Podcasts about byggnader

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I det här avsnittet av Byggsnack gästas vi av Mathias Åberg och Henrik Fjellgren från konsultbolaget AFRY. De har ett unikt perspektiv på byggande och är specialister på hur klimatförändringar påverkar byggnader.Under avsnittet utforskar vi kopplingen mellan klimatriskanalys och byggnadsförvaltning, samt hur man kan säkra byggnader mot framtida risker. Genom att identifiera risker och integrera dem i långsiktig underhållsplanering kan man minimera skador och öka byggnadernas motståndskraft.Vi diskuterar även vikten av att agera proaktivt istället för att bara reagera på klimatförändringar. Att ta ansvar för att säkra byggnader mot framtida utmaningar kan både minska kostnader och öka hållbarheten. Digitaliseringen spelar också en viktig roll genom att underlätta hanteringen av klimatrelaterade risker. Genom att erbjuda bättre beslutsunderlag och öka medvetenheten hos dem som arbetar med fastigheter kan digitaliseringen bidra till en effektivare hantering.Sammanfattningsvis ger avsnittet en optimistisk syn på hur man kan möta klimatförändringar från ett byggnadsperspektiv.Vill du komma i kontakt med oss på Byggsnack?David Björk: https://www.linkedin.com/in/thebjork/Erica Andersson: https://www.linkedin.com/in/anderssonerica/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ett enskilt vilt djur i staden är en exotisk avvikelse. Men när hundratusentals rävar och oräkneliga råttor bosätter sig ibland oss blir de ett hot. Patricia Lorenzoni undersöker vad det är som stör. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.År 1964 besökte författaren Clarice Lispector Brasiliens nya huvudstad Brasilia, invigd under pompa och ståt fyra år tidigare. Byggandet av staden hade inletts 1956. Det var ett storslaget projekt att genom modernistisk arkitektur och stadsplanering civilisera det vidsträckta inlandet. Brasilia byggdes från scratch, och i Lispectors skildring reser sig staden på den savannliknande cerradon som en steril hemsökelse från framtiden. En stad, säger hon, byggd ”utan plats för råttor”. Enbart människornas värld har staden aldrig varit.Femtio år senare vandrar jag med min tvååriga dotter i de minutiöst välplanerade och behagligt gröna bostadskvarteren. Plötsligt skymtar vi en rörelse i rännstenen. Vi stannar till, väntar tysta. Fram smyger nos efter nos, gråbruna råttungar som nyfiket kilar in och ut genom hål och gångar. Ur dottern bubblar förtjust skratt. Från den dagen blir ett besök till a casa dos ratos, råttornas hus, del av vår dagliga rutin.Staden som byggdes utan plats för råttor invaderades genast av dem. Också Lispector konstaterar det, och de är, säger hon, mycket stora. Vare sig människor vill eller inte, skapar djuren sig sina egna liv i människornas rum. Råttornas Brasilia finns i gränslandet mellan ovan- och underjord. Och denna parallellvärld ställer på sin spets frågan vems staden egentligen är. Vem har hemortsrätt här?Enbart människornas värld har staden aldrig varit. En gång var närvaron av djur mycket påtaglig. I boken Beastly London: A History of Animals in the City, frammanar Hanna Velten en stad i vilken en kakofoni av djurläten blandar sig med människors röster och annat larm; fordonen dras av hästar, boskap förs genom centrala London till slakt vid marknaden i Smithfield, tuppar gal mellan husen. Under 1900-talet försvann djuren. Motorer ersatte dragdjur, övervakningsteknologi övertog vaktdjurens uppgifter. Inte ens katterna tas längre i bruk som råttjägare. Bara det loja sällskapsdjuret, instängt i det privata hemmet, har behållit sin plats.I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp.Dessa djur var bruksdjur, men Velten skriver också om de oinbjudna, de icke domesticerade; duvor, sparvar, rävar och råttor, för att nämna några. En del av dem, såsom råttorna, lever liv så sammanflätade med människans att det inte längre kan tänkas åtskilt från det. Andra förknippas snarare med landet, och ses som tillfälliga gäster i staden. Men likt människor, migrerar också djur från land till stad och blir bofasta i den senare. Sedan några decennier tillbaka har prärievargar slagit sig ner i New York Citys centrala parker. I Washington DC:s monumentpark National Mall tigger gråekorrarna sedan länge mat med samma närgångenhet som stadsduvor. I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp. Varje vår föder hararna i den hårt trafikerade rondellen nedanför mitt sovrumsfönster i Norrköping upp en ny kull ungar. Och enda gången jag ett kort ögonblick befunnit mig öga mot öga med en räv var när jag satt på ett tåg som sakta höll på att lämna London. Plötsligt stod den där, räven, alldeles nära spåret och såg på mig genom fönstret. Mager, lite skabbig, omisskännligt urban. Och likväl, vild. En färsk studie uppskattar antalet rödrävar i brittiska städer till hundrafemtio tusen.Vi kan se på de brittiska rävarnas urbanisering utifrån hur själva gränsen mellan natur och kultur dras. Till London började rävarna söka sig på 1940-talet. Där har de blivit föraktade gryningsjägare i stadens soptunnor, som ibland fångas på övervakningskameror när de åker tunnelbana eller besöker museer. Londons dåvarande borgmästare Boris Johnson kallade dem 2013 för "en farsot och ett hot", och manade instanser ansvariga för skadedjursbekämpning att ta tag i ett problem över vilket staden sades ha förlorat kontrollen. Räven, detta tidigare närmast rituella jaktbyte, hade blivit parasit.Just den gången hade det rapporterats om en räv som attackerat ett spädbarn och bitit av dess finger. Rävkännare påpekade att det var ett synnerligen atypiskt beteende för en räv, och att rävarna i London dessutom bidrar till att kontrollera den än mer hatade råttpopulationen. Men problemet med rävarna är kanske egentligen ett annat. När de självmant kommer in i staden överträder de en gräns.Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll.Distinktionen mellan natur och kultur har sedan tidigmodern tid varit fundamental för det moderna västerländska tänkandet. En av dess mest inflytelserika befästare, filosofen Francis Bacon, använde häxprocesserna som bild av hur vetenskapsmannen lade en kvinnligt kodad natur på tortyrbänken för att avtvinga henne hennes hemligheter. En annan, lika inflytelserik, 1600-talsfilosof, René Descartes, drog gränsen mellan djur och människa utifrån hävdandet att djuren saknade både självmedvetande och tänkande – de var ”automater”. Det följer att djuren heller inte kan ha någon historia.Staden är en historisk företeelse, den mänskliga artefakten par excellence. Naturens plats är här i den avgränsade och kontrollerade parken. När vilda djur oblygt träder in i staden, kan de kanske till en början ses som exotiska anomalier. Men när de verkligen blir del av stadens liv, ja, när de rent av till följd av föroreningar och dåligt balanserad kost börjar visa symptom på samma livsstilssjukdomar vi själva har, då möts de av förakt. Och detta förakt tycks bara godtyckligt relaterat till deras eventuella negativa påverkan på människornas stad.Därför spelar det liten roll om rävarna håller efter råttor, eller är att jämföra med dem. Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll. Vare sig vi vill eller inte, insisterar de på att höra staden till.Och om vi om räven fortfarande kan tänka att den egentligen hör hemma i skogen, har råttan sedan länge förlorat den kontakten. Sedan urminnes tider har råttorna levt som ovälkomna gäster i vår närhet, delat våra bord och förråd. Råttans historia är en kulturhistoria. Och till skillnad från hunden, har råttan skapat sin historia trots att vi människor aldrig upphört att försöka göra slut på den. I relation till råttans långa kulturhistoria är avlandet av den som försöksdjur, eller 1990-talets trend med sällskapsråttor, inte mer än parenteser.Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor.Det är därför ingen tillfällighet att just råttor var en av nazisternas favoritbilder för judar. Tysklands historia var intimt sammanvävd med judisk historia, i praktiken omöjlig att skilja från den. Enda sättet att avskilja judarna som främmande var att definiera dem som parasiter. Råttan blev den perfekta våldslegitimerande metaforen.Sociologen Zygmunt Bauman talade om den moderna staten som trädgårdsstaten, karaktäriserad av begäret efter ordning; ogräs och oinbjudna gäster måste rensas ut. Dragningen mot det totalitära, menade Bauman, var inbyggd i moderniteten själv. Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor. Råttorna skapar sig sina liv i mellanrummen. För att bli av med dem skulle vi bli tvungna att också skapa ett helt genomlysbart rum. Lispector var väl medveten om detta. Hon skrev: ”En väsentlig del av oss, den sämsta, den med råttskräck, finns det ingen plats för i Brasilia. Man har vägrat inse att människor är ynkliga varelser. Byggnader med beräknat utrymme för molnen. Helvetet har mera förståelse för mig.”Sedan det där året då min dotter var två, har jag inte sett råttor igen i just den rännstenen. Men varje gång jag är i Brasilia och passerar det som var a casa dos ratos, känner jag en tröst i att till och med i denna den mest modernistiska av utopier, gör djuren staden till sin.Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författareLitteratur Zygmunt Bauman, Modernity and Ambivalence, Polity Press 1993.Clarice Lispector, Fem dagar i Brasilia, översättning Marianne Eyre, Umbra Solis 1998.Hanna Velten, Beastly London: A History of Animals in the City, Reaktion Books 2016.

