Podcasts about mikael timm

Nya sängar i Sydafrika, hur gör man? Vi har hackat det. Landerholmsgrejen rullar vidare. Det blir lite löjligt, men DN är så, så stolta. Anders Ydstedt kan tala om att svenskar gillar rikingar - det trodde ni inte, va? Och så tar vi oss an Salwan Momika, koranbrännaren som skjutits, vem var han egentligen? En tokskalle? En agent? Det handlade inte bara om yttrandefrihet, utan om Sveriges fäbless för att importera utländska konflikter. Men fanns det en tanke med att mörda honom innan dom föll? I så fall av vem? Fores, tankesmedjan, blir av med hälften av pengarna från Centerpartiet och måste lägga ned, sägs det. Märkligt om Centern verkligen tror på Fores budskap att den här regeringen är på väg att avskaffa demokratin och rättsstaten. Och Murre sitter löst, läser vi i SvD... Någon måste rädda Butterick's! Alla miljardärer i vår lyssnarskara, gör en insats. Klart att det går att få denna pärla i svensk humorhistoria att leva vidare. Mamma Mu och Kråkan fyller 40, grattis! Loket har trillat av pinn. Mikael Timm gör den bästa, rakaste kommentaren vad gäller svensk filmpolitik efter Göteborgsfilmfestival. Var? I Fokus Sticket, förstås. Och I Fokus börjar också den nyväckta debatten om Bertholt Brecht, dramatikern som enligt den österrikiske kanslern Bruno Kreisky "var en skithög och inte kunde han skriva heller". Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Är kultursidorna lika identitetsbärande i dag eller liknar de alltmer varandra? Och varför har debattmaterialet blivit viktigare på kultursidorna? Det diskuterar en kulturpanel bestående av Mattias Berg, kulturjournalist och tidigare kulturchef på Sveriges Radio, Kristina Riegert, professor i journalistik vid Södertörns Högskola. Programledare: Mikael Timm.

Den sydkoreanska författaren Han Kang, mest känd för romanen Vegetarianen, tilldelas Nobelpriset i litteratur 2024. Hör uppläsningar, analyser och reaktioner i P1 Kultur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Reportrar: Karsten Thurfjell (Börshuset, Stockholm) och Felicia Frithiof (Malmö Stadsbibliotek).Litteraturexperter på plats i Stockholm: Kristoffer Leandoer, Lina Kalmteg, Yukiko Duke och Mikael Timm.Litteraturexperter på plats i Malmö: Per Bergström och Niklas Qvarnström.Skådespelare / uppläsare: Angela Kovács.Programledare: Gunnar Bolin.Producenter: Maria Götselius och Anna Tullberg.

Befinner sig svensk spelfilm i en kris? Har strömningstjänster och hyrköp urholkat kvalitetskonceptet? Och har dokumentärfilmen gjort större framsteg än spelfilmen? Fokuspodden är tillbaka med en ny programledare: Mikael Timm, manusförfattare och kulturredaktör på Fokus. Gäster: Jan Göransson från Filminstitutet och Hynek Pallas, filmkritiker och krönikör på Göteborgsposten. 

P1 Kultur tar sig an mc-filmsgenren med avstamp i bioaktuella The Bikeriders av Jeff Nichols en film som blinkar öppet mot klassiker som Vild ungdom och Easy Rider. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berättelsen om motorcykelgänget The Vandals är löst baserad på en fotobok om The Chicago Outlaws. Har vi blivit nostalgiska för en svunnen tid där vi omfamnar och romantiserar utanförskapet och det fossila bränset? Eller handlar det egentligen om drömmen om frihet. Kulturredaktionens filmkritiker Emma Engström och filmvetaren Michael Tapper tar sig an ”The Bikeriders”. Dessutom grottar vi ned oss i MC-kultur med medlemmar ur Bike Babes Göteborg – en motorcykelklubb bara för kvinnor.MOPEDEN – MOTORCYKELNS SNÄLLA LILLEBROR – PÅ MUSEUMFlera av den svenska designhistoriens främsta formgivare var med och tog fram klassiska svenska mopeder. Nu lyfts en ofta bortglömd del av svensk formgivningshistoria fram på länsmuseet i Jönköping. ”Den är lite styvmoderligt behandlad”, säger journalisten Claes Johansson som ligger bakom utställningen. Reporter: Gustav Ingerhage.GÅR KONSTNÄRER VILSE I FORNA SOVJET?Dokumentären ”Sovjet Barbara – konstnären Ragnar Kjartansson i Moskva” på SVT Play är ett exempel på när västerländska konstnärer kan tyckas gå vilse i ”forna Sovjet”. I somras var det även debatt om ett scenario när Ruben Östlund deltog i en filmfestival i Georgien. Kulturredaktionens Fredrik Wadström, som programleder radiokorrespondenterna Ryssland och bevakat regionen under flera decennier, kommenterar.KLASSIKERN: NEW YORK-TRILOGIN AV PAUL AUSTERTre romaner om deppiga deckare på meningslösa uppdrag i New York – är det värt att läsa? Ja, om författaren heter Paul Auster. Han gick bort i våras, 77 år gammal, men 1985 var Paul Auster en okänd frilansskribent. Så kom ”Hjärta av glas” - den första delen iNew York-trilogin - och Auster blev mannen alla kritiker skrev om. De följande två delarna i kom snabbt och befäste Austers roll som förnyaren av amerikansk prosa. Blandningen av pastisch, melankoli och språkteori var – och ÄR – helt oemotståndlig. Mikael Timm berättar mer i Klassikern.POP UP PUPPETS – HÖGKONJUNKTUR FÖR DOCKTEATER?Just nu pågår Pop Up Puppets-festivalen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Under fyra dagar gästspelar kompanier från hela världen på Marionetteaterns internationella dockteaterfestival. Vi pratar med en belgiska teatergrupp som gjort en dockföreställning om klimatkatastrofen och festivalens initiativtagare, Marionettteaterns Helena Nilsson, kommer till studion.Programledare: Lisa BergströmProducent: Henrik Arvidsson

1985 slog författaren Paul Auster genom med romanen Stad av glas om en författare som låtsas vara detektiv. Språket var enkelt, handlingen en gåtfull mix av deckare och litteraturteori. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Då var Paul Auster en okänd översättare och essäist. Succén blev ögonblicklig. Det här var boken för alla som ville ha en ny sorts ironisk litteratur med smarta litterära referenser och resonemang, men fortfarande ville läsa en spännande berättelse. Snabbt kom det två delar till, blandningen av melankoliska detektiver och språklig undersökning var oemotståndlig och Auster, han blev ett världsnamn.Själv tröttnade Paul Auster(som avled 2024) med tiden på alla frågor om New York-trilogin. Men berömmelsen har hållit i sig. Läsaren blir fortfarande lika överraskad som Paul Auster blev den där gången när någon ringde honom och trodde att han hade kommit till Pinkertons detektivbyrå…En Klassiker av Mikael Timm.

Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot, om de två luffarna som väntar på någon som aldrig kommer, är ständigt aktuell på världens scener. Men det var inte helt självklart att den skulle nå publiken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. En del konstverk behöver sekler för att bli klassiker. En del blir det på en gång. Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot är 124 sidor lång på originalspråket. Om denna text har det skrivits tusentals sidor. Dramat om de två luffarna blev klassisk samma kväll den mötte sina första åskådare 1953. Ändå var det nära att Godot inte nådde publiken. I Klassikern berättar Mikael Timm historien om hur pjäsen blev uppsatt och blev till en teaterklassiker.

Gäster: Johan Hilton, författare och kulturchef Göteborgsposten, Torbjörn Elensky, författare och skribent i Fokus, Mikael Timm, författare och skribent i Fokus. Programledare: Nina Solomin. Hur gick det till när en medierna slängde sedvanliga publicistiska principer över bord och hängav sig åt metoo-jakten? Benny Fredriksson var vd för Kulturhuset Stadsteatern. Under den ödesdigra hösten 2017 lyckades personer han kommit på kant med koppla hans ledarskap till vågen av anklagelser om sexuella trakasserier i teatervärlden. Detta trots att Fredriksson inte gjort sig skyldig till något sådant. Aftonbladet publicerade anonyma andrahandsuppgifter, flera av dem falska. Det fick Fredriksson att lämna VD-posten. Ingen trädde ut till hans försvar. Inte lång tid senare tog han livet av sig. Är majoriteten av oss flockmänniskor som inte vågar säga ifrån under ett drev? Och vad fick medelålders kulturkvinnor att älska raseriet och vädra blod under metoo? Dessutom diskuterar kulturpanelen klimataktivism som drabbar klassisk konst, kultursidornas förfall och medelklassens köksrenoveringar.     

Mikael Timm närmar sig Jon Fosses dramatik genom att ställa tre enkla frågor. Svaren tenderar att bli något mer komplicerade. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1993 sedan satte Ingmar Bergman upp pjäsen Rummet och Tiden på Dramatens Lilla Scen. Det var en av få uppsättningar regissören gjorde av samtida dramatik. Och valet av pjäs var förbryllande eftersom Botho Strauss räknas som en av de första postmodernisterna, en grupp Bergman sade sig avsky. Men något måste ha fascinerat honom. Kanske den fragmentariska stilen eller så hade Bergman läst Strauss teoretiska artiklar i Theater Heute.Hur som. Botho Strauss gestalter är utslängda på scenen som bråte på minnets vind där livets stora föreställning en gång spelats men som nu är avslutad. Spelplatsen är ett restlager av minnesfragment. ”En gång i tiden kände vi varandra. Det kan väl inte ha varit något särskilt som hände den gången. Det kan det väl inte.” säger en av dramats huvudpersoner.Jag har knappt tänkt på pjäsen sedan jag såg den men nu dyker den upp i minnet som fragment av något som var men som pekar framåt. 90-talsuppsättningen gör sig påmind när jag läser ett urval av Jon Fosses dramatik, hur olika texterna än är. I Strauss pjäs är replikerna vad som blivit kvar från ett tidigare liv. Själv har författaren under decennierna som gått blivit en konservativ debattör och lämnat teatern för romaner och essäer. Också hans egen pjäs kan idag i sig uppfattas som en teaterruin från postmodernismens glansdagar och i den ruinen har Jon Fosse stått.Att det finns en koppling mellan de två författarna är inte konstigt. Fosse talar i intervjuer om filosofer som Heidegger och Wittgenstein och har i sina pjäser tydliga hänvisningar till både tysk 1800-talspoesi och Samuel Beckett, storheter som påverkat också Strauss.Men Fosse har lämnat postmodernismen, han har gått ut ur teaterruinen in i ett annat landskap. Han tar vid där Strauss slutade. Och det fodrar att vi åskådare nollställer oss. För med Fosse börjar något helt nytt i dramatiken. En enkelhet, ett allvar.Regissören Peter Stein har karaktäriserat Strauss pjäser som lekfulla. Det har nog ingen sagt om Fosses. I postmoderniteten fanns en citatglädje. Man ironiserade över arkitekturhistorien, litteraturhistorien och teaterns traditioner – lekfullheten kunde naturligtvis bli pretentiös när en tråkig kontorsbyggnad kröntes med romersk portal i råbetong högst upp men på teatern hjälpte den att locka fram leenden och skratt. I Bergmanuppsättningen var det Erland Josephson som spelade Julius, som med elegant ironi kommenterar de andra gestalterna.Någon sådan roll finns inte i Fosses pjäser. När han började skriva dramatik var postmodernismen högst livskraftig men redan från början tar Fosse ett stort steg framåt, ut ur ironin in i allvaret. Hans dramer är extremt tydliga med kortfattade repliker, enkelt språk och många omtagningar. Och samtidigt svårbegripliga. För vad handlar pjäserna om, vad vill författaren säga?För att hitta en ingång kan man ställa tre enkla frågor: var, när och hur?Så var är vi? Scenografin är nedskuren så långt det bara går och för var pjäs krymper dekoren. I Jag är vinden från 2008 sägs att dramat ”utspelas i en tänkt och knappt ens antydd båt och handlingarna är också tänkta och ska inte utföras, utan vara illusoriska”. De två personerna heter Den ena och Den andra.Så har vi den andra frågan: När. Medan Becketts pjäser som bakgrund har krig och kärnvapenhot så avstår Fosse från tidsmarkörer. Men han gör ändå en precisering. I pjäsen Stark Vind från 2021 säger en av figurerna att det varken finns ett förflutet eller en framtid, bara ett nu. Och i detta nu utspelas Fosses pjäser.Så har vi någon hjälp av frågorna? Nja, i förstone kan tyckas att vi inte blir så klokare av att veta att Fosses pjäser utspelas i ett skissat rum och ett vagt nu. Men, teater är en sinnlig upplevelse så om vi litar till vår hörsel och vår syn blir svaren tydligare. Då märker vi att Fosses oklara rum och oklara tid liknar varandra. Ja, från åskådarplats sammanfaller de. Fosse har sagt att teatern är en plats där mirakel kan inträffa själv associerar jag lite lättvindigt till Einsteins relativitetsteori i vilken rummets tre dimensioner bildar en enhet med tiden. Rumtiden, som det kallas, är måhända Fosses scen.Återstår frågan Hur? All dramatik utgår från någon gåta eller konflikt som ska få en lösning. Så också Fosses pjäser. Ibland är det tydligt. De två männen i den lilla båten som vi möter i Jag är vinden är olika, trots att texten inte säger något direkt om detta. Olikheten beror på deras position i skeendet. Den ene vet vad som väntar, han tar tagit ett beslut som så småningom blir uppenbarat för den andre och för åskådaren. Den ene styr båten mot ett ögonblick som också är en position på havet. Han är i rörelse och driver handlingen framåt. Den andre är, tills slutögonblicket, passiv, alltså stillastående.Rum och tid bildar en enhet tills vi förstår vad som händer eller snarare kommer att hända när ridån gått ned. Då spricker enheten och vi är tillbaka i den vanliga tideräkningen.Om skickliga dramatiker kan sägas att deras gestalter lever kvar efter att man glömt handlingen i pjäsen. Jag minns inte allt i Kameliadamen, men jag minns henne. Om Fosses dramatik kan sägas att man inte minns personerna och knappast handlingen. Men man minns situationen: rumtiden.Fosses dramatik kan läsas som ett försök att säga emot Wittgensteins berömda slutord i Tractatus: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” Språket är otillräckligt och kan lura oss, om det tycks Wittgenstein och Fosse vara överens. Men dramatikern Fosse har fler verktyg: bilden, scenrummet, gesterna och pauserna. I en av sina essäer skriver han:”När teater är riktigt bra, och då menar jag inte i timtal, jag menar de lysande förtätade ögonblick när någonting på ett oförklarligt sätt koncentreras till en intensiv känsla som samtidigt är fylld av en insikt som man förstår med hela sitt väsen, men som man ändå inte kan ge uttryck för, det vill säga när teatern är som allra bäst brukar man för att skildra just dessa ögonblick, säga att en ängel går genom scenen.”En ängel kan vara en budbärare. Kanske har ängeln med sig nåden, förvisso ett abstrakt begrepp, men som för individen kan vara en högst konkret förnimmelse.Fosse har ersatt postmodernismens disparata element med dess motsats: långt driven förtätning. En koncentration så extrem att tid och rum blir ett. Och som samtidigt öppnar sig mot både det svårgripbara och det konkreta.Så vad blir kvar hos åskådaren. Jo, ett minne. För att använda Jon Fosses egna ord:”En osynlig närvaro tittade in. Och försvann.”Därmed får frågorna: När, var och hur anses besvarade. Hmmm… Åtminstone för ögonblicket.Mikael Timmförfattare, kritiker och filmareLitteraturJon Fosse: Teater I, II och III. Redaktör: Daniel Pedersen, men översättningar av Marie Lundquist, Svante Aulis Löwenborg, Sveve Sem-Sandberg och Lars Norén. Bokförlaget Faethon, 2021.Jon Fosse: När en ängel går genom scenen. Översättning: Marie Lundquist. 10TAL Bok, 2016.

