Podcasts about mats almeg

Hur skiljer man författaren från verket? Mats Almegård reflekterar över problematiken i ljuset av den österrikiske författaren Ingeborg Bachmann. Eller rättare sagt i ljuset av hennes litteratur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-05.Kan vi inte bara förbjuda författarporträtt på baksidesfliken av böcker? För vad fyller de där porträtten för funktion annat än att leda bort läsaren från texten? För texten, den är allt. I alla fall enligt den lära jag indoktrinerades i under mina studier i litteraturvetenskap.Författaren på porträttet jag just nu tittar på, är visserligen död. Men hennes liv har fascinerat många. Många som inte har läst en rad av den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann vet att hon levde tillsammans med författaren Max Frisch samtidigt som hon hade en kärleksrelation med poeten Paul Celan.Jag tror att hon hade instämt i min önskan om att bli av med den biografiska distraktionen i författarporträttet. För redan under sin livstid försökte Bachmann värja sig emot intresset för henne som person. När hon i slutet av femtiotalet inledde sina poetikföreläsningar vid Johann Wolfgang von Goethe-universitetet i Frankfurt hävdade hon omgående den litterära textens egenvärde med orden ”Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket”.Självklart skriver författarna utifrån sina egna erfarenheter. Så även Ingeborg Bachmann. Hennes älskare Paul Celans död gav eko i romanen Malina – vars jag-berättare förresten bor i exakt det område av Wien som Bachmann själv gjorde i mitten av fyrtiotalet och som beskrivs med orden: ”Ögonfärg brun, hårfärg blond, födelseort Klagenfurt”. Det låter som Bachmann själv – och i sin tredje poetik-föreläsning i Frankfurt – ”Det skrivande jaget” – går hon in på det problematiska med att introducera ett jag i en litterär text – eftersom det inte bara lockar till en biografisk läsning, utan också onödig identifikation: ”Vem har inte som sextonåring mött ett jag i en bok, i en dikt, misstagit det för författaren själv och själv nästan blivit detta jag”, säger hon.Möjligen var det för att undgå de biografiska tolkningarna eller de naiva läsningarna som hon i sin novellsamling Simultan – som blev det sista hon publicerade under sin livstid – övergick till tredje person. Kvinnorna i novellerna är gestaltade med en samtidig närhet och distans som underminerar en biografisk läsning, vilket översättaren Linda Östergaard fångat elegant i den svenska översättningen.Novellsamlingen ingick i det stora prosaprojektet Todesarten (Sätt att dö) dit även Malina räknas. Men formen och tilltalet skiljer sig. Todesartenprojektet avslutades ironiskt nog inte – eftersom hon avled i sviterna av en eldsvåda hemma i lägenheten i Rom år 1973. Den tyska kvällspressen konstaterade krasst att det var som om hon författat sin egen död – de var fortfarande inne på att tolka henne biografiskt.Kanske var det uttryck för en tidsanda då en kritikerkår generellt förminskade kvinnliga författare. Det fick även Bachmann erfara. Detta trots att hon hävdat textens egenvärde, problematiserat det litterära användandet av pronomenet ”jag” och med hänvisning till en av den tyska modernismens viktigaste texter om estetik också grubblat över språkets förmåga att överhuvudtaget kunna beskriva verkligheten. I sin första Frankfurtföreläsning citerar hon ur Hugo von Hofmannsthals Lord Chandos brev.I detta fiktiva brev skildras den moderna människans språkkris som resulterar i oförmågan att beskriva verkligheten i ord. De abstrakta orden faller sönder i Lord Chandos mun ”likt ruttna svampar”. Bachmann sammanfattar det med att ”förtroendet mellan jag och språk och ting är allvarligt rubbat”.Men – när hon håller sin föreläsning är tiden en annan. Det handlar inte enbart om ett modernistiskt tvivel på språkets möjlighet att fånga verkligheten. För nu är även tingen osäkrade. På vissa sätt förekommer hon postmodernistiska analyser när hon i sin föreläsning från 1959 konstaterar: ”Vår tillvaro befinner sig idag i skärningspunkten mellan så många realiteter som inte hänger ihop, som behärskas av de mest motsägelsefulla värderingar”.Nio år senare ska Hans-Magnus Enzensberger förklara litteraturen död i tidskriften Kursbuch. Året efter det noterar Michel Foucault i artikeln ”Vad är en författare?” att ”det var länge sedan kritiken eller filosofin lade märke till författarens försvinnande eller död”. Språkkrisen har då blivit en del av en större kris som omfattar både subjekts- och verklighetsförlust. Och det är där vi hittar de kvinnliga huvudpersonerna i Simultan. De befinner sig i en ”funktionell nyttovärld” som Bachmann beskrev redan i sina Frankfurtföreläsningar: varken språk, samhälle eller historia erbjuder en grund att stå på.Samlingens titelnovell gestaltar denna trygghetsförlust. Den till ytan framgångsrika, men på insidan olyckliga, simultantolken Nadja beger sig i den ut på en bilresa tillsammans med en man hon just träffat. För Nadja är resandet inget konstigt. Hon reser ständigt i sin yrkesroll. Samtidigt plågas hon av att geografiskt ha tappat fotfästet. Hon är hemma överallt – och ingenstans. Detta har skadat henne och hon har blivit oförmögen till närhet. När hon reser iväg med Ludwig Frankel – som mannen heter – vägrar hon sova i samma rum som honom. Hon är rotlös och bränd av tidigare kärleksrelationer. Även i språken hon på ytan behärskar är hon vilsen. Hon måste akta sig, ”så att hon inte en vacker dag begravdes av ordmassorna”.Precis som Nadja kommer denne Ludwig från Österrike. Inledningsvis ger det henne förhoppningen om att de ska kunna dela ett gemensamt språk. Men snart visar det sig att de inte alls förstår varandra. Nadja kan inte ens förmå sig att säga hans namn. Någonstans på hotellet spelas Strangers in the Night. De båda förblir främlingar för varandra.De gör en utflykt till en Kristusstaty uppe på en klippa då Nadja drabbas av en akut kris. Hon ber Ludwig fortsätta utan henne. Själv lägger hon sig ned, oförmögen att ens gråta:Hon tänker också att hon är rädd för att detta är ”början på språklösheten”. Att denna existentiella kris drabbar henne just där, på klippan under Jesusstatyn, är självklart mycket symboliskt. Inte heller religionen erbjuder en grund för Najda. Hon är hopplöst förlorad mellan språk, kulturer och sammanhang.Novellerna i Simultan ger inte upphov till biografiska tolkningsmöjligheter som exempelvis romanen Malina. Snarare bör de ses som en del av en kartläggning av det moderna samhället som Bachmann avsåg med sitt Todesartenprojekt.Å ena sidan personen, å andra sidan verket. Det ska väl inte vara så svårt att hålla dem åtskilda tänker jag efter att jag har slagit igen boken. Mina ögon rör sig över det vackra skyddsomslaget. Långsamt öppnar jag pärmen bakifrån. Och där står hon och läser tidningen vid en spis i ett litet kök. Var det möjligen där – just där – som branden som tog hennes liv började?Mats Almegård, journalistLitteraturIngeborg Bachmann: Malina. Översättning: Linda Östergaard (Salamonski Press 2009)Ingeborg Bachmann: Simultan. Noveller. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2018)Ingeborg Bachmann: Utplåna fraserna. Föreläsningar, tal och utvalda texter. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2016)Michel Foucault: ”Vad är en författare?”. I: Modern Litteraturteori 2. Red: Claes Entzenberg & Cecilia Hansson (Studentlitteratur 1993)

