POPULARITY
Det ska handla om en av efterkrigstidens mest ikoniska romaner, som enligt många varit aktuell i över 75 år: George Orwells 1984 . Just nu är Orwells roman aktuell i en ny uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vår kritiker Jenny Teleman har varit och sett den och kommer tillsammans med författaren Gabriella Håkansson och journalisten Hanna Fahl att diskutera hur det kommer sig att ”1984”, som skrevs bara några år efter andra världskriget, fortfarande är en så vanlig referens för att förklara vår tid?SPRÅK-BRÅK I INDIENEtt nationsbygge handlar om identitet och en känsla av samhörighet där ett gemensamt språk är ett grundstenen i denna vi-känsla. Men inte överallt! I Indien finns inget nationalspråk, däremot finns där 22 språk erkända enligt landets författning, varav två av dem klassas som officiella; hindi och engelska.Men just nu rasar en intensiv debatt om hindins ställning i landet. Den nuvarande regeringen arbetar aktivt för att stärka språkets ställning. Men deras politik har många motståndare.Sveriges Radios Sydasien-korrespondent Naila Saleem har pratat språk, politik och kulturkanon med några av landets författare.INTERVJU: LISA NILSSON1992 slog Lisa Nilsson igenom med det mjuk-souliga albumet "Himlen runt hörnet", som spelats så mycket att det blivit en del av svensk musikhistoria.Sen dess har vi hört henne göra brasilianska klassiker och mängder av vispop.Men nu släpper Lisa Nilsson ett nytt album - "Uteblivna vi" som är hennes första på 12 år och P1 Kulturs reporter Lisa Wall började sin intervju med att fråga om just den där titellåten - vilka är de uteblivna vi:na?ESSÄ: GUDOMLIGA MUSÉERDen här veckan går radioessäerna under rubriken ”Muserna skriver tillbaka” där vi vänder blicken mot dem som gett glöd åt skaparkraften hos historiens konstnärer och författare.Men i dagens avsnitt tar vi ett steg tillbaka, till ursprunget. Rebecka Kärde berättar om hur de gudomliga nio muserna föll från himlens höjder och förvandlades till dagens högst mänskliga inspiratörer.Programledare: Eskil Krogh LarssonProducent: Saman Bakhtiari
Den walesiska fabrikören Robert Owen effektiviserade arbetet i bomullsindustrin, men i hemlighet planerade han en ny världsordning. Gabriella Håkansson berättar om hur det hjälpte alla världens barn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är sekelskifte 1800 och bland Englands välbärgade elit har det rått skräckstämning i tjugo år. Trots stenhård statlig repression håller den franska revolutionen på att sprida sig till London. På gatan talar folk högt om frihet och radikaler organiserar illegala massmöten där man hetsar till blodig revolt. Frågan de styrande klasserna desperat sökte svar på – hur tyglar man den ostyriga massan, hur gör man arbetarklassen mindre farlig?Fram klev Robert Owen. Han hade precis förvärvat den vattendrivna bomullsindustrin New Lanark vid floden Clyde i Skottland. Den moderna fabriken bestod av en handfull höghus i grått tegel med spinnmaskiner på alla våningar. Nedersta botten användes som sovsal till de 500 barnarbetarna. Som i alla bomullsfabriker köptes föräldralösa småbarn i bulk från fattighusen, och tvingades arbeta upp till fjorton timmar om dygnet sex dagar i veckan. Långt ifrån alla överlevde fram till fjortonårsdagen, då de släpptes fria. Ofta var de skadade för livet. Barnen från gruvorna kunde inte räta på ryggen medan de från spinnerierna saknade fingrar och hostade blod. De hade varken gått skola, haft familj eller fått lämna fabriken och låg efter i den mentala utvecklingen. Owen hade sett det här och drabbats av empati och reformiver. Han förbjöd barn under tio att arbeta hos honom. En privat polisstyrka kontrollerade hygienen i de vuxnas bostäder och det ställdes krav på nykterhet. På fabriksgolvet betygsattes barnens uppförande och prestation. Allt detta var nytt och ansågs extremt progressivt. Han skapade också en sjukfond och öppnade en affär där man kunde byta sina arbetade timmar mot mat. Men det mest banbrytande var ändå att Owen erbjöd alla barn gratis skolundervisning 1,5 timme om dagen.Filantropi, javisst, men arbetare som mådde bra ledde också till ökad produktion. Men vid någon tidpunkt spårade Owens radikala experiment ur. Han publicerade pamfletter om sin fabriksby som han nu kallade för den levande maskinen. Genom att fostra arbetare från späd ålder kunde man skapa harmoniska och högproduktiva medborgare till en billig kostnad, menade han. För den som tvivlade fanns beviset i New Lanark där han nu dessutom startat ett banbrytande Institut för karaktärsdaning. Fabriker var på den här tiden kuriositeter omgärdade av höga murar och beväpnade vakter. När Owen öppnade portarna för allmänheten var det lite som om Willy Wonka hade slagit upp dörrarna till chokladfabriken: Den levande maskinen blev en turistmagnet för hela Europa. Men om fabriksbyns ökade produktion fick folk att tappa hakan - så gjorde inte Owens affärer det. Investerarna rasade över att han kortat arbetstiden och slösat pengar på småskola. Owen själv, ja, han satsade hela sin förmögenhet på propaganda om hur hela nationen skulle styckas upp och bli fabriksbyar.Nu började även landets beslutsfattare ana oråd. Vad var det för obskyr ideologi som låg till grund för den osannolika framgången? En chockad besökare rapporterade att han sett 80 par tvååringar iförda romerska togor dansa kadrilj i Owens institut, medan hundratalet uniformsklädda femåringar marscherade i kolonn runt byn. Det var uppenbart att den aparta klädseln anknöt till promiskuös hedendom. När det dessutom uppdagades att Owen inte använde Bibeln i undervisningen så utbröt moralpanik. Det verkar som om Owen både hämtat inspiration från Platon och den radikala romantiken, men många idéer kom också från det omfattande samtida ordensväsende som dyrkade ett mystiskt Högsta Väsen. I sina progandaskrifter skriver Owen att varje industriby skulle ha formen av en kvadrat med bostadskvarter uppdelade i mindre kvadrater, samt en kultplats för alla religioner. Pengar och privat egendom skulle avskaffas, byarna skulle bli självförsörjande. Varje enhet, eller kommunitet, skulle ha ett befolkningsantal på exakt 1200 personer som reglerades genom preventivmedel och civila äktenskap som kunde upplösas. Den levande maskinen skulle sprida sig över hela jordklotet och omfatta alla klasser och raser och följa en helt ny tideräkning som började nu. New Lanark verkade inte alls vara det merkantila experiment som Owen sålt in till finansiärerna– utan början på ett nytt radikalt tusenårsrike.Owens tyngsta supportrar var riskkapitalister och konservativa politiker som hade älskat att de marscherande småbarnen producerade dubbelt så mycket tyg. Nu drog de tillbaka sitt stöd. Owens stjärna dalade och han blev en pinsam, utblottad nobody, men fortsatte ändå bygga upp det ena mer misslyckade mönstersamhället efter det andra. Under 1830-talet lyckades han ta över den nystartade brittiska fackföreningsrörelsen, locka till sig en halv miljon medlemmar, utropa sig själv till stormästare och iscensätta mystiska initiationsriter med timglas och dödskallar – innan även detta vansinne havererade.Ökad besatthet av symmetrier och verklighetsfrämmande matematiska scheman tyder på att Owen drabbades av samma psykiska problematik som så många andra av historiens systembyggare. Kreativiteten övergick i tvångstankar och mani. Efter att ha varit en av Europas rikaste celebriteter var han vid sin död 1858 en visionär dåre som fallit i glömska.Men det skulle inte dröja länge innan han fick en oväntad renässans. När arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet växte fram, plockade män som Hjalmar Branting upp den Owenska doktrinen. Fröet till både det svenska Folkhemmet och mataffären Konsum står faktiskt att finna i Owens kommuniteter. Men inte heller denna gång strålade hans stjärna särskilt länge. När Sovjetunionens fyrkantiga planekonomi växte fram såg man att även detta monster hade grott ur Owens frön. Och även om många fortsätter hämta inspiration i hans självförsörjande lokalsamhällen, så sorteras Owen idag in i samma kategori som Henry Ford – bilmagnaten som på tjugotalet försökte bygga en industriby i Amazonas och blev besatt av att lösa alla mänsklighetens problem med sojabönor. Han är vad Marx kallade för en utopisk socialist – inspirerande, men inget man bygger en praktik på.Men vi har glömt något viktigt här. Barnen. I skuggan av sitt tusenårsrike kämpade Owen hela livet mot barnarbete, och lade fram motion efter motion i parlamentet utan att få gehör. Man menade att det skulle leda till en nationalekonomisk katastrof om man inte utnyttjade fattighusbarnen till max. Owens förslag röstades ner, om och om igen. Men den brinnande facklan fördes vidare och i mitten av 1800-talet lyckas man driva igenom en lag som förbjöd arbete för barn mellan fem och nio år – precis som Owen hade föreslagit. Lagen skärptes successivt och 1933 antogs The Children and Young Persons Act, där det slogs fast att allt barnarbete före femton års ålder var otillåtet – vilket idag är internationell standard. Marx hade alltså fel – Owens gärning var inte bara av utopisk karaktär. Tvärtom lade han grunden till en av de största förändringarna i världshistorien. Förbudet mot barnarbete. Det var bara vägen dit som var lite krokig.Gabriella Håkanssonförfattare och kritiker
1760 överlämnades den då 10-åriga slavpojken Couchi som en gåva till det svenska kungahuset. Han fick namnet Gustav Badin och blev Gustav III adoptivbror och dansare vid hovet. Nu blir hans berättelse balett. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Regissör Amir Chamdin – tidigare mest känd som musiker och filmregissör – är gäst i P1 Kultur.MER KULTURPENGAR FRÅN NÄRINGSLIVET ÖNSKAS – MEN VAD ÖNSKAR NÄRINGSLIVET?Kulturminister Parisa Liljestrand vill se mer privata pengar till kulturen – men hur ska det gå till? I en ny rapport konstateras att det behövs tid och politiska signaler om att konst och kultur är viktigt. Men hur ser intresset ut från näringslivet – vad har de att vinna på att ge pengar till kulturen? Vi ställde frågan till Robert Weil, grundare av familjen Robert Weil stiftelse och investmentbolaget Proventus som bland annat äger konstmuseet Magasin III och Judiska teatern.NINA BOURAOUI OM EN SJÄLSLIG RESA I SORGEN EFTER SIN PAPPAAtt förlora en förälder hör till livets gång men är en av livets mest omvälvande händelser då minnen passerar och då känslorna är extra intensiva. I det känslofältet utspelas den franska författarens Nina Bouraoui nya bok "Grand Seigneur" som här betyder ungefär stilig herre. På svenska är titeln "Sorgen har ett minne" – en bok som hon inte vill kalla en roman eftersom den är väldig nära verkligheten. Radions Sydeuropakorrespondent Cecilia Blomberg träffade Nina Bourai i hennes hemkvarter i Paris.ESSÄ: DEN BRITTISKE EXCENTRIKERN RÄDDADE BARNENVägen till en mer rättvis värld är inte alltid rak, det är inte alltid genom kloka beslut som godtas av alla som utveckling sker. Det gäller inte minst barnarbete. Gabriella Håkansson reflekterar över den brittiske excentrikern som förändrade världen.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson
Sverige fyller 500 år, räknat från när Gustav Vasa blev kung. P1 Kultur bad fem litteraturexperter välja varsitt verk på svenska från varje sekel. Här är deras val hopflätade till en midsommarkrans. P1 Kultur gjorde detta galna experiment inför nationaldagen 6 juni. Nu till midsommarafton har vi bundit en blomsterkrans - eller en sammanvävd gobeläng - av de fem specialisters litteraturval. Vissa av bokvalen är djupt personliga, andra lika djupt principiella i hur just den boken byggde Sverige som nation. Flera är uppbyggliga och trösterika. Någon kan läsas som förebild, underhållning och skräckexempel. Samtidigt.Först hör vi litteraturvetaren Ingrid Elam samtala med Kulturredaktionens Mattias Berg om sitt val från perioden 1523-1623: Gustav Vasas Bibel, som kom 1541. Sedan författaren och nyblivna Akademiledamoten Anna-Karin, som berättar för vår reporter Jenny Teleman hur viktig 1600-talspoeten Lasse Lucidor blev för henne - både som lyriker och gestalt där under gravstenen. Därefter väljer Johan Hilton, Kulturchef på Göteborgs-Posten, Erik Johan Stagnelius dikt "Vän i förödelsens stund" från perioden 1723-1823, som varit hans stöd och tröst under två speciella perioder i livet. Reporter här är Lina Kalmteg.Näst sist ut är författaren Gabriella Håkansson, som väljer August Strindbergs roman "En dåres försvarstal". Den skrevs först på franska, på slutet av 1800-talet - och kom ut på svenska först efter Strindbergs död. En ung kvinna av i dag kan absolut känna igen sig i den här underhållande skräckskildringen av en mans psykopatologi, på gott och ont, berättar Håkansson för vår reporter Jesper Cederstrand.Den som avslutar tidslinjen är Expressens kulturchef Victor Malm. Han har, från det senaste seklet av Sveriges moderna historia, valt Willy Kyrklunds roman "Mästaren Ma". Den kom ut 1952 och gav Malm ett helt nytt sätt att se på vad svensk litteratur kan göra. Reporter här är Maria Askerfjord Sundeby.Till sist får litteraturvetaren Ingrid Elam även avsluta programmet, med en titt på alla valen. Vad ger de för bild av svensk litteratur? Hur rättvisande är den? Och, i detta extremt snäva urval - vad är det viktigaste av allt som inte kom med?Uppläsare i programmet är Nina Asarnoj. Musiken är hämtad ur Ture Rangströms Symfoni Nummer 1 i C-moll och Franz Berwalds Symfoni nr 3 i C-dur.Producent: Mattias Bergmattias.berg@sr.se
