Podcasts about tjechov

Våren är här och med den alla besvärliga vårkänslor. I detta aprilavsnitt pratar vi om några nya föreställningar med terapeutiska inslag. Det handlar om livskriser, utbrändhet, olycklig kärlek och svårigheten att leva tillsammans med vardagstristess, slentriansex och stopp i avloppet - för såväl par som polyfamiljer. Vi har fått besök av Lady Di från den andra sidan och Cecilia har varit och tagit tempen på kulturkrisen internationellt i Aten. Och så noterar vi hur telefonen ännu är ett viktigt verktyg för scenkonsten. Varning: starka, realistiska avloppsljud och ljudliga hulkningar förekommer i detta avsnitt (tack för dem Glitcher) Medverkande: Loretto Villalobos och Cecilia Djurberg (prod och redigering) Föreställningar som avhandlas i detta avsnitt: Diana: The Untold and Untrue Story av och med Linus Karp och Joseph Martin Funeral of Lady Sapiens av Helle Rossing på Uppsala stadsteater, med musik av Kristina Issa som hörs i detta avsnitt I, The End, av Linda Forsell, musik av Ambrose Watts, PotatoPotato,Konträr Sad Boy — cry me a river, monologopera av Joel Janson Johansen (musik) och Sanna Strandberg Colling (libretto) med Richard Hamrin i rollen
How to live together av och med Glitcher, gästspel på Konträr, medverkande Joel Forsbacka, Josefine Fri och Martin Paul Showcase 2025, National theatre of Greece, Aten: The inheritance av Matthew Lopez regi Yannis Moschos Caryatid av Giorgos Kapoutzidis, regi Katerina Mavrogeorgi
En folkefiende av Ibsen, regi Konstantinos Vasilakopolus Tre systrar av Tjechov, regi Maria Magakanari Pandora av Wichi

Grannen kommer för att fria till godsägarens dotter. Godsägaren ställer sig positiv till giftermålet och har ingenting emot frieriet. Men så börjar det gå på tok... Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Frieriet – en humoresk av Anton TjechovÖversättare okänd.I rollerna: Godsägaren Stepan Stepanowitj Tsjubokov – Ingvar Kjellson, Godsägarens dotter Natalja Stepanovna – Meta Velander, Deras granne Ivan Vassiljitj Lomov – Jan-Olof StrandbergProducent: Gösta LundbergRegi: Hans DahlinFrån Uppsala 1953.

Den gamle landsortsaktören Vasilj Svietlovidov har råkat somna på teatern efter föreställningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Då han vaknar upp finner han en övergiven teater. Tomt och tyst. Men sufflören Nikita visar sig vara kvar och Vasilj spelar upp en grandios landsortsaktörs sista drömmar om livet och konsten.Svanesångav Anton TjechovÖversättning: Jarl Hemmer I rollerna: Landsortsaktören Vasilj Svietlovidov – Gunnar Olsson, Sufflören Nikita – Manne GrünbergerRegi: Bengt EkerotEn inspelning från 1957.