I avsnitt 39 blickar vi fram emot den stundande julen. Mats Almegård besökte oss på Goethe-institutet för att ta reda på skillnaderna mellan tyska och svenska jultraditioner. Vad är bättre, glögg eller Glühwein?

Nino Haratischwili är verksam som författare, dramatiker och teaterregissör. Hon är född och uppvuxen i Georgien men bor sedan länge i Tyskland. 2014 fick hon sitt stora kommersiella genombrott med boken "Det åttonde livet (till Brilka)". På tusen sidor bjuder Haratischwili på ett storslaget, medryckande epos över det europeiska 1900-talet. I höst är Det åttonde livet (till Brilka) aktuell i svensk utgåva i översättning av Ebba Högström. I samarbete med it-lit och Goethe-Institut Schweden. Från 14 oktober 2021 Jingel: Lucas Brar

Nino Haratischwili är aktuell med romanen ”Det åttonde livet (Till Brilka)” som nyligen givits ut i svensk översättning om en georgisk familjs uppgång och fall genom sex generationer. I samband med hennes Sverigebesök passade Mats Almegård på att intervjua författaren från Georgien som skriver på tyska.

”Bibliotekarien i Magdeburg och andra berättelser ur ett radioliv”(Albert Bonniers Förlag 2021)är en blandning av essäer och kåserier om Tyskland och Österrike, med texter som bygger på Gunnar Bolins egna radioreportage. Mats Almegård besökte Bolin för en intervju om bokens tillblivelse.

Lagom inför semestern utkommer Tysklandspoddens sommarspecial.I det här avsnittet tipsar vi om vad du kan läsa, se och göra i sommar. Mats Almegård intervjuar Christiane Lahusen, Viking Peterson och Daphne Springhorn på Goethe-Institut Schweden.

Hur kommer tekniken att påverka vår framtid? Idag berör tekniken i stort sett alla aspekter av våra liv. Mats Almegård har intervjuat vetenskapsjournalisten Jahn Rähm från Berlin och forskaren Karl Palmås från Chalmers som berättar mer om hur tekniken påverkar vår vardag och vilka tekniska trender som står i fokus.

Mats Almegård har intervjuat två forskare Niclas Abrahamsson och Ingrid Gogolin för att ta reda på vad som menas med flerspråkighet.

Stella (Lind & CO 2020)är en stor roman i litet format, inspirerad av den sanna historien om Stella Goldschlag, judinnan som kollaborerade med nazisterna mitt under brinnande krig i Tredje rikets Berlin. Mats Almegård intervjuar journalisten och författaren Takis Würger.

Hur kommer vårt arbetsliv att se ut i framtiden och kommer coronapandemin förändra hur vi arbetar? Mats Almegård har intervjuat två sociologer som forskar kring arbete för att få svar på dessa frågor: Roland Paulsen som är verksam vid Lunds universitet och Lena Hipp vid Das Wissenschaftszentrum Berlin für Sozialforschung(WZB).

Niklas Natt och Dag är född 1979 i Stockholm, där han också är uppvuxen, bosatt och sysselsatt som skribent. Hans förfäder slog ihjäl Engelbrekt, förlorade huvudstaden till Kristian Tyrann och tvingades i landsflykt efter att ha krävt Jean Baptiste Bernadottes abdikation. Klas Östergren debuterade 1975 med romanen "Attila", och har sedan dess givit ut tjugotalet romaner och samlingar med noveller och artiklar. Han har dessutom varit verksam som översättare av både prosa och dramatik, framför allt av Henrik Ibsens samtidsdramer - som samlats i två volymer - samt författare till film- och tv-manus, bland dem "Gustav III:s äktenskap", "Offer och gärningsmän" och "Soldater i månsken", de två senare i regi av Tomas Alfredson. Mats Almegård är kulturjournalist med inriktning på litteratur och musik. Han är programledare för SR:s "Elektroniskt i P2" och gav 2019 ut boken "Vad är grejen med ny konstmusik? En handbok för nyfikna". I samarbete med förlagen Forum och Polaris. Från 5 oktober 2020 Jingel: Lucas Brar

Hösten är här och vad är då bättre än att kura ner sig i soffan med en god bok? Tur att Mats Almegård, kulturjournalist och motspänstig synthare, har skrivit en om Twice A Man’s skiva Works On Yellow från 1986. Vi pratar om boken och Twice A Man, om Mats jobb i Elektroniskt i P2, om vad som händer backstage hos Skinny Puppy och svävar ut om barnlåtar i knepiga taktarter. Oktoberfest!

Filosofen Martin Hägglund förklarar hur vår strävan efter frihet och demokrati borde leda oss vidare bortom både religion och kapitalism. I stället för en religiös tro på evigheten bör vi fördjupa en sekulär tro som är hängiven vårt ändliga liv tillsammans. Allting handlar om hur vi behandlar varandra i det här livet och vad vi gör med vår tid. I ett samtal med ärkebiskop Antje Jackelén under ledning av journalisten Mats Almegård. Medarrangör Volante

I detta avsnitt av Tysklandspodden intervjuar Mats Almegård konstnären och serietecknaren Olav Westphalen. Tillsammans med Olav Westphalen anordnar Goethe-institutet en utställning i bibliotekets fönster på Bryggargatan. Utställningen handlar om den aktuella Coronakrisen och hur vi kan tackla krisen med humorns hjälp.

I det tjugonde avsnittet av Tysklandspodden intervjuar Mats Almegård förläggaren Peter Graf som berättar mer om Resenären (Der Reisende) av Ulrich Alexander Boschwitz. Om bokens spännande tillblivelsehistoria, om dess litterära egenheter och om berättelsens tidlöshet.