Den romerska kejsartiden under 300-talet efter vår tideräkning är politiskt ganska svajig med flera som förkunnar sig makt. En av dessa, Maxentius, en kejsare som ansågs illegitim av sina medregenter, är den sista romerska kejsaren som skulle bo permanent i huvudstaden. Han skulle även komma att inleda byggprogram i staden. Två byggnader som är påbörjade under hans livstid är Templet till Romulus och Romulus Mausoleum. Vi ställer oss frågan om det en koppling mellan båda eller någon av dessa två byggnader och de mynt som finns att skåda i Kungliga Myntkabinettet - Ekonomiska museets samlingar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Om sparande, bevarande och viljan att återuppleva det som förlorats. Med Hans Ruin, Maja Hagerman och Ola Larsmo. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Djurarter dör ut. Byggnader blir ruiner. Kulturarv glöms eller till och med bombas bort. Historien kan beskrivas som en lång rad av förluster. Men vad händer när vi sörjer det som försvunnit? Vem avgör vad som bevaras och vad som raderas? Går det att återuppväcka det som förlorats?Med utgångspunkt i Judith Schalanskys bok Förteckningar över några förluster diskuterar Maja Hagerman och Ola Larsmo, bägge författare som ägnat sig åt historia, tillsammans med Hans Ruin, professor i filosofi vid Söderstörns högskola.Programmet spelades in live inför publik på Elverket Dansens Hus i Stockholm i samarbete med Kompani Giraff som gör en koreografisk och metaforisk tolkning av Schalanskys texter.Programledare: Cecilia Strömberg Wallin.Producent: Tommie Jönsson

I tv-serien "The Haunting of Hill House" spelar huset en viktig roll. Det gäller även i Shirley Jacksons romanförlaga. Författaren Kristofer Folkhammar söker vidare bland hennes hemsökta byggnader. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2018-11-22.En stum fasad vid ett första möte. Fönstergluggars ögonlika hemligheter. En svunnen epoks ideal och förutsättningar som reser sig och reser sig, år efter år, mitt framför oss. Byggnader upprepar historien. Byggnader är fantastiska behållare för vår längtan, och därmed för vår skräck. Byggnader är kusliga.Sigmund Freuds begrepp ”det kusliga” kan enligt sin mest grundläggande definition sägas vara den känsla av obehag som uppstår i en, när något välbekant plötsligt ter sig främmande. Och byggnadskonst är mycket tacksamt att betrakta som en metafor för, eller en fond till, kusliga förnimmelser.Ta den urbana människan som rör sig genom vimlet. Hon lever sitt liv och har sitt sammanhang, sin hemvist, i en oöverblickbar stad. Plötsligt tappar hon bort sig. Omgivningen släpper taget, som i en dröm. Och dörrar är låsta. Allt kostar pengar. Hemstaden är villkorad, vänder sig bort, blir något okänt.Eller ta det enskilda huset. Det allra enklaste tecknet för hem, skydd och trygghet. Så effektfullt det både bär på, och kontrasterar mot hot och oro, där det ligger på sin ensliga kulle.som den sköraste av de karaktärer som äntrar det beryktade spökhuset, är hon mest mottaglig för dess destruktiva krafter.I Shirley Jacksons böcker har de kusliga byggnaderna en framträdande plats. Författaren, som levde och verkade i USA runt mitten av förra seklet, förser sina hus med förnuftigt stängda dörrar och besjälade väggar som stretar uppåt mot skyn. En slumpmässig beröringspunkt mellan taket och himlen skapar en förtvivlans hemvist.I ”Hemsökelsen på Hill House”, från början utgiven 1959, och aktuell som teve-serie på Netflix 2018, möter vi spökhuset utifrån. Det tronar upp framför bokens karaktärer, ledda av en antropolog som vill finna bevis för det övernaturligas existens. När Eleanor, som fått plats som en av antropologens assistenter, i romanens början bryter sig loss från sin dominanta syster, och kör mot Hill House, bjuder de främmande husen hon passerar på en kavalkad av möjliga hem, möjliga liv. Drömmar om verandor att sopa och stenlejon att putsa. Tysta vardagsrum med fläderbärsvin varje kväll för hälsans skull. Hennes öde i mötet med Hill House är inte så kusligt som direkt drabbande; som den sköraste av de karaktärer som äntrar det beryktade spökhuset, är hon mest mottaglig för dess destruktiva krafter.I en annan av Jacksons romaner, ”Vi har alltid bott på slottet”, från 1962, befinner vi oss istället inuti husets fasor, i maskopi med skräcken. Berättaren heter Merricat Blackwood. Hon bor på slottet med sin storasyster och åldrade farbror. En gång var de betydligt fler i familjen. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Storasyster Constance misstänks för morden, men frias. Och systrarna lever isolerade ihop med sin farbror, med den närliggande byns skvallrande invånare som ett alltmer pockande hot.Båda husen är ödsliga platser, avskilda från en närliggande bygemenskap. Och ett av Jacksons återkommande teman är att hon, via skräckberättelsens former, bearbetar de mänskliga konflikter som kretsar kring att ingå, stötas ut, isoleras, bekräftas, försvinna.Sigmund Freuds essä ”Det kusliga”, publicerades på tyska 1919. Enligt honom var ”det kusliga” framför allt ett användbart begrepp i fråga om estetik, en förnimmelse, tätt kopplad till den lexikala sammansättningen hos det tyska ordet ”das Unheimliche”. ”Heimlich” är på tyska både ord för ”bekant, hemtrevlig” och för ”hemlig, dold”. Ett ord som när man granskar det bär på så mycket betydelsemässig tvetydighet, att det slår över i sin motsats. ”Unheimlich” blir alltså en negation både till något hemtamt och något hemligt. ”Unheimlich” är något där det välkända har gjorts främmande, då något bortträngt har kommit tillbaka.Den svenska översättningen av ”das Unheimliche”– ”det kusliga” – rymmer uppenbarligen inte samma komplexitet, rent språkligt. Ett fint försök till en utbyggd nyöversättning gjordes av författaren Mara Lee för ett par år sedan. I sin avhandling ”När Andra skriver”, tog hon i ett avsnitt fasta på glidningen mellan de svenska orden ”hem”, ”hemskt” och ”hemligheter”. Lee visar hur denna glidning mellan orden är särskilt intressant i relation till det likgiltiga våld, den av jämlikhet och ordning motiverade bortrensning, som finns i den svenska epoken Folk-hem.Freud var väldigt upptagen av infantila trauman och bortträngda, primitiva instinkter när han skulle förklara vad som får oss att reagera med en känsla av kuslighet inför vissa motiv. Men kusliga upplevelser kan såklart också ha mer närliggande rötter. Sociologen Avery F Gordon skrev på 90-talet fram en mer socialt orienterad spökteori, i ljuset av Freuds begrepp. Historiska trauman och sociala strukturer – statlig förföljelse, könsmaktsordningen, en brutal kapitalistisk värld, rasismen – också det är företeelser som präglar människan och hennes rum, och som inte alltid närvarar genom ett explicit våld, utan ibland genom ett spökes kusliga logik. Med tänkare som Gordon kan ”det kusliga” bli en dynamisk, komplicerande skärningspunkt mellan psykologi, politik och estetik.här finns något förhäxat över den starka strukturen kring måltiderna i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd.I Shirley Jacksons romaner finns en likhet i hur livet i husen bärs upp. I Hill House dukar den fåordiga Mrs. Dudley fram överdåd till frukost, lunch och middag på exakta tider. Hon omtalar och utför sina rutiner precist och noggrant, behandlar porslinet som små barn till hyllorna och skåpen, men lämnar alltid huset kvällstid. På Slottet är det istället den mordanklagade Constance som betjänar lillasystern Merricat och deras farbror med allsköns kompotter och kryddkakor, också här finns något förhäxat över den starka strukturen kring måltiderna i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd.Mrs. Dudley och Constance är två hypnotiserade hushållerskor vars ritualer bär på ett tvångsmässigt upprepande. Ointagligt och undergivet. Avstängt men aktivt. Levande dött.Typiskt kuslig grej, i freudiansk mening.Men det är förstås inte enbart ett förträngt, primitivt upprepningstvång vi kommer i kontakt med när vi ryser av obehag inför dessa karaktärers sömngångaraktiga handlande. Lika gärna kan man tänka sig att vi, via Mrs. Dudleys och Constances trollbundna arbete, i förhöjd form konfronteras med fullkomligt verkliga samhällsordningar och strukturer. Ledan och maktförhållandena som kommer med att hushållets ordning ska upprätthållas. Den traditionella kvinnolotten, för att tala med Shirley Jacksons, eller miljoner andra människors, biografier. Lönearbetets alienation för att tala med Karl Marx.Marx, påpekade för övrigt, redan 70 år innan Freuds essä apropå den framväxande hyresmarknaden att människans grundläggande behov av en hemvist berövades därigenom. En främling håller koll på henne, och kastar ut henne om hon inte betalar hyran. Marx spaning har knappast tappat i aktualitet idag, på en bostadsmarknad präglad av andrahandsuthyrning och gigantiska skulder till banker.Shirley Jacksons kusliga hus bjuder in till upptäcktsfärder som kan leda en till det mänskliga psykets fuktiga källare och pinade vindsutrymmen. Men de kan också säga oss något om det skrämmande hos de golv och väggar vi passerar dagligen. En kuslig känsla kan väckas av något förvridet. Men också av något alldeles för verkligt.Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritikerLitteraturSigmund Freud, ”Det kusliga”, översättning av Ingrid Wikén Bonde, i Samlade skrifter XI, Natur & Kultur, 2009.Avery F. Gordon, ”Ghostly Matters – Haunting and the Sociological Imagination”, University of Minnesota Press, 2008.Shirley Jackson, ”Hemsökelsen på Hill House”, översättning av Inger Edelfeldt, Mima förlag, 2017.Shirley Jackson, ”Vi har alltid bott på slottet”, översättning av Torkel Franzén, Mima förlag, 2017.Mara Lee, ”När andra skriver – Skrivande som motstånd, ansvar och tid”, Glänta produktion, 2014.Anthony Vidler, ”The Architectual Uncanny – Essays in the Modern Unhomely”, The MIT Press, 1992.