Sverige fyller 500 år, räknat från när Gustav Vasa blev kung. P1 Kultur bad fem litteraturexperter välja varsitt verk på svenska från varje sekel. Här är deras val hopflätade till en midsommarkrans. P1 Kultur gjorde detta galna experiment inför nationaldagen 6 juni. Nu till midsommarafton har vi bundit en blomsterkrans - eller en sammanvävd gobeläng - av de fem specialisters litteraturval. Vissa av bokvalen är djupt personliga, andra lika djupt principiella i hur just den boken byggde Sverige som nation. Flera är uppbyggliga och trösterika. Någon kan läsas som förebild, underhållning och skräckexempel. Samtidigt.Först hör vi litteraturvetaren Ingrid Elam samtala med Kulturredaktionens Mattias Berg om sitt val från perioden 1523-1623: Gustav Vasas Bibel, som kom 1541. Sedan författaren och nyblivna Akademiledamoten Anna-Karin, som berättar för vår reporter Jenny Teleman hur viktig 1600-talspoeten Lasse Lucidor blev för henne - både som lyriker och gestalt där under gravstenen. Därefter väljer Johan Hilton, Kulturchef på Göteborgs-Posten, Erik Johan Stagnelius dikt "Vän i förödelsens stund" från perioden 1723-1823, som varit hans stöd och tröst under två speciella perioder i livet. Reporter här är Lina Kalmteg.Näst sist ut är författaren Gabriella Håkansson, som väljer August Strindbergs roman "En dåres försvarstal". Den skrevs först på franska, på slutet av 1800-talet - och kom ut på svenska först efter Strindbergs död. En ung kvinna av i dag kan absolut känna igen sig i den här underhållande skräckskildringen av en mans psykopatologi, på gott och ont, berättar Håkansson för vår reporter Jesper Cederstrand.Den som avslutar tidslinjen är Expressens kulturchef Victor Malm. Han har, från det senaste seklet av Sveriges moderna historia, valt Willy Kyrklunds roman "Mästaren Ma". Den kom ut 1952 och gav Malm ett helt nytt sätt att se på vad svensk litteratur kan göra. Reporter här är Maria Askerfjord Sundeby.Till sist får litteraturvetaren Ingrid Elam även avsluta programmet, med en titt på alla valen. Vad ger de för bild av svensk litteratur? Hur rättvisande är den? Och, i detta extremt snäva urval - vad är det viktigaste av allt som inte kom med?Uppläsare i programmet är Nina Asarnoj. Musiken är hämtad ur Ture Rangströms Symfoni Nummer 1 i C-moll och Franz Berwalds Symfoni nr 3 i C-dur.Producent: Mattias Bergmattias.berg@sr.se
Vi här på Kulturredaktionen har gjort vår egen nedräkning inför årsdagen genom att låta fem kulturpersoner välja varsitt verk från varsitt sekel för att ge en bild av det litterära Sveriges framväxt. Ingrid Elam kommenterar valen. I år är det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung 1523. Kulturredaktionen bad fem litteraturexperter välja ett betydande verk per sekel för att skapa ett slags kanon i miniatyr.Författaren Anna-Karin Palm bestämde sig för Lasse Lucidors vers "Skulle jag sörja vore jag tokot", Johan Hilton Kulturchef på Göteborgsposten valde "Vän! i förödelsens stund" av Erik Johan Stagnelius. Författaren Gabriella Håkansson En dåres försvarstal av August Strindberg och Victor Malm som är Kulturchef på Expressen tog Willy Kyrklunds roman "Mästaren Ma". Ingrid Elam summerar serien och kommenterar det hårda urvalet på fem verk från 500 år.MIKAEL TIMM GÖR FRANSKA NYA VÅGENNär de nya franska filmerna rullade in över biodukarna på 60-talet förstod alla att en ny tid började. Det var slut med syrls filmer, hädanefter skildrades livet på ett nytt sätt. La nouvelle vague varade visserligen bara ett drygt decennium, men den kom att ändra sättet att göra film på för alltid. Hur gick det till? Mikael Timm dyker ned i franska Nya vågen.OBS-ESSÄ OM NONSENSDIKTNINGHur påverkar exilen skrivandet? Misstänkt för försök till giftmord lämnade författaren Carl Jonas Love Almqvist Sverige 1851. Under sina 14 år i exil skrev han något så besynnerligt som nonsensdikter. Författaren och poeten Isabella Nilsson - även känd som Nonsensprinsessan - reflekterar över dessa dikter i en essä från 2020, uppläst av Sveriges Radios Christina Höglund.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Nina Asarnoj
På nationaldagen fyller Sverige 500 år räknat från när Gustav Vasa valdes till kung. Vi bad fem litteratursjälar välja varsitt verk på svenska från varje sekel. Författaren Gabriella Håkansson plockar fram August Strindbergs "En dåres försvarstal". 1823-1923 är en omvälvande tid i det politiska Sverige: vi går från ståndsriksdag till kvinnlig rösträtt.Det är också industrialiseringens tid: järnvägen läggs över landet och den första telegrafkabeln dras mellan Europa och USA, dit över en miljon svenskar emigrerar.Samtidigt växer nya tankar fram: Sören Kirkegaard existentialistiska skrifter ser världens ljus, precis som det kommunistiska manifestet och Darwins evolutionsteori. Nietzsche skriver att Gud är död, Dostoijevski skriver Brott och Straff och Freuds delger sina teorier om det undermedvetna. Det är också under den här perioden August Strindberg lever och verkar.Författaren Gabriella Håkansson om en idag skrämmande aktuell roman: Strindbergs "En dåres försvarstal".Musiken i inslaget: Franz Berwalds Symfoni nr 3 i C durReporter: Jesper CederströmUppläsare: Nina Asarnoj
P1 Kultur fortsätter att sekel för sekel undersöka hur det litterära Sverige vuxit fram under landets alldeles strax 500-åriga historia. Idag väljer författaren Gabriella Håkansson en betydande bok från epoken 1823-1923: En dåres försvarstal av August Strindberg. SÅ HAR BILDEN AV STADEN FÖRÄNDRATS I ROMANEN Något har förändrats i vilken roll staden har i litteraturen. Om det förr var en plats dit romanfigurer sökte sig för att finna lyckan och bli befriade, har den idag allt mer blivit det motsatta: staden har blivit en allt mer sluten, segregerad och dysfunktionell plats för romanfigurerna. Reportage av Jenny Aschenbrenner. ESSÄ: FARAN MED KANON ÄR TRON PÅ DEN VÄSTERLÄNDSKA KULTUREN Den här veckan har Obs diskuterat kanon och i dagens essä reflekterar författaren och kritikern Hanna Johansson över en kanondebatt som präglas av misstänksamhet från båda sidorna. Och hon närmar sig den stora frågan: varför läser man egentligen?Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson
The literary club var en samling av framstående intellektuella män i 1700-talets London med Samuel Johnson i spetsen. Gabriella Håkansson reflekterar över denna klubb och över kvinnorna utanför den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän publicerades första gången 2020.Året är 1773 och i ett separat rum på värdshuset The Turks Head Inn i London, har tolv män samlats för att dricka sprit och diskutera politik. Det har de gjort varje fredag i nio års tid, och det ska de komma att göra varje fredag så länge de lever. I centrum för gruppen står skriftställaren Samuel Johnson, som har publicerat en Ordlista över engelska språket och en utgåva av Shakespeares samlade verk. Gruppen kallar sig för The Literary Club, eller bara The Club. Klubben.För att bli medlem måste man enhälligt bli invald och besitta stora kunskaper i något viktigt ämne. Kanske var Johnson inspirerad av de franska upplysningsfilosoferna när han satte samman sin klubb, de som menade att sanningen om världen endast gick att få när all kunskap var samlad, så att man kunde se de stora sammanhangen.Runt sig samlade Johnson de främsta inom varje konstart – där fanns skådespelaren David Garrick, konstnären Joshua Reynolds, filosofen Edmund Burke, nationalekonomen Adam Smith, historikern Edward Gibbon, vetenskapsmannen Joseph Banks - och inte minst författaren James Boswell. Med tiden skulle det bli många, många fler, och det har sagts att det aldrig i historisk tid har samlats så många genier runt ett och samma bordAtt vi känner till Klubben så i detalj har vi främst James Boswell att tacka för.Den unge Boswell dyrkade Johnson som en gud och gjorde till sin livsuppgift att skriva hans biografi. Medan Johnson ännu levde lade Boswell åratal på att samla in brev, manus och göra intervjuer med alla som haft med honom att göra. I sitt ikoniska flerbandsverk ”Johnsons liv” återger han verkliga möten i dialogform, och ger ögonblicksbilder nedskrivna på plats. Boken betraktas som ett unikt tidsdokument, och lägger hela grunden för Johnsons framtida berömmelse. Den kommer också att bilda skola i hur litterära män ska förhålla sig till varandra. Den yngre som vill göra karriär skriver en hyllande biografi över den äldre.Eftersom Boswell knappt nämner några kvinnor i sin bok så kan man tro att hela det sena 1700-talets litterära elit, precis som Klubben, var enkönad. Men ny forskning visar att det faktiskt var precis tvärtom. Skriftställeriet var nästan det enda yrke som stod öppet för överklassens kvinnor, som formligen vällde in och kom att dominera både som författare, översättare och dramatiker. Vissa siffror pekar på att så många som sjuttiofem procent av alla romaner skrevs av kvinnor, ja, att det överhuvudtaget inte går att förstå romanens framväxt utan ett kvinnoperspektiv. Kvinnor köpte och läste så mycket böcker att bokmarknaden faktiskt formades efter dem och deras smak - en smak som i sin tur färgades av alla de frihetsinskränkningar som kvinnor hade börjat utsättas för.Andra halvan av 1700-talet var en epok när synen på könen förändrades drastiskt. Innan hade feminina och maskulina egenskaper fått ta plats hos båda könen – men ju mer man närmade sig 1800-talet, desto mer skulle män vara män, och kvinnor, kvinnor. De flesta yrken var som sagt stängda för kvinnor, och det var också universiteten, kyrkan och hela statsapparaten, och efterhand som de här konstruerade könsskillnaderna växte fram så blev det inte längre naturligt för välbeställda kvinnor att vistas i det offentliga rummet. Att promenera i staden var opassande, att gå på kaffehus helt otänkbart. Men även att tala med hög röst ansågs nu okvinnligt, liksom att kritisera en man eller publikt visa vrede. Femininiteten tog sig uttryck i passivitet och undergivenhet, medan maskuliniteten manifestades genom aktivitet och framåtanda – mäns romaner skildrade stadens framväxt och de stora samhällsfrågorna, medan kvinnor skrev om det lilla livet och allt som hände i den sociala sfären.I den här kontexten förstår man hur otänkbart det var att kvinnor skulle kunna delta i de högljudda diskussionerna på Klubben.Det förklarar ändå inte varför Boswell och andra författare så sällan nämner de kvinnor som faktiskt dominerade den litterära sfären i London. Träffades de aldrig?Jo, de gjorde de. Varje torsdag gick Samuel Johnson till Hester Thrale som i sitt hem drev en slags skuggklubb till den litterära fredagsklubben, en salong där den kvinnliga intelligentsian dominerade. Där var Elisabet Montagu och Fanny Burney och alla de andra kvinnliga författarna och översättarna som utgjorde kulturlivet i London, och som ofta också arbetade politiskt inom antislaverirörelsen eller för kvinnors rätt till högre utbildning.På grund av sina alkoholproblem blev Boswell sällan inbjuden till Hester och han var omvittnat avundsjuk på att idolen Johnson föredrog sina kvinnliga författarvänner framför honom. Men att Boswell inte nämner några kvinnor i sina böcker behöver inte grunda sig i hans avundsjuka och misogyni. Kvinnor tilläts ju inte verka i det offentliga och kunde inte skriva om de ämnen som gav tyngd i den kritiska debatten. Därför kom de heller inte riktigt att räknas. Som i ett retuscherat fotografi så framträder bara männen i historieskrivningen från den här epoken.Det skulle dröja ända till 1950-talet innan man publicerade James Boswells privata dagbok, och insåg att han inte var en så pålitlig tidsskildrare som man hade trott. Dagboken blev en skandal inte minst för att Boswell så detaljerat skildrar sin sexualdrift. Vid ett tillfälle blir han så exalterad av att prata litteratur med Johnson på Klubben, att han måste rusa ut och köpa sex av en prostituerad stående. Vid andra tillfällen kunde han tvinga sig till sex eller våldta de prostituerade som ratade honom. När man dessutom räknade på hur många dagar Boswell träffat Johnson under deras tjugoåriga vänskap, inser man att de varken umgicks eller gillade varandra särskilt mycket. Deras beryktade vänskap var snarare en litterär konstruktion.Litteraturforskarna började också förstå att såväl Boswell som Johnson led av svår psykisk sjukdom, antagligen bipolaritet, och i Johnsons fall även Tourettes syndrom med tvångstankar. Båda försökte förtvivlat bekämpa sina sjukdomar med alla medel som stod till buds: de förde dagbok, drog upp stränga livsplaner, gick dygnslånga stadspromenader och odlade nära vänskap med andra män. Men det hjälpte inte, och faktum är att hela iden till Klubben uppstod för att rädda Johnson ur en livshotande depression. Klubblivet blev den ram som höll sjukdomen i schack, och det var inte bara för honom som det här umgänget fick livsavgörande betydelse. Snarare än att se det som en diskussionsklubb för Englands mest lärda män, kanske man ska se Klubben som ett homosocialt rum där kontinuiteten, lojaliteten och den starka vänskapen hjälpte till att lyfta en Adam Smith och David Garrick till berömmelse. Merparten av medlemmarna hörde ju till den nya medelklassen som varken kunde räkna med privilegier eller stipendier från krona och stat. De hade bara varandra, och det verkar som att de hjälptes åt genom att diskutera idéer, låna pengar till publicering och stötta i djupa livskriser. I ett modernt perspektiv skulle man kunna säga att myten om det manliga geniet och konstituerandet av en manlig kanon, i själva verket var frukten av en sorts terapi i en manlig självhjälpsgrupp.Idag har forskningen fullt sjå med att skriva tillbaka alla de kvinnor som retuscherades ur historien, och som alternativ till Boswells tillrättalagda och romantiserade skildring av Samuel Johnsons liv och verk, så anlitar man både Fanny Burneys och Hester Thrales dagböcker för att förstå vad som egentligen hände på, och runt, den berömda Klubben.Historien är fortfarande långt ifrån färdigskriven.Gabriella Håkansson, författareLitteraturLeo Damrosch – The Club. Johnson, Boswell, and the Friends who Shaped an age. Yale University Press, 2019.Jane Spencer – The Rise of the Woman Novelist. From Aphra Behn to Jane Austen. Basil Blackwell Ltd, 1986.James Boswell – Samuel Johnsons liv I-IV, översatt och redigerad av Harald Heyman, Albert Bonniers Förlag, 1924-1930.James Boswell – Dagbok i London 1762-1763, utgiven av Frederick A. Pottle, översatt av Anders Byttner, Natur och Kultur, 1951.Ruth Halldén – Vid romanens rötter, Albert Bonniers Förlag, 1997.Nancy Armstrong – Desire and Domestic Fiction. A Political History of the Novel. Oxford University Press, 1987.Debating the Canon. A Reader from Addison to Nafisi, edited by Lee Morrissey. Palgrave McMillan, 2005.
Goth & blandat med författaren Gabriella Håkansson om författaren Edgar Allan Poes själsliga verk och litterära värk. Han Poe-började skräcklet som Lovecraft föräcklade och detekterandet Doyle deducerade samt skapade science fiction till Vernes glädje och ära. En litterär förgrundsgestalt och moralisk avgrundsgestalt. Namn som nämns: Jerry Lee Lewis och Modesty Blaise. Ord som används: lökigt.
