17 år vid bröllopet. Idag läses inte Heidenstam i någon högre utsträckning men Övralidspriset till hans minne delas ut årligen. Vi pratar om priset och om vår favoritmottagare Bruno K. Öijer. En dikt av Heidenstam kan vi ändå dra oss till minnes. Åtminsone slutraderna som lyder "bättre lyss till den sträng som brast, än aldrig spänna en båge".

Eddie (Mohamed Omar) läser en novell om karolinerna av Verner von Heidenstam

Uppläsning: Pontus Plaenge Önskad av: Berit Ljunggren för våren 2020 Diktsamling: Nya dikter (1915) MUSIK Uuno Klami: Nr 3 ur Fyra finska folksånger EXEKUTÖR Österbottniska kammarorkestern, Juha Kangas, dirigent

Lyssnaren Lars-Erik vill ha hjälp att nå djupare förståelse för dikten "Vid brasan" av Verner von Heidenstam. Han får hjälp av Louise. Kungen och drottningen har lämnat Stockholm  de har åkt till Stenhammars slott i Södermanland där de ska bo och arbeta under pandemin. Varför just Stenhammar? Fredric Bedoire, professor emeritus i arkitekturhistoria och författare till boken Svenska slott och herrgårdar berättar om slottets historia och varför han tror att kungaparet tagit sig dit. Socialstyrelsen vill uppdatera reglerna för hur vården ska prioritera när många behöver intensivvård. En av dem som tar fram etiska riktlinjer är är filosofen och vårdetikern Lars Sandman. Vi pratar med honom om vilken roll filosoferna har i projektet  vilken fråga är svårast att ta ställning till? Det svenska energisystemet brakar nog inte ihop i första taget, men intresset ökar bland folk att bli självförsörjande på el. På några års sikt, hur många kan fixa sin egen elförsörjning? Vad kan samhället göra för att stödja dem? Lisa Ossman, gruppchef för Människa-teknik och Solenergi på forskningsinstitutet Rise, är med oss. Programledare: Louise Epstein Bisittare: Thomas Nordegren Producent: Ulrika Lindqvist Redaktör: Jonatan Loxdal

Första rad: Kom, sätt dig i skymningens timmar Uppläsning: Harald Leander Önskad av: Gunnar Spång Diktsamling: "Det mesta är inte så viktigt" (1895) MUSIK Emil Sjögren: Konsertstycke för violin och piano EXEKUTÖR Dan Almgren, violin, Stefan Bojsten, piano