Poeten Gunnar Ekelöfs liv och skrivande är i fokus i Jesper Högströms nya biografi Minnet och rädslan. Mikael Timm och Ulrika Knutson diskuterar om vi får veta något nytt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. MÖNSTERGURUN KAFFE FASSETT PÅ MILLESGÅRDENPå Millesgården i Stockholm blommar det just nu, trots nollgrader på nätterna. Det är stickgurun och textilkonstnären Kaffe Fassett och hans kreativa kollektiv som tagit över lokalerna med broderade kuddar, blommiga tyger och stora lapptäcken. Kaffe Fassett har varit ett namn i textil-Sverige sedan 80-talet när hans bok ”Praktfulla broderier” kom ut på svenska. Han har ställt ut sina stickade tröjor och korsstygnsbroderier både Nordiska museet (1990) och på Prins Eugens Waldemarsudde (2006) och hemma i England på ärofyllda Victoria & Albert museum. Nina Asarnoj har träffat Kaffe Fassett, född 1937, på Millesgården DET JUDISKA FOLKETS EUROPEISKA HISTORIA I NY BOKDet judiska Europa mellan den franska och den ryska revolutionen är ämnet i ”Vakna mitt folk! av Eva Ekselius. Det handlar om den så kallade askenasiska judendomen alltså de judar som bosatte sig i norra och östra europa under medeltiden och som skapade sin kultur där. Författaren till boken, Eva Ekselius, är gäst i programmet.OBS OM JANE AUSTEN SOM BREVSKRIVARE I dagens OBS-essä får vi stifta bekantskap med en brevskrivare som inte var särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Det handlar om Jane Austen. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst hennes brev, och funderar över betydelsen av rätt mottagare. Denna essä sändes första gången 2017.Programledare: Gunnar BolinProducent: Nina Asarnoj

Hör våra litteraturexperter Jenny Teleman, Lina Kalmteg, Mikael Timm och Yukiko Duke ta sig an den norske pristagaren Jon Fosse, samtidigt som vi jagar honom för en intervju. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: Gunnar BolinProducenter: Mattias Berg och Anna Tullberg

Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot, om de två luffarna som väntar på någon som aldrig kommer, är ständigt aktuell på världens scener. Men det var inte helt självklart att den skulle nå publiken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. En del konstverk behöver sekler för att bli klassiker. En del blir det på en gång. Samuel Becketts pjäs ”I väntan på Godot” är 124 sidor lång på originalspråket. Om denna text har det skrivits tusentals sidor. Dramat om de två luffarna blev klassisk samma kväll den mötte sina första åskådare 1953.Ändå var det nära att Godot inte nådde publiken.Mikael Timm berättar historien om hur Samuel Becketts pjäs blev uppsatt och sedermera en av de stora teaterklassikerna.

En av 1900-talets mest kända fotografer, Henri Cartier-Bresson, verkade alltid vara på rätt plats i rätt sekund. Mikael Timm dyker ner i en efterlämnad bildskatt på Centre Pompidou i Paris, 2014. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes först 12/4 2013.Seklets fotograf. Det är nästan ett osannolikt smeknamn, men sedan Henri Cartier-Bresson avled 2004 har ikonstatusen snarast ökat. Det är nästan så att man kan bli misstänksam. Bara här i radion har det gjorts åtskilliga program om denna fotograf efter hans död.Ordet Reporter betyder bära tillbaka. Cartier-Bresson visade USA för fransmännen, Sovjetunionen för amerikanska tidningsläsare, Indien och revolutionen i Kina för världen. Rimligen borde Cartier-Bressons bilder nu vara nästintill bortglömda, men tvärtom ordnas hela tiden nya utställningar, nya böcker ges ut och gamla dåliga kopior säljs dyrt. Vem har förresten en nyhetsbild över soffan? Nej, det som lockar måste vara något annat än gamla fakta. Dags att problematisera århundradets fotograf.Det avgörande ögonblicket, är ett uttryck som tillskrivs Cartier-Bresson om. Fast det var faktiskt inte hans eget uttryck utan en förläggares. Själv talar han om bilder som uppväcker något. Vilket inte hindrat generationer av fotografer att försöka leva upp till Cartier-Bressons perfekta fras och perfekta bilder. Men här talar han om den visuella njutningen, om Tjechov, om bilden är sann eller inte är oviktigt. Han talar som en konstnär, inte som en reporter.Myten om Cartier-Bresson och de andra på bildbyrån Magnum som han var med om att starta 1947 berättar om ett gäng fotograferande Tintin-kusiner på ständiga äventyr. Sedan dess har härskaror med fotografer sökt sig till slagfält, fattigdom, lidande, revolutioner. För dem alla är förebilden HCB. Ingen reste så mycket, stannade borta så länge – ibland i åratal – kom hem så obekymrad. Och med så bra bilder.Antingen har man det eller så har man det inte. Sade Cartier-Bresson om förmågan att ta en bra bild. Fast så enkelt är det ju inte. Här talade han om visuell njutning – inte precis vad fotoreportrar brukar hänvisa till. Senare i livet sade han att teckning som han också ägnade sig åt var eftertanke, medan fotografi var ögonblicklig. Han beskar bilderna i kameran, när de togs, inte i mörkrummet. Bilden skulle vara perfekt från början. Sensualism kombinerades med stränghet.Erkännandet av en ordning, en struktur som finns där framför Dig, talade Cartier-Bresson om. Alltså en nästan akademisk hållning som han tillämpade sekundsnabbt. Det finns ett snapshot av Cartier-Bresson när han står på podiet och ska ta en bild av Martin Luther King som ska hålla sitt berömda tal ”I have a dream”. Cartier-Bresson ser skeptiskt ut. Ler inte, granskar Dr King som om han vore ett föremål.När han granskade yngre kollegers bilder på Magnum snurrade han kontaktkopiorna i handen och såg bilden ur vinklar fotografen aldrig varit medveten om. Och han talade om bildens formspråk, inte om dess innehåll. Han började som målare, slutade som tecknare. Däremellan var han fotograf. Livet är nu och för alltid. Var kom den känslan ur?Henri Cartier-Bresson, föddes 1908, in i en välbärgad släkt. Fadern som var symaskinsfabrikant ville förstås att sonen skulle ta över företaget, men Henri revolterade – ganska lustfyllt tycks det - genom att läsa modern poesi och ägna sig åt teckning. Han praktiserade aldrig hos någon porträttfotograf som så många av hans kollegor gjorde utan gick i flera år på André Lhotes berömda kubistiska målarkurser. Och samtidigt studerade han för en mycket mer konventionell målare, Jacques Emile Blanche känd för sitt fantastiska ungdomsporträtt av Proust. Vilken fotojournalist har idag en liknande utbildning?Några av HCB:s mest älskade bilder har en lite knasig humor. Två gubbar som tittar genom ett hål i ett skynke på ett bygge. En man på en spårvagn i Zürich som har ett gravkors med sig. Jo, visst. Det är ju klassisk surrealism, men så vardaglig att den inte förknippats med surrealismen utan setts som fotoreportage. Det overkliga draget finns också i de berömda bilderna från Mexiko med en prostituerad som tittar ur genom en dörr. Det är både social verklighet och en symbolbild.När nu fotohistorikerna gått igenom HCB:s samlade verk så är en av nyupptäckterna hur nära surrealismen han stod. Ja, HCB var som tonåring, alltså redan innan målarkurserna, med på surrealisternas berömda möten. André Breton brukade säga att Cartier-Bresson samarbetade med chansen.Cartier-Bresson berättar hur Robert Capa, den berömde krigsfotografen, rådde honom att ligga lågt med sin anknytning till surrealismen. Han skulle ta sina bilder som han ville men kalla det fotojournalism.1931 lämnar han surrealisternas Paris och reser till Elfenbenskusten, en ung man på jakt efter äventyr. Där händer någonting. Han blir på allvar fotograf och kommer tillbaka till Europa med malaria men också med en yrkesinriktning.Redan 1933, när han är 29 år kommer de första utställningarna. Det naturliga vore att nu satsa på en karriär som konstnärlig fotograf som t ex Man Ray. Men trots att utställningarna blir fler så ger sig HCB, som han kallades, ut på resor. I New York träffar han den berömde fotografen Paul Strand som lär honom filma. Och tillbaka i Frankrike blir han regiassistent till dåtidens viktigaste franske regissör Jean Renoir. Och gör några småroller i filmerna, leker verklighet.Allt går så lätt, så lätt.Han beundrade Renoir men ville inte berätta om honom. Hos bägge finns en blandning av sinnlighet och klarsyn, nästan cynism. Med åren blev han alltmer fascinerad av porträttuppdrag: en del bilder är verkligen geniala trots att de inte bygger på djup kontakt. Skulptören Giacometti som springer i regnet med en tidning över huvudet. Ezra Pound, vilande i sitt privata nirvana. Henry Miller på stranden i Kalifornien en mörk kväll. Och så bilden av Sartre som liksom stiger ur dimman med sträng klarhet. Den bilden tog han fort, men han stod en och en halv timme framför Ezra Pound utan att tala med honom.I alla porträtten finns Cartier-Bressons kärna: enkelhet, koncentration. När han på 50-talet åkte med Jean Paul Sartre till Moskva och denne högstämt hyllade friheten i Sovjetunionen fotograferade Cartier-Bresson en mans sätt att titta på en kvinna på gatan, några fabriksarbetskor som dansar i overaller, en pojke som håller sin far i handen framför en jättestaty av Lenin med lång skugga.Den indiske filmregissören Satyajit Ray sade att Cartier-Bressons främsta egenskap var att han såg det som förenade människor. Där har vi konsten igen. För nyhetsfotografiet visar det särskiljande, konsten visar det vi kan identifiera oss med. Vad skulle han ha sagt om internets syndaflod av bilder.När majrevolten utbröt i Paris gick så klart Cartier-Bresson ut med sin kamera. En filmfotograf riktade sitt objektiv mot Cartier Bresson som ju var mer känd än dem han fotograferade. Cartier-Bresson som då är drygt 60 ser ut som Tatis filmfigur Monsieur Hulot i ljus rock, smal och gänglig. Och Cartier-Bresson dansar fram med sin lilla kamera, alltid med ett enda objektiv: 50mm. Fram och tillbaka, ut på gatan, bakom folk, tittar över en axel, snor runt tar ett par lätta steg åt ett annat håll. En vadarfågel i rörelse, på väg att stjäla en bild ur ögonblicket. André Breton brukade säga att Cartier-Bresson samarbetade med chansen.Bilden 1937 av några picknickfirare vid en flodstrand. Man nästan hör pastisen slås upp i glasen, vågornas skvalp, fågelsången, klirret av bestick. Det är en bild som sammanfattar hela det franska 30-talet. Cartier-Bresson arrangerade den inte, men han var intresserad av dåtidens politik då alltså semestern var den stora reformen.Allt i bilden sammanfaller, den är så perfekt ut i minsta detalj att den inte går att glömma. Det är en liten essä om ett decennium i enda bild av ett vardagligt ögonblick, kondenserad tid. På sätt och vis kommer han aldrig fram till reportaget. Konsten tar över. Han fotograferar själva vardagen för alla sorters människor precis som impressionisterna målade vardagen i fest och arbete. Andlöst ömt fotograferar han en kvinnas ben på en soffa, ett likbål i Indien.En gång sades det att fotot befriade målarna från att vara detaljerade. När kameran registrerade allt kunde målarna strunta i detaljerna, lämna avbildningen och istället gestalta det de såg. Men sedda i efterhand står det klart att Henri Cartier-Bresson gestaltade snarare än återgav. Hans tusentals bilder är en enda lång hyllning till de oändliga variationerna av människligt liv.Ingenting är förutsägbart, flyttar man på sig bara en liten smula blir det en ny bild, ett nytt liv.Det gäller både fotograf och åskådare./Mikaels Timm SR Kultur The subtitle of the Pompidou Centre's retrospective of the 20th century's best-known photographer could be: Almost Everything You Know About Henri Cartier-Bresson is Wrong. Or, at least, Long Overdue a Rethink.. Henri Cartier-Bresson. Pompidou Centre, Paris. Starts 12 February 2014. Until 9 June 2014. Venue websiteIts curator, Clement Cheroux, has risen to the unspoken challenge that any Cartier-Bresson exhibition now presents: how to shed new light on the life and work of an artist who so defined the medium that yet another celebration of his genius might seem superfluous.