En av 1900-talets mest kända fotografer, Henri Cartier-Bresson, verkade alltid vara på rätt plats i rätt sekund. Mikael Timm dyker ner i en efterlämnad bildskatt på Centre Pompidou i Paris, 2014. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 12/4 2013.Seklets fotograf. Det är nästan ett osannolikt smeknamn, men sedan Henri Cartier-Bresson avled 2004 har ikonstatusen snarast ökat. Det är nästan så att man kan bli misstänksam. Bara här i radion har det gjorts åtskilliga program om denna fotograf efter hans död.Ordet Reporter betyder bära tillbaka. Cartier-Bresson visade USA för fransmännen, Sovjetunionen för amerikanska tidningsläsare, Indien och revolutionen i Kina för världen. Rimligen borde Cartier-Bressons bilder nu vara nästintill bortglömda, men tvärtom ordnas hela tiden nya utställningar, nya böcker ges ut och gamla dåliga kopior säljs dyrt. Vem har förresten en nyhetsbild över soffan? Nej, det som lockar måste vara något annat än gamla fakta. Dags att problematisera århundradets fotograf.Det avgörande ögonblicket, är ett uttryck som tillskrivs Cartier-Bresson om. Fast det var faktiskt inte hans eget uttryck utan en förläggares. Själv talar han om bilder som uppväcker något. Vilket inte hindrat generationer av fotografer att försöka leva upp till Cartier-Bressons perfekta fras och perfekta bilder. Men här talar han om den visuella njutningen, om Tjechov, om bilden är sann eller inte är oviktigt. Han talar som en konstnär, inte som en reporter.Myten om Cartier-Bresson och de andra på bildbyrån Magnum som han var med om att starta 1947 berättar om ett gäng fotograferande Tintin-kusiner på ständiga äventyr. Sedan dess har härskaror med fotografer sökt sig till slagfält, fattigdom, lidande, revolutioner. För dem alla är förebilden HCB. Ingen reste så mycket, stannade borta så länge – ibland i åratal – kom hem så obekymrad. Och med så bra bilder.Antingen har man det eller så har man det inte. Sade Cartier-Bresson om förmågan att ta en bra bild. Fast så enkelt är det ju inte. Här talade han om visuell njutning – inte precis vad fotoreportrar brukar hänvisa till. Senare i livet sade han att teckning som han också ägnade sig åt var eftertanke, medan fotografi var ögonblicklig. Han beskar bilderna i kameran, när de togs, inte i mörkrummet. Bilden skulle vara perfekt från början. Sensualism kombinerades med stränghet.Erkännandet av en ordning, en struktur som finns där framför Dig, talade Cartier-Bresson om. Alltså en nästan akademisk hållning som han tillämpade sekundsnabbt. Det finns ett snapshot av Cartier-Bresson när han står på podiet och ska ta en bild av Martin Luther King som ska hålla sitt berömda tal ”I have a dream”. Cartier-Bresson ser skeptiskt ut. Ler inte, granskar Dr King som om han vore ett föremål.När han granskade yngre kollegers bilder på Magnum snurrade han kontaktkopiorna i handen och såg bilden ur vinklar fotografen aldrig varit medveten om. Och han talade om bildens formspråk, inte om dess innehåll. Han började som målare, slutade som tecknare. Däremellan var han fotograf. Livet är nu och för alltid. Var kom den känslan ur?Henri Cartier-Bresson, föddes 1908, in i en välbärgad släkt. Fadern som var symaskinsfabrikant ville förstås att sonen skulle ta över företaget, men Henri revolterade – ganska lustfyllt tycks det - genom att läsa modern poesi och ägna sig åt teckning. Han praktiserade aldrig hos någon porträttfotograf som så många av hans kollegor gjorde utan gick i flera år på André Lhotes berömda kubistiska målarkurser. Och samtidigt studerade han för en mycket mer konventionell målare, Jacques Emile Blanche känd för sitt fantastiska ungdomsporträtt av Proust. Vilken fotojournalist har idag en liknande utbildning?Några av HCB:s mest älskade bilder har en lite knasig humor. Två gubbar som tittar genom ett hål i ett skynke på ett bygge. En man på en spårvagn i Zürich som har ett gravkors med sig. Jo, visst. Det är ju klassisk surrealism, men så vardaglig att den inte förknippats med surrealismen utan setts som fotoreportage. Det overkliga draget finns också i de berömda bilderna från Mexiko med en prostituerad som tittar ur genom en dörr. Det är både social verklighet och en symbolbild.När nu fotohistorikerna gått igenom HCB:s samlade verk så är en av nyupptäckterna hur nära surrealismen han stod. Ja, HCB var som tonåring, alltså redan innan målarkurserna, med på surrealisternas berömda möten. André Breton brukade säga att Cartier-Bresson samarbetade med chansen.Cartier-Bresson berättar hur Robert Capa, den berömde krigsfotografen, rådde honom att ligga lågt med sin anknytning till surrealismen. Han skulle ta sina bilder som han ville men kalla det fotojournalism.1931 lämnar han surrealisternas Paris och reser till Elfenbenskusten, en ung man på jakt efter äventyr. Där händer någonting. Han blir på allvar fotograf och kommer tillbaka till Europa med malaria men också med en yrkesinriktning.Redan 1933, när han är 29 år kommer de första utställningarna. Det naturliga vore att nu satsa på en karriär som konstnärlig fotograf som t ex Man Ray. Men trots att utställningarna blir fler så ger sig HCB, som han kallades, ut på resor. I New York träffar han den berömde fotografen Paul Strand som lär honom filma. Och tillbaka i Frankrike blir han regiassistent till dåtidens viktigaste franske regissör Jean Renoir. Och gör några småroller i filmerna, leker verklighet.Allt går så lätt, så lätt.Han beundrade Renoir men ville inte berätta om honom. Hos bägge finns en blandning av sinnlighet och klarsyn, nästan cynism. Med åren blev han alltmer fascinerad av porträttuppdrag: en del bilder är verkligen geniala trots att de inte bygger på djup kontakt. Skulptören Giacometti som springer i regnet med en tidning över huvudet. Ezra Pound, vilande i sitt privata nirvana. Henry Miller på stranden i Kalifornien en mörk kväll. Och så bilden av Sartre som liksom stiger ur dimman med sträng klarhet. Den bilden tog han fort, men han stod en och en halv timme framför Ezra Pound utan att tala med honom.I alla porträtten finns Cartier-Bressons kärna: enkelhet, koncentration. När han på 50-talet åkte med Jean Paul Sartre till Moskva och denne högstämt hyllade friheten i Sovjetunionen fotograferade Cartier-Bresson en mans sätt att titta på en kvinna på gatan, några fabriksarbetskor som dansar i overaller, en pojke som håller sin far i handen framför en jättestaty av Lenin med lång skugga.Den indiske filmregissören Satyajit Ray sade att Cartier-Bressons främsta egenskap var att han såg det som förenade människor. Där har vi konsten igen. För nyhetsfotografiet visar det särskiljande, konsten visar det vi kan identifiera oss med. Vad skulle han ha sagt om internets syndaflod av bilder.När majrevolten utbröt i Paris gick så klart Cartier-Bresson ut med sin kamera. En filmfotograf riktade sitt objektiv mot Cartier Bresson som ju var mer känd än dem han fotograferade. Cartier-Bresson som då är drygt 60 ser ut som Tatis filmfigur Monsieur Hulot i ljus rock, smal och gänglig. Och Cartier-Bresson dansar fram med sin lilla kamera, alltid med ett enda objektiv: 50mm. Fram och tillbaka, ut på gatan, bakom folk, tittar över en axel, snor runt tar ett par lätta steg åt ett annat håll. En vadarfågel i rörelse, på väg att stjäla en bild ur ögonblicket. André Breton brukade säga att Cartier-Bresson samarbetade med chansen.Bilden 1937 av några picknickfirare vid en flodstrand. Man nästan hör pastisen slås upp i glasen, vågornas skvalp, fågelsången, klirret av bestick. Det är en bild som sammanfattar hela det franska 30-talet. Cartier-Bresson arrangerade den inte, men han var intresserad av dåtidens politik då alltså semestern var den stora reformen.Allt i bilden sammanfaller, den är så perfekt ut i minsta detalj att den inte går att glömma. Det är en liten essä om ett decennium i enda bild av ett vardagligt ögonblick, kondenserad tid. På sätt och vis kommer han aldrig fram till reportaget. Konsten tar över. Han fotograferar själva vardagen för alla sorters människor precis som impressionisterna målade vardagen i fest och arbete. Andlöst ömt fotograferar han en kvinnas ben på en soffa, ett likbål i Indien.En gång sades det att fotot befriade målarna från att vara detaljerade. När kameran registrerade allt kunde målarna strunta i detaljerna, lämna avbildningen och istället gestalta det de såg. Men sedda i efterhand står det klart att Henri Cartier-Bresson gestaltade snarare än återgav. Hans tusentals bilder är en enda lång hyllning till de oändliga variationerna av människligt liv.Ingenting är förutsägbart, flyttar man på sig bara en liten smula blir det en ny bild, ett nytt liv.Det gäller både fotograf och åskådare./Mikaels Timm SR Kultur The subtitle of the Pompidou Centre's retrospective of the 20th century's best-known photographer could be: Almost Everything You Know About Henri Cartier-Bresson is Wrong. Or, at least, Long Overdue a Rethink.. Henri Cartier-Bresson. Pompidou Centre, Paris. Starts 12 February 2014. Until 9 June 2014. Venue websiteIts curator, Clement Cheroux, has risen to the unspoken challenge that any Cartier-Bresson exhibition now presents: how to shed new light on the life and work of an artist who so defined the medium that yet another celebration of his genius might seem superfluous.

