Podcasts about enbart

Ukraina, som är ett av världens mest bördiga områden, tvingades betala ett högt pris för att bönderna motsatte sig bolsjevikernas hårdhänta tvångskollektivisering av jordbruket enligt den första femårsplanen.Från hösten 1932 till sommaren 1933 drabbades sovjetrepubliken Ukraina av massvält där minst tre miljoner människor svalt ihjäl. Svälten berodde delvis på torka, men Josef Stalin förvärrade medvetet konsekvenserna av torkan. Landsbygden tystande och liken fick ligga obegravda och det finns många fall av kannibalism dokumenterade.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet som bland annat skrivit boken Folkmord.Även om torka spelade in så var svälten i huvudsak orkestrerad av bolsjevikerna i Moskva. Kommunister i Ukraina som försökte mildra svälten straffades hårt. Samtidigt som ukrainare dog i miljontals exporterades spannmål för att ge inkomster för att investera i industrialisering. Dessutom deporterades hundratusentals bönder till Sibirien och Kazakstan där många dog av sina umbäranden. Myndigheterna förbjöd också människor att lämna Ukraina i jakt på mat.Orsakerna till svälten går att finna i bolsjevikernas vilja att krossa det nationella motståndet i Ukraina och utplåna bönderna som klass. Men också kollektiviseringen av jordbruket i sig och tvångsrekvirering av livsmedel orsakade stora störningar på produktionen av livsmedel. En tredje förklaring är torkan som drabbade området.Den första femårsplanen som inleddes 1927 skulle industrialisera Sovjetunionen på tio år. En process som tagit 150 år i Västvärlden. Här blev export av spannmål viktigt för att kunna importera teknik till den tunga industrin. Tanken var att kollektivjordbruk skulle producera överskottet, men bönderna var inte intresserade av att ge upp sin jord som den så sent om i början av 1900-talet fått äganderätt till.Kulaker definierades som rika bönder som anställde jordbruksarbetare, men i kriget mot bönderna kom begreppet att användas på alla som motsatte sig tvångkollektiviseringen av jordbruket som på allvar inleddes vid årsskiftet 1931-32.Enbart år 1930 deporterades omkring 75 000 kulakfamiljer, det vill säga cirka 300 000 individer, från Ukraina. De skickades i överfulla järnvägsvagnar mot Sibirien, Centralasien eller Stillahavskusten. Ofta dumpades människor bara ute på tundran för tvingas klara sig på egen hand.Under våren 1933 åt människorna giftiga svampar, råttor, hundar och katter samt människor. 3,2 miljoner människor dog i Ukraina under svälten, enligt historikern Stanislav Kulchitsky som baserat beräkningen på tillgängliga data från de tidigare hemliga sovjetiska arkiven. Men på grund av osäkert statistiskt underlag väljer Kulchitsky att ange antalet offer till någonstans mellan 3 och 3,5 miljoner.  Arbetarens dotter, Charkiv, 1933. Alexander Weinerberger, Holodomor research and education consortium. Musik: Virgo av Humans Win, Storyblocks Audio. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ren i stjärten har Freja återvänt från sin bröllopsresa. Hur var de japanska flatbarerna? En lyssnare önskar brainstorming kring tillgänglighetsanpassat oralsex. En annan är singel efter 20 år i relation – hur ska hon börja flirta med sitt kärleksintresse? Och hur ska en brevskrivare uppfostra sin kompis som ENBART pratar om sitt dejtingliv? ________ Tack till våra patienter, ni är UNDERBARA!! Och VÄLKOMNA Hanna och Ardís! Bidra till Heteroakutens fortsatta existens genom att bli vår patient: www.patreon.com/heteroakuten Du blir vår stammispatient och får tillgång till material såsom många fler livepoddar, bonusavsnitt, musik, ölrecept, livepoddar, rabatt på merch och annat vi hittar på. Du kan även bli en högaktad STALKER för endast 25 kr i månaden för att stötta vårt arbete – även då får du tillgång till våra bonusavsnitt. __________________ För att lyssna på allt gött ni hör i våra avsnitt, följ världens längsta spellista HETEROAKUTEN GREATEST HITS på Spotify. Uppdateras efter VARJE avsnitt! open.spotify.com/playlist/7qdONgO…0kTx-O8dlL47L5Iw __________________ Heteroakuten är Niki Yrla och Freja Holmberg Nytt avsnitt släpps varannan onsdag. Maila dina relationsfrågor till heteroakuten@gmail.com och följ oss på Instagram där vi kort och gott heter: heteroakuten Produktion, originalmusik och ljudmix: Niki Yrla

Christianssons patetiska knäfall aktualiserar frågan om nationalisters relation till Israel.I korthet:Livsmedelsverkets nya köttriktlinjerSverigedemokraternas relation till IsraelAfrikas demografiska utveckling och konsekvenser för EuropaAI:s påverkan på arbetsmarknaden och samhälletÄktenskapet i en nationell kontextVi pratar om Livsmedelsverkets nya rekommendationer om minskat köttätande och vad det kan innebära för svenskarnas kost. Diskussionen berör hur detta kan påverka skolmaten och om det finns en dold agenda bakom rekommendationerna.Vi diskuterar även den uppmärksammade händelsen med en sverigedemokratisk riksdagsledamot, Alexander Christiansson, som knäböjde framför israeliska bosättare. Detta leder in på en bredare diskussion om relationen mellan svensk nationalism och stöd för Israel, samt hur detta påverkar Sverige i längden.Vidare tar vi upp den kommande demografiska utvecklingen i Afrika och dess potentiella konsekvenser för Europa. Vi resonerar kring möjliga scenarier och utmaningar detta kan medföra.AI och dess påverkan på arbetsmarknaden och samhället i stort är också ett ämne vi avhandlar. Vi diskuterar både möjligheter och utmaningar med den snabba teknologiska utvecklingen.Slutligen pratar vi om äktenskapet i en nationell kontext. Vi resonerar kring hur man bygger starka relationer, hanterar utmaningar, och vad som krävs för att ett äktenskap ska hålla livet ut.

Detta är bara första halvtimmen. Hela programmet (som är en och en halv timme långt) är exklusivt för stödprenumanter. Du kan bli stödprenumerant, och prova på de första sju dagarna gratis om du vill, genom att välja den plattform du vill stödja oss via:Hemsidan: https://www.svegot.se/support (Kort, Swish eller Bankgiro)FriaSvenskar: https://www.friasvenskar.se/checkout/svegot (Enbart kort, prova 7 dagar gratis)SubStack: https://svegot.substack.com/subscribe (Enbart kort)Spreaker: https://www.spreaker.com/podcast/dagens-svegot--4339034/support (Enbart kort)Dan Eriksson och Magnus Söderman djupdyker i samhällets förfall. Från tunnelbanekaos och skjutningar bland unga till hur ny teknik påverkar våra hjärnor - men finns det en väg framåt för svenskarna?Tunnelbanekaos och skjutning på skoltoaletten på Trångsunds grundskola inleder podcasten och kräver att vi ställer oss frågan: Hur har Sverige hamnat här? Vi gräver djupare i hur mångkulturen påverkar tryggheten i både storstäder och på mindre orter. Kan en lösning finnas i att nationalister söker sig ut på landsbygden för att skapa en tryggare framtid för sina barn? Eller räcker inte ens det?Samtalet tar en kanske oväntad vändning när vi börjar diskutera hur ny teknik som TikTok och smartphones kan förändra våra hjärnor, särskilt hos den yngre generationen. Finns det paralleller till hur pornografi påverkar våra relationer och vår syn på sexualitet? Vad är vuxenvärldens ansvar i allt detta och hur kan vi bygga en bättre grund för kommande generationer?Vi talar bland annat om…Tunnelbanekaos och skjutningar bland unga i StockholmMångkulturens påverkan på tryggheten i SverigeDen sjunkande IQ-nivåns horribla konsekvenserMöjligheten för nationalister att skapa trygghet på landsbygdenNy tekniks inverkan på våra hjärnor, särskilt hos ungaPornografins roll i förändrade relationer och sexualitetVuxnas ansvar att vägleda den yngre generationenVisioner för att skapa en bättre framtid för Sverige

Välkommen till Fotopoddens sommaravsnitt! I detta avsnittet pratar jag om att hålla igång med fotograferandet över tid, att finna glöden och hur man kan göra för att det ska vara roligt att fotografera för alltid! Enbart ljudpodd detta avsnitt, men du hittar resterande avsnitt på YouTube HÄR! https://www.youtube.com/channel/UC3BIwQc4loWdqpyQ7CWjLwg

Hej alla fina lyssnare, Idag möter vi Marika Jonmar. Marika arbetar tillsammans med sin kollega Caroline som ledarutvecklare i deras företag Ninfea. Marikas vision är att skapa trivsamma arbetsplatser där medarbetare samarbetar istället för att motarbeta varandra. Marika brinner för att hjälpa människor att hitta sin inre drivkraft. När vi finner den blir det vi gör meningsfullt. Om vi människor inte ser vårt värde är det lätt att vi bara kör på eller går in i väggen, försöker överbevisa något eller saknar drivkraft helt. När vi istället mår bra gör vi bra!  En stor bidragande orsak bakom psykisk ohälsa på arbetsplatser idag kan bero på att man har fel attityd till sitt arbete. Enbart 16 procent av svenskarna är engagerade i sina jobb idag. Marika berättar om människans olika drivkrafter och olika verktyg som kan hjälpa människor att hitta sitt varför, privat som på arbetsplatsen.  I dagens avsnitt får ni även ta del av Marikas personliga resa till där hon står idag. Den har inte varit helt enkel och många vägval har hon gjort, när hon tittade inåt och började arbeta med sig själv kom hennes stora vändpunkt.  Härlig lyssning! 

Hanna Hellquist och Jenny Jägerfeld synar tatueringen. Blir tatueringar vanligare och vanligare? Och är det sant att det förr i tiden bara var sjömän och kriminella som tatuerade sig? Nu för tiden verkar tatueringar finnas på var och varannan. Men hur länge har det varit så? Kan en tatuering vara farlig för hälsan och hur länge har människan tatuerat sig? Det tar programledarna reda på tillsammans med Helena Meyer, journalist, författare och tatueringshistoriker.

Ett enskilt vilt djur i staden är en exotisk avvikelse. Men när hundratusentals rävar och oräkneliga råttor bosätter sig ibland oss blir de ett hot. Patricia Lorenzoni undersöker vad det är som stör. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.År 1964 besökte författaren Clarice Lispector Brasiliens nya huvudstad Brasilia, invigd under pompa och ståt fyra år tidigare. Byggandet av staden hade inletts 1956. Det var ett storslaget projekt att genom modernistisk arkitektur och stadsplanering civilisera det vidsträckta inlandet. Brasilia byggdes från scratch, och i Lispectors skildring reser sig staden på den savannliknande cerradon som en steril hemsökelse från framtiden. En stad, säger hon, byggd ”utan plats för råttor”. Enbart människornas värld har staden aldrig varit.Femtio år senare vandrar jag med min tvååriga dotter i de minutiöst välplanerade och behagligt gröna bostadskvarteren. Plötsligt skymtar vi en rörelse i rännstenen. Vi stannar till, väntar tysta. Fram smyger nos efter nos, gråbruna råttungar som nyfiket kilar in och ut genom hål och gångar. Ur dottern bubblar förtjust skratt. Från den dagen blir ett besök till a casa dos ratos, råttornas hus, del av vår dagliga rutin.Staden som byggdes utan plats för råttor invaderades genast av dem. Också Lispector konstaterar det, och de är, säger hon, mycket stora. Vare sig människor vill eller inte, skapar djuren sig sina egna liv i människornas rum. Råttornas Brasilia finns i gränslandet mellan ovan- och underjord. Och denna parallellvärld ställer på sin spets frågan vems staden egentligen är. Vem har hemortsrätt här?Enbart människornas värld har staden aldrig varit. En gång var närvaron av djur mycket påtaglig. I boken Beastly London: A History of Animals in the City, frammanar Hanna Velten en stad i vilken en kakofoni av djurläten blandar sig med människors röster och annat larm; fordonen dras av hästar, boskap förs genom centrala London till slakt vid marknaden i Smithfield, tuppar gal mellan husen. Under 1900-talet försvann djuren. Motorer ersatte dragdjur, övervakningsteknologi övertog vaktdjurens uppgifter. Inte ens katterna tas längre i bruk som råttjägare. Bara det loja sällskapsdjuret, instängt i det privata hemmet, har behållit sin plats.I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp.Dessa djur var bruksdjur, men Velten skriver också om de oinbjudna, de icke domesticerade; duvor, sparvar, rävar och råttor, för att nämna några. En del av dem, såsom råttorna, lever liv så sammanflätade med människans att det inte längre kan tänkas åtskilt från det. Andra förknippas snarare med landet, och ses som tillfälliga gäster i staden. Men likt människor, migrerar också djur från land till stad och blir bofasta i den senare. Sedan några decennier tillbaka har prärievargar slagit sig ner i New York Citys centrala parker. I Washington DC:s monumentpark National Mall tigger gråekorrarna sedan länge mat med samma närgångenhet som stadsduvor. I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp. Varje vår föder hararna i den hårt trafikerade rondellen nedanför mitt sovrumsfönster i Norrköping upp en ny kull ungar. Och enda gången jag ett kort ögonblick befunnit mig öga mot öga med en räv var när jag satt på ett tåg som sakta höll på att lämna London. Plötsligt stod den där, räven, alldeles nära spåret och såg på mig genom fönstret. Mager, lite skabbig, omisskännligt urban. Och likväl, vild. En färsk studie uppskattar antalet rödrävar i brittiska städer till hundrafemtio tusen.Vi kan se på de brittiska rävarnas urbanisering utifrån hur själva gränsen mellan natur och kultur dras. Till London började rävarna söka sig på 1940-talet. Där har de blivit föraktade gryningsjägare i stadens soptunnor, som ibland fångas på övervakningskameror när de åker tunnelbana eller besöker museer. Londons dåvarande borgmästare Boris Johnson kallade dem 2013 för "en farsot och ett hot", och manade instanser ansvariga för skadedjursbekämpning att ta tag i ett problem över vilket staden sades ha förlorat kontrollen. Räven, detta tidigare närmast rituella jaktbyte, hade blivit parasit.Just den gången hade det rapporterats om en räv som attackerat ett spädbarn och bitit av dess finger. Rävkännare påpekade att det var ett synnerligen atypiskt beteende för en räv, och att rävarna i London dessutom bidrar till att kontrollera den än mer hatade råttpopulationen. Men problemet med rävarna är kanske egentligen ett annat. När de självmant kommer in i staden överträder de en gräns.Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll.Distinktionen mellan natur och kultur har sedan tidigmodern tid varit fundamental för det moderna västerländska tänkandet. En av dess mest inflytelserika befästare, filosofen Francis Bacon, använde häxprocesserna som bild av hur vetenskapsmannen lade en kvinnligt kodad natur på tortyrbänken för att avtvinga henne hennes hemligheter. En annan, lika inflytelserik, 1600-talsfilosof, René Descartes, drog gränsen mellan djur och människa utifrån hävdandet att djuren saknade både självmedvetande och tänkande – de var ”automater”. Det följer att djuren heller inte kan ha någon historia.Staden är en historisk företeelse, den mänskliga artefakten par excellence. Naturens plats är här i den avgränsade och kontrollerade parken. När vilda djur oblygt träder in i staden, kan de kanske till en början ses som exotiska anomalier. Men när de verkligen blir del av stadens liv, ja, när de rent av till följd av föroreningar och dåligt balanserad kost börjar visa symptom på samma livsstilssjukdomar vi själva har, då möts de av förakt. Och detta förakt tycks bara godtyckligt relaterat till deras eventuella negativa påverkan på människornas stad.Därför spelar det liten roll om rävarna håller efter råttor, eller är att jämföra med dem. Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll. Vare sig vi vill eller inte, insisterar de på att höra staden till.Och om vi om räven fortfarande kan tänka att den egentligen hör hemma i skogen, har råttan sedan länge förlorat den kontakten. Sedan urminnes tider har råttorna levt som ovälkomna gäster i vår närhet, delat våra bord och förråd. Råttans historia är en kulturhistoria. Och till skillnad från hunden, har råttan skapat sin historia trots att vi människor aldrig upphört att försöka göra slut på den. I relation till råttans långa kulturhistoria är avlandet av den som försöksdjur, eller 1990-talets trend med sällskapsråttor, inte mer än parenteser.Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor.Det är därför ingen tillfällighet att just råttor var en av nazisternas favoritbilder för judar. Tysklands historia var intimt sammanvävd med judisk historia, i praktiken omöjlig att skilja från den. Enda sättet att avskilja judarna som främmande var att definiera dem som parasiter. Råttan blev den perfekta våldslegitimerande metaforen.Sociologen Zygmunt Bauman talade om den moderna staten som trädgårdsstaten, karaktäriserad av begäret efter ordning; ogräs och oinbjudna gäster måste rensas ut. Dragningen mot det totalitära, menade Bauman, var inbyggd i moderniteten själv. Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor. Råttorna skapar sig sina liv i mellanrummen. För att bli av med dem skulle vi bli tvungna att också skapa ett helt genomlysbart rum. Lispector var väl medveten om detta. Hon skrev: ”En väsentlig del av oss, den sämsta, den med råttskräck, finns det ingen plats för i Brasilia. Man har vägrat inse att människor är ynkliga varelser. Byggnader med beräknat utrymme för molnen. Helvetet har mera förståelse för mig.”Sedan det där året då min dotter var två, har jag inte sett råttor igen i just den rännstenen. Men varje gång jag är i Brasilia och passerar det som var a casa dos ratos, känner jag en tröst i att till och med i denna den mest modernistiska av utopier, gör djuren staden till sin.Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författareLitteratur Zygmunt Bauman, Modernity and Ambivalence, Polity Press 1993.Clarice Lispector, Fem dagar i Brasilia, översättning Marianne Eyre, Umbra Solis 1998.Hanna Velten, Beastly London: A History of Animals in the City, Reaktion Books 2016.

