Podcasts about sommardal

Vår förståelse av hjärtat har genomgått stora förändringar genom historien. En fascinerande utveckling, men det är det främmande och obegripliga hjärtat som fortsätter lockar Göran Sommardal. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hjärtat har ju ingen historia! Det är vad jag tänker efter att ha läst två böcker som redan i titeln påstår sig skriva just den – hjärtats historia. Det här sam­tidigt självklara och mytomspunna hjärtat, som pryder så många av våra före­ställ­ningar om människolivets bästa och värsta och vik­tigaste ögonblick, och som antagligen är den mest över­tygande sammanfattning vi har, av livet före döden, så länge som det oförtrutet fort­sät­ter att dunka och slå.Men någon historia har det inte. Och nu ska jag berätta varför. Den väster­ländska läke­konstens fader Hippokrates gjorde antag­ligen redan på 400-talet före vår tide­räk­ning en iakttagelse av arytmi - hjärtrytmrubbningar - som dödsorsak hos en av sina pati­enter i det antika Grekland. Samma sak som i dag är den van­li­gaste or­saken till na­turlig död i Amerikas förenta stater. Hjärtat är med andra ord sig någorlunda likt, åtminstone så länge som vi har upp­teck­ningar om dess fysiologiska uppenbarelseformer. Redan tvåtusen år tidigare hade såväl sumeriska som egyptiska och ki­ne­siska och hinduiska och aztekiska betraktare av den mänskliga kroppen kunnat konstatera att hjärtat var de övriga kropps­delarnas härskare, och den som höll resten av männi­skan vid bultande liv. Därför var det också naturligt att våra fö­regångare betraktade hjär­tat som platsen där det viktigaste av oss höll till: vår intelligens, våra sin­nen och min­nen, och som kronan på verket: vår själ. ­
 Medan hjärnan länge betraktades som en enk­lare central­värmean­lägg­ning, som kunde elda på, när det behövdes, men framförallt vid behov kyla ner det kära hjärtats överhettade känslor.
 I den bok som Ole Martin Høystad har gett titeln ”Hjärtat - en kulturhistorisk resa” presenterar författaren visserligen många intressanta idéhistoriska redogörelser men utan att riktigt under­söka Hjärthistoriens filosofiska fundament. När han till exempel be­skri­ver ”det antika grekiska hjärtat” så blir det utifrån en ”naiv” läsning av de moral­filoso­fiska begreppen, men utan att komma med något annat än gammal, låt vara initierad, skåpmat. I sin bok”The Curious History of the Heart” berättar i stället kardiologen Vin­cent Figueredo om sånt vi genom historien tagit reda på om det fysiska hjärtat och vad vi lärt oss att göra med det, ända fram till att ersätta det med ett djurs eller ett konst­gjort hjär­ta. 
 Med det här avstampet i det medicinhistoriska blir Aristoteles mycket mer av na­turalhistoriker än en simpel Platon-lärjunge. Figueredo utgår framförallt från Aris­toteles fysiologiska observationer av den animala krop­pen (där ju människan ock­så hör hemma) för att grunda sin cardiocentristiska antro­pologi i motsats till Hippo­kra­tes cerebrocentrism. I sina obduktioner av kyck­ling­embryon noterade nämligen Aris­toteles hur hjärtat var det första inre organ som bil­das i krop­pen. Och med sin strikta syllogistiska logik drog Aristoteles slut­sats­en att det som formas först också är det som håller längst. Alltså från hjärtat utgår li­vets väs­entliga rörelse. Och i väster­land­et har vi ända fram på 1700-talet varit böjda att tro honom. 
 Det som har förändrats genom historien är förstås inte det fysiska hjärtat, den pålitliga pumpen, eller dess plats i den mänskliga anatomin, utan vad vi har inbillat oss att hjärtat har betytt. På olika platser och i olika tider och i skilda sammanhang. Och då inte bara som den enkla ut­byt­ba­ra symbo­l­en för smärta och smäkta. Eller som plats­en för det in­ner­s­ta av våra känslor eller det yttersta i vår övertygelse. Lika gär­na som vi sjungit ut vår läng­tan i I left my heart in San Francisco har vi ju kun­na kläm­ma i med Jag läng­tar till I­talien eller Så länge skutan kan gå. Med sam­ma smek­sam­ma nos­tal­gi och gula citroner och böljorna blå. Vad jag helst tänker på är sånt som det främmande men lockande och obegrip­liga hjärtat som den egyptiska religionen för mer än 4000 år sedan föreställde sig att människan var utrustad med. Det hjärta som i varje människas liv hade bevittnat och genomlevt allt som utspelat sig i hennes tillvaro, från början till slut, utan undantag. Och som ingenting hade glömt. Och vad värre var: som ingenting kunde glömma. 
 Det var det hjärtat som dödsguden Anubis, när det blev så dags, lät lägga i den vågskål som skulle vägas mot gudinnan Ma'ats strutsfjäder. Ma'at var Ordningens härskarinna, och inför henne gavs ingen nåd. Inget teologiskt kryphål, genom vilket vare sig den rike eller mäktige kunde krypa ut för att hitta frälsning eller evigt liv. Vägde den dödes hjärta mer än Ma'ats fjäder så slukades det med ens upp av monstret Ammat, en gudomligt hungrig skvader av lejon, flodhäst och krokodil. Så stark var den här grafiska tron på hjärtats sanningsenlighet att den män­­niska som fruktade för vad sanningen om henne själv skulle innebära, att hon inför sin för­ut­spåd­da död och förestående mumifiering kunde föreskriva att en gnist­rande skarabé skulle täcka hjärtat för att göra sanningen om henne mer förled­an­de lätt­viktig i den obevekliga Ma'ats vågskålar. 

Inga andra föremål i universum tycks heller ha behållit sin symboliska rörlighet som hjärtat har gjort. Det har funnits soldyrkare, månbesjungare, stjärnskådare. Vi har va­rit besatta av katter och förgudat lejon och krokodiler. Upphöjt rosor, myror, sköld­paddor och näktergalar till representanter för våra bästa egenskaper. Men ingen var­else och inget ting, har behållit samma undanglidande metaforiska natur som det kä­ra hjärtat. Inte ens ögat – den andra av våra kroppsdelar som vi gärna inbildar med ma­giska egenskaper – har behållit samma fantasifulla rörelse som den som känne­teck­nar hjärtat. Vare sig vi föreställer oss ögat som en egenskap hos en allseende Gud, eller förmågan hos en övervakningskamera, som var och en på sitt sätt håller oss under uppsikt, så blir det aldrig mer än sinnebilden för ett allsmäktigt seende. Illa­sinnat eller välmenande, och nästan alltid förbundet med en annan makt. 
 Medan hjärtat nästan undantagslöst är sig självt nog. Oavsett om det är av sten, som hos riddar Kato i Mio, min Mio, eller av sniket guld, som hos farbror Joa­kim. Eller av karnevalisk världslighet som hos Rabelais' Pantagruel, eller kanske av idel godhet som hos furst Mysjkin hos Dostojevskij. 
 Ögat förblir metaforiskt hjärtlöst, medan hjärtat bevarar sitt tvetydigt symbol­is­ka seende. I den kinesiska vardagsvokabulären är hjärtat t.o.m. utrustat med ögon, eller öppningar. Eller gluggar kanske, ungefär som ungarna i min barndom till­hölls att hålla korpgluggarna öppna: 长点心眼儿。
 Men att ha för många hjärtögon är inte heller bra: då blir man en som alltid ska lägga näsan i blöt: 多心眼儿。Är hjärtögonen stora är man storsint, är de små är man småsint. Men bara att ha dem – hjärtgluggarna – är ett tecken på att man har hu­vu­det på skaft.
 有心眼儿。 Det gäller att ha hjärtat på rätt ställe. Och att hålla korpgluggarna öppna! Göran Sommardalpoet, översättare och kritikerLitteraturVincent M. Figueredo: The Curious History of the Heart, Columbia University Press, New York 2023.Ole Martin Høystad: Hjärtat – en kulturhistorisk resa, övers. Solveig Halvorsen Kåven och Gustaf Berglund, Bokförlaget Langenskiöld, 2024. Astrid Lindgren: Mio, min Mio. François Rabelais: Pantagruel - de törstigas konung, övers. Holger Pedersen Dyggve.Fjodor Dostojevskij: Idioten, övers. Ulla Roseen. Aristoteles: Om djurens delar, övers. Ingemar Düring.

Heter det mandarin eller kinesiska? Hur stor är en kinesisk skrivmaskin och varför är det inte fler i Sverige som pratar kinesiska? Lyssna på Kinapoddens språkspecial. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kinesiska är ett av världens största språk med många olika grenar och dialekter. Hör om hur språket är uppbyggt och hur kinesiskan näst efter engelskan dominerar på nätet. Där utvecklas språket snabbt och censuren pushar hela tiden fram nya ord och uttryckssätt. Samtidigt driver det kinesiska kommunistpartiet ett politiskt projekt som går ut på att likforma Kina och få alla att prata ”rikskinesiska”. I Hongkong och Taiwan har språket också blivit ett sätt att distansera sig från Peking och markera sin identitet. Lär dig kinesiska på 3 månader – eller inteHur många tecken behöver man kunna för att läsa en kinesisk dagstidning och hur lång tid tar det egentligen att lära sig? Finns det några smarta genvägar? Hör också om toner, tangentbord och tungvrickare när Kinapodden svarar på lyssnarnas frågor om det kinesiska språket. Medverkande: Moa Kärnstrand, Kinakorrespondent. Hanna Sahlberg, Kinakommentator. Göran Sommardal, sinolog och översättare.Programledare: Björn Djurberg.Producent: Therese Rosenvinge.Tekniker: Andreas Ericsson

Varför landar västerländska diskussioner om AI i det religiösa? Göran Sommardal söker sig till Ostasien för en mer nykter bild av vad vi håller på att skapa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje gång tankeböljorna börjar slå mot stränderna på de svenska kultursidorna och stormen som sägs ha framkallat ordsvallet är det föreställda hotet eller det tvetydiga löftet från AI – artificiell intelligens, då förvandlas jag själv – som genom ett gammal- dags trollslag – till en hårdhudad intelligensaristokrat.Är det den nya Apokalypsen som förebådas? Nån av Guds änglar som bakom kulisserna stöter i sin förment intelligenta basun? Eller bara ett medialt moderniserat flagellanttåg som drar förbi?Självutnämnda ”framtidsexperter” dyker upp och varnar för mänsklighetens före­stå­en­de förintelse och i allehanda intressegruppers namn föreställer man sig den ound­vikliga mänskliga marschen upp till den av intelligenta robotor administrerade galg­backen. En konstnär har redan ställt ut sina förmodligen intelligenta samlag med en AI-sex­docka och en ansenlig samling tech-giganter samlar sig till ett upprop för ett morato­rium för allt vidare macklande med vad det nu än var som skulle förkroppsliga vår slut­giltiga Ne­mesis. Åtminstone i sex månader.Inte ens AI-forskaren Max Tegmark lyckades åstadkomma annat än att kratsa schablonerna ur asken och in i elden i sitt sommarprat. Tegmarks egen i grunden pessimistiska men aldrig uppgivna utgångspunkt tycks vara att AI verkligen är smartare än vi, och snabbt skulle bli det i ännu högre grad. Kunde räkna fortare och exaktare, kunde memorera oändligt mycket mer och iordningsställa sina minnesdata i enlighet med smartare algoritmer. Och den kan inte bara lära sig allt det vi ställer till dess förfog­ande utan förmådde också lära sig sådant den ”själv ville” veta och därmed skapa sin egen överlägsna intel­ligens. Jag förstod Tegmarks tanke som att AI i någon mening ytterst skulle kunna göra sig obe­roende av oss.Men lider då inte en sådan tanke i sin tur av det filosoferna skulle kalla en contradictio in subjecto – motstridiga villkor? Nämligen, att vi med vår underlägsna intelligens, som är en av utgångspunkterna för resonemanget, meningsfullt skulle kunna reflektera över en förutsatt överlägsen intelligens. Vore det inte logiskt detsamma som att tänka sig att en underlägsen hund skulle kunna föreställa sig exakt den överlägsenhet, som gör att män­niskan behärskar hunden. Utan att kunna göra något åt det.Tegmark gör på något ställe just den liknelsen, att AI:n kunde tänkas behålla och bevara människan, om inte för något annat, utom just som ett trevligt husdjur, fastän den inte dög något särskilt omistligt till.Bakom en sådan tankefigur anar jag den urgamla kategoriska teogonin. Och Tegmark är ju inte för inte både fysiker och kosmolog. Dvs. han drabbas av den oundvikliga skymten av ett högre väsen, vare det sedan ont eller gott, men som oundvikligen dyker upp vid horisonten när vi saktmodiga människobarn inte vet vad vi ska ta oss till.Här någonstans börjar jag misstänka att det är vårt sätt att tänka och tala om den arti­ficiella intelligensen, som piskar upp vår oro.Men tänk om vi drar gränsen inte mellan oss och maskinerna utan mellan oss och na­turen. Om vi tänker den stora gränsen som kineser och japaner och koreaner gör, mellan den människogjorda vishetsförmågan |人工智能 som är vad AI, artificiell in­telligens, ju orda­grant etymologiskt betyder, OCH det stora spontana |大自然, det som betecknar na­turen. I stället för att betona det ”artificiella”, det ”konstgjorda”, och det skrämmande snobbiga ”intelligens”, så hasplar kinesiskan och japanskan och koreanskan helt enkelt ur sig en klädsammare pragmatisk sida av framtiden.Utan att ta till det apokalyptiska trollslaget hamnar vi då själva bland maskinerna och maskinerna bland oss. Och varken de intelligenta maskinerna eller vi kommer ju att övervinna naturlagarna. Och den artificiella intelligensen kan aldrig bli mer omänsklig än vad vi själva kan tänkas vara.Säkerligen har det också att göra med att det historiografiskt besatta Ostasien föreställer sig att utvecklingen av AI inte på minsta vis skulle försiggå i religionshistorien, vilket är den plats där den mesta science fiction från Västvärlden förr eller senare mynnar ut. Utan i stället ut­spe­las som ett siffertyst fortskridande genom matematikens historia.Den kinesiske matematikern Wu Wenjun – känd för att ha skapat Wu-metoden och Wu-formeln med tillämpning inom algebraisk topologi – har beskrivit utvecklingen inom AI som en fortgående mekanisering av matematiken, som tidigare funnits i teorin – utveck­lad av en följd av matematiker som Leibniz, Hilbert, Gödel till Tarski och Quine och vi­dare, men att det är först i och med den hypersnabba behandlingen av det statistiska materialet, som kvantumberäkningen innebär, vilket har gjort det möjligt att tillämpa den matematiska kunskapen i sin fulla potential. Så här storvulet mänskligt har Wu sam­manfattat sin matematiska syn på AI – den människogjorda vishetsförmågan: ”Pro­gra­m­men för artificiell intelligens skrivs av mig, ett efter ett, och varje instruktion är en hand­ling som måste utföras mekaniskt, den har ingen intelligens alls. Den så kallade ar­ti­fi­ciella intelligensen innebär ett mekaniskt utförande av mänskliga tankeprocesser, inte en dator med intelligens.”Men usch! hur avskräckande tråkig ter sig inte en sådan verklighet, där den svår­be­grip­liga maskinintelligensen föreställs göra det möjligt för oss att behärska världen. Och hur mycket mer fantasifullt rysansvärd ter sig inte mardrömmen om en ny härskarklass av stålblanka kreatur som håller universum i sina övermänskliga klor och tyglar och samti­digt hotar att göra oss mänskliga parvlar och tösabitar såväl maktlösa som arbetslösa.Att ett sådant väsen i vårt ufo-iserade tankeuniversum skulle anta formen av en över­läg­sen intelligens är knappast mindblowing. Jag minns fortfarande sidorepliken från ett nummer av Marvel Comics från 70-talet: The Fantastic Four, där en av alla mänsklig­het­ens fantasilösa förgörare dyker upp: ”From beyond the Stars shall come the Over-mind, and he shall crush the Universe.”Hur nära till hands ligger då inte den tankspridda föreställningen att en AI slutgiltigt tar makten och skulle uppenbara sig nedstigande ur ett jättelikt skimrande flygande tefat på Times Square, och allra helst i parallella uppenbarelser samtidigt på Röda Torget och torget vid Den himmelska friden port. För att verifiera sitt herravälde över oss ”under­lings”: the puny humans.Göran Sommardalpoet, kritiker och översättare från kinesiska Litteratur中国人工智能简史|En kortfattad historia över kinesisk AI. 人民邮电出版社, 2023.Wu Wen-tsun: Mathematics Mechanization: mechanical Geometry Theorem-Proving, Mechanical Geometry Problem-Solving and Polynomial Equations-Solving (Mathematics and Its Applications), December 31, 1999, Springer.Wu Wen-tsün: Mechanical theorem proving in geometries : basic principles, Wien; Springer-Vlg, cop. 1994