Michelangelo Antonioni var 1960-talets filmare. I nyskapande verk gestaltade han krocken mellan den gamla världen och den nya som föddes i revolternas decennium. Mikael Timm tecknar hans porträtt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2018-03-29.Alienation – förfrämligande, känsla av maktlöshet, meningslöshet, social isolering och brist på identitet.En gång i tiden var "alienation" ett av de vanligaste orden på kultursidorna. Idag ser jag nästan aldrig till det. Ordet har försvunnit och kanske av goda skäl. Måhända är vi inte alienerade längre. Kanske har vi alla blivit till subjekt nu när vi är stjärnor i våra egna tinder-liv. Och eftersom klasskamp ersatts av identitetspolitik har väl alla ett tydligt "jag". Ja, Marx alienationsteori är lika avlägsen som svart/vit tv.[Utdrag radioprogram med Torsten Jungstedt] Radioarkivet innehåller knappt fler intervjuer med Antonioni. Numera är han blott en notis i filmhistorien. Hans filmer skymtar förbi på tv-skärmen sena nätter, ofta sönderstyckade av reklam. Fragment från en försvunnen tid.Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd.Vart tog han och hans gestalter vägen: välklädda, svala, lidande…Jag föreställer mig gärna att Antonionis gestalter fortsätter att irra runt i cyberrymden, i väntan på att ett rymdskepp ska komma och föra dem hit igen. De försvinner inte, men de kan heller inte utvecklas, inkapslade som insekter i sin egen avlägsna tid. Claudia och Sandro från Äventyret, så förvånade över att livet fortsätter när deras vän försvunnit. Författaren Giovanni i Natten, oförmögen att röra den värld han beskriver. Giuliana i Den Röda Öknen som känner varje skiftning i världen men inte kan leva i den. Och så förstås Piero och Vittoria, spelade av Alain Delon och Monica Vitti i L'Eclisse eller Feber som den hette på svenska och som Torsten Jungstedt talade om.Hur skulle de klara livet idag?Stig Björkman går i sin bok "Michelangelos Blick" grundligt igenom Antonionis filmografi. Hans storhetstid var 60-talet, från Äventyret år 1960 till Zabriske Point 1970, efter det nådde Antonioni inte längre den stora publiken. Men under tio år gick han i perfekt takt med sin tid. Ingen annan filmare kunde som han skapa bilder av tillstånd som knappt låter sig utsägas i ord. Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd. Känslan av oro, otillräcklighet – oklarhet. Tre "On". Det fjärde – Orsaken – fick publiken vi söka utanför filmduken. Antonioni gav aldrig några förklaringar.Men samtidigt som Antonioni var de undflyende sinnestillståndens skildrare så var han mer än någon annan de konkreta landskapens filmare. När jag ser om hans filmer slås jag av hur var och en av dem utgår från platsen berättelserna utspelas inär Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimmaKonstkritikern och författaren John Berger skriver i en liten text om Antonioni att de viktigaste iakttagelserna han gör är preverbala. Berger menar att man bör uppfatta Antonioni som en målare. I en berättelse letar han efter det tidlösa – som en bildkonstnär, inte som en dramatiker efter vad handlingarna leder till.Jag minns en vernissage i Venedig på 80-talet när Antonioni ställde ut bilder av berg, le montagne incantate, De förtrollade bergen. Han gick omkring tyst framför sina oerhört vackra, abstrakta bilder av bergstoppar medan beundrarna följde honom. Det var filmfestival och han ville vara del av filmvärlden. Samtidigt såg han ut att längta därifrån. Han var, som sina gestalter, mellan två världar.Däremot minns jag inga berg från hans filmer utom i den sista, som Wim Wenders hjälpte honom genomföra. Nej, när Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimma. Han började som dokumentärfilmare och hans första inspelningsplats och ämne var Po-deltat. Där filmade också neorealisterna som Antonioni som ung var allierad med, men Antonioni sökte inte yttre realism. Också i de dokumentära filmerna låter han människor och landskap spegla varandra. Det hade ingen betydelse om filmen var dokumentär eller fiktion. Det var själsliga landskap därför kunde den fysiska platsen lika gärna vara Po-deltat som börsen i Milano, Syd Italiens bergiga kust eller en liten by i Nordafrika. När han lyckas får Antonioni människa och landskap at bli en organisk helhet. I ”Den Röda öknen”, Antonionis första färgfilm, är filmens huvudperson Giuliana gift med chefen för en petrokemisk industri. Hon vandrar runt i landskapet där dimma och avgaser blandas, förlorad någonstans mellan livet och döden. Och till skillnad från iden antika myten finns ingen Orfeus som kan uppväcka henne, älskaren är maktlös, kärleken gör inte livet livligare.Antonioni har rykte om sig att vara en intellektuell filmare, men film är förstås en konkret konstart. Alla tankar måste bli bild. Och här är Antonioni intressant därför att han utgår från bilden, inte från vad som ska berättas. Ja, man kan till och med säga att han visar snarare än berättar. Till skillnad från generationskamraten Ingmar Bergman är Anonioni återhållsam med närbilder. Hans bildspråk får platser och kropparnas placering att samverka i bildkompositioner där volymerna är nästan skulpturala. Det vi inte ser är lika viktigt som vad vi ser. Historien i Den Röda Öknen om kvinnan som tvekar mellan make och älskare har berättats hur många gånger som helst. Men Antonionis bilder av Monica Vitti förlorad i landskapet och relationerna går knappt att glömma. Osannolikt vackra bilder av en värld som inte hänger ihop.När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer.Antonioni var verksam under revolternas 60-tal men så här på avstånd förefaller han född i fel tidsålder. Hans favoritförfattare var Scott Fitzgerald och likt huvudpersonen i Den store Gatsby var Antonio obekväm i sin samtid. Tidsandan krävde engagerad konst och Antonioni var mest av allt en iakttagare. Han såg, kommenterade inte. Och deltog absolut inte. I avslutningsscenen i Blow-Up, filmen om en modefotograf i London, spelar ett par personer låtsastennis. Bollarna syns inte, men man hör dem studsa. Det sättet att bygga film fungerade när han rörde sig i en värld han kände igen. När han accepterar en inbjudan till Kina och där gör en dokumentärfilm blir det ett magplask av B-films mått. Han är inte kritisk, inte smickrande. Magin är borta.Antonioni skrev också noveller. På svenska finns Två telegram. Den första berättelsen heter Skeendets Horisont och börjar med hur Antonioni sitter i ett flygplan och ser ut över ett oändligt landskap. Tydligt. Alägset. Orörbart.Det är verkligen en typisk Antonioni-position och med den inställningen är det lätt att förstå att det inte blev så många filmer. Hans huvudpersoner verkar tagit steget in i en post-industriell värld medan industrialismen fortfarande dominerade. Därför var de ohjälpligt förlorade. När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer.1985 drabbades Antonioni av en stroke som ytterligare försvårade hans möjligheter att göra film. Men han fortsatte att skriva filmmanus och det finns flera utgåvor av dessa inte förverkligade filmer. I "Film nel cassetto", filmer i byrålådan, som han kallade dem. En av dessa heter "Tecnicamente dolce", tekniskt ljuvt eller ömt. Och det kan vara en bra sammanfattning av Michelangelo Antonionis verk: han riktade en distanserad, klar men också öm blick på verkligheten. Och även om vi nu lever i de självförälskades übersäkra epok finns det ögonblick, övergångar mellan till synes säkra stadier där vi behöver Antonionis blick för att se det landskap vi färdas igenom. Mikael Timm, kritikerLitteraturStig Björkman: Michelangelos blick. Atrium förlag, 2017.

Han har lagt ned karriären, men karaktären består. Vad har Zlatan Ibrahimovi egentligen betytt för kulturen? Hör regissören Goran Kapetanovi ("Kalifat" och "Knutby") och författaren Jesper Högström. Under 2000-talet har Zlatan dykt upp i allt ifrån frimärken till tv-serier. Han har tillägnats både barnböcker och spelfilmer. Hans bok har lästs av en hel generation unga män, men hans staty slogs sönder och samman av besvikna fans. P1 Kultur gräver i kulturfenomenet Zlatan.VAD VILL WES ANDERSON?Oavbrutet underhållande, men helt obegriplig, eller? Med anledning av bioaktuella Asteroid City gräver vi ned oss i filmregissören Wes Andersons speciella estetik - och humor. I studion: Fredrik Sahlin (DN) och Nina Asarnoj (SR).MÖT DUON BAKOM BIOAKTUELLA "DE ÅTTA BERGEN"I klyftan mellan ett modernt stadsliv och en utmanande men naturnära tillvaro i de ensliga italienska bergstrakterna utspelar sig den prisbelönta bioaktuella långfilmen "De åtta bergen". Vår reporter Emma Engström fick tag på filmens två skapare, belgarna Felix van Groeningen (van chöningen) & Charlotte Vandermeersch (vfandermeearsch), när de var på resande fot.KLASSIKERN: DEN FÖRSTA BERÄTTELSENEn man som vill hem efter att ha utkämpat ett krig, men vägen blir lång. Odysséen har fascinerat lyssnare och läsare i tvåtusensjuhundra år. En Klassiker av Mikael Timm.Programledare: Lisa BergströmProducent: Mårten Arndtzén

Vi här på Kulturredaktionen har gjort vår egen nedräkning inför årsdagen genom att låta fem kulturpersoner välja varsitt verk från varsitt sekel för att ge en bild av det litterära Sveriges framväxt. Ingrid Elam kommenterar valen. I år är det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung 1523. Kulturredaktionen bad fem litteraturexperter välja ett betydande verk per sekel för att skapa ett slags kanon i miniatyr.Författaren Anna-Karin Palm bestämde sig för Lasse Lucidors vers "Skulle jag sörja vore jag tokot", Johan Hilton Kulturchef på Göteborgsposten valde "Vän! i förödelsens stund" av Erik Johan Stagnelius. Författaren Gabriella Håkansson En dåres försvarstal av August Strindberg och Victor Malm som är Kulturchef på Expressen tog Willy Kyrklunds roman "Mästaren Ma". Ingrid Elam summerar serien och kommenterar det hårda urvalet på fem verk från 500 år.MIKAEL TIMM GÖR FRANSKA NYA VÅGENNär de nya franska filmerna rullade in över biodukarna på 60-talet förstod alla att en ny tid började. Det var slut med syrls filmer, hädanefter skildrades livet på ett nytt sätt. La nouvelle vague varade visserligen bara ett drygt decennium, men den kom att ändra sättet att göra film på för alltid. Hur gick det till? Mikael Timm dyker ned i franska Nya vågen.OBS-ESSÄ OM NONSENSDIKTNINGHur påverkar exilen skrivandet? Misstänkt för försök till giftmord lämnade författaren Carl Jonas Love Almqvist Sverige 1851. Under sina 14 år i exil skrev han något så besynnerligt som nonsensdikter. Författaren och poeten Isabella Nilsson - även känd som Nonsensprinsessan - reflekterar över dessa dikter i en essä från 2020, uppläst av Sveriges Radios Christina Höglund.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Nina Asarnoj

"Odysséen" måste vara alla tiders mest kända reseberättelse. Den skapades för 2700 år sedan och har sedan dess fascinerat lyssnare och läsare. Mikael Timm är en av dem. Grundhistorien är enkel: en man som krigat i tio år seglar hem när kriget är slut. Men det händer förstås en del på vägen så det tar tio år innan han ser sitt hus igen. Och för att få återförenas med sin hustru och son måste han utkämpa ännu en blodig strid. Odysseus får uppleva äventyr som skulle räcka till en hel serie katastroffilmer: han träffar människoätande jättar, råkar ut för fruktansvärda monster som sliter hans män i bitar, skeppen slås sönder i hemska stormar men Odysseus. får också uppleva kärlek, vänlighet och helt vanliga problem som brist på mat. Och på vägen möter han inte bara gudar och gudinnor utan också helt vanliga människor som sysslar med matlagning och tvätt. Odysseus är en hjälte. Han är förstås stark, han är kunnig i mångahanda sysslor men framförallt är han en riktig lurifax. Han överlever genom att vara listig. Fast han behöver förstås hjälp av en och annan gudinna. Men också den sluge Odysseus glömmer ibland bort att välja sina ord och det händer att han lamslås av tvivel och sorg. Han är alltså mänsklig. Kanske är det just hans mänskliga svaghet som gör att generation efter generation känt igen sig i Odysseus trots att ingen upplevt så märkliga saker.Om författaren Homeros vet vi inget. Han försvinner bakom sin hjälte, men ibland tycks han blinka till läsaren och säga - ”Det är bara en historia - men visst är den bra!”Uppläsare: Max von Sydow

Dante förälskar sig i Beatrice och i språket han besjunger henne med. För läsaren är det lätt att bli förälskad i Dante. Mikael Timm återvänder till "Vita nuova". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Dante – en av få författare som världen kallar vid förnamn – tillhör verkligen inte de bortglömda men Vita Nuova – det nya livet, eller varför inte ”mitt märkliga kärleksliv” som publicerades 1293, står lite i skuggan av helvetesskildringarna i Den gudomliga komedin som kom långt senare.Så har det också varit för mig. Första gången jag läste om Beatrice var jag tonåring och blev irriterad. Om hon nu var så avgörande för Dante kunde han väl tala om hur hon såg ut. Vilken hårfärg hade hon? Och färgen på ögonen?Nej. Besviken lade jag boken åt sidan och återkom några år senare som litteraturstudent. Då ville jag förstå vem Dante var. Men det var för många kommentarer, för många utvikningar om hur kärleksdikterna är upplagda. Besviken lade jag boken åt sidan och koncentrerade mig på Tigerstedts Dante-biografi.Men när jag nu som gammal återvänder till det Nya livet, lockad av Anders Cullheds nyövesättning, ser jag en lekfullhet med berättelser i berättelserna - ett ”tänk om…”.Spelet inleds redan på första sidan av de dryga hundra med att Dante meddelar att det vi just börjat läsa är en avskrift av en bok skriven på latin med titeln ”Här börjar det nya livet”, som han tänker återberätta, om inte i detalj, så i samma anda. Dante tycks blinka åt läsaren: allt jag säger är nog inte riktigt sant…Vi vänder blad och får veta att berättarens liv domineras av kärleken. Berättaren återger sitt första möte med Beatrice, den kvinna som ska forma allt som händer honom. Kapitlet är bara en och en halv sida långt. Närmast brådstörtat sägs att Beatrice bar röda kläder. Att både berättaren och hans tillbedda är barn verkar lite egendomligt, men Dante förekommer invändningarna genom att hänvisa till gudomliga krafter.Upplägget är virtuost. Texten verkar nedslängd i all hast vilket gör den känns autentisk.Texterna i Vita Nuova kan delas in i fyra kategorier. 1- kopierade texter: Dante återger vad andra skrivit. 2. Sammanfogade texter – Dante sätter ihop andras texter. 3. Kommentarer – Dante förklarar vad han satt ihop och så till sist 4. Dantes egna ord som både är dikt och prosa.Alltså: En vuxen berättar om en livsförändrande förälskelse som inleds redan i barndomen. Men vem är Berättaren? Han verkar vara flera personer: okunnig men ibland allvetande. Trollbunden men reflekterande. Till en början vill Berättaren veta mer om sin tillbedda, sedan vill han veta mer om kärleken i sig och kärleksguden Amor undervisar honom. Till sist försöker han förstå hur han ska leva efter den älskades död. Dante blandar prosa och poesi som en amatör-skribent, uppfylld av sina känslor. Men läsaren märker snart att författaren visserligen är självmedveten men inte besatt av sitt berättar-jag.Däremot är han besatt av sitt ämne, av kärleken, som han försöker ringa in både i konkreta, bildskapande detaljer och abstrakta resonemang. Det blir motsägelsefullt. Inte ens en gång rådgivarna han möter uttrycker sig klart. I kapitel 13 sägs:Alla mina tankar talar om Amor,Och de skiljer sig från varandra.En del textavsnitt kan verka hastigt nedslängda men kompositionen vittnar om att den som håller i gåspennan är en driven författare. Ja, T. S Eliot anmärkte att ingen poet är så hantverksskicklig som Dante. Numera vet vi att dikterna inte är skrivna i ett svep, utan under ett tiotal år. Dante hade tid att tänka igenom upplägget och valde en montageteknik med vilken han fogar ihop disparata element som alla visar en aspekt av kärleken.Anders Cullhed kallar Dante för en skrivande älskare, men nog är Dante också förälskad i själva skrivandet, i språket. Ja, i kapitel 18 blir han utfrågad av kvinnorna runt Beatrice som skrattar åt Berättaren och på nutidssvenska undrar varför han stalkar henne och ändå flyr när chansen finns att möta henne. Och varför säger han sig var så lycklig, när han alltså inte träffar Beatrice? Dante svarar att hans lycksalighet består i ”de ord som lovprisar min dam”.Känslostormarna till trots är uppenbarligen Vita Nuova ett litterärt projekt. Dante valde att skriva på toscanska istället för på latin. Han ville nå många och skapa en ny sorts litteratur. Boken är tillägnad den något äldre Cavalcanti men i ett kapitel markerar Dante att han söker en ny litterär väg. Dante visste att kollegerna i den grupp unga diktare han tillhörde skulle granska Vita Nuovas ditker, prosa och komposition.Men för de flesta är dikterna bokens kärna. Mest älskad är den enda balladen. Kapitlet där den ingår börjar med att Berättaren återger en dröm i vilken han ser en ung man sitta bredvid sig och säga att det är tid att sluta med låtsaslekar. Eller som vi skulle säga till en känslostormande tonåring ”Skärp Dig”.Den unge mannen i drömmen meddelar att berättaren inte ska vända sig direkt till Beatrice utan skriva en ballad som dröm-mannen i sin tur ska förmedla till henne. Den berömda balladen börjar:Ballad jag vill att du finner Amor,Och leder honom fram till min dam.Berättaren är viss som sin dikts kvalitet:”Du går, min ballad, så belevat fram,att du till och med utan sällskapnog kunde våga dig överallt.Samtidigt är Berättaren lite irriterad över Amors inflytande så han skriver strax ännu en dikt, riktad till Amor. Och så där fortsätter Dante, till synes obekymrad om hur de olika perspektiven ska smälta samman. Dante säger själv i kapitel 19 att han ”började fundera över vilken stil jag skulle hålla mig till”. Svaret blir: många. Upplägget pekar bort från frågan om vem berättarjaget är, detta är inte auto-fiktion.Dante-kännaren Antonio Coen, verksam under första hälften av 1900-talet, suckar i en bok om Vita Nuova att han inte kan förstå texten, bara beundra den. Men han säger också att han umgås med Dante.Och vilken förälskad person som helst kan må bra av att hänga med Dante. Men kanske helst utan att försöka vaska framförfattarens livssyn och identitet. För att parafrasera T.S. Eliot: ”läsare tenderar att läsa litteratur alltför litterärt”. Så om vi gör enklast möjliga läsning – vad möter oss då?Kärlek. Så klart. Det är förstås frestande att läsa texten biografiskt. Beatrice fanns på riktigt, hon var dotter till en rik köpman i Florens. Men talade de två verkligen med varandra? Läser man texten blir frågan oviktig, Dante har så mycket att berätta om kärlek. Så låt oss gå in i kärlekens rike med Dante som guide. Det blir en ryckig och knyckig vandring och fort går det. Precis som när man är besatt både av en person och sina egna känslor.Kommen till slutet av denna lilla bok, libello, som Dante kallar den, bildar pusslet en helhet: en kärlekens karta, där vi ser stigarna berättaren vandrat. Dikterna, kommentarerna och beskrivningarna av författarens vånda och skrivproblem kan läsas som besvärjelser.Och se - Beatrice får liv igen. Vid bokens slut är vi tillbaka till utgångspunkten där sorg och begär möts. Men nu vet vi mer om kärleksspelets regler. Autofiktionen jag fascinerades av på första sidan visar sig blott vara en kugge i Dantes sinnrika språkmaskin vars mål är att förstå och återskapa kärlek.Mikael Timm, författare, filmare och kritikerLitteraturDante Alighieri: Vita nuova. Översättning av Anders Cullhed. Bokförlaget Faethon, 2021.