Den 12 januari 2010 inträffar en jordbävning i Haiti. Krafterna kan jämföras med en atombomb och hundratusentals människor begravs i rasmassorna. Landet behöver hjälp och det snabbt. Det är över 150 år sedan Haiti senast drabbades av en större jordbävning. Det fattiga landet har länge präglats av politisk instabilitet och är allt annat än förberett när de seismiska vågorna skickas ut genom jordskorpan. Byggnader i och runt huvudstaden Port-au-Prince rasar som korthus.15-åriga Melissa Béralus kläms fast bland rasmassorna. Den enda kroppsdel hon kan röra är sin vänstra hand. Med den försöker hon fösa undan stenar för att kunna röra på sitt huvud. Det känns som en evighet. Det enda jag kan tänka är att jag måste vrida på huvudet, annars kommer jag inte att överleva, säger hon.Inom de närmaste dygnen flygs hjälp in från olika delar av världen och snart har rekordsummor samlats in för att stötta Haiti. Hjälparbetare som reser från Sverige möts av lemlästade kroppar och stanken av död. Armar och ben sticker ut mellan resterna av de rasade husen.Hjälpbehovet tycks oändligt. Men det internationella stödet saknar samordning och en del av de goda intentionerna får ödesdigra konsekvenser.Medverkande:Melissa Béralus, boende i Port-au-Prince.Daryl Dofiné, boende i Mariani.Andreas Holmgren, FN-anställd.Loudridge Holmgren, Andreas fru.Charlotta Löved, narkosläkare.Johan von Schreeb, kirurg.Björn Lund, seismolog.Sabine Lee, professor i modern historia.Brian Concannon, jurist.En dokumentär av Åsa Welander. Producent: Ida Lundqvist.Publicerad: 2022.

Den 12 januari 2010 inträffar en jordbävning i Haiti. Krafterna kan jämföras med en atombomb och hundratusentals människor begravs i rasmassorna. Landet behöver hjälp och det snabbt. Det är över 150 år sedan Haiti senast drabbades av en större jordbävning. Det fattiga landet har länge präglats av politisk instabilitet och är allt annat än förberett när de seismiska vågorna skickas ut genom jordskorpan. Byggnader i och runt huvudstaden Port-au-Prince rasar som korthus.15-åriga Melissa Béralus kläms fast bland rasmassorna. Den enda kroppsdel hon kan röra är sin vänstra hand. Med den försöker hon fösa undan stenar för att kunna röra på sitt huvud. Det känns som en evighet. Det enda jag kan tänka är att jag måste vrida på huvudet, annars kommer jag inte att överleva, säger hon.Inom de närmaste dygnen flygs hjälp in från olika delar av världen och snart har rekordsummor samlats in för att stötta Haiti. Hjälparbetare som reser från Sverige möts av lemlästade kroppar och stanken av död. Armar och ben sticker ut mellan resterna av de rasade husen.Hjälpbehovet tycks oändligt. Men det internationella stödet saknar samordning och en del av de goda intentionerna får ödesdigra konsekvenser.Medverkande:Melissa Béralus, boende i Port-au-Prince.Daryl Dofiné, boende i Mariani.Andreas Holmgren, FN-anställd.Loudridge Holmgren, Andreas fru.Charlotta Löved, narkosläkare.Johan von Schreeb, kirurg.Björn Lund, seismolog.Sabine Lee, professor i modern historia.Brian Concannon, jurist.En dokumentär av Åsa Welander. Producent: Ida Lundqvist.Publicerad: 2022.

Den 12 januari 2010 inträffar en jordbävning i Haiti. Krafterna kan jämföras med en atombomb och hundratusentals människor begravs i rasmassorna. Landet behöver hjälp och det snabbt. Det är över 150 år sedan Haiti senast drabbades av en större jordbävning. Det fattiga landet har länge präglats av politisk instabilitet och är allt annat än förberett när de seismiska vågorna skickas ut genom jordskorpan. Byggnader i och runt huvudstaden Port-au-Prince rasar som korthus.15-åriga Melissa Béralus kläms fast bland rasmassorna. Den enda kroppsdel hon kan röra är sin vänstra hand. Med den försöker hon fösa undan stenar för att kunna röra på sitt huvud. Det känns som en evighet. Det enda jag kan tänka är att jag måste vrida på huvudet, annars kommer jag inte att överleva, säger hon.Inom de närmaste dygnen flygs hjälp in från olika delar av världen och snart har rekordsummor samlats in för att stötta Haiti. Hjälparbetare som reser från Sverige möts av lemlästade kroppar och stanken av död. Armar och ben sticker ut mellan resterna av de rasade husen.Hjälpbehovet tycks oändligt. Men det internationella stödet saknar samordning och en del av de goda intentionerna får ödesdigra konsekvenser.Medverkande:Melissa Béralus, boende i Port-au-Prince.Daryl Dofiné, boende i Mariani.Andreas Holmgren, FN-anställd.Loudridge Holmgren, Andreas fru.Charlotta Löved, narkosläkare.Johan von Schreeb, kirurg.Björn Lund, seismolog.Sabine Lee, professor i modern historia.Brian Concannon, jurist.En dokumentär av Åsa Welander. Producent: Ida Lundqvist.Publicerad: 2022.

Har ni tänkt på hur de olika byggnadsverken i Nordvärmland en gång kom till? (VB 2009-04-23)

Var och varnnan person talar om funkisstil, klassicism och sekelskifte men sällan om brutalism. Jag frågar arkitekturhistorikern och den återkommande gästen Stina Hagelqvist varför. 

I detta avsnitt avhandlas byggnader och konstruktioner där Fredriks förkärlek till tomatpuré får en förklaring och Christian har åsikter om blinkande lampor i dioramor. :) See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Tjälen gör vintervägarna starkare, men tjällyftning och tjällossning ställer till med problem. Vad händer med detta fenomen i ett varmare klimat? När markvattnet fryser och sväller spricker vägarna sönder och byggnationer och stolpar lyfter och kan tippa. Vad vi har att vänta i norra Sverige är ett minskat tjäldjup, men kanske ändå större risk för tjälproblem när vintrarna blir ostadigare med snabba kast mellan värme och kyla. I programmet hörs: Bjarne Hermansson, kyrkogårdsvaktmästare Nederluleå kyrkogård, Sven Knutsson, professor emeritus i geoteknik vid Luleå tekniska universitet, Ulf Molau, professor i växtekologi vid Göteborgs universitet och medförfattare till IPCC:s rapport 2019 om klimatförändringar i bergsregioner, Johan Ullberg, vägingenjör Trafikverket. Reporter Thomas Öberg Producent Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se

De senaste åren har intresset för att bygga i trä ökat kraftigt. Trä blir allt vanligare i större byggprojekt och jakten på att bygga högre trähus går samtidigt vidare. Nu spår Tyréns en ökad omställningstakt, som drivs av både klimatutmaningen och ekonomiska fördelar. Vilka är fördelarna med att bygga i trä jämfört med andra material? I detta avsnitt av Tyréns podd samtalar Mikael Hallgren, konstruktör och Ove Nilsson, arkitekt om trä som material och hur man kan kombinera de olika materialen.