Det finns en avighet mitt i den svenska vanligheten. I dess centrum återfinns två herrar föda 1919 Åke Hodell och Lennart Hellsing. Magnus Haglund visar hur deras konst hänger ihop med landet lagom. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En av poeten Åke Hodells mer berömda skapelser kom till redan hösten 1937. Det skedde på Hammarby idrottsplats, under en match där Hodell var hejaklacksledare för Södra Latins fotbollslag. I sin helhet låter den så här: Sassa brassa mandelmassa Hej, hej, hej IK Frej Heja Gröndaaaal! En av poängerna var förstås att inget av lagen hette Frej eller Gröndal. Men alla visste att de var de två sämsta lagen i gärdesgårdsserien, som Hodell uttryckte saken. Han var stridspiloten som störtade, som blev antimilitarist och poet, teaterman och ljudkonstnär. Det finns mycket som binder ihop honom med det internationella avantgardet, med dadaismen och Fluxusrörelsen, ljudpoesin och slumpmusiken, den drömda och den politiska konsten. Men där finns också ett parallellt inhemskt spår som leder i delvis andra riktningar, lika mycket bakåt som framåt i tiden och som hör ihop med folkliga traditioner, revyer och ramsor, Andersson, Pettersson och Lundström, likaväl som med Bellman och Almqvist. Och inte minst Lennart Hellsing. Hodell och Hellsing var båda födda 1919 och i deras konstnärskap och författarskap förenas språkknådandet och dråpligheten, en fantasirikedom som får ordklangerna att ta oväntade vändningar, skapa nya molekylära föreningar, öppna sig för leken, trolleriet, de magiska förvandlingarna. Åke Hodells komiska militär General Bussig är i den bemärkelsen släkt med Kusin Vitamin och frasen Klipp av deras meningar, klipp sönder deras ord, som återkommer gång på gång iLågsniff, skulle kunna vara något som Krakel Spektakel ägnar sig åt, i antiauktoritär villervalla. Det finns en svensk avighet, mitt i den svenska vanligheten och i bakgrunden finns Carl Jonas Love Almqvists experiment med rimformer och halsbrytande ordvändningar, i nonsensdikterna tillkomna under landsflykten i Amerika på 1850- och 60-talen. Det finns fascinerande korrespondenser mellan Hellsings Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby, det är tid att fälla upp sitt paraply, och Almqvists Kan man ej säga: / Ack, söta syster! Låna mig din Parasoll? / Jo visst. Men kan den andra icke överväga och svara: Syster! Den är blott ett gammal såll, / så full av hål! I en artikel i Aftonbladet 1964, Dikt vid språkets gräns, lyfter Kurt Aspelin fram Almqvistdimensionerna i Lennart Hellsings rimkonst, ett litterärt landskap där den folkliga ramsans bakvända visa skjuter skott och där Lennart Hellsing timrar på staden Annorlunda - en stad där allting sker, ut och in och bak och fram och upp och ner. Enligt Aspelin handlar den här sortens skrivande om en naiv lekfullhet inför ljuden som konkret byggmaterial, spontan glädje vid språkets och logikens kullerbyttor. Det skulle lika gärna kunna vara Åke Hodells konstnärskap han beskriver, inte minst det som äger rum i radiopjäsen om just Almqvists landsflyktsår i Amerika, Den stora segern vid Gettysburg från 1972. Här förvandlas verkligheten, på ett galghumoristiskt och melankoliskt vis, med hjälp av upprepningar och rytmiska förskjutningar. Samma sak många gånger om, i ständigt nya belysningar, med hjärnans elektroniska aktiviteter som fantiserar om livet där borta, på andra sidan havet. I ett brev till producenten Stina Eidem under föreställningsarbetet fångar Hodell Almqvists tvetydighet och kreativa ambivalens: Hos Almqvist brottades fantasierna och realiteterna med varandra på ett mer uppförstora sätt än hos vanliga människor. Svårigheten för Almqvist var att skilja fantasi och verklighet åt (en åkomma som hand delar med de flesta författare). Ja, så där formulerar sig Åke Hodell och han befinner sig i det här skedet i direktkontakt med omvandlingskrafterna och de revolutionära omstruktureringarna i Almqvists författarskap. Men för både Åke Hodell och Lennart Hellsing tycks detta bråkande med verklighetsbilderna och anammandet av fantasins förvandlingskrafter handla om någonting mer än poetisk lekfullhet. Som konstnärlig akt är det hela intimt förbundet med upplevelser av andra världskriget, av ett Sverige som är litet, ansatt och trångt och söker samförståndslösningar, och senare, efter kriget, mynnar ut i välfärdsstatens rationalism och nyttotänkande. Var sak på sin plats. Räta linjer, korrekta åsikter. Hodell och Hellsing bryter med allt detta och de gör det med konstnärlig suveränitet och en virtuositet i handlaget, i ordens placeringar, kommatecknens rytmiska förskjutningar, de oväntade tankesprången mitt i vardagsbilderna. Lennart Hellsing var visserligen aldrig, som Åke Hodell, med om någon flygolycka som påverkade hela konstnärskapet och blev en moralisk frågeställning om maktens språk. Men kriget kastar ändå sina skuggor och föder detta enorma frihetsbehov i språkets kränganden, ett kollagetänkande med skarpa linjer och förbluffande kombinationer som i hög grad påminner om Öyvind Fahlströms metod: Man tar en bit A och hittar en bit B och det tänder vildsint när man stryker A mot B. Ja, det är detta de ägnar sig åt, Herr Kors-och-Tvärs och Fröken Hit-och-dit. De dansar med varandra och gläder sig åt de oregerliga rytmerna som får världen att vibrera, något som kommer till ett fantastiskt uttryck i Kanaljen i Seraljen, konstboken från 1956 där Hellsings dikter omskapats av konstnärer som X:et, Randi Fisher, Endre Nemes och Karl-Axel Perhson. Därför är det helt följdriktigt att Lennart Hellsing uppskattade en bok som Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten. Eller att han, i en Aftonbladetartikel 1966, kunde beskriva Maria Gripes romanfigur Hugo som en romantisk symbol för ett uppror mot de sociala konventionerna, mot stela regler och tidsjäktet. Här tydliggörs släktskapet med Åke Hodells konstnärliga och politiska anarkism, rättframheten och det direkta tilltalet, som inte jamsar med och gör sig till, men har en absolut känsla för komiken när språkordningen ställs på ända. Det är detta som äger rum i Verner von Heidenstam, Nya dikter, attentatsverket från 1967 där Åke Hodell har hällt bläck över Heidenstams lyriksamling från 1915. Så kan det högtidliga och nationellt laddade språket invaderas av främmande och förstörande krafter, djur på vandring över boksidorna, en nödvändig oordning mitt i det som uppfattar sig som fast och färdigt. I dikten Medborgarsång, i strofen som Heidenstam inleder Vi stridde gemensamt för hem och härd,/då våra kuster förbrändes, låter det så här när Hodell gått loss med bläcket: Vi stridde gemensamt för hem   härd Då våra k    rändes Ej her När v Ej her men Det       äck på Sveriges b Att     eter pengar.   Det är sk och tempel men kasta s och ta Vi       ör eg      k,       et skilja n det v   vilja.