Vad gör egentligen ett kulturråd? Mats Almegård har besökt Nina Katarina Karlsson på Sveriges Ambassad i Berlin för att ta reda på mer. Som kulturråd har hon som främsta uppgift att främja svensk kultur i Tyskland. På sätt och vis är det en tacksam uppgift. Tyskland och Sverige har lite av en kärleksrelation. Mer om denna relation och om Berlins unika teaterlandskap får du reda på i detta avsnitt!

Sorgens fem faser har blivit allmängods, men att allt naturligt sörjande måste ske enligt en mall är en myt för vår effektivitetsdyrkande tid. Mats Almegård läser sorgeböcker som ger andra insikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. Varje dag läser jag i tidningen om klimatkris, ökad fascism och allmän undergångsstämning. För att hålla ångesten borta ägnar jag mig åt överdriven planering. Genom att-göra-listor, pensionssparande och tecknandet av olycksfallsförsäkringar bevarar jag illusionen av kontroll. Jag detaljstyr på jobbet, men också privat. Semesterdestinationer upplevs redan i förväg i datorns street-view-läge. Barnets hämtning och lämning klockas exakt och kroppens förfall tyglas (nåja) på gymmet. I medelåldern är planeringen ofta också symptom på ett existentiellt kontrollbehov. Genom att planera försöker jag tygla livet, forma det som jag vill ha det. Ett fåfängt försök att också tygla döden. Än är jag ingen preppare, jag har heller inte börjat döstäda. Men ge det några år så samlar jag säkert konservburkar och sorterar gamla anteckningsböcker. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Jag ska erkänna att jag faktiskt redan har börjat läsa sorgeböcker för att på så sätt förbereda mig inför den oönskade dag i framtiden då någon i min närhet går bort. I facklitteraturen förekommer ofta Elisabeth Kübler-Ross modell över sorgens fem faser. Ursprungligen formulerades den av den schweizisk-amerikanska läkaren i boken On Death and Dying från 1969 och beskriver där hur patienter som får en dödlig diagnos reagerar. De känslomässiga faser dessa patienter går igenom är enligt Kübler-Ross förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Så småningom har modellen över sorgens faser kommit att appliceras på hur närstående reagerar vid en persons dödsfall. Modellen ger mig rätt sorts trygghet den går att läsa som ett slags att-göra-lista när det värsta har hänt. I Carolina Setterwalls sorgebok Låt oss hoppas på det bästa vänder sig berättaren också till denna modell. I boken skildrar Setterwall hur hon hittar sin sambo Aksel död i sängen på morgonen. Hon lämnas ensam med parets nyfödda barn. För att försöka hantera sorgen lånar berättarjaget böcker om dess fem faser på biblioteket. Men, typiskt för vår tid, inte i syfte att enbart skaffa information. Snarare vill hon snabbspola sig igenom faserna för att komma vidare i livet. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Den amerikanska författaren Joan Didion är inne på ett liknande spår i Ett år av magiskt tänkande där hon skriver om sin sorg efter förlusten av sin livskamrat, författaren John Gregory Dunne. Redan titelns tidsbestämmelse understryker samma vilja att snabbt ta sig igenom sorgens faser för att komma ut på andra sidan. Jag läser fler sorgeböcker: Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv en omskakande, rå skildring av hur det var då hans sambo gick bort i samband med att hon födde parets första barn. Den danska poeten Naja Marie Aidts har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka en poetisk undersökning om att leva vidare efter att hennes son Carl störtade från ett fönster under ett drogrus mot en säker död. Även i dessa böcker återfinns Kübler-Ross faser. Författarna beskriver hur de reagerar med förnekelse och ilska. Jaget i Malmquists bok ifrågasätter allt från vården av hans sambo till hanteringen av begravningen. Aidt vrålar rakt ut som ett djur, och ifrågasätter både Gud och poesin. Malmquist och Setterwall skriver om depression och Didion förhandlar och tänker magiskt i ett fåfängt försök att göra sin livskamrat levande igen. Ingenstans i böckerna är dock sorgen särskilt logisk. De fem faserna följer inte någon kronologi. Det går inte att beta av dem en efter en för att sedan komma ut på andra sidan, helad och färdig med sorgen. I slutet av Ett år av magiskt tänkande skriver Didion att hon inte vill avsluta året: hon söker en lösning men hittar ingen. Sorg kanske inte låter sig betas av efter en lista? Kontrollpersonen i mig ryser. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer Naja Marie Aidt revolterar mot idén om att sorg är ett arbete som ska utföras. Därmed sätter hon fingret på en del av den kritik som under senare år riktats mot Kübler-Ross-modellen. Kritikerna har påpekat att de fem faserna uppfattats som naturgivna uppgifter som ska utföras efter varandra. När de som sörjer känner att de inte utvecklas eller går framåt i den takt de tror är den rätta då förtvivlar de över att de inte ens kan sörja rätt. Dagens forskare menar snarare att sorgeprocessen är både individuell och föga logisk. Själv beklagade Elisabeth Kübler-Ross mot slutet av sin karriär att hennes modell missförståtts eftersom sorg inte är något som går att förhålla sig till linjärt. Hennes stora gärning var att hon lanserade en förklaringsmodell som hjälper oss förstå vad sorgen består av. Misstaget många gjorde var att tolka fasernas uppbyggnad alltför bokstavligt och allmängiltigt. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer, den tar sig olika uttryck i varje enskilt fall. Den franske filosofen Roland Barthes skriver i sin Sorgedagbok att var och en har sin egen sorgerytm. Efter att hans älskade mamma Henriette gått bort undviker han att resa eftersom det är i vardagens ritualer hemma i lägenheten han finner störst lugn i sin sorg. Tom Malmquist beskriver hur han ber SABH sjukhusansluten avancerad barnsjukvård i hemmet om stöd för att gå på promenad med sitt nyfödda barn eftersom han, trots att han själv vill stanna hemma i lägenheten med sin sorg, ändå inser att barnet måste få komma ut. Naja Marie Aidt gör tvärtom hon kastar sig iväg på en uppläsningsturné genom USA för att det finns något befriande med att konstant vara i farten. Och då Barthes isolerar sig för att det är i ensamheten han kan vara i sin sorg väljer Carolina Setterwall att konstant omge sig av vänner och bekanta som tröstar henne, hjälper henne att ta hand om barnet och sköta praktiska sysslor som både matlagning och begravningsarrangemang. Man anar en genusaspekt i sorgebearbetningen, men det finns också saker som förenar i alla dessa berättelser. Alla skriver självutlämnande, drastiskt och osmickrande om djupt personliga och tragiska händelser. Det finns inget förskönande i hur de framställer sig själva och sina reaktioner. Ingen av författarna försöker framställa sig själv i god dager. Skavanker, fula tankar och det som Roland Barthes kallar akut narcissism en barnslig, smått psykotisk självupptagenhet återfinns i alla dessa skildringar. I alla böcker finns också en acceptans. Men det är inte den acceptans som Kübler-Ross beskrev, där den sörjande ska acceptera att den döde är borta. Det verkar ingen göra. Men alla accepterar de så småningom att sorgen från och med det traumatiska dödsfallet alltid kommer att vara närvarande i livet. Hur lång tid som än passerar. Sorg kan man inte botas från konstaterar Naja Marie Aidt. Roland Barthes refererar till Sisyfos en symbol för det cykliska i sorgen som dagens forskare brukar betona istället för det kronologiska ordnandet av faserna. Jag läser och funderar. Tittar på mina listor; allt detta planerande. Böckerna har gett mig en försmak av den uppslitande sorg som, om jag inte dör först, ofrånkomligen kommer att drabba också mig men den har även gjort det plågsamt tydligt att den då kommer att se annorlunda ut. Vara helt min egen. Och finnas hos mig för alltid, som ett spår av den människa som för alltid är borta. Mats Almegård, journalist Litteratur Naja Marie Aidt: har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok. Wahlström & Widstrand, Stockholm 2018. Roland Barthes: Sorgedagbok: 26 oktober 1977 15 september 1979. Pequod Press, Malmö 2018. Joan Didion: Ett år av magiskt tänkande. Atlas, Stockholm 2006. Elisabeth Kübler-Ross: On Death and Dying. Tavistock, London 1970. Tom Malmquist: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Natur & Kultur, Stockholm 2015. Carolina Setterwall: Låt oss hoppas på det bästa. Albert Bonniers förlag, Stockholm 2018.