Det är en stormig decembermorgon år 1715 när Karl XII landstiger i Skåne efter sina många år i krig ute i Europa och efter sin flykt ur turkarnas fångenskap. Kungen närmar sig slutet av sitt liv. Han är bara drygt 30 år gammal, men tung i sinnet och märkt av sitt liv i fält och av sjuklighet.Åter i Sverige möts han av ett land i misär med ett utarmat, missnöjt folk plågat av ekonomiska och sociala bördor - en följd av kungens egen utrikespolitik."Det är slutakten, för att inte säga epilogen i kungens liv, som Strindberg kallar fram. I Karl XII är Strindberg pionjär för ett nyare drama, ett själsligt stämningsmåleri av samma typ som samtidigt utbildades av Tjechov." sa producenten Palle Brunius i sin inledning till föreställningen då den premiärsändes 1960.Karl XII av August StrindbergBearbetning: Herbert GreveniusI rollerna: Kungen – Max von Sydow, Feif – Åke Engfeldt, Hultman – Gustaf Färingborg, Dvärgen – Nils Eklund, Görtz – Yngve Nordwall, Swedenborg – Leif Hedberg, Riskrådet – Åke Askner, Adelsmannen – Arne Dahl, Prästen – Per Björkman, Borgaren – John Degerberg, Bonden – Olof Huddén, Horn – Georg Årlin, Gyllenborg – Folke Sundquist, Ulrika Eleonora – Annika Tretow, Emerentia Polhem – Marianne Stjernqvist, Kustbevararen – Nils Nygren, Soldaten – Oscar Ljung, Adjutanten – Jörgen Barwe, Kvinnan – Kerstin Rabe, Sjömannen – Åke Jörnfalk, Skepparen – Rune Turesson Röster: Lena Brundin, Birgitta Pettersson, Ann Brattberg, Arne Mårtensson, Arne Strömgren, Stig Torstensson. På violin: Helge DuvanderLjud: Ernst FogelbergInspicient: Aina BehringProducent: Palle BruniusRegi: Lars-Levi LaestadiusEn inspelning från Malmö 1960 i studio 4 och 5.

Handlingen kretsar kring de tre systrarna Olga, Masja och Irina och deras längtan till Moskva, där de och deras bror Andrej är uppvuxna. De har de senaste åren levt på landsbygden, otillfredsställda och frustrerade över sina liv. De drömmer sig tillbaka och pratar om att återvända till Moskva, den stad som representerar lyckan och det perfekta livet...Tre systrar av Anton TjechovÖvers: Jarl Hemmer Bearb: Claes HooglandI rollerna: Andrej Prosorov Jan-Erik Lindqvist, Natalja Eva Dahlbeck, Olga Barbro Hiort af Ornäs, Masja Gertrud Fridh, Irina Margit Carlqvist, Kulygin Sven Lindberg, Versjinin Ulf Palme, Tusenbach Allan Edwall, Soljonyi Anders Ek, Tjebutykin Holger Löwenadler Dessutom medverkar Aurore Palmgren, Georg Funkqvist och Axel Högel.Regi: Bengt EkerotFrån 1954.

I avsnitt 39 av ”Talk to me” får ni höra en intervju mellan Sarah Dawn Finer och skådespelaren Malin Mases Arvidsson. Ärligt, skört, och härligt berättar Malins om sitt liv. Om det vackra och det vemodiga, det självklara och det svåra.Från frågorna om de första månaderna i livet, i El Salvador, och vidare till uppväxten i Sverige.Hur hon via dansen och sången fann teatern. Hon har spelat roller i allt från Tjechov till Shakespeare, och från Norén till ”Jösses Flickor”, på Stadsteatern i Stockholm och Dramaten. På tv och film har vi bland annat sett henne som ”Kerstin Holm”, i filmerna baserade på Arne Dahls böcker. Malin berättar också öppenhjärtigt i denna intervju om det trauma som drabbade henne för drygt tre år sen, när hon förlorade sin dotter Nike, bara tre dagar innan hon skulle födas. Hur hon klarade den födseln och mycket om livet efteråt, med sorg och glädje, kommer ni att får ni höra mycket om. Om du eller någon du känner drabbats?Gå in på spadbarnsfonden.se. Detta är en intervju med en klok powerkvinna, som kan inspirera alla med sin erfarenheter och ord. Mycket nöje! "TALK TO ME" Produceras av SDF Entertainment AB See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

P4-hjältarna Titti Schultz och Farzad Nouri är tillbaka och möter säsongspremiärlejonen Hanna Fahl och Björn Wiman från DN! Denna vecka blir det danska barnprogram, de nya svenska lagarna 2021, Tjechov i Plenisalen samt andra viktiga nyheter från veckan! Programmet leds som alltid av Annika Lantz och domare Sara Lövestam!