Kalle Lind pratar med barfotaforskaren Mattias Axelsson om julens tevetraditioner. Namn som nämns: Jeanette von Heidenstam, Toivo Pawlo, Per Oscarsson, Bambi och Sartre.

I dagens avsnitt bland annat: Abu Bakr al-Baghdadi sägs vara död, demonstranter i Hongkong visar stöd för ett fritt Katalonien, SVT vägrar publicera bilder på misstänkt i mordet på Karolin Hakim, Svenska Akademien kräver att Nordfront tar ned dikter av Tegnér, Heidenstam och Rydberg samt kulturdebatten kring Bronze Age Mindset https://radio.bubb.la/mandag-28-oktober-2019/

Museer handlar oftast om saker och ytterst sällan om enskilda individer. Men kan man ens föreställa sig ett museum som skildrar en person lika djuplodande som en rysk roman? undrar Mattias Berg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varför finns inget rejält biografiskt museum i Sverige, med fullt fokus på en människa snarare än saker?  Ett som till exempel kretsar kring Drottning Kristina, Alva Myrdal, Zlatan Ibrahimovic, Heliga Birgitta, Olof Palme, Hedvig Eleonora eller kanske upptäckaren Sten Bergman. Gestalter tillräckligt magnifika och mångfacetterade för att bära en större eller mindre kulturinstitution på egen hand. Dessutom ofta klart kontroversiella. I det utrymmet, mellan för och mot, fördomar och fakta, dyrkan och hat, kunde besökaren själv träda in: få göra sin egen analys av personen ifråga. I bästa fall skapades då en helt ny sorts museiupplevelse med möjlighet till både inlevelse och invändningar. Visst finns det ett antal mindre eller något större biografiska utställningar i Sverige, men så vitt jag vet ingen som på det sättet går i öppen dialog med sitt objekt. Kanske inte ens internationellt om man får tro boken "Skelett i garderoben. Svåra museer", som kom ut 2019. Här har Stefan Bohman, tidigare chef för bland annat Strindbergsmuseet, och den brasilianska museologen Ana Luiza Rocha do Valle studerat vad de kallar "personmuseer" här hemma och utomlands. Och de börjar hemma hos Strindbergs kanske störste antagonist, Verner von Heidenstam. Alltså på hans Övralid i Östergötland, där hemmet enligt skyltarna står kvar exakt som den lika omhuldade som omdiskuterade Akademiledamoten och Nobelpristagaren lämnade det. Bokens författare konstaterar också att begreppet "Nationalskald" på Övralid visserligen sätts inom citationstecken, men att det ändå inte direkt problematiseras. Varken Heidenstams högstämda nationalism eller hans furiösa ställningstagande för försvaret och Konungen får något större utrymme. Allt det som var och är så omstritt. Det är också forskarnas generella invändning mot personmuseerna. Att personerna själva sällan ifrågasätts eller ens kompliceras utan oftast bara sätts på piedestal. Gemensamt för till exempel lilla Zarah Leander-museet i Häradshammars bygdegård utanför Norrköping och den imposanta Millesgården på Lidingö utanför Stockholm är att man i stort sett förbigår de bägges kopplingar till nazi-Tyskland. Intressantast för en svensk läsare är nog ändå bokens internationella exempel. Inte minst hur det amerikanska inbördeskriget framställs på några olika museer över sydstatsgeneralen Robert E Lee. Han som kom att hamna mitt i även nutidens stridslinjer, efter beslutet i Charlottesville 2017 att ta ned ryttarstatyn över honom. Den som varit kontroversiell ända sedan statyn sattes upp vid slutet av 1800-talet: då den bland annat beskrevs som "ett skulpterat förräderi" av en tidning i nordstaten Indiana. Men inte på något av museerna får de här politiska komplikationerna ordentligt utrymme. Författarna skriver att General Lees eget innehav av slavar visserligen nämns, men aldrig poängteras. Den intressantaste komplikationen tycks finnas på en oansenlig skylt på museet i Arlington, utanför Washington, som tar upp frågan om varför Lee egentligen valde att slåss för sydstaterna trots att han också erbjudits befälskapet för