I följande avsnitt av Tysklandspodden har Mats Almegård intervjuat två tyska författare som gästade Bokmässan i Göteborg 2019: Dörte Hansen och Sarah Berger.

Hur skiljer man författaren från verket? Mats Almegård reflekterar över problematiken i ljuset av den österrikiske författaren Ingeborg Bachmann. Eller rättare sagt i ljuset av hennes litteratur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kan vi inte bara förbjuda författarporträtt på baksidesfliken av böcker? För vad fyller de där porträtten för funktion annat än att leda bort läsaren från texten? För texten, den är allt. I alla fall enligt den lära jag indoktrinerades i under mina studier i litteraturvetenskap. Författaren på porträttet jag just nu tittar på, är visserligen död. Men hennes liv har fascinerat många. Många som inte har läst en rad av den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann vet att hon levde tillsammans med författaren Max Frisch samtidigt som hon hade en kärleksrelation med poeten Paul Celan. Jag tror att hon hade instämt i min önskan om att bli av med den biografiska distraktionen i författarporträttet. För redan under sin livstid försökte Bachmann värja sig emot intresset för henne som person. När hon i slutet av femtiotalet inledde sina poetikföreläsningar vid Johann Wolfgang von Goethe-universitetet i Frankfurt hävdade hon omgående den litterära textens egenvärde med orden Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket. Självklart skriver författarna utifrån sina egna erfarenheter. Så även Ingeborg Bachmann. Hennes älskare Paul Celans död gav eko i romanen Malina vars jag-berättare förresten bor i exakt det område av Wien som Bachmann själv gjorde i mitten av fyrtiotalet och som beskrivs med orden: Ögonfärg brun, hårfärg blond, födelseort Klagenfurt. Det låter som Bachmann själv och i sin tredje poetik-föreläsning i Frankfurt Det skrivande jaget går hon in på det problematiska med att introducera ett jag i en litterär text eftersom det inte bara lockar till en biografisk läsning, utan också onödig identifikation: Vem har inte som sextonåring mött ett jag i en bok, i en dikt, misstagit det för författaren själv och själv nästan blivit detta jag, säger hon. Möjligen var det för att undgå de biografiska tolkningarna eller de naiva läsningarna som hon i sin novellsamling Simultan som blev det sista hon publicerade under sin livstid övergick till tredje person. Kvinnorna i novellerna är gestaltade med en samtidig närhet och distans som underminerar en biografisk läsning, vilket översättaren Linda Östergaard fångat elegant i den svenska översättningen. Novellsamlingen ingick i det stora prosaprojektet Todesarten (Sätt att dö) dit även Malina räknas. Men formen och tilltalet skiljer sig. Todesartenprojektet avslutades ironiskt nog inte eftersom hon avled i sviterna av en eldsvåda hemma i lägenheten i Rom år 1973. Den tyska kvällspressen konstaterade krasst att det var som om hon författat sin egen död de var fortfarande inne på att tolka henne biografiskt. Kanske var det uttryck för en tidsanda då en kritikerkår generellt förminskade kvinnliga författare. Det fick även Bachmann erfara. Detta trots att hon hävdat textens egenvärde, problematiserat det litterära användandet av pronomenet jag och med hänvisning till en av den tyska modernismens viktigaste texter om estetik också grubblat över språkets förmåga att överhuvudtaget kunna beskriva verkligheten. I sin första Frankfurtföreläsning citerar hon ur Hugo von Hofmannsthals Lord Chandos brev. I detta fiktiva brev skildras den moderna människans språkkris som resulterar i oförmågan att beskriva verkligheten i ord. De abstrakta orden faller sönder i Lord Chandos mun likt ruttna svampar. Bachmann sammanfattar det med att förtroendet mellan jag och språk och ting är allvarligt rubbat. Men när hon håller sin föreläsning är tiden en annan. Det handlar inte enbart om ett modernistiskt tvivel på språkets möjlighet att fånga verkligheten. För nu är även tingen osäkrade. På vissa sätt förekommer hon postmodernistiska analyser när hon i sin föreläsning från 1959 konstaterar: Vår tillvaro befinner sig idag i skärningspunkten mellan så många realiteter som inte hänger ihop, som behärskas av de mest motsägelsefulla värderingar. Nio år senare ska Hans-Magnus Enzensberger förklara litteraturen död i tidskriften Kursbuch. Året efter det noterar Michel Foucault i artikeln Vad är en författare? att det var länge sedan kritiken eller filosofin lade märke till författarens försvinnande eller död. Språkkrisen har då blivit en del av en större kris som omfattar både subjekts- och verklighetsförlust. Och det är där vi hittar de kvinnliga huvudpersonerna i Simultan. De befinner sig i en funktionell nyttovärld som Bachmann beskrev redan i sina Frankfurtföreläsningar: varken språk, samhälle eller historia erbjuder en grund att stå på. Samlingens titelnovell gestaltar denna trygghetsförlust. Den till ytan framgångsrika, men på insidan olyckliga, simultantolken Nadja beger sig i den ut på en bilresa tillsammans med en man hon just träffat. För Nadja är resandet inget konstigt. Hon reser ständigt i sin yrkesroll. Samtidigt plågas hon av att geografiskt ha tappat fotfästet. Hon är hemma överallt och ingenstans. Detta har skadat henne och hon har blivit oförmögen till närhet. När hon reser iväg med Ludwig Frankel som mannen heter vägrar hon sova i samma rum som honom. Hon är rotlös och bränd av tidigare kärleksrelationer. Även i språken hon på ytan behärskar är hon vilsen. Hon måste akta sig, så att hon inte en vacker dag begravdes av ordmassorna. Precis som Nadja kommer denne Ludwig från Österrike. Inledningsvis ger det henne förhoppningen om att de ska kunna dela ett gemensamt språk. Men snart visar det sig att de inte alls förstår varandra. Nadja kan inte ens förmå sig att säga hans namn. Någonstans på hotellet spelas Strangers in the Night. De båda förblir främlingar för varandra. De gör en utflykt till en Kristusstaty uppe på en klippa då Nadja drabbas av en akut kris. Hon ber Ludwig fortsätta utan henne. Själv lägger hon sig ned, oförmögen att ens gråta: Hon tänker också att hon är rädd för att detta är början på språklösheten. Att denna existentiella kris drabbar henne just där, på klippan under Jesusstatyn, är självklart mycket symboliskt. Inte heller religionen erbjuder en grund för Najda. Hon är hopplöst förlorad mellan språk, kulturer och sammanhang. Novellerna i Simultan ger inte upphov till biografiska tolkningsmöjligheter som exempelvis romanen Malina. Snarare bör de ses som en del av en kartläggning av det moderna samhället som Bachmann avsåg med sitt Todesartenprojekt. Å ena sidan personen, å andra sidan verket. Det ska väl inte vara så svårt att hålla dem åtskilda tänker jag efter att jag har slagit igen boken. Mina ögon rör sig över det vackra skyddsomslaget. Långsamt öppnar jag pärmen bakifrån. Och där står hon och läser tidningen vid en spis i ett litet kök. Var det möjligen där just där som branden som tog hennes liv började? Mats Almegård, journalist Litteratur Ingeborg Bachmann: Malina. Översättning: Linda Östergaard (Salamonski Press 2009) Ingeborg Bachmann: Simultan. Noveller. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2018) Ingeborg Bachmann: Utplåna fraserna. Föreläsningar, tal och utvalda texter. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2016) Michel Foucault: Vad är en författare?. I: Modern Litteraturteori 2. Red: Claes Entzenberg & Cecilia Hansson (Studentlitteratur 1993)