I veckan blev den svenske superproducenten Max Martin historisk: flest ettor på Billboardlistan någonsin. Vad är det han gör? P1 Kultur reder ut framgångsreceptet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Musikprofessor Jan-Olof Gullö har studerat Max Martin verk.SORGSNA SÅNGER OCH EN GLAD TOMAS ANDERSSON WIJI veckan kommer Tomas Andersson Wij med sitt 13:e album: ”Sorgsna sånger gör mig glad”. Tomas Andersson Wij är gäst i P1 Kultur.KEN LOACH GÅR I PENSION – VI NYSTAR UPP DEN RÖDA TRÅDENRegissören Ken Loach karriär sträcker sig över sju decennier – och nu går han i mål. Hans film Old Oak, som har svensk biopremiär imorgon fredag, har han lovat kommer att bli hans sista. P1 Kultur reporter Emma Engström har träffat den socialistiske regissören för att nysta upp den röda tråden från ett långt liv av politiskt filmskapande.HYPAD DEBUT: AGRI ISMAÏLS ”HYPER”En av de svenska böcker det pratats mest om i år är utan tvekan debutanten Agri Ismaïls roman ”HYPER” – en familjehistoria som pendlar mellan Irakiska Kurdistan, Dubai, London, Bagdad och New York och hela tiden handlar det om – pengar. Lina Kalmteg har läst!ESSÄ: VI MÅSTE INTE BETRAKTA AI SOM RELIGIÖS SCI-FIUtvecklingen av ai har nyss tagit och tros återigen ta jättekliv och förändra världen. Men trots att både hot och löften kan vara verkligt är det något som inte riktigt stämmer med den religiösa jargongen, skriver Göran Sommardal i dagens essä.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

En av romantikens mest kända dikter är Samuel Taylor Coleridges Balladen om den gamle sjömannen från 1798. Göran Sommardal dyker ner i den mardrömslika berättelsen. Det är inte helt självklart att man ska låta Richard Burton presentera Balladen om den gamle sjömannen. I så fall för att låta den välljudande versen vara huvudsaken i Samuel Taylor Coleridges Rime of the Ancient Mariner, med dess gungande, sjungande förföriska rytmer, rim och allitterationer. It is an ancient Mariner,And he stoppeth one of three.'By thy long grey beard and glittering eye,Now wherefore stopp'st thou me?Men lika gärna kan man peka på Balladens skräckscenario och dess gotiska asso­ciationer. För även om Coleridge tillsammans med sin vän och kollega William Wordsworth har fått stå som portalfigurer för den engelska romantiken, så finns i hans ballad om den gamle sjömannen en uppsjö av gotisk rekvisita: otäcka, slemmiga odjur och övergivna skeppsvrak driv­an­de för vinden.I Den gamle sjömannens sång är albatrossen en budbärare – "en kristen själ och sänd i Herrens namn" – och där den olycksalige sjömannen är diktaren som dödar detta sändebud. Därför får han bära den döda fågeln som ett kors runt halsen och döms till livslång botgöring: att berätta och åter berätta sin historia.

Världens största icke-digitala uppslagsverk tillkom långt före sina mer omtalade europeiska kusiner. Göran Sommardal reflekterar över Yongle-encyklopedin, och över varför den inte finns bevarad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var egentligen två små notiser 2021 i Peking-tidningen 新京报|Xinjingbao, som återuppväckte mitt annars rätt slumrande intresse för 永乐大典|Yongle-Encyklopedin – det som är världens mest omfattande allmänencyklopedi, och som tillkom tre hundra år före såväl Diderots och d'Alamberts franska Encyklopédi som Encyklopedia Britannica.Man kan också betrakta det som en historisk ironi att det dessutom var sentida landsmän till Diderot och upphovsmännen till den brittiska encyklopedin, som såg till att minst ett av den handfull exemplar av den handskrivna kinesiska encyklopedin brändes och förskingrades. Vid tillfället ändamålsenligt utklädda till soldater i den franska respektive brittiska armén. Första gången hände det sig under Opiumkriget 1838-40, och en gång till vid stormningen av Sommar-palatset i Peking – allt med det ädla syftet att tvinga den kinesiska Qing-dynastin till fri import av opium.Trots att boktryckarkonsten var uppfunnen i Kina flera hundra år tidigare så existerade inga tryckta kopior av Yongle. Och det berodde säkerligen på dess storlek: 22 877 volymer fördelade på 11 095 häften, med ett textinnehåll på cirka 370 miljoner tecken i tillägg de många specialgjorda och handtecknade illustrationerna. Det ansågs väl enklast att låta kalligrafer göra en handfull kopior.Faktum att den stora Yongle-encyklopedin inte längre existerar annat i några enstaka delar var också det som hade lockat Zhang Chang, journalisten som skrivit notisen den 19 september 2021. På nätet hade det nämligen ryktats att man vid ett underhållningsarbete vid Donghua-porten till Den förbjudna staden i Peking skulle ha påträffat en fullständig kopia av det försvunna verket. Men det visade sig bara vara frågan om ett extra nattskift för att åtgärda ett elfel och för att därmed undvika att påverka den dagliga turistbesöken till Den förbjudna staden.Det var Zhudi, kejsar Chengzu, Himlens son mellan 1403 och 1425, som tillsatte den redaktion som skulle färdigställa det stora lexikonet, som fick namnet 永乐|Yongle, som kan översättas med Den eviga glädjen, efter namnet på Zhudis regeringsperiod. Det gjordes i gammal god tradition för att manifestera att kejsaren inte bara var en mäktig krigare som militärt kunde besegra sina fiender utan att han, och lika viktigt, var en rikligt bildad man som gjorde sitt yttersta för att bevara det kinesiska kulturarvet.I den kinesiska texthistorien utgör den här sortens stora antologier de kulturhistoriska nod-punkterna. Antologisterna är både historiens herrar och dess ödmjuka tjänare. Här skiljer sig den kinesiska antologi-traditionen från de västerländska realencyklopedierna där medarbetarna har haft till uppgift att själva bedöma och sammanfatta varje enskilt uppslagsämne i lexikonet. De kinesiska redaktörerna sökte i stället land och rike runt efter relevant material, såväl i det väldiga kejserliga biblioteket som i de många privata boksamlingarna för att kunna använda de fullständigaste utgåvorna av allt från de konfucianska klassikerna med deras otaliga kommentarer, tillsammans med religiösa och filosofiska urkunder, utgåvor av poesi och vittra essäer, rese-skildringar, böcker om jordbruk och krigskonst, naturvetenskapliga studier och historiska annaler. På det viset har de stora kinesiska referensencyklopedierna också kommit att bevara texter och skrivna dokument som senare gått förlorade i sina originalutgåvor.Låt mig ta ett exempel. Den stora antologien av Tang-poesi, 全唐诗, där vi hittar de legendariska poeterna Du Fu, Li Bai, Bai Juyi och Wang Wei men också de mer udda Chan-buddistiska diktarna Han Shan och Shi De. Den sammanställdes 1705, 800 år efter att Tang-dynastin gått i graven.Antologin innehåller mer än 48900 dikter av 2200 poeter. Och storleken och omfattningen borgar också för att de annars förbisedda, som kvinnliga poeter, trots att de bara utgör 5,1 procent, i absoluta tal ändå uppgår till 112 poeter med 586 dikter. Detta har gjort det möjligt att idag uppmärksamma och publicera antologier med kvinnliga Tang-poeter.Det finns en enkel förklaring till varför de kinesiska medierna, trots en kliande nyfikenhet, ligger lågt när det gäller fynd och nya utgrävningar av alla de antika skatter och dokument som man vet måste finnas under jorden. De kulturarvsbevarande myndigheterna håller hårt i tyglarna, och den officiella förklaringen till den återhållsamma utgrävarpolitiken är dåliga erfarenheter från tidigare tillfällen, då man har gått till verket utan att vara tillräckligt förberedd. Därför görs i stort sett inga utgrävningar utom när de är att betrakta som räddningsaktioner, ungefär som när tunnelbanan i Rom byggde en ny station 2007 och i samband med det gjorde fynd från romar-tiden. Vilka genast måste tas om hand och konserveras.Så här uttryckte sig vederbörliga kinesiska myndigheter i en kommentar till tidningen beträffande det uteblivna fyndet den här gången:"Det finns ingen anledning att för närvarande göra en utgrävning. Vårt land organiserade vid ett tillfälle under förra århundradet en utgrävning, som icke var av akut räddningskaraktär, och som innebar mycket smärtsam erfarenhet och lärdom. Då var det kejsar Shenzongs grav i 明十三陵|De tretton grav­kullarna från Ming-dynastin som grävdes ut, och utan skydd av relevant teknik för att ta hand om de framgrävda artefakterna förstördes många kulturreliker så snart de kom i kontakt med den friska luften."Kanske har de kinesiska arkeologerna – åtminstone för tillfället – grävt upp tillräckligt. Efter att den kinesiske bonden Yang Jide av en slump stötte på Qin Shihuangs terrakottaarmé, som en överväldigande livvakt efter döden, i form av 8000 tusen man i naturlig storlek och var och en individuellt utformad.Den kinesiska arkeologin har ofta varit i strategisk politisk framkant. Det var i tidskrifterna Kaogu|考古 och Wenwu|文物, ordrätt översatta som Arkeologi och Kulturarv, det var där den rigorösa ideologin från Kulturrevolutionen för första gången började knytas upp efter Maos frånfälle och De fyras gängs fall från makten. Inte i regelrätt politiska utan i mer akademiska termer.I dag tycks Kinas arkeologiska framkant snarare handla om paleontologi. Det är ju i Kina, framförallt i provinsen Liaoning, som man har hittat de flesta och avgörande bevisen på att dinosaurierna hade fjädrar, och att fåglar är besläktade med dinosaurier. En annan upptäckt är det DNA man funnit i Tarimbäckenet, hos ett folkslag som genetiskt mest liknar ursprungsbefolkningen i norra Sibirien och i Nordamerika. Ett fynd som öppnar ett nytt perspektiv på människosläktets spridning över klotet.Kanske är det den mediala instinkten som bestämmer – i Kina precis som här – vad som är intressant. Fjädrar på dinosaurierna och DNA-förbindelser över kontinenterna gör sig trots allt bättre i både bild och text och föreställt ljud än vad man i största allmänhet kan borsta fram ur någon aldrig så kejserlig utgrävning i den gula lössjorden i åkrarna i Kinas äldsta bosättningsområden. Och kanske kan det till och med ses som ett tecken på att arkeologin är en smula mindre nationalistisk än självaste politiken.Göran Sommardal, poet, kritiker och översättare från kinesiska

Det är skilsmässornas fel! Det är parabolernas fel! Det är fattigdomens fel! Så låter några av rösterna, som en grekisk kör, i Duraid Al-Khamisis nya roman "Lejon och lamm". Boken, som kommer ut när det nu är 20 år sedan USA invaderade Irak, handlar också om hur det skeendet påverkade berättarna i boken - som fick fly till Sverige. Duraid Al-Khamisi kommer till studion och läser även upp vissa partier ur sin roman.NOBELPRISTAGARENS MEST HYLLADE ROMANDen tanzaniske författaren Abdulrazak Gurnah fick Nobelpriset 2021. Nu har hans kanske allra mest hyllade roman utkommit på svenska: "Vid havet", i översättning av Helena Hansson. Den handlar om flykt och om tvånget att tystna. P1 Kulturs litteraturkritiker Joseph Knevel har läst romanen.RIVET KULTURARV ÅTERUPPBYGGS PÅ UTSTÄLLNINGI Kiruna håller man nu, som del av den pågående stadsflytten, på att riva arkitekten Ralph Erskines berömda och omdiskuterade kvarter "Ortdrivaren" i centrum. De gula modernistiska byggnaderna uppfördes mellan 1959 och 1965 - och har nu återskapats av konstnären Liselotte Wajstedt på det nya Stadshuset i Kiruna. P1 Kulturs reporter Joakim Silverdal har intervjuat henne i samband med utställningens öppnande.... LIKSOM ETT ANNAT KULTURARV FRÅN 60-TALETI Ågesta strax utanför Stockholm pågår också en rivning - av ett annat slags kulturarv. Det handlar om det kärnkraftverk som fanns där mellan 1964 och 1974, bara 14 kilometer från Slussen, och försåg den uppväxande förorten Farsta med el och fjärrvärme. Nu har delar från kärnkraftverket, bland annat det väldiga gröna kontrollbordet, ställts ut på Tekniska museet i Stockholm. Museet menar att detta är "kärnkraft som kulturarv". Vår reporter Mattias Berg vandrar runt med intendenten Magdalena Tafvelin Heldner på utställningen, som precis har öppnat.OBS: OM SPILLRORNA AV EN KINESISK ENCYKLOPEDIDen kinesiska Yongle-encyklopedin från 1400-talets början var världens största uppslagsverk fram till 2007, då Wikipedia gick förbi. Men idag återstår bara en spillra av jätteverket, i trettio olika boksamlingar spridda till åtta olika länder. Kulturjournalisten och sinologen Göran Sommardal berättar om jätteprojektet i ljuset av den kinesiska arkeologins återhållsamhet vad det gäller de gamla kulturskatterna.Programledare: Lisa Bergström.Producent: Mattias Berg.