Idag spikade regeringen direktiven till public service-utredningen inför nästa tillståndsperiod. I P1 Kultur förklarar kulturminister Parisa Liljestrand vad regeringen vill utreda och varför. RICKARD SÖDERBERG SOM DJÄVULEN I "MARGUERITE"Berättelsen om Faust – den ambitiösa ynglingen som säljer sin själ till djävulen – har efter Goete gjorts i många tappningar. Just nu är tenoren Rickard Söderberg ute på turné med föreställningen "Marguerite – En dans med djävulen" – i rollen som just djävulen.FAUST-MYTEN LEVER VIDARE GENOM ALLA TIDERDet började som en tysk folksaga och mejslades ut och sattes på pränt av Goete. Sedan dess har Faustmyten levt sitt eget liv och fortplantats i mängder av böcker, pjäser, dikter. Reporter Felicia Frithiof dyker ner i den eviga Faustmyten som just nu i vår syns på många scener.RECENSION: EVA-STINA BYGGMÄSTARFörfattaren Eva-Stina Byggmästar har sen debuten 1986 gett ut hela 24 böcker, blivit flerfaldigt prisbelönt, både som konstnär och poet. Nu är hon aktuell med ny diktsamling: "Vill du kyssa en rebell". P1 Kulturs kritiker Mikael Timm har läst.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Varför har författaren Michel Houellebecq blivit så stor och är kritiken som finns mot honom sann? P1 Kultur tar hjälp av författaren och översättaren Kristoffer Leandoer för att reda ut. För ett år sedan kom Michel Houellebecqs roman "Förinta" ut i Frankrike och sedan några veckor tillbaka finns nu också Sara Gordans svenska översättning författarens senaste tegelsten. Michel Houellebecq har närmast rockstjärnestatus, varje ny roman kringgärdas av en tydlig mediestrategi med läckor och skvaller. Och hans romaner säljer som smör, inte minst hemma i Frankrike.I Houellebecqs romanvärld brukar huvudpersonen vara rätt alkoholiserad, kedjerökande, cynisk, misogyn och rasistisk och med en rejält skev syn på sex. En rad karaktärsdrag författaren själv brukar beskyllas för trots att han nu undviker den mediala offentligheten.P1 Kultur har bjudit in kritikern, författaren och översättaren Kristoffer Leandoer. Han ger oss en sammanfattande analys av ett av vår tids stora författarskap och bedömer Houellebecqs aktuella formkurva. Är hans glansdagar i rampljuset över i och med romanen "Förinta"?REPORTAGE: BILDNINGSRESAN ROMReportageserien Bildningsresan tar dig till kulturens huvudstäder. Här får du en guide till de klassiska besöksmålen som är värda en omväg. Följ med Mikael Timm dit alla vägar bär - till Rom.ESSÄ: ASTERISKEN - SPRÅKETS KLARASTE LYSANDE STJÄRNAAsterisken är en krumelur som svävar lite över de andra. Ett tecken som både förmedlar känslor, sträcker sig mot evigheten och lever sitt eget liv. Det menar i alla fall journalisten Anna Thulin i den tredje delen av OBS serie om skiljetecken.Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Anna Tullberg

1940 hade Frankrike förlorat kriget och hundratusentals soldater blev krigsfångar. Det året skrev Olivier Messiaen "Kvartett för tidens slut". Styckets titel Kvartett för tidens ände anspelar på tionde kapitlet i Uppenbarelseboken där en ängel tillkännager att tiden upphör. Men kvartetten är inte 50 minuter ångest, den är ingen tröstemusik och låter inte ana paradiset.  Messiaens tro fungerade kanske som hans färgsinne, alltså att han såg färger när han hörde musik. Gudstron var inget system av dogmer, utan en närvaro.Musiken är teoretiskt uttänkt, samtidigt oerhört känslostark. Allt är tydligt. Lätt att följa. Och samtidigt mystiskt, oåtkomligt.Messiaen hade varit sjukvårdare under kriget och placerades i ett stort tyskt läger. Det var ett hårt liv men vakterna gav honom notpapper och penna. Han fann tre musiker bland fångarna: en cellist, en violinist och en klarinettist. Messiaen satte igång att skriva något för dem, han komponerade där det var tyst, och inte för kallt, som i tvätteriet. Det blev bara ett kort stycke men efter ett tag byggde Messiaen ut det och eftersom det fanns ett piano som han själv kunde spela blev det en kvartett: "Quator por la fin du monde".Denna kammarmusik framfördes i januari 1941 i lägret och skildringarna av hur det gick till skiljer sig åt. Stod publiken i en kall barack? Var de 400 eller flera tusen? Ja, hur som helst sade Messiaen senare att han aldrig haft så uppmärksamma lyssnare.En Klassiker av Mikael Timm från 2017.

Kungen och Palme, Taube och Cornelis, Nelson Mandela och Andy Warhol... De flesta som var nån på 1970-, 80- och 90-talen hamnade nån gång framför Hans Geddas kamera. Och stod ofta ut med att inte framstå i sin allra mest representativa dager. Som porträttet på Astrid Lindgren, hela Sveriges käraste sagotant, som faktiskt får se lite tjurig ut på Geddas bild.Så blev det intressanta portätt också, fulla av karaktär. Och lite mörker.Eller som Mikael Timm sa här i kulturradion när han recenserade "Det tredje ögat", Nationalmuseums retrospektiv över Geddas livsverk, att "om någon nutida svensk fotograf har is i sitt öga är det Hans Gedda".Det var nästan nio år sen. Nu har Gedda hunnit fylla 80 och är aktuell med en ny utställning på Fotografiska i Stockholm. Det är också en retrospektiv med många kända porträtt på kända människor, men också några exempel på vad han sysslar med nu för tiden.För även om han pensionerat sig som porträttfotograf så går han inte overksam, Hans Gedda.P1 Kulturs Mårten Arndtzén träffade honom bland alla hans bilder i utställningen "Nära ögat", där vi också får se några av de allra äldsta bilderna i albumet.

P1 Kultur skärskådar Lars Noréns femte dagbok och en ny utställning och dokumentärfilm kring Lars Norén. NORÉN 1: FILM OCH UTSTÄLLNING PÅ NATIONALMUSEUM OM "STILLA LIV"Lisa Bergström intervjuar Bobo Ericzén, mångårig vän till Lars Norén - som sammanställt en ny utställning på Nationalmuseum kring Noréns ordlösa föreställning "Stilla Liv". Dessutom har han regisserat en dokumentärfilm om föreställningen.NORÉN 2: FEMTE OCH SISTA DAGBOKENI dag utkommer också Lars Noréns sista dagbok postumt. I studion finns kritikerna Mikael Timm och Sara Abdollahi, som har närläst boken.NORÉN 3: KLASSIKERN OM ETT AV HANS STORA TEATERVERKSjälvklart vill vi också syna Lars Noréns teatergärning lite närmare. Därför kommer även just Sara Abdollahis Klassikern om hans ikoniska föreställning "Personkrets 3:1". Tidigare sänd vintern 2021.Programledare: Lisa Bergström Producent: Mattias Berg

Vi skärskådar hans femte dagbok och en ny utställning och film kring Lars Norén. NORÉN 1: FILM OCH UTSTÄLLNING PÅ NATIONALMUSEUM OM "STILLA LIV"Lisa Bergström intervjuar Bobo Ericzén, mångårig vän till Lars Norén - som sammanställt en ny utställning på Nationalmuseum kring Noréns ordlösa föreställning "Stilla Liv". Dessutom har han regisserat en dokumentärfilm om föreställningen.NORÉN 2: FEMTE OCH SISTA DAGBOKENI dag utkommer också Lars Noréns sista dagbok postumt. I studion finns kritikerna Mikael Timm och Sara Abdollahi, som har närläst boken.NORÉN 3: KLASSIKERN OM ETT AV HANS STORA TEATERVERKSjälvklart vill vi också syna Lars Noréns teatergärning lite närmare. Därför kommer även just Sara Abdollahis Klassikern om hans ikoniska föreställning "Personkrets 3:1". Tidigare sänd vintern 2021.KULTREGISSÖREN JOHN WATERS I NÄRBILDDen nu 76-årige regissören, som bland annat gjort filmerna "Hairspray" och "Polyester" ägnas en stor retrospektiv på Cinemateket. Sveriges Radios USA-korrespondent och filmkritiker Roger Wilson berättar om varför han drabbades av John Waters redan som tonåring - och hur han nuförtiden hyllar honom om somrarna.ROMANPRISET: VI EFTERLYSER BOKCIRKLAR I ÖSTERGÖTLAND OCH PÅ GOTLANDKulturredaktionens Nina Asarnoj, som producerar Romanpriset, kommer till studion och tipsar om hur just er bokcirkel kan bli känd i riksradio. Dessutom ger hon ett tittips inför helgen.Programledare: Lisa Bergström Producent: Mattias Berg

Den franska författaren Annie Ernaux är 2022 års Nobelpristagare i litteratur. Följ med från tillkännagivandet i Börshuset i Stockholm till kommentarer och analyser från våra litteraturexperter. "En cool författare", utbrister Sveriges Radios Louise Epstein. I en studio i Stockholm sitter Marie Lundströms från Lundströms bokradio, Louise Epstein från talkshowen Nordegren & Epstein, kulturredaktionens litteraturredaktör Lina Kalmteg, tidigare Frankrike-korrespondenten och kritikern Cecilia Blomberg, samt Mikael Timm, litteraturkritiker tillika mångåriga medarbetare på Sverige Radio.I en studio i Malmö sitter förläggaren Per Bergström och författaren och litteraturkritikern Niklas Qvarnström.Uppläsare av pristagarens texter är skådespelaren Alexander Salzberger.Programledare: Gunnar Bolin Producent: Ulph Nyström

Kungen och Palme, Taube och Cornelis, Nelson Mandela och Andy Warhol... De flesta som var nån på 1970-, 80- och 90-talen hamnade nån gång framför Hans Geddas kamera. Och stod ofta ut med att inte framstå i sin allra mest representativa dager. Som porträttet på Astrid Lindgren, hela Sveriges käraste sagotant, som faktiskt får se lite tjurig ut på Geddas bild.Så blev det intressanta portätt också, fulla av karaktär. Och lite mörker.Eller som Mikael Timm sa här i kulturradion när han recenserade "Det tredje ögat", Nationalmuseums retrospektiv över Geddas livsverk, att "om någon nutida svensk fotograf har is i sitt öga är det Hans Gedda".Det var nästan nio år sen. Nu har Gedda hunnit fylla 80 och är aktuell med en ny utställning på Fotografiska i Stockholm. Det är också en retrospektiv med många kända porträtt på kända människor, men också några exempel på vad han sysslar med nu för tiden.För även om han pensionerat sig som porträttfotograf så går han inte overksam, Hans Gedda.P1 Kulturs Mårten Arndtzén träffade honom bland alla hans bilder i utställningen "Nära ögat", där vi också får se några av de allra äldsta bilderna i albumet.