Lennart Hellsing var debattör, rebell och stor förnyare av svensk barnlitteratur. Hur lever hans rim och ramsor vidare in i framtiden? Dessutom en återblick på miniserien "Chernobyl". Lennart Hellsing var inte bara en stor förnyare av barnlitteraturen. Han var också samhällsdebattör, facklig kämpe, revoltör och såg till att vi fick ett barnboksinstitut i Sverige. Vi har bjudit in litteraturvetaren Stefan Mählqvist och illustratören Charlotte Ramel för att prata om Lennart Hellsing denna dag då han skulle ha fyllt 100 år. Båda två kände Lennart Hellsing och jobbar med att förvalta arvet efter honom. Nu ligger alla fem avsnitt ute av HBOs succéserie "Chernobyl". Johan Renck har hyllats för sin regi och kärnkraftsfrågan har hamnat på dagordningen igen. Fredrik Wadström fångar upp några viktiga trådar och kommenterar den diskussion som nu förs i Ryssland om varför de själva inte förmått göra dramatik av Tjernobylkatastrofen. Abortfrågan är aktuell på många håll i världen just nu. På filmfestivalen i Cannes visades dokumentären "Que Sea Ley" (Let it be Law) om abortaktivisterna i Argentina och deras kamp för lagliga aborter. P1 Kultur har träffat regissören Juan Solanas. Imorgon öppnar Judiska museet på platsen för Stockholms allra äldsta synagoga från 1795. Katarina Wikars har varit där och träffat Christina Gamstorp som ser flytten som en hemkomst. Museet väver samman det judiska kulturarvet med den svenska historien och har också skapat plats för samtidskonst. Dagens OBS-essä handlar om den svåra konsten att inte blanda ihop en författares liv med verket. Mats Almegård reflekterar över problematiken i ljuset av den österrikiske författaren Ingeborg Bachmann. Eller rättare sagt i ljuset av hennes litteratur. Programledare: Roger Wilson  Producent: Cecilia Blomberg

I avsnitt åtta intervjuar kulturjournalisten Mats Almegård dramatikern och romanförfattaren Sasha Marianna Salzmann - Hennes lovordade debutroman "Utom sig" (Weyler förlag) är ett labyrintiskt sökande efter genus och identitet.

I avsnitt sju intervjuar kulturjournalisten Mats Almegård författaren och översättaren Yoko Tawada - i mars besökte hon Göteborg, Stockholm och Umeå för att tala om sin senaste bok "En isbjörns memoarer".

I avsnitt fyra intervjuar kulturjournalisten Mats Almegård journalisten och författaren Jan Bergman som gjorde stor succé med boken "Sekreterarklubben" (2014).