Människor bröt sig in i USAs kongress under onsdagen, Munskydd på bussar och så blir det handlar julkalendern 2021 om.

I P4 Jönköping Sveriges Radio hör du lokala nyheter, sport och kultur från Jönköpings län - Jönköping, Habo, Mullsjö, Aneby, Eksjö, Nässjö, Sävsjö, Tranås, Vetlanda, Gnosjö, Gislaved, Vaggeryd, Värnamo.

Det pågår en rad spännande satsningar och projekt runt smarta byggnader och så kallade smarta städer. En av aktörerna som driver utvecklingen framåt är Erik Wallin som är CEO för Idun Real Estate Solutions. Idun har utvecklat ett operativsystem för smarta byggnader och Erik är personligen en av dem som sedan länge levt i ett smart och uppkopplat hem. Tillsammans med Erik får vi ta del av vad som behöver vara på plats inför ett projekt och hur framtiden ser ut för smarta byggnader och smarta städer.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Ett enskilt vilt djur i staden är en exotisk avvikelse. Men när hundratusentals rävar och oräkneliga råttor bosätter sig ibland oss blir de ett hot. Patricia Lorenzoni undersöker vad det är som stör. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från januari 2018. År 1964 besökte författaren Clarice Lispector Brasiliens nya huvudstad Brasilia, invigd under pompa och ståt fyra år tidigare. Byggandet av staden hade inletts 1956. Det var ett storslaget projekt att genom modernistisk arkitektur och stadsplanering civilisera det vidsträckta inlandet. Brasilia byggdes från scratch, och i Lispectors skildring reser sig staden på den savannliknande cerradon som en steril hemsökelse från framtiden. En stad, säger hon, byggd utan plats för råttor.  Enbart människornas värld har staden aldrig varit. Femtio år senare vandrar jag med min tvååriga dotter i de minutiöst välplanerade och behagligt gröna bostadskvarteren. Plötsligt skymtar vi en rörelse i rännstenen. Vi stannar till, väntar tysta. Fram smyger nos efter nos, gråbruna råttungar som nyfiket kilar in och ut genom hål och gångar. Ur dottern bubblar förtjust skratt. Från den dagen blir ett besök till a casa dos ratos, råttornas hus, del av vår dagliga rutin. Staden som byggdes utan plats för råttor invaderades genast av dem. Också Lispector konstaterar det, och de är, säger hon, mycket stora. Vare sig människor vill eller inte, skapar djuren sig sina egna liv i människornas rum. Råttornas Brasilia finns i gränslandet mellan ovan- och underjord. Och denna parallellvärld ställer på sin spets frågan vems staden egentligen är. Vem har hemortsrätt här? Enbart människornas värld har staden aldrig varit. En gång var närvaron av djur mycket påtaglig. I boken Beastly London: A History of Animals in the City, frammanar Hanna Velten en stad i vilken en kakofoni av djurläten blandar sig med människors röster och annat larm; fordonen dras av hästar, boskap förs genom centrala London till slakt vid marknaden i Smithfield, tuppar gal mellan husen. Under 1900-talet försvann djuren. Motorer ersatte dragdjur, övervakningsteknologi övertog vaktdjurens uppgifter. Inte ens katterna tas längre i bruk som råttjägare. Bara det loja sällskapsdjuret, instängt i det privata hemmet, har behållit sin plats. I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp. Dessa djur var bruksdjur, men Velten skriver också om de oinbjudna, de icke domesticerade; duvor, sparvar, rävar och råttor, för att nämna några. En del av dem, såsom råttorna, lever liv så sammanflätade med människans att det inte längre kan tänkas åtskilt från det. Andra förknippas snarare med landet, och ses som tillfälliga gäster i staden. Men likt människor, migrerar också djur från land till stad och blir bofasta i den senare. Sedan några decennier tillbaka har prärievargar slagit sig ner i New York Citys centrala parker. I Washington DC:s monumentpark National Mall tigger gråekorrarna sedan länge mat med samma närgångenhet som stadsduvor. I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp. Varje vår föder hararna i den hårt trafikerade rondellen nedanför mitt sovrumsfönster i Norrköping upp en ny kull ungar. Och enda gången jag ett kort ögonblick befunnit mig öga mot öga med en räv var när jag satt på ett tåg som sakta höll på att lämna London. Plötsligt stod den där, räven, alldeles nära spåret och såg på mig genom fönstret. Mager, lite skabbig, omisskännligt urban. Och likväl, vild. En färsk studie uppskattar antalet rödrävar i brittiska städer till hundrafemtio tusen. Vi kan se på de brittiska rävarnas urbanisering utifrån hur själva gränsen mellan natur och kultur dras. Till London började rävarna söka sig på 1940-talet. Där har de blivit föraktade gryningsjägare i stadens soptunnor, som ibland fångas på övervakningskameror när de åker tunnelbana eller besöker museer. Londons dåvarande borgmästare Boris Johnson kallade dem 2013 för "en farsot och ett hot", och manade instanser ansvariga för skadedjursbekämpning att ta tag i ett problem över vilket staden sades ha förlorat kontrollen. Räven, detta tidigare närmast rituella jaktbyte, hade blivit parasit. Just den gången hade det rapporterats om en räv som attackerat ett spädbarn och bitit av dess finger. Rävkännare påpekade att det var ett synnerligen atypiskt beteende för en räv, och att rävarna i London dessutom bidrar till att kontrollera den än mer hatade råttpopulationen. Men problemet med rävarna är kanske egentligen ett annat. När de självmant kommer in i staden överträder de en gräns. Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll. Distinktionen mellan natur och kultur har sedan tidigmodern tid varit fundamental för det moderna västerländska tänkandet. En av dess mest inflytelserika befästare, filosofen Francis Bacon, använde häxprocesserna som bild av hur vetenskapsmannen lade en kvinnligt kodad natur på tortyrbänken för att avtvinga henne hennes hemligheter. En annan, lika inflytelserik, 1600-talsfilosof, René Descartes, drog gränsen mellan djur och människa utifrån hävdandet att djuren saknade både självmedvetande och tänkande de var automater. Det följer att djuren heller inte kan ha någon historia. Staden är en historisk företeelse, den mänskliga artefakten par excellence. Naturens plats är här i den avgränsade och kontrollerade parken. När vilda djur oblygt träder in i staden, kan de kanske till en början ses som exotiska anomalier. Men när de verkligen blir del av stadens liv, ja, när de rent av till följd av föroreningar och dåligt balanserad kost börjar visa symptom på samma livsstilssjukdomar vi själva har, då möts de av förakt. Och detta förakt tycks bara godtyckligt relaterat till deras eventuella negativa påverkan på människornas stad. Därför spelar det liten roll om rävarna håller efter råttor, eller är att jämföra med dem. Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll. Vare sig vi vill eller inte, insisterar de på att höra staden till. Och om vi om räven fortfarande kan tänka att den egentligen hör hemma i skogen, har råttan sedan länge förlorat den kontakten. Sedan urminnes tider har råttorna levt som ovälkomna gäster i vår närhet, delat våra bord och förråd. Råttans historia är en kulturhistoria. Och till skillnad från hunden, har råttan skapat sin historia trots att vi människor aldrig upphört att försöka göra slut på den. I relation till råttans långa kulturhistoria är avlandet av den som försöksdjur, eller 1990-talets trend med sällskapsråttor, inte mer än parenteser. Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor. Det är därför ingen tillfällighet att just råttor var en av nazisternas favoritbilder för judar. Tysklands historia var intimt sammanvävd med judisk historia, i praktiken omöjlig att skilja från den. Enda sättet att avskilja judarna som främmande var att definiera dem som parasiter. Råttan blev den perfekta våldslegitimerande metaforen. Sociologen Zygmunt Bauman talade om den moderna staten som trädgårdsstaten, karaktäriserad av begäret efter ordning; ogräs och oinbjudna gäster måste rensas ut. Dragningen mot det totalitära, menade Bauman, var inbyggd i moderniteten själv. Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor. Råttorna skapar sig sina liv i mellanrummen. För att bli av med dem skulle vi bli tvungna att också skapa ett helt genomlysbart rum. Lispector var väl medveten om detta. Hon skrev: En väsentlig del av oss, den sämsta, den med råttskräck, finns det ingen plats för i Brasilia. Man har vägrat inse att människor är ynkliga varelser. Byggnader med beräknat utrymme för molnen. Helvetet har mera förståelse för mig. Sedan det där året då min dotter var två, har jag inte sett råttor igen i just den rännstenen. Men varje gång jag är i Brasilia och passerar det som var a casa dos ratos, känner jag en tröst i att till och med i denna den mest modernistiska av utopier, gör djuren staden till sin. Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare Litteratur  Zygmunt Bauman, Modernity and Ambivalence, Polity Press 1993. Clarice Lispector, Fem dagar i Brasilia, översättning Marianne Eyre, Umbra Solis 1998. Hanna Velten, Beastly London: A History of Animals in the City, Reaktion Books 2016.