John Williams stora genombrott kom långt efter att hans död. Men då blev det desto större. Mikael Timm reflekterar över storheten i hans romankonst i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Författaren John Williams skrev bara fyra romaner men åtminstone en av dem har kallats för den perfekta romanen. Den heter Stoner och utkom 1965. Titeln är namnet på romanens huvudperson, en anspråkslös lärare i litteratur vid ett obetydligt universitet någonstans mellan den lärda östkusten och den vilda västkusten. Som nog alla läsare gissat finns det stora beröringsytor mellan huvudperson och författare med ett par viktiga undantag: John Williams var inte anspråkslös, varken i klädsel eller debatter och heller inte utan framgång. Med tiden blev han något av en stjärna på Denvers universitet. Han var poet, tidskriftsredaktör och essäist och flitig i alla yrkesroller på vad som kallades Västerns Harvard. Och så var han då romanförfattare. Stoner vann respekt bland kolleger men nådde inte många läsare. Augustus, 1972, belönades med ett ansett pris, National Book Award, men blev ändå bortglömd eftersom priset för första och enda gången delades mellan två böcker det året. Och när John Williams avled 1994 var han en fotnot i det förflutna för att ett par decennier senare var tokhyllad bästsäljare. En modern klassiker i nivå med Hemingway och Faulkner.Williams och Stoner hade bägge lite otur i livet. I likhet med sin huvudperson levde Williams ett lugnt liv vid ett fridfullt universitet. Eller? Nja, det var lugnt till det yttre. Williams hade visserligen samma arbete i många år och reste föga och liknar i det sin huvudperson. Men Williams liv var fyllt av konflikter med kolleger, agenter, förlag, fruar och barn. Allt utspelat till ackompagnemang av klirret i cocktailglasen.Charles J Shields biografi Mannen som skrev den perfekta romanen arbetar sig igenom Williams liv med pedantisk nit och en stil som är lika konventionell som Williams är originell. Början av biografin är faktiskt rätt svår att tugga sig igenom, men även om Shields är en förskräckligt tråkig är hans huvudperson fascinerande: full at motsägelser, skaparkraft och destruktivitet.Williams lever i marginalen av USA:s kulturella scen och kanske är den placeringen både en förbannelse och en välsignelse. Hade han utvecklat sin egendomligt genomskinliga prosastil i New York där litteraturdebatten var en annan?Det är svårt att sätta fingret på det originella i Williams prosa denna svårighet gäller alla romaner. Han har inget återkommande berättargrepp som panoreringar över ett rum eller användande av inre monolog. Han berättar det mesta i löpande text den är neutral, också hans dialog är nedslipad.Så, vad är det som gör honom så märklig? Kanske att hans berättar-jag på något subtilt sätt befinner sig på samma nivå som läsaren.Shields djupläser inte Williams texter utan håller sig till det yttre hans arbete på universitetet, vilka han umgicks med, familjerelationer. Och det är nog bra, risken för övertolkningar av verk är påtaglig.Men ändå. Medan John Williams poesi förefaller tidstypisk akademisk är hans prosa motvalls, påtagligt egensinnig. Mest fascinerande är hans andra roman, Butchers Crossing som kom 1960. Titeln är namnet på en liten by i Västern på 1870-talet. Bokens huvudperson Andrews kommer från Boston och drivs till Vilda Västern av en vag med pockande längtan. Han vill något annat. Men vad?Det borde vara lätt att svara på  Butchers Crossing är tydlig på gränsen till övertydlig, öppen på gränsen till vidöppen. Williams verkar utgå från klichéer från västernfilmer. Här finns den kapitalistiske företagaren, den prostituerade kvinnan, den tuffe vildmarskännaren, den råe slaktaren, den försiktige nybyggaren. Ändå ter sig var och en av dem annorlunda än figurer jag mött i andra berättelser. Varje detalj i västernhålan, varje människa huvudpersonen träffar gestaltas - inte beskrivs. Allt är igenkännbart och gör samtidigt motstånd. Man sitter som under en Hitchcockfilm och undrar när det hemska ska hända.Den saknar praktiskt taget handling och skildrar fyra män som ger sig ut på buffeljakt, hittar dem, slaktar dem och överraskas av sträng kyla[berättelsen] rör sig framåt som om en snigel släpade den genom en damm av sirap. Man kan lägga ifrån sig den när som helst, det kommer många att göra.Så sammanfattade New York Times kritiker Butchers Crossing i en förödande recension. Läst idag är det tydligt att Butchers Crossing mer handlar om något som inte finns än något som finns. Det som saknas är berättarens avsikt. Nästan alla historiska romaner förmedlar känslan av att berättaren vet vad som ska hända. Läsaren är i trygga händer, vad texten än säger. Men Williams roman Butcher's Crossing förmedlar känslan av att allt händer i samma ögonblick jag läser texten. Allt är fritt. Och därmed svårt att tolka. Dess ytlighet är dess djup. Butchers Crossing sluter sig om sig själv.Detsamma kan sägas om personen Stoner som älskar att undervisa i litteratur, som är omutlig och därför går under. Litteraturen är hans religion. Men vad vill författaren säga?"Hoppet om framtiden gör oss otacksamma för de välgärningar vi fått mottaga", säger romaren Silanus i Maeterlincks pjäs om Maria Magdalena.Men tacksamhet var inte Williams bästa gren om man får tro vittnesmål från närstående och studenter. Och framtiden slutade han hoppas på. Inte ens framgången för Augustus 1972, en fullständigt lysande roman som hade lättare att nå en bredare publik genom sin klara struktur, beredde honom någon större glädje.Williams tycks ha blivit alltmer excentrisk med åren och framgångarna. Han slarvade med lektionerna, uppträdde berusad och förefaller nästan medvetet ha spelat ut sin lynnighet. Hans insatser som lärare i kreativt skrivande blev stilbildande vid amerikanska universitet men hans egen forskning var mest ansatser och han lyckades aldrig fullfölja sin sista roman som han arbetade med i åratal och ibland läste högt ur.Många har uppfattat Williams som en olycklig kollega till Stoner. Men budskapet i Stoner kan sägas vara: släpp fram livet. Augustus skulle säga: acceptera det. Men det verkar inte Williams ha gjort. Ändå undrar jag om det inte i hans loser-roll fanns ett inslag av revansch: Williams kunde till skillnad från sin romanhjälte Stoner ta klivet in i det excentriska. Han krävde uppmärksamhet och han fick det. Han var inte lycklig men han var sedd.1800-talsförfattaren Chateaubriand kallade sina memoarer Minnen från andra sidan graven eftersom han var övertygad om att bli förstådd först av eftervärlden. Att bli kallad Mannen som skrev den perfekta romanen borde ju framkalla sarkastiska kommentarer av litteraturälskare, för vem kan säga vad en perfekt roman är? Ändå framstår Williams tre romaner som närmast perfekta, var och en i sin genre.Därmed också sagt att de knappast kan vara förebilder. Williams insåg att tiderna förändrats men kunde inte ansluta sig till beatnikgenerationen, Hemingways hårdkokthet, Faulkners expressionism eller något annat litterärt mode. Han var klassicist, nästan mot sin vilja.Vår egen tid kan svårligen skildras med denna stilkonst men nog var Williams i nivå med Flaubert, en annan snarstucken, petnoga och hårt arbetande författare.Inte illa för en deppig lärare i Denver.Mikael Timm LitteraturCharles J Shields: John Williams  mannen som skrev den perfekta romanen. Översättning: Ragnar Strömberg. Natur & kultur, 2018.

Mikael Timm om den tyske konstnären Anselm Kiefers berömda skulptur Bok med vingar. Den är en publikmagnet som lockat museibesökare, fotograferats otaliga gånger och inspirerat till emojis. Vem hade kunnat tro att den flitige Anselm Kiefer som studerade latinska språk och juridik på 60-talet skulle blir en av efterkrigstidens mest omtalade konstnärer. Och förmodligen den med störst ateljé: 35.000 kvadratmeter utanför Paris.Hans konstverk finns i museer världen runt: jättelika oljemålningar av krigslandskap, träsnitt av landskap och blommor, installationer med störtade flygplan och sjunkna u-båtar. Och så hundratals målningar, och skulpturer som på ett eller annat sätt föreställer böcker.En av Kiefers mest älskade verk är Bok med vingar från 1992. De stora änglavingarna ger bokfågeln en vingbredd på drygt 5 meter. Den ser ut att kunna lyfta, den skimrar. Ändå är till största delen gjord av bly, Kiefers favoritmaterial.Kiefer har sagt att skulpturen är en symbol för lärande, för överföring av kunskap. Och tillagt att han gör sina böcker för att orientera sig i myterna.Kanske har den bevingade boken har en direkt koppling till Anselm Kiefers barndom. Han föddes 1945 och växte upp i ruinerna efter kriget och har flera gånger berättat om sina minnen av att leka med allt trasigt som låg i ruinerna.

Serietidningen Fantomen hade stora försäljningsframgångar under 1970-talet. Men bakom superhjälten i blå trikå dolde sig en vandrande vålnad med starka vänstersympatier. Hör serieforskaren Robert Aman, aktuell med boken "När Fantomen blev svensk - vänsterns världsbild i trikå", och serieskaparen Magnus Knutsson som skrev många av Fantomens äventyr på 70-talet.KRIGETS BILDER - HRAIR SARKISSIAN OCH PAUL HANSENHur fångar man ett krig i bilder? Hur hanterar man som bildskapare att närma sig platser och människor som är djupt traumatiserade? Möt två fotografer som valt helt olika förhållningssätt och arbetsmetod - konstnären Hrair Sarkissian, aktuell med utställningen "The other side of silence" på Bonniers Konsthall, och Paul Hansen, bildjournalist på Dagens Nyheter.JAMES JOYCE "ULYSSEUS" - VIND, VATTEN OCH MUSIKEtt av världslitteraturens mest centrala verk - varför ska vi läsa den idag? P1 Kulturs kritiker Mikael Timm guidar dig in i romanen om en alldeles speciell, vanlig och magisk dag; den 16 juni 1904. En text som försöker fånga livets flod, fylld av stark musikalitet och en svalkande aftonbris.Programledare: Lisa BergströmProducent: Ulph Nyström

Mer pengar och mindre klåfingrighet var några av önskemålen i riksdagen från Film-Sverige, Kerstin Neld, VD för Sveriges tidskrifter, är kritisk mot förslag om mediestödet och Mikael Timm har läst Vardagar 6 och 7. Producent Estrid Holm Programledare: Gustav Ingerhage

Varje vecka väljer en medarbetare på kulturredaktionen ett ord som på något sätt ringar in vår samtid. Denna vecka är det Mikael Timm som väljer eller blir kanske snarare vald. Veckans ord är medlem. Ledamot, ansluten, representant, intressent, deltagare, anhängare?AnhängareHmm.Ja, något av detta stämmer säkert. Denna vecka inser jag att jag lever mitt liv mellan tillstånden ansluten och anhängare. Nu senast har jag blivit medlem i Nato. Utan att skicka in anmälningsblankett visserligen, men så är det med föreningar nu för tiden. Man blir med utan att göra något alls. Om detta kunde man säga något elakt men kanske visar det att vi lever i den bästa av världar. Man får liksom livsidentiteten till skänks utan att behöva gå i analys eller göra något jobbigt. Någon okänd vill en väl utan att man ens bett om det.Man är inte ensam utan med i en större, må vara svåröverskådlig gemenskap. Man är medlem. Vilket betyder att man hänger ihop med omvärlden.HmmOm allvarliga ting bör man tala lättsamt. Jag är föga intresserad av Nato men noterar att i debatten om Nato så har Marx citerats flera gånger. Ja, inte han med skägg utan han med mustasch. Groucho alltså. "I refuse to join any club who would have me as member". Jag vill inte bli medlem i den förening som accepterar mig som medlem", sade Groucho Marx. Ungefär. Rent biografiskt var det en elakhet riktad mot folk i Los Angeles som ville vara med i country clubs, men det är alltså allmängiltigt.Vi är alla medlemmar, Vi är alla anslutna varken vi vill eller ej.Själv är jag, ja, förutom i Nato, medlem i ett otal organisationer: båtklubbar, cigarrklubbar, olika yrkesorganisationer, bostadsföreningar, vinklubbar, ännu fler båtklubbar, bilklubbar och inte minst massor med klubbar som har med konsumtion att göra. Jag är till och med medlem av en slags hårschampoklubb tror jag.Vid enstaka tillfällen händer det att jag upplever detta som stressande. Jag menar en organisation som företräder mig vill något motsatt till en annan organisation som jag också tillhör. Bägge föreningarna vill mitt bästa. Men ändå.Milan Kundera, vars fanclub jag förstås tillhör, skrev någon gång om bli tillskriven olika identiteter: jag är konsument, boene, trafikant, väljare, och så vidare.Kundera ironiserade men jag försöker vara lite avspänd inför all denna organiserade välvilja. Så fort någon vanligtvis en kassör frågar om jag vill vara med i deras klubb svarar jag entusiastiskt "ja"! Vad klubbens syfte är betyder föga. Alla klubbar har samma mål: att undvika, ja, att upphäva kaos. Blir personen som registrerar medlemmar lite misstänksam över mitt snabba stöd säger som Groucho:"Detta är mina principer. Om ni inte gillar dem har jag andra!"Men medlemskap räcker bara så långt. Kaos är starkare än stadgar. När jag möter någon verkligen är en principfast anhängare eller motståndare till något betänker jag ett annat av Grouchos ord:"Hemligheten med livet är ärlighet. Kan Du fejka det, så fixar du allt."Så jag får nog gå med i FFF föreningen för fejkare. Eller så bildar jag den själv. Ja, Du som lyssnar till detta är automatiskt medlem.