Med franska revolutionen skulle förnuftet ta religionens plats. Men för en kort tid fanns faktiskt en officiell kult, skapad av Robespierre själv. Gabriella Håkansson berättar den märkliga historien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Klockan fem på morgonen den tjugonde dagen i månaden Prairal, år två i den franska revolutionskalendern, väcktes medborgarna i Paris av smattrande trumvirvlar. Det var dags att stiga upp. En stor dag väntade.Med mycket kort förvarning hade nationalkonventet meddelat att en ny religion skulle instiftas, skräddarsydd av revolutionsledaren Maximilien de Robespierre, för att passa den unga republikens behov. Dagen till ära hade Robespierre bestämt att man skulle hålla en stor nationell fest. Alla skulle vara med, stadsbor liksom bönder, och en minutiös festmanual hade skickats ut. Instruktionerna var tydliga. Samtliga medborgare skulle pryda sina hus med frihetens röd-vit-blåa färger och hänga ut vimplar. Därefter skulle de klä sig i samma färger. Kvinnorna skulle bära blomkorgar, flickorna rosenbuketter. Alla pojkar och män skulle hålla en ekkvist i handen, och från vart och en av Paris fyrtioåtta distrikt skulle man välja ut femtio personer som skulle representera stadsdelen. Klockan åtta prick avfyrades en skottsalva från Pont Neuf. Det var signalen för att processionerna kunde börja tåga mot stadskärnan.Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket och ateism var en styggelse.Själva festen för den nya religionen inleddes i Nationalparken, där alla fyrtioåtta korteger strålade samman i ett jättetåg om flera tusen personer. Utanför nationalkonventet hade man rest en fem meter hög allegorisk staty som föreställde Den förfärliga Ateismen. Robespierre höll ett tal och sedan väntade en överraskning. Med en fackla kallad Sanningens flamma antände han den stora statyn, som visade sig vara gjord av papier maché. Det blev en ohygglig brasa. När flammorna falnat uppenbarade sig en annan staty inuti Den Förfärliga Ateismen det var en mindre figur, vit och glänsande, som föreställde Visdomen. Robespierre talade åter och sade: Den evigt lyckliga dagen är kommen när det franska folket har vigt sig åt dyrkan till Det Högsta Väsendet. Enligt instruktionerna var det nu dags att applådera och ge uttryck för sin lycka. Militärorkestern satte igång att spela musik av Francois-Joseph Gossec, och operakören stämde upp i en specialkomponerad en hymn till den nya guden. Symboliskt hade man nu gjort upp med den impopulära statsateismen som under revolutionens första år ersatt katolicismen. Det var dags för den stora glädjemarschen. Men vad var egentligen Det Högst Väsendet för något och vad innebar den nya kulten?Den frihetsklädda folkmassan tågade nervöst längs festens långa paradagata som löpte förbi den raserade Bastiljen, över Seine och fram till det artificiella berg som designats av Jacques-Louis David och rests på Champ de la Reunion. Nervositeten ersattes av lättnad när man passerade Place de la Revolution och upptäckte att den fruktade giljotinen hade försvunnit. Kanske betydde det att Konventet skulle utlysa en amnesti för alla folkfiender som satt inspärrade i väntan på avrättning? Längs vägen hade man hängt upp banderoller med revolutionsslogans: Att ära Gud och döda kungar är samma sak. Det var Robespierres som författat dem. Han hade tidigt tagit avstånd från den första kulten som revolutionen pådyvlat folket och som gick ut på att man skulle dyrka förnuftet. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket och ateism var en styggelse. Men nu var ordningen återställd.Robespierre talade till folket och förklarade vem Det Högsta Väsendet var. Av allt att döma hade han hade samma funktion och egenskaper som den gamla kristna guden, vilket var en enorm lättnad för den troende allmogen och medelklassen som hade förlorat rätten att praktisera sin kristendom. Visserligen ingick religionsfrihet i Deklarationen om människans och -medborgarnas rättigheter som man antagit 1789, men den hade inte efterföljts. Kyrkorna hade totalförstörts, och prästerna, ja, dem hade man slagit ihjäl.Nu skulle alla vandaliserade helgedomar repareras och bli Det Högsta Väsendets Tempel. Och bäst av allt Robespierre hade under ett av sina många festtal pratat om själen. Detta var stort. Under statsateismens mörka dagar hade man i materialistisk upplysningsanda dödförklarat själen. Endast kroppen fanns, sa man, men med den nya religionen hade fransmännen fått tillbaka några av sina gamla trosföreställningar. Festen till Det Högsta Väsendet blev revolutionens mest lyckade. När historikerna på 1980-talet började forska i ämnet fann man att det strömmat in gratulationer. Det formella revolutionslingot som vanligen användes var ersatt med genuina tacksamhetsbetygelser. Framgången berodde inte bara på att det fanns ett behov av en ny tro, utan också på att festen firades nationellt och inte bara i huvudstaden. Det var dessutom den första tillställning där folket själva fick delta aktivt i firandet.den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit [...] Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 folkfiender halshöggs på två dygn.Inspirerade av författaren Jean-Jacques Rousseaus kritik av konstarterna och teatern som han menade gjorde människor förställda och onaturliga så hade revolutionsledarna tidigt tagit avstånd från folkliga fester. Istället framhöll man paraden och marschen, där folket deltog passivt och representerade sig själva utan förställning. I Robespierres manual gjordes medborgarna istället till en del av ceremonierna. Nya texter skrevs till gamla folksånger så alla kunde sjunga med, och efteråt påbjöds det gatufester i varje stadsdel, där de som ville kunde läsa upp hymner till Det Högsta Väsendet. Det var uppenbart att det franska folket älskade Robespierres tilltag och just därför var det som hände sedan helt obegripligt.Dagen efter festen stormade Robespierre ut från Konventet mitt i en debatt och försvann från offentligheten i en hel månad. Orsaken är höljd i dunkel. Kanske lyckades ateistfalangen sätta stopp för den nya kulten, eller så var Robespierre utbränd efter att ha jobbat dygnet runt med festen i trettio dagar. Några instruktioner om hur den nya religionen skulle installeras dök aldrig upp. Och den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit, den hade bara flyttats eftersom de massiva mängder blod som samlades under den hotade att förgifta grundvattnet. Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 folkfiender halshöggs på två dygn. När Robespierre efter en månad kom tillbaka till konventet höll han sitt berömda Åttonde Thermidor-tal, där han vädjar till regeringen att agera mot den konspiration som iscensatts mot honom. Dagen därpå, den 9 Thermidor, arresteras han, och ett dygn senare faller han själv offer för dödsmaskinens bila. Robespierres epok är över, och med det också hoppet om en ny religion.Att uppsåtet med festen till Det Högsta Väsendet var att ge den unga republiken en ny moral råder det inget tvivel om. Men tidpunkten lockar också till en annan tolkning. Idén om den nya guden uppstod bara två dagar efter att Robespierres äldsta revolutionsvänner, paret Camille och Lucile Desmoulins, och Georges Danton, hade anklagats för konspiration och avrättats. Trots att de hade blivit bittra fiender på slutet måste tanken på att aldrig mer få träffa sina vänner ha varit outhärdlig. Robespierre var svårt sjuk, omgiven av fiender och hatad av många. Kanske kände han på sig att slutet närmade sig även för honom och kanske gav helt enkelt tanken på själens odödlighet den tröst han behövde för att orka vidare och gå sitt grymma öde till mötes.Gabriella Håkansson, författare och kritiker LitteraturJonathan Smyth: Robespierre and the Festival of the Supreme Being, Manchester University Press, 2016Ruth Scurr: Fatal purity. Robespierre and the French Revolution. Metropolitan Books, 2006Slavoj iek: Virtue and Terror. Robespierres speeches. Verso, 2007Jonas Barish: The Anti-theatrical Prejudice. The University of California Press, 1981.Hilary Mantel: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Översättare: Marianne Mattsson samt Jens Ahlberg. Weyler förlag (En romantrilogi om den starka vänskapen mellan revolutionsledarna Robespierre, Desmoulins och Danton).
Det är post-pandemi och vi undersöker hur det känns för utställare och besökare. Våra litteraturexperter Lina Kalmteg och Anna Tullberg träffar programansvariga Oskar Ekström, författaren Johannes Anyuru och de ukrainska poeterna Daryna Gladun och Lesyk Panasiuk. WILMER X TILLBAKA VAD RYMS I EN SVENSK ROCKINSTITUTION?Efter 17 års tystnad så är gubbarna i Wilmer X tillbaka med både album och turné - Nisse Hellberg och Jalle Lorensson besöker P1 Kultur idag.THOMAS TELLER ÄR ENDA SVENSKEN FÖR ATT SKAPA MUSIK OM DET FRIA ORDETI USA så pågår Banned Books Week - ett nu 40årigt nationellt projekt som värnar det fria ordet och försöker lyfta censurerade böcker. På Kurt Vonnegut-muséet i Indianapolis ska fem musiker bo och skapa musik tillsammans - och med besökarna - under en vecka. Hur förbereder Malmömusikern Thomas Teller sig?ESSÄ: EN NY RELIGION EN NY REVOLUTIONI veckans sista OBS-essä får du följa med till en mycket speciell festdag under den franska revolutionen: en ny religion för en ny stat. Författaren Gabriella Håkansson målar en bild av ett folk som längtade efter att få prata om själen igen.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Lisa Wall
Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 12 september 2018.En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är Dubbelgångaren. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten Arma människor 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur.Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana.Dubbelgångaren börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal och han slängs ut från festen.Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket.Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans Djävulsdrogen, och Mary Shelleys Frankenstein, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia.I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä Det kusliga använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen Sandmannen som exempel på just det kusliga något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden?I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär [...] samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen.För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna dra i smutsen och få sitt rykte svärtat om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes William Wilson där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare och i Vladimir Nabokovs Förtvivlan så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas.Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män.Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre.I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning.För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag,Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien True detective från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut?Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska True Detective.För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om True Detective gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka om och om igen.Gabriella Håkansson, författare DubbelgångarlitteraturFjodor Dostojevskij Dubbelgångaren, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004Vladimir Nabokov Förtvivlan, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017Edgar Allan Poe William Wilson, översatt av Erik Carlquist, i Edgar Allan Poe. Samlade noveller volym 1, H:ström, 2005Mary Shelley Frankenstein eller den moderne Prometheus, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017E.T.A. Hoffmann, Djävulsdrogen, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017E.T.A. Hoffmann, Sandmannen, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001Robert W. Chambers, Kungen i gult, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014Sigmund Freud, Det kusliga, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien Samlade skrifter, av Sigmund Freud, volym XI Konst och litteratur, Natur&Kultur, 2007
Host @daammtayy delivers a photographic description of her first time experience at the Lights On Festival. The two day event hosted thousands of young music lovers, anxious for a rhythmic & soulful experience. The festival was created by Gabriella "H.E.R." Wilson in 2019, and was graced upon the public again in September 2021. **Get comfortable & tune in for the a full play by play of this lit ( get it cause Lights On..>_< just a a little humor) recap & review.
Szabó Gabriella, háromszoros olimpiai bajnok a Talpra magyar stúdiójában
Linda Skugges recension i Expressen av Kristina Sandbergs bok En ensam plats har väckt ilska och upprördhet, men också fått stöd och hejarop. En debatt om litteraturkritik är i gång, så: Hur ska man läsa Skugges recension? Expressens kulturchef Karin Olsson är vår gäst. TERAPI-TV ERÖVRAR VÄRLDEN Tv-serien In treatment, där vi får följa med in i terapirummet en psykolog och ett antal ångestridna patienter, har blivit en internationell succé. Det började i Israel, med förlagan Be Tipul, och nu finns 20 versioner av serien världen över. Den fjärde säsongen av den amerikanska varianten har nylgen släppts och vår reporter Emma Engström har träffat två psykologer som berättar om sin relation till serien, och också hur den kan användas i psykologutbildningen. Hör också P1 Kulturs Felicia Frithiof om framgången för den franska tv-varianten En thérapie. Dessutom bjuder vi på en intervjusnutt från 2011 med upphovsmannen till serien, manusförfattaren och regissören Hagai Levi. COMEDY QUEEN - EN FILMINSPELNING SOM SÖKER "GRÅTSKRATTET" Comedy queen heter Jenny Jägerfelds bok om 12-åriga Sasha vars mamma begått självmord. Nu ska boken bli film, regissör är Sanna Lenken, som gjorde Tunna blå linjen. Inspelningarna är i full gång. Vår reporter Viveka Bladh har gjort ett studiebesök bakom kulisserna och träffat huvudrollsinnehavaren Sigrid Johnson. LASTER OCH LUSTAR BAKOM ANTIKA SAMLINGAR Följ med till 1780-talet, till 7 Park Street i London och lär känna Charles Townley den tidens innehavare av världens största samling av antika föremål utanför Rom. Hör om upplysningsideal och festande, och ett lågande intresse för statyer, vaser och mynt med anknytning till den romerske guden Bacchus. I dagens OBS-essä, signerad författaren Gabriella Håkansson.