Oscar, Fredrik och Johan diskuterar GitHub CoPilot och vart CoPilot X tog vägen? Vad är dess roll för utvecklare nu och i framtiden och vilken roll AI kommer ha i våra liv. Kommer våra liv att se ut mer som på bryggan av Enterprise eller leder AI kanske till att vi blir mer som The Borg? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konflikten på Nordirland, the troubles, mellan katolska irländska nationalister och protestantiska brittiska unionister under åren 1968 till 2007 kostade över 3700 människor livet. The troubles har djupa historiska rötter i den brittiska koloniala myllan där etniska identiteter och kampen om resurser blandats till en dödlig konflikt i utkanten av Europa.När Irland blev självständigt från Storbritannien i början av 1900-talet bröts sex grevskap i Ulster i norr på Irland ut och blev en del av det förenade kungadömet. Här kom katoliker att aktivt diskrimineras och konflikten kom att konserveras för att bryta ut över 40 år senare.The troubles är samtidigt historien hur de viktigaste aktörerna lyckades lägga konflikten bakom sig och skriva på ett fredsavtal som i stort sett håller.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om konflikten på Nordirland.. Upprepade uppror mot det brittiska styret på Irland från den katolska majoriteten har skapat en rädsla hos protestanterna att utplånas av de katolska nationalisterna. Samtidigt har det politiska och ekonomiska förtrycket av katolikerna varit massivt långt fram på 1800-talet Gamla historiska övergrepp och oförrätter i kampen om makten på Irland hålls levande i det kollektiva medvetandet. Nordirlands protestanter högtidlighåller årligen slaget vi Boyne den 12 juli år 1690 med en marsch, då den nykrönte engelske kungen Vilhelm av Oranien besegrade den katolske monarken Jakob II vid slaget vid Boyne. Katolikerna i de sex nordliga grevskapen som blev kvar i den brittiska unionen efter att resten av Irland blev självständigt 1921 tvingades leva som andra klassens medborgare utan politiskt inflytande och sämre ekonomiska möjligheter, medan den protestantiska majoriteten utvecklade en bunkermentalitet utan förståelse för den andre. 1969 skakades Nordirland av våldsamma konfrontationer mellan protestanter och katoliker. Dessa sammandrabbningar och våldsdåd tvingade hundratals katoliker att fly sina hem i mera blandade områden. Den brittiska armén kallades in för att få slut på våldet och sågs inledningsvis om beskyddare av katoliker. Men arméns hårda metoder fick katolikerna att med tiden betrakta dem som ockupanter. 1970 tog delar av IRA, som kallade sig Provisoriska IRA, på nytt till vapen. Provisoriska IRA inledde en bombkampanj mot både civila och militära mål. Den blodigaste perioden pågick 1971–1976. Enbart 1972 dödades nästan 500 människor, varav knappt hälften av IRA. Därefter krävde terrorn ungefär ett hundratal liv om året fram till 1994. De flesta av offren var civila. Ett viktigt skäl att avtalet blev av var insikten om att ingen part kunde besegra den andra militärt. Den nya brittiska Labourregeringen med premiärminister Tony Blair på för att nå en överenskommelse. Avtalet innebar i stora drag att Nordirland skulle få begränsat självstyre med rätt att fatta beslut om ekonomisk utveckling, jordbruk, hälsovård, socialtjänst, utbildning och miljöfrågor. Ett nytt parlament med 108 platser skulle utses för en mandatperiod på fem år. De flesta av partierna registrerades antingen som unionister (i praktiken protestanter som ville... Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sjukvårdspersonal kämpar med vård i krigets Gaza. De har brist på sömn, för lite smärtstillande läkemedel och har svårt att rena vatten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Johan von Screeb, professor i katastrofmedicin vid Karolinska institutet beskriver vad som är möjligt att göra när bara paracetamol och alvedon finns som smärtstillande. Sara Heyman, Sverigesradios globala hälsokorrepsondent, har varit i kontakt med Mohammad Abu Mughaiseb som är biträdande medicinsk koordinator för Läkare utan Gränser i Gaza. Han berättar om sömnbrist, brist på smärtstillande läkemedel och situationen för gravida och nyfödda. Det finns även tecken på utbrott av kolera i Gaza.

I kvällens avsnitt gästar företagaren Erik Dahlin podcasten "Christian med flera" för att diskutera den ekonomiska migrationen från Afrika och Mellanöstern som har drabbat Italien under den senaste tiden. Samtalet gör även avstamp i det faktum att det finns alldeles för få journalister som sticker ut hakan för att ställa de frågor som vi alla ställer oss.▫ Enbart ekonomiska migranter på Lampedusa: (00:00)▫ Acceptera inte vänsterns premisser: (11:39)▫ Får Christian äta lunch på Four Seasons?: (14:44)▫ Stick ut hakan eller lämna journalistiken!: (17:10)▫ Vänsteraktivisterna från Röda Korset: (32:53)▫ PK-journalisterna gör inte sitt jobb, som vanligt: (34:40)▫ Myndighetsaktivisterna på Migrationsverket har försvagats: (50:39)▫ Folkligt motstånd mot massinvandringen på Lampedusa: (53:26)▫ Rättegången mot S-profilen Amin Barkhadle som spottade på mig: (54:46)▫ Kort uppdatering om Förtalsombudsmannen: (57:17)―――Christian Peterson är känd för sin konfrontativa och orädda journalistik där han ställer makthavare till svars på ett sätt som ingen annan vågar. Med ett brinnande engagemang för Sverige synliggör han det som etablissemanget försöker mörka. I podcasten Christian m.fl. bjuds lyssnarna in på en exklusiv titt bakom kulisserna av Petersons journalistik. Här kombineras djupa diskussioner och skarp satir om aktuella ämnen där vi också säger som det är.―――Har du ett tips som du vill dela med dig av? Du kan begära och få källskydd genom att kontakta tips@assarchristian.se.―――Glöm inte att följa Christian Peterson i sociala medier!▹ X: x.com/AssarChristian▹ Telegram: https://t.me/AssarChristian▹ Instagram: https://www.instagram.com/assarchristian/▹ Facebook: https://www.facebook.com/assarchristian▹ YouTube: https://www.youtube.com/@assarchristian▹ Rumble: https://rumble.com/user/AssarChristian―――Podcasten är producerad av assarchristian.se och Christian Peterson är ansvarig utgivare. Get full access to Christian Peterson at www.assarchristian.se/subscribe

Paul Feyerabend är berömd för sin syn på den naturvetenskapliga metoden som ett anarkistiskt sammelsurium av metoder. Men Kim Solin berättar om ett meddelande från andra sidan skapar osäkerhet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns två vanliga sätt att missförstå vetenskapsfilosofen Paul Feyerabend, ett om man inte läst honom och ett om man läst honom. Han mest berömda bok och den som förlänat honom en plats i filosofihistorien heter Against method, eller på svenska: Mot metodtvånget: utkast till en anarkistisk vetenskapsteori. Och det hör man ju, vad är en anarkist om inte en relativist som inte tror på någonting och som med postmodernistiska illusionstrick vill dra undan fundamenten för vår förståelse? Lägg till anekdoten om att Feyerabend under en biltur blivit så förbannad över en filosofisk meningsskiljaktighet att han stannat bilen, slängt ut sin medpassagerare och helt sonika lämnat honom där i vägrenen, ja, bilden av den excentriske revoltören tycks klar.Men för dem som läst honom ser det lite annorlunda ut. Vetenskapsfilosofin är ett fält som förvisso dragit till sig starka personligheter, men tålamodet med excentriska tankar är litet. Man ägnar sig åt frågor som: Vad säger vetenskapen egentligen och hur utvecklas den? Vad skiljer vetenskaplig kunskap från annan kunskap? Vad är egentligen en metod, vad är en teori? Inom denna disciplin brukar man placera Feyerabend på samma släkttavla som den logiska empirismen, alltså uppfattningen att endast empiriskt verifierbara fakta och logiska sanningar äger någon egentlig mening och att det är dessa trygga grunder som präglar vetenskapen och dess utveckling. Lite mer oppositionellt och lite mer dramatiskt framställt, fast ändå något i samma anda. Det är också så han brukar beskrivas i översikter och läroböcker.Det finns emellertid anledning att ifrågasätta även denna andra syn på hans gärning. Kring millennieskiftet hittade Feyrabends änka Grazia Borrini en diskett med ett sista brev från filosofen. Det var ställt till läsarna av den bok han skrev på när han avled 1994. Här står att boken är tänkt att läsas på ett något oväntat sätt. Den sägs vara skriven så att den ser ut som ett vanligt vetenskapligt verk, med fakta och generaliseringar, med fotnoter och referenser. Men allt är en hägring. När läsaren når sista sidan ska hon ha insett det utsiktslösa i sökandet efter en enda naturvetenskaplig metod som går ihop med naturens överflöd. Liknande tankar finns förstås redan i Against method, som behandlar naturvetenskapens utveckling och metod med ett särskilt fokus på fallet Galileo Galilei. Den anarkistiska undertiteln syftar på att den som får syn på vetenskapshistorien med alla facetter och stickspår blir så chockerad att hon utbrister att naturvetenskapen är ren anarki.Vad brevet tydliggör är att också Against method kan förstås som en ironisk bok. Och att Feyerabends gelikar inte framförallt återfinns bland 1900-talets naturvetare och logiker, utan i antiken. Han påminner rent av om Platon: för ofta när vi tror att Platon nått en systematisk förståelse, så kan vi plötsligt inte längre avgöra om den Sokrates som för ordet i hans dialoger är ironisk eller inte. Feyerabend föredrar berättelser framför systematiska redogörelser, eftersom han menar att för mycket går förlorat i en abstrakt begreppsapparat. Och som hos flera antika filosofer tar hans berättelser ofta en oväntad vändning. Efter vändningen kan man inte längre se på det tidigare sagda på samma sätt som förut. Det är som om någon gjort om spelreglerna, tidigare skeenden får en helt ny tolkning, huvudpersoner får biroller och tvärtom. Och när man en gång varit med om ett sådant omkullkastande blir man skeptisk till allt som framstår som enkelt och tydligt.Ironin hos Platon fungerar som en religiös ödmjukhet, menade E.N. Tigerstedt, ett värn mot en otillbörlig förenkling av tillvaron. Och oväntat nog så skriver Feyerabend i sitt brev att man förvisso inte bör kalla hans tänkande för något särskilt, men om man måste ge det ett namn så kan man kalla det mystik. Men det är en mystik som använder sig av logiskt hållbara argument, resonemang, vetenskapliga teorier och experiment. Han vill visa det mystika i att världen finns till genom att åskådliggöra hur varje försök att förklara hur världen är vid närmare och mer uppmärksam betraktelse visar sig vara otillräckligt. Men för att det mystiska inte ska ”stelna till något pompöst”, som författaren och filosofen Lyra Ekström Lindbäck uttryckt saken, så krävs ibland något chockerande och banalt. Det är just den dynamiken man hittar hos Feyerabend, för samtidigt som han beskriver sig som en naturvetenskapens mystiker är han allergisk mot högstämda lovtal till vetenskapen och besvarar dem med stötande sarkasmer som kan framstå som närmast puerila.Strikt argumentation hittar vi hos honom, men det han vill säga handlar om mer än det. I sin självbiografi beskriver han hur han genom relationen till sin fru kom att överge vissa av sina tidigare åsikter och att resonansen dem emellan fick honom att se och vilja se saker på samma sätt som henne. Det var inte fråga om några argument, tvärtom kunde han alltjämt hitta tusentals argument mot hennes uppfattningar. Något liknande gäller också för synen på vetenskapens utveckling. Kanske behövs det många förtroliga samtal och flera långsamma omläsningar för att lägga märke till det Feyerabend vill säga. Enbart argument är det i varje fall inte fråga om, utan snarare en form av inväntande uppmärksamhet, som inte genast säger emot eller slår fast. Också en abrupt händelse kan göra att man slås av insikt, Feyerabend själv fick ge upp sin förenklade syn på relationer när en stor förälskelse lämnade honom.Hur avgör man då om något är vetenskapligt när det inte finns någon enkel definition på vetenskaplig metod? I sitt sista brev skriver filosofen att det inte är vår förvirring som är förunderlig, utan att naturvetenskapen faktiskt åstadkommer så mycket upplysande och användbart. Att Feyerabend älskade fysik är omvittnat och framgår av de orden. Och med honom kan man dela en nykter, vardaglig syn på vetenskapen: den åstadkommer det den ska utan att behöva göra anspråk på någon enskild metod eller ens uppsättning metoder. Och det är när man tar ännu ett steg och blir varse det ogripbara och oförutsägbara i denna nyktra vetenskaps utveckling som verkligheten igen röjer sig i all sin sanna mystik. En sanningslängtan leder långsamt fram till att det man trodde var den säkrast fastslagna sanningen av alla, den vetenskapliga metoden, blir ett bländverk och förvandlas till en ödmjuk förundran inför tillvaron. Detta är alltså den nyktre vetenskapsfilosofens sista hälsning från graven: Jag är inget mindre än en mystiker. Nu är bara frågan: menar han allvar?Kim Solin, filosof

Regeringen säger att det ska bli ett stopp på “flyktingar” som reser på semester till sina hemländer. Men kan den här regeringen verkligen lösa asylfusket? Vi tittar närmare på vad som sagts, men framförallt på de hysteriska vänsterreaktionerna.Dessutom: Donald Trump inför skranket, Förvaltningsrätten ger Rasmus Paludan rätt mot polisen och Svenska kyrkan spelar dum istället för att försvara kristna.Detta är bara första halvtimmen. Om du vill ha tillgång till hela programmet, både i podcast- och videoformat utan reklam, lös en stödprenumeration på https://www.svegot.se/support.

Regeringen säger att det ska bli ett stopp på “flyktingar” som reser på semester till sina hemländer. Men kan den här regeringen verkligen lösa asylfusket? Vi tittar närmare på vad som sagts, men framförallt på de hysteriska vänsterreaktionerna. Dessutom: Donald Trump inför skranket, Förvaltningsrätten ger Rasmus Paludan rätt mot polisen och Svenska kyrkan spelar dum istället för att försvara kristna. Inlägget Enbart enkelresa möjlig för Abdi dök först upp på Dagens Svegot.

Är biblioteket hjärtat i campuskroppen? Rent fysiskt står den gamla historiska byggnaden mitt på campus men vad har man för användning av bibblan? Maggan Hjort, Bibliotekarie vid högskolan i Jönköping guidar våra studievägledare genom alla möjligheter som finns, vad APA står för och hon uppmanar studenter att använda biblioteket som sin levande arbetsplats. Producent Joakim har funderingar kring E-böcker, Anita pratar robotspråk och funderar på att läsa in litteratur medan Helena funderar på om det är kändisar som talar in studentlitteratur. Allt detta och mer får du höra i avsnitt 8.Kontakt:anita.holmqvist@ju.sehelena.jorgensen@ju.se

En lång rad av brittiska världsartister har nobbat kungen och chansen att uppträda i samband med kröningen i maj. Enbart ett fåtal stjärnor har sagt ja. Prinsessan Madeleine har fått ett nytt spännande uppdrag i Sverige och vi berättar om hennes koppling till både Lidingö och New York. Prins Harry dyker återigen dyker upp i flera avslöjande intervjuer - efter att hans popularitetssiffror har dalat i USA. Vi berättar även om Sara Fergusons enorma lyxköp i prinsessans Madeleines gamla kvarter. Men vem har betalat? Med: Jenny Alexandersson och Sara Ericsson. Kontakt: kungligt@aftonbladet.se

Åter måndag! Max programleder och åker slalom mellan eventuella tekniska problem. Vi snackar plusmenyer och Mickes förberedelser inför Vasaloppet. Agge kan inte förstå det svåra med längdskidor.Division 7 skakar musiksverige och Ozzy Osbourne skakar fjärrkontroll. Dagens dilemma om killar som följer och interagerar med lättklädda tjejer på instagram.Kix Tollstedt om att bara klä sina barn i beige och om det är olagligt att vara tönt. Stort grepp om psykisk hälsa hos män. Vem pratar killar med om sina problem? Tore är rädd att få ett rykte som gnällspik och Zorbas snackar med gubbarna i bastun.Vi ringer Albin Carlstedt, vän av podden och gymnasielärare och snackar AI-fusk. Kan AI lösa konflikten i mellanöstern? Micke har en långt framskriden konflikt med sina grannar och är i lappskickarstadiet. Enbart god ton? “We also have a seven month-old who's running habits are a bit uncontrollable but we're in the process of teaching him to walk softer”.Support this show http://supporter.acast.com/gott-snack-med-fredrik-soderholm. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 20 maj 2019.Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född.frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin.Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född.Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är.Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia.alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen.Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark.Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst.Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår.Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till.Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Vår planet sedd utifrånDet var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten.Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus;Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt.Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi.Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans?När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel.det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannatSom Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion.Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut.Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968.Tiden rinner utMan brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt.Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik.Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö.Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop.I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur.Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten.Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen.Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet.Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp.Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel?Demokrati på paus?Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens.Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv?Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka.Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val?Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid.En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa.Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av.Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärerDet var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare.Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna.Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare.Dan Jönsson, författare och essäist

Paret Christina och Carl Piper var runt sekelskiftet vid år 1700 ett av de mest omtalade paren inom den svenska eliten. De hade dåligt rykte. Deras närhet till kungamakten gjorde människor avundsjuka – en närhet som de tog bra betalt för när folk ville påverka kungen.Carl Piper var en duglig man i staten, men kom att betraktas som en uppkomling som utnyttjade de karriärmöjligheter det karolinska enväldet erbjöd. Han avancerade till friherre, greve och blev slutligen Karl XII:s närmaste man. Christina Piper tillhörde en förmögen borgarsläkt i Stockholm och äktenskapet var ett resonemangsäktenskap mellan rikt borgerskap och inflytelserik ämbetsmannaadelI den nymixade reprisen av avsnitt 99 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Svante Norrhem är docent i historia vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Christina och Carl Piper – En biografi.Carl Pipers hade sitt ursprung inom Stockholms borgerskap. Han gjorde sig snart känd som en kunnig man inom statsförvaltningen och blev år 1690 statssekreterare hos Karl XI. Sedan kungen insjuknat fick Carl Piper ta ännu större ansvar än tidigare och blev strax efter Karl XII:s myndighetsförklaring utnämnd till statsråd och kungligt råd.Christina Olofsson Törne var 17 år och Carl Piper 43 när de gifte sig år 1690. Carl Piper var brudens fars styvbror, och hon hade känt honom sedan barndomen. Christina tillhörde en förmögen borgarsläkt i Stockholm. Äktenskapet var ett resonemangsparti, en allians mellan pengar och adelskap, men de respekterade och värderade varandra högt. Åren 1706 och 1707, vid tiden för freden med August II av Sachsen, var Piper sannolikt en av Nordeuropas mäktigaste individer. Men drömmen slogs i kras vid nederlaget i Poltava, men kanske gjorde Carl sina största insatser som talesman för de svenska krigsfångarna. Peter den store hatade Carl och greven från Stockholms borgerskap kom att dö utblottad på den tidigare svenska borgen Nöteborg.När Carl Piper hamnade i rysk fångenskap efter slaget vid Poltava var parets politiska inflytande över. Istället kom Christina Piper bli en av sin tids driftigaste svenska företagare, ständigt på jakt efter nya godsegendomar och maktpositioner, ofta indragen i rättsprocesser och tvister. Om hon levt idag skulle vi ha refererat till henne som en lyckosam riskkapitalist. Från sin bas på skånegodset Krageholm investerade Christina i allt fler gods och bruk. Redan under kriget hade hon medvetet ökat familjens godsinnehav och från och med 1710 tog hon successivt över Andrarums alunbruk. Bruket hade etablerats redan på 1630-talet. Enbart de skånska gods hon förvärvade omfattade större yta än ett mindre tyskt furstendöme.Musik: Beethoven 9:e symfoni, Soundblock Audio Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Torbjörn Averås Skorup styr MP-skutan! Margret Atladottir bjuder på ett kontroversiellt spartips. Sparekonomen Frida Bratt lär oss allt om räntor, börsen och sparande efter riksbankens chockhöjning av räntan. Babs Drougge på P3 Nyheter rapporterar om de ofrivilliga spermadonatorerna och rymdstensfejden som avgörs i domstol. Kodjo Akolor (!) ger oss det senaste från Fotbolls-VM: Japanerna städar efter matchen mot Tyskland. Dessutom: Kendall Jenner bär ENBART strumbyxor (på underkroppen alltså). Programledare: Torbjörn Averås Skorup, Margret Atladottir och Kodjo Akolor (David Druid är ledig)