Sju diktsamlingar hann hon med, den amerikanska poeten Anne Sexton. Hon kallades för bekännelsepoet och sa själv att hon var den enda bekännelsepoeten. Katarina Wikars träffar Jenny Tunedal, en av översättarna till samlingsvolymen "Sanningen de döda vet". (Sändes första gången 31 oktober 2015) Radioproducenten Katarina Wikars ögon glöder när hon talar om sin nyförälskelse i den amerikanska poeten Anne Sexton. Född 1928 i Newton, Massachussets, död 1974.Välkommen att återhöra eller lära känna Anne Sextons omisskännliga röst, i hennes texter och i hennes egna uppläsningar.En människa som i hela sitt liv brottades med psykisk sjukdom, och fick rådet av sin terapeut att pröva skriva poesi.En poet som ogenerat och gärna skrev om otrohet, droger, mens, abort, incest och onani, men som också hämtade inspiration hos Bröderna Grimm eller Bibeln.Hör hennes svenska översättare Jenny Tunedal, poeten Helena Eriksson och lyrikoraklet Göran Sommardal. Uppläsare är Anne-Li Norberg.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se

Miljontals människor dog när Mao Zedongs Kina skulle ta "det stora språnget". Men trots politiska experiment, massvält och utrensningar, verkar den store ledarens gloria aldrig riktigt falla. Mellan 40 och 70 miljoner människor uppskattas ha dött under Mao Zedongs styre, vilket gör honom till en av förra seklets värsta diktatorer. Ändå fortsätter Mao att dyrkas av många i Kina. Som utropare av Folkrepubliken Kina 1949 har han fått rollen som befriare i historieskrivningen. Hans ansikte återfinns än i dag på landets sedlar och ett Mao-porträtt hängande från backspegeln anses, av vissa, medföra tur och beskydd.I det här specialavsnittet om Mao Zedong hör vi journalisten och författaren Göran Leijonhufvud berätta om hur han reste till Kina på 1960-talet och tvingades ompröva sina idéer om ett harmoniskt styre i Kina. Han återvände senare till Kina som Dagens Nyheters korrespondent.Sinologen Göran Sommardal har studerat Maos ideologiska tankegods. Hör honom berätta om Maos lilla röda den skrift som så starkt förknippas med kulturrevolutionen och som brukar sägas vara världens mest sålda bok.Hör också Sveriges Radios Hanna Sahlberg om hur 2000-talets och dagens Kina förhåller sig till Mao. Fortfarande är det Maos porträtt som hänger ovanför Himmelska fridens port i Peking. Kommer Mao för evigt att behålla denna upphöjda position?Programledare: Axel Kronholm Producent: Therese Rosenvinge Tekniker: Adam Alvin

Grodan kallas han på nätet och bakom scenen har han förblivit en dold makthavare i Kina. Jiang Zemin plockades från Shanghai efter massakern 1989 och var därefter Kinas högste ledare under tio år. Hör om Jiang Zemins tid som Kinas högste ledare. Under 1990-talet charmade han västvärldens ledare och fick omvärlden att hoppas på en demokratisk utveckling i Kina. Samtidigt var politiken på hemmaplan hårdför. Under Jiang Zemins tid vid makten inleddes till exempel en omfattande förföljelse av Falun Gong. På 2000-talet tog Hu Jintao över, men Jiang Zemin har utan tvekan behållit ett politiskt inflytande i Kina och är sannolikt ett irritationsmoment för Xi Jinping.Tillbaka från de döda på partikongressenMed sina stora tjocka glasögon och byxorna högt uppdragna har Jiang Zemin blivit en symbol för en försvunnen era som många i dagens i Kina romantiserar. Och nu kan man fråga sig: Kommer en nästan 100-årig Jiang Zemin att dyka upp och visa sig på partikongressen i höst? Senast det begav sig dök han oväntat upp och stal han showen under Xi Jinpings långa tal.Avsnittet spelades in i september 2022.Medverkande: Hanna Sahlberg, Kinakommentator. Göran Sommardal, sinolog och översättare. Lars-Åke Skager, tidigare kommunpolitiker i Göteborg. Börje Ljunggren, tidigare diplomat och ambassadör i Peking.Programledare: Axel Kronholm Producent: Therese Rosenvinge Tekniker: Monica Bergmark

Igår fick Abdulrazak Gurnah ta emot sitt Nobelpris i litteratur men varför hade så få i Sverige läst honom? Vilken del av världens litteratur når oss i översatt form, och vad är det vi missar? RISKERAR VI ATT MISSA NÄSTA NOBELPRISTAGARE? Ungefär en femtedel av den litteratur som ges ut i Sverige är översatt från andra språk. Ett smalt nålsöga att passera för all världens böcker eller en rimlig andel? Vad avgör vilka böcker som översätts till svenska, och hur går processen till? Kritikern Ingrid Elam, förläggaren Dorotea Bromberg och översättaren och Augustprisade författaren Nils Håkansson gästar P1 Kultur för ett samtal om den översatta litteraturen.UNDERJORDISK TEATERGRUPP EVAKUERAR TILL LONDONEfter att ha verkat underjordiskt i diktaturen Belarus i mer än 15 år har teatergruppen Belarus Free Theatre nu evakuerat hela sin ensemble ur landet. Hör kulturredaktionens Fredrik Wadström.FADERSUPPGÖRELSE I KINESISK MEMOARBOKGöran Sommardal har läst kinesiske Yan Liankes memoarbok "Tre bröder" och ser i sin recension paralleller till fadersuppgörelser i den svenska arbetarlitteraturen.ESSÄ: VAD HADE HÄNT OM HISTORIEN TAGIT EN ANNAN VÄNDNING?I Dagens OBS-essä hör vi om romaner som ställer frågan: Vad hade hänt om den europeiska koloniseringen av Amerika fått ett helt annat, motsatt förlopp? Dan Jönsson reflekterar kring kontrafaktisk historieskrivning och vad den kan lära oss. Programledare: Eskil Larsson Producent: Karin Arbsjö

Författaren Willy Kyrklund fortsätter att insistera och inspirera och ställa frågor. Hör Balsam Karam, Thomas Sjösvärd och Göran Sommardal som alla har sitt alldeles egna förhållande till författarskapet. 2021 skulle Willy Kyrklund ha fyllt 100 år. Litteraturvetaren Thomas Sjösvärd har följt de grekiska spåren genom författarskapet i tolv år. 2018 disputerade han på Willy Kyrklund och det grekiska, nu utgiven i "En himmel av sten". Hur har all den här tiden förändrat honom? En av Göran Sommardals första recensioner som publicerades i slutet av 60-talet när han var knappt 20 år hette "Willy, du är den ende för mig." Hur står det till med den saken idag? Författaren Balsam Karam hade inte debuterat med romanen "Händelsehorisonten" om det inte varit för hennes möte med Willy Kyrklunds prosa. Vad var det som hände? Och tillsammans med Katarina Wikars tittar de närmare på romanen "Polyfem förvandlad" från 1964. Hur ska man bära sig åt för att läsa den? Den utspelar sig i så många tider och på så många platser, sägs vara hans allra svåraste. "Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma."

En ny grandios utställning om våra förfäder vikingarnas liv öppnar nu på Historiska museet i Stockholm. P1 Kulturs reporter Nina Asarnoj har tjuvkikat. FÅR POETER GÖRA SOM DE VILL? Med utgångspunkt i Louise Glücks Ett byliv och Marie Silkebergs Revolution house problematiserar kritikern Göran Sommardal den poetiska premissen, utgångspunkten för vad som blir en dikt. Vi tittar också närmare på byaskildringar som litterär genre och landar på ett självklart sätt hos dansbandet Sven-Ingvars. VETEGRÄS OCH VIDEOVERK I UTSTÄLLNINGEN JORD Människans förhållande till jorden vi odlar och till naturens resurser står i centrum i utställningen Jord på Havremagasinet i Boden. Här ryms både vetegräsodlingar och videoverk. Här visas ockås vapen för att gestalta det krigstillstånd som följer av människans våld på naturen: pilbågar, rustningar av purjolöksblast och gasmasker. P1 Kulturs reporter Helene Alm har besökt utställningen och intervjuat konstnärerna Linda Tedsdotter, Chuyla Chla och Ilona Huss Wallin. OBS-ESSÄ OM VÅRT STÄNDIGA BEHOV AV KULTURREVOLUTIONER Sker kulturens utveckling språngvis eller genom en organiskt växande kulturell odling Författaren och kritikern Dan Jönsson lutar i dagens Obs-essä åt att utveckling sker i språng och i konflikt. Vad betyder det för kulturpolitiken? Dessutom boken "Med kamera och koffert - resefotografier före massturismen". Sanna Jylhä och Marika Rosenström har samlat bilder från finlandssvenska resenärers resor över jorden från 1890 till 1965. Programledare: Karsten Thurfjell Producent: Ulph Nyström

Willy Kyrklund fortsätter att insistera och inspirera och ställa frågor. Hur lever hans författarskap vidare, hur förvandlar det sina läsare? Hör Balsam Karam, Thomas Sjösvärd och Göran Sommardal. Litteraturvetaren Thomas Sjösvärd har följt de grekiska spåren genom författarskapet i tolv år. 2018 disputerade han på Willy Kyrklund och det grekiska,  nu utgiven i "En himmel av sten". Hur har all den här tiden förändrat honom? En av Göran Sommardals första recensioner som publicerades i slutet av 60-talet när han var knappt 20 år hette "Willy, du är den ende för mig." Hur står det till med den saken idag? Författaren Balsam Karam hade kanske inte debuterat med romanen "Händelsehorisonten" om det inte varit för hennes möte med Willy Kyrklunds prosa. Vad var det som hände? Och tillsammans med Katarina Wikars tittar de närmare på romanen "Polyfem förvandlad" från 1964. Hur ska man bära sig åt för att läsa den? Den utspelar sig i så många tider och på så många platser, sägs vara hans allra svåraste. "Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma." Hör också del 1: Willy Kyrklund - den motvillige mästaren.

Willy Kyrklund fortsätter att insistera och inspirera och ställa frågor. Hur lever hans författarskap vidare, hur förvandlar det sina läsare? Hör Balsam Karam, Thomas Sjösvärd och Göran Sommardal. Litteraturvetaren Thomas Sjösvärd har följt de grekiska spåren genom författarskapet i tolv år. 2018 disputerade han på Willy Kyrklund och det grekiska,  nu utgiven i "En himmel av sten". Hur har all den här tiden förändrat honom? En av Göran Sommardals första recensioner som publicerades i slutet av 60-talet när han var knappt 20 år hette "Willy, du är den ende för mig." Hur står det till med den saken idag? Författaren Balsam Karam hade kanske inte debuterat med romanen "Händelsehorisonten" om det inte varit för hennes möte med Willy Kyrklunds prosa. Vad var det som hände? Och tillsammans med Katarina Wikars tittar de närmare på romanen "Polyfem förvandlad" från 1964. Hur ska man bära sig åt för att läsa den? Den utspelar sig i så många tider och på så många platser, sägs vara hans allra svåraste. "Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma." Hör också del 1: Willy Kyrklund - den motvillige mästaren.

Filmfestivalen i Göteborg, som haft temat isolering, går mot sitt slut. P1:s filmkritiker Emma Engström kollar på lockdown-bio och blir upplyft av att hon inte är ensam om att känna sig ensam. SOCIAL DISTANS I GÖTEBORG Emma Engström har träffat "Call me by your name"-regissören Luca Guadagnino för ett samtal om hans nya kortfilm Fiori, fiori, fiori som knyter an till festivalens tema Sociala distanser. Dessutom har hon sett staden Venedig naken i filmen "Molecules", för vad är den gamla kanalgenomstungna platsen utan sina klasar av turister? Emma Engström pratar "Lock down Cinema" ur ett italienskt perspektiv med regissören Andrea Segre. VAFÖR VILLE NINJA THYBERG FILMA VÅLDSPORR? Det blir en lång intervju med Ninja Thyberg om hennes film Pleasure som tävlar på festivalen och handlar om en ung kvinna som vill göra karriär i porrbranschen i USA. Vi har fångat regissören på hotellrummet i Göteborg där hon gör ännu ett stopp på sin snart årslånga festivalturné. TECKNAT FLYKTINGDRAMA VINNER I SUNDANCE Lisa Bergström talat med den danska regissören Jonas Poher Rasmussen, vars animerade dokumentär om flykt Flee precis vann Grand Jury Price på Sundance filmfestival. Hur påverkar de tecknade bilderna känslan av autenticitet? KLASSIKERN OM COLERIDGES "BALLADEN OM DEN GAMLE SJÖMANNEN" Att med en albatross runt halsen för alltid tvingas återberätta sin historia. En av romantikens mest kända dikter är Samuel Taylor Coleridges Balladen om den gamle sjömannen från 1798. I veckans Klassiker får vi tillsammans med Kulturradions mångårige medarbetare Göran Sommardal och skådespelaren Richard Burton dyka ner i den mardrömslika berättelsen. ISLÄNDSK MELLO-DOKUMENTÄR VÄCKER DEBATT Vid Eurovisionsfestivalens final i Tel Aviv 2019 så protesterade det isländska bandet "Hatari" mot hur Israel behandlar palestinier, och höll i direktsändning upp en palestinsk flagga. Det blev stor uppståndelse och det unga bandet fick ta emot dödshot och det isländska TV-bolaget bötfälldes. Regissören Anna Hildur gjorde en dokumentär om händelserna: "A song called hate" som visats på Göteborgs filmfestival. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Nina Asarnoj

En av romantikens mest kända dikter är Samuel Taylor Coleridges Balladen om den gamle sjömannen från 1798. Göran Sommardal dyker ner i den mardrömslika berättelsen som börjar "Det är en gammal sjöman..." It is an ancient Mariner, And he stoppeth one of three. 'By thy long grey beard and glittering eye, Now wherefore stopp'st thou me? Det är inte helt självklart att man ska låta Richard Burton presentera Balladen om den gamle sjömannen. I så fall för att låta den välljudande versen vara huvudsaken i Samuel Taylor Coleridges Rime of the Ancient Mariner, med dess gungande, sjungande förföriska rytmer, rim och allitterationer: The fair breeze blew, the white foam flew, The furrow followed free: We were the first that ever burst Into that silent sea. Men lika gärna kan man peka på Balladens skräckscenario och dess gotiska asso­ciationer. För även om Coleridge tillsammans med sin vän och kollega William Wordsworth har fått stå som portalfigurer för den engelska romantiken, så finns i hans ballad om den gamle sjömannen en uppsjö av gotisk rekvisita: otäcka, slemmiga odjur övergivna skeppsvrak driv­an­de för vinden överjor­d­isk stiltje och undervattnisk skräck. Så många lärda, påhittiga och överambitiösa tolkningar som Balladen om den gamle sjömannen har beståtts med ända intill dessa dagar, är det inte utan att det blivit rätt trångt i tolkningskorridoren. Ändå före­faller intrigen och händel­se­­förloppet i dikten både lättöverskådligt och osammanhängande, sam­tidigt nyckfullt och logiskt. Att tränga sig in bland alla uttolkare för att hävda sin egen version förefaller inte bara över­maga utan också som en missriktad ambition. Vad som behövs är ändå några ord om havsfågeln med det imponerande vingspannet: Albatrossen. I Den gamle sjömannens sång är albatrossen en budbärare "en kristen själ och sänd i Herrens namn" och där den olycksalige sjömannen är diktaren som dödar detta sändebud. Därför får han bära den döda fågeln som ett kors runt halsen och döms till livslång botgöring: att berätta och åter berätta sin historia.