Onkel Vanja och hans systerdotter Sonja arbetar stillsamt och plikttroget på godset för familjens försörjning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Men allt ställs på ända när professorn och hans nya, unga hustru kommer på besök.Känslorna går inte att hålla tillbaka; uppgivenhet, tristess och kärlekar som är och förblir obesvarade. Innan någon vet ordet av, har möjligheterna till ett annat liv gått dem alla förbi.Onkel Vanja av Anton TjechovÖversättning: Okänd.I rollerna: Onkel Vanja – Sture Lagerwall, Sonja – Ulla Sjöblom, Professor Serebrjakov – Georg Funkquist, Professorns hustru Elena Andrejevna – Eva Dahlbeck, Maria Vasiljevna Vojnitskij – Aurore Palmgren, Astrov – Gunnar Sjöberg, Ilja Ilitj Teljegin – Torsten Lilliecrona, Marina – Signe WirffBalalajka: Peter KoschkePiano, Dragspel: Julius JacobsenRegi: Sam BesekowFrån 1954

Onkel Vanja och hans systerdotter Sonja arbetar stillsamt och plikttroget på godset för familjens försörjning. Men allt ställs på ända när professorn och hans nya, unga hustru kommer på besök. Känslorna går inte att hålla tillbaka; uppgivenhet, tristess och kärlekar som är och förblir obesvarade. Innan någon vet ordet av, har möjligheterna till ett annat liv gått dem alla förbi.Onkel Vanja av Anton TjechovÖversättning: Okänd.I rollerna: Onkel Vanja Sture Lagerwall, Sonja Ulla Sjöblom, Professor Serebrjakov Georg Funkquist, Professorns hustru Elena Andrejevna  Eva Dahlbeck, Maria Vasiljevna Vojnitskij Aurore Palmgren, Astrov  Gunnar Sjöberg, Ilja Ilitj Teljegin Torsten Lilliecrona, Marina Signe WirffBalalajka: Peter Koschke Piano, Dragspel: Julius JacobsenRegi: Sam BesekowFrån 1954.

Onkel Vanja och hans systerdotter Sonja arbetar stillsamt och plikttroget på godset för familjens försörjning. Men allt ställs på ända när professorn och hans nya, unga hustru kommer på besök. Känslorna går inte att hålla tillbaka; uppgivenhet, tristess och kärlekar som är och förblir obesvarade. Innan någon vet ordet av, har möjligheterna till ett annat liv gått dem alla förbi. Onkel Vanja Av Anton Tjechov Översättning: Okänd. I rollerna: Onkel Vanja Sture Lagerwall, Sonja Ulla Sjöblom, Professor Serebrjakov Georg Funkquist, Professorns hustru Elena Andrejevna  Eva Dahlbeck, Maria Vasiljevna Vojnitskij Aurore Palmgren, Astrov  Gunnar Sjöberg, Ilja Ilitj Teljegin Torsten Lilliecrona, Marina Signe Wirff Balalajka: Peter Koschke Piano, Dragspel: Julius Jacobsen Regi: Sam Besekow Från 1954.

Onkel Vanja och hans systerdotter Sonja arbetar stillsamt och plikttroget på godset för familjens försörjning. Men allt ställs på ända när professorn och hans nya, unga hustru kommer på besök. Känslorna går inte att hålla tillbaka; uppgivenhet, tristess och kärlekar som är och förblir obesvarade. Innan någon vet ordet av, har möjligheterna till ett annat liv gått dem alla förbi. Onkel Vanja Av Anton Tjechov Översättning: Okänd. I rollerna: Onkel Vanja Sture Lagerwall, Sonja Ulla Sjöblom, Professor Serebrjakov Georg Funkquist, Professorns hustru Elena Andrejevna  Eva Dahlbeck, Maria Vasiljevna Vojnitskij Aurore Palmgren, Astrov  Gunnar Sjöberg, Ilja Ilitj Teljegin Torsten Lilliecrona, Marina Signe Wirff Regi: Sam Besekow Från 1954.

Terwijl Daan nog even thee zet (wat het geweer van Tjechov blijkt), lult Elly de tijd vol met random info over Center Parcs-huisjes. Daarna spelen we de ronde ‘Wormen of Paarden', waarin we horen over het paardendagboek van Elly en wat wormen gemeen hebben met prinsessen. Tenslotte geeft Daan Elly een enorme inhaalkans in de ronde Saturday Night Lijst, waarin ze maar liefst 78,5 punten kan halen! Maar of ze dat ook waarmaakt… 

Den något dalande stjärnaktrisen Arkadina besöker sin brors gods tillsammans med författaren Trigorin. På godset finns också hennes son Konstantin. Konstantin när stora författardrömmar, men hans mor tar inte hans ambitioner på allvar. Hon rent av förminskar sonens dramatiska försök, vilket sårar den känslige unge mannen djupt.Konstantin är dessutom stormande förälskad i Nina, flickan från granngodset. Men Nina tänker inte stanna på landsbygden, inte heller tänker hon gifta sig med Konstantin. Hennes kärlek är riktad åt ett annat håll. Och hon drömmer om att bli skådespelerska på riktigt.Måsen av Anton TjechovÖversättning: Jarl HemmerMedverkande: Aino Taube Irina Nikolajevna Arkadina, Folke Sundquist Konstantin Gavrilovitsj Trepljov, Toivo Pawlo Boris Alexejevitj Trigorin och Gertrud Fridh Nina Mikhailovna ZarechnajaDessutom medverkar: Josef Norman, Nils Fritz, Mona Dan-Bergman, Georg Årlin och Nils Nygren.Regi och bearbetning: Lars-Levi LæstadiusEtt samarbete med Malmö Stadsteater från 1954.