nordstaterna. Att det möjligen inte enbart berodde på att han älskade sin hemstat Virginia, som det ofta framställs. Utan också på att generalen "kunde ha hållit med om sydsidans ståndpunkter". Saken tycks ungefär likadan på Eva Perón-museet i Buenos Aires. Den argentinska presidenthustrun, musikalens "Evita", blev för många ett slags helgon då hon under 1950-talets början gick bort i cancer, bara 33 år gammal. Bland sina motståndare sågs hon snarare som en väsentlig del av den auktoritära Peronismen. Men enligt författarna redovisas inte heller den här skarpa politiska motsättningen på museet. Stor vikt läggs i stället vid hennes kläder. En hatt används för att illustrera Eva Peróns arbete för utsatta barn, liksom dräkten vid ett rösträttsmöte eller då hon träffade Påven får gestalta andra hjältesagor om Evitas humanitära engagemang. Texterna på museet är också ofta hämtade ur Eva Peróns egen självbiografi: det är så att säga hon själv som har ordet. I en specialutställning betonas också hennes helgonlika prägel. Med Evitas dödsmask i ett dunkelt rum, som en sorts relik, och en film från begravningen rullande i bakgrunden. Och självklart ligger det i sakens natur att de flesta personmuseum skapas just för att lyfta fram personens positiva sidor, särskilt som de ofta drivs av sällskap med samma syfte. Men faktum är att objektet sällan brukar diskuteras alls, utom möjligen via en eller annan biografi som säljs i shopen. Vad vi ser på själva museet är oftast miljön snarare än människan. Hemmet, prylarna, böckerna, skrivmaskinen Bokens mest positiva exempel är väl den nya delen av Richard Wagner-museet i tyska Bayreuth, invigd 2016. Med en klart större vilja att öppet redovisa kontakterna mellan familjen Wagner och Hitler: att på det sättet åtminstone komplicera den världsberömda operafestivalens historia en smula. Exempelvis finns det olika bildspel som tydligt visar familjens inte minst Bayreuth-operans legendariska direktör Winifred Wagners flitiga umgänge med Hitler. På flera sätt visas här också på den inspiration som Wagners operor gav nazismens estetik. Bland annat jämförs den berömda slutscenen i "Mästersångarna i Nürnberg" med nazisternas egna massmöten. Med bokens frågeställningar i huvudet går jag sedan till Strindbergsmuseet på Drottninggatan i Stockholm där huvudförfattaren till "Skelett i garderoben", Stefan Bohman, alltså själv var chef under många år. Mitt intryck är också att det står sig som det bästa svenska exemplet på ett biografiskt museum, med ett ändå relativt kritiskt och analytiskt förhållningssätt till huvudpersonen. I en liten finurlig konstruktion kan man till exempel själv vända på begreppen. Trycka på skyltar med några av alla de epitet som använts om Strindberg bland annat "Missförstådd", "Galen" eller "Alkoholist" för att gradvis få fram olika synonymer och så småningom hamna i rena motsatser. Montrarna i sin tur är tematiskt upplagda kring vissa av hans mest kontroversiella citat och åsikter, med rubriker som "Kvinna-Man" eller "Antisemitism och Studier i hebreiska". På det sättet lyckas utställningen komplicera både författaren och människan: gestalta ett antal av Strindbergs mest berömda motsägelser. Och trots att formen här och där känns föråldrad, motsvarar nog innehållet fortfarande mina förväntningar på den svenska museisektorn. Nu väntar jag bara på något som verkligen överskrider dem. Ett komplext och levande personporträtt i tre dimensioner. Ett biografiskt museum mer besläktat med, säg, klassiska ryska romaner eller Rembrandts självporträtt än med den traditionella basutställningens ofta så snipigt sterila skyltar. Men kanske är det att ha för höga förväntningar på vad ett museum faktiskt kan vara, på intendenters fantasi och kulturinstitutioners resurser. Eller för att citera vad Strindberg själv lär ha sagt: "Livet är ingenting för amatörer". Mattias Berg, kulturredaktionen