Succé-författaren Maja Lunde är aktuell med en ny roman om ett framtida Norge då klimatkatastrofen är ett faktum och världen för alltid har förändrats. "Przewalskis häst" är den tredje delen i ett pågående projekt, där romanerna berättar om en skrämmande framtid i spåren av klimatkrisen och hur människans levnadsvillkor förändras. Den första romanen i den planerade kvartetten, är "Binas historia". Den kom på svenska 2016 och har översatts till 40 språk, den andra "Blå", gavs ut 2018. Nu finns alltså den tredje delen, Dagens Nyheters Björn Wiman och kulturredaktionens Nina Asarnoj har läst och medverkar i dagens P1 Kultur för ett samtal Maja Lundes böcker och hur man kan skapa litteratur av klimatfrågan. SVERIGES RADIOS LYRIKPRIS 2021 Nu är det bestämt vilka diktsamlingar som kan ta hem Sveriges radios lyrikpris 2021! De nominerade är "Toposatopicus" av Krister Gustavsson, "Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet" av Helena Boberg, "Under tiden" av Anna Hallberg , "På kyrkogården i södra Lappland" av Börje Lindström och"Kälda" av Birgitta Lillpers. Jurymedlemmen Per Engström medverkar för att berätta om varför juryn valt just de här fem av alla diktsamlingar som gavs ut 2020. POETEN ROLF AGGESTAMS POSTUMA "MITT I DET VEKA LIVET" I december gick poeten Rolf Aggestam bort, 79 år gammal. Nu har hans sista diktsamling "Mitt i det veka livet" getts ut och kulturredaktionens mångårige medarbetare, litteraturkritikern Göran Sommardal, kommer till studion för ett samtal om Aggestams sista bok och hans livsgärning. DAGENS OBS "Vi, de utsvultna" är rubriken för Maria Andersson Vogels reflektion över konstnärligt skapande, den kvinnliga kroppen och magerhet som ideal. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Maria Götselius

Detta pandemiår har påverkat det mesta, så också litteraturen. Ljudböckerna har gjort succé, bokhandlar krisade, samtidigt som utgivningen ändå fortsatt P1 Kultur summerar bokåret 2020! P1 Kulturs Anna Tullberg, Annina Rabe, litteraturkritiker och kulturjournalist, och kulturredaktionen mångåriga medarbetare Göran Sommardal medverkar i dagens program där vi sammanfattar och försöker utröna vad som var de största läsupplevelserna och vad som skulle passa i ett hårt paket under granen. BÖCKERNA NÄMNDA I DAGENS PROGRAM Svensk romaner Magic Love Pixie av Sofia Stenström Mammajournalerna av Helene Rådberg Splendor av Stefan Lindberg Samlade verk av Lydia Sandgren Jackie av Anne Swärd Caesaria av Hanna Nordenhök Tritonus av Kjell Westö Ya Leila av Donia Saleh Ödeläggaren av Christina Herrström Mamma i soffa av Jerker Virdborg Antiken av Hanna Johansson Fjärilsvägen av Patrik Lundberg Handens rörelser av Felicia Stenroth Blödningen av Lyra Koli Mode Renegater av Klas Östergren Översten av Ola Larsmo Dalenglitter av Wanda Bendjelloul Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson Bärarna av Jessica Schiefauer Mitt kapital av Milja Sarkola Sakprosa och självbiografi Livets tunna vägg av Nina Burton Arbetarlitteraturens återkomst av Rasmus Landström Längta bort, längta hem av Kristoffer Leandoer Äkta hela vägen av Martin Mutumba Utländska romaner översatta till svenska De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante, översatt av Johanna Hedenberg Petite av Edward Carey, översatt av Helen Sonehag Inte av denna världen av Yaa Gyasi, översatt av Inger Johansson Grand Union av Zadie Smith, översatt av Niclas Nilsson Åren av Annie Ernaux , översatt av Maria Björkman Samtycket av Vanessa Springora, översatt av Marianne Tufvesson Det långsamma livet av Abdellah Taïa, översatt av Håkan Lindquist och Davy Prieur Modersmjölken av Nora Ikstena, översatt av Juris Kronbergs Framgång av Lion Feuchtwanger, översatt av Karl Fägersten Lyrik Ur världen av Eva Runefelt Under månen av Hanna Rajs Lara Mott av Jörgen Lind En röst finns bara när någon hör den av Henrika Ringbom Nattligt symposion, Sölvegatan 2 av Jesper Svenbro DAGENS OBS-ESSÄ Denna dag - som är årets kortaste och mörkaste - funderar kulturjournalisten Eva-Lotta Hultén över föreställningen om att ljuset alltid är att föredra och vårt behov av mörker. DEN NYA TV-SERIEN "FAMILJEN BRIDGERTON" Till jul satsar Netflix på sexig eskapism som blandar Jane Austen, Beyoncé och "Gossip girl". "Familjen Bridgerton" är en tillspetsad kostymsåpa i åtta påkostade avsnitt, om de åtta syskonen Bridgerton och deras eskapader under societetssäsongen i London år 1813. Karin Svensson har pratat med seriens skapare och skådespelare. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

På 1980-talet blev hela det svenska avantgardet stöpt i en postmodernistisk form och poesin sjöng dekonstruktionens och relativismens lov. Eller? Göran Sommardal dyker ner i minnets grumliga vatten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När scener ur historien fladdrar förbi mig, på tv-skärmen, eller på bioduken, och det handlar om bilder ur min egen samtid, kolliderar det flödet ofta med mina egna minnen, och jag blir mer uppfordrad, emellanåt till och med uppretad att reagera. Ofta vad beträffar detaljer som: hade Palme verkligen en så spetsig näsa? Fan att Krustjev verkligen tog av sig skon i FN och dunkade den i bordet framför sig! Och inte var det som kvinna som Ulla Lindström vägrade hovniga inför drottning Elisabeth på Sverigebesök, det var ju som republikan! När vi så närmar oss det begränsade utsnitt av historien där jag själv i en mer bestämd mening har vistats, så blir kalibreringen mer problematisk. Håller jag med, eller inte? En sak minns jag inte, men likafullt är den där, en annan sak finns inte med men borde ha gjort det. Vad var det som utspelades i litteraturen där uppe, medan jag själv befann mig i mina tidiga tonår nere i den svenska blåbärsskogen? Nog stod det klart att det jag just hade börjat bekanta mig med var nå­gonting annorlunda nytt än vad mina dårvarande modernistiska hjältar kunde prestera, det var uppenbart. Och då hade jag ändå stött på sådana som Rimbaud, Alfred Jarry, Apollinaire och surrealisterna. Den första kilen in i den höglitterära högtidligheten som jag gärna vill minnas det utgjordes av Bröderna Casey, en romanparodiroman av Peter Husberg, bakom vilken dolde sig innertrion Torsten Ekbom, P O Enqvist och Leif Nylén. Det var vår svensk­­lärare Torsten Sandhammar som under en lektion i andra ring i gymnasiet 1964 ur sin slitna portfölj plockade fram den nyutkomna boken och började läsa högt. Han gjorde sånt för att chocka oss med "det nya", litteratur som bröt mot normen för vad litteratur fick vara. Sedan dök de upp, en efter en: Carl Fredrik Reuterswärd med I lagens namn och Prix Nobel, den senare en sobert gul volym, som signalerade finfin roman, men vars textuella innanmäte uteslutande bestod av skiljetecken. Sedan Sonja Åkessons Husfrid, Bengt Emil Johnssons Gubbdrunkning, Lars Noréns Inledning nr: 2 till SCHIZZ. Mest häpnade jag nog över Åke Hodell: Bruksanvisning för Symaskinen Singer Victoria, nytryck av originalbroschyren med tilläggen: Åke Hodell, roman och förlaget Kerberos. Och sen böckerna som Hodell gav ut på samma förlag: Elis Eriks­sons oför­glömliga tecknade serie Pavan med felstavade pratbubblor i fem häften, och Stig Bröggers To Lady Victoria Welby, som be­stod av lösa ark nerstoppade i ett brunt A5-kuvert, med adressen utanpå.                      Tillsammans med mitt pågående bing-läsande av den nya franska romanen framträdde detta omedelbara nya utan en skymt av den tänkta undermineringen av universalismen, den objektiva verkligheten, moralen, sanningen, den mänskliga naturen, förnuftet och framsteget allt det som "postmodernismen" senare skulle kom­ma att beteckna. Det var bara sinnesvidgande nytt, helt och enkelt. Kanske först som en effekt av min egen bildningsgång och beläsenhet. Kanske senare på grund av ett scenbyte. Men hur gick då detta svårbeskrivliga till? I Sverige är det ju främst 1980-talet som kommit att förknippas med den postmoderna vändningen. I Kungliga bibliotekets arkiv av Svenska dagstidningar lyckas jag sent omsider spåra det första pratet om postmodernism. Jag söker från början på 1975 till slutet av 1980 och hittar sex förekomster, första gången 1977, i en intervju som Pia Sandelin gör med John Gardner. När jag utökar t.o.m. 1985 blir det 219 träffar. Och omfattar tiden ända fram till och med 1990 dyker postmoder­nismen upp 857 gånger i tidens tidningar. De första fem åren handlar det framförallt om arkitektur och konst. Både utskåpningar, ifrågasättanden och spridda hurrarop. Ingela Lindh skrev i Dagens Nyheter 1982, att den svenska debatten föreföll nyrmornad. Ännu 1985 kunde en insändare till GöteborgsPosten fråga sig: "Vad betyder POSTMODERNISM? Undrar en som aldrig frågat förr. När jag nu läser Victor Malms litteraturvetenskapliga avhandling "Är det detta som kallas postmodernism?" gör jag det av synnerligen privata skäl. Inte för att jag har något emot att få veta något nytt och intressant om huvudpersonerna Katarina Frostensons och Stig Larssons poetiska författarskap, men det som lockar mig bäst är att få bekanta mig med förslaget till karta över ett territorium där jag faktiskt en gång själv har klampat. Går det att hitta tillbaka till mina egna ingrodda och närgångna litterära upp­levelser av tidens tvister och texter? Eller Ve och fasa! om de i den akademiska eftertankens kranka blekhet skulle te sig förverkade, eller åtminstone underminerade. Jag hade ju varit där, i realtid, med hull och hår, läst och recenserat, träffat och t.o.m. blivit bekant med några av huvudpersonerna, till skillnad från Malm, som ju är född 1990 och som varit mer utlämnad åt arkiven och de litterära texterna och figuranternas egna levande minnen för att orientera sig i landskapet. Jag ville känna mig som en orienterare som utan karta och kompass hade hittat ut ur skogen, och nu försökte lokalisera på kartan var jag hade varit. Att äntligen kanske, och naturligtvis med en viss ironi få syn på skogen som till äventyrs skymts av alla träd. Eller kanske rentav skymta ett helt annat skogsbryn, skymt av helt andra träd. Men Malm verkar gå en annan väg och gör sig på sätt och vis av med postmodernismen som ett begrepp med tydligt estetiskt och intellektuellt innehåll. Den postmoderna litteraturen definieras helt enkelt som den som skrivs under den period eller det tillstånd som kallas postmodernitet. Den förklaras som en mångfald av svar på den globala kapitalismens fladdrande bilder. För min egen del erbjöd 80-talet på ett till synes gränslöst och hejdlöst flöde av nya poeter, men det föll mig ändå aldrig in att försvenska det postmoderna till att gälla dem: Kristina Lugn, Göran Greider, Katarina Frostenson, Stig Larsson, Ernst Brunner, Ann-Marie Berglund, Ann Jäderlund, Eva Runefelt, Birgitta Lillpers, Arne Johnsson, Konny Isgren, Magnus William-Olsson, Magnus Jacobsson, Eva Kristina Olsson, Jörgen Gassilewski, Håkan Sandell, och som fortsatte att flöda under 90-talet. Jag avläste det alltid som en saliggörande diversifiering av poesin, aldrig som produkten av en samlande -ism. Möjligen som resultatet att alla kulturideologiska sammanfattningar, och framförallt i en positiv mening, är dömda att misslyckas. Inte ens när nya tidskrifter som Kris, Montage och Res Publica äntligen kunde erbjuda läsning av kontinental filosofi och litteraturteori, i tillägg till det som redan hade smugit sig in i gamla följeslagare som Ord och Bild, BLM, Lyrikvännen och Häften för kritiska studier inte ens då föreföll det mig som något avgörande inbrott eller ge­nom­­brott för det specifikt postmoderna. Utan mer som en upphämtning av en bild­nings­tradition som bara alltför länge hade fått ligga för svensk fäfot. Och när det pro­klamerade postmoderna ovädret hade dragit förbi, så visade sig återstå strax bakom stugknuten "vår" gamla vanliga förtröstan. Där "alla" nyss med ljus och lykta hade le­tat efter en värld att kunna dekonstruera, strävade nu den stora kulturmenigheten plötsligt lika enträget efter alltings entydiga uppbygglighet. Såna blev de postmoderna tiderna när de väl fått av sig camouflagedräkten. Säger en som fortfarande undrar. Göran Sommardal, poet, kritiker och översättare