Ändringen i Tryckfrihetsförordningen om "utlandsspioneri" som vi räknar med går igenom den 17 november är en lag för att skydda globalistiska organ från svenska visselblåsare. Som i stort sett alla grundlagsändringar innebär den mer makt åt staten och mindre åt den enskilde. Enbart kommunistpartiet är emot. Vi reder ut begreppen.Sveriges finanspolitiska ramverk har ett "skuldankare" som säger att statsskulden ska vara 35 procent av BNP. Det blir ett byråkratiskt problem när statsskulden i och med höstbudgeten blir 29,5 procent och statsministern kan avkrävas en "förklaring". En "för låg" statsskuld kan tolkas som att det "investeras" för lite i landet. Det är givetvis ekonomiskt nonsens. Vi argumenterar för att statsskulden ska vara noll och att det bästa och mest moraliska sättet att komma dit är att avskriva hela skulden. Talar om de två huvudsakliga problemen med offentlig skuldsättning.Ytterligare nationalekonomiska resonemang om sparande, skatter, "det som syns och inte syns", fria marknader respektive centralplanering av svenskt och sovjetiskt snitt. Och en god nyhet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dagens avsnitt handlar om SUA och MAS, alltså två kärl i navelsträngen i stället för som normalt tre, och om mekoniumaspiration. Vi förklarar även vad som menas med toxprover vid havandeskapsförgiftning och slutligen men inte mindre viktigt, vilken typ av solkräm som rekommenderas för gravida och barn.Vi finns på Instagram @babyzpodcast - Följ oss gärna!Veckans avsnitt sponsras av MAMTips: Lyssna även till vår systerpodd - AMNINGSPODDEN See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Enligt gammal folktro är midsommarnatten den absolut bästa tiden på året för att söka efter skatter, så också i Hälsingland. Men för att komma åt skatten är det viktigt att följa vissa regler.Reglerna kan variera en aning, så det gäller att höra sig för med lokalbefolkningen. I Sjuberget vid Galvsjön finns en enorm spricka som sägs rymma både enorma rikedomar och livsfarliga troll…   Historier från Hälsingland vill önska er alla en Glad Midsommar med två sägner, en från Arbrå i Hälsingland och en från Ovansjö i Gästrikland.  Kommande berättarkvällar och sägenvandringar sommaren 2022  24 juli kl. 16 Sägenvandring upp på Blacksås. Pris: 110 kr (upp till 5 år gratis i målsmans sällskap). 26 juli kl. 18 Sägenvandring upp på Hårgaberget. Pris: 110 kr (upp till 5 år gratis i målsmans sällskap). 27 juli 19:30 Kolare, skogsrån och småfolk – berättarkväll vid  milan. Varje år reser Utomskogens bygdegårdsförening en kolmila några kilometer från bygdegården. Under en dryg vecka arbetar man dygnet runt för att se till att milan kolar som den ska. Kring dessa dagar arrangeras olika evenemang. Tider: från kl. 18 serveras kolbulle, kl. 19:30 börjar berättarkvällen. Pris: Entré + kolbulle 150 kr Enbart entré 100 kr. Förboka gärna plats via 0702565203 (OBS! Historier från Hälsingland sköter inte bokningen för detta arrangemang). 28 juli kl. 18 Sägenvandring till Norrholm, Harmånger. Pris: 110 kr (upp till 5 år gratis i målsmans sällskap). 2 aug kl. 19 Avrättningar, mylingar och spöken – berättarkväll vid Mostigshällorna. Pris 110 kr per person. 6 aug kl. 17 Giftmord, skogsfinsk trolldom och farliga väsen – berättarkväll vid Järbo Hembygdsgård. Pris: 100 kr per person (upp till 5 år gratis i målsmans sällskap). Flera berättarkvällar har begränsat antal platser. Vill du vara säker på att du får plats kan du boka i förväg via Swish 1235672431 (Glöm ej namn samt vilken berättarkväll du ämnar besöka) exemepl "Robert Sara 28 juli" eller mejl på historierfranhalsingland(@)gmail.com Det går också bra att använda bank-giro 5111-9261 (Hälsinglans Sparbank). Mer information kring varje evenemang hittar du på www.historierfranhalsingland.se samt via vår Facebook och Instagram.  Vill du boka in oss för en berättarkväll eller evenemang? Mejla till historierfranhalsingland@gmail.com 

Häng med i veckans avsnitt där vi tar oss an utmaningen och snackar Storybook. De flesta utvecklingsteamen som har utvecklat något grafiskt känner förmodligen igen sig. Vad tycker vi egentligen om Storybook och är det en standard som följs eller har vi erfarenheter som backar upp den frekventa användningen av verktyget.Häng med när hela gruppen är samlad. Andreas, Mattias, Fredrik och Sara. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ukraina, som är ett av världens mest bördiga områden, tvingades betala ett högt pris för att bönderna motsatte sig bolsjevikernas hårdhänta tvångskollektivisering av jordbruket enligt den första femårsplanen.Från hösten 1932 till sommaren 1933 drabbades sovjetrepubliken Ukraina av massvält där minst tre miljoner människor svalt ihjäl. Svälten berodde delvis på torka, men Josef Stalin förvärrade medvetet konsekvenserna av torkan. Landsbygden tystnade och liken fick ligga obegravda och det finns många fall av kannibalism dokumenterade.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet som bland annat skrivit boken Folkmord.Även om torka spelade in så var svälten i huvudsak orkestrerad av bolsjevikerna i Moskva. Kommunister i Ukraina som försökte mildra svälten straffades hårt. Samtidigt som ukrainare dog i miljontals exporterades spannmål för att ge inkomster för att investera i industrialisering. Dessutom deporterades hundratusentals bönder till Sibirien och Kazakstan där många dog av sina umbäranden. Myndigheterna förbjöd också människor att lämna Ukraina i jakt på mat.Orsakerna till svälten går att finna i bolsjevikernas vilja att krossa det nationella motståndet i Ukraina och utplåna bönderna som klass. Men också kollektiviseringen av jordbruket i sig och tvångsrekvirering av livsmedel orsakade stora störningar på produktionen av livsmedel. En tredje förklaring är torkan som drabbade området.Den första femårsplanen som inleddes 1927 skulle industrialisera Sovjetunionen på tio år. En process som tagit 150 år i Västvärlden. Här blev export av spannmål viktigt för att kunna importera teknik till den tunga industrin. Tanken var att kollektivjordbruk skulle producera överskottet, men bönderna var inte intresserade av att ge upp sin jord som den så sent om i början av 1900-talet fått äganderätt till.Kulaker definierades som rika bönder som anställde jordbruksarbetare, men i kriget mot bönderna kom begreppet att användas på alla som motsatte sig tvångkollektiviseringen av jordbruket som på allvar inleddes vid årsskiftet 1931-32.Enbart år 1930 deporterades omkring 75 000 kulakfamiljer, det vill säga cirka 300 000 individer, från Ukraina. De skickades i överfulla järnvägsvagnar mot Sibirien, Centralasien eller Stillahavskusten. Ofta dumpades människor bara ute på tundran för tvingas klara sig på egen hand.Under våren 1933 åt människorna giftiga svampar, råttor, hundar och katter samt människor. 3,2 miljoner människor dog i Ukraina under svälten, enligt historikern Stanislav Kulchitsky som baserat beräkningen på tillgängliga data från de tidigare hemliga sovjetiska arkiven. Men på grund av osäkert statistiskt underlag väljer Kulchitsky att ange antalet offer till någonstans mellan 3 och 3,5 miljoner.Lyssna också på Ukraina – Självständighet med förhinder i Rysslands skugga.Bild: Arbetarens dotter, Charkiv, 1933. Alexander Weinerberger, Holodomor research and education consortium.Musik: Virgo av Humans Win, Storyblocks Audio. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Kvinnan springer för sitt liv. Enbart delvis klädd och med händerna i handbojor så springer hon så fort benen bär längst motorvägen. Hon flyr från mannen som några timmar tidigare hade kidnappat henne och som nu har torterat och våldtagit henne. En man som tänkte ta med henne i sitt flygplan ut i vildmarken. Han hade påstått att han inte skulle skada henne men hon vet bättre. Hon vet att hon aldrig kommer att återvända om hon sätter sig på det där planet. Så hon springer.Cindy Paulson räddar sig själv den här dagen och hennes flykt kommer att vara början på slutet för seriemördaren känd som the Butcher Baker.Fall: Robert HansenLänk Patreon: https://www.patreon.com/spoktimmenMusik”Requiem Demo (Horror)” av ianchenmusichttps://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/legalcode KontaktInstagram: @spoktimmen@linnkarolina@jennyborg91 Facebook: Spöktimmen Mail: spoktimmenpodcast@gmail.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Más información en https://poesiaalpasopodcast.wordpress.com/ (Enligt svensk lagstiftning, erbjuder vi en transkription av ljudfilen på begäran. Enbart på spanska.)

Alexander Axén gör ett undantag och tar tåget från Örebro ENBART för att gästa Studio Allsvenskan.Vi dunkar igång en brutal faktaruta och sedan går vi igenom lag för lag i Allsvenskan där den gode Alexander ger sin blick och kaxiga expertis på varje lag och ger förutsättningar inför Allsvenskan 2022.Jag (Birro) behöver inte skriva mer.Det är Alexander Axén-show.Sylvasst tyckande och underhållande som alltid.Hör vad han tycker och tänker om just DITT lag. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Varje år förbrukar världens tiotusentals fartyg omkring 300 miljoner ton olja och diesel och volymerna går upp. Enbart några enstaka använder annat än fossila drivmedel. Fartygens klimatpåverkan globalt sett är minst lika stor som flygets och det ser mörkt ut att klara klimatmålen.Vätgas och vingar som ersättning för det fossila?Men tekniken utvecklas hela tiden för att minska koldioxidutsläppen. Bland annat med vätgas i bränsletankarna och med draghjälp från vertikala vingar på däck.Skriv till oss: vet@sverigesradio.seReporter: Daniel VärjöProgramledare: Niklas ZachrissonProducent: Anders Wennersten och Anna-Karin Ivarsson

Det här är en av dem sjukaste och vidrigaste historierna jag har hört! Monica Ek har genomlidit sexuella övergrepp av sin morfar som barn och dessutom av sin styvpappa som båda borde vara trygga män i hennes liv. Hennes mamma försöker begå självmord under hennes barndom så hon och hennes syskon hamnar på barnhem under en tid. Senare i livet träffar hon en man som hon idag kallar djävulen som misshandlar henne, hotar att döda henne, sticker kniven i henne, och håller en pistol mot hennes huvud. Han är kriminell och håller på med droger, under den här tiden så förlorar Monica vårdnaden över sitt barn. Monica har fått cancer tre gånger plus en hjärtinfarkt men har klarat sig förbi det också. Nu idag har hon skrivit en bok som heter ”Jag lever- och har besegrat alla mörker och helveten”. Hon är en föreläsare och försöker nu förstå varför en man ger på sig ett barn och vad som driver honom till detta. Hon vill att vi går till roten av problemet för att kunna börja lösa detta. I det här avsnittet pratar vi om Monicas historia. Hur vi kan hela oss från trauman, hur vi kan förlåta och försona oss själva och andra i vår omgivning. Monica berättar att hon drivs så starkt med att vilja möta pedofilerna för att få insikt i hur de tänker och agerar. Enbart för att få ett slut på detta, inte helt men i stort och lära oss av signalerna. Vi pratar också om döden, ärlighet och att vi måste börja våga ta tag i jobbiga saker. www.monicaek.se @Monicaek @Kimschoultz

Gulvitt är tillbaka! Vi snackar ner den hjärtskärande och hemska förlusten mot laget man helst inte vill nämna vid namn och gör vårt bästa för att repa mod inför sista chansen, Norrby borta på lördag. Enbart tre poäng och 1000 procent sånginsats gäller. Det är nu vi behövs som mest och visar att vi inte är några medgångssupportrar. We're not dead yet! Häng med, framförallt till Borås men även i podden. /Lars - Eric

Nu var det ett år sedan jag gick över till att enbart fotografera i studion, och släppa utomhus foto helt och hållet. I det här avsnittet berättar jag hur jag gick till väga, hur det har gått och om jag har förlorat kunder på detta! Ni hittar mig och mina bilder på www.youtube.com/fotografmariaekblad www.instagram.com/fotografmariaekblad/ www.mariaekblad.se Om du vill få ännu mer businesstips och fototips från mig så gå med i min maillista för fotografer och fotointresserade! www.mariaekblad.se/ga-med-i-min-maillista/ och kan gå med i Fotopoddens facebookgrupp här! www.facebook.com/groups/fotopodden

Utopier och dystopier har alltid varit en del av människans föreställningsvärld. Men frågan är om inte dagens utopier och dystopier representerar framtidsscenarier vars konsekvenser är mer omfattande och oöverblickbara än någonsin tidigare. Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född. frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född. Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är. Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia. alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark. Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst. Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår. Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till. Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis. Dan Jönsson

I detta klipp delar jag med mig av ett exempel på hur en av mina affirmationer låter. Vill du stödja GreenMovement Podcast kan du göra det genom att handla i någon av våra nedanstående shoppar För cannabis älskaren med aktiv och hälsosam livsstil: https://greenmovement.se/ Cannabis shoppen som myndigheterna älskar att hata https://iriearoma.com/

Ghostly, atmospheric, and almost dreamlike:  these words begin to describe the imagery created by Belgian photographer Bart Kuykens, who is a longtime Porsche enthusiast and the creator of the seven-book photo collection, "A FLAT SIX LOVE AFFAIR".  Bart talks with Maurice about his journey into photography, the challenges of  celebrity and high-end lens work, and of course his passion for the Porsche brand, having owned over twenty-five examples over the years. He's currently rocking a 1970 911 Hot Rod. Bart's work can be seen and purchased through the links below. SUPPORT THE POD:https://www.buymeacoffee.com/hpheritageSUPPORT OUR SPONSOR:https://www.modelcitizendiecast.comBart's Instagram: https://www.instagram.com/bartkuykens/?hl=enBart's Website: https://bartkuykens.com

Konflikten på Nordirland, the troubles, mellan katolska irländska nationalister och protestantiska brittiska unionister under åren 1968 till 2007 kostade över 3700 människor livet. The troubles har djupa historiska rötter i den brittiska koloniala myllan där etniska identiteter och kampen om resurser blandats till en dödlig konflikt i utkanten av Europa.När Irland blev självständigt från Storbritannien i början av 1900-talet bröts sex grevskap i Ulster i norr på Irland ut och blev en del av det förenade kungadömet. Här kom katoliker att aktivt diskrimineras och konflikten kom att konserveras för att bryta ut över 40 år senare.The troubles är samtidigt historien hur de viktigaste aktörerna lyckades lägga konflikten bakom sig och skriva på ett fredsavtal som i stort sett håller.I avsnitt 157 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om konflikten på Nordirland.. Upprepade uppror mot det brittiska styret på Irland från den katolska majoriteten har skapat en rädsla hos protestanterna att utplånas av de katolska nationalisterna. Samtidigt har det politiska och ekonomiska förtrycket av katolikerna varit massivt långt fram på 1800-talet Gamla historiska övergrepp och oförrätter i kampen om makten på Irland hålls levande i det kollektiva medvetandet. Nordirlands protestanter högtidlighåller årligen slaget vi Boyne den 12 juli år 1690 med en marsch, då den nykrönte engelske kungen Vilhelm av Oranien besegrade den katolske monarken Jakob II vid slaget vid Boyne. Katolikerna i de sex nordliga grevskapen som blev kvar i den brittiska unionen efter att resten av Irland blev självständigt 1921 tvingades leva som andra klassens medborgare utan politiskt inflytande och sämre ekonomiska möjligheter, medan den protestantiska majoriteten utvecklade en bunkermentalitet utan förståelse för den andre. 1969 skakades Nordirland av våldsamma konfrontationer mellan protestanter och katoliker. Dessa sammandrabbningar och våldsdåd tvingade hundratals katoliker att fly sina hem i mera blandade områden. Den brittiska armén kallades in för att få slut på våldet och sågs inledningsvis om beskyddare av katoliker. Men arméns hårda metoder fick katolikerna att med tiden betrakta dem som ockupanter. 1970 tog delar av IRA, som kallade sig Provisoriska IRA, på nytt till vapen. Provisoriska IRA inledde en bombkampanj mot både civila och militära mål. Den blodigaste perioden pågick 1971–1976. Enbart 1972 dödades nästan 500 människor, varav knappt hälften av IRA. Därefter krävde terrorn ungefär ett hundratal liv om året fram till 1994. De flesta av offren var civila. Några händelser som sticker ut är Den blodiga söndagen den i januari 1972 när den brittiska armén sköt ihjäl 13 katolska demonstranter i Londonderry.På långfredagen den 10 april 1998 kunde ett fredsavtal skrivas under. Efter mycket svåra samtal och förhandlingar skrev parterna under Långfredagsavtalet år 1998 som blev grunden för fred år 2007 när IRA lade ner sina vapen. Åtta nordirländska partier hade ställt sig bakom avtalet som följande månad godkändes i folkomröstningar i både Nordirland och Republiken Irland. I Nordirland röstade 71 procent av väljarna för avtalet, i Irland var motsvarande siffra 94 procent. Ett viktigt skäl att avtalet blev av var insikten om att ingen part kunde besegra den andra militärt. Den nya brittiska Labourregeringen med premiärminister Tony Blair på för att nå en överenskommelse. Avtalet innebar i stora drag att Nordirland skulle få begränsat självstyre med rätt att fatta beslut om ekonomisk utveckling, jordbruk, hälsovård, socialtjänst, utbildning och miljöfrågor. Ett nytt parlament med 108 platser skulle utses för en mandatperiod på fem år. De flesta av partierna registrerades antingen som unionister (i praktiken protestanter som ville... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Elin och Annelie upplever alla känslor som är förknippade med fotboll, när Elin vinner två av de åtta Corona-publikplatserna på Jämtkraft Arena. VARNING! Enbart för fans. Podcasten Elin möter görs av författaren Elin Olofsson och producenten Annelie Lanner.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

”Ty jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft och få känna delaktighet i hans lidanden, i det jag bliver honom lik genom en död sådan som hans.” (Fil 3.10). #Norden714 har utlyst en bönevecka 22-28 mars, 2021 i förberedelse inför påsk och också inför Nordens dag den 23 mars. De tre första dagarna, 22-24 mars, uppmanar vi till fasta. Det första böneämnet är att kristna i Norden ska uppleva korsets förvandlande kraft i sina liv. Vi har korset i våra flaggor. Gud vill att vi skall uppleva korsets kraft i våra liv och ge den vidare till Europas längtande miljoner. Hur kan detta ske? Korset talar inte bara om syndernas förlåtelse genom Jesu blod, utan också om en kallelse till lärjungaskap och att bli lik vår Mästare ”genom en död sådan som hans”. ”Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår.” 1 Pet 2.21 Enbart genom ett sådant lärjungaskap kan vi få se en djupgående väckelse och förändring i våra länder. *** STÖD OSS: SWISH 070-551 6965 Mer bankinfo på http://Norden714.com *** GÅ MED i #Norden714, en bedjande gräsrotsrörelse på Bibelns grund, som ropar till Gud för Nordens länder utifrån löftet i 2 Krönikeboken 7.14. Anmäl dig till armén med Tiotusen Bedjare! http://Norden714.com *** GRATIS BÖNESKOLA på fyra lektioner. Ladda ner Böneskolan gratis som ljudfil samt studiebok på http://Norden714.com/boneskola Följ via: *** YOUTUBE: https://www.youtube.com/c/LarsEnarson?sub_confirmation=1 *** FACEBOOK: https://facebook.com/thewatchmansweden *** RUMBLE: https://rumble.com/c/LarsEnarson *** BITCHUTE: https://bitchute.com/channel/larsenarson *** MEWE: https://mewe.com/p/Norden714 *** SOUNDCLOUD: https://soundcloud.com/arielmedia *** ITUNES: https://itunes.apple.com/se/podcast/lars-enarson-podcast/id1351844371?

När det är grått och trist ute och halva Åland sitter i karantän passar vi på att ENBART fokusera på positiva nyheter, möjligheter och sånt som gör en glad. Som att det skrivs böcker som aldrig förr, som att det går att se flera positiva tecken för sjöfarten, som att E-meal startar en ny restaurang och som att möjligheterna i yttre rymden antagligen är oändliga!

Den storslagna finalen är nu nära! Enbart tio positioner kvar tills topp femtio får se dagens ljus. Vilka spel kan gömma sig mellan position nummer 60 och 51, tro?

Avsnitt 81 och det handlar i princip ENBART om bedragare! Har PK & Johannes till och med själva varit bedragare av något slag? Vi tar er med på storyn om Alieu Darbo, det bästa vi har? Vi försöker oss även på att hjälpa Aftonbladet med en Djur NU-verkstad, det går SÅDÄR som vanligt! Lyssna, dela och följ oss för all del på Spotify!

Singelkille William talar ur skägget om nervositet och reflektion inför en dejt under dejten. Vad man tänker på under tiden man sitter mitt emot kvinnan som kanske blir hans livspartner eller en för stunden trevlig dejt! Det är många tankar som passeras och hur reagerar man när hon säger något man inte gillar? Eller när hon säger någonting spännande och det enda man vill göra är att höra mer men inte vill verka för ivrig? Vi tar det långsamt igenom vad vi två tänker men också vad många andra män där ute som har liknande tankar i samma situation.