Ulf Lundell är dubbelt aktuell med boken "Vardagar 2", en fragmentarisk dagbok, och skivan "Tranorna kommer". Mikael Timm läser, lyssnar och hittar en nationalskald. Sedan debuten 1975 med skivan "Vargmåne" har Ulf Lundell givit ut ett 30-tal skivor, ett 20-tal prosaböcker, plus flera diktsamlingar och sex pjäser. Dessutom är han verksam som målare. En allmänt känd och uppskattad poet, som mer än andra anses företräda nationella värden. Så definierar Nationalencyklopedin en nationalskald. Och det är väl vad Ulf Lundell är. Inte bara för enstaka verk som Öppna Landskap. Nej, det finns kriterier för att en författare skall kunna kallas nationalskald. Hen måste vara allvarlig. Ironiska postmodernister blir inte nationalskalder. Hens ord skall vara begripliga, möjliga att känna igen sig i. Framförallt måste en nationalskalds verk rymma Nationen. En nationalskald är en slags flyttbar staty. Landet. Tiden, Läsaren och Författaren måste röra sig i samma takt och i samma riktning. En samåkning genom tiden så att statyn står på rätt plats vid rätt tillfälle. Lundell uppfyller dessa krav. Rytmen, tiden och landet finns i hans ord och musik. Och så uppfyller han ett annat viktigt krav på en nationalskald: man måste kunna få syn på författaren bakom verket. Lundells synlighet kan ingen klaga på. Från de första slängiga intervjuerna på 70-talet. Över alla djupintervjuer, klippböcker, bilder och filmer från turnéer och privatliv. Till de senaste årens tillbakablickande intervju-gnäll. Rätt långt från hur det började. Jag minns ett franskt litteraturseminarium året efter att "Jack" kommit ut. De franska kritikerna undrade vilka svenska böcker som varit viktiga 1976. Jag svarade Jack och möttes av frågande blickar. Vadå Jacques? Ja, ja, sade en äldre svensk litteraturvetare. Det är en bok som sålt mycket men inte betyder något som litteratur. Den behöver vi inte prata om. Och så gick man vidare till viktigare författare. Nå, Lundell blev inte nationalskald för att han skriver bättre än andra som skrev på 70-talet. Och inte för att ha hållit den ungdomliga entusiasmen uppe. Nej, han är nationalskald för att han bevarat rytmen men ändrat tonfallet. Om Lundell debuterade som livsnjutare har han sedermera gjort gnället till en genre. Vilket är en prestation och dessutom säger något om hur Sverige förändrats. Någon gång på 90-talet sade Lundell i en intervju att det var intressant med rena ytor, att det inte finns något längre. Det kan vara oerhört skönt. Men "Vardagar" har inga rena ytor, tvärtom det är ett bråte av ord. Vardagar två bjuder 650 sidor tvekan, otrivsel, längtan bort, osmälta tankar, kritik mot det mesta allt legerat till gnäll. Konstfullt gnäll. Nu skriver han förstås inte om Sverige rakt ut. Han skriver om sig själv. Och ändå inte. Samtiden sipprar in vilket gör Nationalskaldens arbete svårare. Skalden måste tycka om nationen och det kan vara svårt i dessa dagar. Sedan gäller det att tycka om sig själv, ännu svårare när man är gammal. Och så det allra svåraste: att förstå dem som befolkar Nationen. Man skulle kunna hävda att "Vardagar 2" är en bok om tristess och därmed en modig bok. Tematiken är densamma som i romanen Allt är i rörelse som kom 2011: ensamhet, åldrande, svårigheten att hitta en fortsättning. Men de två volymerna "Vardagar" fungerar bättre än de sena romanerna. Språket är direktare, rytmen starkare. Kanske passar texten bäst för högläsning eller mummelsång. Fiktionen är borta och med den de skruvade beskrivningarna. Numera finns språkglädjen i sångerna. Visst. Det är pladdrigt. Men rytmiskt Det pågår. Och pågåendet är numera Lundells projekt. Att finnas kvar. Att känna att han finns kvar. Vilket är svårare än man kan tro. Se bara på Heidenstam som har mycket gemensamt med Lundell: bägge lämnade Stockholm för ett stort och isolerat hus på landet där de känner sig ensamma. Bägge gillar att spränga in barndomsreferenser, - stenarna där barn jag lekt - bägge skriver som äldre, fragmentarisk prosa, bägge dyrkar kvinnor men har svårt att leva med dem. Bägge undrar om de gjort rätt livsval. Bägge har allt sämre kontakt med omvärlden. Lundell har knappt ens en brevlåda i denna bok. Heidenstam designar sitt hus, Lundell målar. Men där tar likheterna slut. Heidenstam tystnade, Lundell gnetar på. Han gnetskriver sig genom en oändlig rad vardagar. Han försöker förstå. Med fåglarna går det bra. Med musiken lika så. Men med kvinnorna Som andra äldre män funderar Lundell på att köpa en ny bil, på varför sportkommentatorerna på tv säger vad de säger. Om varför kvinnor är som de är och hur sover de förresten? Stående i vattnet? Nej, förlåt. Den frågan gällde sälar. Lika obegripliga. Som kvinnor. Alltså. Tja, så där håller det på. Det är inte sinnligt, inte intellektuellt stimulerande, men på ett bakvänt sätt charmerande i sin blandning av sentimentalitet och distans. Fast jag är lite orolig. För Lundell. Det gäller hans missbruk. Ja, av media. Någon ung person borde tala om för honom att det inte är nyttigt att läsa så många tidningar och se så många tv-program. Och så har vi det här med mullvaden. I början av boken slår  nationalskalden ihjäl en liten mullvad. Det är okollegialt. Mullvaden ser dåligt, förstår föga av de stora sammanhangen men skovlar sig fram genom enorma mängder jord. Lundell skovlar sig genom enorma mängder ord. Heidenstam skulle ha blivit avundsjuk. Men Lundell slog alltså ihjäl en kollega. En författare kan tystna för mindre men eftersom både mullvadar och nationalskalder är kända för att vara envisa och ilskna kan vi lyckligtvis räkna med fler Vardagar för Sveriges ack, så älskade skrivande mullvad. Med så många skovlar ord om tidens gång förtjänar Lundell verkligen titeln nationalskald. Mikael Timm mikael.timm@sverigesradio.se