Sorgens fem faser har blivit allmängods, men att allt naturligt sörjande måste ske enligt en mall är en myt för vår effektivitetsdyrkande tid. Mats Almegård läser sorgeböcker som ger andra insikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje dag läser jag i tidningen om klimatkris, ökad fascism och allmän undergångsstämning. För att hålla ångesten borta ägnar jag mig åt överdriven planering. Genom att-göra-listor, pensionssparande och tecknandet av olycksfallsförsäkringar bevarar jag illusionen av kontroll. Jag detaljstyr på jobbet, men också privat. Semesterdestinationer upplevs redan i förväg i datorns street-view-läge. Barnets hämtning och lämning klockas exakt och kroppens förfall tyglas (nåja) på gymmet. I medelåldern är planeringen ofta också symptom på ett existentiellt kontrollbehov. Genom att planera försöker jag tygla livet, forma det som jag vill ha det. Ett fåfängt försök att också tygla döden. Än är jag ingen preppare, jag har heller inte börjat döstäda. Men ge det några år så samlar jag säkert konservburkar och sorterar gamla anteckningsböcker. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Jag ska erkänna att jag faktiskt redan har börjat läsa sorgeböcker för att på så sätt förbereda mig inför den oönskade dag i framtiden då någon i min närhet går bort. I facklitteraturen förekommer ofta Elisabeth Kübler-Ross modell över sorgens fem faser. Ursprungligen formulerades den av den schweizisk-amerikanska läkaren i boken On Death and Dying från 1969 och beskriver där hur patienter som får en dödlig diagnos reagerar. De känslomässiga faser dessa patienter går igenom är enligt Kübler-Ross förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Så småningom har modellen över sorgens faser kommit att appliceras på hur närstående reagerar vid en persons dödsfall. Modellen ger mig rätt sorts trygghet den går att läsa som ett slags att-göra-lista när det värsta har hänt. I Carolina Setterwalls sorgebok Låt oss hoppas på det bästa vänder sig berättaren också till denna modell. I boken skildrar Setterwall hur hon hittar sin sambo Aksel död i sängen på morgonen. Hon lämnas ensam med parets nyfödda barn. För att försöka hantera sorgen lånar berättarjaget böcker om dess fem faser på biblioteket. Men, typiskt för vår tid, inte i syfte att enbart skaffa information. Snarare vill hon snabbspola sig igenom faserna för att komma vidare i livet. Hon blir frustrerad av att det ska ta minst ett år att komma till sista fasen acceptans. Den amerikanska författaren Joan Didion är inne på ett liknande spår i Ett år av magiskt tänkande där hon skriver om sin sorg efter förlusten av sin livskamrat, författaren John Gregory Dunne. Redan titelns tidsbestämmelse understryker samma vilja att snabbt ta sig igenom sorgens faser för att komma ut på andra sidan. Jag läser fler sorgeböcker: Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv en omskakande, rå skildring av hur det var då hans sambo gick bort i samband med att hon födde parets första barn. Den danska poeten Naja Marie Aidts har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka en poetisk undersökning om att leva vidare efter att hennes son Carl störtade från ett fönster under ett drogrus mot en säker död. Även i dessa böcker återfinns Kübler-Ross faser. Författarna beskriver hur de reagerar med förnekelse och ilska. Jaget i Malmquists bok ifrågasätter allt från vården av hans sambo till hanteringen av begravningen. Aidt vrålar rakt ut som ett djur, och ifrågasätter både Gud och poesin. Malmquist och Setterwall skriver om depression och Didion förhandlar och tänker magiskt i ett fåfängt försök att göra sin livskamrat levande igen.  Ingenstans i böckerna är dock sorgen särskilt logisk. De fem faserna följer inte någon kronologi. Det går inte att beta av dem en efter en för att sedan komma ut på andra sidan, helad och färdig med sorgen. I slutet av Ett år av magiskt tänkande skriver Didion att hon inte vill avsluta året: hon söker en lösning men hittar ingen. Sorg kanske inte låter sig betas av efter en lista? Kontrollpersonen i mig ryser. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer Naja Marie Aidt revolterar mot idén om att sorg är ett arbete som ska utföras. Därmed sätter hon fingret på en del av den kritik som under senare år riktats mot Kübler-Ross-modellen. Kritikerna har påpekat att de fem faserna uppfattats som naturgivna uppgifter som ska utföras efter varandra. När de som sörjer känner att de inte utvecklas eller går framåt i den takt de tror är den rätta då förtvivlar de över att de inte ens kan sörja rätt. Dagens forskare menar snarare att sorgeprocessen är både individuell och föga logisk. Själv beklagade Elisabeth Kübler-Ross mot slutet av sin karriär att hennes modell missförståtts eftersom sorg inte är något som går att förhålla sig till linjärt. Hennes stora gärning var att hon lanserade en förklaringsmodell som hjälper oss förstå vad sorgen består av. Misstaget många gjorde var att tolka fasernas uppbyggnad alltför bokstavligt och allmängiltigt. När jag läser dessa sorgeböcker slås jag istället av att sorgen är precis så individuell som den upplevs av den som sörjer, den tar sig olika uttryck i varje enskilt fall. Den franske filosofen Roland Barthes skriver i sin Sorgedagbok att var och en har sin egen sorgerytm. Efter att hans älskade mamma Henriette gått bort undviker han att resa eftersom det är i vardagens ritualer hemma i lägenheten han finner störst lugn i sin sorg. Tom Malmquist beskriver hur han ber SABH sjukhusansluten avancerad barnsjukvård i hemmet om stöd för att gå på promenad med sitt nyfödda barn eftersom han, trots att han själv vill stanna hemma i lägenheten med sin sorg, ändå inser att barnet måste få komma ut. Naja Marie Aidt gör tvärtom hon kastar sig iväg på en uppläsningsturné genom USA för att det finns något befriande med att konstant vara i farten. Och då Barthes isolerar sig för att det är i ensamheten han kan vara i sin sorg väljer Carolina Setterwall att konstant omge sig av vänner och bekanta som tröstar henne, hjälper henne att ta hand om barnet och sköta praktiska sysslor som både matlagning och begravningsarrangemang. Man anar en genusaspekt i sorgebearbetningen, men det finns också saker som förenar i alla dessa berättelser. Alla skriver självutlämnande, drastiskt och osmickrande om djupt personliga och tragiska händelser. Det finns inget förskönande i hur de framställer sig själva och sina reaktioner. Ingen av författarna försöker framställa sig själv i god dager. Skavanker, fula tankar och det som Roland Barthes kallar akut narcissism en barnslig, smått psykotisk självupptagenhet återfinns i alla dessa skildringar. I alla böcker finns också en acceptans. Men det är inte den acceptans som Kübler-Ross beskrev, där den sörjande ska acceptera att den döde är borta. Det verkar ingen göra. Men alla accepterar de så småningom att sorgen från och med det traumatiska dödsfallet alltid kommer att vara närvarande i livet. Hur lång tid som än passerar. Sorg kan man inte botas från konstaterar Naja Marie Aidt. Roland Barthes refererar till Sisyfos en symbol för det cykliska i sorgen som dagens forskare brukar betona istället för det kronologiska ordnandet av faserna. Jag läser och funderar. Tittar på mina listor; allt detta planerande. Böckerna har gett mig en försmak av den uppslitande sorg som, om jag inte dör först, ofrånkomligen kommer att drabba också mig men den har även gjort det plågsamt tydligt att den då kommer att se annorlunda ut. Vara helt min egen. Och finnas hos mig för alltid, som ett spår av den människa som för alltid är borta. Mats Almegård, journalist   Litteratur Naja Marie Aidt: har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok. Wahlström & Widstrand, Stockholm 2018. Roland Barthes: Sorgedagbok: 26 oktober 1977 15 september 1979. Pequod Press, Malmö 2018. Joan Didion: Ett år av magiskt tänkande. Atlas, Stockholm 2006. Elisabeth Kübler-Ross: On Death and Dying. Tavistock, London 1970. Tom Malmquist: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Natur & Kultur, Stockholm 2015. Carolina Setterwall: Låt oss hoppas på det bästa. Albert Bonniers förlag, Stockholm 2018.