Dina omständigheter är inte outhärdliga utan du saknar enbart mening och syfteGlöm inte följa mig påInstagram , Youtube &  FacebookLäsa gratis ur mina böcker & min blogg genom att Klicka här

Vi har påbörjat utforska fenomenet #vanlife. Agge har egna upplevelser från sitt vanlife i USA medan Robin saknar all form av erfarenhet men har en naiv romantiserad bild av hur fantastiskt denna upplevelse skulle kunna vara. Vi resonerar även kring vilka regler som gäller när man får en resa som gåva av någon? Måste man bjuda tillbaks? Trevlig lyssning! Stötta oss: www.patreon.com/passochpesetaspodcast // Instagram: @passochpesetaspodcast

Paret Christina och Carl Piper var runt sekelskiftet vid år 1700 ett av de mest omtalade paren inom den svenska eliten. De hade dåligt rykte. Deras närhet till kungamakten gjorde människor avundsjuka – en närhet som de tog bra betalt för när folk ville påverka kungen.Carl Piper var en duglig man i staten, men kom att betraktas som en uppkomling som utnyttjade de karriärmöjligheter det karolinska enväldet erbjöd. Han avancerade till friherre, greve och blev slutligen Karl XII:s närmaste man. Christina Piper tillhörde en förmögen borgarsläkt i Stockholm och äktenskapet var ett resonemangsäktenskap mellan rikt borgerskap och inflytelserik ämbetsmannaadelI avsnitt 99 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Svante Norrhem är docent i historia vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit boken Christina och Carl Piper – En biografi.Stöd Historia Nu via vårt Swish-nummer 123 610 76 68, vårt plusgiro 96 89 95-1 eller www.patreon.com/historiaNu . Carl Pipers hade sitt ursprung inom Stockholms borgerskap. Han gjorde sig snart känd som en kunnig man inom statsförvaltningen och blev år 1690 statssekreterare hos Karl XI. Sedan kungen insjuknat fick Carl Piper ta ännu större ansvar än tidigare och blev strax efter Karl XII:s myndighetsförklaring utnämnd till statsråd och kungligt råd.Christina Olofsson Törne var 17 år och Carl Piper 43 när de gifte sig år 1690. Carl Piper var brudens fars styvbror, och hon hade känt honom sedan barndomen. Christina tillhörde en förmögen borgarsläkt i Stockholm. Äktenskapet var ett resonemangsparti, en allians mellan pengar och adelskap, men de respekterade och värderade varandra högt. Åren 1706 och 1707, vid tiden för freden med August II av Sachsen, var Piper sannolikt en av Nordeuropas mäktigaste individer. Men drömmen slogs i kras vid nederlaget i Poltava, men kanske gjorde Carl sina största insatser som talesman för de svenska krigsfångarna. Peter den store hatade Carl och greven från Stockholms borgerskap kom att dö utblottad på den tidigare svenska borgen Nöteborg.När Carl Piper hamnade i rysk fångenskap efter slaget vid Poltava var parets politiska inflytande över. Istället kom Christina Piper bli en av sin tids driftigaste svenska företagare, ständigt på jakt efter nya godsegendomar och maktpositioner, ofta indragen i rättsprocesser och tvister. Om hon levt idag skulle vi ha refererat till henne som en lyckosam riskkapitalist. Från sin bas på skånegodset Krageholm investerade Christina i allt fler gods och bruk. Redan under kriget hade hon medvetet ökat familjens godsinnehav och från och med 1710 tog hon successivt över Andrarums alunbruk. Bruket hade etablerats redan på 1630-talet. Enbart de skånska gods hon förvärvade omfattade större yta än ett mindre tyskt furstendöme.Musik: Beethoven 9:e symfoni, Soundblock AudioSee acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Att leva på enbart inhemska råvaror innebär att vardagliga produkter såsom kaffe, pasta och olivolja faller bort. Så länge man lagar all mat själv går det ändå relativt bra att leva inhemskt, men att äta på krog eller köpa snabbmat är krångligare än man kunde tro. Bitte Westerlund är journalist och närmatsentusiast. Hon har kommit ut med en inspirationsbok där hon utgår ifrån det lokala fån sin egen region, Västnyland. Hur ska man tänka och agera för att vara så klimatvänlig som möjligt och samtidigt understödja det lokala?

Varför du inte ska värdera dig själv efter enbart prestationGlöm inte följa mig påInstagram , Youtube &  FacebookLäsa gratis ur mina böcker & min blogg genom att Klicka här

Många som gått enbart steg 1 i Reiki vill trots det skicka Reiki till sina vänner och familjen. Det är först i steg 2 som vi lär oss hur man skickar klassisk japansk Reiki på distans. Reiki 1 ska inte begränsa dig för allt handlar om energimedvetenhet därför får du här lära dig hur du gör.www.solkarina.sewww.reikitidningen.se*******Solkarinas andliga podd*******Kontakt solkarina@sinnligkunskap.comMusik: Mikael Jonsson mikael.t.jonsson@icloud.com See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I veckans avsnitt av Påjobbet gästar Eva-Lotta Kling von Schmalensée skolchef på Norlandia Förskolor. Temat för veckans avsnitt är employer branding inom förskolan. Vi kommer att få höra om konkurrensen mellan arbetsgivarna. Hur attraherar man den bästa personalen till förskolorna idag? Enbart högre löner och incitamentsprogram? Hur ser relationen mellan privata och kommunala förskolor?  Allt detta och mycket mer i veckans avsnitt!

Abstrakt matematik och konkret, självutplånande liv har dessa saker någonting gemensamt? Helena Granström reflekterar över syskonen Simone och André Weils liv och tänkande. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Mörkret och ljuset, hela tiden återkommer de, det ena som flyr för det andra. Hos Andrew Wiles, matematikern som efter åratal av ansträngningar åstadkom ett giltigt bevis för Fermats stora sats, och som beskriver sitt arbete som att kliva in i en stor mörklagd herrgård och stappla fram genom beckmörkret, stöta i möbler och väggar, och så kanske sex månader senare finna lampknappen och se allt upplyst. Eller hos en annan av 1900-talets stora matematiker, Pólya, som liknar matematikerns värv vid att komma till ett okänt hotellrum sent på natten utan att ens veta var man tänder lampan. Man trevar runt och uppfattar olika oformliga tingestar i mörkret medan man letar efter strömbrytaren och så, när man plötsligt funnit den, tänder man ljuset och allting framträder alldeles klart. Genom en ljusblixt, skriver deras franske kollega Hadamard, kommer det ditintills dunkla problemet, som ingen vanlig svag lampa skulle ha kunnat göra synligt, med en gång att bada i ljus. I dessa bilder av det matematiska arbetet är det tydligt att det är famlandet i sig som slutligen frambringar ljuset: Enbart den som trevat länge nog når fram till strömbrytaren och kan tända lampan. Den plötsliga inspirationen infinner sig, menar matematikern Poincaré, enbart efter en tid av medveten ansträngning som tycks absolut fruktlös och ur vilken ingenting gott tycks ha kommit, där man upplevt sig helt vilsegången. Men vilken dunkel längtan är det då som får en människa att villigt famla i mörkret månader i sträck och vilket hopp är det som får henne att framhärda i sin tro på existensen av en strömbrytare, på att en bländande ljusblixt en gång ska få mörkret att flykta? Om man med verklig uppmärksamhet, skriver den religiösa tänkaren Simone Weil, söker lösningen på ett geometriskt problem, och efter en timmes arbete inte har kommit någonstans, så har man det oaktat gjort framsteg under varje minut av den förflutna timmen, i en annan, hemlighetsfull dimension. Arbetet har, fortsätter Weil, utan att man vet det gett upphov till ett ökat ljus i själen och kanske är det detta ljus som en dag ska komma att bryta igenom mörkret och klarlägga allt? Matematikerns fruktlösa arbete i väntan på en osynlig utdelning, en till synes ohörd men icke desto mindre hängivet upprepad bön: kanske hade det kunnat utgöra en öppning till verklig förståelse mellan Simone Weil och hennes bror André, en framstående matematiker som hon sitt korta liv igenom tycks ha sträckt sig efter in i en sfär av symboler som förblev otillgänglig för henne. Deras relation skildras av den amerikanska skribenten Karen Olsson i The Weil conjectures, en bok som på en gång är en dubbelbiografi över syskonen, och en personligt hållen essä om matematiken som föremål för rädsla, längtan och begär. Simone Weils relation till matematiken förblev ambivalent, och kanske var den varken mer eller mindre ambivalent än hennes relation till brodern. Å ena sidan framstod matematiken för henne som en länk till det gudomliga, en aning om den tillvaro bortom tid och rum som hon så intensivt sökte å andra sidan upphörde hon aldrig att kritisera den. När hennes bror under rasande världskrig sitter i förvar, fängslad misstänkt för spioneri, skriver hon till honom i fängelset och ber honom rättfärdiga sin matematiska gärning: Vad är värdet av ett arbete så abstrakt att ingen vanlig människa kan förstå det? Hon drar en skarp gräns mellan de gamla grekernas geometri, ännu tydligt knuten till den kroppsliga tillvaron, och den algebra som frigjort sig från fysiska begränsningar och blivit självtillräcklig. På samma sätt som pengar och maskiner utgör algebran, menar Simone, en mänsklig abstraktion som fått eget liv och hindrar människan i hennes sökande efter det goda och sanna. Relationen mellan tecknet och det betecknade håller på att gå om intet, spelet av utbyten mellan tecken mångfaldigas av och för sig självt. Vad ska André svara på detta, bunden och begränsad i sin fängelsetillvaro, som han och i för sig konstaterar erbjuder ideala omständigheter för att bedriva abstrakt vetenskap. Han invänder mot den skarpa distinktionen mellan algebra och geometri en distinktion som han efter Simones död i viss mening ska komma att upplösa, genom att skapa en stabilt grund för det område som går under namnet algebraisk geometri. The Weil conjectures, på svenska Weilförmodandena, knyter samman det uppräkneliga med det ouppräkneliga den diskreta matematikens avgränsade storheter med topologins oändligt delbara kontinuum två till synes oförenliga områden som under Andrés hand såväl smeker som käbblar med varandra. I sina brev till systern talar han om analogins roll i matematiken, om den lätt skandalösa men mycket fruktbara relation som kan uppstå mellan två i utgångspunkten väsensskilda teoribyggen. Men att beskriva ett matematiskt arbete för en person som själv inte är matematiskt skolad vore, betonar han samtidigt, som att försöka förklara en symfoni för en döv. Medan hennes bror vistades i de utomvärldsliga symbolsfärer till vilka hon själv aldrig fann tillträde, sfärer som hon omväxlande förhärligade och förkastade, var Simone upptagen av världens lidande: Av det pågående världskriget, av villkoren i fabrikerna, av mäns, barns och kvinnors svält och nöd. Hennes bror gjorde sig ett hem i abstraktionen, men förmådde också träda ut ur den: träffade en kvinna, bildade familj, omgav sig med människor. Simone gick allt längre in i sig själv, för att där, allra längst inne, söka tomheten. Hon ber: Gud, giv mig att jag får bli oförmögen till varje kroppslig rörelse [] att emotta några som helst sinnesintryck [] att jag får bli okänslig för varje slag av glädje eller sorg. Giv mig, ber Simone, att jag får förlora förmågan att älska någon annan varelse, något ting, till och med mig själv. Den matematiska upptäckten, konstaterar Hadamard, har i sig ingenting med logik eller resonerande att göra. Den är en tillfällighet, un accident. Ljuset slår emot en, förblindande i sin styrka eller det gör det inte. Skapande uppmärksamhet, skriver Simone Weil, består i att i verklig mening uppmärksamma något som inte finns och kanske tänker hon lika mycket på sin brors arbete som på sin egen förtvivlade, jublande, enträgna bön. Och detta arbete, denna bön: Är det ett arbete för att utradera det egna, eller för att nå fram till sin egen innersta kärna? Frågan om personens roll i det kreativa arbetet är i viss mening analog med frågan om abstraktion kontra konkretion för är det matematiska värvet en flykt från kroppen eller ett utforskande av dess innersta vindlingar? Genom sitt liv, som kom att ändas innan hon hunnit fylla 35, skulle Simone Weil placera det personliga i motsättning till det heliga, söka sig till hårt fysiskt arbete, extrem kyla och svält på ett sätt som slutligen ledde till hennes död. Och var inte detta också ett uttryck för hennes ambivalens: hennes försök att själv uppgå i den rena abstraktionen genom att gå så djupt in i det konkreta att också konkretionen blev abstrakt? Mellan sanningen och olyckan, kan man läsa i Simones anteckningar, består ett naturligt förbund. Upptäckten är un accident en tillfällighet, eller en olycka? Ljuset infinner sig, men visar sig vara förintande. Men endast den som trevar sig fram i mörkret har en möjlighet, lika skräckinjagande som den är eggande, att en gång i sitt liv få möta detta ljus. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Karen Olsson: The Weil Conjectures  On maths and the pursuit of the unknown. Bloomsbury publishing, 2019.

Ett enskilt vilt djur i staden är en exotisk avvikelse. Men när hundratusentals rävar och oräkneliga råttor bosätter sig ibland oss blir de ett hot. Patricia Lorenzoni undersöker vad det är som stör. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från januari 2018. År 1964 besökte författaren Clarice Lispector Brasiliens nya huvudstad Brasilia, invigd under pompa och ståt fyra år tidigare. Byggandet av staden hade inletts 1956. Det var ett storslaget projekt att genom modernistisk arkitektur och stadsplanering civilisera det vidsträckta inlandet. Brasilia byggdes från scratch, och i Lispectors skildring reser sig staden på den savannliknande cerradon som en steril hemsökelse från framtiden. En stad, säger hon, byggd utan plats för råttor.  Enbart människornas värld har staden aldrig varit. Femtio år senare vandrar jag med min tvååriga dotter i de minutiöst välplanerade och behagligt gröna bostadskvarteren. Plötsligt skymtar vi en rörelse i rännstenen. Vi stannar till, väntar tysta. Fram smyger nos efter nos, gråbruna råttungar som nyfiket kilar in och ut genom hål och gångar. Ur dottern bubblar förtjust skratt. Från den dagen blir ett besök till a casa dos ratos, råttornas hus, del av vår dagliga rutin. Staden som byggdes utan plats för råttor invaderades genast av dem. Också Lispector konstaterar det, och de är, säger hon, mycket stora. Vare sig människor vill eller inte, skapar djuren sig sina egna liv i människornas rum. Råttornas Brasilia finns i gränslandet mellan ovan- och underjord. Och denna parallellvärld ställer på sin spets frågan vems staden egentligen är. Vem har hemortsrätt här? Enbart människornas värld har staden aldrig varit. En gång var närvaron av djur mycket påtaglig. I boken Beastly London: A History of Animals in the City, frammanar Hanna Velten en stad i vilken en kakofoni av djurläten blandar sig med människors röster och annat larm; fordonen dras av hästar, boskap förs genom centrala London till slakt vid marknaden i Smithfield, tuppar gal mellan husen. Under 1900-talet försvann djuren. Motorer ersatte dragdjur, övervakningsteknologi övertog vaktdjurens uppgifter. Inte ens katterna tas längre i bruk som råttjägare. Bara det loja sällskapsdjuret, instängt i det privata hemmet, har behållit sin plats. I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp. Dessa djur var bruksdjur, men Velten skriver också om de oinbjudna, de icke domesticerade; duvor, sparvar, rävar och råttor, för att nämna några. En del av dem, såsom råttorna, lever liv så sammanflätade med människans att det inte längre kan tänkas åtskilt från det. Andra förknippas snarare med landet, och ses som tillfälliga gäster i staden. Men likt människor, migrerar också djur från land till stad och blir bofasta i den senare. Sedan några decennier tillbaka har prärievargar slagit sig ner i New York Citys centrala parker. I Washington DC:s monumentpark National Mall tigger gråekorrarna sedan länge mat med samma närgångenhet som stadsduvor. I Göteborgs innerstad har jag två gånger nästan krockat med grävlingar i full galopp. Varje vår föder hararna i den hårt trafikerade rondellen nedanför mitt sovrumsfönster i Norrköping upp en ny kull ungar. Och enda gången jag ett kort ögonblick befunnit mig öga mot öga med en räv var när jag satt på ett tåg som sakta höll på att lämna London. Plötsligt stod den där, räven, alldeles nära spåret och såg på mig genom fönstret. Mager, lite skabbig, omisskännligt urban. Och likväl, vild. En färsk studie uppskattar antalet rödrävar i brittiska städer till hundrafemtio tusen. Vi kan se på de brittiska rävarnas urbanisering utifrån hur själva gränsen mellan natur och kultur dras. Till London började rävarna söka sig på 1940-talet. Där har de blivit föraktade gryningsjägare i stadens soptunnor, som ibland fångas på övervakningskameror när de åker tunnelbana eller besöker museer. Londons dåvarande borgmästare Boris Johnson kallade dem 2013 för "en farsot och ett hot", och manade instanser ansvariga för skadedjursbekämpning att ta tag i ett problem över vilket staden sades ha förlorat kontrollen. Räven, detta tidigare närmast rituella jaktbyte, hade blivit parasit. Just den gången hade det rapporterats om en räv som attackerat ett spädbarn och bitit av dess finger. Rävkännare påpekade att det var ett synnerligen atypiskt beteende för en räv, och att rävarna i London dessutom bidrar till att kontrollera den än mer hatade råttpopulationen. Men problemet med rävarna är kanske egentligen ett annat. När de självmant kommer in i staden överträder de en gräns. Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll. Distinktionen mellan natur och kultur har sedan tidigmodern tid varit fundamental för det moderna västerländska tänkandet. En av dess mest inflytelserika befästare, filosofen Francis Bacon, använde häxprocesserna som bild av hur vetenskapsmannen lade en kvinnligt kodad natur på tortyrbänken för att avtvinga henne hennes hemligheter. En annan, lika inflytelserik, 1600-talsfilosof, René Descartes, drog gränsen mellan djur och människa utifrån hävdandet att djuren saknade både självmedvetande och tänkande de var automater. Det följer att djuren heller inte kan ha någon historia. Staden är en historisk företeelse, den mänskliga artefakten par excellence. Naturens plats är här i den avgränsade och kontrollerade parken. När vilda djur oblygt träder in i staden, kan de kanske till en början ses som exotiska anomalier. Men när de verkligen blir del av stadens liv, ja, när de rent av till följd av föroreningar och dåligt balanserad kost börjar visa symptom på samma livsstilssjukdomar vi själva har, då möts de av förakt. Och detta förakt tycks bara godtyckligt relaterat till deras eventuella negativa påverkan på människornas stad. Därför spelar det liten roll om rävarna håller efter råttor, eller är att jämföra med dem. Deras brott ligger i att de, genom att skapa sig sitt hem ibland oss, också stör illusionen om att staden står under människans kontroll. Vare sig vi vill eller inte, insisterar de på att höra staden till. Och om vi om räven fortfarande kan tänka att den egentligen hör hemma i skogen, har råttan sedan länge förlorat den kontakten. Sedan urminnes tider har råttorna levt som ovälkomna gäster i vår närhet, delat våra bord och förråd. Råttans historia är en kulturhistoria. Och till skillnad från hunden, har råttan skapat sin historia trots att vi människor aldrig upphört att försöka göra slut på den. I relation till råttans långa kulturhistoria är avlandet av den som försöksdjur, eller 1990-talets trend med sällskapsråttor, inte mer än parenteser. Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor. Det är därför ingen tillfällighet att just råttor var en av nazisternas favoritbilder för judar. Tysklands historia var intimt sammanvävd med judisk historia, i praktiken omöjlig att skilja från den. Enda sättet att avskilja judarna som främmande var att definiera dem som parasiter. Råttan blev den perfekta våldslegitimerande metaforen. Sociologen Zygmunt Bauman talade om den moderna staten som trädgårdsstaten, karaktäriserad av begäret efter ordning; ogräs och oinbjudna gäster måste rensas ut. Dragningen mot det totalitära, menade Bauman, var inbyggd i moderniteten själv. Med Baumans hjälp kan vi också se det totalitära draget i drömmen om en stad helt fri från råttor. Råttorna skapar sig sina liv i mellanrummen. För att bli av med dem skulle vi bli tvungna att också skapa ett helt genomlysbart rum. Lispector var väl medveten om detta. Hon skrev: En väsentlig del av oss, den sämsta, den med råttskräck, finns det ingen plats för i Brasilia. Man har vägrat inse att människor är ynkliga varelser. Byggnader med beräknat utrymme för molnen. Helvetet har mera förståelse för mig. Sedan det där året då min dotter var två, har jag inte sett råttor igen i just den rännstenen. Men varje gång jag är i Brasilia och passerar det som var a casa dos ratos, känner jag en tröst i att till och med i denna den mest modernistiska av utopier, gör djuren staden till sin. Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare Litteratur  Zygmunt Bauman, Modernity and Ambivalence, Polity Press 1993. Clarice Lispector, Fem dagar i Brasilia, översättning Marianne Eyre, Umbra Solis 1998. Hanna Velten, Beastly London: A History of Animals in the City, Reaktion Books 2016.