I veckans avsnitt möter vi bland andra en 5-åring med maniska beteenden, en 8-åring som påstår sig veta allt och en mamma som undrar om det verkligen är fel att låta sina barn sova över hos mormor och morfar en gång i veckan. Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. 

Edward Blom inleder denna episod med att slå fast att det är ”samma fulla fart som nästan jämt” och introducerar verbet ”att fullfarta”. Han berättar också om varför han skulle vilja dricka champagne på en viss toalett, och apropå sina tre barn resonerar han om sömnbehov.Mats Ryd bjuder på sin hemgjorda ingefärsdricka – ginger beer – som lär smaka som drycken gjorde på 1750-talet, och berättar lycksaligt att han nyligen besökte och åt på den trestjärniga restaurangen Frantzén i Stockholm för inte mindre än tredje gången i sitt liv. Möjligen är det läge att införa en mea culpa-vinjett? Om inte annat blir det denna gång två rättelser – apropå en felaktighet i ett tidigare avsnitt om Systembolagets sockerhaltsmätningar, och apropå att man inte får göra sig lustig över andras namn.Avsnittets kulturhistoriska tema är våfflor. Edward berättar hur det kommit sig att den katolska Mariadagen, Vår fru-dagen, blev våffeldagen, och hur oblater, Bellmans epistlar och nationalromantiken hänger ihop med våffelätande. Dessutom får vi veta vad som krävs för att grädda goda våfflor – värme och smör är grundingredienserna! – och att teflon är ett nervgift. Mats berättar om hur det gick när han försökte renovera ett semiantikt våffeljärn och om när han besökte en våffelstuga i Nikkaluokta, och Edward förklarar varför det inte finns samma behov av att göra ätbara lustifikationer av våfflorna som av semlor.Flera lyssnarfrågor handlar denna gång om fastan och påsken, exempelvis om hur fromma katoliker får ihop det där med att fira Irlands nationalhelgon S:t Patrick fast helgondagen brukar infalla under fastetid. Mats får lära sig vad som menas med ”den himmelska födelsedagen” och Edward berättar om hur han helgar vilodagen.Lite alkoholromantisk nostalgi var oundvikligt även i denna episod, och denna gång handlar den om grosshandlardrinkar och andra groggar.Allt avslutas med att Edward deklamerar poesi, närmare bestämt ”Moguls kungaring” av Verner von Heidenstam! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kära barn handlar den här veckan bland annat om en gnällig 4-åring och en 17-åring som undrar om hon saknar empati. Sedan en ofta ställd fråga: hur många barn ska man egentligen skaffa? Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam.  

Hur göra med 11-åringen som inte vill gå till skolan? Varför äter 12-åringen groteska mellanmål? Och kan 5-åringen sakna empati? Svaren på dessa frågor och många fler kommer i dagens avsnitt av "Kära barn". Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam.  Tack alla kära lyssnare för tålamodet! Vi kan inte lova något men vi hoppas så småningom komma med purfärska avsnitt. Håll så länge godo med dessa gamla guldkorn...