Innan den viktorianska erans intågande i Storbritannien var det vanligt med privata museer, många i nyklassicismen anda. Gabriella Håkansson har tittat närmare på en av de mer spektakulära samlingarna från den tiden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i juni 2019. År 1780 kunde man i engelska guideböcker läsa att världens största samling av antika föremål, utanför Rom, fanns i London. Samlingen var inrättad i ett hus på nummer 7 Park Street, och turisterna vallfärdade för att besöka det spektakulära privatmuseet som, skapats av en mr Charles Townley och som somliga menade övertrumfade självaste British Museum. Vad museigästerna inte kände till, varken under eller efter besöket, var att de deltog i en hemlig initiationsrit. Jag återkommer till det. Museets storhetstid varade i knappt tjugofem år. Efter Townleys död skingrades objekten, husets såldes och den berömde samlaren raderades ur historieböckerna. Det skulle dröja tvåhundra år innan man återupptäckte honom vad var det egentligen som hände? Charles Townley var kolgruvebaronen som hade vuxit upp i ett katolskt hem i norra England, och blivit mångmiljonär genom arv. Förmögenheten lades på att supa, spela kort och gå på bordell. På Londons klubbscen var han känd som den störste hedonisten och något äktenskap var det inte tal om. Townley fortsatte klubba ända fram till trettio, då han sent omsider begav sig ut på sin Grand Tour. Och i ett slag förändrades allt. Bildningsresan följde den sedvanliga rutten genom Europa ner till Rom och Neapel, där Townley hamnade i kretsen av intellektuella kring den bourbonske prins Felipe på Palazzo Portici. Här fanns bland andra sir William Hamilton, Johann Winckelmann, Joseph Nollekens, baron d´Hancarville och en rad andra intellektuella som gärna kombinerade frihetlig upplysning med hårt festande, och ett brinnande intresse för Felipes utgrävningar av Pompeiji och Herculaneum. Den bourbonske prinsen hade strukits från tronföljden på grund av en sexuell mani, och i källaren på sitt museumspalats hade han ett hemligt rum, Gabinetto Segreto, där han förvarade alla föremål av erotisk karaktär som hade grävts upp, och som inte var lämpliga att visa för allmänheten. Hit fick bara vissa utvalda tillträde, här försökte man försöka förstå antikens mörkare sidor genom de märkliga erotiska fynden. En av de utvalda var Charles Townley. Den knappt trettioårige Charles hade aldrig intresserat sig för Rom, Grekland eller Egypten tidigare nu började han samla frenetiskt. Statyer, vaser, mynt han rensade marknaden på fynd. Den första Neapelresa resulterade i trettio lårar med historiska objekt som skeppades hem till London och med dem följde också hans nya vän, författaren och pornografen, baron d´Hancarville. Townley hade ett tydligt samlarfokus, alla föremål han köpte anknöt till den romerske guden Bacchus. Allt som var esoteriskt och rörde fruktbarhetsriter, falloskult, mysteriespel och backanaler, var av intresse. Det verkar som att d´Hancarville hade övertygat honom om att de grekiska mysteriekulterna hade bevarat spår av mänsklighetens allra tidigaste religiösa ritualer. Och att spåra, tolka och återskapa dessa hedniska riter, verkar också ha varit det hemliga band som knöt männen runt Gabinetto Segreto samman. Ursprungskulten det rörde sig om var dyrkan av en tidig fallosgud, som man menade var alla religioners ursprung även kristendomens. Hemma i London satte Townley igång att bygga ett museum för sina obskyra artefakter. Tillsammans med d´Hancarville åkte han runt och studerade alla engelska antiksamlingar i jakt på esoterisk kunskap om ursprungskulten. Det var ett mångårigt arbete som i baronens fall resulterade i ett trebandsverk om utvecklingen av grekisk konst, och i Townleys fall, i en helt unik idé om hur privatmuseet skulle konstrueras. Den berömde arkitekten James Wyatt anlitades och 1780 stod huset klart och dörrarna kunde slås upp för allmänheten. Med all inredning, färgsättning och dekor kopierad från Pompeiji blev det ett nyklassicistisk landmärke. Rumlaren Charles Townley hade blivit en erkänd konnässör. Men museet bar på en stor hemlighet. För vad besökarna inte visste var att dess inre var konstruerat som en hemlig kod, och att byggnaden i själva verket var ett tempel helgat åt Bacchus. Utställningen var arrangerad så att gästens rundtur efterhärmade initiationsriten till backanalen, där novisen gick från död till uppståndelse i en ockult ceremoni som ledde från underjordens mörker till sanningens ljus. Målet var att påverka gästernas sinne i smyg. I entrén möttes de av sarkofager och andra föremål förknippade med död, begravning och ceremoniell tvagning. I nästa rum kunde man beskåda fruktbarhetsgudar som Faunus och Priapus, därefter anträdde man husets mittpunkt, biblioteket, där Townleys stora samling av böcker om religion och hedniska praktiker fanns. I takets i alla rum slingrade sig en girlang av murgröna, Bacchus symbolväxt, varvad av de instrument som spelades under Bacchus-orgierna för att åskådarna inte skulle höra skriken från de som initierades. Inget av detta förstod de intet ont anandes besökarna, som i dagböcker och brev beskrev museet i förtjusta ordalag. Men succén blev inte långvarig. Efter sekelskiftet 1800 skedde ett drastiskt filosofiskt och klassmässigt paradigmskifte i England, där allt som kunde knytas till den franska revolutionen sågs med ogillande, där ibland nyklassicismen. Stilen hade varit en symbol för upplysningens hedonistiska, frihetliga ideal, och ersattes nu snabbt av den nationella nygotiken samtidigt som grekofilernas sexfixering hånades offentligt. I den växande, urbana medelklassen var det kristen moral, och inte hedendom, som stod på agendan. Man engagerade sig i djurrätt, antislaveri och regleringar av dryckenskap och barnarbete bland annat i Townleys kolgruvor och tog avstånd ifrån privatsamlande, och den ansvarslösa skörlevnad, som man menade att 1700-talets upplysningsmän hade ägnat sig åt. Det nya samhället skulle formas av och för fria människor, i transparenta rum inte i slutna ordenskammare. Klenoderna i Townleys samling hade sålts dyrt till British Museum på 80- och 90-talen, men vid hans död 1805 fanns inte längre något intresse. Flera av hans berömda statyer var, som det hette på 1700-talet, renoverade antikvitetshandlarna hade satt på nya armar och ben på gamla statyfragment så att de blev hela, och sen blekt och slipat dem innan de visades för säljarna. Nya krav på vetenskaplighet gjorde att dessa statyer nu tappade värde. Konnässörerna betraktades som oseriösa förfalskare, och deras privatmuseer revs ett efter ett. När drottning Victoria 1838 besteg tronen var alla jämnade med marken. sir John Soanes hus på Lincolns Inn Fields är idag det enda vittnesmålet som finns kvar av Townleys epok, och de upplysta män som byggde sina drömmar på antika ideal. Men kanske är historiens gränser inte så skarpa ändå. På sätt och vis kan hela den viktorianska perioden liknas vid den excentriske engelsmannens Bacchusbygge. Den djuriska driften var väl dold, men ändå allestädes närvarande, bubblande under de sociala ceremoniernas blanka yta. Den som med full kraft skulle riva fasaden var ingen engelsman, utan en Wienbo vid namn Sigmund Freud. Han kartlade hur bråddjupet inom oss trädde fram i drömmar, konst och vardagliga felsägningar. Och hans stora intresse, vid sidan av psykets och sexualitetens vindlingar, ja, det var att samla på antika statyetter. Gabriella Håkansson, författare
Notice how all these celebrities have taken up podcasting as a way to supplement Hollywood being (sort of) shut down, and in the process stealing all the good listener-based revenue away from actual podcasters? Well, let's see how THEY like it when our heroes online give THEIR films two middle fingers up! Cast provided by Buford Casting Call at castingcall.club The Players: Krypt "krypton" Maden- Caitlin R, Alice N, Gabriella H; Keke "hitsosticky" Kitching- Dawn P, Olivia T, Bradley P; Tim "Gentleman Fencer" Harris- Josh L, Mark L, Will M; M'Jean "mj mase" Mason- Master of Ceremonies Produced, written, directed, and edited by M'Jean Mason for M'Jean Mason Media From a concept by John Wesley Norton for Boomstick Films and Entertainment Theme- "Hungarian Rhapsody No. 2" by Franz Liszt "The Riot" produced and recorded by Ed Bogas and Ray Shanklin for Fantasy Records, 1972. Used for transformative purposes only as permitted by Section 107 of the Copyright Act of 1976. No infringement intended. Additional music and audio effects provided by the Zapsplat Sound Effects Library at zapsplat.com Visit us at disappointmenttheatre.com for more. --- This episode is sponsored by · Anchor: The easiest way to make a podcast. https://anchor.fm/app Support this podcast: https://anchor.fm/mjean-mason-media/support
Obelisk och Olympia press gav ut böcker ingen annan vågade röra. Några blev odödliga klassiker. Gabriella Håkansson berättar den vilda historien om Parisförlagen som förändrade litteraturhistorien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2017. William S Burroughs, Samuel Beckett, Jean Genet, Henry Miller och James Joyce: alla har de en sak gemensamt de har publicerat sig på ett obskyrt litet förlag i Paris, som under 1950-talet gav ut engelskspråkig litteratur i små gröna pocketböcker i serien Travellers Companion. Bakom den gemytliga rubriken dolde sig all den litteratur som inga andra förlag i Europa eller USA ville ta i med tång, av rädsla för att bli stämda. Allt började med att den brittiske dandyn Jack Kahane 1914 trampade på en landmina i Ypern (Ieper) i Belgien och entledigades från sin krigstjänstgöring. Under konvalescensen träffade han sin fru, fransyskan Marcelle Girodias, flyttade till Paris och började skriva böcker. Kahanes produktion var medelmåttig och innehöll lite för många erotiska anspelningar för att de engelska biblioteken skulle känna sig bekväma, så böckerna plockades bort och han fick dåligt rykte. Samtidigt började romanerna efterfrågas i bokhandeln. Kahane fick en insikt. Minsta inslag av erotik och den mest mediokra bok börjar sälja. I USA och England rådde fortfarande ålderdomliga censurlagar som satte stopp för allt som uppfattades som moraliskt eller erotiskt utmanande, men i Frankrike var situationen en annan, och nu hade Kahane fått en affärsidé. Han registrerade en fransk firma under namnet Obelisk Press och hyrde sunkig kontorslokal på vänstra stranden, nu gällde det bara att hitta sexuellt frispråkiga författare. Det var lättare sagt än gjort. I slutet av 20-talet kontaktar Kahane Sylvia Beach på bokhandeln Shakespeare & Co och får henne att förmedla kontakt med James Joyce, som några år tidigare gjort skandalsuccé på hennes förlag med den frispråkiga Ulysses. Hade Joyce möjligen något mer som kunde publiceras? Det hade han. Experimentboken Haveth Childers Everywhere blev Kahanes första framgångsrika publikation, snabbt åtföljd av Radcliffe Halls lesbiska roman Ensamhetens brunn, som precis blivit förbjuden i England. Även D H Lawrences indragna Lady Chatterleys älskare lades till på utgivningslistan, och nu rullade det på. Kahane fick snabbt rykte om sig att ge ut sånt som ingen annan vågade publicera, och snart köade folk utanför kontoret. Först ut var en helt okänd författare som hette Henry Miller och hade skrivit en bok med en titel som lät som något som handlade om cancer. Det var Kräftans vändkrets. Snart hade även hans vänner Anaïs Nin och Lawrence Durrell fått manus antagna och Kahane var på banan, men när Kräftans vändkrets efter många turer väl skulle ut, ja, då hade Kahane slut på pengar. Ett mönster som skulle komma att upprepa sig. Anaïs Nin visade handlingskraft och finansierade via sin psykoanalytiker Otto Rank trycket av både Millers och Durrells böcker. Som en gentjänst betalade sedan Durrell tryckningen av hennes bok Incest. Sedan hann inte Kahane ge ut mer. Han dog oväntat 1939 vid bara 52-års ålder. Och med det kunde allt ha tagit slut. Det gjorde det inte. Hans 27-årige son Maurice Girodias hade hjälpt pappa på förlaget sedan han var liten, och när andra världskriget var över bestämde han sig för att blåsa liv i verksamheten igen. Nu skulle kampen för den sexuella frispråkigheten stegras ytterligare. Han började med att byta förlagsnamn till Olympia Press och kontaktade sedan faderns gamla författare för att sondera terrängen. Miller skickar in Plexus men sedan var det stopp, så Girodias låter översätta alla franska erotiska böcker han hittar; Genet, Apollinaire, de Sade, Bataille, Queaneau, Reage men det räcker inte, läsarna går inte igång på litterär erotika, de vill ha hederlig porr som kan läsas med vänsterhanden. Girodias gör nu ett genidrag. Han kontaktar klicken kring avantagardetidskriften Merlin som som var de som hade översatt de franska erotiska böckerna, och frågar om de kan tänka sig att börja skriva pornografi istället. Naturligtvis under pseudonym, och gärna med lite kinky inslag. På så vis skulle de kunna finansiera sin tidskrift. Det vill de gärna. Merlin består av ett gäng jazzdansande, amfetaminsnortande utlänningar av båda könen, ledda av författaren Alexander Trocchi och finansierade av amerikanskan Jane Lougee. Kvinnor som män tar sig an uppgiften med förtjusning, och nu börjar Olympia Press glanstid. Merlin flyttar in på kontoret och redaktionen blir förlagets hårda kärna av redaktörer, sekreterare, korrekturläsare och allmänna hangaroaunds. Ur tryckpressarna spottas heta titlar som Tender was my flesh och The Loins of Amon. Olympia Press billiga gröna pocketböcker förses med myndigheternas varning att de inte får säljas i England eller USA, och sprids sedan till turister, matroser, soldater och pornografer som smugglar dem över gränserna en masse. Inkomsterna flödar, men Girodias är ännu värre än sin far vad gäller det ekonomiska. Han vägrar skriva kontrakt och betalar ut royalties lite när det passar. Författarna får köa utanför hans kontor när han är på gott humör, och hoppas på det bästa. Inte heller för han bok över hur många utgåvor han trycker. Ibland ger han ut en censurerad version för bokhandeln, och en annan för illegal spridning. Allt detta fungerar till en början väl med Merlins glada pornografer, men det går inte med riktiga författare som J.P. Donleavy och Vladimir Nabokov. De rasar och drar honom inför rätta. Inte heller går det att betala skatt med vänsterhanden. Bara några år in på det nya äventyret är Maurice Girodias skuldsatt, belånad och åtalad för såväl brott mot obscenitetslagarna som obetalda royalties. Och så här håller det på. Mygel, skulder, porr, åtal allt i en eskalerande spiral, tills Girodias mot slutet av sextiotalet tröttnar på myndigheternas hetsjakt och författarnas pengatjat, och flyttar till USA för att starta ett amerikanskt Olympia Press. Där går det ännu sämre. Valerie Solanas, som författaren heter, går tre kvarter bort och skjuter Andy Warhol istället. Förläggaren som hela sitt liv bekämpat censuren verkar ha grävt sin egen grav. Den nya tidens libertiner behövde inte längre hans förlag, och när han 1968 struntar i att publicera en av sina nya författare som det är bestämt, så går hon upp på kontoret för att skjuta honom. Girodias är inte på plats och Valerie Solanas, som författaren heter, går tre kvarter bort och skjuter Andy Warhol istället. Girodias är inte sen att utnyttja publiciteten och får snabbt iväg SCUM-manifestet till tryck, det blir hans sista viktiga utgivning, innan allt går utför i ett träsk av hårdporr, scientologi och boxningsböcker. Hans livshistoria kan låta tragisk, men den ledde faktiskt fram till en av 1900-talets stora landvinningar: avskaffandet av censuren. De många och långa rättsprocesserna Girodias drogs inför och tappert utkämpade blev prejudicerande, och satte stopp för en puritanism som präglat bokbranschen i flera hundra år. Vi har familjen Kahane/Girodias att tacka för den frihet litteraturen åtnjuter idag. Och för att banbrytande böcker som Millers Kräftans vändkrets, Burroughs Den nakna lunchen, Trocchis Young Adam och Nabokovs Lolita överhuvudtaget kom i tryck. Och de gröna pocketböckerna som på 50-talet kostade några kronor när de kom ut, betingar idag skyhöga priser på den antikvariska marknaden. Samlarna dammsuger gamla lumplådor och porraffärer för att hitta kvarglömda Olympia Press, och granskar sedan böckernas omslag med lupp för att avgöra vilken utgåva det kan röra sig om. Finns påklistrade prislappar, myndighetsstämplar och korrekta tryckorter där, kan de ha stött på en äkta förstautgåva. Är det någon av klassikerna, som till exempel Lolita kan de räkna med att vara 100 000 kronor rikare. Maurice Girodias dör utblottad och bitter 1990 och begravs på Père-Lachaisekyrkogården i Paris. På hans gravsten låter brodern Eric Kahane gravera Une journée sur la Terre. En dag på jorden. Gabriella Håkansson, författare Litteratur John de St Jorre Venus Bound. The Erotick Voyage of the Olympia Press and its Writers, Random House, 1994. A Life in Pieces. Reflections on Alexander Trocchi. Edited by Alan Campbell & Tim Niel, Rebel Inc, 1977. Lawrence Durrell and Henry Miller. A Private Correspondance. Edited by George Wickes, Faber&Faber, 1962. Sylvia Beach Shakespeare and Company, översättning ERik Andersson, Ellerström, 2008. Ett urval av berömda Olympia Press-titlar från Parisåren: Samuel Beckett Watt (1953) Henry Miller Plexus (1953) D.A.F. de Sade 120 Days of Sodom (1953) Jean Genet The Thief's Journal (1953) Pauline Reage The Story of O (1954) Vladimir Nabokov Lolita (1955) J.P. Donleavy The Ginger Man (1955) Jean Cocteau The White Paper (1957) William S. Burroughs The Naked Lunch (1959) Lawrence Durrell The Black Book (1959) Raymond Queneau Zazie dans la Métro (1959)