Välkomna till det tjugosjunde avsnittet av podcasten Listan! Podcasten där två lag gissar på listor.  I detta avsnitt deltar: Albin, Carolina, Nikki och våra gäster Erik Bråneryd och Jonas Strandberg! Listor:   1. Topp 10 Svenska myndigheter med högst anseende (2019)   2. Topp 10 högsta byggnaderna i Stockholm (2019)   3. Topp 10 kändisar som svenskar helst vill ta en öl med sommaren 2019 (2019)   4. Topp 10 mest spelade Britney Spears-låtar på Spotify (2019)   Trevlig lyssning!

Hade man redan på 1700-talet knäckt svårigheterna med fuktflöden i byggnader? Elise Grosse är Hållbarhetschef på Sweco Bygg & Fastigheter. Byggnader skall inte bara vara stabila och säkra utan där inne ska människor må bra, själva byggnaden ska må bra och verka i en yttre miljö som mår bra - länge, länge till.  

I tv-serien "The Haunting of Hill House" spelar huset en viktig roll. Det gäller även i Shirley Jacksons romanförlaga. Författaren Kristofer Folkhammar söker vidare bland hennes hemsökta byggnader. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En stum fasad vid ett första möte. Fönstergluggars ögonlika hemligheter. En svunnen epoks ideal och förutsättningar som reser sig och reser sig, år efter år, mitt framför oss. Byggnader upprepar historien. Byggnader är fantastiska behållare för vår längtan, och därmed för vår skräck. Byggnader är kusliga. Sigmund Freuds begrepp det kusliga kan enligt sin mest grundläggande definition sägas vara den känsla av obehag som uppstår i en, när något välbekant plötsligt ter sig främmande. Och byggnadskonst är mycket tacksamt att betrakta som en metafor för, eller en fond till, kusliga förnimmelser. Ta den urbana människan som rör sig genom vimlet. Hon lever sitt liv och har sitt sammanhang, sin hemvist, i en oöverblickbar stad. Plötsligt tappar hon bort sig. Omgivningen släpper taget, som i en dröm. Och dörrar är låsta. Allt kostar pengar. Hemstaden är villkorad, vänder sig bort, blir något okänt. Eller ta det enskilda huset. Det allra enklaste tecknet för hem, skydd och trygghet. Så effektfullt det både bär på, och kontrasterar mot hot och oro, där det ligger på sin ensliga kulle. som den sköraste av de karaktärer som äntrar det beryktade spökhuset, är hon mest mottaglig för dess destruktiva krafter. I Shirley Jacksons böcker har de kusliga byggnaderna en framträdande plats. Författaren, som levde och verkade i USA runt mitten av förra seklet, förser sina hus med förnuftigt stängda dörrar och besjälade väggar som stretar uppåt mot skyn. En slumpmässig beröringspunkt mellan taket och himlen skapar en förtvivlans hemvist. I Hemsökelsen på Hill House, från början utgiven 1959, och aktuell som teve-serie på Netflix 2018, möter vi spökhuset utifrån. Det tronar upp framför bokens karaktärer, ledda av en antropolog som vill finna bevis för det övernaturligas existens. När Eleanor, som fått plats som en av antropologens assistenter, i romanens början bryter sig loss från sin dominanta syster, och kör mot Hill House, bjuder de främmande husen hon passerar på en kavalkad av möjliga hem, möjliga liv. Drömmar om verandor att sopa och stenlejon att putsa. Tysta vardagsrum med fläderbärsvin varje kväll för hälsans skull. Hennes öde i mötet med Hill House är inte så kusligt som direkt drabbande; som den sköraste av de karaktärer som äntrar det beryktade spökhuset, är hon mest mottaglig för dess destruktiva krafter. I en annan av Jacksons romaner, Vi har alltid bott på slottet, från 1962, befinner vi oss istället inuti husets fasor, i maskopi med skräcken. Berättaren heter Merricat Blackwood. Hon bor på slottet med sin storasyster och åldrade farbror. En gång var de betydligt fler i familjen. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Storasyster Constance misstänks för morden, men frias. Och systrarna lever isolerade ihop med sin farbror, med den närliggande byns skvallrande invånare som ett alltmer pockande hot. Båda husen är ödsliga platser, avskilda från en närliggande bygemenskap. Och ett av Jacksons återkommande teman är att hon, via skräckberättelsens former, bearbetar de mänskliga konflikter som kretsar kring att ingå, stötas ut, isoleras, bekräftas, försvinna. Sigmund Freuds essä Det kusliga, publicerades på tyska 1919. Enligt honom var det kusliga framför allt ett användbart begrepp i fråga om estetik, en förnimmelse, tätt kopplad till den lexikala sammansättningen hos det tyska ordet das Unheimliche. Heimlich är på tyska både ord för bekant, hemtrevlig och för hemlig, dold. Ett ord som när man granskar det bär på så mycket betydelsemässig tvetydighet, att det slår över i sin motsats. Unheimlich blir alltså en negation både till något hemtamt och något hemligt. Unheimlich är något där det välkända har gjorts främmande, då något bortträngt har kommit tillbaka. Den svenska översättningen av das Unheimliche det kusliga rymmer uppenbarligen inte samma komplexitet, rent språkligt. Ett fint försök till en utbyggd nyöversättning gjordes av författaren Mara Lee för ett par år sedan. I sin avhandling När Andra skriver, tog hon i ett avsnitt fasta på glidningen mellan de svenska orden hem, hemskt och hemligheter. Lee visar hur denna glidning mellan orden är särskilt intressant i relation till det likgiltiga våld, den av jämlikhet och ordning motiverade bortrensning, som finns i den svenska epoken Folk-hem. Freud var väldigt upptagen av infantila trauman och bortträngda, primitiva instinkter när han skulle förklara vad som får oss att reagera med en känsla av kuslighet inför vissa motiv. Men kusliga upplevelser kan såklart också ha mer närliggande rötter. Sociologen Avery F Gordon skrev på 90-talet fram en mer socialt orienterad spökteori, i ljuset av Freuds begrepp. Historiska trauman och sociala strukturer statlig förföljelse, könsmaktsordningen, en brutal kapitalistisk värld, rasismen också det är företeelser som präglar människan och hennes rum, och som inte alltid närvarar genom ett explicit våld, utan ibland genom ett spökes kusliga logik. Med tänkare som Gordon kan det kusliga bli en dynamisk, komplicerande skärningspunkt mellan psykologi, politik och estetik. här finns något förhäxat över den starka strukturen kring måltiderna i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd. I Shirley Jacksons romaner finns en likhet i hur livet i husen bärs upp. I Hill House dukar den fåordiga Mrs. Dudley fram överdåd till frukost, lunch och middag på exakta tider. Hon omtalar och utför sina rutiner precist och noggrant, behandlar porslinet som små barn till hyllorna och skåpen, men lämnar alltid huset kvällstid. På Slottet är det istället den mordanklagade Constance som betjänar lillasystern Merricat och deras farbror med allsköns kompotter och kryddkakor, också här finns något förhäxat över den starka strukturen kring måltiderna i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd. Mrs. Dudley och Constance är två hypnotiserade hushållerskor vars ritualer bär på ett tvångsmässigt upprepande. Ointagligt och undergivet. Avstängt men aktivt. Levande dött. Typiskt kuslig grej, i freudiansk mening. Men det är förstås inte enbart ett förträngt, primitivt upprepningstvång vi kommer i kontakt med när vi ryser av obehag inför dessa karaktärers sömngångaraktiga handlande. Lika gärna kan man tänka sig att vi, via Mrs. Dudleys och Constances trollbundna arbete, i förhöjd form konfronteras med fullkomligt verkliga samhällsordningar och strukturer. Ledan och maktförhållandena som kommer med att hushållets ordning ska upprätthållas. Den traditionella kvinnolotten, för att tala med Shirley Jacksons, eller miljoner andra människors, biografier. Lönearbetets alienation för att tala med Karl Marx. Marx, påpekade för övrigt, redan 70 år innan Freuds essä apropå den framväxande hyresmarknaden att människans grundläggande behov av en hemvist berövades därigenom. En främling håller koll på henne, och kastar ut henne om hon inte betalar hyran. Marx spaning har knappast tappat i aktualitet idag, på en bostadsmarknad präglad av andrahandsuthyrning och gigantiska skulder till banker. Shirley Jacksons kusliga hus bjuder in till upptäcktsfärder som kan leda en till det mänskliga psykets fuktiga källare och pinade vindsutrymmen. Men de kan också säga oss något om det skrämmande hos de golv och väggar vi passerar dagligen. En kuslig känsla kan väckas av något förvridet. Men också av något alldeles för verkligt. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker Litteratur Sigmund Freud, Det kusliga, översättning av Ingrid Wikén Bonde, i Samlade skrifter XI, Natur & Kultur, 2009. Avery F. Gordon, Ghostly Matters Haunting and the Sociological Imagination, University of Minnesota Press, 2008. Shirley Jackson, Hemsökelsen på Hill House, översättning av Inger Edelfeldt, Mima förlag, 2017. Shirley Jackson, Vi har alltid bott på slottet, översättning av Torkel Franzén, Mima förlag, 2017. Mara Lee, När andra skriver Skrivande som motstånd, ansvar och tid, Glänta produktion, 2014. Anthony Vidler, The Architectual Uncanny Essays in the Modern Unhomely, The MIT Press, 1992.