Dessutom om Nordirlands gräns som hela Brexit kommit att handla om. Stasiarkiven drar nya generationer som letar svar på vem som var angivare. Hur ser dom framtida hoten mot Sverige ut? Ny bok om Werner von Heidenstam avslöjar försök till naziinfiltration i Sverige. Timme 1 * Regeringsveckan med statsvetaren Tommy Möller * Vänsterpartiet och förnedringsklausulen * Nordirlands gräns är Brexits stora dilemma * Krönika Ulrika Knutson * Panelen Timme 2 * Hyresrättens laddning * Satir med Utkantssverige   * Stasiarkiven lockar nya generationer * Hur ser hoten mor Sverige ut? * Ny bok om Werner von Heidenstam * Kåseri Pamela Jaskoviak

Ett citat om hängivenhet av Verner von Heidenstam får rubricera 2018 års sista riktiga poddavsnitt, där Edward Blom och Mats Ryd diskuterar och problematiserar det knepiga begreppet ”livsnjutare”. Edward förklarar varför han inte självklart vill kallas så, och svarar på frågan om huruvida han är en ”beroendemänniska”. Mats resonerar kring hur ”njutning” och ”skam” relaterar till varandra, och begreppet ”livslovare” lanseras.Men detta är först en bit in i samtalet, som äger rum medan de tu gastronomerna dricker julöl och äter världens – enligt Mats – godaste efterrätt: julpuddingen på ”Rolfs kök” i Stockholm!Edward drar krogminnen från Trier och en anekdot om när en pitbull-terrier slickade honom i skägget, innan han kommer in på förjulfestandets kulturhistoria och hur det förr i tiden faktiskt var förbjudet att fira jul med sina vänner och grannar.Sedan handlar det om vinterns alla härliga drycker och julens i synnerhet, som öl, mumma, julmust och glögg (och dess stygga kusin Feuerzangbowle). Varning! Alkoholromantiken når denna gång sällsynt höga höjder – eller kanske låga, eftersom Edward påstår att han brukar sitta flera timmar under granen med sin julölsfyllda tomtesejdel. Vi får också förklaringen till varför arabisk umgängeskultur är så inriktad på extrema sötsaker, och varför nykterhetsrörelsen är så inriktad på kaffe och kakor (om det nu behövs någon förklaring, när alla vet att summan av lasterna är konstant).Vidare bekänner sig Edward som ”tant” och berättar om sitt senaste Wedgwoodporslinsfynd på en loppis i Sundsvall. Sedan blir det lyxsnus och snusets kulturhistoria för fulla muggar, bland annat med citat ur 1700-talsverket ”Tal om läckerheter” och snusminnen från Idaho och Skogaholms herrgård på Skansen (där Erik Haag en gång lurade i Edward snus späckat med kaliumkarbonat)Flera läsarbrev besvaras, bland annat handlar det om sköldpaddssoppa, Johannisfil och lagring av viner – och så fortsätter gjutjärnspannediskussionen med ett initierat inlägg, vilket får Edward att vricka tungan på ordet ”polymeriseringspotential”.Alla poddlyssnare önskas en härlig julhelg med lagom mycket mat och dryck – och tid att lyssna på gamla poddavsnitt. ”Edward Bloms smörgåsbord” börjar igen efter helgerna. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den legitimerade barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. Den här veckan bland annat om att äta framför teven eller inte, om oviljan till att läsa läxor och om en 9-åring som sörjer sin pappa.

  I veckans avsnitt möter vi bland andra en mycket högaktiv 13-åring, en 16-åring som saknar sin biologiska pappa och en 4-åring som skriker och slåss. Louise Hallin, legitimerad  barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. 

Hur mycket leksaker ska barn mellan 5 och 7 ha? Är det mobbning att säga "gnällspik" till ett barn? Och hur bemöta kommentarer från barn och vuxna om 4-åringens nya glasögon? Svaren på dessa frågor och många fler kommer i dagens avsnitt av "Kära barn".  Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. 

Kära barn handlar den här veckan bland annat om en 4-åring som går på en tysk förskola trots att han inte förstår språket, en 15-åring som inte vill bli faster, en mycket intensiv 6-åring och en 4-åring som kallar sin pappas nya tjej för "mamma". Louise Hallin, legitimerad  barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam.  