Igår kom beskedet att Sven Wollter gått bort. Han var en av Sveriges genom tiderna mest älskade scenpersonligheter. Skådespeleriet och dess tekniker, hur gjorde egentligen Sven Wollter? I studion för att gå igenom Sven Wollters långa karriär som skådespelare för scen, film och tv finns kulturjournalisten och dramaturgen Sven Hugo Persson och kulturredaktionens teaterkritiker Jenny Teleman. OMSTRIDDA BIOGRAFIN OM MÄRTA TIKKANEN Det har varit litterärt storgräl i Finland i höst. Märta Tikkanen-biografin "Borde hålla käft" av Johanna Holmström orsakade rabalder bland annat därför att Holmström nära nog namngivit män som Märta Tikkanen velat hålla hemliga. Det blev strykningar och Holmström ansåg sig censurerad. Katarina Wikars recenserar "Borde hålla käft" och finner att fel delar av boken fått för mycket uppmärksamhet. FESTIVALÖPPNING MED FILM OM SAMKÖNAD KÄRLEK "The World to Come" är öppningsfilm på Stockholms filmfestival som drar igång idag, till stor del digitalt. Hur bra är filmen och vad kan festivalbesökarna förvänta sig? P1 Kulturs filmkritiker Lisa Bergström har intervjuat regissören Mona Fastvold. Roger Wilson plockar också upp ett guldkorn i utbudet och ger en överblick över vad som erbjuds på, och hur det går till att delta i, årets upplaga av Stockholms filmfestival. OBS-ESSÄN: 80-TALSLITTERATUREN HADE INTE TID MED NÅGON -ISM Postmodernismen är ett ständigt återkommande debattämne i Sverige och förknippas med 1980-talet och dess avantgardistiska litteratur. Göran Sommardal, som befanns sig mitt i tidens strömmar, gör ett försök att minnas vad det var som egentligen hände. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Anna Tullberg

Vilket arv lämnar han efter sig? Hör Åsa Linderborg, Göran Sommardal och Carl Rudbeck. Innan lunch kom beskedet att författaren och debattören Jan Myrdal dött, 93 år gammal. I P1 Kultur minns vi honom. BARNTEATER SOM INTE SKYR MÖRKRET Nu stänger många kulturinstitutioner igen, efter Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer för tre stora regioner. Men i Stockholm får ändå två nya föreställningar för barn och ungdom premiär: "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar", efter Johannes Anyurus dystopiska roman, på Unga Klara. Och "Vansinnet - en resa genom själens rymd", baserad på Michel Foucaults idéer om sinnessjukdom. P1 Kultur har sett båda, och talat med publiken. BARNRADIONS BOKPRIS Det är de unga läsarnas vecka här i P1 Kultur, och vi följer juryarbetet i Barnradions bokpris. Årets jury består av sjätteklassare från Årstaskolan i Stockholm och idag pratar de om den sista och femte boken som heter Vi går varvet av Ina Lagerwall. Vinnaren utses på söndag och det sänds i vår systerkanal P4. Barnradions bokpris är ett samarbete mellan Utbildningsradion och Sveriges radio. Programledare: Roger Wilson Producent: Mårten Arndtzén

Giacometti-utställningen som öppnade på Moderna museet i helgen, är den största i Sverige på länge. Intentionen är att visa hur konstnären tog intryck av sin egen tid och idéer, lyckas man med det? Kulturredaktionens konstkritiker Cecilia Blomberg och Karsten Thurfjell kommer till P1 Kulturs studio för ett samtal om den Schweizisk-födda konstnären Alberto Giacometti, en av 1900-talets viktigast modernistiska skulptörer. Hans långsmala figurer är omisskännliga och väcker starka känslor hos många. På Moderna museet vill man understryka att Alberto Giacometti inte var ett konstnärligt geni oberoende av tidens strömningar, utan att han påverkade av vänner som författarna Georges Bataille, Jean Genet och Samuel Beckett. Hur då? Och ger Moderna museets utställning nya insikter om Giacomettis konstnärskap? ODYSSÉN FÖR UNGA Annika Thor, mångfaldigt prisbelönt författare som skriver böcker för unga, har återigen gett sig i kast med den klassiska grekiska mytologin. För några år sedan gav hon ut "Odjuret i labyrinten och andra grekiska myter", nu är hon aktuell med "Odysseus pojke". Vad är det med de antika myterna och berättelserna som lockar henne? JESPER SVENBROS NYA DIKTSAMLING Nu kommer Jesper Svenbros fil. dr. i grekiska, poet och ledamot av Svenska akademien nya diktsamling "Nattligt symposion, Sölvegatan 2" , där den antika gudinnan Artemis spelar en central roll. Svenbro har gång på gång återvänt till antiken i sitt författarskap, som P1 Kulturs kritiker Göran Sommardal har följt under många år. Vad tycker han om den nya diktsamlingen? DAGENS OBS-ESSÄ Idag drar OBS igång en serie om träd. Den inleds med journalisten och författaren Eva-Lotta Hulténs essä om konstnären John Bauer och hur hans bilder av trollskogarna fått bilda ideal för hur en skog ska se. Men hur mår en John Bauer-skog egentligen? Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Bröderna Strugatskijs "En miljard år före världens slut" från 1976 är en absurd, men ändå en besynnerligt vardaglig sci fi-roman med många bottnar. Nu ges den ut på svenska! Kulturredaktionens mångåriga medarbetare och författaren Göran Sommardal gästar dagens P1 Kultur för ett samtal om det sovjetryska brödraparet Arkadij och Boris Strugatskij. De gav ut romaner tillsammans från slutet av 50-talet fram till 80-talet, då Arkadij Strugatskij avled. De skrev "realistisk" science fiction som blev allt mörkare med åren deras roman "Picknick vid vägkanten" hör till världslitteraturens klassiker och låg till grund för Tarkovskijs berömda film "Stalker". BELARUS I DAG Protesterna mot president Lukasjenka, regimen och polisvåldet fortsätter med oförminskad kraft, men vad händer med oppositionsrådet där Nobelpris-författaren Svetlana Aleksijevitj ingår? Kulturredaktionens Fredrik Wadström - för dagen programledare i P1 Kultur - följer upp händelseutvecklingen i Belarus och intervjuar översättaren Nadja Kandrusevitj-Sjidlovskaja. OVANLIG KONSTHALL I DE VÄRMLÄNDSKA SKOGARNA Denna pandemisommar har publiken mer än gärna sökt sig till konstupplevelser som går att hitta bortom allfartsvägarna. Konsthallen "Alma Löv Museum of Unexp. Art" i Östra Ämtevik är en sådan plats. Verksamheten drogs igång 1988 av konstnären Marc Broos, i dag drivs den av dottern Stella Broos. Men, hur är det att ha ett ambitiöst konstcentrum så långt från storstadsregionerna? Hör Lars Hermanssons reportage i dagens P1 Kultur. MÅNDAGENS OBS-ESSÄ I spåren av coronakrisens inställda utlandsresor har det talats mycket om hemester och Svemester i år, som om det naturliga vore att resa långt bort. Men om man tänker efter så är det nog de korta resorna som kännetecknar människan och nya studier av hur folk reste i den romerska antikens Egypten antyder att det varit så länge. Latinforskaren och poeten Anna Blennow reflekterar över resandets betydelse förr och nu. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Maria Götselius

Lördagen 9 maj dog poeten, författaren och dramatikern Kristina Lugn. Hela dagens P1 Kultur ägnas åt hennes författarskap, som rymde allt ifrån nattsvart allvar och galghumoristisk ordkonst. Anneli Dufva, dramaturg på Dramaten, dramatiken Staffan Göthe, Göran Sommardal, kulturskribent, och Magnus Florin, författare, medverkar i ett samtal om Kristina Lugns författarskap. De diskuterar hennes stil, teman, humor och unika ställning i poesi-Sverige. Få poeter har blivit så utskälld, men också så folkkär som Kristina Lugn. I programmet läser gästerna texter de valt, men Kristina Lugn hörs också i valda delar ur radioarkivet. Programledare: Karsten Thurfjell Producent: Maria Götselius

Dikt: "Omskrivande sten" Översättning: Jan Henrik Swahn och Rea Ann-Margaret Mellberg Uppläsare: Stina Ekblad Diktsamling: "i kroppens främmande land" Förlag: Ellerströms, 2016 Kiki Dimoula, född 1931 i Aten, debuterade 1956 men fick sitt genombrott först femton år senare med diktsamlingen "Det lilla i världen". Hennes skenbart enkla dikter rymmer filosofiska djup och humor på ett sätt som fått många att associera till Wisawa Szymborska och Werner Aspenström. Förlust och löfte det är det ofrånkomliga avståndet mellan verkligt och diktat som nästan alla Dimoulas dikter mäter upp.                                                           Göran Sommardal, Aftonbladet Musik Erland von Koch: Gryning Exekutör Manuela Wiesler, flöjt

Dikt: "Amman" Översättning: Jan Henrik Swahn och Rea Ann-Margaret Mellberg Uppläsare: Stina Ekblad Diktsamling: "i kroppens främmande land" Förlag: Ellerströms, 2016 Kiki Dimoula, född 1931 i Aten, fick sitt genombrott 1971 med diktsamlingen "Det lilla i världen". Hennes skenbart enkla dikter rymmer filosofiska djup och humor på ett sätt som fått många att associera till Wisawa Szymborska och Werner Aspenström. Förlust och löfte det är det ofrånkomliga avståndet mellan verkligt och diktat som nästan alla Dimoulas dikter mäter upp.                                                    - Göran Sommardal, Aftonbladet

Miniserien Kontrola har blivit en polsk snackis. Den handlar om kärleken mellan två unga tjejer och Sveriges Radios Östersjö-korrespondent Lubna El-Shanti berättar om hur en hbtq-serie lyckats ta plats i den offentliga debatten i Polen. HUR MÅR KULTUREN I POLEN? Sveriges Radios Östersjökorrespeondent, Lubna El-Shanti har träffat den unga filmskoleeleven Natasza Parzymies, som gjort succé på Youtube med sin miniserie "Kontrola" om kärleken mellan två tjejer. Lubna El-Shantiger ger oss också en lägesrapport om tillståndet för landets kulturarbetare, konstnärer och akademiker. Hur ser relationen till den styrande makten ut just nu? FILMEN "CORPUS CHRISTI" RETAR GALLFEBER PÅ DEN KATOLSKA KYRKAN Den polska filmen "Corpus Christi" hade svensk biopremiär i helgen. En kontroversiell film om en kriminell ung man som får ett andligt uppvaknande och får ett vikariat som falsk präst i en liten by i Polen. Björn Janssson recenserar. MAGNUS DAHLSTRÖMS NYA ROMAN "FÖRHÖR" Vi har bett vår gamle kollega Göran Sommardal att läsa "Förhör" och vi börjar förstås i den nya boken som handlar om en kvinnlig civilanställd utredare som får i uppdrag att följa upp anmälningar om vårdnadstvister, butiksrån och mobbning. Men vi tänkte också försöka ringa in Magnus Dahlströms projekt och författarskap, en av det sena åttiotalets och 90-talets mest hyllade författare. Vad har hänt sedan dess och hur samtida är han nu? DAGS ATT LÄMNA TILLBAKA PARTHENON-STATYERNA ENGLAND, ELLER? Mitt bland honungsfärgad marmor och sten sticker dom vita gipskopiorna ut på våning tre i nya Akroplismuseet i Aten. Ett sätt att visa besökarna vad som saknas i samlingarna. För sedan början av 1800-talet finns dom så kallade Parthenonskulpturerna istället i Storbritannen. P1 Kulturs Mina Benaissa har tittat på dom senaste turerna i den långa och irrterade dragkampen: OBS-ESSÄN OM ATT GÅ PÅ LOPPIS MITT I APOKALYPSEN Vackra ting lyser upp vardagen och i ljuset av klimatkrisen får andrahandsmarknaden en särskild lyster. Vi hör författaren och kritikern Boel Gerell reflektera över detta fenomen samt över kärleken till silversmycken från sextiotalets skandinaviska guldålder. Programledare: Karsten Thurfjell Producent: Nina Asarnoj

I coronavirusets spår har kulturinstitutioner, konferenser, festivaler och föreställningar ställts in - i dagens P1 Kultur tipsar vi om kulturupplevelser hemmavid! FÖRFATTARNA OCH GLESBYGDEN Beslutet att förbjuda offentliga tillställningar med fler än 500 personer, har drabbat kulturen svårt. Den årliga litteraturfestivalen Littfest i Umeå ställdes in i onsdags, där författarna Marit Kapla och David Väyrynen skulle medverkat för ett samtal om glesbygden i litteraturen. Nu blir det tråkigt nog inte av på själva Littfest - men - här i P1 Kultur kan ni höra dem! Joakim Silverdal träffar dem i ett tomt Umeå Folkets hus. "CHARTER" & "TILL MIN DOTTER" - TVÅ AKTUELLA FILMPREMIÄRER Amanda Kernells, redan mycket omtalade, nya film "Charter" och den syriska dokumentären "Till min dotter" av Waad Al-Kateab går upp på de svenska biograferna och det blir kritiksamtal med kulturredaktionens Emma Engström och Björn Jansson. KLASSIKERN OM "DAGARNAS SKUM" AV BORIS VIAN Nu i mars skulle författaren Boris Vian ha fyllt 100 år. Göran Sommardal, som gjort dagens Klassiker, berättar om romanen "Dagarnas skum", som kom 1947 och som blev en enorm framgång som kärleksroman bland unga på 60- och 70-talet. Programledare: Roger Wilson Producent: Maria Götselius

"Dagarnas skum" från 1947 blev den stora kärleksromanen och kultboken bland ungdomar på 60- och 70-talet. Boris Vian (10 mars 1920 23 juni 1959) var en fransk tusenkonstnär: författare, poet, trumpetare, sångare, uppfinnare and ingenjör. Först gjorde han skandal med romanen Jag ska spotta på era gravar, och sedan succé, om än fördröjd, med "Dagarnas skum" 1947. Göran Sommardal läser om Boris Vians klassiker "Dagarnas skum" för att sen om den håller måttet 40 år senare.