Byggnader med makt - om maktutövning i arkitektur. Makt i samhället tar sig uttryck i den byggda miljön på olika vis. Stora, tunga, påkostade höga byggnader för att signalera välfärd eller vördnad. Makten kan missbrukas och missriktas. 

Hur känns det att balansera på toppen av ett 100-våningshus? Bajsar fåglarna på en när man klättrar mot toppen för den ultimata selfien? Pontus klättrar höga byggnader fråga honom vad du vill!

Vad händer när en funktion går ur tiden – försvinner byggnaden också då? I detta avsnitt pratar vi om byggnaders funktioner och utmaningen i att ändra användningen av en byggnad. Byggnaderna blir fysiska spår som visar hur vi levt och lever våra liv. En kyrka som byggts om och inrymmer ett café är ett av flera exempel.

I detta avsnitt frågar vi energiingenjör Johan Sellin hur han skulle tänka ur klimatsynpunkt om han kunde bygga en helt ny stad.

Vad gör en antikvarie om dagarna? Vi pratar också om byggnadsvård och vikten av kulturmiljön. Byggnaders stil, form, ursprung, byggnadsteknik och material är bara några aspekter som berörs. Podden riktar sig till den som bor i ett gammalt hus själv, den som brukar kika upp mot fasaderna och nästan blir påkörd av en bil på kuppen och för den som vill veta mer om kakelugnar, riksintressen, teak, 50-talet och mycket annat. Vem vill inte det? Tack för vänligheten!  

Genom sitt upplägg med KumBro har Futurum kraftigt minskat sitt klimatavtryck. Lyssna när energiingenjör Johan Sellin berättar om hur man bygger klimatneutrala fastigheter.

Föredragshållare: Christian Simmons, Chalmers, tekn. dr. akustik.

Vi har bjudit in filmregissören Måns Herngren, trafikborgarrådet Daniel Helldén, Fastighetsägarnas Helena Olsson, hållbarhetsprofessor Göran Finnveden, City i Samverkans Per Eriksson, streetfood- och marknadsprofilen Fredrik Lindstål och NCC:s egen Madeleine Nobs att diskutera hur Stadspoddens hemvist Dome of Visions och andra tillfälliga verksamheter påverkar stadens attraktivitet. Vilka exempel finns? Kommer trenden att fortsätta? Har det även betydelse för demokratin? I detta avsnitt spanar vi in den framtida stads- och platsutvecklingen.