Serietecknaren och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom gästar P1 Kultur för att berätta om sin nya reportagebok i serieformat, "Den uppgrävda jorden", som bygger på hundratals timmar intervjuer. TUFFA VILLKOR FÖR MUSIKER I TV-STREAMINGBRANSCHENMaffiametoder, tvångsavtal och svartlistning är ord som återkommer i en granskning som P3 Nyheter har gjort av arbetsvillkoren och de ekonomiska villkoren för kompositörer som skriver musik för film och tv. P3 Nyheters reporter Irma Eneroth kommer till P1 Kultur för att berätta mer om granskningen, tillsammans med kompositören Jean-Paul Wall som arbetat i branschen i många år.KAN KONST OCH MÅLERI HJÄLPA BARN PÅ FLYKT?I ett nytt konstprojekt i Malmö får barn som flytt från krigets Ukraina gå på målerilektioner hos konstnären Marharyta Podlypska. Vår reporter Amanda Lindström har träffat barnen när de målar.VECKANS ORD: MEDLEMVarje vecka väljer en medarbetare här på kulturredaktionen ett ord som på något sätt ringar in vår samtid. Denna vecka är det Mikael Timm som väljer - eller blir kanske snarare vald. Veckans ord är medlem."SOM FAN LÄSER BIBELN" PREMIÄR FÖR NY PROGRAMSERIE I P1"Som fan läser Bibeln" heter en lite annorlunda bokcirkel, som programleds av Thella Jonsson och Lollo Collmar. Tillsammans med kända och okända gäster tar de i en serie program sig an det finaste, det fulaste, det som stör, skaver och inspirerar med den stora boken. Thella Jonsson besöker P1 Kultur för att berätta mer.ESSÄ: FOLKVILJAN OCH JURYRÄDDNINGENEn lagtext kan aldrig ta höjd för alla konflikter och situationer som kan uppstå. Så hur gör man då för att undvika ett samhälle som styrs av bokstavstro? I dagens OBS-essä berättar skribenten Vincent Flink Amble-Naess om den så kallade "juryräddningens" viktiga roll i den amerikanska historien.Programledare: Lisa Wall Producent: Felicia Frithiof

Den aktuella TV-serien om brottslingen Clark Olofsson väcker reaktioner. "Baserad på sanningar och lögner enligt seriens skapare -- hur påverkar den blandningen historieskrivningen? Och varför tycks vi just nu vara så intresserade av att blanda fakta och fiktion? Samtal med medieforskaren Ester Pollack som doktorerat i kriminaljournalistik. NY MUSIK MED HURULAArtisten Robert Hurula har på senare år etablerat sig som ett av landets absolut största rock-namn åren 2019, 2020 och 2021 är det han som gått hem med statyetten för "Årets rock" från Grammisgalan. På fredag släpper han sitt femte studioalbum: "Ingen är kär i år och andra sånger". Robert Hurula är gäst i dagens P1 Kultur. VECKANS ORD: SCHLAGER Den här veckan ser kulturredaktionens Emma Engström hur en utskälld kulturyttring blivit bärare av samtidens brännande frågor. Veckans ord är "Schlager".CÉLINE AKTUELL MED NY ROMAN 60 ÅR EFTER SIN DÖDEtt sedan länge försvunnet manus är nu en litterär sensation i Frankrike: Det är ett hittills opublicerat verk av författaren Louis Ferdinand Céline som kommit ut: "Guerre". Boken har tryckts i stora upplagor och recensionerna är översvallande . Samtal med vår kritiker Mikael Timm. ESSÄ: BÖR SLUMPEN AVGÖRA OM MAN SKA BLI MAMMA? Att sakligt reda ut argumenten för huruvida man bör skaffa barn kan vara svårt när känslan fått säga sitt. Men om känslan inte finns där? Selma Brodrej funderar över ett beslut som blir allt svårare.Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Mikael Timm återvänder till författaren John Steinbecks skildring av livet längs vägarna i början av 1960-talet, och funderar på om ett land som USA kanske måste beskrivas genom sina stereotyper. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur förstå USA?Ja, så enkelt skulle omvärldens funderingar om det land som fortfarande dominerar världshandeln och världspolitiken kunna sammanfattas. Landet tycks svårbegripligt också för åtskilliga av dess egna invånare. I vart fall finns en lång  tradition av litterära självbetraktelser från Thoreaus berättelser om sin vandring till Cape God, via 20-talsförfattaren Sinclair Lewis berättelser om småstäder och Nelson Ahlgrens skildringar av efterkrigstidens utslagna till Tom Wolfes neddykningar i 80-talet.Vid sidan av dessa framstår John Steinbeck, född 1902, död revoltåret 1968, som en lättviktare. Steinbeck fick visserligen Nobelpriset 1962, men då låg verken som gjort honom berömd sedan länge bakom honom. Vredens druvor och Möss och människor kom på 30talet, Det stora kalaset på 40-talet. Senare romaner som Buss på Villovägar, var charmiga och sålde bra men både han själv och kritikerna tvivlade på deras hållbarhet. När 60-talet närmade sig och ett nytt litterärt klimat drog in var han dessutom sjuk och visste att döden kunde komma snabbt.Ändå eller enligt en av hans söner, kanske just därför drog Steinbeck igång sitt sista stora litterära projekt 1960. Han köpte en lastbil, lät bygga ett litet hus som placerades på flaket. Därmed ägde han en av de första husbilarna som han döpte till Rocinante, efter Don Quijotes häst.Planen var att åka 1500-hundra mil runt hela USA, från kust till kust. Bilen var del av det litterära projektet, han den framgångsrike författaren ville likt överklassluffarna i någon 30-talskomedi gästspela hos folket utan att bli igenkänd. Hans reseskildring är iscensatt och skriven som en komedi. Bakgrunden var mörkare. Projektet föddes ur ångest. Steinbeck hade inom sig samma motsättningar som det land han levde i.Han var samhällskritisk och drömmande, längtade efter att ingå i ett kollektiv, men flydde från nästan varje litterärt sammanhang han hamnade i. Han visste att han inte var sin generations störste stilist, men också att han var den bäste betraktaren. Problemet var att han inte längre visste hur USA såg ut. För att åter bli relevant som författare måste Steinbeck lära känna det nya Amerika this monster land, som han skriver. Iväg alltså i Rocinante med pudeln Charley som sällskap."Resor med Charley", som boken kom att heta, berättar om hur Steinbeck kör runt med sin bil, talar med folk, betraktar landskap och städer. Punkt. Upplägget var ambitiöst, strukturen enkel, stilen naiv.Resultatet är förförisk feel good-litteratur. Steinbeck är motsatsen till en undersökande reporter. Han ställer inga tuffa frågor och avslöjar i förstone inte mer än att landet består av kufar. Han tassar genom samtiden som präglas av kalla kriget och medborgarrättsrörelsen. Hur är det möjligt? Hade denne Nobelpristagare verkligen inget intressant att säga? Ville han driva med det Kerouacs beatroman "On the road"? Var han rentav lite gaggig?Nej, naiviteten är en litterär kamouflagemetod. Steinbeck visste vad han gjorde. Och han visste hur det litterära reportaget fungerar. Redan 1947 hade han rest med fotografen Robert Capa till Sovjetunionen, Till skillnad från så många andra lät sig Steinbeck inte luras, A Russian Journal, har en fräschör och nyfikenhet som lockar än idag. Men nu gällde det att beskriva USA för amerikaner. Det vart svårare.Steinbeck hade arbetat som krigskorrespondent, han hade varit mitt i striderna, sett död och lidande. Han hade kunnat skriva om sin tids konflikter. Så varför valde han att kuska runt i en lyxig husbil och skriva om kufarna han mötteSvar: författaren segrade över journalisten. Som läsare sitter man på passagersätet medan författaren kör Rocinante från en stereotyp till nästa: den enkle bonden, den filosoferande bensinmacksföreståndaren, den unge mannen som längtar bort. Ingen journalist hade valt att intervjua dessa bifigurer.Samtalen och beskrivningarna bryts av notiser om vad hunden Charley gör samt funderingar om litteratur och att åldras som författare, om föregångaren Sinclair Lewis, om hur man bäst sköter tvätten i en husbil och om varför en del människor är så negativa.Kritiker och förläggare hade sagt att tiden behövde andra berättelser. Ändå odlar han denna stilistiska naivitet och röriga upplägg.Det var ett medvetet val. Steinbeck hade inte bara skrivit journalistik, han var också en professionell manusförfattare i Hollywood, med filmer som Hitchcocks Livbåt och Kazans Via Zapata som höjdpunkter. Nu skapar han en ny huvudroll: den godhjärtade, äldre, stillsamme och aningen töntige helylle-amerikanen. Mannen som är vänlig, lyssnar till vad folk säger och tänker tyst. Berättar-jaget är motsatsen till alla självsäkra människor som har en åsikt om allt. Det gjorde boken nästintill exotisk att läsa och den förvånar ännu.Så är förstås Steinbeck perfekt i huvudrollen. Om sig själv skriver han jag är född vilsegången. Nja, snarare var född listig. Steinbeck antyder att han inte antecknar vad folk säger, att det tar tid att skriva en bok men han döljer bokens konstruktion. Istället bygger han kapitel för kapitel ett mytiskt USA. De människor Steinbeck skildrar i Resor med Charley är, hur oansenliga de än förefaller, större än sig själva. På samma sätt som Charley är den ultimata hunden - en sammanfattning av alla Hollywoods jyckar, är Steinbeck den ultimate luffaren och varje person han träffar är en sammanfattning av andra, från den trevlige bonden, över den Shakespearebitne skådespelaren till den otrevlige rasisten. En skrivande arketyp möter andra arketyper.Likt Homeros skissar Steinbeck dem han möter. Han verkar alltid träffa människor vid en lägereld som kastar långa skuggor in i ett mytiskt förflutet. Steinbeck insåg att i ett land befolkat av västernhjältar och vilsna halvgudar är sanningen litterär snarare än journalistisk. Läsaren kan notera diverse litterära blinkningar till Don Quijote och Shakespeare.Stora berättare men knappast sanningsvittnen. Steinbeck polemiserar mot de läsare som väntar sig klarhet när han skriver att verkligheten är för mångskiftande för journalistik.Själv har jag svårt att bli upprörd över diverse studier om hur Steinbeck ljög om sin resa. Han var helt enkelt en skicklig författare som mot slutet av sitt liv beslöt sig för att ta en mytologisk landsväg den som leder till dikten.Boken blev en stor framgång och fortsätter att fascinera i ett annat USA n det Steinbeck färdades igenom. Det finns en politisk dimension i Resor med Charley som blixtrar till i ett av bokens sista kapitel från Louisiana. Plötsligt, när Rocinante rullat in i brutal rasism, tar berättaren ställning. Sedan försvinner han likt Odysseus in i sin hukande förklädnad. En listig man som vänligt men obönhörligt lirkade upp fanatikernas fördomar.1967, året innan han avled, kom Steinbeck med "America and the Americans", en reportagebok om samma land han skrev om i "Resor med Charley" men aggressivare, mer dömande. Den boken är närmast bortglömd, "Resor med Charley" lever däremot vidare. Pudeln Charley hade nog talat om för husse att dikten är mer långlivad än verkligheten i ett land som alltid haft lättare att hantera sin framtid än sitt förflutna.Mikael Timm

Musiksverige har sorg. Körledaren och TV-profilen Kjell Lönnå är död. Hör om hans glädje i musiken, och vad som gjorde honom till en unik och folkkär körledare. "INFLUENCERS INFLYTANDE ÖVER POLITIKEN HAR ÖKAT SEDAN FÖRRA VALET"Kampen om de unga väljarna i höstens val äger rum på sociala medier. Så vilket politiskt inflytande har influencers? Inflytandet är stort - det menar både My Rohwedder, politisk kommentator på Aftonbladet och Yasmine Winberg, chefredaktör på tidningen Resumé.BEUNDRAN - EN VIKTIG DRIVKRAFT BAKOM ANDREW DOMINIKS FILM OM NICK CAVEIdag har filmen "This much I know to be true" premiär. Där får vi följa artisterna Nick Cave och Warren Ellis kreativa process med albumen "Ghosteen" och "Carnage". Lisa Bergström har träffat regissören Andrew Dominik.JOHN STEINBECKS LITTERÄRA ROADMOVIEFörfattaren John Steinbeck ville skildra USA. Sagt och gjort - 1960 köpte han en lastbil och lät bygga ett litet hus som placerades på flaket. Därmed ägde han en av de första husbilarna som han döpte till Rosinante, efter Don Quijotes häst. Planen var att åka 1500-hundra mil runt hela USA, från kust till kust. Resultatet blev boken "Resor med Charley." Mikael Timm berättar om bokens tillkomsthistoria, och hur verklighet och myt flyter ihop.Programledare: Lisa BergströmProducent: Ulph Nyström

”Jag liknar alltmer en piggvar.” ”Blir alltmer spolformad.” Kvinnor startade skönhetsdebatten - men vad säger de medelålders männen? Hör författarna Mikael Timm, Mats Holm och Johan Hakelius berätta naket och ärligt om åldrande, utseendekomplex och falnande skönhet. Dessutom: politisk spaning och julkantat extramaterial. Programledare: Nina Solomin.

Listan över skådespelare i Ridley Scotts nya film innehåller bara stora namn: Lady Gaga, Adam Driver, Al Pacino, Jared Leto och Jeremy Irons. Men hur blev filmen konst eller reklam? Relationen mellan film och mode är stark och långvarig, de två konstformerna har levt i symbios sedan filmens födelse. I "House of Gucci" smälter de två storheterna samman helt och hållet. Modeskaparen Camilla Thulin och filmkritikern Mikael Timm kommer till studion för ett samtal om mode, film och gränsen mellan konst och marknadsföring.KÖREN EN FILM OM TENSTA GOSPEL CHOIRDen hyllade gospelkören Tensta Gospel Choir, känd bland annat för sina samarbeten med artister som Robyn och Jenny Wilson, fyller 25 år i år. Nu har en dokumentärfilm om kören biopremiär. Det är en film om längtan efter gemenskap men som också ställer frågan på sin spets om det är möjligt att sjunga gospel utan att vara troende? P1 Kultur har träffat regissören Amanda Pesikan och körledaren Cedwyn Sandanam inför biopremiären.CLARA SOLA EN OVANLIG SVENSK FILM OM KVINNLIG SEXUALITETVi får besök av regissören Nathalie Álvarez Mesén som har gjort den festivalhyllade filmen Clara Sola som utspelas i en liten by i Costa Rica. Det är en drömsk historia om en kvinna med övernaturliga krafter som kan bota sjuka och kommunicera med djuren. Det handlar också om hennes förälskelse i en ung man och hur hennes sexualitet vaknar, men att trots att hon är fyrtio år, kontrollerar hennes mamma och familjen varje steg hon tar. Reporter Felicia Frithiof och Helena Nordenberg.BRUNO K ÖIJER FYLLER 70 i KLASSIKERN OM DIKTSAMLINGEN GILJOTINBruno K Öijer fyller 70 år idag... Grattis! Så då passar det ju extra bra att han ja eller snarare hans diktsamling "Giljotin" från 1981 dagens kalsskier här i P1 Kultur. Vi kommer att få vara med på en stormande uppläsning och höra vad poeten själv tycker om att beskrivas som svart dödsdemon och som guds gåva till mänskligheten. Björn Jansson har satt samman dagens klassiker.Programledare: Lisa Bergström Producent: Nina Asarnoj