Den något dalande stjärnaktrisen Arkadina besöker sin brors gods tillsammans med författaren Trigorin. På godset finns också hennes son Konstantin. Konstantin när stora författardrömmar, men hans mor tar inte hans ambitioner på allvar. Hon rent av förminskar sonens dramatiska försök, vilket sårar den känslige unge mannen djupt. Konstantin är dessutom stormande förälskad i Nina, flickan från granngodset. Men Nina tänker inte stanna på landsbygden, inte heller tänker hon gifta sig med Konstantin. Hennes kärlek är riktad åt ett annat håll. Och hon drömmer om att bli skådespelerska på riktigt. Måsen av Anton Tjechov Översättning: Jarl Hemmer Medverkande: Aino Taube Irina Nikolajevna Arkadina, Folke Sundquist Konstantin Gavrilovitsj Trepljov, Toivo Pawlo Boris Alexejevitj Trigorin och Gertrud Fridh Nina Mikhailovna Zarechnaja Dessutom medverkar: Josef Norman, Nils Fritz, Mona Dan-Bergman, Georg Årlin och Nils Nygren. Regi och bearbetning: Lars-Levi Læstadius Ett samarbete med Malmö Stadsteater från 1954.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

I september 1939 hade ryska trupper invaderat polska Kremenets. – I den nya ryska skolan var lärarna inga riktiga lärare. Matteläraren var operasångare, en del av lärarna var släkt med makthavare. En lärare frågade vilka mina ryska favoritförfattare var. Jag nämnde Tolstoj och Tjechov och så nämnde jag Merezjkovskij och Bunin, som fick Nobelpriset. Men då sa läraren förskräckt att de var folkfiender, ”Ni måste bränna dessa böcker.” Jag berättade det här för mina föräldrar som blev mycket ledsna. Vi brände många böcker i trädgården. ”När man börjar bränna böcker, så bränner man snart människor”, sa pappa. Och det var profetiska ord, säger Jozef Reich. Jozef Reich är född i Kremenets i Polen, 1923. Inspelat den 22 februari 2018.

Marie Richardson är en folkkär och mycket hårt arbetande skådespelare, känd för många både för sina roller på Dramaten, hos Ingmar Bergman och på film och i tv senast i SVT:s serie Innan vi dör. Marie Richardson är född 1959 i Ljusdal. Hon är utbildad först på Skara skolscen, sedan på Teaterhögskolan i Stockholm eller Scenskolan, som den hette då - 1982-85. Hon kom sedan direkt till Dramaten och där har hon blivit kvar, även om hon också har också jobbat på Stockholms Stadsteater och även gjort lite privatteater; tex Dirty Dancing på China och Macbeth med Mikael Persbrandt på Maximteatern. Hon har spelat allt: klassiker både antika dramer och Shakespeare, Tjechov, Molière, men också Strindberg, Ibsen, Arthur Miller. Hon har jobbat med regissörer som Bergman, Peter Oskarson, Tommy Berggren, Mattias Andersson och nu senast med Alexander Mörck Eidem i både Swede Hollow och Häxorna på Dramaten. Hon har gjort massor med film och tv det handlar om över 50 produktioner och många har sett henne i Skärgårdsdoktorn eller filmerna med Johan Falk, men också i Bergmans Den goda viljan och Larmar och gör sig till eller nu senast i tv-serien Innan vi dör på SVT. Och hon hade en mycket omtalad roll i Stanley Kubricks film Eyes wide shut 1999. Hon har fått en Amanda i Norge deras finaste filmpris - för Telegrafisten och Silverbjörnen i Berlin för Björn Runges Om jag vänder mig om.

Agneta Ekmanner är skådespelare, född 1938 i Stockholm, utbildad på Scenskolan i Malmö 1965-68. Innan dess hade hon studerat på universitetet i Lund - statsvetenskap och historia - och där träffade hon också Suzanne Osten och blev aktiv i studentteatern. Hon kom till Stockholms Stadsteater efter scenskolan och hon jobbade där fram till 1989, varpå hon värvades till Dramaten där hon blev kvar till sin pension år 1998. Hon har genom åren jobbat mycket med Suzanne Osten och med Ingmar Bergman, hon har spelat klassiker som Tjechov och Molière, men också gestaltat Joan Didions Ett år av magiskt tänkande, som monolog, på Göteborgs Stadsteater år 2009. Hon har gjort ett femtiotal filmer och TV-serier bland annat Puss och kram och Bluff Stop, i regi av Jonas Cornell och Paradistorg, i regi av Gunnel Lindblom, samt Livsfarlig film och Bröderna Mozart i regi av Suzanne Osten. Hon har fått Svenska Dagbladets Thaliapris med flera priser. Och så har hon varit programledare på TV för Eftersnack, Sånt är livet och Nattugglan och hon har sommarpratat, här i P1 år 2006.

"Numera presenterar jag mig som koreograf, kompositör och regissör säger Birgitta Egerbladh som också är musiker och dansare. Denna scenens mångsysslare från Umeå intervjuas av Anneli Dufva. Sedan 80-talet har Birgitta Egerbladhs dansteaterföreställningar spelats på många av landets scener och haft stor framgång hos både publiken och kritiken. Birgitta Egerbladh föddes 1956 i Umeå. Som tonåring skrev hon teatermusik och jazzmusik. Hon studerade sedan på Danshögskolan 1978-1980 och efter det arbetade hon som koreograf på bl a Stockholms Stadsteater, Kungliga baletten, Göteborgsoperans balett, Norrbottensteatern och Moderna Dansteatern.  Hon har gjort 30-talet egna dansverk och solon och hon har haft stor framgång med sina dansteaterföreställningar där ett samarbete med dramatikern Barbro Smeds på 80-talet var viktigt och där hon senare använt sig av texter från författare som Tjechov, Strindberg och nu senast Lars Norén i Norénhotellet, som spelats under hösten 2017, på Helsingborgs Stadsteater. Hon har också bland annat jobbat på Folkteatern i Gävle, på Uppsala Stadsteater, på Stockholms Stadsteater och på Dramaten. Hon har samarbetat med humorgruppen Klungan; uppsättningen Det är vi som är hemgiften blev uttagen till teaterbiennalen år 2009. Birgitta Egerbladh var den första koreograf som fått Svenska Dagbladets Thaliapris och hon är också hedersdoktor vid Umeå Universitets humanistiska fakultet.