På kort tid har mönstereleven bland de forna kommuniststaterna gått och blivit EU:s nya problembarn. Kaliber nyhetsdokumentär: om Polens väg mot en oviss framtid. Nyhetssändning i Ekot i hösten 2015:Det ser ut att bli maktskifte i PolenPartiet Lag och rättvisa, som på polska förkortas PiS, får som första parti sedan kommunisttiden egen majoritet och den politiska kartan ritas om.PiS har högerkristna värderingar och hyllar patriotism. Men vallöftena handlar också om sociala reformer såsom extra barnbidrag och sänkt pensionsålder.Men det dröjer inte förrän den nya regeringen möts av protester.PiS instiftar en ny medielag som ökar den politiska kontrollen över statliga medier. Journalister avskedas och ersätts av andra som är mer lojala med PiS.Och en annan lagändring försvagar författningsdomstolen, alltså den institution som ska kunna hindra regeringen från att stifta lagar som strider mot grundlagen.Nu under våren står flera tält utanför statsministerkansliet i Warszawa. De tillhör protestgruppen KOD kommittén till försvar för demokratin, som organiserar regelbundna protester. I ett av tälten sitter aktivisten, Andrzej Miszk, som är inne på sin 25:e dag av hungerstrejk. Han ser blek men samlad ut. Ungefär sex veckor ska en frisk person fasta innan kroppen tar skada. Därefter får jag rådgöra med min läkare och andliga ledare, säger han.Andrzej Miszk kräver att regeringens ska respektera författningsdomstolens beslut. Men vad det egentligen handlar om är en form av statskupp, anser han. Regeringens agerande är en form av statskupp. Och sådana görs för att införa diktatur, säger Andrzej Miszk.Wislafloden klyver PolenSpårvagn genom Warszawa. En musikant i sliten grå kostym spelar dragspel. Vi åker över Poniatowskiego-bron. Den ligger inbäddad i grå februaridimma och känns ganska ödslig. Men för bara några dagar sedan tågade tiotusentals demonstranter över bron. Det har uppstått en dispyt om hur demonstrationen framställdes i media.Justyna Czechowska, som översätter svensk litteratur, säger att den statliga televisionen förmedlade en förvanskad bild av demonstrationen. Hela den här bron var full med människor och polska flaggor. Medan den statliga televisionen visade en bild av några huliganer. Alltså en tom gata, några människor, framför att de bärande regnbågsflaggan.Andra menar dock att det gavs en betydligt mer nyanserad bild i statlig tv.Vi går av vid hållplatsen på andra sidan Wislafloden. Och Wisla förklarar Justyna, klyver Polen, inte bara geografiskt, utan även politiskt och kulturellt. Och det är på den här sidan, säger hon, som den nya regeringen har flest anhängare. Här ligger endast två lite större städer, Lublin och Bialystok. Stora delar av den här delen av Polen har länge varit fattiga, och är fortfarande fattiga. Och fattigdomen har liksom gått hand i hand med Katolska kyrkan. Fattigdomen och arbetslösheten, man har liksom sökt hjälp hos kyrkan.Vad får det konsekvenser, det här glappet som du beskriver? Den största konsekvensen enligt mig att vi inte kan prata med varandra. Vi har så väldigt olika värderingar. På den lägsta nivån, vad gäller mänskliga rättigheter, jämställdheten och sådana här moderna demokratiska idéer, alltså även om vi diskuterar begreppet demokrati så kanske vi har totalt olika idéer om det. Vi pratar två olika språk, säger hon.Jag tar tåget några mil österut. Med mig som ciceron och tolk har jag Joanna Bartoszczuk, student som läser svenska på universitetet. Jag frågar hor hon ser på utvecklingen i Polen. Jag är rädd för en avdemokratisering av Polen och en stor censur. Jag är lite rädd att jag ska känna mig otrygg med mina åsikter. Att de som har makten ska säga mig vad jag ska tänka. Att jag måste ha barn inom äktenskapet, att jag måste gifta mig i kyrkan. Det är jag lite rädd för, säger hon."Nu har de sanna polackerna tagit över"Vi går av i Otwock, ett litet samhälle med drygt 40 000 invånare. Alkohol, heter en liten men välsorterad spritaffär. Det är förmiddag. En äldre man köper en så kallad återställare, en vodkaflaska i fickformat. Och en annan man är lite kluven ifall han ska välja apelsin- eller ananasvodka.Maria Barczek, som står bakom kassan är glad över att Polen fått en ny regering. Det är en tragedi att de unga inte kan få ett arbete, säger hon. De får i bästa fall jobb med usla villkor som det inte går att leva på.De flesta som jag pratar med här i Otwock, beskriver ett samhälle på dekis. Ett samhälle som var bättre förr. På den lokala marknaden träffar jag pensionären Marianna Majewska bärandes på en kasse potatis. Nu har de sanna polackerna tagit över, säger hon. De tänker på familjerna och tar itu med dem som plundrar vårt land, säger hon och tillägger:­ Det är inte bara jag som tycker så, säger Marianna Majewska. Berättar att hon arbetat som mekaniker på en fabrik som fanns här tidigare. Allt var bättre innan Solidaritet stal allting och sålde det till tyskarna, säger hon. Men nu ska PiS reparera allt och polackerna ta makten.Kaliber nyhetsdokumentär i P1, idag om ett splittrat Polen. Låt oss gå tillbaka i tiden, för att bättre förstå det som sker i dag:I början av 60-talet är tvillingbröderna Lech och Jaroslaw Kaczinsky barnskådisar i en känd polsk film: De två som stal månen.Som vuxna kommer de båda att engagera sig politiskt. De är med i Solidaritet, motståndsrörelsen mot kommunismen.2001 grundar de det nationalkonservativa partiet PiS.2005 blir Lech Kaczynski vald till president.Men 2010 omkommer han då ett polskt regeringsplan kraschar i Ryssland.Vi ska återkomma till det.Kvar i livet finns tvillingen Jaroslaw Kaczinsky.Han är varken statsminister eller president, men som ledare för regeringspartiet, PiS, anses han nu ha den verkliga makten i landet. Han kallas av en del för Polens patriark. Har aldrig varit gift. Lever ensam, frånsett älskade katten, Fiona. Sedan broderns död för sex år sedan, klär han sig utan undantag i svart.Och hans retorik är hård, hatfylld menar hans kritiker. Flera klipp från polsk tv har lagts upp på Youtube. Där han delar upp medborgarna i goda, patrioter och kallar de som går i demonstrationstågen värsta sortens polacker.Det sitter i generna hos en del polacker att förråda fosterlandet, och just nu är dessa polacker mycket aktiva.Där han insinuerar att politiska motståndare är som Gestapo. De tidigare goda relationerna Polen haft till Tyskland och EU har också blivit föremål för Kaczysnkis vassa tunga:Vi ska aldrig bli en koloni. Vi tillåter inte att polackerna ska bli föraktade och förnedrade. Kyrkan bärare av den nationella kulturenGatorna i huvudstaden minner om Polens turbulenta historia. En av huvudgatorna är kallad efter Johannes Paulus II. Landets andlige beskyddare. Som gav frihetskampen sin välsignelse och bad för polackerna. Under de ett och ett halvt sekel då Polen formellt inte fanns, var kyrkan bärare av den nationella kulturen. Katolicismen blev närmast synonym med polsk identitet. Under kommunisttiden en symbol för motstånd och inre frihet. Och idag lever regeringspartiet PiS i nära symbios med kyrkans konservativa församlingar. Som katolik följer jag biskoparnas råd.Så sa nyligen Kaczynski till stöd för deras förslag om totalförbud mot abort. Blir förslaget verklighet får inte ens den graviditet avbrytas som tillkommit genom våldtäkt.En annan gata är uppkallad efter Solidaritet, fackföreningen som växte till en folklig motståndsrörelse och ledde till kommunismens fall. Solidaritets karismatiske ledare, Lech Walesa, fick senare Nobels fredspris.1989 faller kommunismen. Polen inför marknadsekonomi, och blir en demokrati. Eller?Nej, den historieskrivningen håller nya den regeringen inte med om. De som ledde Solidariet svek i själva verket revolutionen. Polen blev inte alls demokratiskt. Korruptionen blev kvar i en ohelig allians mellan gamla kommunister och opportuna liberaler, som sålde ut allting till tyskarna, för att låna ett citat från Marianna Majewska, som vi träffade på marknaden i Otwock. Och Lech Walesa, Solidaritets berömde ledare, han som fick motta Nobels fredspris, var i själva verket en förrädare.Nu under våren har det rapporterats i nyheterna om nyfunna dokument, som sägs bevisa att Walesa var angivare åt kommunistpartiets hemliga polis. Anklagelser som funnits tidigare, men som nu hamnat i debatten igen. Demokratin som bara var fernissa. Folkhjälten som egentligen var kommunistisk spion.Lite i utkanten av centrum ligger redaktionen för Polytika, Polens största veckomagasin. Där jag träffar jag Adam Szostkiewicz, känd polsk journalist och författare.Han visar mig senaste numret, där han skrivet en lång artikel om turerna kring Walesa. På framsidan ett porträtt av den legendariske strejkledaren, men retuscherat, så att ansiktet ser ut att krackelera. Det handlar om att Lech Walesa, en nationalhjälte för oss, håller på att förlora sitt grepp över polackernas själar, åtminstone de som röstat på högerregeringen, säger Adam Szostkiewicz.Han anser att det är en demoniseringskampanj som pågår och jämför med Stalintidens Sovjet, där framstående personer, som till exempel Trotskij, ena dagen kunde finnas med på offentliga foton för att senare, när de hamnat i onåd, vara bortsuddade.Men frågar jag, ligger det ingenting i påståendena om Lech Walesas förflutna?Adam Szostkiewicz medger att anklagelserna kanske inte är grundlösa, men tycker att man måste jämföra med alla bra saker som Walesa åstadkommit. Kanske är det sant. Men varför inte jämföra med det han åstadkom som Solidaritets ledare. Vi tycker inte det är rätt att komprimera hela hans biografi till denna enstaka episod, säger Adam Szostkiewicz.Hur ska man se på den förra regeringen i Polen, Platforma Obiwatelska, Medborgarplattformen?På liberala ledarsidor beskrivs deras åtta åren vid makten som en succé, som gav Polen ekonomisk tillväxt.Olika syn på historienEnligt kritikerna skapades ökade klyftor, och samhället drogs isär.Skillnaderna gäller även synen på demokratin. Adam Szostkiewicz och hans kollegor på Polytika, kritiserar den nuvarande regeringen för att försöka styra över media och snöpa det fria ordet. Men enligt andra journalister, var det inte ett dugg bättre under den förra regeringen.För snart två år sedan briserade en skandal i media. Inrikesministern och chefen för Centralbanken sitter på en lyxkrog i Warszawa och diskuterar hur Centralbanken ska kunna hjälpa regeringen att behålla makten över nästa val. Det var en serie smygbandade krogsamtal där ministrar och höga tjänstemän gör bort sig.Det ledde till att tre ministrar fick avgå och tros ha bidragit till att den förra regeringen förlorade makten. När regeringen begick fel var det självklart att publicera. Jag trodde aldrig det skulle bli en sådan reaktion, säger Mihal Lisiecki, som möter upp i elegant kostym och vit skjorta, i baren på Marriott Hotel där han precis avslutat ett annat möte.Han är en känd mediaperson i Polen. Det var hans veckomagasin, Wprost, som publicerade de läckta krogsamtalen. Och vars redaktion fick påhälsning av säkerhetstjänsten som ville beslagta det läckta materialet. Men flera journalister från andra medier var där för att visa sitt stöd. Och när de civilklädda agenterna försöker vrida en laptop ur händerna på chefredaktören går det ut i direktsändning.Mihal Lisiecki minns med olust hur redaktionen stormades, men ännu värre var de hot som han och hans familj utsattes för efteråt, berättar han. Jag och min familj utsattes för ett väldigt hårt tryck, jag kände rentav att de var i fara.Var du orolig för din familjs säkerhet? Ja, det var jag. Och det var första gången. Sådant väntar man sig inte, att regeringen ska agera så här mot mig, mina kollegor och min familj.Han tycker inte att det är så anmärkningsvärt det som den nya PiS-regeringen ägnar sig åt. Statliga medier har alltid varit politiserade i Polen, säger han. Det är samma med alla regeringar när de byter folk. Under den förra regeringen utlyste man kanske tjänsterna officiellt, men det var ändå bekantas bekanta som fick dem i slutändan. Den här nya regeringen spelar åtminstone med öppna kort, säger han.Protesterna mot regeringen växerNu i april växer demonstrationerna mot regeringen. Nu handlar det inte bara om media och rättsväsende, utan om ett Polen som blir allt mindre sekulärt och där förslaget om att kriminalisera abort får stöd av PiS-ledningen.Men det är inte bara protestmöten som hålls utanför regeringsbyggnaden. Det drar nämligen ihop sig till en väldigt speciell högtidsdag. Och för att förstå vad det handlar om måste vi återvända till april 2010 och flygkatastrofen vi talade om tidigare:Ett polskt regeringsplan kraschar vid landningsbanan i ryska staden Smolensk. Alla 96 ombord omkommer. Den yngre tvillingbrodern president Lech Kaczynski, hans hustru och en stor del av Polens ledarskikt.De hade rest för att hedra 70-årsminnet av de 22 000 polacker, främst officerare, som mördades av Stalins hemliga polis - ett brott som Sovjetunionen inte erkände förrän långt senare, under Gorbatjov.Och det finns många polacker som tror att även flygkraschen är ett brott, orkestrerat av Moskva, kanske rentav i maskopi med Kaczynskis politiska fiender i Polen.En kommission tillsatt av den förra regeringen kom fram till att flygkraschen berodde på dåligt väder, dålig utrustning och dåliga beslut. Men PiS-regeringen och Jaroslaw Kaczynski har aldrig accepterat de slutsatserna. I februari tillsätts en ny kommission.Konstanty Gebert, reporter på Gazeta Wyborcza, anser att olyckan redan utretts tillräckligt. Enligt honom eldar regeringen på konspirationsteorier för att bevisa riktigheten i sin egen historieskrivning. Att Polen fortsatte att styras av kommunistiska agenter, förrädare och lakejer, smorda med pengar från Moskva och Bryssel. Polens oberoende, menar PiS, börjar med oss, säger Konstanty Gebert.Genom att beskriva sig själva som de sanna polackerna, som äntligen tar itu med korruptionen, kan de också rättfärdiga sina kritiserade lagändringar, menar Konstanty Gebert. Det är väldigt centralt. För om deras världsbild stämmer så rättfärdigar den alla tuffa åtgärder.En farlig provokation Enligt Gebert har Kaczyncki handplockat flera ministrar med paranoid läggning. Till exempel försvarsministern, Antoni Macierewicz, som berättat för en katolsk radiostation om sitt intresse för Simon Vises protokoll, en ökänd antisemitisk konspirationsteori. Det uttalandet gjordes 2002. Men så sent som i mars i år, framhöll han vikten av att utreda huruvida om polska medborgare används som försökskaniner för elektromagnetiska vapen på en inspelad föreläsning.Och det är alltså denne Macierewicz som hårdast driver tesen om rysk inblandning i Smolensk-kraschen. Då menar alltså Antoni Macierewicz att Ryssland har attackerat ledaren för ett NATO-land, säger Konstanty Gebert.En farlig provokation och en indirekt krigsförklaring, anser Konstanty Gebert. Var det faktiskt innebär är att vi borde ligga i krig med Ryssland, säger han.Macierewicz har trots hård kritik hållit fast vid sin linje; att planet exploderade innan det kraschade, och att Polens förra regering avsiktligt slarvade med utredningen.Efter kraschen lyckades Jaroslaw Kaczynski få brodern Lech Kaczynski begravd i Wawelska katedralen i Krakow - bland kungar, helgon, och historiska martyrer.På en nyligen rest minnessten utanför stadshuset står att Lech Kaczynski stupade i tjänsten. Inte omkom, utan stupade, precis som de hjältarna han ligger begravd bredvid. Och varje månad, den tionde, hålls en officiell minnesceremoni för Smolensk-offren. Och den tionde april i år, har det gått sex år sedan kraschen. Då ser området kring presidentpalatset ut som ett festivalområde, med flera olika scener, tusentals människor och minst lika många polska flaggor. Byggnader som draperats med foton på de döda.Politik och religion flyter ihop Vet vi fortfarande inte om kraschen var en olycka eller en kupp, säger Lukasz Lewandowski, en funktionär iförd en gul PiS-väst, och fortsätter: Varje polack har rätt att äntligen få veta sanningen, säger han. Det är det första jubileet som sker under PiS-regeringen, och jag förstår att det är stort för dem, säger Justyna Czehowska, översättare av svensk litteratur. Lyckligtvis för dem inträffar det på en söndag, då väldigt många kan komma och vara här hela dan, och verkligen fira, säger Justyna Czehowska.Det är en brokig skara som församlats. Barnfamiljer och pensionärer, warszawabor och hitresta. En del har kommit för att be, andra för att dela ut patriotiska flygblad och broschyrer. Efter 65 år ska vi äntligen ordna en begravning för denne man, säger ett par unga killar, som kampanjar för att man ska hedra en bortglömd krigshjälte med en officiell begravning. Vi vill ordna en statlig och katolsk begravning, för att han var en stor polsk hjälte, det är därför vi delar ut de här flygbladen, säger en av dem. Det här jippot som pågår nu talas med en präströst. Det är inte en politisk röst som talar på scenen, det här sker i katolsk anda väldigt mycket, menar Justyna Chehowska. Men lyssna! Det här är en mässa som sker utanför presidentpalatset. Det är absurt! En bön ska ske inom kyrkans fyra väggar och inte göras till en festival, tycker Justyna Czehowska.Lech Kaczynski! Lech Kaczynski! Lech Kaczynski! Folket skanderar den döde presidentens namn. Inte långt från stora scenen står en staty av romantiske nationalskalden Adam Mickiewicz. Han anammade den messianska idén om Polen som Europas heliga martyr, ett land som var vikt åt lidande för att frälsa andra. En myt som den nya regeringen gärna spelar på, enligt Justyna. Och den passar ju in i polackernas bild av Messias, av Kristus och då tar man liksom sig själva också polska hjältar är också sådana som fått dö för de andra, och då är det väldigt enkelt att bygga den myten, menar Justyna Czehowska.Och nu bygger man Lech Kaczynski-myten? Ja, nu bygger man en Lech Kaczynski-myt. Och helst av allt vill man att han ska, inte vet jag, helgonförklaras? Men retoriken är densamma, som när påven skulle helgonförklaras.Det sekulära Polen lyser med sin frånvaro utanför presidentpalatset. Böner blandas med patriotiska tal. Den religiösa ritualen och det politiska mötet smälter samman. Polen befinner sig i ett ganska svagt moment just nu. Nu är det väldigt enkelt att övertala och övertyga till det ena eller det andra. Om man talar deras språk, om man använder deras retorik och deras symboler, säger Justyna Czechowska.Ceremonierna och bönerna avlöser varandra. Presidenten håller tal. Statsministern faller på knä och ber en bön. Men det verkliga crescendot kommer på kvällen. Det ligger som åska i luften när ledaren med stort L gör entré.Lech Kaczynski har stupat för fosterlandet. Men nu står brodern på scenen, redo att föra Polen mot en ljusnande framtid. Och ifall någon fortfarande undrat vem som egentligen styr EU:s sjätte största land, kommer svaret med besked från de uppeldade massorna.Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw!Reporter: Per ShapiroProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se  