  Den här veckan handlar Kära barn bland annat om en 7-åring med återkommande mardrömmar, en 15-åring som har blivit utstött av sina två bästa vänner, vad man kan göra om grannens bebis skriker hela natten och hur man ska hantera relationen till bonusbarn efter en separation. Louise Hallin, legitimerad  barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam.  

På lördag är det derby i Rom. Lagom till den matchen har Marcus Birro träffat Tord Grip, som ju bland mycket annat var med om att tillsammans med Sven-Göran Eriksson, leda Lazio till ligatiteln 2000. Bland om detta handlar avsnittet. Om Tord Grip även i avsnittet reciterar Verner von Heidenstam och älskar Tomas Tranströmer? Ja. Om vi snackade om annat också? Jodå. Vi surrade om Degerfors, om Svennis, om tiden som tränare för Campobasso i Serie B 1986, om ligasegern med Lazio 2000, vilken av alla spelare han haft som var bäst, om staden Rom, om England, om att spela dragspel på flygplan, om hur Roberto Mancini var som spelare, om åldrande, om VM 1994 och skillnaden mellan klubblag och landslag… Och tusen andra grejer. Möt en levande legend som varit med om oändligt mycket både som människa och fotbollstränare. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

  Lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år besvaras här av Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut. Programledare är Lina von Heidenstam. Ur innehållet: Får man säga till andras barn? Hur undvika bli som sin mamma? Och hur kommer utlandsflytten påverka barnen?

Veckans avsnitt av Kära barn handlar bland annat om en mamma som sörjer över att hennes 16-åring ska studera på annan ort, en 8-åring som inte vill höra att han är bäst och en 12-åring som mår dåligt över att vara medlare till sina separerade föräldrar. Louise Hallin, legitimerad  barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. 

Hur göra med 4-åringen som totalvägrar att sluta blöja? Hur påverkas barnen av att bara växa upp med sin mamma? Och kan man skada relationen till sin 10-åriga lillebror genom att flytta? Svaren på dessa frågor och många fler kommer i dagens avsnitt av "Kära barn". Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. 

Denna vecka handlar Kära barn bland annat om en 11-åring som är rädd för att vara ensam hemma, en 4-åring som konstant upprepar vissa ord och om rätten till heltid på förskola för föräldralediga. Louise Hallin, legitimerad  barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. 

Den legitimerade barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam.

Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Den här veckan avhandlas bland annat frågor om en 7-åring som använder ett fult språk mot sin 4-åriga syster, en 16-åring som oroar sig för gymnasiet och om syskonbråk. Programledare är Lina von Heidenstam.

Kära barn handlar den här veckan bland annat om en 7-åring som biter på naglarna, en 4-åring som går igenom föräldrarnas separation och en 16-åring som är orolig över sin 13-åriga lillasyster. Louise Hallin, legitimerad  barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam.

Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. Ur innehållet den här veckan: en 12-åring som inte bryr sig om något annat än sig själv, en 5-åring som tar extremt hårt på kritik och en 5-åring i växelvis boende som saknar sin mamma. Dessutom: hur är Louise syn på förskolan egentligen?

Veckans avsnitt av Kära barn handlar bland annat om hur man kan hantera gnällighet, en 8-åring som ljuger och är elak, en 4-åring som blir hysterisk när det är pappans tur att lägga och hur man egentligen ska göra med de trådsmala Barbiedockorna. Louise Hallin, legitimerad  barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. 

Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. 

Den legitimerade barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Den här veckan avhandlas bland annat frågor om mammiga barn, skärmtid på förskolan och hur vi kan prata med barn om kroppslig integritet. Programledare är Lina von Heidenstam.

  Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. Ur innehållet den här veckan: en 10-åring som är stressad över att inte kunna somna, en tränande 17-åring som har börjat kräkas efter måltider, en 4-åring som inte får vara med och leka på förskolan och en 9-åring med ett tvångsmässigt beteende.

  Hur göra med 8-åringen som är livrädd för att lillebror ska försvinna? Vad ska man tänka på när ens 5-åring äter för mycket? Och hur tackla ledsna lämningar på förskolan? Svaren på dessa frågor och många fler kommer i dagens avsnitt av "Kära barn". Louise Hallin, legitimerad barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam. 

I veckans avsnitt möter vi bland andra en 7-åring som verkar avundsjuk på sin lillasyster, en 6-åring som har tagit över makten i familjen och en högkänslig 13-åring. Louise Hallin, legitimerad  barnmorska och psykoterapeut, svarar på lyssnarnas frågor om barn i åldrarna 4 till 18 år. Programledare är Lina von Heidenstam.