Segrarna skriver historien. Antikens sju underverk kom till när grekerna förvandlade sitt imperiums mest framstående monument till historiska ikoner. Mattias Berg reflekterar över deras betydelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Man säger att segraren skriver historien. Men varje sådan segrare har hittills visat sig vara tillfällig. Bygger sina väldiga triumfbågar och krigsminnen innan någon annan segrare kommer och skriver över den historien. Raserar monument, ibland hela kulturer. Så där får vi sitta bland ruinerna. Tyda spår och tecken efter allt som försvunnit, gått i bitar, bränts eller rövats. Av det grekiska dramat återstår till exempel hela verk av inte fler än tre författare: Aischylos, Sofokles och Euripides. Men även här finns bara en bråkdel kvar vad gäller Sofokles sju av 120 dramer. Allt det andra, hela det litterära myller vi kan ana i andrahandskällorna, är mer eller mindre borta. Trots det bildar vi oss uppfattningar om det grekiska dramat som sådant, påstår ett eller annat, om hur det var och inte var. Och vi måste väl förhålla oss till sakernas tillstånd: att allt som finns kvar är några korn i sanden, en droppe i havet. Måste försöka tolka, begripa, mot alla odds. Med insikten om att helheten alltid kommer att vara undflyende och instabil. Att summan av alla dessa segrar blir en sorts förlust, av minne och monument. För inte ens underverken blev kvar. Av mänsklighetens allra mest omsusade skapelser kan vi i dag bara se Egyptens pyramider med egna ögon. I boken "Antikens sju underverk" från 2019 försöker antikvetaren Allan Klynne ändå rekonstruera dem med en detektivs noggrannhet. Tillkomsten, konstruktionssättet, sönderfallet genom jordbävning eller belägring och så det utdragna sökandet efter spåren efteråt. Frågan är också om vissa av underverken ens funnits, eller snarare varit ett slags legering av legender: sammansmälta beskrivningar som ofta motsäger varandra. Inte minst gör Klynne sitt bästa för att reda ut Babylons hängande trädgårdar, som ändå inte tycks gå ihop på någon ledd. Vare sig hängande eller klättrande. Något liknande verkar gälla Kolossen på Rhodos, som sägs ha poserat bredbent över hamninloppet vilket tillät även de största fartyg att passera därigenom. Men enligt Allan Klynne kunde den knappast ha stått på det sättet, rent tekniskt. Och inte heller varit fullt så kolossal som myten menar. Med Mausoleet i Halikarnassos, en enorm överbyggnad av Kung Mausollos grav på 300-talet före Kristus i nuvarande turkiska Bodrum, är efterspelet minst lika intressant som tillkomsten. Det var romarna som först använde termen mausoleum när de lät Kejsar Augustus grav bli nästan lika väldig som den i Halikarnassos och begreppet har sedan dess använts för bland annat Lenins och Maos gigantiska gravbyggnader. Men trots att monumentet över Mausollos, som sades vara minst 40 meter högt, stod sig ända fram till 1100-talet efter Kristus: alltså i nästan ett och ett halvt millennium, blev den ett mysterium för den modernare människan. Hur graven egentligen såg ut, exakt var den hade legat, vilka av dåtidens mest berömda skulptörer som gjorde utsmyckningarna. Romaren Plinius den äldre gav Mausollos grav dess mest utförliga beskrivning, som dock så isande tydligt illustrerar det närmast hopplösa i att försöka tolka äldre tider korrekt. Enbart av Plinius inledande mening finns det i dag enligt Allan Klynne 58 olika versioner. Främst på grund av att romaren, som brukligt var, skrev utan mellanslag och texten därmed kunde tolkas olika i de senare avskrifter som utgör våra källor. Sökandet efter själva mausoleet, vilket så småningom torde ha raserats av en jordbävning, är också en historia i sig. En flera hundra år lång skattjakt, som vid mitten av 1800-talet ledde till att 799 bitar från underverket kunde skeppas till England av brittiska arkeologer. Sedan pågick det fruktlösa pusslandet i ytterligare ett drygt sekel, innan en dansk expedition först på 1970-talet hittade de bitar som behövdes för att begripa helheten. Det var de gamla grekerna som skapade föreställningen om Världens sju underverk, som de hette när det begav sig, Den äldsta ännu existerande topplistan formulerades av Antipatros från Sidon på 100-talet före Kristus med fem av sju underverk placerade just i det grekiska imperiets hjärta, inom en liten cirkel av hela jordklotet, eftersom segrarna skrev historien redan då. Och det är inte enbart underverken i sig som försvunnit, utan även definitionerna av dem. Antipatros uppräkning kan enligt Allan Klynne bygga på poeten Kallimachos försvunna bok "Förteckning över sevärdheter från världens alla hörn", skriven halvtannat sekel tidigare, eller från en lista som återfanns på ett mumie-emballage i Berlin i början av 1900-talet. Men den papyrusen var så skadad att bara tre av vad som sades vara sju sevärdheter gick att tyda: Pyramiderna, Mausollos grav och Artemis-templet i Efesos i nuvarande Turkiet. Självklart har den här topplistan sedan diskuterats och ifrågasatts genom historien. Redan romarna nästa segrare i ordningen tyckte till exempel att deras egna skapelser måste uppmärksammas mer. Inte minst akvedukterna, som Plinius den äldre kallade "den största tekniska triumfen i världshistorien". Och så har det fortsatt, in i vår tid. Jag läser om det senaste grandiosa försöket att skapa världens nya sju underverk. Från och med millennieskiftet sägs 100 miljoner människor ha deltagit i en global digital omröstning, där man fick välja mellan ett antal existerande byggnadsverk och som passande nog pågick i sju år med slutpunkt 2007. Resultatet blev väl inte särskilt oväntat. Här finns romarnas Colosseum och en betydligt vidare geografisk spridning, med bland annat Chichén Itzá i Mexiko, Kinesiska Muren och indiska mausoleet Taj Mahal. Det i vår tid så uppmärksammade begreppet "Världsarv" är ju ett annat försök att lyfta fram det bästa som mänskligheten åstadkommit. Att underverken inte längre är sju, utan närmare 900 byggnader eller stadsmiljöer på Unescos lista, visar på både fördelen och nackdelen av att göra den bredare och mer representativ. Risken är att listan samtidigt blir allt mer svåröverskådlig och till sist tappar sin pedagogiska poäng. Fortfarande ligger dock ungefär hälften av de kulturella världsarven i Europa och Nordamerika, det vill säga jordklotets härskare under nu snart tre sekel, efter Kinas senaste storhetstid under 1700-talet. Så den övergripande tendensen tycks stå sig relativt väl sedan de gamla grekerna. Just nu är det vi själva som skriver historien, innan Kina kanske tar över igen. Hur tidstypiska sådana här topplistor över mänsklighetens mäktigaste byggnadsverk än är, hur ytliga eller fåfänga, ser jag dock ändå deras värde. I bästa fall kan de fungera som en lättfattlig guide till kulturhistorien. Någonting som väcker vår fantasi och kunskapstörst, liksom respekten för andra kulturer. I värsta fall kan de snarast fungera tvärtom och lättfattligheten slå tillbaka. Världsarven förvandlas då till självklara mål för dem som vill rasera monument, än en gång skriva över historien, statuera exempel. Vilket IS nutida härjningar i bland annat Palmyra och Mosul bara alltför tydligt illustrerar. Men just den ursinniga viljan visar samtidigt på minnesmärkenas symboliska tyngd och därmed också vikten av att ha dem kvar på våra kom ihåg-listor för framtiden. Inte minst om själva byggnadsverken förvandlas till grus och aska. Som en sorts arkeologiska ledtrådar, på samma sätt som antikens sju underverk varit för oss under tvåtusen år. Ett trotsigt "Låt stå!" på historiens svarta tavla. Mattias Berg mattias.berg@sr.se

Elinormord! Vi tar oss igenom ett oerhört tragiskt kvadrupelmord, som klarades upp ENBART tack vare en pizzaskalk!(Okej inte bara, det var säkert några poliser och labbpersonal som jobbade på också. Men ändå, välsigne pizza.)Veckans gäst är en reality-lengend av realness - den underbara Zabrina Pettersson från Love Island Sverige säsong 2. Har ni inte sett det kommer ni inte fatta ett piss av försnacket, men det gör inget.Vill man vara sån kan man ju spola till 06.20 in i avsnittet.Och KOLLA FÖR GUDS SKULL in vår nya hemsida www.vadblirdetformord.se och säg gärna att den är fin tack.Researchhjälp: Wilma Söderström See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Om Shownotes ser konstiga ut så finns de på webben här också: https://www.enlitenpoddomit.se/e/en-liten-podd-om-it-avsnitt-232 Avsnitt 232 spelades in den 22:e September och eftersom att rymden luktar grillat kött så handlar dagens avsnitt om:   FEEDBACK OCH BACKLOG * Johan har problem med sitt ljud och nu försöker han rikta uppmärksamheten  på andra istället. #DTrumpMove :) * Björn har haft en fantastiskt bra vecka, Johan har hämtat en bil och varit i skåne, David har jobbat och åkt kollektivtrafik * Johan rättar oss om att informationen om telefoner och bilmärken i förra avsnittet kommer från insplanet, och insplanet är ju en svensk försäkringsmäklare. * och David gör är liten bikt om bilmärken * Vi har ofta nämnt Pocketcast, och en nyhet för veckan är att nu är appen gratis för att köra på mobilen* Vi kommer att vara på Techdays: https://www.tdswe.se * Vi har också den stora glädjen att tillsammans med Techdays kunna erbjuda 10% rabatt till våra lyssnare om man bokar biljetten mellan den 23 och 29 september.  Biljetten bokas på: https://www.trippus.net/techdays2019/usergroup och den länken gäller ENBART mellan 23 och 29 oktober. Totalt så får man 10% rabatt, dvs biljetten hamnar på 6 390 SEK exkl moms.     MICROSOFT * Datumen för Microsoft Build och Inspire är släppta    * Microsoft Build: 19-21 Maj 2020    * Microsoft Inspire 20-24 Juli 2020    * BONUSLÄNK: https://blogs.microsoft.com/blog/2019/09/16/microsoft-events-the-year-ahead/ * Exchange 2010 får leva ett tag till    * End-of-life datum för fler produkter * "Scheduler"… kan det bli nått??    * BONUSLÄNK: Find time      APPLE * Nya iPhone 11 har "new, more advanced battery System to help against battery ageing" *emojii som kräks*   (lätt varning för en Björn som är irriterad).     GOOGLE * Det kommer ett Google-event snart. Det har kommit bilder på OnePlus 7T * Bilder på Google "nest Wifi asistant" * Family link har fått uppdateringar * Huaweis mate 30 bootloader kommer vara olåst så det går att sideloada google applikationer * "Click-to-call" mellan desktop och Android * Har du en Galaxy Fold så ska du vara "Extra Careful"     NYHET 4: * Ikea solpaneler     NYHET 5: * LastPass fixar en bugg som skulle kunna vara dålig, men som nu är fixad.     SHUT UP AND TAKE MY MONEY: * Björn: Champangekylen i köksön har fått en vän * David: Nintendo Switch och https://www.webhallen.com/se/product/297510-The-Legend-of-Zelda-Links-Awakening * Johan: https://www.androidcentral.com/fossil-hybrid-smartwatch-leaks-online-2-weeks-battery-life     EGNA LÄNKAR * En Liten Podd Om IT på webben * En Liten Podd Om IT på Facebook     LÄNKAR TILL VART MAN HITTAR PODDEN FÖR ATT LYSSNA: * Apple Podcaster (iTunes) * Overcast * Acast * Spotify * Stitcher   LÄNK TILL DISCORD DÄR MAN HITTAR LIVE STREAM + CHATT https://discord.gg/gfKnEGQ 

Jens Thau (en av grundarna & VD till cannabis kliniken Clinic Horsted i Köpenhamn)berättar hur du som svensk ska göra för att få cannabis på recept för enbart 1000 kr i mån. Du ska lida av följande åkommor: - Ryggsmärta - Neurologisk Sjukdom - Skolios eller någon annan skelettåkomma - Cancer När du har recpet kan du säkert ta med dig din cannabis hem till Sverige. ingen av de flera 100 patienter som kommer från Sverige har råka ut för problem med de svenska myndigheterna. https://clinichorsted.com/en/home/ PS: Du ska inte röka din cannabis berättar Jens Thau, du ska förånga den med hjälp av en Volcano eller Mighty

Enbart en person som har levt under en sten de senaste fem åren kan ha missat att Crossfit har kommit och blivit en grej. Träningstrenden har blivit så stor att den har förändrat hur traditionella gym ser ut och hur många människor tränar. Men är det en bra sak? I det här avsnittet pratar Karl Gullö med Andreas Hurtig om Crossfit. De pratar om vad som är bra och dåligt och vad man ska vara försiktig med. Tillsammans har dom närmare 20 år erfarenhet av att träna Crossfit och driva Crossfit gym.  Vill du läsa mer om Intensive PT? Besök www.intensivept.se

Vad är healing? Forskning. Magi & placebo. Nycklar till healandet. Läkande är inte enbart en medicinsk fråga. Våra positiva och negativa förväntningars påverkan på hälsan och healandet. Varför finns det så många healingmetoder? Vad är biofältet och de biologiska fälten? mm… Kram Vivi & Camilla Podden finns även på: iTunes, Spotify, acast och i podcast-appenContinue Reading See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

KAN man shoppa för 200 miljoner kronor ENBART på Harrods?! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vårsäsongens sista vanliga avsnitt görs tillsammans med det barnfria paret Pelle & Tina (från avsnitt 5)! De hjälper till att svara på frågor som kommit in, bland annat en historia om en barnhetsande chef, en man som vägrar inse att hans sambo är barnfri samt – varför pratar vi bara positivt om barnfrihet?  Pelles videos ser du här: https://www.youtube.com/playlist?list=PLrnp5sx0d1kwZ0PFoNkTIV3763zYg23Rx  I sommar kommer specialavsnitt ut hos PodMe! Stötta Sveriges (och kanske Nordens?) enda barnfria podd. 