Vad händer med litteraturen när författaren blir en offentlig person, en talare och influencer? Om det är ett problem så är det i alla fall inget nytt problem. Det menar Mikael Timm i den här essän. Författare kan alla bli boka en föreläsning och bli expert lockar en annons på nätet. Här finns också en bok om hur man som författare skall se till att hamna i tv-soffan. I Odysséen finns en scen där Odysseus kommer till fajakernas ö. På kvällen blir han inbjuden att tala om sina resor. Hovet sitter i festsalen, i mörkret lyssnar folket. I Homeros dikt har Odysseus själv upplevt de faror han berättar om. Den där kvällen är han författare och skådespelare i samma person och därmed en förebild för vår tids mediale författare. Den berättare som sätter sig i tv-soffan bör likt Odysseus se till så att kropp och ord bli ett. Lärarna på författarkursen i annonsen har förstås skrivit böcker, men de är också artister, präster, atleter, metrologer, forskare, ståuppkomiker, entreprenörer, ingenjörer, fotografer, kockar ja, de är mer kända i dessa funktioner än som författare. Är detta ett exempel på Litteraturens sjunkande status? Nej, jag tror inte det. Snarare innebär författarnas medieaktiviteter en återkoppling till 1800-talet då författaren blev både samhällskritiker och underhållare ibland bägge delarna. TV-soffans gäst som sitter där för att hen skrivit en bok om något som verkar roligt bör kanske kallas estradör eftersom det gäller att spela sig själv snarare än att vara sig själv. Författaren som gästar TV-soffan med ambitionen att ändra världen bör kanske, som Jan Myrdal, kalla sig skriftställare. Bägge hör hemma i en offentlighet där det skrivna ordet lever i bakgrunden, som underlag för vad som sägs och visas i bild. Författare har förstås varit offentliga personer sedan antiken. Innan massmedia föddes var Rousseau och Voltaire influencers i brev, middagskonversationer och offentliga tal.  Konsten att framträda och konsten att spela sig själv är sedan länge förbunden med det skrivna ordet. Den som lyckats bäst med att förena skrift och tal avled innan radion och televisionen fanns. Oscar Wilde blev känd under 1880-talet som föreläsare. Han turnerade i Amerika och Storbritannien och talade om allt möjligt: mode, heminredning, filosofi, hur man arrangerar blommor men inte om sina pjäser de hade han ännu inte skrivit. Efter turnéerna började verkligen Wilde skriva på allvar, men lite motvilligt - han föredrog att tala framför att skriva. Ändå fick både hans essäer, t ex den om socialism, och hans dikter en stor publik genom att författaren redan var känd, om inte annat så för in klädstil. Wilde fann skrivandet tråkigt ända tills han började författa de komedier som gjorde honom älskad. Då var han känd som Londons kvickaste man och teatern var den perfekta konstformen för denne briljante konversatör. Personerna i hans pjäser är vitsiga, impertinenta, repliksnabba och provocerande - som han själv. Att framträda i sällskapslivet var del av hans yrke, han arbetade medvetet med rösten och kläderna var valda med yttersta omsorg. Gästerna tog för vana att skriva ned vad han sagt när de kom hem och man vet att han provade olika versioner av repliker i salongerna innan han skrev in dem i pjäserna. Ja, han provade till och med tonfallen. George Bernard Shaw, som umgicks med Wilde, anmärkte att även om det gick att läsa Wildes repliker så kunde ingen leverera dem som han. Wilde testade också sina prosaberättelser i olika versioner som kunde ta rätt lång tid att framföra. Middagsgästerna accepterade Wildes teatralitet och att maten blev försenad, de var med på att sudda ut gränsen mellan privat och offentligt. Inte undra på att kritikerna betraktade verk och upphovsman som samma sak. I recensionerna anklagades Wilde för omoral därför att hans gestalter uppfattades so omoraliska. Utdragen från rättegångarna emot honom är rena seminarier om ont och gott, konst och verklighet. Wilde svarade sina kritiker i domstolen och i tidningarna som publicerade brevväxlingar mellan Wilde och redaktörerna. Wilde fick alltså mycket uppmärksamhet och stor publik - men dålig kritik. Han sågs som en oseriös författare vilket berodde på att hans privatliv överskuggade hans texter. Och när han slutligen föll från den piedestal han rest åt sig var det i ett förtalsmål. I den processen krävdes en annan retorik än vad Wilde var mäktig och hans liv och författarkarriär krossades. Wilde var förvisso inte det sena 1800-talets ende offentlige författare men ingen annan skapade en så fascinerande författarroll. Därför förgriper Wilde tv:ns och radions tid. Ja, han är en nyckelfigur för den som vill förstå det offentliga samtalet. Hans användning av paradoxer, sättet att tala skämtsamt om viktiga ting och allvarligt om oviktiga fungerar perfekt i tv-studion. Och åtskilliga tv-serier har lånat grepp från Wildes pjäser Återstår de författare som skriver utan vilja uppnå ett samhälleligt eller teatralt mål. De syns nästan aldrig i den mediala offentligheten. Låt oss kalla dem diktare. De är text, inte fysisk närvaro och påminner om den tid när det skrivna ordet dominerade offentligheten. Idag är det skrivna ordet fortfarande viktigt, men det tar en omväg till läsarna via scenen. Gestaltning innebär att estradören och debattören blir sitt eget registrerade varumärke. Texten blir kropp. Det gäller inte bara inom populärkulturen utan också författare som Jean Paul Sartre, Norman Mailer, Simone de Beauvoir, Günther Grass och Marguerite Duras. Deras verk liknar förvisso inte Oscar Wildes men icke desto mindre finns en koppling. Dessa namnkunniga författarna var kanske inte lika skickliga i självgestaltning som Wilde men de visste de vad de ville göra framför en mikrofon. Men hur ofta möter man sådana författare i media? När det är som är som värst är bokskrivaren en offentlig figur i flugviktsklass: pratsam, alltid beredd att hala fram en åsikt om vad som helst. Pinsamt, men knappast skadligt för litteraturen. Kanske har de pratsamma litteratörerna till och med skapat en ny genre. Jag tänker på Jean-Paul Sartre som när han förlorade synen och inte längre kunde skriva utvecklade intervjun till en konstart. Några av hans bästa resonemang fördes i intervjuer som senare trycktes till exempel i böckerna Vad förmår litteraturen och Självporträtt. Willy Kyrklunds intervjusvar är små mästerverk av skarpsinne. Italo Calvinos och Borges föreläsningar var lika briljanta som deras böcker. Även estradören skapar i någon mening text. Det jag minns bäst av Stig Larssons verk är inte någon rad ur hans böcker och pjäser utan en radiointervju på 80-talet i vilket han sade att de flesta människor hellre skulle välja vackrare utseende än högre lön. Så om nu litteraturen måste slåss med media om vår tid. Om det politiska samtalet är i kris på grund av gaphalsar ja, då kan måhända den talande författaren vara litteraturens och opinionsbildningens räddning. Fast Wilde skulle förstås ha sagt något dräpande om en sådan tanke Mikael Timm

När pandemin kom blev musikern och förläggaren Anders Teglund av med alla sina uppdrag. För att försörja sig tog han ett jobb som cykelbud, och nu har han skrivit boken "Cykelbudet" om ett händelserikt år. POLITISKT TACKTAL SKICKADE SVALLVÅGOR GENOM DET RYSKA KULTURLIVET Det var på en prisgala i helgen för den ryska upplagan av tidskriften GQ som vinnaren, författaren Dimitrij Gluchovskij, höll tacktal. Ett tal som fick de närvarande att hålla andan och som sedan fick stor spridning på sociala medier. MISSFALL SES SOM MORD El Salvador har kanske världens hårdaste abortlagstiftning, och kvinnor vars barn dött under graviditet eller förlossning ses som kriminella och fängslas. No kommer dokumentären "The seventeen", om sjutton kvinnor i ett kvinnofängelse i El Salvador. Vår reporter Björns Jansson har intervjuat filmens regissör, Celina Escher. ÄR TV-SOFFAN ETT HOT MOT LITTERATUREN? Vad händer med litteraturens status när författaren blir en offentlig person, ett varumärke vars värde går att mäta i medial karisma? Mikael Timm undersöker frågan i dagens OBS-essä, och pekar på författare som fungerade som influencers för flera hundra år sedan.

Mikael Timm om den tyske konstnären Anselm Kiefers berömda staty Bok med vingar. Den är en publikmagnet som lockat museibesökare, fotograferats otaliga gånger och inspirerat till emojis. Vem hade kunnat tro att den flitige Anselm Kiefer som studerade latinska språk och juridik på 60-talet skulle blir en av efterkrigstidens mest omtalade konstnärer. Och förmodligen den med störst ateljé: 35.000 kvadratmeter utanför Paris. Hans konstverk finns i museer världen runt: jättelika oljemålningar av krigslandskap, träsnitt av landskap och blommor, installationer med störtade flygplan och sjunkna u-båtar. Och så hundratals målningar, och skulpturer som på ett eller annat sätt föreställer böcker. En av Kiefers mest älskade verk är statyn Bok med vingar från 1992. De stora änglavingarna ger bokfågeln en vingbredd på drygt 5 meter. Den ser ut att kunna lyfta, den skimrar. Ändå är till största delen gjord av bly, Kiefers favoritmaterial. Kiefer har sagt att skulpturen är en symbol för lärande, för överföring av kunskap. Och tillagt att han gör sina böcker för att orientera sig i myterna. Kanske har den bevingade boken har en direkt koppling till Anselm Kiefers barndom. Han föddes 1945 och växte upp i ruinerna efter kriget och har flera gånger berättat om sina minnen av att leka med allt trasigt som låg i ruinerna.

Kulturredaktionens Nina Asarnoj och författaren Jon Jordås diskuterar könsroller då och nu med utgångspunkt från den gamla kultromanen Mansklubben som nu kommer ut igen på svenska. Mansklubben, som publicerades första gången 1981, är en tunn men kraftfull och kultförklarad berättelse av Leonard Michaels, om sju medelålders kaliforniska män. Som en reaktion mot 1970-talets kvinnogrupper samlas de en kväll för att tala öppenhjärtigt om sina liv. Hur fungerar boken i en nutida kontext? En fråga för P1 Kulturs Nina Asarnoj och Jon Jordås som själv vrider och vänder på könsrollerna i sin roman "Min Martina" (en sorts fanfiction-version av Gun-Britt Sundströms "Maken"). DYLAN I GUBBÅLDERN Bob Dylan fyller 80 år och Mikael Timm har fått uppdraget att hålla hyllningstalet till jubilaren. Om Bob Dylans senaste album "Rough and Rowdy Ways" sa kulturredaktionens Joakim Silverdal att det är musik som får mig att vilja sträcka mig efter Uppenbarelseboken i hyllan, famla mellan sidorna och bli stum av förundran. Ett klart fan, alltså. Och som ett fan, vad vill Joakim Silverdal tipsa om för dem som vill hitta pärlor om och av jubilaren? OBS: FÖR ELLER EMOT VERKLIGHETEN? Dagens OBS! handlar om läran om poetik om hur diktverk är eller bör vara utformad. Och hur litteraturen ska förhålla sig till verkligheten. Om det har det rått delade meningar sedan antiken. Teodor Stig-Matz synar oenigheten i denna fråga bland några av 1900-talets stora poeter. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Estrid Holm

I veckan stod det klart att det blir en inställd festivalsommar även i år, när både Way out west och Roskildefestivalen till slut kastade in handduken. Vad innebär detta för konsertbranschen och är live-kulturen för alltid förändrad? Samtal med Joppe Pihlgren, verksamhetsledare Svensk live och Annah Björk, musikjournalist. NY SVENSK SOUL: TINGSEK HAR HITTAT HEM Magnus Tingsek debuterade i mitten av 00-talet nu släpper han sitt sjunde album, "Home". P1 Kultur har pratat med en artist som har hittat hem. NY BOK: LUNDELLS VARDAGAR FORTSÄTTER ATT FASCINERA För tre år sedan släpptes det som kom att bli första delen i Ulf Lundels svit av dagboks-romer, Vardagar. Nu kommer bok 5 och 6. Vår kritiker Mikael Timm fortsätter att fascineras av en både mindre pratig och mindre gnällig Lundell. VECKANS ORD: UTMATTNING Fredrik Wadström ser hur pandemitröttheten stiger, samtidigt som auktoritära regimer istället för direkt våld oftare försöker trötta ut motståndet. Veckans ord är "utmattning". ESSÄ: UTAN EN NY ÄGANDERÄTT KOMMER BJÖRNEN Vad är viktigast för ett hållbart samhälle: äganderätten eller inskränkningarna i densamma? Och vad gör vi när äganderätten hamnar på kollisionskurs med andra rättigheter som rätten till liv, för framtida generationer? Eva-Lotta Hultén efterlyser en ny syn på ägandet i dagens essä. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