P1 Kultur sammanfattar året som gått vilka romaner och diktsamlingar får du inte missa? Vad har överraskat? Litteraturkritikerna Lina Kalmteg och Göran Sommardal diskuterar romaner och diktsamlingar som getts ut i Sverige under året som gått. Se deras urval längst ner! LEVAN AKINS FILM "AND THEN WE DANCED" GÖR SEGERTÅG ÖVER VÄRLDEN Följ med P1 Kulturs reporter Fredrik Wadström till Georgien, där svenske Levan Akins "And then we danced" filmades. Vi möter några av dem som var med och gjorde filmen och som nu följer filmens segertåg på festivaler och biografer runt om i världen - nyligen blev den utvald till att delta på den inflytelserika filmfestivalen i Sundance i USA. Filmen handlar om två unga manliga dansare som blir förälskade och är också Sveriges bidrag till Oscarsgalan. Men hur går diskussionen i Georgien, det land där filmen utspelar sig och där filmens HBTQ-tema skapat debatt? Jag heter Fredrik Wadström och jag har varit i Tbilisi och träffat några av de som var med och gjorde "And then we danced" och som nu följer filmens segertåg på festivaler och biografer runt om i världen ESSÄ OM PRISER, KRISER OCH 10-TALETS LITTERATUR Obs redaktör Olof Åkerlund ger sin syn på litteraturåret i skenet av decenniet som gått, förklarar varför han lider med författaren John Banville och vill mynta begreppet autenticism eller något mer tungvrickat korrekt - autenticicism. Programledare: Roger Wilson Producent: Maria Götselius ------------------------------------------------------------- LINA KALMTEG VÄLJER SVENSKA ROMANER 2019 Testamente av Nina Wähä Au Pair av Cecilia Hansson Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård Vänta på vind av Oskar Kroon LITTERÄR REPORTAGEBOK Klubben av Matilda Gustavsson LINA KALMTEG VÄLJER UTLÄNDSKA ROMANER 2019 Analfabeten av Agota Kristof Trilogin Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen av Agota Kristof Den vita boken av Han Kang Under fikonträdet Goran Vojnovi Hjärtat av Malin Kivelä Gift av Tove Ditlevsen Löparna av Olga Tokarczuk GÖRAN SOMMARDAL VÄLJER DIKTSAMLINGAR 2019 Ensamtal av Ann Jäderlund Det som inte kan utplånas Felicia Mulinari First contact Johannes Heldén Det osynliga motstyckets bok av Göran Sonnevi GÖRAN SOMMARDAL VÄLJER DIKTSAMLINGAR FRÅN 10-TALET Nåden av David Vikgren Ma av Ida Börjel Marginalia/Xterminalia av Johan Jönson Bort.Vidare.Bort eller dit.dit.hään av Johan Jönson Kommunismen av Lars Mikael Raattamaa OLOF ÅKERLUNDS VÄLJER BÖCKER FRÅN 2010-TALET SAKPROSA/ESSÄ Ta-Nehisi Coates: Mellan världen och mig. Översättning av Eva Åsefeldt (2016) Zadie Smith: Feel free (2018). Finns ej på svenska. Ronald Dworkin: Religion utan gud. Översättning: Henrik Gundenäs (2014) Maria Stepanova: Minnen av minnet. Översättning Nils Håkansson (2019) Mikael van Reis: Den siste poeten en essä om Paul Celans aska (2015). POESI Ann Carson: Nox (2010). Finns ej på svenska. Gloria Gervitz: Migrationer 19762018. Översättning av Hanna Nordenhök (2018) Katarina Frostenson: Sånger och formler (2015). Anne Carson: Float (2016). Finns ej på svenska. Ida Börjel: Ma (2014). PROSA Gerald Murnane: Collected Short Fiction (2018). Sara Villius: Madonna (2019). Lotta Lotass: Örnen (2014). David Grossman: En häst går in på en bar. Översättning av Natalie Lantz (2017). Karl Ove Knausgård: Min kamp 16.

Svensk film har bottensiffror på bio, enligt ny rapport. Inte minst bland unga. Vad krävs för att vända trenden? Filmjournalisterna Roger Wilson och Björn Jansson i samtal om svensk films publika kräftgång och intrycken från seminariet "Publikkoden" på Filmhuset i Stockholm, om nya tittarbeteenden och framgångsfaktorer. DE NIRO OCH PACINO MÖTS PÅ BIO  OCH I P1 KULTUR!  I Martin Scorseses nya film "The Irishman" spelar Al Pacino den mytomspunne fackpampen Jimmy Hoffa och Robert De Niro yrkesmördaren Frank Sheeran - hör om samarbetet mellan de gamla vännerna och att inte vilja bli utnämnd till legend. Ett reportage av Karin Svensson. VAD HAR POETERNA GÖRAN SONNEVI OCH DAVID VIKGREN GEMENSAMT? Nu ges poeten Göran Sonnevis "Det osynliga motstyckets bok" ut. Den kretsar kring igenkännbara teman som politik och existentiella frågor om kärlek, liv och död. Poeten David Vikgren, född 1975, gav ut sin nionde diktsamling "Materialvägensägen" nu i höst och Göran Sommardal kommer till studion för ett samtal om de två diktsamlingarna. OBS-ESSÄN: HUR "LOLITA" INSPIRERADES AV VERKLIGT FALL Hanna Johansson om Vladimir Nabokovs "Lolita" och om hur den hämtade material från det otäcka verkliga fallet Sally Horner. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Dikt: ur "Hennes ansikte" 1a rad: det vara jag förväxlat henne Översättning: Ida Linde Uppläsning: Sofia Berg-Böhm Kristin Berget, född 1975 och bosatt i Drøbak utanför Oslo, debuterade 2007 med diktsamlingen loosing louise. Två år senare kom hennes andra diktsamling Der ganze Weg som översattes till svenska av Ida Linde liksom den följande Hennes ansikte. I år ger Ramus ut Bergets senaste samling och när det blir ljust blir det helt fantastiskt, översatt av Ida Linde och Ulf Krook.  Tvärs igenom Kristin Bergets dikter försiggår två motstridiga rörelser, en som upplöser konventionella sammanhang och river välkända meningsbyggen. Och en som oavbrutet pekar ut en befriad och befriande nollpunkt.                                      --Göran Sommardal  om Der Ganze Weg Kristin Berget, född 1975, är en norsk poet med ett även internationellt sett udda tilltal. Hon bor i Drøbak, debuterade 2008 och är inte riktigt vad man tror. En handfull diktsamlingar har kommit till, rika men hårda. På ytan som stränga utsnitt, som drastiskt skurna rörliga bilder, skickligt berättad halvexperimentell film från förr. Kanske lite som Vra Chytilovás film Pasti, pasti, pastiky (Traps, på engelska) från 1998, men mindre heterosexualitet. Så våldsam, oresonlig, udda och könslig den filmen nu är. Som denna poetik är. Kristin Bergets. Därunder eller därbakom: ett näringsrikt och rörligt trassel, eventuellt allmängiltigt, helt säkert partikulärt, inte straight, inte normalt, inte rätt. Där finns också andliga anspråk som tar tillvara det kroppsliga och sexuella i offer, jakt, martyrskap och direktrelation till det gudomliga. Kärleken, systerskapet, det djuriska, det androgyna och döden är inte vad de brukar vara, vilket kräver en särskild sorts rentav skrämd tillit av läsaren. Inte bara sedd som undergivenhet: det gäller att delta aktivt i det rituella, om än på ett språkligt, symboliskt plan. Denna magiskt villkorade tillit är värd sin vikt i guld och förändrar. Den öppnar perspektiv som kan ses som omöjliga. Våldsamheten är enkel och på något sätt vänlig. Detta kan befria och förvirra. Tilltalet är ofta skenbart ickekomplicerat, eller, det är ickekomplicerat. Den känslomässiga responsen kan så klart ställa till med en hel del, men den erfarenheten får man själv ansvara för, kanske låta sig vidgas av.                                                                        Leif Holmstrand

Dikt: ur "Hennes ansikte" 1a rad: Sorterar ammunition efter kaliber Översättning: Ida Linde Uppläsning: Sofia Berg-Böhm Kristin Berget debuterade 2007 med diktsamlingen loosing louise. Två år senare kom hennes andra diktsamling Der ganze Weg som översattes till svenska av Ida Linde liksom den följande Hennes ansikte. I år ger Ramus ut Bergets senaste samling och när det blir ljust blir det helt fantastiskt, översatt av Ida Linde och Ulf Krook.  Tvärs igenom Kristin Bergets dikter försiggår två motstridiga rörelser, en som upplöser konventionella sammanhang och river välkända meningsbyggen. Och en som oavbrutet pekar ut en befriad och befriande nollpunkt.                                      --Göran Sommardal  om Der Ganze Weg Kristin Berget, född 1975, är en norsk poet med ett även internationellt sett udda tilltal. Hon bor i Drøbak, debuterade 2008 och är inte riktigt vad man tror. En handfull diktsamlingar har kommit till, rika men hårda. På ytan som stränga utsnitt, som drastiskt skurna rörliga bilder, skickligt berättad halvexperimentell film från förr. Kanske lite som Vra Chytilovás film Pasti, pasti, pastiky (Traps, på engelska) från 1998, men mindre heterosexualitet. Så våldsam, oresonlig, udda och könslig den filmen nu är. Som denna poetik är. Kristin Bergets. Därunder eller därbakom: ett näringsrikt och rörligt trassel, eventuellt allmängiltigt, helt säkert partikulärt, inte straight, inte normalt, inte rätt. Där finns också andliga anspråk som tar tillvara det kroppsliga och sexuella i offer, jakt, martyrskap och direktrelation till det gudomliga. Kärleken, systerskapet, det djuriska, det androgyna och döden är inte vad de brukar vara, vilket kräver en särskild sorts rentav skrämd tillit av läsaren. Inte bara sedd som undergivenhet: det gäller att delta aktivt i det rituella, om än på ett språkligt, symboliskt plan. Denna magiskt villkorade tillit är värd sin vikt i guld och förändrar. Den öppnar perspektiv som kan ses som omöjliga. Våldsamheten är enkel och på något sätt vänlig. Detta kan befria och förvirra. Tilltalet är ofta skenbart ickekomplicerat, eller, det är ickekomplicerat. Den känslomässiga responsen kan så klart ställa till med en hel del, men den erfarenheten får man själv ansvara för, kanske låta sig vidgas av.                                                                        Leif Holmstrand

Dikt: ur "och när det blir ljust blir det helt fantastiskt" 1a rad: Jag drömde henne inte Översättning: Ida Linde och Ulf Krook Uppläsning: Sofia Berg-Böhm  Kristin Berget, född 1975, är en norsk poet med ett även internationellt sett udda tilltal. Hon bor i Drøbak, debuterade 2008 och är inte riktigt vad man tror. En handfull diktsamlingar har kommit till, rika men hårda. På ytan som stränga utsnitt, som drastiskt skurna rörliga bilder, skickligt berättad halvexperimentell film från förr. Kanske lite som Vra Chytilovás film Pasti, pasti, pastiky (Traps, på engelska) från 1998, men mindre heterosexualitet. Så våldsam, oresonlig, udda och könslig den filmen nu är. Som denna poetik är. Kristin Bergets. Därunder eller därbakom: ett näringsrikt och rörligt trassel, eventuellt allmängiltigt, helt säkert partikulärt, inte straight, inte normalt, inte rätt. Där finns också andliga anspråk som tar tillvara det kroppsliga och sexuella i offer, jakt, martyrskap och direktrelation till det gudomliga. Kärleken, systerskapet, det djuriska, det androgyna och döden är inte vad de brukar vara, vilket kräver en särskild sorts rentav skrämd tillit av läsaren. Inte bara sedd som undergivenhet: det gäller att delta aktivt i det rituella, om än på ett språkligt, symboliskt plan. Denna magiskt villkorade tillit är värd sin vikt i guld och förändrar. Den öppnar perspektiv som kan ses som omöjliga. Våldsamheten är enkel och på något sätt vänlig. Detta kan befria och förvirra. Tilltalet är ofta skenbart ickekomplicerat, eller, det är ickekomplicerat. Den känslomässiga responsen kan så klart ställa till med en hel del, men den erfarenheten får man själv ansvara för, kanske låta sig vidgas av.                                                                        Leif Holmstrand Kristin Berget debuterade 2007 med diktsamlingen loosing louise. Två år senare kom hennes andra diktsamling Der ganze Weg som översattes till svenska av Ida Linde liksom den följande Hennes ansikte. Bergets senaste samling och när det blir ljust blir det helt fantastiskt, översatt av Ida Linde och Ulf Krook, gavs ut tidigare i år av Rámus förlag.  Tvärs igenom Kristin Bergets dikter försiggår två motstridiga rörelser, en som upplöser konventionella sammanhang och river välkända meningsbyggen. Och en som oavbrutet pekar ut en befriad och befriande nollpunkt.                           --Göran Sommardal , Kulturnytt, om Der Ganze Weg