Dan Jönsson reflekterar över framtiden i ljuset av samtidens dystopier och utopier i denna fyrtio minuter långa specialessä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ska berätta om framtiden. Vi lever i en storslagen epok, när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, göra sig fri från sina fysiska begränsningar. Om bara några årtionden kommer robotar att kunna utföra de flesta betungande och monotona arbeten. Med självkörande bilar blir trafiken säker och effektiv. Kompressionsteknik och superbatterier gör gamla orena bränslen föråldrade och förpassar energiproblemen till historien. Digitala kommunikationer skapar en global enhetscivilisation, där kulturella motsättningar blir alltmer sällsynta. Avancerad bioteknik lär kunna spåra och förebygga inte bara de flesta allvarliga sjukdomar, utan också helt normala åldersförändringar. Den första människan som kommer att leva i tusen år kan kanske redan vara född. frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Men vi lever som vi vet också i en epok när mänskligheten står på tröskeln till att, en gång för alla, förstöra förutsättningarna inte bara för sin egen fortlevnad utan också för mycket av det övriga livet på jorden. När hälften av alla vilda djur har försvunnit på bara några decennier. När halten av koldioxid i atmosfären ligger på en nivå som är högre än på flera miljoner år. När det tycks alltmer säkert att de skenande växthuseffekterna inte längre går att hejda på en rimlig nivå utan kommer att göra allt större delar av planeten obeboelig, med krig och flyktingströmmar som följd. Vad hjälper oss då våra robotar och superbatterier? Vad spelar det för roll om en människa kan leva i tusen år när mänskligheten ändå kommer att gå under? Den första människan som får uppleva slutet för vår civilisation kan möjligen redan vara född. Jag är väl knappast ensam om att ha svårt att få det här att gå ihop. Självklart är det så att varje tid i någon mening slits mellan hopp och förtvivlan, mellan utopi och dystopi men frågan är om inte framtiden just nu är mer polariserad än någonsin. Som jag minns den, framtiden, från min egen uppväxt var avståndet mellan paradis och domedag visserligen betydande även då, men inte alldeles oöverstigligt. Å ena sidan visionerna om en bättre renare, fredligare, mer rättvis värld, å andra sidan hoten från miljöförstöring och kärnvapenkapprustning. Men både visionerna och hoten var mänskliga i omfattning. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen gick att styra, kärnvapnen gick trots allt att plocka bort och destruera. Den framtid vi står inför idag är däremot vad gäller både hoten och visionerna övermänsklig till sina dimensioner. Åt ena hållet klimatförändringar som det redan verkar vara försent att bringa under kontroll, åt det andra en teknisk utveckling som mer eller mindre ser ut att driva sig själv mot något som ingen riktigt vet vad det är. Man kan tänka sig att det är denna väldighet i perspektiven som får vår tids politik att verka så handlingsförlamad, så viljelös och kortsynt. Medan glaciärerna smälter pågår ilskna debatter om flygskatter och elcykelsubventioner; medan de digitala algoritmerna rusar vidare mot singulariteten diskuteras hotet från de fientliga trollfabrikerna. Som den tyske filosofen Richard David Precht formulerar saken förhåller sig politikerna till framtiden ungefär som till vädret, som om valet stod mellan att fälla upp ett paraply eller hålla sig inomhus. Just i en tid alltså, när den mänskliga civilisationen står inför det största hotet, men också de största möjligheterna någonsin i sin historia. alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Hur hotet ser ut vet vi, men vilka är då möjligheterna, helt konkret? Ja för Precht handlar de i alla fall inte om evigt liv, om en digital världsgemenskap, eller om superdatorer inopererade i pannloben. Allt som är tekniskt möjligt är, för det första, inte nödvändigtvis eftersträvansvärt. Vad skulle vi använda den jordiska evigheten till? Skulle vi verkligen bli klokare om vi fick all världens kunskaper och färdigheter på ett chip i hjärnan? Redan med dagens sökmotorer och gps-system har basala förmågor, som att läsa en karta eller memorera vissa basfakta, börjat framstå som nästan omoderna: är det ett framsteg? För det andra, konstaterar Precht, är den ekologiska krisen och den digitala revolutionen inte två skilda ting, utan i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Var ska, till exempel, all den energi som framtidens digitala superservrar kommer att behöva, egentligen tas? Enbart de dataservrar som producerar nya bitcoin kräver idag lika mycket elektricitet som hela Danmark. Prechts bok har titeln Jäger, Hirten, Kritiker jägare, herdar, kritiker: en blinkning åt Karl Marx gamla idé om människans roll i det kommunistiska samhället, och även för Precht ett sätt att ringa in något slags politisk vision. Den digitala utopin kan handla om helt alldagliga ting, sådana som faktiskt gör världen bättre, rent konkret. Självkörande bilar är ett exempel, ett annat medicinsk diagnostik. Men det som verkligen kommer att betyda något i vår framtida vardag är enligt Precht automatiseringen av arbetslivet. Här finns en enorm, frigörande potential, när slitsamma och monotona arbeten försvinner och gör det möjligt att ägna tiden åt sådant som faktiskt betyder något. Förutsatt förstås att försörjningen garanteras med en ordentlig basinkomst. Kanske kan det vara utopi nog. Vad det handlar om är att alla politiska visioner från och med nu, och faktiskt sedan några decennier tillbaka, måste ses i ljuset av den ekologiska krisen. Den franske antropologen Bruno Latour har uttryckt det som att vi står inför en ny klimatregim som i grunden ruckar inte bara ramarna för politiken utan hela vårt sätt att se på världen. Naturen är inte vad den var: ett objekt för mänsklig kartläggning och kolonisering. Jordens organiska processer, inser vi nu, hänger samman, reagerar på varandra. I och med det är inte heller historien längre vad den var: en berättelse som med alla sina tragedier ändå leder stadigt framåt. Den moderna utveckling som har orsakat den kris vi nu står mitt i, var kanske i bästa fall bara ett sidospår. Och därför är förstås inte heller politiken vad den var. I en essä från 2018 med den franska titeln Où atterir? Var ska vi landa? eller som den heter i engelsk översättning: Down to Earth, Ner på jorden, skissar Latour politikens ramar under den nya klimatregimen. Med ett enkelt schema visar han hur den moderna politikens klassiska kraftfält, mellan polerna det lokala och det globala, satts ur balans av en tredje pol, som han benämner det jordiska men som väl också skulle kunna kallas ekologin. Den etablerade politiken stöts bort av denna tredje pol, i panik eller förnekelse, tydligast hos demagogerna på högerkanten men också i de liberala dagdrömmarna om att fixa klimatet med grön teknologi och hållbar tillväxt. Av den allians mellan gröna och sociala krafter som för Latour är det enda tänkbara politiska svaret på utmaningen från det jordiska, syns än så länge inte mycket till. Så var landar vi? Är framtiden ett hot eller ett löfte? Kanske både-och? Det enda som verkar säkert är att vi lever i en tid när mycket vi nyss tog för givet inte gäller längre; en tid som tvingar oss att tänka om, tänka nytt. Se på vår värld med en förändrad blick. Ja, faktiskt en storslagen epok, på sätt och vis.   Vår planet sedd utifrån Det var på julaftonskvällen 1968 som astronauterna på Apollo 8 Frank Borman, James Lovell och William Anders kanske för gott förändrade jordinvånarnas bild av sin planet. Inför uppskattningsvis en miljard tevetittare i sextiofyra länder sände de i ungefär en halvtimme live från rymdfarkosten, som befann sig i omloppsbana runt månen; visade bilder på månytan och den omgivande rymden, där jorden framträdde som en ljusblå halvsfär, och avslutade seansen med att i tur och ordning läsa högt ut Bibelns Första Mosebok. Jag var själv för liten för att komma ihåg något av detta rymdhistoriens mest patetiska ögonblick, och eftersom det måste varit mitt i natten i Sverige är det kanske inte många andra här som gör det heller men bilderna som William Anders tog av jorduppgången över månen har jag sett så många gånger att de har bränt sig fast i hjärnbarken. Vår sköra blå planet, svävande som en bräcklig julgranskula i fritt fall genom den kosmiska natten. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; Sedan dess har vi börjat vänja oss. Ändå var det så man fick en klump i magen när rymdsonden Osiris-Rex nästan exakt femtio år senare, i december 2018, på väg genom asteroidbältet vände sin kamera hemåt och knäppte en bild där jorden framträder som en bara knappnålsstor lysande stjärna i den svarta tomheten, med månen som en ännu mindre liten prick precis intill. De här bilderna skapar en svindel som rycker tankarna ur deras invanda omloppsbanor som den engelske geofysikern James Lovelock skriver i sin banbrytande bok Gaia från 1979 är det kanske det här som är rymdforskningens verkligt avgörande landvinning: att den har fått oss människor att se på vår planet utifrån, från rymden. Se den, alltså, som något mer än bara summan av sina organiska och fysiska processer. Som något sammanhängande och helt. Lovelock fick impulsen till sin Gaiahypotes när han arbetade som gästforskare hos den amerikanska rymdfartsstyrelsen NASA i Kalifornien i mitten på sextiotalet. Han ingick i ett forskarlag som just då var mitt uppe i ett projekt som handlade om att försöka hitta tecken på liv på Mars. Metoden var att genom att analysera teleskopfotografiernas färgspektra försöka identifiera atmosfärens sammansättning, och Lovelock och hans team kom till stort förtret för sina uppdragsgivare rätt snart fram till att Mars måste vara en död planet. Dess atmosfär befann sig i ett kemiskt jämviktstillstånd, det vill säga den motsvarade precis det man kunde förvänta sig enligt termodynamikens andra lag, som slår fast att alla kemiska och fysikaliska processer förr eller senare planar ut mot det man kallar värmedöden, eller med ett annat uttryck maximal entropi. Det var när Lovelock sedan betraktade Jorden med samma blick som polletten trillade ner. Om termodynamiken haft sin gång borde nämligen Jordens atmosfär se ut som på Mars eller Venus; framför allt syret skulle ha varit i det närmaste försvunnet och ersatt av koldioxid. Planeten borde då ha varit antingen djupfryst eller kokhet. Kunde det vara så, frågade sig Lovelock nu, att ett definierande kännetecken på liv var just att dess processer motverkade entropi? Idén var inte helt ny, men för Lovelock krokade den i en annan tankegång som gjorde den smått visionär: för kunde det då också vara så att livet på jorden var systemiskt sammantvinnat i något som liknade en enda gigantisk organism? Vars gemensamma syfte i så fall var att förhindra ökningen av entropin, det vill säga se till så atmosfärens temperatur och andra livsnödvändiga förutsättningar var i balans? När Lovelock publicerade sin hypotes som förresten fick namnet Gaia av hans granne, författaren William Golding möttes den av hån och förakt från ett i stort sett enigt vetenskapssamhälle. Lovelock anklagades för kvasivetenskaplig romantik och nyandlig spekulation. Och det är sant, Gaia är inget vetenskapligt verk. Den är en populärvetenskaplig idéskrift, ett trots allt rätt väl vetenskapligt underbyggt försök att formulera hur hypotesen skulle kunna se ut, mer i detalj: hur det kan komma sig att syre och metan kan existera samtidigt i atmosfären, hur världshaven fungerar som kemiska reningsverk och hur överflödigt salt tas om hand och deponeras. Till exempel. det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat Som Lovelock försiktigt antyder i förorden till senare utgåvor av boken, publicerades Gaia möjligen några decennier för tidigt. Lovelock skrev i en tid när de största miljöhoten stavades luftföroreningar, ozonhål och radioaktivitet, och när en samlad expertis ansåg att vi var på väg mot en ny istid. Lovelocks inställning var att visst, det är nog bra att vara på sin vakt mot allt det där, men Gaia har under årmiljarderna visat en enorm förmåga att anpassa sig. Den ekologiska balansen är känslig, men i positiv mening: när systemet känner av en störning reagerar det och hittar en ny balans. Den största miljökatastrofen, enligt Lovelock, inträffade för två tre miljarder år sedan, när syret släpptes fritt i atmosfären. Men till och med det lyckades Gaia reda ut. Det enda som skulle kunna bli värre är om vi med våra utsläpp av växthusgaser får koldioxidnivån att öka till en punkt där balansen inte går att återställa. Då, säger Lovelock, träder termodynamikens andra lag i funktion. Skrivet, alltså, 1979. Det är svårt att läsa Gaia idag utan att få känslan av att lyssna till en profetisk röst. Den samtida dövheten står i exakt proportion till Lovelocks klarsyn. Inte för att jag vet om hans hypotes är riktig i alla detaljer, men det som verkligen bekräftas av de senaste decenniernas klimatdebatt är förståelsen av Jorden som ett sammanhängande ekosystem där allt står i relation till vartannat och därmed det akuta behovet av en vetenskap som också den kan korsa gränserna mellan disciplinerna. När Bruno Latour plockar upp Lovelocks hypotes i sin stora bok Face à Gaia från 2015, är det just för att förklara hur den ekologiska krisen har tvingat oss att se på världen på ett nytt sätt. Insikten att naturen inte längre är en fond som vi människor avtecknar oss mot, utan ett komplicerat sammanhang vi ingår i, har under det han kallar den nya klimatregimen spritt sig långt utanför ekologernas led. Inför Gaias ansikte står vi vid en punkt där naturen inte längre är ett användbart begrepp. Vi befinner oss, kan man säga, vid naturens slut. Och vad betyder det i så fall för vår syn på oss själva som art? Begreppet antropocen kan ju på sätt och vis ses som ett försök att hantera insikten om naturens slut som alltså övergår i människans epok, logiskt nog men lika logiskt vore ju att inse vår litenhet, att vi på det stora hela mest är en mikroorganism bland andra som i det riktigt långa loppet inte lär ha någon större påverkan på Gaias ämnesomsättning överhuvudtaget. Och kanske är motsättningen mellan de här båda synsätten faktiskt skenbar. Det de i grunden har gemensamt är det som gått förlorat: idén om människan som naturens herre, skapelsens krona som kan forma världen efter sin vilja och föreställning. Han som plötsligt tappade fotfästet framför de stämningsfulla bilderna av jorduppgången den där julaftonskvällen 1968. Tiden rinner ut Man brukar ibland åskådliggöra Jordens historia som en urtavla med tjugofyra timmar. På en sådan dygnsklocka uppstår de tidigaste primitiva livsformerna redan någon gång vid fyratiden på morgonen; men det dröjer ända till framåt tio på kvällen innan växterna etablerar sig på land. Dinosaurernas storhetstid infaller några minuter i elva. De allra första människoliknande varelserna lämnar trädtopparna på Östafrikas savanner bara en dryg minut före tolv. Och de tidigaste civilisationernas, arkitekturens och skrivkonstens födelse för sådär sex tusen år sedan, med andra ord början på det vi brukar kalla för historien, inträffar på en sådan här tidslinje ungefär en tiondels sekund före midnatt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Att människan, och den mänskliga historien, skulle ha någon speciell betydelse är i det perspektivet en löjlig tanke. Sex tusen år, det är en fis i vinden. Ändå är det precis den tanken som bär upp hela vår moderna, västerländska civilisation. Fram till helt nyligen var det en allmän sanning att människan som den enda intelligenta livsformen besitter en unik förmåga att förstå och därmed behärska naturen. Just med hjälp av sin intelligens, sitt förnuft, har människan lyckats upprätta ett kunskapssystem, kallat vetenskapen, som låter henne betrakta naturen med objektiv blick, dra allmänna slutsatser och på så vis ingripa i naturprocesserna på ett sätt som gagnar hennes syften. Genombrottet för detta tankesystem brukar kallas för den vetenskapliga revolutionen och anses ha ägt rum på 1600-talet när några orädda forskare Galileo inom astronomin, Descartes inom filosofin och Newton inom fysiken bröt med det vidskepliga vaneseendet och lade grunden till en världsbild baserad på noggranna observationer och stringent logik. Att en stor förändring verkligen inträffade på 1600-talet går inte att förneka. Men frågan är vad den handlade om, egentligen. I ett drygt halvsekel nu har den moderna världsbilden varit utsatt för kritik och tvivel. Först atombomben, och vad den förde med sig av kapprustning och domedagsvisioner; därefter miljöförstöringen och vad den förde med sig av larmrapporter och just det domedagsvisioner, har lett till insikt om att vår förmåga att ingripa i naturens processer också för med sig en risk att förändra dem i grunden. Rentav slå ut dem fullständigt. Vad som ser ut som ett tekniskt eller vetenskapligt framsteg kan i själva verket visa sig vara ett hot mot vår egen livsmiljö. Det här borde förstås påverka hur vi ser på arvet från 1600-talets vetenskapliga revolution. Hur rationellt är det mänskliga förnuftet? Ledde detta idéhistoriska genombrott bara in i en fantastisk återvändsgränd? De skeptiska, civilisationskritiska strömningar som kommit att samlas under begreppet postmodernism har visserligen långtifrån alla någon bakgrund i ekologin ändå kan man säga att de förenas av ett ekologiskt förhållningssätt, eftersom ett ledmotiv i kritiken av den moderna världsbilden handlar just om dess benägenhet att isolera fenomenen från varandra, vägra se dem i ett sammanhang. Fysik, filosofi, historia är skilda saker, och får på inga villkor blandas ihop. I den engelske idéhistorikern Stephen Toulmins klarsynta bok Cosmopolis från 1990 är det just den här uppstyckade världsbilden som står i centrum för kritiken. Enligt den moderna självförståelsen nådde Galileo, Descartes och Newton sina upptäckter genom självständiga observationer och resonemang, utan påverkan av historiska eller andra tillfälliga omständigheter. Den bilden har varit viktig, eftersom den förstärker upptäckternas karaktär av tidlösa och universella sanningar. Den moderna vetenskapen har ju nämligen haft sin grund i just detta, i att formulera allmänna lagar för hur materien beter sig, oavsett förutsättningar. Att säga att dessa lagar skulle ha påverkats av den historiska och politiska situation där de formulerades skulle vara detsamma som att medge att deras giltighet också kunde vara av tillfällig, historisk natur. Men även om vetenskapshistorien har fått oss att tro det, så gjordes 1600-talets upptäckter inte i ett historiskt tomrum. Tvärtom deras bakgrund är, som Toulmin konstaterar, både tragisk och dramatisk. Trettioåriga krigets religiösa fundamentalism gjorde slut på renässansens eklekticism och tolerans och utmynnade, när det hade rasat färdigt, i ett helt nytt politiskt landskap där medeltidens myller av feodala imperier och små stadsstater lämnade plats för ett system av centraliserade nationalstater. Och de intellektuella, visar Toulmin, var långtifrån oberörda: redan innan kriget bröt ut såg Descartes och Galileo den nya tiden växa fram och oroade sig för vad den innebar. Deras ambition, att söka säker kunskap och formulera allmänna principer, var ett svar på osäkerheten och oförsonligheten. Så övergick, genom en lång och smärtsam process, renässansens intellektuellt flexibla helhetssyn i en långt mer rigid världsbild där gränserna mellan själ och materia, människa och natur var skarpa och stabila. Ett sådant synsätt harmonierade också bättre med den nya tidens ändrade politiska förhållanden. Det är denna överensstämmelse Toulmin lägger in i begreppet cosmopolis. Under antiken och medeltiden var det en självklarhet att se ett samband just mellan natur och samhälle, kosmos och polis man tänkte sig med andra ord att det fanns en naturlig samhällsordning som bättre än andra reflekterade den kosmiska ordningen. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Det moderna, vetenskapliga tankesystemet kastade med sitt eget sätt att se den sortens vidskepelser åt sidan. I verkligheten, säger Toulmin, bytte den alltså bara en version av kosmopolis mot en annan. 1600-talets motrenässans satte fysikens och matematikens universella principer i centrum för en politisk världsbild där kungamakten var den sol som resten av det samhällslivet kretsade kring, i alltmer perifera cirklar. Mellan det mänskligt besjälade och den själlösa materien fanns en skiljelinje lika djup och avgörande som mellan de styrande klasserna och deras underlydande, massan. Följaktligen fanns heller ingen vetenskap vad gällde mänskliga ting, som historia och psykologi. Den som ifrågasatte dessa dogmer på 1700-talet gjorde det inte utan risk. Kätterska åsikter levde vidare i de undre befolkningslagren eller förvisades till kolonierna i Nordamerika och Australien. Först med romantiken i början på 1800-talet började denna strikta världsbild kritiseras och så sakteliga luckras upp. Så kanske kan man fråga sig hur det kosmopolis ser ut som idag, efter postmodernismens attacker och ekologins väckarklockor, kan fungera som tankemodell för det välfungerande samhället. Frågan är väl också i hur hög grad vi egentligen har brutit med den moderna världsbilden. För även om den rent mekanistiska samhällssynen kanske inte har så många anhängare längre, så är matematikens principer än idag helt grundläggande för hur samhällsdebatten förs. Den klassiska nationalekonomins ekvationer och modeller sätter fortfarande ramarna för vad som ses som politiskt möjligt att diskutera, och begränsar därmed horisonten även för det teoretiskt tänkbara. Människans tid på jorden kan visserligen verka futtigt kort, men man kan också vända perspektivet. Om vi på en tiondels sekund har lyckats aktivera jordklockans alarmfunktion vad kan vi då inte hinna uträtta på nästa tiondel? Demokrati på paus? Det går faktiskt att bestämma en exakt tidpunkt för när den moderna västerländska civilisationen på allvar började tvivla på sig själv. Klockan kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 fällde USA den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Albert Einstein, som med sin forskning var med och utvecklade principerna för bomben, lär visserligen ha sagt att han inte ansåg att atomenergin hade skapat något nytt problem utan bara gjort det mer trängande att lösa ett problem som redan existerade. Det kan hända. Men i ögonen på miljoner människor efter kriget blev atombomben själva symbolen för mänskligt övermod. För en teknisk och vetenskaplig utveckling som löpt amok och hotade själva grunden för vår existens. Frågorna som bomben utlöste går att sammanfatta ungefär: kan en utveckling som leder mot förintelse verkligen kallas utveckling? Om detta är ett vetenskapligt framsteg, måste då inte vetenskapen vara på väg åt helt fel håll? Borde vi kanske helt och hållet sluta tala i de här termerna? Och, om man förlänger resonemanget: hur skulle ett politiskt samtal låta som satte de här begreppen, utveckling och framsteg, i någon sorts ideologisk karantän? Som istället lät sig styras av andra värden, andra, mer sammanhängande, perspektiv? Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan har vuxit i styrka. Det har tagit sin tid, men med de senaste decenniernas långsamma ekologiska uppvaknande har de här frågorna börjat hitta in i världspolitikens sammanträdesrum. Ofta maskerade till frågor om just utveckling och framsteg, men i alla fall. Kontrasten mellan teknikoptimism och miljöpessimism, mellan de båda framtidsperspektiv som å ena sidan utlovar det digitala paradiset och å andra sidan profeterar mänsklighetens undergång, har blivit så akut att den är omöjlig att blunda för. Måste man inte tänka sig en tredje väg? Eller mer konkret: om vi nu vet ganska precis vad som krävs för att uppnå enochenhalvgradsmålet måste vi inte alla samarbeta och göra det nödvändiga? Har vi egentligen något val? Den här slutsatsen, att det finns en nödvändig politik som bara väntar på att sättas i verket, har blivit klimatlarmens logiska konsekvens för många engagerade som otåligt ser klockorna ticka på mot den kritiska vändpunkten när allt vi gör kommer att vara förgäves. Det är bråttom, det har varit bråttom länge, och de demokratiska systemen jobbar alldeles för långsamt. Argumenten för en global, upplyst despoti, som vräker den tröga folkviljan åt sidan och kör över oss, som det hette i ett nätupprop för ett tag sedan, har vuxit i styrka. Om det gick under finanskrisen, varför inte nu? James Lovelock, mannen bakom den så kallade Gaiahypotesen, sade redan 2010, när världen i övrigt var upptagen med just finanskrisen, att klimatförändringarna kanske borde få oss att, som han formulerade det, sätta demokratin på paus ett tag, som man annars gör i krigstid. En sådan slutsats förutsätter förstås ett grundläggande antagande, och Lovelock uttryckte även det med ovanlig tydlighet: Människor i allmänhet är helt enkelt inte kapabla att hantera så komplexa frågor. Så kan det förstås vara. Demokratins historia är också historien om dess begränsningar, alla de tillfällen när idealen har fått vika för den ekonomiska eller ideologiska nödvändigheten. Från Lenins krigskommunism till nyliberalernas enda väg löper en tradition av demokrati med förbehåll: lätt att bekänna sig till i teorin, men just i den konkreta situationen nödvändig att, med Lovelocks ord, sätta på paus. Dagens ekopessimism följer samma logik men efter trettio år när det var tillväxten och den ekonomiska konkurrenskraften som inte gav politikerna något val, är det alltså nu själva naturkrafterna som gör oss maktlösa. Och detta alltså just i en epok som fått namnet antropocen. Människans tidsålder. Låter det paradoxalt? Men att makten begränsar även den som äger den är ingen nyhet. Det verkligt paradoxala är snarare att det problem jag tror att Einstein ansåg att atombomben hade gjort så akut att besvara alltså frågan om vetenskapens moraliska ansvar på det här sättet besvaras med att man försöker komma undan just detta ansvar. Ansvar har nämligen makten som sin förutsättning. Den som vill axla det måste vara beredd att välja mellan skilda alternativ. Att inte anse sig ha något val är därför detsamma som att avsäga sig ansvar. Det är, politiskt sett, att istället lägga makten i händerna på ett prästerskap av experter som faktiskt inte nödvändigtvis vet så mycket så säkert som de tror sig veta, som inte heller nödvändigtvis står fria från ekonomiska och andra egenintressen och som, framför allt, är väldigt svåra för allmänheten att kontrollera och därmed utkräva ansvar av. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer Det var precis detta som skedde under nyliberalismens högkonjunktur. Vi överlämnade all makt till ekonomerna, och vad hände? Vi fick finanskrisen. Den politiska nödvändighet som avtecknar sig vid klimatdebattens horisont är knappast så entydig som den ser ut på håll. Närmare betraktad visar den sig full av moraliska avvägningar, motstridiga konsekvenser och inte minst ideologiska konfliktlinjer av samma slag som skapade atombomben. De gula västarnas uppror i Frankrike är bara ett exempel det började som bekant i en protest mot en orättvis bensinskatt. Klimatfrågorna är politiska frågor, och de kan bara få politiska svar. Jag tror därför att det olyckligaste som kan hända vore om klimatkrisen ledde till en förlängning och fördjupning av den postpolitiska epok som krymper all politisk diskussion till frågor om individuella konsumtionsval. Åka flyg eller tåg? Äta kött eller bönor? Medan subventionerna till bil- och flygtransporterna rullar vidare. Så hur vore det om vi istället försökte tänka större? Om vi istället för att ge upp makten tog den? Istället för att sätta demokratin på paus skruvade upp effekten? Antropologen Bruno Latour skriver att i det han kallar för den nya klimatregimen gäller det att ge politiken tillbaka de materiella, territoriella fundament den har förlorat under den moderna epoken något som, om man vänder på det, är samma sak som att återpolitisera ekologin. Konkret tänker han sig en global församling av vad han kallar territorier, som kan bestå såväl av traditionella nationalstater som av ekologiska enheter av typen hav eller utrotningshotade arter. Kina och EU skulle alltså på lika juridiska villkor tvingas förhandla med skogen och Antarktis glaciärer om de begränsade resurserna. Jag vet inte om det är en fungerande idé. Eller ens en bra idé. Men det är åtminstone en idé och en idé som handlar om att utveckla och utvidga demokratin, inte avveckla eller pausa den. Som Latour skriver: betänk all den tid och intellektuella möda som krävdes för att en gång mejsla fram politiska begrepp som folket eller senare, den sociala frågan. Varför skulle vår tids stora utmaning inte kräva samma ansträngning? Faktum är att det redan finns ansatser till en ordning av det här slaget, i Ecuadors beslut redan 2008 att ge regnskogen i Amazonas vissa juridiska rättigheter. Om politiken är det möjligas konst, skriver Latour, så lär vi behöva mycket konst för att utöka våra möjligheter. Och på allvar rikta politiken mot det enda mål den någonsin kan ha. Framtiden, kära lyssnare. Dan Jönsson, författare och essäist