Skådespelaren Sven Ahlström, verksam vid Stockholms Stadsteater intervjuas av Anneli Dufva. Ahlström är också ett välkänt namn från film och tv, till exempel från serierna Bron och Blå ögon. Sven Ahlström är skådespelare, född 1966 i Malmö, utbildad på Teaterhögskolan i Malmö där han blev klar 1992. Han skapade sedan, med sin avgångsklass, Unga konstnärliga teatern, innan hen tillsammans med Lars Arrhed under fem år ledde Ensembleteatern i Malmö. Efter det jobbade Sven Ahlström på Malmö Stadsteater, där han bland annat gjorde en hyllad Hamlet, i regi av Staffan Valdemar Holm. Han har jobbat på Göteborgs Stadsteater, där han gjorde titelrollen i Peter Schaffers Amadeus, vilken han sen också fick göra på Stockholms Stadsteater. Där har Sven Ahlström arbetat sedan 2003 och spelat allt ifrån Kristina Lugn till Strindberg, Tjechov och Knausgård i dramatiserad form. Han fick Svenska Dagbladets Thaliapris år 2007. Bland filmer han varit med i finns Thomas Alfredsons Kontorstid, Maria Bloms Nina Frisk och Mikael Marciamans Call Girl. På tv har han synts i en mängd  serier: Mysteriet på Greveholm, Blå ögon, Bron och medverkar också i den nu aktuella Vår tid är nu. Och 2017 på Stockholms Stadsteater har han gjort två nyskrivna pjäser: Lite lugn före stormen av tyska Theresia Walser och nu Sanningen av franske Florian Zeller.

Vi slår oss ner i soffan och tittar på Ingmar Bergmans enda skräckfilm Vargtimmen från 1968. Tomas myser åt Max von Sydows sensuella skådespel och Lars avfärdar bryskt valda delar av den samtida filmkritiken. Vi pratar också om: Motorsågsmassakern, Blair Witch Project, Persona, Liv Ullman, Linn Ullman, Exorcisten, Hovs hallar, Det sjunde inseglet, Titanic, Hellraiser, Varanteatern, Nordic noir, The Woman in Black, Erland Josefsson, Bilder, Ansiktet, Vogler, Bela Lugosi, Georg Rydberg, O ewige Nacht, Trollflöjten, Mozart, Svenska Dagbladet, Carl Henrik Svenstedt, Scener ur ett äktenskap, Göran Hägg, Laterna magica, Gunnar Ekelöf, Pontiak Johansson, Leonardo di Caprio, Daniel Humphrey, Tjechov, tysk expressionism, Aftonbladet, Jurgen Schildt, När lammen tystnar, Dante Alighieri, Den gudomliga komedin, Besökarna och Candyman. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys i en salig röra.

SKÅDESPELARE, REGISSÖR. För Bahar Pars handlar skådespeleriet inte om att låtsas att få vara någon annan utan om att bara få vara sig själv. I sitt Sommarprat berättar hon om filmen En man som heter Ove och om hur både Trump och ett bortglömt pass höll på att stoppa henne från att gå på galan. Hon berättar om livet som barn i Iran, och om hur hon och hennes familj kommer till Sverige. Om hur det är att flytta till ett land där man inte kan koderna, där ens föräldrar fortfarande inte vet vad ett Sommarprat är där man snabbt blir förälder till sina föräldrar som kämpar med språket. Som kämpar för att hålla uppe en god min trots att hela världen har rasat under deras fötter. Bahar trivs bäst på löparbanan för där är hon bra, till och med bäst, på något. Tonårstiden blir stökig, men mamman finns där hela tiden som stöd och i gymnasiet blir Bahar förälskad i teater. Och fem år och fyra gymnasieprogram senare tar hon studenten. Börjar småningom scenskolan och blir utsatt för strukturell rasism: Så jävla kul att dom har börjat med kvotering nu, det är viktigt att ni syns också, kan du läsa svenska? Bahar du skulle behöva leva sex månader isolerad så att du lärde dig prata ORDENTLIGT. Ditt persiska sätt att hantera Tjechov är fantastisk. Hennes Sommarprat handlar också om att inte kunna identifiera sig med sitt efternamn och att ta sig ett nytt, eget, för att skapa en ny egen generation. Hon väljer Pars som betyder Persien. Om Bahar Pars Guldbaggenominerades för sin roll i den Oscarsnominerade publiksuccén En man som heter Ove. Anställd på Dramaten, sågs senast i Figaros bröllop. Spelade tidigare på Uppsala stadsteater i pjäserna Anna Karenina och Hedda Gabler. Fick Medeapriset för enmansföreställningen På alla fyra och medverkade i Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder på Stadsteatern i Stockholm. Synts i flera tv-produktioner. Debuterade som regissör med den prisbelönta kortfilmen Rinkebysvenska och är nu aktuell med kortfilmen Turkkiosken på SVT. Äntrade den röda mattan vid Oscarsgalan tidigare i år i en klänning gjord av värmländskt stål. Producent: John Swartling

Gunnel Lindblom har arbetat som skådespelare och regissör i 65 år, både med teater och film. Just nu är hon aktuell som regissör på Dramaten. Hon intervjuas av Anneli Dufva. Gunnel Lindblom fyller 86 år i december och är välkänd efter ett långt och pågående yrkesliv. Hon har en lång, lång meritlista efter att ha arbetat som skådespelare och regissör i minst 65 år vid det här laget både med teater och film. Känd inte minst för sina roller i flera av Ingmar Bergmans filmer.  Hon föddes i Göteborg och utbildades på elevskolan vid Göteborgs Stadsteater 1950-53. Lindblom lockades av Ingmar Bergman till Malmö Stadsteater, där han var chef på 50-talet, och hon gjorde där en rad stora roller bland annat Gretchen i Goethes Faust och Solveig i Ibsens Peer Gynt. Hon gjorde också en rad filmer med Bergman som regissör. Och hade även roller i Mai Zetterlings filmer, Älskande par och Flickorna. Gunnel Lindblom  har både spelat och regisserat på tv-teatern och i radioteatern och hon har regisserat filmer som Paradistorg och Sally och friheten. Men hon har även regisserat teater i Norge och Danmark och hon har arbetat mycket på Dramaten där hon spelat i uppsättningar regisserade av såväl Ingmar Bergman, som Eva Bergman, John Caird och Staffan Valdemar Holm. Själv har hon satt upp bland annat Tjechov, Ibsen, Strindberg och Jon Fosse och nu senast Thomas Bernhards pjäs Ritter, Dene, Voss som spelas nu på Dramaten. Alla tre som är med i pjäsen är tidigare intervjuade i Teaterprogrammet: Staffan Göthe, Stina Ekblad och Irene Lindh. Snart har Gunnel Lindblom också premiär på en ny svensk kortfilm av Åsa Kalmér. I Möte om eftermiddagen spelar hon mot Sven-Bertil Taube i ett äktenskapsdrama som specialskrevs av Henning Mankell för Gunnel Lindblom och som också finns som Radioteater med just Lindblom. Gunnel Lindblom valde en bit ur Lorcas Fröken Rosita som sitt klipp. Av upphovsrättsliga skäl finns inte föreställningen att lyssna på.