I säsongsavslutningen av Aftonbladet Kulturs podd pratar kritikerna Jack Hildén, Göran Sommardal och Sandra Wejbro med programledare Cecilia Djurberg om tv-serier. Ett oöverstigligt ämne som ändå känns viktigt att försöka angripa, eftersom tv-serierna är en stor del av mångas liv och påverkar vad vi pratar om. Hur utvecklas format och berättande och varför? Vad gör de amerikanska serierna med oss och formar de vår världsbild? Vi bjuder också på tips på både amerikanska, europeiska och kinesiska serier att se på semestern. Procucent & programledare: Cecilia DjurbergMusik: Jens Peterson Berger See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Walt Whitman kallas USA:s nationalpoet, men fortsätter att provocera. Göran Sommardal reflekterar över Whitmans poesi och över varför han älskade sina medmänniskor mest när de sover. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. [Louis Armstrong: Nobody knows the trouble Ive seen] Man borde inte börja en OBS-essä med sång och musik. Men skälet till att jag inte kan låta bli musik­en och sången är att mötet med de dikter som Walt Whitman har kallat Leaves of Grass, eller det urval som Gunnar Harding har kallat Jag hör Ame­ri­ka sjunga, får mig att höra, om jag skulle höra Amerika sjunga, inte alla de sånger som Walt Whitman radar upp redan i den inledande dikten utan allra först det här. [Mahalia Jackson: Let my people go] Så här låter Whitmans sång: Jag hör Amerika sjunga, en mångfald av sånger hör jag/mekanikernas sånger, var och en sjunger sin muntert och/     starkt som sig bör, snickaren sjunger sin medan han mäter sin planka eller bjälke, [...] moderns underbara sång, eller den unga hustruns vid sina/    sysslor, eller flickans där hon syr eller tvättar,/var och en sjunger om vad som hör till honom eller henne/    och ingen annan,/dagen om vad som tillhör dagen om natten en samling/    unga grabbar, robusta, vänliga/och de sjunger för full hals sina starka, melodiska sånger. ... I stället för att låta de ohörda kollektivens och de förvisade folkliga gemenskap­ernas sånger runga i sin dikt avlyssnar Whitman, alltså, de enskilda amerikanernas ton­arter och sångstilar. Och jag vet att denna invändning mot Walt Whitmans allomfattande och alltomfattande individualism kan förefalla historiskt orättvis. Han var ju emot slaveriet, om än tidvis en något vacklande abolitionist. Han uppmärk­sammade de amerikanska ursprungsinvån­ar­na, han såg till både män och kvinnor alla den nya kontinentens själar ägde sam­ma hemortsrätt på Den stora landsvägen, som får sägas vara poetens favorittillhåll i dikten. Och riktningen i hans litterära politik var alltid demokratins. I sin essä om Whitman i sina Studier i klassisk amerikansk litteratur kallar D.H. Lawrence honom "den första vite infödingen". Om Dickinson lock­ar med sin gåtfulla precision och sin precisa gåtfullhet, så har Whitman förfört sina stora läsarskaror med sin generösa omåttlighet och välgör­ande brist på poetiska hyfsning. Det kan vara upplysande att jämföra Walt Whitmans poesi och plats i den ameri­kans­ka litteraturhistorien med den tolv år äldre Henry Wadsworth Longfellow, som vid tiden för Whitmans debut 1855 var den dittills överlägset mest kän­de ame­ri­kanske poeten, hyllad på båda sidor av Atlanten. Och på sin tid flitigt utgiven och översatt, också till svenska, och beundrad av europeiska stor­het­er som Dickens och Baudelaire. Longfellows hexameterepos Evangeline skildrar en romantisk-tragisk historia baserad på en historia om brittisk etnisk rens­ning av franska ättlingar i Nova Scotia. Hans mytologiska The Song of Hiawatha är en hyllning till "den ädle vilden" och hans valhänta och aldrig riktigt realistiska skildringar av slaveriet i Poems on slavery är helt i linje med hans starka enga­gemang för abolitionismen. Men trots att Longfellow på många vis intog en mer progressiv och klargörande ställning i frågor om slaveri och fördrivning och exploatering av Amerikas urinnevånare, så har tidens gång förvandlat hans euro­- peiskt de­signade humanism i kombination med hans akade­mis­ka välmenande vers till obligatorisk kurslitteratur, medan Walt Whitmans fria och orim­made verser, fräcka och förföriska, ofta skabrösa och frispråkiga, med kärlek så­väl mellan män och kvinnor som mellan män och män den har blivit, och förblivit, också den obligatorisk kurslitteratur men i ett avgörande tillägg ett källsprång för läsare och efterföljare. "Whitman, den ende man som gått fram på helt oba­na­de stigar", så skriver D.H. Lawrence vidare om Whitman i sin essä. Och för vår europeiska räkning kunde han ha tillagt: US-amerikanska stigar. Och så är det. Walt Whitman, jämsides med Emily Dickinson, har kommit att utgöra den amerikanska poesins ojämförliga moderna källflöde. Om Dickinson lock­ar med sin gåtfulla precision och sin precisa gåtfullhet, så har Whitman förfört sina stora läsarskaror med sin generösa omåttlighet och välgör­ande brist på poetiska hyfsning. Och många, inte bara amerikanska, poeter har följt i hans fotspår. I denna generositet ingår en idé om mänsklig förbrödring, ty så får man ända karaktärisera ingivelsen hos en poet som gärna inledde sina dikter med ett Allons!, alltså det "Allons enfants...", som inleder Marseljäsen, den franska revolutionssång­en som mer än någon annan kommit att musikaliskt förkroppsliga Frihet, jämlikhet, broderskap. Jag föreställer mig gärna att hållbarheten och livaktigheten i arvet efter Whit­man till stor del också har göra med att han i någon mening förblivit kontro­versiell och aldrig riktigt enkelt kanoniserbar. Hade det bara varit för hans proklamerade världsmedborgarsolidaritet som Bror Hjort tolkade den i sin målning "Kärleken, freden, arbetet", med Whitman själv, "Jesus den härlige" och Sokrates, därtill bröder och systrar, svarta, röda, gula och vita tillsammans i fröjd och gamman, då hade hans verser kunnat pryda vilken som helst sön­dags­skola. Som det står i inledning till dikt 8 av sviten "De sovande": asiaten och afrikanen hand i hand, europén och amerikanen hand i hand/lärd och olärd hand i hand, och man och kvinna hand i hand Men i botten av denna inlevelsefulla själarnas gemenskap som Whitman målar upp åter­finner vi, alltid, det Lawrence i sin Whitman-betraktelse hänvisar till som hans "obän­diga livskraft", och han citerar: Jag är den som anfäktas av köttslig lusta/Graviterar inte jorden, dras inte all materia till all annan, åtrår den?/Så dras min kropp till allt och alla som jag möter eller ser. Det är i diktsviten Children of Adam som Whitman mest oförblommerat och envetet ger uttryck för kropparnas sinnliga möten. Och i Calamus tillkommer det för tiden ännu mer "chockerande": homoerotik. Whitman bjöd på en frisprå­kighet som på sin tid något lättare fann fristad i Europa än i det ännu bigotta USA.  Hos Whitman hålls ingen "Själarnas maskerad" som hos Pär Lagerkvist, sna­rare en kroppar­nas maskerad. Hos Whitman har Terentius urhumanistiska Intet mänskligt är mig främmande transformerats till Allt kroppsligt är mig kärt: stammaren, sjuklingen, den välbyggde, den anspråkslöse,/den kriminelle som stod inför skranket, domaren som satt och dömde honom,/de vältaliga advokaterna, juryn, åskådarna,/skrattaren och gråtaren, dansaren, änkan vid midnatt, den röda squawen,/den lungsiktige, den rosfeberdrabbade, idioten, han som förorättats,/      motsatserna, och var och en mellan det här och dem i mörkret,/jag svär att de är utjämnade nu ingen förmer än den andra,/natten och sömnen har gjort dem jämlika och återupprättat dem. Individer, alla lika mycket mänskligt värda, men bara tillgängliga och insläppta En och En. "Hans dikter", här citerar jag på nytt D.H. Lawrence, "Demokrati, En masse, Allenheten, är långa additions- och multiplikationstabeller, där slutsiffran alltid blir JAG SJÄLV." Sannolikt är det i denna allomfattande men enkelriktade individualism som Walt Whitman blir bäst definierad. Individer, alla lika mycket mänskligt värda, men bara tillgängliga och insläppta En och En. Inga klasser, inga kulturskillnader- och gemenskaper, inga fackföreningar, och inget behov av fackföreningar, ingen UNION. Därför älskar Whitman sina människor mest när de sover: De sovande är mycket vackra då de ligger avklädda,/de flyger hand i hand fram över hela jorden från öster till väster då de ligger/avklädda Här skymtar Whitmans utopi, lika lockande än idag, och för alltid lika skrämmande. Vår tids ideologiska städmani: att göra rent hus:             Ur vägen allt för själarnas framåtskridande,             all religion, alla fasta föremål, konstarter, regeringar allt             det som var eller är synligt på detta klot eller något             annat klot faller i nischer och vrår inför själarnas             procession längs universums väldiga vägar. Göran Sommardal Litteratur Walt Whitman: Jag hör Amerika sjunga, övers. Gunnar Harding, Ellerströms 2019. Walt Whitman: Leaves of Grass, Penguin Classics 2017. Longfellow: Poetical Works, London 1973 Henry Wadsworth Longfellow: Hiawatha, övers. Helmer Linderholm, Tidens förlag 1978 D.H. Lawrence: Studier i klassisk amerikansk litteratur, övers. Harry Järv, Cavefors 1964                                                                                   Göran Sommardal

Dikt: "Rekviem för Pia Nielsen" Diktsamling: Oslo-passionen (2003) Uppläsning: Håkan Sandell MUSIK Michael Galasso: Never more EXEKUTÖR Michael Galasso, violin Håkan Sandell är född i Malmö 1962. Han debuterade som poet medan han ännu gick på gymnasiet och ingick under 1980-talet i poetgruppen Malmöligan. I början av nittiotalet sökte han sig bort från Sverige och var i slutet av decenniet en av grundarna av den retrogardistiska grupperingen av poeter och konstnärer i Oslo. Ett större urval av hans poesi utkom på tyska 2009 och på engelska 2016. Hans poesi blandar ofta olika tidslager, och placerar nuet i brytning mot det förflutna och mångtusenåriga. Den starka traditionsanknytningen och delvisa uppbrottet från modernismen har gjort honom till en omstridd poet, där det kritiska mottagandet ofta stått uppdelat i två läger, av stort ros eller den fulla motsatsen. Hans senaste två diktsamlingar på svenska är "Ode till demiurgen" från 2013 och den i år utgivna diktsamlingen "Musiken av aldrig och ingenting. Elegier". 2018 mottog Håkan Sandell Nils Ferlin-priset.   Vad han försöker göra är naturligtvis att använda den här klassiska formen till att samtidigt skriva fram samtiden, för han skriver inte om det förgångna eller så. Det finns en slags dynamisk puls där som är ganska intressant...Man får en vidgad blick på det poetiska sammanhanget genom att läsa en poesi som är så pass annorlunda. För då ser man också hur annorlunda annan poesi är i förhållande till honom. Göran Sommardal i Kulturnytt om Musiken av aldrig och ingenting.

Fyra timmar om manipulation, sexuellt utnyttjande, kluvna känslor och sorg - P1 Kultur har sett den omtalade och omdiskuterade dokumentären om de övergrepp som Michael Jackson anklagas för att ha begått mot två pojkar. I "Leaving Neverland" av Dan Reed berättar två män, James Safechuck och Wade Robson, om de övergrepp som "The King of Pop" ska ha utsatt dem för. De var 10 och 7 år när de kom i kontakt med Michael Jackson, som då blir deras vän och till synes alla goda gåvors givare. Han öser presenter och roliga överraskningar över barnen och ser till att vinna familjernas förtroende familjer som var ovetande om de övergrepp som pågick. Det förekom många anklagelser mot Michael Jackson om sexuella övergrepp under hans karriär, men det bevisades aldrig. I en rättegång 2005 vittnade bland annat Wade Robson, som är med i dokumentären. Den gången friades Jackson och än idag är det många som menar att han han har varit och är fortfarande utsatt för en smutskastningskampanj. P1 Kulturs Emma Engström har sett "Leaving Neverland" och medverkar i dagens program. I december öppnade "Ode", ett nytt centrumbibliotek i Helsingfors.  Det har kallats för stadens största kultursatsning, med en budget på 98 miljoner euro. Biblioteket har hyllats för den öppna, ljusa arkitekturen och Karsten Thurfjell är där för berätta om en av de nyaste byggnaderna i den finländska huvudstaden. I helgen har utställningen "Småland - idyll och irrvägar" öppnat på Kalmar Konstmuseum. Den lyfter fram konst och berättelser med anknytning till landskapet Småland och ställer frågan om vilken betydelse landskapet har för den kulturella identiteten, nu och då. Hör Helene Alms reportage i P1 Kultur. Dessutom har vi läst Håkan Sandells nya diktsamling "Musiken av aldrig och ingenting" tillsammans med litteraturkritikern Göran Sommardal, mångårig medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion.  I dagens OBS-essä skriver författaren och kulturskribenten Maria Küchen om våldtäkt som vapen, men också om hur kvinnors motstånd kan uttryckas och formeras. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Maria Götselius

Varför togs Zhang Yimous nya film bort från Berlins filmfestival? Mårlind och Stein om nya filmen Eld och lågor. Dogman om italienska gangsters med smak för hundfrisyrer.  Göran Sommardal reder ut begreppen kring filmcensuren i Kina. Regissörsduon Mårlind och Stein intervjuas med anledning av deras nya  film, "Eld och lågor". "Dogman" är Gomorra-regissören Matteo Garrones nya film, Mattias Berg har sett den och berättar också om vad han tycker är "Bäst just nu". I Klassikern talar Anna Tullberg om "Himmel över Berlin". Programledare: Roger Wilson Producent: Gunnar Bolin

Witold Gombrowicz' hemliga dagbok kommer på svenska, ett kvarts sekel efter den officiella Dagboken. Vi har sett Meta Isæus-Berlins nya utställning och det europeiska filmpriset Lux går 2018 till... En dagbok inuti en dagbok: så kanske man kan beskriva den polske författaren Witold Gombrowicz' "Kronos", som nu kommer på svenska. Författarens "Dziennik" Dagboken publicerades löpande från 1953-1969 och hör idag till den europeiska litteraturens klassiker. Men först 2013 utkom den postuma "Kronos": författarens hemliga dagbok, en betydligt mer ocensurerad och intim journal än "Dziennik". Gombrowiczkännarna Gabriella Håkansson och Göran Sommardal kommer till P1 Kultur för att diskutera "Kronos". I fjol tilldelades svenska "Sameblod" det europeiska filmpriset Lux, och blev därmed textad på alla EU:s 24 officiella språk. Idag utses årets vinnare, efter en omröstning i Europeiska parlamentet. Men ska politiker verkligen dela ut kulturpriser? Kulturredaktionens Emma Engström rapporterar direkt från Strasbourg. "Sömngångerskan" heter Meta Isæus-Berlins aktuella utställning på Borås konstmuseum. Konstnären, främst känd för sina installationer som ofta innehåller vatten, undersöker här den dubbelhet som tillvaron avslöjar i sömngångarens gestalt. Kulturradions kritiker Maryam Fanni recenserar. Bergmanpodden har nått fram till "Viskningar och rop" (1972) och i dagens OBS-essä resonerar idéhistorikern Julia Nordblad om den öppna framtiden som ändlig resurs i skuggan av klimathotet och Maja Lundes dystopiska roman "Blå". Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Mårten Arndtzén

Idag talar vi om rösträknarnas arbetsförhållanden, om hur judendomen förhåller sig till att be för regeringsbildningen och vi fördjupar oss ytterligare i metaforen chicken race. Bön för fosterlandet och världen I förra veckan pratade vi ju en del om att Sveriges kristna råd tagit initiativ till en bön för regeringsbildningen. Idag får vi besök av rabbinen Ute Steyer från judiska församlingen i Stockholm, för att höra hur judendomen ser på att be för att något så konkret som att en ny regering ska bildas? Rösträknarnas arbetsförhållanden Rösträkningen tog ju längre tid än väntat, vilket hänger ihop med ett ökat valdeltagande och att fler valde att förtidsrösta. Hur påverkades rösträknarnas arbetsförhållanden och är planen att rekrytera fler vid nästa val? Elin Gradeen, valsamordnare vid Länsstyrelsen i Stockholm, kommer hit för att svara på det. Hur hänger Ung rebell och chicken race ihop? Och så fördjupar vi oss ännu mer i företeelsen chicken race genom att analysera filmen Ung rebell där James Deans rollfigur tävlar mot sin rival genom att åka bil i hög hastighet mot ett stup. Rivalen dör eftersom hans jacka fastnar i bildörren. Hur relevant är den här filmscenen för svensk politik just nu? Göran Sommardal, kulturjournalist och författare, ger oss en analys. Programledare: Louise Epstein Bisittare: Thomas Nordegren  Producent: Ulrika Lindqvist