Författaren Carl Henning Wijkmark avled för en månad sedan och Lundströms Bokradio kallar till bokcirkel om hans både hyllade och sågade debutroman, Jägarna på Karinhall, som gavs ut 1972. Manusförfattaren och filmregissören Lisa Langseth diskuterar satirromanen med författaren och översättaren Aris Fioretos och programledare Kristofer Lundström som gör sin sista bokradio för den här gången. Romanen är en drift med nazismen, fascismen och maktfullkomlighet. Den är humoristiskt skriven och innehåller explicit beskrivna samlag, övergrepp och misshandel. Den har kallats kultroman, hur står den sig i dag? När litteraturkritikern Gabriella Håkansson i Dagens Nyheter skrev om "Jägarna på Karinhall" 2013 kallade hon den läsfest. Men enligt litteraturkritikern Sven Stolpe var romanen det vidrigaste han läst 1972. 2007 fick Carl Henning Wijkmark Augustpriset i den skönlitterära klassen för romanen "Stundande natten". Författaren Steve Sem-Sandberg intervjuade Wijkmark för Svenska Dagbladet och Wijkmark kommenterade då romandebuten "Jägarna på Karinhall": På 70-talet låg ju nivån på pryderiet litet lägre än den gör idag. Så hade jag också lagt mig vinn om att överdriva sexskildringarna. Jag ville att läsaren skulle uppröras, helst så mycket att han efteråt frågade sig varför blir jag så upprörd över sexscenerna och inte våldet som alltsammans bygger på? Andra böcker som nämns i programmet: "Dressinen" av Carl Henning Wijkmark "Samhället som teater" - estetik och politik i Tredje riket av Ingemar Karlsson och Arne Ruth. "Underkastelse" av Michel Houellebecq. En film som nämns är också "Salò, eller Sodoms 120 dagar" från 1975 i regi av Pier Paolo Pasolini, baserad på romanen "De 120 dagarna i Sodom" från 1785 av Markis de Sade. Lisa Langseth är filmregissör och manusförfattare. Aris Fioreros är författare och översättare. Skriv till oss: bokradio@sverigesradio.se Programledare: Kristofer Lundström Redaktion: Fredrik Wadström och Anna-Karin Ivarsson, producent
I år är det 75 år sedan Mumindalens udda befolkning först lät höra tala om sig 1945 kom Tove Janssons första bok i vad som skulle bli en lång och globalt älskad serie. I den andra delen av dokumentärserien Penseln, Pennan och Hjärtat får vi följa Tove Janssons första steg mot ett konstnärskap. I det andra avsnittet i dokumentärserien om Tove Jansson "Penseln, pennan och hjärtat" följer vi Tove Janssons första steg på konstnärsbanan och den svåra relationen till pappan. Tove Janssons pappa Viktor Jansson var en älskad förebild och samtidigt kanske den person som Tove hade allra svårast att komma överens med. Vi får också lära känna en ung kvinna med en stark vilja och en stor äventyrslust, som bland annat tar henne till Paris under en tid när det var mycket ovanligt att unga finländska kvinnor reste ut i Europa på egen hand. VERK SOM FORTFARANDE VÄRKER: INTRUSION Det finns verk som följer oss livet igenom - i serien Verket som värker hör vi några av våra lyssnar berätta om de böcker, filmer eller låtar som aldrig riktigt tycks kunna släppa taget om en. Idag om romanen och framtidsdystopin "Intrusion" av den brittiske författaren Ken MacLeod. ESSÄ: ROMANTIKENS RADIKALA SIDA Idag (7/4) på den brittiske romantikern William Wordsworth's 250 års-dag handlar OBS om hur minnet av romantikens diktare förvrängts - de var sällan några världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar i dagens essä en historia som ofta glöms bort. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson
De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2018. Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten. Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt Ode till en grekisk urna och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag. Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var diktsamlingen Lyrical Ballads. Den kom ut 1798, och skrevs gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth. Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik. Så sägs det i varje fall. Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta en annan version, med mindre månljus och mer action, som tar sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang. Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år senare vann han en poesitävling med ett kritiskt Ode till slav-handeln. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända klick ultraradikaler som kallades för de engelska jakobinerna. Bland dem fanns framstående författare som William Blake, filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin. Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse. Konflikten mellan demokraterna och överhögheten förde England farligt nära inbördeskrigets rand, och det var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova den nya flugan att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen, ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement. Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn vandrade Coleridge över 80 mil på en månad. Tillsammans med en annan radikal poet Robert Southey arbetade han därefter fram ett politiskt program där epokens alla progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd. Under namnet Det pantisokratiska sällskapet skulle Coleridge och Southey frälsa världen från sedelkapitalismens och civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar. karaktärerna hämtas från vardagslivet man skriver om barn, gamlingar och dårhjon figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin, nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och fortsätter nu i deras sällskap sina radikala fotvandringar. I pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797 påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska komma att bryta med tidens alla estetiska ideal. Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet man skriver om barn, gamlingar och dårhjon figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under titeln Lyrical Ballads och resten är historia. Men historien kan som sagt berättas på många olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala, politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det blev han bortglömd i 150 år. Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen. Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls kunde bli verklighet. Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary. Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, Den befriade Prometheus, skriver romanen Frankenstein. Fem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord Byron gipsbyst på var mans spiselhylla. Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men uddlös estetik. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna också brann för? Gabriella Håkansson, författare
Riksteatern ställer in alla produktioner under våren. I hela landet finns 230 lokala Riksteaterföreningar, som är beroende av biljettintäkterna från de turnerande föreställningarna. Intervju med Riksteaterns styrelseordförande, Berit Högman. PORTRÄTT: TUIJA LINDSTRÖM EN AV FOTOGRAFINS FÖREGÅNGARE Från det att hon slog igenom under 80-talet fram till sin död för drygt två år sedan var hon en central figur i svensk fotografi. Först som stilbildande konstnär, sedan som professor och mentor för en hel generation fotografer. Berättelsen om Tuija Lindström är också en berättelse om svensk fotografis utveckling under några decennier. P1 Kulturs Eskil Krogh Larsson har bläddrat i arkiv och följt i Tuija Lindströms spår. DEN HISTORISKA ROMANENS NYA FAS VITTNAR OM KÖNSKRIGETS SLUT Berättelsen om den historiska romanen är en delvis en berättelse om en strid mellan könen. Men författaren Gabriella Håkansson som gör dagens OBS-essä tror att de manliga och kvinnliga författarna äntligen har blivit en del av samma kamp mot en gemensam fiende. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson
Berättelsen om den historiska romanen är en delvis en berättelse om en kamp mellan könen. Men Gabriella Håkansson tror att de manliga och kvinnliga författarna äntligen har fått en gemensam fiende. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Få litterära genrer har varit så populära och samtidigt kritiserade som den historiska romanen. Ända sedan genren uppstod på 1700-talet har kritikerna oroat sig för att fakta och fiktion blandas samman, och att sanningen förflackas. I början av 1800-talet var samhällseliten så oroad över att pöbeln och kvinnorna inte skulle kunna skilja på vad som var sant och falskt när de läste historiska romaner, att de ropade på förbud. Särskilt ängslig var man över den gotiska romanen, som med sina uppdiktade historiska miljöer hotade att väcka alltför starka känslor hos läsarna. I den traditionella historieskrivningen sägs det ofta att det var sir Walter Scott som 1814 publicerade den första riktiga historiska romanen, men det är inte riktigt sant. Det Scott gjorde var att införa fotnoter och förord i sina böcker för att skilja sitt författarskap från den kritiserade gotiken. Greppet gav legitimitet åt hans romaner och satte standarden för hur en historisk berättelse ska se ut, men det förde också med sig att den historiska romanen könades för en lång tid framöver. Med sina fotnoter markerade Scott att seriösa historiska romaner grundar sig i kunskap och ger uttryck för en objektiv sanning. Hans kvinnliga kollegor, som inte hade tillgång till högre utbildning fick svårt att hävda sig och flydde till andra genrer. Scott fick visserligen mothugg från William Goodwin, som menade att romanen genom fiktionen och fantasin kunde ge en sannare bild av historien, än vad enbart dokumentär fakta kan göra. Men få lyssnade. Den historiska romanen kom i 150 år att domineras av manliga författare som förhöll sig lojala till den offentliga historieskrivningen, och det var inte förrän på 1900-talet som det kom att förändras. Idag ser det helt annorlunda ut. Ett stort antal kvinnliga författare har äntrat den traditionellt manliga arenan, och utmanar genren genom att ge nya perspektiv på historien. Det här syns tydligt i Sverige, där den historiska romanen just nu verkar ha ett uppsving. Ett bra exempel på det här är Elin Boardys Mary Jones historia från 2014. Här återberättas Robert Louis Stevensons klassiker Skattkammarön ur en kökspigas perspektiv. I en intervju säger Boardy att boken skrevs utifrån en frustration över att fokus i genren alltid ligger på männen. Särskilt män med makt, skulle man kunna tillägga, och det är av en liknande anledning som Ulrika Kärnborg i Saturnus tecken, placerar Axel Oxenstierna och drottning Maria Eleonora i centrum för stormaktstidens konflikter, istället för hjältekonugen Gustav II Adolf. På samma drastiska sätt kastar Kristina Sandberg om perspektiven när hon i sina böcker om Maj skildrar folkhemmets framväxt genom en hemmafrus ögon. I Anna Leastadius Larssons 1700-tals trilogi om Pottungen är det missionerande syftet uttalat; Jag vill lyfta fram kvinnors liv och erfarenheter ur vår mansdominerade historieskrivning., säger hon. Men samma missionerande övertygelse verkar intressant nog inte driva deras manliga kollegor. De tycks snarare brottas med insikten att det inte finns någon historisk sanning, utan flera och vilken ska man då välja? Kanske ska man hitta på en egen. I Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde tecknas ett porträtt av barockkompositören Händel som väckt uppmärksamhet. Romanens Händel är pervers och blir utsatt för våld och sexuella övergrepp. Det finns inga belägg för att något sådant skulle ha hänt, men det finns å andra sidan inga belägg för att det inte skulle ha hänt heller. Edenborgs Händelversion är lika sann som andra Händelskildringar som spekulerar i vad kompositören upplevde, kände eller gjorde. Samma radikala förhållningssätt har Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, till Henrik VIII i sin roman Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek. Henrik VIII:s liv är väl dokumenterat, och ändå förhåller sig UKON lika respektlöst som Edenborg till historien. Fiktion och fakta blandas hej vilt, och Henrik VIIIs historia gestaltas i listor, nonsensupprepningar, absurdistiska dialoger och andra grepp som är typiska för UKON. Så här kan det låta: mars 1516, ingen koncipiering, april 1516, ingen avlelse, maj 1516, ingen dräktighet, juni 1516, ingen graviditet, juli 1516, ingen konception, augusti 1516, ingen grossess, september 1516, inget havandeskap, oktober 1516, ingen pollinering, november 1516, ingen bulle ugnen I Stefan Lindbergs Nätterna på Mon Cheri dras experimentet ett varv till. Boken handlar om 33-åringen som misstänktes för mordet på Olof Palme, och Lindberg har lagt enorm möda på att ta fram dokumentärt material och återge alla upptänkliga teorier. Man tror att det här är en thriller som kommer mynna ut i en ny, ultimat Palmemordsteori men icke. Berättelsen faller sönder i delar där sanning, fiktion, och metakommentar blandas samman så pass att man vare sig vet ut eller in. Slutligen kan man också titta på Mattias Hagbergs romaner om Sveriges undangömda, totalitära idéarv. Här blottas den systematiska kränkning som samer, personer med funktionsnedsättning och mentalsjuka har utsatts för, men någon Walter Scottsk rädsla för det gotiska hittar man inte, tvärtom - Hagberg väljer att klä sina berättelser i skräckromanens dräkt, och med det kan man ju säga att den historiska romanen gått varvet runt. Jag tycker att det är roligt att den här lite mossiga romangenren idag har blivit en plattform för så djärva estetiska experiment. Det rör sig nästan om ett lustmord på hela genren. Såväl Edenborg som UKON och Lindberg gör uppror mot traditionell gestaltning, och undergräver med fantasi och fiktion dess sanningsanspråk. En kultursociolog skulle kanske säga att formexperimenten ändå är ett slags Walter Scottska fotnoter, som syftar till att skilja deras finlitteratur från den populärhistoriska bestsellern, medan en genusvetare snarare skulle säga att det rör sig om en patriarkal strategi för att bibehålla status i ett fält som hotas av kvinnlig invasion. Men man kan också tänka sig att det är en reaktion mot andra samtida trender. Kanske är det en markering mot den autofiktiva genrens enorma äkthetsanspråk, där författare som Karl Ove Knausgård blottar det mest privata för att skapa en känsla av autenticitet. Aldrig har väl tron på att litteraturen verkligen kan förmedla en sanning, varit starkare, trots att vi faktiskt inte vet om Knausgård hittar på allt. Och här kan man tolka den historiska romanens uppror, särskilt i Stefan Lindbergs tappning, som en frontalattack på autofiktionens stripteaseföreställning. Ett kritiskt nej mot själva autenticitetens idé. Vänder man på det hela så kan också man se de svenska formexperimenten som en del av en bredare strömning. Internationellt sett så tar sig den historiska romanen just nu an att lyfta fram det som historien sopat under mattan, bland annat slaveriet och kolonialismen, och den skriver minoriteternas och kvinnornas historia. Kanske kan man betrakta UKON, Edenborg och de andra som en del av samma kritiska strömning, men med udden riktad mot myten om det manliga geniet? I alla böcker dekonstrueras män med makt eller kreativ begåvning. De avkläs sin romantiska gloria och blir vanliga människor. Här kan man också se att skillnaden mellan manliga och kvinnliga författare ändå inte är så stor. Estetiskt kan de skilja de sig åt i sitt berättande, men ideologiskt går de på samma linje. Både det nya kvinnliga historieperspektivet och de estetiska experimenten kan betraktas som ett sätt att göra upp med den traditionella historieskrivningen, och punktera gamla unkna sanningar. Kanske har Goodwin med det fått rätt mot Walter Scott. Genom fiktionen och fantasin kan romanen faktiskt ge en sannare bild av verkligheten än vad enbart fakta kan göra. Gabriella Håkansson, författare Facklitteratur The historical novel, Jerome de Groot, Routledge, 2010 The historical novel, George Lukacs, Beacon Press, 1963 A new companion to the gothic edited by David Punter, Blackwell Publishing, 2012 Skönlitteratur Ulrika Kärnborg Saturnus tecken, Natur&Kultur, 2016. Elin Boardy Mary Jones historia, W&W, 2014. Kristina Sandberg Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012), Liv till varje pris (2014) Norstedt. Anna Laestadius Larsson Barnbruden (2013), Pottungen (2014), Räfvhonan (2015), Piratförlaget. Carl-Michael Edenborg Mitt grymma öde (2012), Natur & Kultur. Ulf Karl Olov Nilsson Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, (2014), Norstedt. Stefan Lindberg Nätterna på Mon Cheri (2016), Albert Bonniers Förlag. Mattias Hagberg Herredjuret (2011), Rekviem för en vanskapt (2012), De användbara (2015) Atlas. Vilken är den första historiska romanen? Sir Walter Scotts Waverly från 1814 betraktas av många som den första historiska romanen, men utnämningen har på senare tid ifrågasatts från feministiskt håll eftersom Madame de Lafayttes roman Prinsessan de Clèves från 1678 utspelar sig i Henrik II:s hov och alltså är förlagd till historisk tid. Även en lång rad andra romaner publicerade före 1814, inte minst de gotiska, utspelar sig i historisk tid. Frågan är långt ifrån utredd.