En påskdagsmässa från Saronkyrkan i centrala Göteborg med sångare och instrumentalister under ledning av Jennifer Götvall. Predikant Elin Alm. Du kan lyssna på eller ladda ner predikan med Elin Alm separat. Påskens passionshistoria från död till uppståndelse är en berättelse om ett mirakulöst händelseförlopp.  Enbart hur djup sorg kan fövandlas till hoppfullhet och ny glädje är stort i sig.   För Du får och kan fira påskens glädjebudskap samtidigt som du lever med sprickor i ditt liv, kanske lever i trasiga relationer, att det finns glapp mellan det du egentligen innerst inne vill och det du gör. En del av dessa glapp, mellanrum, behöver vi var och en jobba med, göra det bästa för att fylla ut. Men det finns ettglapp som beskrivs i bibeln, - distansen som fanns mellan Gud och oss människor det glappet finns inte mer genom det Jesus gjort på korset och i och med den tomma graven så finns det inte kvar - Jesus har fyllt igen det. Elin Alm Inom Saronkyrkan är det just bibelns texter som ger Guds ord och som vi kan ta vägledning av i våra liv idag både personligt och gemensamt. Oron i vår tid kan vara klimatångestens men lika väl den privatpersonliga. Livet är väldigt sällan endast det ena eller andra bara glädje eller bara sorg, endast självklart eller fullt av tvivel och kanske sitter du med en blandad känsla inför tron just denna påskdag frågan kanske snurrar runt i dig - kan det verkligen vara sant - påskens budskap? Elin Alm   Text Joh 20:11-18 Musik  Ps 521 Var glad för Kristus lever (J. Steurlein / T. Littmarck) Se Guds lamm (J. Åsgärde / M. Frändå) Ps 154 Din händer är fulla av blommor  (M. Giombini / L Å. Lundberg) Saliga är de som hör Guds ord (T W Aas) Take me to the cross(E. Gard / M. Ahlgren) Ps 773 Helig, helig, helig(N. Prince) Kyrie (J. Berthier) O Guds lamm (A. Gustafsson) Jesus har makt (P Karlsson) Bergens sång (J I. Hall) Ps 153 Livet vann, dess namn är Jesus (trad/O Hartman) Medverkande Elin Alm, predikan Daniel Dalemo, nattvardsledare Karin Sager, textläsare Sång: Jennifer Götvall, Åsa Gunnarsmo, Olivia Junholm, Amanda Eliasson och Joel Wanemark Gabriel Cederborg, sång och keyboard Hampus Runby, sång och akustisk gitarr Anna Karp, piano Gustaf Byström, bas Isac Cederborg, elgitarr Emil Pettersson , trummor Magnus Sjölander, sopransax Ingemar Nyqvist, kyrkorgel Producent Neta Norrmo Produktionsbolaget Munck för Sveriges Radio Göteborg Bengt Pettersson och Thor Andersson, tekniker Sveriges Radio liv@sverigesradio.se

På plats i Vetlanda satte vi oss i landslagets hjärta denna samling.Material och sjukvårdsrummet.Det är slående vilken apparat det är kring ett landslag.Muffe berättar för er hur resan har varit kring landslaget och vilka kriterier man utgår ifrån när man väljer spelare inför samlingarna.Även får vi en insikt i hur han vill vara som ledare och hur det gick till när han blev förbundskapten. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det här är del två i vår mini-serie på tre delar på temat »Mental träning – så funkar det!«. Vad händer när du kombinerar mental träning med din fysiska ridträning? Mental träning förbättrar dina fysiska prestationer genom att du använder och utnyttjar dina inre mentala processer. Detta genom att du även använder ditt sinne och dina känslor. Vi berättar mer i del två i vår mini-serie i tre delar.

Fader Mikaels predikan över de tio spetälska som blev botade av Jesus i Lukasevangeliet 17:2-19. Enbart en av dem återvände och prisade Gud och tackade Jesus - och denne var dessutom Samarit, en främling och hedning! Vad lär oss detta stycket om tacksamhet?

Dejtar man enbart sin dejt eller även dess familj? Hurlänge kan man hålla släkten utanför? När börjar det bli låga på att börja dejta sin dejts släkt/familj? Är det nödvändigt att komma överens med sin dejts släkt/familj? Hur mycket behöver man umgås med dem? Har män lika lätt/svårt att komma överens med sin partners familj som kvinnor har eller är det skillnad och varför i så fall? Vivianne och Tilde pratar om att dejta sin partners familj och det mest kring det. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Missförstånden är många kring det nya amorteringskravet. Enbart byte av bank kan räcka. Det är alltid upp till banken att avgöra. Och så får ni höra hur ägandet och den ekonomiska makten är fördelad - och det är inte jämnt. Programledare: Hanna Malmodin Producent: Anders Billing, chef Ekonomiekot Gäster i studion: Sandra Bourbon, grundare Framtidsfeministen Sören Granath, reporter Ekonomiekot Röster i programmet: Johan Hansing, chefekonom Bankföreningen Magnus Karlsson, avdelningschef Finansinspektionen Krister Modin, analytiker Euroclear ekonomiekotextra@sverigesradio.se

Sanchez - Mkhtaryan är mer eller mindre i hamn och självklart har vi en vända till i oss. Inte minst om Mino Raiolas inblandning. Dessutom Aubameyang, Dzeko, Balotelli, Sturridge, Benitez och en massa annat så klart. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

John Bonanders kompis Per Tomfors är ett av många samtalsämnen i detta avsnitt. Hans självförsörjande livsstil, hunduppfödning, jaktkurser som Bonander stundtals medverkar på och logen som går att övernatta i.

Idag håller Rasmus i SöndagsMorgan-trådarna och han får besök av fördomsprofilerarna Emma Engström och David Urwitz, som levererar den högst fördomsfulla sanningen om ditt liv. Enbart baserat på ditt intresse för kultur! Det blir också nyhetshåven, och så rullar alfabetsresan vidare.

=m ett stycke ingenjörskonst i framkant och om att låta fysikens teorier bli påtagligt praktiska. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/ensakidag/message

Stefan är har kommit hem från Flensburg och ringer Thomas som precis är på väg att lämna jobbet. Efter ett samtal om rotfyllningar kommer Karsten på tal igen och en gammal välbekant vän har råkat ut för hans fifflande.

Verkligheten i P3 går på SM  i öl. 200 olika sorters hembryggd öl ställer upp i tävlingen. Bara ett lag ställer upp utan män. Det laget består av Maja Koivunen, 23. Enbart. Funderar du över ditt drickande? Här kan du hitta mer information om riskbruk Reporter: Sigge Dabrowski

Teknikstrul=halvt avsnitt idag! Enbart om GoT, S06E07. Sorry man :/

Del 11 - Latinamerikansk litteratur, brittiska valet och mat! Vi gästas av förbundssekreteraren och imperialisten (Enbart ett av dessa epitet visar sig stämma. Lyssna för att få reda på vilket!) Ebba Tornérhielm som pratar om latinamerikansk litteratur och varför den fått svagt genomslag i Sverige. Vi gissar även vilka som vinner valet och mat runt om i världen!

Enbart två riddare av det poddiga bordet levererar detta avsnitt. Vi dricker Brooklyn 1/2 Ale – Session Saison och Samuel Adams Black Lager och diskuterar olika aktiviteters rockighet. Skulle Jon från Refused platsa i en grupp som skapar nationalsånger? Hur gammal är Sebastian Bachs mamma? Prenumerera via RSS Prenumerera via Itunes Lyssna på YouTube Ladda ner som Läs mer ...

Enbart två riddare av det poddiga bordet levererar detta avsnitt. Vi dricker Brooklyn 1/2 Ale – Session Saison och Samuel Adams Black Lager och diskuterar olika aktiviteters rockighet. Skulle Jon från Refused platsa i en grupp som skapar nationalsånger? Hur gammal är Sebastian Bachs mamma? Prenumerera via RSS Prenumerera via Itunes Lyssna på YouTube Ladda ner som Läs mer ...

Hurra, hurra för nobeldagen! Vi firar den genom att släppa vår första podd som ENBART handlar om årets vetenskapliga nobelpriser. Det handlar om LED-lampor, supermikroskop och lokalsinnet!