En av romantikens mest kända dikter är Samuel Taylor Coleridges Balladen om den gamle sjömannen från 1798. Göran Sommardal har dykt ner i den mardrömslika berättelsen som börjar "Det är en gammal sjöman..." It is an ancient Mariner, And he stoppeth one of three. 'By thy long grey beard and glittering eye, Now wherefore stopp'st thou me? Det är inte helt självklart att man ska låta Richard Burton presentera Balladen om den gamle sjömannen. I så fall för att låta den välljudande versen vara huvudsaken i Samuel Taylor Coleridges Rime of the Ancient Mariner, med dess gungande, sjungande förföriska rytmer, rim och allitterationer:             The fair breeze blew, the white foam flew, The furrow followed free: We were the first that ever burst Into that silent sea. Down dropt the breeze, the sails dropt down, 'Twas sad as sad could be; And we did speak only to break The silence of the sea! Men lika gärna som man låter den välläsande skådespelaren ta sig an den väl­ljud­ande dikten, kan man peka på Balladens skräckscenario och dess gotiska asso­ciationer. För även om Coleridge tillsammans med sin vän och kollega William Wordsworth har fått stå som portalfigurer för den engelska romantiken, så finns i hans ballad om den gamle sjömannen en uppsjö av gotisk parafernalia: otäcka, slemmiga odjur övergivna skeppsvrak driv­an­de för vinden överjor­d­isk stiltje och undervattnisk skräck Döden och Levande-i-döden i tärningsspel om döda själar ­ över­natur­liga för­bindelser mellan svårfångade sammanhang. Att ordet som jag använder här: paraferniala i sam­tida amerikansk polisjargong och missbrukartugg kan syfta på kringutrustningen till allehanda rök­don och insprutningsredskap kan också få stå som en påminnelse om det opiummissbruk som Colerid­ge själv skulle sjunka allt djupare ner i. Till att börja intaget som medicin, men rätt snart utvecklat till ett be­ro­ende. Hursomhelst, trots alla de skräckvisioner som Balladen kan erbjuda så är den till sin väsent­liga karaktär avskild från den mer helhjärtat gotiska historia som han ägnade sin långa dikt Christabel. Och ändå är det fullt begripligt att brittiska heavy metal-bandet Iron Maiden har tagit Coleridges ballad till sitt hjärta och försett den med en egen sångtext, där också två strofer av originalet citeras in extenso. Så många lärda och påhittiga och överambitiösa tolkningar och tydningar som Balladen om den gamle sjömannen har beståtts med ändå intill dessa dagar, är det inte utan att det blivit rätt trångt i tolkningskorridoren. Allegoriska, själv       biografiska, psykoanalytiska, bibelexegetiska. Ändå före­faller intrigen och händel­se­­förloppet i Coleridge både lättöverskådliga och osammanhängande, sam­tidigt nyckfulla och logiska. Att tränga sig in bland alla uttolkare för att hävda sin egen version förefaller inte bara över­maga utan också som en missriktad ambition. Vad som behövs av för­klaringar är ändå några ord om fjäderfäet. Havsfågeln med det imponerande vingspannet: Albatrossen. At length did cross an Albatross, Thorough the fog it came; As if it had been a Christian soul, We hailed it in God's name. It ate the food it ne'er had eat, And round and round it flew. The ice did split with a thunder-fit; The helmsman steered us through! And a good south wind sprung up behind; The Albatross did follow, And every day, for food or play, Came to the mariner's hollo! In mist or cloud, on mast or shroud, It perched for vespers nine; Whiles all the night, through fog-smoke white, Glimmered the white Moon-shine.' 'God save thee, ancient Mariner! From the fiends, that plague thee thus! Why look'st thou so?'With my cross-bow I shot the ALBATROSS. Den första litterära albatrossen som inträffade i mitt eget liv var inte Samuel Taylor Coleridges sjö­fågel i Balladen om den gamle sjömannen|Rime of the Ancient Mariner. Det var Baudelaires flygfä från Les Fleurs du Mal|Ondskans blommor, där albatros­sen förvandlas till en symbol för själve diktaren, som landad på fartygs­däcket och skild från sitt himmelskt-cerebrala ursprung utgjorde en hjälplöst klumpig måltavla för de hånfulla människorna i sjömanskläder: Förr var den "molnets vän/... nu klumpig, ful och tung." Baudelaires Albatross dök ju också upp 50 år senare än Coleridges. Och medan Baudelaire ses som en föregångare till symbolismen, är Coleridge tillsammans med Wordsworth portalfigurer för den engelska romantiken. I Den gamle sjömannens sång är albatrossen ingen diktare, snarare, kan­ske, en budbärare "en kristen själ och sänd i Herrens namn", som det heter och där den olycksalige sjömannen är diktaren som i sin fåvitsko dödar detta sändebud, därför får bära den döda fågeln som ett kors runt halsen och som döms till livslång botgöring: att berätta och åter berätta sin historia. Ju mer jag läser, och tänker på, och känner av Balladen om den gamle sjö­man­nen desto starkare framträder själva berättelsen och berättandet som den långa diktens egentliga huvudperson. Det väsentliga som handfast händer tar sin början när sjömannen spänner ögonen i en förväntansfull bröllopsgäst, fattar honom i handen, drar igång sin histo­ria för att hålla honom kvar: "Det var ett skepp." Sedan drar Coleridge igång sitt berättarmaskineri: på medryckande vers, fyllt av eggande upplevelser och fantasieggande varelser. Dessutom kryddat med arkaisk vokabulär, åldrad grammatik och ålderdomliga ord. Sjömannen själv är inte en sailor eller seaman, nej inte ens en seafarer utan en MARINER. Eller de döda skeppskamraternas förvaring: inte i ett bårhus|a morgue utan i en likbod|a charnel. Men detta sammanfogat med suverän ledighet och emellanåt en enklare magi:                                                The ice was here, the ice was there, The ice was all around: It cracked and growled, and roared and howled, Like noises in a swound! Det går så långt att den lyssnande bröllopsgästen fylls av fruktan inför sjömannens blick, när han berättar. Och det slutar med att samme person avstår från den fåfängliga bröllopsyran, när den marine rapsoden har gett sig iväg på sin berättarturné utan final: and now the Wedding-Guest Turned from the bridegroom's door. He went like one that hath been stunned, And is of sense forlorn: A sadder and a wiser man, He rose the morrow morn.   Göran Sommardal kulturnytt@sverigesradio.se

Vi ser Falk Richters SAFE, går på feministisk Bergmanfestival, besöker en nollbudgetfestival på Höga Kusten och lyssnar på Maria Callas. Dessutom gallerirunda i Stockholm och Samuel Taylor Coleridge Terrorism, klimat, ekonomi och politik. Den tyske regissören Falk Richter laddar på med ångestfyllda och tunga teman i sin urpremiär av SAFE på Dramaten i Stockholm, under den pågående Bergmanfestivalen. Vad blir det för sorts exorcism? Och hur är det som teater? Jenny Teleman har sett SAFE. Roger Wilson rapporterar från den parallella och feministiska Bergmanfestivalen som äger rum på Strindbergs Intima teater. En filmfestival som fokuserar på filmer inspelade med en mycket liten eller nästan obefintlig budget är Höga Kusten Filmfestival, som under helgen hålls för tredje året i rad. Joakim Silverdal har besöker Folkets hus i Lunde och träffar bland andra festivalkoordinator Jonatan Petré Brixel. Torsdag kväll var det vernissage på flera av de mest namnkunniga konstgallerierna i Stockholm. Mårten Arndtzén har gått gallerirunda och rapporterar. Litteraturrecension: Hanna Jedvik har läst Elin Bengtssons tredje roman, Rosenregimen. En av romantikens mest kända dikter är Samuel Taylor Coleridges Balladen om den gamle sjömannen från 1798. I Klassikern dyker Göran Sommardal ner i den mardrömslika berättelsen som börjar "Det är en gammal sjöman...". Maria Callas är en av operahistoriens absolut största och idag har en film om henne premiär, Maria by Callas i regi av Tom Volf. Intervjuer, varvas med arkivbilder och uppläsningar ur hennes brev. Ett guldmaterial, säger P1 Kulturs kritiker Mattias Berg, men hur väl förvaltas det i filmen? Programledare: Gunnar Bolin Producent: Anna Tullberg

Frankrike öppnar Louvre-filial i Abu Dhabi och Kina vill med film påverka bilden av det egna landet. I dag pratar vi om hur man jobbar med soft power mellan länder. Louvre i Mellanöstern Frankrike är ett av de främsta länderna för att använda soft power enligt Soft Power Index. När det gäller Louvrens filial i Abu Dhabi har Frankrike inte bara sålt ett museum utan också hur man bygger upp en kulturell infrastruktur - på franskt vis. Sydeuropakorrespondent Margareta Svensson förklarar hur Frankrike har anammat den mjukare typen av politiskt maktmedel.  Är det Abu Dhabi eller Frankrike som är den största vinnaren? Med för att diskutera finns även Rouzbeh Parsi, forskare vid Lunds universitet och vid Utrikespolitiska institutet. Kina lär sig av Hollywood? Den kinesiska koncernen Wanda köpte för sex år sedan upp en stor del av biograferna i USA, även SF i Sverige ägs av Wanda. Kina lär sig hur man berättar en historia så att hela världen vill lyssna och har pengarna och marknaden att visa den på. Det hänger samman med landets satsning på att sprida bilden av det egna landet. Naila Saleem pratar med sinologen och kritikern Göran Sommardal om Kinas utveckling inom tex film.  Kultur som en del av utvecklingsbiståndet Emma Emitslöf är internationell projektsamordnade på Selam. Hon arbetar med kulturella biståndsprojekt framförallt i afrikanska länder, som högaktuella Etiopien. Hur arbetar man med kultur som ju helst ska vara fri från måsten när den är en del av en större plan? Programledare: Naila Saleem Producent: Minna Grönfors

Mycket fokus ligger ju på partiledarna i valrörelsen, men nu riktar vi ljuset mot debutanterna. I dag kommer Richard Herrey och berättar varför han vill representera Moderaterna i riksdagen. I dag sänder vi direkt från Kulturhuset i Stockholm, vilket vi kommer fortsätta med varje torsdag under våren - kom väldigt gärna förbi och lyssna på oss live! Det blir alltså premiär för vår serie Ny i politiken där vi intervjuar nya spännande namn på partiernas riksdagslistor. Först ut är artisten och nöjesproducenten Richard Herrey (M). Varför har han nu valt politiken och vad vill han uppnå? Vilken låt tycker han bäst symboliserar hur samhället borde vara?  Vi låter också Gunnar Bolin, representant för Sveriges Radios kulturredaktion i dag, och Göran Sommardal, representant för kulturredaktionen förr mötas i ett samtal om hur vi ska skildra krisen i Svenska Akadmien.  Dessutom blir det levande musik: Kondens som spelar ny och äldre musik i ett modernt sammanhang. Vad innebär det? Programledare: Louise Epstein Bisittare: Thomas Nordegren  Producent: Helena Huhta

Vilka litteraturpristagare genom åren förtjänar att lyftas upp ur glömskans arkiv och vilka har bleknat med rätta? P1 Kultur med gäster sänder direkt från Nobelmuseum i Stockholm. 99 män och 14 kvinnor har genom åren tilldelats Nobelpriset i litteratur. Hur många av dem minns vi egentligen? Och av dem som fallit i glömska; vilka förtjänas att lyftas fram i ljuset igen? Vilka är våra bästa bortglömda litteraturpristagare? P1 Kultur sänder direkt inför publik från Nobelmuseum i Stockholm och putsar upp några fina författarskap ur historien med hjälp av kulturjournalisterna Ulrika Milles och Göran Sommardal samt Maria Såthe, litterär chef på förlaget W&W. Dessutom får vi författaren Stewe Claesons två egna favoriter. Han har systematiskt läst alla pristagares verk.  Vem var egentligen Alfred Nobel? Hur kunde sprängämnesindustrins grundare bli mänsklighetens välgörare? Varför bråkas det så ofta om litteraturpriset? Mattias Berg söker svaren i radioarkivets myller i radioprogrammet Nobelkoden, som vi gör tillgängligt igen på webben eller i SR Play. Programledare: Måns Hirschfeldt och Roger Wilson Producent: Anna Tullberg

Idag är det väkteri i radiokorrespondenterna. Lyssnarna ställer sina frågor i direktsändning om Finland, Polen och Baltikum. Under veckan har vi pratat om Finland, Polen och Baltikum, nu vill vi ha era frågor om områdena. Kanske undrar ni vilka sevärdheter ni inte får missa Polen? Eller varför inte film och boktips från Finland? Alla frågor är välkomna!  Panelen för att svara på era frågor är precis som tidigare i veckan korren Thella Johnson och bisittaren Philip Teir samt att poeten, författaren och kritikern Göran Sommardal kommer till studion.  Programledare: Thella Johnson Bisittare: Philip Teir Producent: Minna Grönfors

1900-talets utan jämförelse mest spridda revolutionära skrift är den i fickformat tryckta Maos lilla röda. Boken heter egentligen Citat ur ordförande Maos verk och är precis det: 427 olika citat indelade i 33 kapitel, med avsnitt från Maos verk, militärpolitiska skrifter och viktigare tal. Boken var tänkt att fungera som en handbok i genomförenadet av Kulturrevolutionen och ambitionen var att det skulle finnas en "lilla röda" per innevånare i landet (750 miljoner, 1967). Den slutgiltiga upplagan blev dock flera miljarder exemplar och 100-tals tryckerier var i åratal helt sysselsatta med mångfaldigandet. Efter att Mao Zedong avlidit 1976 uppmanades dock de kinesiska medborgarna att lämna sina exemplar till pappersinsamlingen och 1979 förbjöds fortsatt försäljning av boken, som sedan dess inte tryckts i Kina, annat än i piratutgåvor. Editionshistoriskt sett, och sådant bör man ju vara noggrann med när det gäller en "helig skrift", har det funnits tre principiellt mycket särskilda utgåvor. En första upplaga innan Lin Biao officiellt utsågs till Mao Zedongs efterträdare. En andra upplaga med just denne försvarsminister Lin Biaos sanktfierande företal, med ett antal glödande argument för varför man måste studera Citaten och varför man bör följa ordföranden i vått och torrt. Och till sist en tredje upplaga med Lin Biao lika sorgfälligt utrensad, efter dennes störtdykande i ett flygplan över Manchuriet. Göran Sommardal har i dagens Klassikern tagit fram sitt eget, av Lin Biao förordsförsedda exemplar av Maos lilla röda ur bokhyllan. Hans favoritcitat för dagen: "Revolutionen är ingen middagsbjudning".

Den ryske författaren Andrej Platonov har hamnat lite i skuggan av sina mer namnkunniga kollegor Gogol, Dostojevskij och Tolstoj. Men även han förtjänar en pokalplats i litteraturhistorien. Göran Sommardal och Inga-Lina Lindqvist har läst hans roman "Tjevengur" och kommer till P1 Kultur och förklarar varför. Romanen skrevs 1926-1929 men kom ut först 1972 i Paris. Nu kommer den i svensk översättning av Kajsa Öberg Lindsten.