Leif Andrée är en folkkär skådespelare, som gjort otaliga roller på teatern, i tv och på film. Han är just nu aktuell med monologen Leif, baserad på hans eget liv, på Stockholms Stadsteater. Leif Andrée är skådespelare och född 1958 i Stockholm. Han är självlärd och började sin teaterbana på den fria gruppen Galeasen i Stockholm på 80-talet. Han har gjort mängder av roller på tv, till exempel i adventskalendrarna Kaspar i Nudådalen och Pelle Svanslös. Han har gjort film: Stig Larssons Kaninmannen, Tomten är far till alla barnen, Livet är en schlager med flera. Men framförallt har han hela tiden stått på scen. Han har fått både Svenska Dagbladets Thaliapris och Medeapriset, och sedan många år är han knuten till Stockholms Stadsteater där han bland annat har medverkat i flera uppsättningar av klassiker. Han har spelat Tjechov, Ibsen, Brecht, men även Norén. Och man kan just nu se honom i monologen Leif skriven av Lucas Svensson, regisserad av Ole Anders Tandberg och baserad på hans eget liv. Själv sade han inför premiären av Leif (i en intervju i SVT) att Det är det mest bisarra, dummaste och roligaste jag har gjort. Jag måste vara knäpp som tackar ja till en sådan här sak.

Hon ses just nu i "Den goda viljan" på Dramaten, där hon har gjort många stora klassiska roller. Även känd som Martin Becks dotter i Beck-filmerna. Slog igenom 18 år gammal 1994 i Malmö som "Lulu". Rebecka Hemse är född 1975 i Överjärna, Södertälje. Hon hoppade av teaterlinjen på Södra Latin i Stockholm när hon fick en roll på Teater Galeasen i Roberto Zucco av Bernard-Marie Koltès i regi av Rickard Günther. Efter det fick hon titelrollen som Lulu av Frank Wedekind på Malmö Dramatiska Teater, i regi av Staffan Valdemar Holm. Hon var bara 18 år, och rollen innebar ett stort genombrott för henne.  Sedan dess har hon arbetat som skådespelare och gjort massor på tv och film. Hon är känd för många som Martin Becks dotter i Beck-filmerna och som Sara i 30 grader i februari.  Rebecka Hemse blev anställd på Dramaten 2004 och hon har gjort många stora roller där. Hon har spelat Strindberg, Shakespeare och Tjechov med regissörer som Staffan Valdemar Holm, Mats Ek, Stefan Larsson och Karl Dunér. Just nu kan man se henne i Eirik Stubös uppsättning Den Goda Viljan av Ingmar Bergman där hon spelar Anna Åkerblom. Rebecka Hemse valde Förvandlingen av Franz Kafka med Allan Edwall ur Drama-arkivet. Föreställningen finns tyvärr inte tillgänglig av upphovsrättsliga skäl.

Internationell utblick, Bergmanfestivalen och de stora texterna. Eirik Stubø är född 1965 i Narvik i Norge, han är regissör och numera också chef för Dramaten i Stockholm. Han läste bland annat filosofi på universitetet innan han utbildade sig till teaterregissör. Tidigare har han varit chef även för Rogaland Teater och för Nationaltheatret i Oslo, samt en kort period för Stockholms Stadsteater, innan han 2014 kom till Dramaten. Som regissör har han gjort mycket han har satt upp Ibsen, flera pjäser av Norén, Tjechov, men även pjäser av Bernard-Marie Koltès, Hugo Claus och Thomas Bernhard. Nu  är han dubbelt aktuell, då höstsäsongen invigs med Bergmanfestivalen på Dramaten. Där kan man se två uppsättningar som han regisserat. Dels ett gästspel från det Norske Teatret  Klaga månde Elektra av Eugene O'Neill och dels en Dramatenpremiär - en helt ny uppsättning av Den goda viljan av Ingmar Bergman. Eirik Stubø valde ett klipp ur En själslig angelägenhet som tyvärr inte finns tillgänglig för lyssning av upphovsrättsliga skäl.

Hör honom om att vara eller inte vara chef - och om hans brinnande hatkärlek till teatern. Staffan Valdemar Holm är en av Sveriges främsta regissörer, känd för  genomarbetade uppsättningar av klassiker, men även för sin smak för nyare dramatik. Teaterchef tre gånger om, bland annat på Dramaten. Holm är född 1958 i Tomelilla, utbildad vid  Lunds universitet och vid Statens Teaterskole i Köpenhamn. 1988 grundade han tillsammans med scenografen Bente Lykke Møller, Nyt Skandinavisk Forsøgsteater i Köpenhamn. Han var chef för Malmö Dramatiska teater 1994-1999, för Dramaten 2002-2008 och för Düsseldorfer Schauspielhaus ett par år i början av 2010-talet. Han har regisserat på alla dessa teatrar och på Det kongelige i Köpenhamn, på Nationalteatern i Santiago i Chile, på Operan och Folkoperan i Stockholm bland annat. Han har ofta iscensatt klassiker: Shakespeare, Strindberg, Schiller, Tjechov, Wedekind men även nyare dramatiker som Werner Schwab och Roland Schimmelpfennig. Holm har också skrivit dramatik: Dödskarusellen, Vögelein, Om blott en konung ville komma, Flamman som förtär, En sommarnattsdröm, Hotentotter, Indialand, Sister Midnight Just nu är Holm aktuell med sin uppsättning av Friedrich von Schillers Kärlek och politik på Stockholms Stadsteater och det är första gången han regisserar på den teatern.