Att skicka avklädda bilder till varann är ett fenomen som blivit vanligare i och med sociala medier och chatprogram i telefonerna - ungdomar beskriver det som "något som alla gör". Men vad händer om bilden kommer på villovägar eller plötsligt publiceras offentligt? Kaliber har granskat det rättsliga skyddet för de som hängs ut med nakenbild på nätet. Anna fick nakenbilder spridda på nätet, en avklädd bild på Ebba hamnade på Instagram och en 13-årig flicka i Växjö hängdes ut på Facebook. Alla visste vem som gjort det - ingen kunde straffas. Idag handlar Kaliber om när privata bilder hamnar på nätet. – Man har ju killkompisar som går in på KIK, den här sms-appen, bara för att fråga tjejer om nakenbilder, för att det tycker de är kul.  Har du blivit tillfrågad om nakenbilder? – Ja, många gånger, jag har fått nakenbilder också av killar, det är inte ovanligt, säger 15-åriga Hannah. På en högstadieskola i en liten stad i Västsverige träffar jag Hannah och Ebba. De är femton år och går i nian. Vi pratar om de bilder de har fått via olika sociala medier och kontakttjänster på nätet - och de frågor de har fått - om att skicka bilder på sig själva - avklädda. Varför vill killar skicka nakenbilder på sig själva till dig? – För att få en tillbaka, tror jag, eller för att visa att de är typ stolta över sitt könsorgan, säger Hannah. Men hur avklätt är det på de här bilderna? – Alltifrån kalsongbilder, magbilder, vad ska jag säga, helnaket, det är stånd och "vanligt", säger Hannah. Ebba plockar upp sin telefon och visar applikationen Kik, det är ett program som man kan ladda ned till sin mobil och använda för att skicka och ta emot meddelanden till personer som har lagt upp sin profil där. – Jag går in på Kik här nu då, och det första man ser är den där chathistoriken, där man ser alla man har skrivit med och här, längst upp till vänster... Ebba berättar att hon har valt att blockera en del av dem som har tagit kontakt med henne.  – Här har jag blockat alla som har skickat bilder, och frågat om bilder. Jag vet inte riktigt hur många det är, en, två tre...18 stycken...och då har jag ändå rensat en gång också. Men kan du se vad de har skickat till dig? – Nej, inte nu, man tog ju bort det det första man gjorde. Det är lite, ”oh, you look so sweet, I want to se more, take some clothes off”, först är de snälla och det är väl det som gör att tjejer skickar bilder till dem också, berättar Ebba. Varken Ebba eller Hannah har skickat några avklädda bilder på sig själva andra, de säger att de vet vad som kan hända om man gör det. Men de vet samtidigt andra som har skickat avklädda bilder och de beskriver det som ganska vanligt. – När man tar bilden tänker man kanske inte på konsekvenserna, men när man gjort det så tänker man att han kanske kommer att skicka runt bilden och visa den för andra, det har ju hänt tjejer här på skolan. Och sen tyckte folk att det var hon som gjorde fel, säger Hannah. Ebba och Hannah berättar att det inte är ovanligt att de får frågan både från kända och okända om att skicka avklädda bilder på sig själv. Jag bestämmer mig för att testa - jag registrerar mig på en av de vanligaste meddelandeapplikationerna och utger mig för att vara en 14-årig tjej - jag har ingen profilbild på min användare, bara ett påhittat namn. En kort stund senare tar en kille kontakt, han utger sig för att vara i 20-års åldern och frågar vad jag gör, och var jag bor - jag svarar och frågar tillbaka. Sedan undrar han om jag har någon bild på mig själv som jag kan skicka till honom. När jag säger nej, vill han skicka en bild på sig - och det kommer en självtagen bild på hans bara överkropp. Vi fortsätter att skicka några meddelanden fram och tillbaka, han skriver att han vill att jag ska berätta hur jag ser ut, sen frågar han om han får skicka en bild som ska göra mig kåt. Det plingar till i telefonen igen - och meddelandet innehåller en bild på en erigerad penis. Idag handlar Kaliber om att skicka avklädda bilder på sig själv till kända och okända via mobilen eller nätet - och vilket rättsligt skydd som finns om bilden publiceras till allmän beskådan på Internet. Det är en mulen höstdag i slutet av oktober, 15-åriga Ebbas mamma Josefine är hemma för att äta lunch och mata hunden. Och hon minns tillbaka på den där dagen strax innan jul förra året. – Ebba ringde mig till jobbet på mobilen och var väldigt ledsen och upprörd, hon berättade vad som hänt, då ringde jag polisen och kollade av med dem då hur man gick till väga. En avklädd bild på hennes dotter Ebba lades ut på Instagram, en bildtjänst på Internet där vem som helst kan starta ett konto och lägga ut bilder. Rubriken där Ebbas bild lades ut pekade ut henne som en av stadens horor. Ryktet om Instagramlistan spred sig fort på skolan. De elever jag pratar med idag har alla sett bilderna. – Ja, jag har sett bilden, det var någon som sa att det fanns bilder, säger en kille på skolgården. Vad tänker du om det som hände de här tjejerna? – De får skylla sig själva, de skulle ju inte ha skickat bilderna, fortsätter han.  Det var i mitten av december förra året, bara någon vecka innan jullovet, bilderna var på nakna eller avklädda elever på skolan. – Alltså man känner ju folk som berättar för en och man har Instagram själv och så, jag såg flera av tjejerna, berättar några tjejer jag träffar på skolgården. Vad tänker ni om det som hände? – Alltså jag fattar inte vad de tänker med, det finns inte en chans att man kan skicka till en kille utan att han sprider det, fortsätter tjejerna på skolgården. Ryktet om att nakenbilder på elever på skolan hade lagts ut på nätet hade också nått Ebba. Men hon visste inte då, att hon själv, var en av de uthängda tjejerna.   – När jag fick reda på det satt på hemkunskapen, jag visste redan om att sidan fanns för min klasskamrat hade blivit upplagd där och hon var helt förkrossad och jag lovade att hjälpa henne att ta reda på vem som låg bakom. Och helt plötsligt petar hon mig på axel, och säger Ebba du behöver nog se det här...och så var jag på bilden, jag blev jättearg och ledsen och slog i dörrar, säger Ebba. Bilden hade Ebba tagit tillsammans med en kompis på skoj och inte skickat vidare. Ebba tror att bilden kom på villovägar genom att en kille på skolan hade lånat hennes mobil och skickat över bilden till sin egen telefon... – Först blev jag helt iskall och jag visste inte vad jag skulle göra. Vi pratade med rektorn, jag ständigt grät för jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade panik. Jag har ju aldrig skickat såna bilder, för jag visste att något sånt här kunde hända. Ebba beskriver bilden på sig som ganska oskyldig, den förställde henne i joggningbyxor och bh men några av de andra tjejerna på Instagramlistan var mer avklädda - och en av de andra tjejernas föräldrar tog kontakt med polisen. Det blev en anmälan om förtal, som gick vidare till åklagaren men ärendet lades ned eftersom den misstänkte killen inte var straffmyndig. Även Ebbas mamma Josefine kontaktade polisen. – Jag ringde polisen för att kolla vad vi kunde göra. Ebba informerade mig att sidan var ju redan borta och nedlagd. Och då fick jag ju till svar från polisen att de kan ingenting göra eftersom då finns inte sidan här utan då finns sidan sparad på en server utomlands. Vad tänkte du då? – Nej, vad ska man göra, jag kan ju inte göra en jätteapparat om det ändå inte leder någonstans, säger Ebbas mamma Josefine.  Ebba och hennes mamma Josefine valde att inte göra någon polisanmälan. Svaret från polisen, att det var svårt att göra något, gjorde att de kände att det inte var någon mening. När jag ringer polisen idag och frågar blir svaret ett annat. Gerd Brantlid, enhetschef för polisens kontaktcenter i Västra Götaland, säger att det måste ha blivit något fel. – Vi får ju in många anmälningar och direktivet är att vi ska skriva en anmälan, vi skulle ha rått den här mamman att anmäla, det var fel att inte göra det och det är jättebeklagligt, säger Gerd Brantlid, enhetschef för polisens kontaktcenter i Västra Götaland, idag. Det här programmet handlar om att skicka avklädda bilder på sig själv till andra via mobilen eller över nätet, och hur det rättsliga skyddet ser ut om bilden hamnar på villovägar, till exempel läggs ut till allmän beskådan på Internet. Jag tar kontakt med 15 olika stödcentrum runt om i landet som jobbar med unga brottsoffer, där får jag höra om hot och kränkningar på nätet - och att bilder blir en vanligare del av det här. Jag får höra att bilder ibland tas i intima situationer och sedan används som maktmedel för att hota, eller att bilder som någon skickat frivilligt används för att tvinga till sig fler bilder och också att det finns en skam över att ha skickat en bild, för att man känner sig delaktig och skyldig. – Jag tänkte ju inte på det då, nu efteråt tänker jag "fan vad korkad jag är", men nu finns inget att göra åt det, så säger en 15-årig tjej i Stockholm som jag får kontakt med via ett stödcentrum för unga brottsoffer. Hon säger att hon gärna vill berätta sin historia för oss men hon vill vara anonym, vi kallar henne Anna. – Det började med att jag var ”på G” med den här killen, sen så började vi snacka, ringas på kvällarna, sen så skickade vi bilder till varandra, säger Anna. Anna berättar att hon träffade en kille som hon blev intresserad av, och han verkade intresserad av henne också. De började skicka meddelanden till varandra på mobilen och sen även bilder. – Då skickar man ju vanliga bilder, ansiktet typ. Sen blev det ju mer och mer, naken, stringtrosor, du vet. Och så sa jag "du också", så man skickade alltid varannan bild, säger Anna.  Går det inte att säga nej? – Nu gör det ju det så klart men då gick det inte. Han sa på ett sånt sätt att man tänkte okej då...det gick liksom inte att säga nej. Vad är det man känner i ett sådant läge, om man skulle säga nej? – Det är ju jag som bestämmer om jag vill skicka eller inte, man sa kanske nej någon gång, då blev han kanske lite småsur, jag var inte erfaren av pojkar då. För en dryg månad sen, mer än ett halvår efter att Anna sagt upp kontakten med killen, kom det plötsligt ett obehagligt meddelande på Facebook.  – Jag fick hjärtklappning, säger Anna. Meddelandet på Facebook var från killens nya tjej, hon hade hittat de avklädda bilderna på Anna och hotade att lägga ut dom på Annas Facebooksida på Internet och hon gjorde också verklighet av hotet. – Man blir ju skitnervös, och ledsen också, man ska inte skicka sådana bilder men alla gör det, fortsätter hon. Anna ringde direkt till polisen - som tog upp en anmälan om förtal. – Samtidigt som jag pratade med polisen tog jag bort bilderna, och polisen sa att det här är hemskt, det här ska inte hända. Och att de skulle kontakta mig. Några veckor senare kom ett brev från åklagaren, om att Annas fall hade lagts ned. I beslutet står det: "Åtal för brottet är inte av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt.".  Lagstiftningen om förtal har höga trösklar. Utgångspunkten är att den som har förtalats själv ska vända sig till domstol, och väcka åtal och kräva straff och skadestånd. Det är en stor skillnad mot de flesta andra brott, om någon till exempel har blivit misshandlad, då är åklagaren skyldig att driva målet - om det finns tillräckliga bevis. Men när det gäller förtal får åklagaren bara driva fall där det finns särskilda skäl, och den bedömningen görs utifrån ett allmänt samhällsperspektiv. Det kan till exempel handla om att någon pekas ut som kriminell. – Det är en reglering som säger att vi bara får väcka åtal i särskilda fall, helt enkelt, när det är såpass anstötligt att någon har blivit utsatt att staten behöver träda in och ta sitt ansvar, säger Helene Gestrin. Helene Gestrin är åklagare i Linköping, hon handlägger ofta förtalsmål, och är också engagerad i debatten om kränkningar på internet. – Det är ett ställningstagande som riksdagen har gjort gång på gång, egentligen. Man har konstaterat att förtal och förolämpning, det är det staten har sagt att hit men inte längre, här är det inte längre rimligt att staten går in och värnar sina medborgares intressen i den utsträckningen. 15-åriga Annas fall, vars nakenbilder publicerades mot hennes vilja på nätet, men som inte gick vidare var enligt lagen alltså inte tillräckligt allvarligt för att hon skulle få hjälp av samhället. – Man borde fatta att det här är allvarligt, det är så pinsamt för oss tjejer, även fast polisen tycker att det är en småsak, men det är inte en småsak för oss, säger Anna.  Jag vill veta mer om det här, och börjar leta efter fall som har gått till rättegång och jag hittar några olika domar - som alla har avgjorts det här året och där den som har drabbats är under 18 år. En av domarna gäller en 13-årig flicka i Växjö. I mitten av maj dök en bild på henne upp på en fejkad Facebooksida. Bilden föreställde 13-åringen i bara trosor - hon hade skickat bilden till en kille - men en annan tjej hade kommit över den och lagt ut den på den fejkade Facebooksidan och det hela gick till rättegång. – Det blir ju också en fråga om vad man kan utläsa utav en bild egentligen, och jag menar att omständigheterna runtomkring det här fallet gör att de som ser bilden tolkar det hela på ett visst sätt som gör att det är förtal, säger Tommy Sköld, åklagare i Växjö. Åklagaren Tommy Sköld menar att den bild av flickan som publiceringen förmedlade gjorde att det handlade om förtal: att hon kunde framstå som en person som gärna vek ut. Men tingsrätten i Växjö gjorde en annan bedömning. Åtalet ogillades - den flicka som erkänt att hon lagt ut bilden friades - det var inte förtal.  I domen läser jag "Att enbart publicera en nakenbild på en människa är oftast inte förtal. För att en sådan gärning ska innebära förtal måste något ytterligare läggas till så att en nedsättande uppgift kan anses lämnad." Det krävs ofta något mer än bara en avklädd bild, antingen att det skrivs något - ett nedsättande omdöme, till exempel att personen på bilden är lösaktig. Eller att bilden publiceras i ett sammanhang som gör att andra som ser bilden ser ned på den som visas. Jag hittar flera fällande domar där personer har dömts för att ha lagt ut lättklädda bilder på före detta flickvänner på sexkontaktsidor, till exempel. Trosbilden på 13-åringen i Växjö lades inte ut i något sådant sammanhang, utan på Facebook. Men den friande domen i Växjö tingsrätt har överklagats och ska prövas i hovrätten. – Det är ju för att se, var går gränsen egentligen, för att den här bilden ligger ju ganska nära den undre gränsen som jag ser det men jag tycker fortfarande att det ändå är förtal om man ser till omständigheterna runtomkring, säger Tommy Sköld. Bland domarna hittar jag ett annat fall. I slutet av sommaren förra året började snacket gå bland ungdomar i Hudiksvall. Tjejer fick höra att nakenbilder på dom fanns med i nåt som kallades för ”Hudikmappen”. Det visade sig handla om en mapp med över hundra bilder på mer eller mindre avklädda tjejer, totalt var ett 30-tal olika tonårsflickor från trakten med i mappen - som också hade lagts ut på nätet. Tomas Eriksson var åklagare i målet. – Tjejerna upptäckte att folk började viska bakom deras ryggar i skolkorridorerna. Och någon av flickorna berättade att en person hade kommit fram till henne och frågat om hon ville ha sex, och när hon sa nej så blev hon kallad hora. Det här förekom både på stan och på nätet, berättar Tomas Eriksson. I mitten av juli i år dömdes en 17-årig pojke för att ha förtalat två av flickorna: i domen berättar flickorna hur det började, att de lärt känna killen, att de var intresserade av honom och ville bli ihop och att han skickat nakenbilder på sig till dem och att han ville ha motsvarande tillbaka. Den ena flickan berättar: "Jag sa först nej, men sen gav jag med mig, jag ville inte göra honom besviken - och verka tråkig och jag trodde att jag var den enda för honom. " Åklagaren Tomas Eriksson kunde inte bevisa att det var den 17-årige killen som lagt ut bilderna på nätet, bara att han skickat dem till en kompis och att dom sen har hamnat på nätet. – Högsta domstolen har slagit fast om man bara visar upp en naken kropp så är inte det att förtala den personen för att alla är vi nakna ibland. Men jag menar att när man visar upp en person naken i ett sammanhang där det framstår att personen vill visa upp sig naken tillsammans med andra nakna och poserar på internet - då menar jag att man sprider en uppgift om personen som är nedsättande, säger Tomas Eriksson. Till skillnad från i Växjö döms här en 17-årig kille för förtal. Här var det sammanhanget som avgjorde, anser åklagaren Tomas Eriksson. Nakenbilderna på flickorna publicerades tillsammans med en lång rad andra nakenbilder på andra tjejer, den som såg bilderna kunde få uppfattningen att flickorna inte hade något emot att visa upp sig på det sättet. – Jag tycker att det är ett märkligt rättsläge som vi har nu, sedan Högsta domstolen har bestämt sig för att en avklädd bild i sig inte innehåller några förtalande uppgifter. Jag tycker nog att man ska pröva om man ska väcka åtal i varje fall, säger Tomas Eriksson. – Jag tycker personligen inte att det är klandervärt att man avbildas naken på bild, om man själv vill det. Men det betyder inte att jag är så naiv att jag tror att den liberala synen på den här saken är normaliserad i samhället. Det räcker att gå till sig själv, och känna - hur skulle min omgivning reagera om nakenbilder på mig började spridas på nätet, skulle allt vara som vanligt då eller skulle det vara på något annat sätt när jag kom till jobbet. Skulle folk prata bakom min rygg? Jag tror att de flesta människor i samhället upplever att om det började sprida nakenbilder på dem på nätet skulle de uppleva det negativt, folk skulle börja prata, säger Tomas Eriksson. Jag läser vidare i domen och fastar vid skadeståndet. Det står: "tingsrätten finner rättspraxis visa att kränkningsersättningen skulle ha bestämts till 15 000 kronor om flickorna inte hade medverkat till att bilderna på dem hade hamnat i pojkens besittning. Tingsrätten finner skälig kränkningsersättning vara 10 000 kronor... " Tingsrätten sänker alltså skadeståndet från 15 000 till 10 000 kronor till flickorna, eftersom de själva skickade bilderna till killen.  Jag tar kontakt med rådmannen Ola Hansson men han vill inte kommentera varför skadeståndet sänktes mer än det som står i domen. Men åklagaren Tomas Eriksson är kritisk till att det sänktes. – Jag kan tycka att det är väldigt problematiskt, med hänvisning till att målsägande skulle ha medverkat till sin egen kränkning. De här tjejerna medverkade inte till den här kränkningen. De var helt förvissade om att om de visade upp de här bilderna för gärningsmannen så skulle han inte sprida dem vidare, han hade lovat dem det. De hade ingen anledning att inte tro honom. De här flickorna kan inte på något sätt klandras för det som hände. Men något eget ansvar måste man väl ändå ha? – Ja, något ansvar måste man ha och det ansvaret tycker jag sträcker sig till att man inhämtar ett löfte från mottagaren att det här bilderna inte ska spridas vidare, säger Tomas Eriksson.  De höga trösklarna i lagstiftningen om förtal har kritiserats. Nyligen presenterade regeringen ett förslag om att sänka kraven, så att fler som utsatts för förtal ska få samhällets hjälp. Men flera av de åklagare jag pratar med i arbetet med det här programmet tror inte att det kommer att göra någon större skillnad just när det kommer till avklädda bilder eller nakenbilder. En av dem är åklagaren Helene Gestrin i Linköping, som engagerat sig i debatten om nätkränkningar. – Enbart topless eller nakenbilder på kvinnor eller män, där finns det ett antal rättsfall som säger att uppgiften i sig är inte förtal. Och då hjälper det ju inte att justera åtalsribban så att säga. Är uppgiften överhuvudtaget inte förtal då blir ju inte det aktuellt. Jag har svårt att sätta fingret på exakt hur bildhantering skulle justeras, säger Helene Gestrin.  Är det är ett slag i luften? – Det vi kommer tillbaka till är att vi inte har något bildskydd på det sättet i svensk lagstiftning nu. En bild på en naken individ är inte skyddad, säger Helene Gestrin. – Det som inte är tillfredsställande i dagens lagstiftning är spridning av bilder som uppfattas kränkande, det är bara förtalslagstiftningen och den matchar inte, anser Helene Gestrin. Vi återvänder till 15-åriga Ebba som vi hörde i början av programmet. Hon valde att inte polisanmäla det som hänt henne, den avklädda bilden som lades ut på Instagram. – Jag har oftast varit jättenoga, men sedan när det här hände - det var ju inte ens meningen, och då känner man bara att det här var ju kört. För de här bilderna försvinner ju inte från Instagram heller. De som är riktigt bra på sådana grejor de kan ju återskapa bilderna, säger Ebba. Ebba visar sin mobiltelefon igen. Har du fått några bilder? – Ja det har jag, en hel del. De flesta har jag tagit bort för jag tycker att det är äckligt, men jag har några kvar. Vill du visa? – Ja, det kan jag göra, den här har jag fått från en kille som jag vet vem det är. Eh, det är en snopp... Och jag tänker på det jag har fått höra tidigare - om en känsla av tvång att skicka bilder på sig själv - men också bilden som maktmedel.  Du har sparat den? – Jag var arg på honom, jag tycker han är dum i huvudet. Vad tänker du att du ska göra med den bilden då? – Bara ha den för att reta honom lite typ, jag hade inte planerat att jag ska skicka den eller så, bara om han gör något mot mig så kan jag visa den och säga - tänk efter nu… Men det såg ut som du hade flera avklädda bilder i din telefon? – Men det är mycket av tjejer som jag vet vilka det är, ofta tjejer jag inte tycker om... Hur har du kommit över de bilderna då? – Jag umgås med flera killar än tjejer och mina killkompisar litar ganska mycket på mig och det är killkompisar som fått sådana bilder av tjejer och ibland skickar de dem till mig och undrar varför tjejerna har skickat de här bilder, det är ju inte så att killarna vill att jag ska lägga ut bilderna på Instagram eller så. Men vad ska man ha de här bilderna till då, du har ändå sparat avklädda bilder på både killar och tjejer? – De här bilderna med tjejerna sparar jag mer för att det är så komiskt, jag brukar sitt och skratta åt det för jag förstår inte varför man skickar såna här bilder överhuvudtaget. Låter som man lever farligt, man skickar en bild till någon och så kan någon annan ha dem som ett hot? – Jo, för den som har bilden känner att man har ett övertag, för det har jag ju själv varit med om. Samtidigt tycker jag att man får skylla sig själv, man borde fatta att det kan hamna hos vem som helst, man får ha det i åtanke. När du själv drabbats nu då, på sätt och vis, du ska inte vara lite schysst och radera de bilder du har fått? – Alltså jag har raderat en hel del också, men de flesta som är där är sådana personer som har varit taskiga mot mig. Och då känner jag att försöker de något igen, så kan jag liksom visa bilden även om jag inte har planerat att lägga ut bilderna - mer passa dig liksom. – Jag skickade ju inte min bild så jag känner egentligen inget medlidande för dem, för jag tycker att de förtjänar det. Med tanke på att jag inte skickade min bild själv. Om man har skickat en bild själv, då förtjänar man det? – Alltså, förtjänar gör man väl inte, inte att det ska hamna på internet men om man skickar och vet om att det kan hamna hos vem som helst då får man ju lite skylla sig - man får tänka sig för, säger Ebba. Reporter Jenny Hellström jenny.hellstrom@sverigesradio.se Producent Eskil Larsson

David Faxå och Andreas Persson gästas av Jonas Modigliani. Vi pratar mercato och säsongen i stort.

David Faxå och Andreas Persson gästas av Jonas Modigliani. Vi pratar mercato och säsongen i stort.

På Världsvattenveckan i Stockholm möter vi Tony Allan som fick vattenpriset 2008. Tony Allan har unika kunskaper som blivit högaktuella. Det handlar om Libyen. Redan 1966 kom han till Libyen för att för sin doktorsavhandling studera hur grundvattnet sjönk uppe vid den libyska medelhavsskusten. Det var tre år innan Muhammar Kadaffi grep makten. Just det sjunkande grundvattnet ledde fram till Kadaffis kanske största monument, the Great man made river, den stora människoskapade floden. På den officiella hemsidan kallas den världens 8:e underverk. Det är ett enormt system av runt 800 djupa brunnar i öknen i södra Libyen, och ur de här brunnarna pumpar man upp fossilt vatten som sedan rinner i gigantiska rör, pipelines, norrut upp till medelhavskusten där de flesta libyer bor. 70% av befolkningen får sitt vatten från dessa ökenbrunnar. Tony Allan menar att Great man made river är Kadaffis största monument, ett våldsamt överdimensionerat system som blivit på tok för dyrt. Tony Allan som är vattenforskare och professor vid School of Oriental and African studies vid Kings college i London. En annan person med väldigt bra koll på Libyens stora vattenprojekt är Anders Nilsson. Efter det att han tog sin civilingejörsexamen på KTH 1980 jobbade han med oljeborrning för oljebolaget Shell. Men sedan 25 år är han bosatt i Benghazi i Libyen. Hans familjeföretag jobbar främst med att borra efter vatten i den libyska öknen. Numera är han också tillförordnad svensk konsul i Libyen. Under revolutionen och inbördeskriget har vi hört honom många gånger i både Ekot och Studio ett, där han har kommenterat den våldsamma utvecklingen. Men till vardags jobbar Anders Nilsson alltså med vattenborrning men också med underhåll på Great man made river. Forskningen på kroniskt trötthetssyndrom gör framsteg. För många människor som ständigt är trötta lyckas läkarna inte hitta någon bakomliggande orsak. De får idag ofta diagnosen kroniskt trötthetssyndrom, och enligt vissa forskare kan så många som 30 000 svenskar vara drabbade. Tidigare har drabbade ofta avfärdats, och man har betraktat kroniskt trötthetssyndrom som något helt psykologiskt. Men allt mer forskning pekar på att det skett verkliga biologiska förändringar i kroppen hos den som är drabbad. Man har länge vetat att infektioner kan utlösa vissa sjukdomar, som till exempel diabetes typ 1 eller multipel skleros. På samma sätt verkar ungefär tio procent av dem som drabbas av en allvarlig infektion, få bestående problem i form av kroniskt trötthetssyndorm, säger Susan Vernon som är i många år lett forskningen om kroniskt trötthetssyndrom på amerikanska smittskyddsmyndigheten. Vissa framsteg har gjorts - i våras publicerades forskning som visade att man kan mäta skillnader i hjärnaktivitet hos personer med kronisk trötthet. Enbart utifrån så kallade EEG-mätningar kunde forskarna se skillnad på personer med kronisk trötthet, och personer som led av depression, och andra som var fullt friska. Vi hör Lena Steinbüchel, som lider av kroniskt trötthetssyndrom och Per Julin som driver ett nystartat forskningsprojekt vid Danderyds sjukhus. Nyheter i korthet. Det första svenska fallet av den smittsamma hundsjukdomen, Brucella canis som gör hundar sterila eller gör att tikar föder döda valpar, har upptäckts hos en tik i Perstorp i Skåne. Tiken har avlivats och sjukdomen beskrivs som en mardröm för hunduppfördare Den smittade tiken var importerad från Polen och den hane som misstänkt ha smittat henne är född i Serbien. Sjukdomen sprids framför allt via parning. En kinesisk studie har visat en ökning av antalet fall av narkolepsi efter att HIN1-influensan drabbade främst pekingområdet. Infektionen i sig har bedömts kunna öka risken för sjukdomen. Studieresultaten motsäger inte slutsatsen från studier i Sverige att det finns ett samband mellan vaccination med Pandemrix och en ökad risk för narkolepsi hos barn och ungdomar, men pekar på möjligheten att H1N1 influensa skulle kunna vara en samverkande faktor. Förmänniskan Homo erectus kan ha varit den första kocken.