På torsdag inträder författaren Jila Mossaed i Svenska Akademien. Möt henne i ett porträtt om språk, exil och dikt. Dessutom: Springsteens Broadway-succé har släppts på film - hur bra är det? I helgen, bara några dagar efter att Bruce Springsteen avslutat den sista föreställningen av showen Springsteen on Broadway, släpptes filmen med samma namn. Samtal med kritikern och Springsteen-fantasten Elin Grelsson. Författaren Jila Mossaed till Sverige som flykting från Iran i mitten av 80-talet, redan då etablerad som författare på Persiska. På torsdag träder hon in i Svenska Akademien vid den årliga högtidssammankomsten. Mia Gerdin har träffat henne för att prata om exilen, språket och dikten. Sorgens fem faser har många hört talas om. Men även om man idag ofta ser på sorgen mer cykliskt så är risken att den i vårt prestationssamhälle blir till ett projekt som måste utföras väl och på utsatt tid. Det menar journalisten Mats Almegård i dagens essä från OBS efter att ha läst sorgeskildringar och fått en ny bild av sörjandets karaktär. Programledare: Saman Bakhtiari  Producent: Eskil Krogh Larsson

Jonathan Safran Foer (USA)i samtal med Mats Almegård på Internationell författarscen 21 augusti 2017. Jingel av Sarah Riedel. Med sin nya roman visar Jonathan Safran Foer återigen prov på samma högenergiska, dråpliga och känslostarka prosa som gjorde honom till omtalad författare redan som tjugofemåring. Här är jag, som är hans hittills mest personliga verk, har hyllats av kritiker världen över. Jonathan Safran Foer är född 1977 och bor i New York. Han har vunnit flera litterära priser, bland annat National Jewish Book Award och Guardian First Book Award. Hans debutroman Allt är upplyst utkom på svenska 2003. Jonathan Safran Foer samtalar på engelska med Mats Almegård. I samarbete med Norstedts.

I veckans STIL ska vi ägna oss åt den stilbildande amerikanske artisten och konstnären Alan Vega, som avled i somras, 78 år gammal. Alan Vega var en man som inte ville låta sig kategoriseras, på något som helst vis. Allra minst när det gällde att ringas in av sin ålder många trodde länge att han var ganska så mycket yngre än vad han egentligen var. Men det finns en sak som de flesta idag är överens om när det gäller Alan Vega, han var en banbrytare. Inte minst som ena halvan av bandet Suicide, som han hade tillsammans med Martin Rev.En duo där den stillsamme Martin Rev stod med stora solbrillor bakom en synt medan Alan Vega inte sällan klädd i läder eller lurex och med korpsvart hår sjöng, skrek, kved, vrålade och skrämde vettet ut folk genom att piska med en kedja i scengolvet och dunka mikrofonen i huvudet på sig själv så blodet rann längs hans kinder och händer.Kanske kan man beskriva Suicide som ett par maniska minimalister som med små medel lyckades både kombinera, och komprimera, rock och rockabilly med syntljud och få fram något helt nytt. Och dessutom ge det hela en sådan intensitet och självsäker attityd, att många inte riktigt visste vad de skulle tycka, eller tänka. Inte minst tack vare Alan Vegas texter, och röst. 1977 kom deras första platta.Alan Vega, eller Suicide, nådde aldrig någon stor och bred publik. Även om Alan Vega som soloartist i början av 80-talet fick en del kommersiella framgångar, framförallt i Europa. Och den publik som Suicide mötte då de uppträdde på 70-talet, ofta som förband till då nya band som Ramones och Blondie, buade och kastade flaskor. Alan Vega hävdade med bestämdhet att han en gång var nära att träffas av en yxa som kom flygande genom luften.Men respekt fick de, till slut. Band och artister som New Order, Daft Punk, Radiohead, Billy Idol och Depeche Mode har alla påverkats av, och uttryckt sin beundran för, Suicide. För inte så länge sedan samplade artisten M.I.A. Suicides låt Ghost Rider. Även Bruce Springsteen hörde till beundrarna. I samband med Alan Vegas bortgång skrev Bruce Springsteen på sin officiella hemsida: Det mod och den passion Alan Vega uppvisade genom hela sin karriär har påverkat mig djupt. Den kompromisslösa kraft som fanns i den musik han skapade med bandet Suicide, och på sina egna soloplattor, chockerar och inspirerar än idag. Det fanns helt enkelt ingen annan som ens var i närheten av honom.I veckans program berättar vi mer om Alan Vega och hans musik- och konstkarriär. Vi reser också till Berlin för att träffa den svenska popmusikern Molly Nilsson, som har skapat sin alldeles egna kreativa plattform i musikvärldens underground. Idag har hon nått en position där hon kan försörja sig på sin musik genom att spela in skivor och turnera över hela världen något som skett utan inblandning från vare sig stora skivbolag eller sluga PR-personer. Vi tittar även närmare på begreppet nostalgi och vilken betydelse det har i modevärlden. Och så pratar med vi om konstagenturen Artestar om fenomenet med samarbeten mellan modehus och konstnärer.Veckans gäst är Mats Almegård, frilansjournalist och producent för Elektroniskt i P2.

I Hjärta av jazz skildrar Sara Lövestam bland annat den bubblande svenska jazzscenen under fyrtiotalet. I programmet berättar hon för Mats Almegård varför hon älskar Povel Ramel och varför musiken är absolut nödvändig för att sätta stämningen i en text. Sara Lövestam är rykande aktuell med sin fjärde roman Hjärta av jazz. Våren 2009 vann Sara Lövestam tävlingen bok-SM med manuset till det som skulle bli debutromanen Udda. Den följdes upp av I havet finns så många stora fiskar och Tillbaka till henne. Sara är också QX-krönikör, radiobisittare i Lantzkampen och SFI-lärare. I programmet berättar hon också om sin uppväxt och varför musik och litteratur alltid lockat henne. I poddversionen av programmet berättar Sara Lövestam även om hur det är att bli mobbad under uppväxten. Litterära lyssningar är producerat av Mats Almegård i samarbete med Andreas Tilliander som står för ljudbilden.  Mats Almegård är frilansjournalist och producent för Sveriges Radios Elektroniskt i P2 med Andreas Tilliander. Mats skriver regelbundet om litteratur och musik i Dagens Nyheter och andra tidningar. Han är också doktor i tyskspråkig litteraturvetenskap.