The literary club var en samling av framstående intellektuella män i 1700-talets London med Samuel Johnson i spetsen. Gabriella Håkansson reflekterar över denna klubb och över kvinnorna utanför den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året är 1773 och i ett separat rum på värdshuset The Turks Head Inn i London, har tolv män samlats för att dricka sprit och diskutera politik. Det har de gjort varje fredag i nio års tid, och det ska de komma att göra varje fredag så länge de lever. I centrum för gruppen står skriftställaren Samuel Johnson, som har publicerat en Ordlista över engelska språket och en utgåva av Shakespeares samlade verk. Gruppen kallar sig för The Literary Club, eller bara The Club. Klubben. För att bli medlem måste man enhälligt bli invald och besitta stora kunskaper i något viktigt ämne. Kanske var Johnson inspirerad av de franska upplysningsfilosoferna när han satte samman sin klubb, de som menade att sanningen om världen endast gick att få när all kunskap var samlad, så att man kunde se de stora sammanhangen. Runt sig samlade Johnson de främsta inom varje konstart där fanns skådespelaren David Garrick, konstnären Joshua Reynolds, filosofen Edmund Burke, nationalekonomen Adam Smith, historikern Edward Gibbon, vetenskapsmannen Joseph Banks - och inte minst författaren James Boswell. Med tiden skulle det bli många, många fler, och det har sagts att det aldrig i historisk tid har samlats så många genier runt ett och samma bord Att vi känner till Klubben så i detalj har vi främst James Boswell att tacka för. Den unge Boswell dyrkade Johnson som en gud och gjorde till sin livsuppgift att skriva hans biografi. Medan Johnson ännu levde lade Boswell åratal på att samla in brev, manus och göra intervjuer med alla som haft med honom att göra. I sitt ikoniska flerbandsverk Johnsons liv återger han verkliga möten i dialogform, och ger ögonblicksbilder nedskrivna på plats. Boken betraktas som ett unikt tidsdokument, och lägger hela grunden för Johnsons framtida berömmelse. Den kommer också att bilda skola i hur litterära män ska förhålla sig till varandra. Den yngre som vill göra karriär skriver en hyllande biografi över den äldre. Eftersom Boswell knappt nämner några kvinnor i sin bok så kan man tro att hela det sena 1700-talets litterära elit, precis som Klubben, var enkönad. Men ny forskning visar att det faktiskt var precis tvärtom. Skriftställeriet var nästan det enda yrke som stod öppet för överklassens kvinnor, som formligen vällde in och kom att dominera både som författare, översättare och dramatiker. Vissa siffror pekar på att så många som sjuttiofem procent av alla romaner skrevs av kvinnor, ja, att det överhuvudtaget inte går att förstå romanens framväxt utan ett kvinnoperspektiv. Kvinnor köpte och läste så mycket böcker att bokmarknaden faktiskt formades efter dem och deras smak - en smak som i sin tur färgades av alla de frihetsinskränkningar som kvinnor hade börjat utsättas för. Andra halvan av 1700-talet var en epok när synen på könen förändrades drastiskt. Innan hade feminina och maskulina egenskaper fått ta plats hos båda könen men ju mer man närmade sig 1800-talet, desto mer skulle män vara män, och kvinnor, kvinnor. De flesta yrken var som sagt stängda för kvinnor, och det var också universiteten, kyrkan och hela statsapparaten, och efterhand som de här konstruerade könsskillnaderna växte fram så blev det inte längre naturligt för välbeställda kvinnor att vistas i det offentliga rummet. Att promenera i staden var opassande, att gå på kaffehus helt otänkbart. Men även att tala med hög röst ansågs nu okvinnligt, liksom att kritisera en man eller publikt visa vrede. Femininiteten tog sig uttryck i passivitet och undergivenhet, medan maskuliniteten manifestades genom aktivitet och framåtanda mäns romaner skildrade stadens framväxt och de stora samhällsfrågorna, medan kvinnor skrev om det lilla livet och allt som hände i den sociala sfären. I den här kontexten förstår man hur otänkbart det var att kvinnor skulle kunna delta i de högljudda diskussionerna på Klubben. Det förklarar ändå inte varför Boswell och andra författare så sällan nämner de kvinnor som faktiskt dominerade den litterära sfären i London. Träffades de aldrig? Jo, de gjorde de. Varje torsdag gick Samuel Johnson till Hester Thrale som i sitt hem drev en slags skuggklubb till den litterära fredagsklubben, en salong där den kvinnliga intelligentsian dominerade. Där var Elisabet Montagu och Fanny Burney och alla de andra kvinnliga författarna och översättarna som utgjorde kulturlivet i London, och som ofta också arbetade politiskt inom antislaverirörelsen eller för kvinnors rätt till högre utbildning. På grund av sina alkoholproblem blev Boswell sällan inbjuden till Hester och han var omvittnat avundsjuk på att idolen Johnson föredrog sina kvinnliga författarvänner framför honom. Men att Boswell inte nämner några kvinnor i sina böcker behöver inte grunda sig i hans avundsjuka och misogyni. Kvinnor tilläts ju inte verka i det offentliga och kunde inte skriva om de ämnen som gav tyngd i den kritiska debatten. Därför kom de heller inte riktigt att räknas. Som i ett retuscherat fotografi så framträder bara männen i historieskrivningen från den här epoken. Det skulle dröja ända till 1950-talet innan man publicerade James Boswells privata dagbok, och insåg att han inte var en så pålitlig tidsskildrare som man hade trott. Dagboken blev en skandal inte minst för att Boswell så detaljerat skildrar sin sexualdrift. Vid ett tillfälle blir han så exalterad av att prata litteratur med Johnson på Klubben, att han måste rusa ut och köpa sex av en prostituerad stående. Vid andra tillfällen kunde han tvinga sig till sex eller våldta de prostituerade som ratade honom. När man dessutom räknade på hur många dagar Boswell träffat Johnson under deras tjugoåriga vänskap, inser man att de varken umgicks eller gillade varandra särskilt mycket. Deras beryktade vänskap var snarare en litterär konstruktion. Litteraturforskarna började också förstå att såväl Boswell som Johnson led av svår psykisk sjukdom, antagligen bipolaritet, och i Johnsons fall även Tourettes syndrom med tvångstankar. Båda försökte förtvivlat bekämpa sina sjukdomar med alla medel som stod till buds: de förde dagbok, drog upp stränga livsplaner, gick dygnslånga stadspromenader och odlade nära vänskap med andra män. Men det hjälpte inte, och faktum är att hela iden till Klubben uppstod för att rädda Johnson ur en livshotande depression. Klubblivet blev den ram som höll sjukdomen i schack, och det var inte bara för honom som det här umgänget fick livsavgörande betydelse. Snarare än att se det som en diskussionsklubb för Englands mest lärda män, kanske man ska se Klubben som ett homosocialt rum där kontinuiteten, lojaliteten och den starka vänskapen hjälpte till att lyfta en Adam Smith och David Garrick till berömmelse. Merparten av medlemmarna hörde ju till den nya medelklassen som varken kunde räkna med privilegier eller stipendier från krona och stat. De hade bara varandra, och det verkar som att de hjälptes åt genom att diskutera idéer, låna pengar till publicering och stötta i djupa livskriser. I ett modernt perspektiv skulle man kunna säga att myten om det manliga geniet och konstituerandet av en manlig kanon, i själva verket var frukten av en sorts terapi i en manlig självhjälpsgrupp. Idag har forskningen fullt sjå med att skriva tillbaka alla de kvinnor som retuscherades ur historien, och som alternativ till Boswells tillrättalagda och romantiserade skildring av Samuel Johnsons liv och verk, så anlitar man både Fanny Burneys och Hester Thrales dagböcker för att förstå vad som egentligen hände på, och runt, den berömda Klubben. Historien är fortfarande långt ifrån färdigskriven. Gabriella Håkansson, författare Litteratur Leo Damrosch The Club. Johnson, Boswell, and the Friends who Shaped an age. Yale University Press, 2019. Jane Spencer The Rise of the Woman Novelist. From Aphra Behn to Jane Austen. Basil Blackwell Ltd, 1986. James Boswell Samuel Johnsons liv I-IV, översatt och redigerad av Harald Heyman, Albert Bonniers Förlag, 1924-1930. James Boswell Dagbok i London 1762-1763, utgiven av Frederick A. Pottle, översatt av Anders Byttner, Natur och Kultur, 1951. Ruth Halldén Vid romanens rötter, Albert Bonniers Förlag, 1997. Nancy Armstrong Desire and Domestic Fiction. A Political History of the Novel. Oxford University Press, 1987. Debating the Canon. A Reader from Addison to Nafisi, edited by Lee Morrissey. Palgrave McMillan, 2005.
När filmatiseringen av H.P. Lovecrafts novell "Color out of Space" nu går upp på svenska biografer, passar vi på att analysera hans författarskap som helhet. Vem var han? Vad skrev han - och varför? Det är Per Israelson, litteraturvetare vid Stockholms universitet, som presenterar H.P. Lovecraft för oss. Kulturredaktionens Katarina Wikars har också sammanställt en kort introduktion kring den här allt mer inflytelserika författaren. SVERIGES JUST NU MEST FOLKKÄRE KONSTNÄR? P1 Kulturs reporter Mina Benaissa träffar Lars Lerin i samband med hans nya utställning i Stenungsund, som enligt tidningsrubrikerna orsakade "kökaos". NYA HETA UTSTÄLLNINGAR I STOCKHOLM Vår konstkritiker Cecilia Blomberg har sett några intressanta och lovande konstnärer på de vernissager som precis har varit på gallerierna. NÄR KVINNORNA SKREVS UT UR KULTURHISTORIEN Författaren Gabriella Håkansson går i dagens OBS-essä tillbaka till 1700-talets intellektuella herrklubb med bland andra Samuel Johnson och Adam Smith - och menar att det var just där och då som vår historia tog en annan vändning.
Författande, faderskap, klimatångest och #metoo – bland annat det handlade det om när författarna Kjell Westö & Juha Itkonen diskuterade sin färska brevbok under ett seminarium på Göteborgs bokmässa. Diskussionen modereras av författaren Gabriella Håkansson. Läs mer om boken 7+7 Brev i en orolig tid och köp den här: https://www.forlaget.com/bocker/77-brev-i-en-orolig-tid/ Med det här avsnittet tar Förlaget-podden julpaus och önskar alla lyssnare en fridfull helg. Vi hörs igen nästa år!