Veckans gäst är Rahel Belatchew, arkitekt och vd på Belatchew Arkitekter i Stockholm. Byrån som blivit omtalad för bl a projektet BuzzBuilding, som tar fasta på insekter som en framtida proteinkälla. Tidningen Wallpaper anser att Belatchew Arkitekter är en av världens 101 mest spännande nya arkitektbyråer. I deras experimentverkstad - Belatchew Labs arbetar man ständigt med experimentella projekt och testar nya och djärva idéer med avsikten att inspirera, ifrågasätta och utmana.Rahel Belatchew har arbetat som arkitekt i Paris, Luxemburg, Tokyo och Stockholm.Vi träffas en kylig februaridag i Stockholm och tar en promenad på Södermalm.  

Måste en linje vara rak? Måste en byggnad vara symmetrisk? Arkitekten Katarina Bonnevier följer Niki de Saint Phalle genom 1900-talet. Niki de Saint Phalle, konstnären som aldrig ritade en enda rät linje. Niki De Saint Phalle var kvinnan som satte Moderna Museet på världskartan genom att skapa en katedral i formen av en kvinna. En kvinna  att gå in i, med biograf, utställningsrum och mjölkbar - hon blev till ett eget rum i rummet. Ingången var genom hennes sköte - hon lockade besökarna med sitt begär. Den böljande fasaden, kroppens utsida, är målad i starka färger och geometriska mönster, insidan är nästan helt svart.  Men Niki de Saint Phalle ritade även hus, döpta till fåglarnas dröm ruvar de fortfarande än idag uppe bland bergen i södra Frankrike. Och i norra Italien byggde hon på sitt livsprojekt. En park. Tarot Garden. I parken finns de mytologiska tarotkorten gestaltade som enorma byggnader. Själv bodde hon i Kejsarinnans. Trädgården hon skapade var starkt påverkade av karnevalen. Gatans tillfälliga arkitektur. Den manifestation som under några dagar kan förändra en hel stad från grunden. I veckans program möter vi Thérèse Kristiansson, arkitekt och konstnär som berättar om karnevalens kraft. Vi besöker La Sagrada Familia, Antonio Gaudis ännu inte färdigställda kyrka i hjärtat av Barcelona. Vi berättar om orkanen Katrina som ödelade en hel stad och berättar om kulturcentrumet Cyklopen, som brändes ned och nu likt fågel Fenix byggs upp på nytt.