Kritikerhyllade och prisbelönta Helena Österlund skriver texter som både är starkt lyriska och minimalistiska. För Mats Almegård berättar hon att hennes unika frasering till viss del hämtat inspiration i mötet med en av vår tids största tonsättare. Helena Österlund debuterade år 2010 med lyriksamlingen Ordet och färgerna. För den belönades hon med Borås Tidnings debutantpris år 2011. Tidigare i våras kom hon med uppföljaren: den starkt lyriska romanen Kari 1983. Den hyllades precis som sin föregångare av en unison kritikerkår. I programmet pratar Helena Österlund om musik som influerat och påverkat henne. Det blir nutida konstmusik, finsk industrielektronika och en popdrottning från USA. I poddversionens extramaterial hör du även Helena Österlund läsa ur Kari 1983! Litterära lyssningar är producerat av Mats Almegård i samarbete med Andreas Tilliander som står för ljudbilden.  Mats Almegård är frilansjournalist och producent för Sveriges Radios Elektroniskt i P2 med Andreas Tilliander. Mats skriver regelbundet om litteratur och musik i Dagens Nyheter och andra tidningar. Han är också doktor i tyskspråkig litteraturvetenskap.

Förra året romandebuterade Carl-Michael Edenborg med en fiktiv biografi om tonsättaren Händel. Här berättar han för Mats Almegård om varför han dras till extrema känslolägen och hur det var när han hörde Beethoven för allra första gången. Carl-Michael Edenborg är doktor i idéhistoria. Han disputerade 2002 med avhandlingen Alkemins skam. Sedan många år är han förläggare på sitt eget Vertigo förlag och även författare. Förra hösten gav han ut debutromanen Mitt Grymma öde - en litterär fantasi om hur kompositören Händels liv kunde ha sett ut. I programmet diskuteras kastratsångare, sjungande testiklar och om Händel som föregångare inom upphovsrättsliga frågor - långt innan fildelning. Programmet finns också i en poddversion. Litterära lyssningar är producerat av Mats Almegård i samarbete med Andreas Tilliander som står för ljudbilden.  Mats Almegård är frilansjournalist och producent för Sveriges Radios Elektroniskt i P2 med Andreas Tilliander. Mats skriver regelbundet om litteratur och musik i Dagens Nyheter och andra tidningar. Han är också doktor i tyskspråkig litteraturvetenskap.

Romanerna Hey Dolly och Välkommen till den här världen är dränkta i en lång rad musikreferenser. Men Amanda Svenssons relation till musik är inte helt okomplicerad berättar hon för Mats Almegård. Amanda Svensson är författare och kulturjournalist. Den skönlitterära debuten Hey Dolly (2008) möttes av mycket fin kritik. Detsamma gällde uppföljaren Välkommen till den här världen som blev nominerad till Augustpriset år 2011. Året efter nominerades hon till DN:s kulturpris i kategorin litteratur. Här berättar Amanda Svensson bland annat om hur svårt det kan vara att berätta för andra om vilken musik som är bra och varför hon tycker så mycket om Karlsson på taket. Programmets poddversion innehåller extramaterial där Amanda berättar om sin relation till Per Gessle och Gyllene Tider. Litterära lyssningar är producerat av Mats Almegård i samarbete med Andreas Tilliander som står för ljudbilden. Mats Almegård är frilansjournalist och producent för Sveriges Radios Elektroniskt i P2 med Andreas Tilliander. Mats skriver regelbundet om litteratur och musik i Dagens Nyheter och andra tidningar. Han är också doktor i tyskspråkig litteraturvetenskap.

För novellsamlingen Brist och romanen Att ringa Clara hämtade Anna Schulze stoff ur sitt liv som yrkesverksam violinist. I ett samtal med Mats Almegård berättar hon om den täta kopplingen mellan musik och skrivande. Anna Schulze debuterade med novellsamlingen Brist 2006. För denna debut tog hon emot Carl Johan Vallgrens litteraturpris för yngre författare. Efter det har två romaner publicerats: 2008 års Ge mig en människa och Att ringa Clara som kom för två år sedan. I höst är Anna aktuell med den nya romanen Vårt gemensamma liv. Hon är dessutom rektor för Skrivarakademin. I programmet berättar Anna bland annat om att det ibland kan vara lättare att få bokkontrakt än ett jobb som fiollärare och att hon i sin aktuella roman Vårt gemensamma liv försökte undvika musiken, utan att lyckas. Poddversionen av programmet innehåller extramaterial! Programmet är producerat av Mats Almegård i samarbete med Andreas Tilliander som står för ljudbilden. Mats Almegård är frilansjournalist och producent för Sveriges Radios Elektroniskt i P2 med Andreas Tilliander. Mats skriver regelbundet om litteratur och musik i Dagens Nyheter och andra tidningar. Han är också doktor i tyskspråkig litteraturvetenskap.

TEKNISKA PROBLEM: Andra halvan av onsdagens P3 Kultur tillhörde fel program, för att höra rätt version - använd länkarna nedan: Ena halvan av bandet Korallreven - journalisten Marcus Joons - besöker oss i studion för att berätta hur musikkritikers användning av termen balearic är på gränsen till maktmissbruk. Vi spelar en ny omgång av sällskapsspelet "Är det baleariskt" och möts av en helt ny twist - möjligheten att INGET ÄR BALEARISKT! Även Håkan Lidbo och Mats Almegård från radioprogrammet Ström i P2 kommer förbi för att berätta om sitt homoseparatistiska DJ-set If it aint gay, we dont play som försiggår på Pride på fredagskvällen. Där ska de nämligen lyfta fram electron som en idealisk musikgenre där kön eller sexualitet inte spelar någon roll - genom att endast spela electro som är skapad av icke-straighta artister. Dessutom åker vi till Malmö och bevittnar en repetition av den splatterstänkande gialloskräckteaterspjäsen Figlia della Morte - dödens dotter, som spelas i vardagsrummet i ett alldeles vanligt radhus. Där lyssnar vi på en tortyrscen och pratar med Rikard Lekander, som förutom föreställningens manusförfattare och regissör också är grundare av skräckteatern Farozonen och Sveriges ledande expert på blodeffekter på scen. Märta Myrstener sommarklassikerserie fortsätter med en djupdykning in i engångsgrillens frustrerande och fascinerande värld. Sommartwittrar gör den New Orleans-baserade svenska multi-instrumentalisten Theresa Andersson, vars YouTube-filmer har fått över en miljon hits.

Den tyska konstnären Paula Modersohn-Becker (1876–1907)räknas till en av de allra främsta från tiden kring sekelskiftet 1900. I detta avsnitt hör du de båda tyska konstvetarna Katja Pourshirazi och Rainer Stamm i ett samtal om vad Paula Modersohn-Becker betytt för konsten. Programledare är journalisten Mats Almegård.