Trots att Maxida Märak sedan länge etablerat sig som artist är det först nu hennes debutalbum kommer - Maxida Märak är gäst i dagens P1 Kultur. Dessutom: Rutinerade poesi-debutanter och Niki Lindroth von Bahr har premiär på Toronto filmfestival. Imorgon släpps artisten Maxida Märaks debut, Utopi - idag är hon gäst i P1 Kultur. Och inom poesin ser vi i höst fler rutinerade debutanter. Vi har läst Judith Kiros poesidebut O och Adam Westman debuterar i fullformat med boken Taberg. På Nationalmuseeum öppnar idag en utställning om ikoniska året 1989. Vad var det som tog sin ände - och vad var det som startade där och då? Vi har varit där. Och imorgon har animatören och filmaren Niki Lindroth von Bahrs nya kortfilm Något att minnas premiär på Toronto filmfestival - och i helgen öppnar hennes utställning med samma namn på Färgfabriken i Stockholm. Vi har träffat henne. Dessutom: Veckans ord enligt kulturredaktionens Cecilia Blomberg är "Dorian", apropå ovädret som dragit fram över Bahamas. Och dagens radio essä går vidare på temat upprepning - idag skriver idag Gabriella Håkansson om dubbelgångaren. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson
Kopior, dubbletter och kloner har varit ett vanligt inslag i litteraturen sedan 1800-talet. Författaren Gabriella Håkansson funderar på varför dubbelgångaren nu går igen i samtida tv-serier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det här är en repris från 2018. En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är Dubbelgångaren. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten Arma människor 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur. Dubbelgångaren börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal och han slängs ut från festen. Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket. Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans Djävulsdrogen, och Mary Shelleys Frankenstein, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia. I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä Det kusliga använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen Sandmannen som exempel på just det kusliga något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden? För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna dra i smutsen och få sitt rykte svärtat om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes William Wilson där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare och i Vladimir Nabokovs Förtvivlan så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas. Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män. Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre. I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning. Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien True detective från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut? Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska True Detective. För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om True Detective gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka om och om igen. Gabriella Håkansson, författare Dubbelgångarlitteratur Fjodor Dostojevskij Dubbelgångaren, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004 Vladimir Nabokov Förtvivlan, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017 Edgar Allan Poe William Wilson, översatt av Erik Carlquist, i Edgar Allan Poe. Samlade noveller volym 1, H:ström, 2005 Mary Shelley Frankenstein eller den moderne Prometheus, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017 E.T.A. Hoffmann, Djävulsdrogen, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017 E.T.A. Hoffmann, Sandmannen, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001 Robert W. Chambers, Kungen i gult, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014 Sigmund Freud, Det kusliga, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien Samlade skrifter, av Sigmund Freud, volym XI Konst och litteratur, Natur&Kultur, 2007
I världsstaden London har otaliga byggnader och platser försvunnit under århundrandena. Allt ifrån visionära bostadsområden Adelphi som aldrig levde upp till drömmen till avrättningsplatser och porrkvarter. I avsnitt 64 av podden Historia Nu tar författaren och frilansskribenten Gabriella Håkansson tar oss till platser som rivits, försvunnit eller glömts bort. Uppläsare Kajsa Linderholm.Musik: Storyblocks.See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten. Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt Ode till en grekisk urna och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var diktsamlingen Lyrical Ballads. Den kom ut 1798, och skrevs gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth. Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik. Så sägs det i varje fall. Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta en annan version, med mindre månljus och mer action, som tar sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang. Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år senare vann han en poesitävling med ett kritiskt Ode till slav-handeln. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända klick ultraradikaler som kallades för de engelska jakobinerna. Bland dem fanns framstående författare som William Blake, filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin. Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse. Konflikten mellan demokraterna och överhögheten förde England farligt nära inbördeskrigets rand, och det var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova den nya flugan att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen, ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement. Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn vandrade Coleridge över 80 mil på en månad. Tillsammans med en annan radikal poet Robert Southey arbetade han därefter fram ett politiskt program där epokens alla progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd. Under namnet Det pantisokratiska sällskapet skulle Coleridge och Southey frälsa världen från sedelkapitalismens och civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar. karaktärerna hämtas från vardagslivet man skriver om barn, gamlingar och dårhjon figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin, nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och fortsätter nu i deras sällskap sina radikala fotvandringar. I pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797 påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska komma att bryta med tidens alla estetiska ideal. Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet man skriver om barn, gamlingar och dårhjon figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under titeln Lyrical Ballads och resten är historia. Men historien kan som sagt berättas på många olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala, politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det blev han bortglömd i 150 år. Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen. Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls kunde bli verklighet. Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary. Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, Den befriade Prometheus, skriver romanen Frankenstein. de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods Fem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord Byron gipsbyst på var mans spiselhylla. Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men uddlös estetik. I England närmar man sig nu tvåhundraårsdagen av Peterloomassakern och säkert kommer man hedra de som föll offer för statens våld. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna också brann för? Gabriella Håkansson, författare
Ny israelisk komedi balanserar i långdragen och sårig konflikt. Och Kafkas anteckningsböcker har tillslut fått ett hem. Den nya filmen Tel Aviv on fire är något så ovanligt som en komedi om Israel-Palestina-konflikten, en film som beskrivs som både djärv och varmhjärtad. Vår kritiker har sett den. Efter en långdragen juridisk process har nu författaren Frantz Kafkas sista anteckningsböcker tillfallit Israels nationalbibliotek. Reportage om hur texterna hamnade där, på ett bibliotek i ett land där Kafka själv aldrig bott. Det är i år 100 år sedan Carl Larsson gick ur tiden. I en serie reportage belyser P1 Kultur olika sidor av hans konstnärskap. Idag handlar det om vänskapen med konstnärskollegan Anders Zorn. Och i Obs serie om möten berättar författaren Gabriella Håkansson idag om mötet mellan de två brittiska romantiska diktarna som knappast vara några världsfrånvända skönandar utan politiskt radikala poeter som ville förändra världen. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson
Regissören Lukas Moodyssons tv-serie "Gösta" är hans första produktion på sex år. Vi träffar honom inför premiären. Dessutom intervju med mannen som "skrev manuset" till presidentvalet i Ukraina. P1 Kulturs reporter Björn Jansson träffar Lukas Moodysson. Och Fredrik Wadström har varit på plats i Ukraina för att höra exakt i vilken scen som tv-serien började gå över till verklighet: då han som spelade presidenten så småningom även blev det på riktigt. Vi får också en introduktion till en författare som nämns allt oftare i Nobelprisspekulationer: rumänen Mircea Cartarescu. Dmitri Plax har läst och intervjuat honom. Dessutom har vår reporter Joakim Silverdal varit på plats i västerbottniska Jörn när det stora projektet "Kreativa platser" avslutas. Dagens OBS-essä är av författaren Gabriella Håkansson - och handlar om engelsmannen Charles Townleys mystiska 1700-talsmuseum, upplagt som ett väldigt kodsystem. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Mattias Berg
Johanna-mord! Johanna går, med hjälp av Gabriella Håkanssons research, igenom fallet om Tamara Samsonova, en liten senig gumma som visade sig vara en full blown styckmördare.Gäst är den underbara stjärnbocken Kirsty Armstrong!Gå med i vår sprillans nya facebook-grupp!https://www.facebook.com/groups/788076348260036/(Mordsnackestart 00:05:25 och Mordstart 00:31:47) See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Med franska revolutionen skulle förnuftet ta religionens plats. Men för en kort tid fanns faktiskt en officiell kult, skapad av Robespierre själv. Gabriella Håkansson berättar den märkliga historien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Klockan fem på morgonen den tjugonde dagen i månaden Prairal, år två i den franska revolutionskalendern, väcktes medborgarna i Paris av smattrande trumvirvlar. Det var dags att stiga upp. En stor dag väntade. Med mycket kort förvarning hade nationalkonventet meddelat att en ny religion skulle instiftas, skräddarsydd av revolutionsledaren Maximilien de Robespierre, för att passa den unga republikens behov. Dagen till ära hade Robespierre bestämt att man skulle hålla en stor nationell fest. Alla skulle vara med, stadsbor liksom bönder, och en minutiös festmanual hade skickats ut. Instruktionerna var tydliga. Samtliga medborgare skulle pryda sina hus med frihetens röd-vit-blåa färger och hänga ut vimplar. Därefter skulle de klä sig i samma färger. Kvinnorna skulle bära blomkorgar, flickorna rosenbuketter. Alla pojkar och män skulle hålla en ekkvist i handen, och från vart och en av Paris fyrtioåtta distrikt skulle man välja ut femtio personer som skulle representera stadsdelen. Klockan åtta prick avfyrades en skottsalva från Pont Neuf. Det var signalen för att processionerna kunde börja tåga mot stadskärnan. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket och ateism var en styggelse. Själva festen för den nya religionen inleddes i Nationalparken, där alla fyrtioåtta korteger strålade samman i ett jättetåg om flera tusen personer. Utanför nationalkonventet hade man rest en fem meter hög allegorisk staty som föreställde Den förfärliga Ateismen. Robespierre höll ett tal och sedan väntade en överraskning. Med en fackla kallad Sanningens flamma antände han den stora statyn, som visade sig vara gjord av papier maché. Det blev en ohygglig brasa. När flammorna falnat uppenbarade sig en annan staty inuti Den Förfärliga Ateismen det var en mindre figur, vit och glänsande, som föreställde Visdomen. Robespierre talade åter och sade: Den evigt lyckliga dagen är kommen när det franska folket har vigt sig åt dyrkan till Det Högsta Väsendet. Enligt instruktionerna var det nu dags att applådera och ge uttryck för sin lycka. Militärorkestern satte igång att spela musik av Francois-Joseph Gossec, och operakören stämde upp i en specialkomponerad en hymn till den nya guden. Symboliskt hade man nu gjort upp med den impopulära statsateismen som under revolutionens första år ersatt katolicismen. Det var dags för den stora glädjemarschen. Men vad var egentligen Det Högst Väsendet för något och vad innebar den nya kulten? Den frihetsklädda folkmassan tågade nervöst längs festens långa paradagata som löpte förbi den raserade Bastiljen, över Seine och fram till det artificiella berg som designats av Jacques-Louis David och rests på Champ de la Reunion. Nervositeten ersattes av lättnad när man passerade Place de la Revolution och upptäckte att den fruktade giljotinen hade försvunnit. Kanske betydde det att Konventet skulle utlysa en amnesti för alla folkfiender som satt inspärrade i väntan på avrättning? Längs vägen hade man hängt upp banderoller med revolutionsslogans: Att ära Gud och döda kungar är samma sak. Det var Robespierres som författat dem. Han hade tidigt tagit avstånd från den första kulten som revolutionen pådyvlat folket och som gick ut på att man skulle dyrka förnuftet. Förnuftet var ett medel för dygd, inte ett mål i sig, menade han ilsket och ateism var en styggelse. Men nu var ordningen återställd. Robespierre talade till folket och förklarade vem Det Högsta Väsendet var. Av allt att döma hade han hade samma funktion och egenskaper som den gamla kristna guden, vilket var en enorm lättnad för den troende allmogen och medelklassen som hade förlorat rätten att praktisera sin kristendom. Visserligen ingick religionsfrihet i Deklarationen om människans och -medborgarnas rättigheter som man antagit 1789, men den hade inte efterföljts. Kyrkorna hade totalförstörts, och prästerna, ja, dem hade man slagit ihjäl. Nu skulle alla vandaliserade helgedomar repareras och bli Det Högsta Väsendets Tempel. Och bäst av allt Robespierre hade under ett av sina många festtal pratat om själen. Detta var stort. Under statsateismens mörka dagar hade man i materialistisk upplysningsanda dödförklarat själen. Endast kroppen fanns, sa man, men med den nya religionen hade fransmännen fått tillbaka några av sina gamla trosföreställningar. Festen till Det Högsta Väsendet blev revolutionens mest lyckade. När historikerna på 1980-talet började forska i ämnet fann man att det strömmat in gratulationer. Det formella revolutionslingot som vanligen användes var ersatt med genuina tacksamhetsbetygelser. Framgången berodde inte bara på att det fanns ett behov av en ny tro, utan också på att festen firades nationellt och inte bara i huvudstaden. Det var dessutom den första tillställning där folket själva fick delta aktivt i firandet. den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit [...] Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 folkfiender halshöggs på två dygn. Inspirerade av författaren Jean-Jacques Rousseaus kritik av konstarterna och teatern som han menade gjorde människor förställda och onaturliga så hade revolutionsledarna tidigt tagit avstånd från folkliga fester. Istället framhöll man paraden och marschen, där folket deltog passivt och representerade sig själva utan förställning. I Robespierres manual gjordes medborgarna istället till en del av ceremonierna. Nya texter skrevs till gamla folksånger så alla kunde sjunga med, och efteråt påbjöds det gatufester i varje stadsdel, där de som ville kunde läsa upp hymner till Det Högsta Väsendet. Det var uppenbart att det franska folket älskade Robespierres tilltag och just därför var det som hände sedan helt obegripligt. Dagen efter festen stormade Robespierre ut från Konventet mitt i en debatt och försvann från offentligheten i en hel månad. Orsaken är höljd i dunkel. Kanske lyckades ateistfalangen sätta stopp för den nya kulten, eller så var Robespierre utbränd efter att ha jobbat dygnet runt med festen i trettio dagar. Några instruktioner om hur den nya religionen skulle installeras dök aldrig upp. Och den fruktade giljotinen hade inte alls försvunnit, den hade bara flyttats eftersom de massiva mängder blod som samlades under den hotade att förgifta grundvattnet. Dagarna efter festen slog man rekord i avrättning. 98 folkfiender halshöggs på två dygn. När Robespierre efter en månad kom tillbaka till konventet höll han sitt berömda Åttonde Thermidor-tal, där han vädjar till regeringen att agera mot den konspiration som iscensatts mot honom. Dagen därpå, den 9 Thermidor, arresteras han, och ett dygn senare faller han själv offer för dödsmaskinens bila. Robespierres epok är över, och med det också hoppet om en ny religion. Att uppsåtet med festen till Det Högsta Väsendet var att ge den unga republiken en ny moral råder det inget tvivel om. Men tidpunkten lockar också till en annan tolkning. Idén om den nya guden uppstod bara två dagar efter att Robespierres äldsta revolutionsvänner, paret Camille och Lucile Desmoulins, och Georges Danton, hade anklagats för konspiration och avrättats. Trots att de hade blivit bittra fiender på slutet måste tanken på att aldrig mer få träffa sina vänner ha varit outhärdlig. Robespierre var svårt sjuk, omgiven av fiender och hatad av många. Kanske kände han på sig att slutet närmade sig även för honom och kanske gav helt enkelt tanken på själens odödlighet den tröst han behövde för att orka vidare och gå sitt grymma öde till mötes. Gabriella Håkansson, författare och kritiker Litteratur Jonathan Smyth: Robespierre and the Festival of the Supreme Being, Manchester University Press, 2016 Ruth Scurr: Fatal purity. Robespierre and the French Revolution. Metropolitan Books, 2006 Slavoj iek: Virtue and Terror. Robespierres speeches. Verso, 2007 Jonas Barish: The Anti-theatrical Prejudice. The University of California Press, 1981. Hilary Mantel: Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Översättare: Marianne Mattsson samt Jens Ahlberg. Weyler förlag (En romantrilogi om den starka vänskapen mellan revolutionsledarna Robespierre, Desmoulins och Danton).