Anton Tjechovs pjäser återkommer ständigt på teaterrepertoarerna, något som är tydligt på de svenska scenerna i höst. På Dramaten spelas Måsen och Tre systrar, Folkteatern i Gävleborg sätter upp Körsbärsträdgården och i helgen var det premär för Onkel Vanja på Uppsala stadsteater. Lyckas uppsättningarna blåsa nytt liv i dramerna? Och varför spelas Tjechov igen - och igen? Kritikens programledare Anneli Dufva har bjudit in Lars Ring, teaterkritiker på Svenska Dagbladet och Maria Edström och Jenny Aschenbrenner från Sveriges radios kulturredaktion, för att diskutera hur den ryske dramatikerns klassiker förvaltas och utvecklas. Dessutom, kulturkorrespondent Roger Wilson intervjuar författaren Edmund White, Sverige-aktuell på festivalen Stockholm literature, om kritik och kulturredaktionens konstkritiker Mårten Arndtzen kommer till studion för att tala om den amerikanske konstnären Jeff Koons, ett av huvudnumren på den aktuella skulpturutställningen på Moderna Museet i Stockholm. Producent Maria Götselius

Vi förenas åter i avsnitt 44 då vi tar oss an ett aldrig tidigare skådat sätt att äta clementiner. Vi begriper inte Tjechov eller nonsens-t-shirts men gör ett test av julens mest älskade dryck - OCH bjuder på en klassisk nakenchock!

Kosmo har tema hemland Hemland -  land där man vuxit upp; land där man bor - så lyder definitionen av ordet i Nationalencyklopedin. Riktigt så enkelt är det ju inte alla gånger. Det finns, som vi alla vet, folk som vuxit upp med en ständig längtan till en plats eller ett land som de aldrig levt i, aldrig kommit till. Och det finns de som fördrivits från sitt land. Men vi präglas alla av platser och av språk, av seder och vanor, både dem vi levt med och de vi kanske vårdat på avstånd. Vi präglas av en föreställning om ett hemland. På Moderna museet i Malmö ställer den israeliska konstnären Yael Bartana ut. Hennes utställning heter ”och Europa kommer att häpna” och är minst sagt kontroversiell och provokativ. I fem filmer vrider och vänder hon på bilden av den sionistiska drömmen och ställer frågan om vem som har rätten till landet Israel. Cecilia Blomberg har mött henne i Malmö. Vikas Swarup är diplomaten som blivit en av Indiens stora bästsäljande författare. Genombrottet kom med boken Q & A som senare blev filmen Slumdog millionaire. Nu är han aktuell med boken De sex misstänkta, som inspireras av tre kända och omdebatterade indiska rättsfall. Naila Saleem har mött honom i ett samtal om ett land i förändring, där gamla värderingar försvinner i takt med att ekonomin och samhället utvecklas. Och om vilken roll Indiens intellektuella spelar i samhällsdebatten. Mikael Timm ställer frågan: var bor en intellektuell? apropå en fransk debatt om de intellektuella som en del av den franska identiteten. Och så rapporterar Gunnar Bolin från kulturhuvudstaden Pecs i Ungern där man har romskt tema. Kosmo låter med hjälp av Fredrik Wadström den ryska teaterkritikern Jelena Kovalskaja kommentera hur svenskarna från Dramaten lyckas förvalta den ryska kulturikonen Tjechov när de har urpremiär med Körsbärsträdgården på den stora Tjechovfestivalen i Moskva. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

En teaterhändelse! Så kan man kort beskriva Alexander Mörk-Eidems uppsättning av Anton Tjechovs klassiker Tre systrar. Kritiken har hyllat den och publiken älskar den - så mycket att den nu har flyttat från Klarascenen till stora scenen på Stockholms Stadsteater. Istället för i Ryssland vid förra sekelskiftet så bor systrarna hos Mörk-Eidem i svenska Norrland på 1970-talet. På scenen en gillestuga av snyggare sort och tre synnerligen vackra och levande systrar, som älskar, drömmer och svär. Kring dem en spretig, men lika levandegjord samling av alla möjliga rollfigurer. Publiken både skrattar och gråter. Några häpnar och någon blir - förstås - riktigt arg. Men hur blev det så bra? K1 har pratat med regissören Alexander Mörk -Eidem själv, med scenografen Erlend Birkeland och med skådespelarna Andreas Kundler samt Ann-Sofie Rase, Helena af Sandeberg och Josefin Ljungman, som spelar systrarna. Det visar sig att de inte alls är vördnadsfulla inför dramatikens mästare Tjechov, men däremot h En teaterhändelse! Så kan man kort beskriva Alexander Mörk-Eidems uppsättning av Anton Tjechovs klassiker Tre systrar. Kritiken har hyllat den och publiken älskar den - så mycket att den nu har flyttat från Klarascenen till stora scenen på Stockholms Stadsteater.Istället för i Ryssland vid förra sekelskiftet så bor systrarna hos Mörk-Eidem i svenska Norrland på 1970-talet. På scenen en gillestuga av snyggare sort och tre synnerligen vackra och levande systrar, som älskar, drömmer och svär. Kring dem en spretig, men lika levandegjord samling av alla möjliga rollfigurer. Publiken både skrattar och gråter.Några häpnar och någon blir - förstås - riktigt arg.Men hur blev det så bra? K1 har pratat med regissören Alexander Mörk -Eidem själv, med scenografen Erlend Birkeland och med skådespelarna Andreas Kundler samt Ann-Sofie Rase, Helena af Sandeberg och Josefin Ljungman, som spelar systrarna. Det visar sig att de inte alls är vördnadsfulla inför dramatikens mästare Tjechov, men däremot har lärt sig ett och annat av honom längs vägen...Ett program av Anneli Dufva. (foto: Petra Hallberg)