Witold Gombrowicz' hemliga dagbok kommer på svenska, ett kvarts sekel efter den officiella Dagboken. Vi har sett Meta Isæus-Berlins nya utställning och det europeiska filmpriset Lux går 2018 till... En dagbok inuti en dagbok: så kanske man kan beskriva den polske författaren Witold Gombrowicz' "Kronos", som nu kommer på svenska. Författarens "Dziennik" Dagboken publicerades löpande från 1953-1969 och hör idag till den europeiska litteraturens klassiker. Men först 2013 utkom den postuma "Kronos": författarens hemliga dagbok, en betydligt mer ocensurerad och intim journal än "Dziennik". Gombrowiczkännarna Gabriella Håkansson och Göran Sommardal kommer till P1 Kultur för att diskutera "Kronos". I fjol tilldelades svenska "Sameblod" det europeiska filmpriset Lux, och blev därmed textad på alla EU:s 24 officiella språk. Idag utses årets vinnare, efter en omröstning i Europeiska parlamentet. Men ska politiker verkligen dela ut kulturpriser? Kulturredaktionens Emma Engström rapporterar direkt från Strasbourg. "Sömngångerskan" heter Meta Isæus-Berlins aktuella utställning på Borås konstmuseum. Konstnären, främst känd för sina installationer som ofta innehåller vatten, undersöker här den dubbelhet som tillvaron avslöjar i sömngångarens gestalt. Kulturradions kritiker Maryam Fanni recenserar. Bergmanpodden har nått fram till "Viskningar och rop" (1972) och i dagens OBS-essä resonerar idéhistorikern Julia Nordblad om den öppna framtiden som ändlig resurs i skuggan av klimathotet och Maja Lundes dystopiska roman "Blå". Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Mårten Arndtzén
I avsnitt 55 av Ni e med oss drar vi in till centrala Stockholm, närmare bestämt till klubben Umgänget på Stureplan. Umgänget är det närmaste man kan komma en hip hop klubb i Stockholms uteliv just nu och tack vare bland annat Gabriella ”Håll käften och dansa” Ekman, som även är gäst, har den blivit ett självklart val om man vill uppleva de urbana låtarna man har på sin playlist.Vi kommer köra på med en intressant lineup: rapparen Keya ,sångarna Kim Cesarion och Blen och dansaren ,influencern och fotbollsspelaren Najib Morllah.Upplev en mycket intressant sittning där skratt, allvar och djupt snack varieras bland dessa väldigt olika färgstarka skapare.Varsågoda och välkomna till Ni e med oss på Umgänget bar! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
I dag hålls en ny omröstning om den fråga inom EU-parlamentet som sägs ha orsakat mest reaktioner: den om upphovsrätten. Vi reder ut turerna. Dessutom om en ny ungdomsbok kring pandor och människor. Det är Kulturredaktionens Märta Myrstener som reder ut turerna och förvecklingarna kring den nya lagstiftningen. Under hårt tryck från nätjättar och konstnärer ska man alltså lagstifta fram någonting som både värnar och möjliggör upphovsrätten. Eric Ericson som bland annat skrivit boken "Brev till samhället" och Susanna Wallstén kommer till studion för att berätta om sin nya bok "Pandornas dal". Vi får även besök av komikern och konstnären David Wiberg, som länge var medlem i Varanteatern i Lund (som också gjorde Varan-TV). Han berättar om sin nya bok "Ingenting känns längre riktigt kul". I OBS-essän diskuterar författaren Gabriella Håkansson den manlige dubbelgångaren som tema i litteratur och tv-serier. Och så presenterar Gunnar Bolin det senaste avsnittet av Bergmanpodden. Programledare: Roger Wilson Producent: Mattias Berg
Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är Dubbelgångaren. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten Arma människor 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur. Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Dubbelgångaren börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal och han slängs ut från festen. Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket. Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans Djävulsdrogen, och Mary Shelleys Frankenstein, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia. I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä Det kusliga använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen Sandmannen som exempel på just det kusliga något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden? I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär [...] samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna dra i smutsen och få sitt rykte svärtat om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes William Wilson där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare och i Vladimir Nabokovs Förtvivlan så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas. Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män. Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre. I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning. För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien True detective från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut? Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska True Detective. För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om True Detective gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka om och om igen. Gabriella Håkansson, författare Dubbelgångarlitteratur Fjodor Dostojevskij Dubbelgångaren, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004 Vladimir Nabokov Förtvivlan, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017 Edgar Allan Poe William Wilson, översatt av Erik Carlquist, i Edgar Allan Poe. Samlade noveller volym 1, H:ström, 2005 Mary Shelley Frankenstein eller den moderne Prometheus, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017 E.T.A. Hoffmann, Djävulsdrogen, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017 E.T.A. Hoffmann, Sandmannen, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001 Robert W. Chambers, Kungen i gult, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014 Sigmund Freud, Det kusliga, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien Samlade skrifter, av Sigmund Freud, volym XI Konst och litteratur, Natur&Kultur, 2007
De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten. Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt Ode till en grekisk urna och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var diktsamlingen Lyrical Ballads. Den kom ut 1798, och skrevs gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth. Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik. Så sägs det i varje fall. Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta en annan version, med mindre månljus och mer action, som tar sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang. Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år senare vann han en poesitävling med ett kritiskt Ode till slav-handeln. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända klick ultraradikaler som kallades för de engelska jakobinerna. Bland dem fanns framstående författare som William Blake, filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin. Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse. Konflikten mellan demokraterna och överhögheten förde England farligt nära inbördeskrigets rand, och det var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova den nya flugan att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen, ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement. Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn vandrade Coleridge över 80 mil på en månad. Tillsammans med en annan radikal poet Robert Southey arbetade han därefter fram ett politiskt program där epokens alla progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd. Under namnet Det pantisokratiska sällskapet skulle Coleridge och Southey frälsa världen från sedelkapitalismens och civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar. karaktärerna hämtas från vardagslivet man skriver om barn, gamlingar och dårhjon figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin, nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och fortsätter nu i deras sällskap sina radikala fotvandringar. I pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797 påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska komma att bryta med tidens alla estetiska ideal. Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet man skriver om barn, gamlingar och dårhjon figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under titeln Lyrical Ballads och resten är historia. Men historien kan som sagt berättas på många olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala, politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det blev han bortglömd i 150 år. Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen. Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls kunde bli verklighet. Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary. Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, Den befriade Prometheus, skriver romanen Frankenstein. de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods Fem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord Byron gipsbyst på var mans spiselhylla. Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men uddlös estetik. I England närmar man sig nu tvåhundraårsdagen av Peterloomassakern och säkert kommer man hedra de som föll offer för statens våld. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna också brann för? Gabriella Håkansson, författare
Ett samtal mellan Kajsa Öberg Lindsten, översättare och litteraturkritiker, och Gabriella Håkansson, författare, essäist och litteraturkritiker. Vid 2017 års upplaga av Stockholm Literature tilldelades Kajsa Öberg Lindsten utmärkelsen Årets översättning för Andrej Platonovs ”Tjevengur”. Här hör vi Kajsa och Gabriella fördjupa sig i Platonovs författarskap i ett samtal som rör sig mellan alltifrån 1900-talets stora ödesfrågor och hål i himlen till njutbara fotnoter och vad som händer när översättaren själv får välja. Samtalet hölls på Moderna Museet i Stockholm den 28 oktober 2017. Tyvärr saknas de sista fem minuterna av inspelningen – vi ber om ursäkt för detta.
I årets sista avsnitt av Skogarna beger sig Andrea och Martin ut på upptäcktsfärd i psykets utmarker, där vansinnet lurar. Bland annat diskuteras dessa frågor: * Hur har vansinnesskildringarna sett ut tidigare och vad driver oss från vettet i samtida litteratur? * Finns det ett psykotiskt språk? * Kan galenskapen användas som politisk kommentar? * Hur viktig är den egna erfarenheten för trovärdigheten? Med på resan har de välkända giganter som Sylvia Plath, Sarah Kane och Charlotte Perkins Gilman, men ut från marginalen och in i berättelsen tar sig även figurer från berättelser skrivna av Edogawa Rampo, Gabriella Håkansson och Unica Zürn.
Vad kan författarna Marguerite Duras och William Burroughs tänkas ha gemensamt med varandra och dessutom med basebollstjärnan Joe di Maggio och programledaren Ria Wägner? Jo, alla är de födda för 100 år sen, år 1914. Och Inte bara de utan också arkitekten Ralph Erskine och poeten Rut Hillarp. Och många, många fler. Kulturradion uppmärksammar detta med ett kollektivt montage. Hör Anna Tullberg om musikern Sun Ra som föddes någonstans i universum 1914, hör Gabriella Håkansson om nobelpristagaren Octavio Paz:s oumbärliga bok om kärleken och Göran Sommardal om den kinesiska sångerskan Luo Yusheng. Producent: Katarina Wikars.
Hur står sig våra mest älskade klassiker idag? Är det ok att sätta upp en 1700-talsopera utan att problematisera förlegade synsätt på kvinnor och svarta? Och vad säger en av det förra seklets viktigaste romaner oss idag med sitt gatuspråk från 1930-talets Paris? I veckans Nya Vågen diskuterar författaren och kritikern Gabriella Håkansson och Sydsvenskans kritiker Per Svensson Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände, som nu översatts på nytt av Kristoffer Leandoer. Hur operascenerna bör handskas med klassiska verk diskuterar Stefan Johansson från Malmö Opera med regissören Richard Turpin och Skånska Dagbladets Martina Jarminder, apropå Malmö Operas uppsättning av Mozarts Trollflöjten. Det blir också avantgardekultur i Nya Vågen, när vi uppmärksammar Skånes Dansteaters nya föreställning, … AND …, som prövar nya fysiska uttryck. Den är ett exempel på den nya Konceptuella koreografin, som också väcker debatt. Men koreografen Kenneth Kvarnström vill hellre betona danskonstens basstrukturer. Programledare Lena Birgersdotter
Fönsterputsaren Jacob Mandeville byggde ett eget flygplan och for iväg för att fotografera paradisets portar. Men vad var det han kom tillbaka med? Katarina Wikars och Jenny Teleman träffar konstnären Albin Biblom som har sammanställt hans efterlämnade arkiv, och får stifta bekantskap med en kirurg som degraderats till maskinist på en porrbiograf i Berlin, och några f d dansande björnar i Bulgarien. I programmet medverkar också författaren och Mandevillekännaren Gabriella Håkansson, och serietecknaren Joakim Pirinen som förklarar skillnaden mellan luftslottet och synvillan. Vad har den påklädda hunden i Huvudsta med saken att göra? Och vad kan man inte göra med några super 8-filmer och lite mjöl och soja när allt annat julpyssel har trutit?
Hur blev det så ljust och fräscht i de svenska hemmen? Nya vågen denna vecka dissekerar den svenska inredningshysterin med utgångspunkt i nya krogshowen Ljust och fräscht med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Håller vi på att renovera sönder våra själar och inreda bort vårt samhällsengagemang? Och varför ska det vara så jäkla sparsmakat och minimalistiskt just i Sverige? DN:s Kulturchef Björn Wiman reder ut och naglar fast tillsammans med Kobras Jane Magnusson. Från de öppna planlösningarna kryper vi ner i källarhålet med Fjodor Dostojevskij. Hans koleriska monologroman Anteckningar från källarhålet har kommit i ny svensk översättning och fått titeln En underjordisk dagbok. Författaren och kritikern Gabriella Håkansson diskuterar bokens tematik med kulturradions Göran Sommardal. Vår panel gästas denna vecka av författaren Arkan Asaad som hyllats för sin debutroman Stjärnlösa nätter. Programledare är Clara Törnvall
Så fort det talas om kunskap och bildning blir stämningen lätt upprörd, eftersom allt urval också är ett rangordnande. Men världen blir allt mer globaliserad och det innebär kanske att innehållet i bildningen måste förändras. Vad skulle hända om vi började läsa något annat än vita män från Sverige, England och USA? Frågorna är många när Louise Epstein samlar skribenten Johan Hakelius, författaren Gabriella Håkansson och litteraturprofessor Lisbeth Larsson. Det blir också poesi med poeten Johannes Anyuru som gärna blandar hiphop med Homeros. Anyuru läser högt ur sin senaste bok och pratar med Mia Gerdin om varför han tycker om att blada högt och lågt och varför Göran Sonnevi och The Latin Kings är lika lätta att inspireras av. Programledare Louise Epstein och Mia Gerdin
"Om jag i framstegets tid lärt mig att underskatta livet måste jag ju ha överskattat pressen". Karl Kraus var en skriftställare, intellektuell kättare och tidskriftsmakare som från slutet av 1800-talet och fram till 1936, då han dog, utgav tidskriften Die Fackel. Föremålen för hans sarkasmer och vivisektioner var framförallt militarismen, pressen, psykoanalysen, nationalismen och sin tids hyckleri runt prostitutionen. Hans frispråkighet och gå-mot-strömmen-filosofi skaffade honom många sedermera berömda anhängare, filosofen Wittgenstein, arkitekten Loos, kompositörer som Mahler och Schönberg, konstnärer som Klint och Kokoschka, författare som Canetti. Och ännu mer framgångsrik var Kraus när det gällde att skaffa sig fiender. I dagens K1 försöker Göran Sommardal med hjälp av bl.a. Gabriella Håkansson och Håkan Lindgren att använda Karl Kraus som österrikisk fackla i det svenska ljuset. Uppläsare: Anders A. Rosendahl, EwaMaria Björkström-Roos, Lena Endre. Karl Kraus var en skriftställare, intellektuell kättare ochtidskriftsmakare som från slutet av 1800-talet och fram till 1936, då han dog, utgav tidskriften Die Fackel. Föremålen för hans sarkasmer och vivisektioner var framförallt militarismen, pressen, psykoanalysen,nationalismen och sin tids hyckleri runt prostitutionen. Hans frispråkighet och gå-mot-strömmen-filosofi skaffade honom många sedermera berömda anhängare, filosofen Wittgenstein, arkitekten Loos, kompositörer som Mahler och Schönberg, konstnärer som Klimt och Kokoschka, författare som Canetti. Och ännu mer framgångsrik var Kraus när det gällde att skaffa sig fiender. I dagens K1 försöker Göran Sommardal med hjälp av bl.a. Gabriella Håkansson och Håkan Lindgren att använda Karl Kraus som österrikisk fackla i det svenska ljuset.Uppläsare: Anders A. Rosendahl, EwaMaria Björkström-Roos, LenaEndre.
Kultursidans makt. Det fanns en tid då den bildade borgerligheten noggrant följde de tongivande kritikernas omdömen på kultursidorna. Sedan dess har synen på kultursidans makt och innehåll förändrats radikalt. Nya Vågen diskuterar kultursidans roll och ställning idag, delvis med utgångspunkt i att flera stora tidningar fått nya kulturchefer det senaste året. Hur tongivande är dagens kultursidor? Vad avgör vad som blir kulturdebatt? Finns det ämnen och frågor som aldrig hamnar på en kultursida? I så fall, varför? Och så frågar vi oss hur livsstilspressen hanterar miljöfrågan. Hur förhåller sig inrednings- och designtidskrifterna till det faktum att konsumtion är svårförenlig med miljömedvetenhet? Flera nya tidningar med ekoinriktning har dykt upp på marknaden, vi har läst "Kloka hem" och "Eco Queen" och även "Residence" som mött miljökraven med sidan "Gröna val". Au contraire: Göran Sommardal om kabelmonopol. Medverkar gör Stefan Eklund, kulturchef på Svenska Dagbladet, Sverker Tirén, k Det fanns en tid då den bildade borgerligheten noggrant följde de tongivande kritikernas omdömen på kultursidorna. Sedan dess har synen på kultursidans makt och innehåll förändrats radikalt. Nya Vågen diskuterar kultursidans roll och ställning idag, delvis med utgångspunkt i att flera stora tidningar fått nya kulturchefer det senaste året. Hur tongivande är dagens kultursidor? Vad avgör vad som blir kulturdebatt? Finns det ämnen och frågor som aldrig hamnar på en kultursida? I så fall, varför? Medverkar gör Stefan Eklund, kulturchef på Svenska Dagbladet, Sverker Tirén, kulturjournalist och Gabriella Håkansson, författare och kritiker.Och så frågar vi oss hur livsstilspressen hanterar miljöfrågan. Hur förhåller sig inrednings- och designtidskrifterna till det faktum att konsumtion är svårförenlig med miljömedvetenhet? Flera nya tidningar med ekoinriktning har dykt upp på marknaden, vi har läst ”Kloka hem” och ”Eco Queen” och även ”Residence” som mött miljökraven med sidan ”Gröna val”. Gäster: Louise Epstein från radions kulturredaktion och Sara Kristoffersson, designkritiker.Programledare: Gunnar Bolin