"Andante", "Vintermusik" och "Stoft". Så heter pjäserna i Noréns 10-talstrilogi. Mikael Timm ser hur dramatikern som faktiskt älskade julen flyttar scenen längre ut i tystnaden. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 13 november 2019. En Norén-middag, en Norén-sommar, en Norén-jul. När en författares namn blir ett begrepp så behöver man inte fundera på om författaren är viktig. Den speciella form av erkännande som det innebär att få något uppkallat efter sig kan tyckas egendomlig när det gäller en författare som aldrig varit del av populärkulturen och inte sitter i diskussionspaneler eller skriver på kultursidorna, men Lars Noréns texter är så starka att hans namn blivit ett begrepp också för dem som inte läst en rad av honom. En julhelg när allting går åt helvete. När inte bara julskinkan bränns vid, utan även relationerna mellan rabiata släktingar fulla av lika delar hat och snaps. Ett begrepp som, trots att inte en enda scen i en Norénpjäs utspelas explicit under en julhelg och trots att Lars Norén själv enligt säkra källor älskar julen, har etablerats i folkmun som ett uttryck för en julafton där tomtens lösskägg är den minsta livslögnen. Ja, så definierar Riksteaterns nätlexikon begreppet Norénjul. Julscener eller ej. Noréns pjäser handlar om familjens sammanbrott, ett tema teatern utforskat sedan 1800-talet. Urbilden för det borgerliga familjedramat är Ibsens Ett dockhem, välkonstruerat, effektivt, som med god fart och skarpa repliker tar oss till slutscenen. Formmässigt är Noréns dramatik Ibsens motsats: ordmassor, nästan utan början och slut. Men så är det också ett annat samhälle som ger näring åt Noréns texter. Han skriver på gränsen till det postindustriella Europa det där alltfler människor hamnar utanför normaliteten ett tema som blir allt tydligare i Noréns sena verk. Ett skapande på gränsen alltså. Lars Norén är både modernist, i bemärkelsen formförnyare, och traditionalist i val av teman. Det brukar sägas att Norén debuterade som poet, vilket stämmer om räknar till utgivna verk. Året var 1963 men vid den tiden lär han också ha skrivit sin första pjäs även om den inte nådde publiken. Jag säger lär ha skrivit för trots att Norén i flera decennier varit en av Europas mest spelade dramatiker är han som privatperson osynlig och har inte givit många nycklar till sitt författarskap. Noréns första pjäser kom på 70-talet, själv minns jag Dramatens uppsättning av Fursteslickaren. Då hade jag sett tv-dramat Amala Kamala ett par år innan. Absurd och expressionistisk handlar den om två indiska barn som växt upp i djungeln, uppfostrade av vargar alltså samma tema som i Truffauts Vilden och Werner Herzogs Kaspar Hauser. I det politiskt rätlinjiga 70-talet var Noréns text särpräglad. När andra författare skulle ha granskat fakta (förmodligen är fallet med de två flickorna mer myt än verklighet) är hans text ett språng in i det inre mörkret. Fursteslickaren gick längre.  Pjäsen berättar om en kompositör, en påhittad elev till den verklige Carlo Gesualdo, madrigalernas mästare. Eleven ska skriva en opera som hyllar fursten som begått ett massmord. Mitt subjektiva minne är att jag var rätt ensam om att gilla uppsättningen. Aftonbladets Allan Fagerström skrev att uppsättningen borde läggas ned, P O Enquist kallade den för årets sämsta pjäs. Helt uppenbart gick Norén inte i takt med sin samtid. Jag uppehåller mig kanske för mycket vid mitt eget minne, men impulsen är svår stå emot efter att ha tagit del av Noréns trilogi från 2010-talet som kretsar kring minnenas upplösning, alltså döden. För om man inte minns vem man är finns man då? "Andante", "Vintermusik" och "Stoft" handlar alla om en grupp åldringar vars liv snart är slut. Trilogins första del utspelas på ett äldreboende med personal och besök av barn. I mellandelen, Vintermusik, är gruppen på någon form av gemensam resa i varmare land, förvirrade, uttråkade. Deras situation är fortfarande igenkännbar. I den sista delen, Stoft, är de åter vid en strand, kanske i Mellanöstern. De sitter bland cementblock, i fragment av en förgången värld som upphört i något krig. Personalen är försvunnen, utanför finns flyktingar eller är de änglar som skall föra åldringarna över till dödsriket? Två av dessa pjäser har regisserats av Norén själv, han har med tiden blivit en driven yrkesman. Regipraktiken i olika teaterhus har också påverkat hans språk. Den absurda humorn finns kvar. Replikerna sägs rakt ut, utan att skådespelaren bäddar för skämtet. Det bygger på att vi i publiken förstår smärtan under humorn. Det liknar Buster Keatons stumma komik och Becketts ordknappa humor. Både i de tidiga och sena pjäserna talar personerna förbi varandra ut i rymden där vi i publiken förstås finns. Men språket är numera direktare, det finns ingen listig dramaturgi, inget slut med svar. Men det är nog säkrast att inte dra för tydliga linjer mellan den sene och tidige Noréns verk. Norén har själv sagt att de 23 pjäser som finns utgivna i volymen Terminal har samma personer och händelser. Vissa skiljelinjer kan dock urskiljas. Först kommer de experimentella pjäserna som Fursteslickaren, sedan följer de borgerliga dramerna med hög igenkänningsfaktor som fick publiken att skratta åt sina egna tillkortakommanden. Och så kommer de sena pjäser, ibland kallade Terminalpjäserna, som 3:31:93 i vilka Norén återvänder till de marginaliserade existenser som finns i hans tidiga lyrik. NU finns alltså en fjärde akt präglad av drömmens klarhet. Hur nådde Norén dit? När Norén slog igenom med Modet att döda och Underjordens leende överlämnade han pjäser som inte var färdiga regissörer och dramaturger fick vaska fram manus ur ordmassorna. Norén var raka motsatsen till Eugene ONeill och andra amerikanska dramatiker som han beundrade. Idag är det tvärtom. Han skriver och regisserar med stor precision. De sena pjäserna är täta ordvävar där replikerna går i och ur varandra tills det nästan inte har någon betydelse vem som säger vad till vem. Det är monologer med flera stämmor, ett körverk. Klangen, associationsväven är än viktigare när handlingen är borta. I dessa pjäser har gestalterna inga namn. De delar identitet med varandra, eller rättare sagt: de glider utför tiden, in i tystnaden. Det är en slags Slutspel för att associera till Becket men mångtydiga. Norén har talat om sitt intresse för Swedenborg, framförallt dennes tanke att man kan ändra sig efter döden och flera av hans sena pjäser utspelas i ett personligt no mans land, mellan kropp och själ. Utplåningen är ett tema Norén varit inne på tidigare, ibland kopplat till ett livslångt intresse för Simone Weil och Primo Levis författarskap om koncentrationslägren. Det nya i denna trilogi är musikaliteten, i synnerhet i den avslutande delen Stoft. Rytmen understryks av Noréns regi som regissör är han tydlig, påfallande mån om att texten ska nå fram. Det är i hög grad dramatik post postmodernismen, där sammanhangen återstår att konstruera bland fake news, fakta, fiktion och filosofisk återanvändning. Vi åhörare får binda ihop tankarna, fylla i det som ätits upp av tiden. Och blir därmed delar av föreställningen. Norén har arbetat sig från marginalen de utstötta i den tidiga poesin till kärnfamiljen och så ut i periferin igen. Den som följt med på resan är kanske inte muntrare, men lite klokare, lite mer förlåtande. Mikael Timm, kulturredaktionen

Artisten och författaren Ulf Lundell tycks efter mer än fyra decennier i rampljuset uppleva en ny höjd i både popularitet och anseende på kultursidorna. Varför nu? Och vad är vårt behov av Ulf Lundell? Samtal med Kulturredaktionens kritiker Mikael Timm och Lisa Bergström tillsammans med Arbetets kulturchef, Johannes Klenell, som också genomlevt podd-projektet "Lundellbunkern". SÅ MINNS VI MONA MALM Idag kom beskedet att skådespelaren Mona Malm gått bort, 85 år gammal. Hur kommer vi minnas henne? Samtal med dramaturg Sven-Hugo Persson och kritiker Maria Edström. ESSÄ: MORALISKT ANSVAR NÄR OMSTÄNDIGHETERNA STYR Hur vi kan hållas moraliskt och juridiskt ansvariga när vi i så hög grad är offer för genetiska och sociala faktorer som påverkar och styr hur vi handlar och beter oss? Kanske kan vi närma oss det här med personligt ansvar genom att införa en psykologisk värnplikt? Det är författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén som funderar: Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Ingen paltkoma efter jul - en stjärnspäckad fredag i P1 Kultur när Roger Wilson sänder sista programmet innan korrespondentjobb i New York tar vid. Vi pratar med Gizem Erdogan. Finns det någon ände på hennes framgångar just nu? "Kalifat", "Kärlek och anarki" och nu i januari börjar nya SVT-serien "Tunna blå linjen" där hon spelar polisen Leah. Serien är ett drama om unga poliser i Malmö, deras vardag på jobbet och privat. Det pratas redan nu om serien bland oss som fått tjuvkika. En av seriens skapare, Cilla Jackert, berättar mer om hur man skapar något gripande av detta ämne. Serieskaparen Mats Jonsson flyttade efter många år i Stockholm tillbaka till Ådalen. Mats Jonsson slog igenom med sin serie om livet på Skånegatan som ung indie-migrant i Stockholm på åttiotalet med "Hey Princess". Sen dess har mycket hänt, flera serieverk har kommit ut och han ägnar sig allt mer åt att skildra marginaliseringen av landsbygden. Joakim Silverdal mötte honom. Idag har filmen Helmut Newton: "The bad and the beautiful premiär". Lisa Bergström stämde digital träff med Isabella Rossellini som var en av Newtons modeller. Kanske kvinnobilden som lyftes då inte skulle funka idag, säger hon. Mårten Blomkvist har gjort dagens Klassikern: idag om filmen Ninotschka från det rikliga filmåret 1939. I rollen som en barsk kvinna på besök i Paris och som vill förkunna kommunism ser vi Greta Garbo i denna lätt romantiska komedi. Mikael Timm har funderat över händelserna i USA där Trumps anhängare kuppartat tog sig in i Capitolium. Vad visade de bilderna som kablades ut till världen? Programledare: Roger Wilson Producent: Minna Grönfors

Hur talar man om ett konstår som varit så fyllt av förhoppningar, inställda planer och muséer som stängts, öppnats, för att sedan stängas igen? Vi blickar tillbaka på ett år som inte liknar något annat. Kulturredaktionens Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén samtalar om de utställningar som faktiskt blev av, om de främsta konstupplevelserna 2020, men också hur pandemin satt sina spår på konstlivet för konstnärerna, konstinstitutionerna, gallerierna och besökarna. P1 Kultur ställer också frågan, går det att blicka i kristallkulan och förutsäga något om vad året som gått innebär för konsten nästa år? FÖRFATTAREN JOHN LE CARRÉ HAR AVLIDIT SAMTAL OCH ESSÄ Kulturjournalisten Mårten Blomkvist medverkar i dagens program i ett samtal om spionromanens mästare och kulturredaktionens mångårige medarbetare Mikael Timm reflekterar i dagens OBS över författaren, spionen och hans verk. Programledare: Gunnar Bolin. Producent: Maria Götselius

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

John le Carré, spionromanens mästare, har avlidit. I denna essä från 2016 reflekterar Mikael Timm över författaren, spionen och hans verk. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 28/11 2016. I en tid när högljuddheten är norm utövar det lågmälda en särskild lockelse, inte för att det är lugnande utan därför att det får mig att lyssna bättre. Eller om man så vill: det lågmält sagda gör mig ännu oroligare. Duvornas tunnel kallas av sin upphovsman helt anspråkslöst för en minnesbok. Ända sedan genombrottet med Spionen som kom in från kylan i början av 60-talet har John le Carré fascinerat, både genom sina berättelser och genom det som skymtar av författaren själv i romanernas värld av skuggor och svek. Så när det för ett par år sedan talades om att David Cornwell skrev sin självbiografi växte förväntningarna. Jag är inte den ende le Carré-läsare som undrat vad David Cornwell verkligen gjorde som spion, innan han satte sig att skriva och blev John le Carré? Det får vi naturligtvis INTE svar på. En av John le Carrés förläggare berättade en gång om ett par dagar han tillbringade i le Carrés sällskap, dagar fyllda av märkliga berättelser. Och tillade:  -Men vem han är vet jag fortfarande inte. Han spelade sig själv och han spelade så bra att vi inbjudna bara såg det han bestämt att vi skulle se. För något år sedan kom en tjock biografi om le Carré, men författaren hade uppenbarligen inte haft något vidare samarbete med sin huvudperson. Och efter läsningen av Duvornas Tunnel undrar jag om David Cornwell verkligen haft tillgång till John le Carré? Nja, redan detta att använda pseudonym i en tid när alla vill bli igenkända signalerar att detta är en författare med ett ambivalent förhållande till sin samtid. Och att använda en pseudonym alla vet är en pseudonym signalerar att detta handlar om en författare med ett ambivalent förhållande till sig själv. Och minnesboken är alltså skriven av le Carré, inte av Cornwell. Hmmm    Och krångligare blir det genom att Duvornas tunnel inte är en sammanhängande berättelse om Cornwells liv utan en samling scener ur en drömlik existens. Journalister vet sedan länge att Cornwell gör sitt bästa för att nyfikna inte ska kunna undersöka hans liv. Men han verkar också hålla sig själv på avstånd från sig själv. Så tolkar jag i alla fall raderna i Duvornas tunnel om att le Carré anlitade två privatdetektiver för att gräva fram material om sitt eget liv. Som skäl anger han att han som författare blandar ihop fakta med fiktion, men också att minnet är osäkert. Likt en spion misstänker jag att le Carré befinner sig så långt från sitt inre att han måste ha hjälp att få syn på sig själv. Kanske är David Cornwell en annan än John le Carré. Le Carré är förvisso en av samtidens mest drivna författare men författarskapet framstår i denna minnesbok som en biprodukt av slumpen. Eller är det möjligen så att hela le Carrés liv utspelas i någon sciencefiction-film där ett datavirus gör att människan aldrig kan känna sig själv. Distansen har måhända varit nödvändig, för det Cornwell låter framskymta om sin barndom räcker för att fylla en hel tv-säsongs gråta-ut-program. Modern överger David när han är fem, efter det sover han utanför styvmoderns rum med en golfklubba bredvid sig för att kunna slå ned fadern om denne skulle försöka misshandla sin andra hustru. David och brodern placeras i internatskolor men lär sig tidigt att leva på rymmen eftersom fadern inte kan betala avgifterna. Fadern bedrar alla han träffar, framförallt de som litar på honom och han låter David hjälpa till. Han lurar dem på pengar, kärlek, vänskap. Och när sonen blivit en framgångsrik författare stämmer fadern honom för att han inte fått nog erkännande för sonens framgångar. Jag har läst få barndomsskildringar som rymt så mycket smärta som le Carrés men allt berättas med utsökt torr humor, som vore det anekdoter han läst i någon annans bok. En del av scenerna har skymtat tidigare, t ex i A perfect spy, den romanen har en intensitet som saknas i minnesboken där ironin dominerar. Översättaren Klas Östergren måste haft roligt. Också David Cornwells vuxna liv som lärare i tyska och franska på det prestigefyllda Eton, tjänsteman på UD, spion och sedan professionell spänningsförfattare i världsklass - passerar som scener ur en film. Ändå eller just därför är le Carré en faktasökare. Är det något i minnesboken som förvånar är det hur verklighetsbaserat hans skrivande varit. Le Carré berättar med uppenbar förtjusning om egendomliga resor där han intervjuar alla från PLO:s ledare Arafat till oligarker, spioner och soldater. Han tycks vara i konstant sökande efter gestalter att hänga upp sin fantasi på. Han uppfinner sina romanfigurer, men han bygger dem på verkliga människor som han jagar, likt Vladimir Nabokov fångade fjärilar. Bägge var flerspråkiga, kyliga och briljanta. Det intressanta med le Carré är att han i sin diskreta minnesbok, där så många namn och konkreta adresser är utlämnade, antyder en tredje väg för litteraturen. Om romankonsten idag är utpräglat självbiografiskt som hos Norén och Knausgård å ena sidan och å andra sidan underhållande samhällstillvänd som hos de amerikaner som inte fick nobelpriset i år, väljer Carré en tredje väg där författaren är osynlig och samhällskritiken indirekt. Det som intresserar honom är de strukturer i vilka människan är fångad, här finns en koppling till1600-talets franskklassicism. Fast den nämns förstås inte. Och så något annat: Le Carré är i stor utsträckning en bildskapare. Han reser för att se människor och konflikter som kan omformas till fiktion. En metod som för tankarna till hur en målare i detalj studerar ett träd för att sedan, just därför att kunskapen finns, kunna förvandla det till en bild som ger känslan av ett träd snarare än den exakt visar ett träd. Och den känsla som dominerar är ångest. Fadern Ronnie hävdade att det var han som var orsaken till sonens framgångar. Och på sätt och vis verkar han ha rätt. le Carrés hela karriär kan ses som en besvärjelse av skräcken för att världen skall falla samman. Allt som förefaller stabilt kan i nästa ögonblick upphöra. Döden är bara ett förfluget ord bort. Mest av allt verkar le Carré beundra förmågan till förvandling. Ett av bokens roligaste avsnitt berättar om filmatiseringen av Spionen som kom in från kylan. Le Carré kunde inte föreställa sig Richard Burton i huvudrollen och än mer tvekande blev han när Elisabeth Taylor kom på besök i sin Rolls. Men Burton tyr sig till le Carré, det är som om skådespelaren vill suga all kunskap om berättelsen ur författarens blod. En vampyrs bildningsresa. Och så småningom är Burton den slitne Alec Leamas trots att inte en atom i hans kropp borde kunna vara det. Varpå le Carré inte behövs längre. Jag misstänker att le Carré i mörka stunder likt de filmproducenter och regissörer han träffar, tycker att författaren bara är någon står i vägen för berättelsen. Det är därför le Carré försvinner bakom sina figurer. Kvar av dessa 55 år av skrivande, dessa 25 böcker, finns sorgen, sveken och humorn. Vilken mäktig treenighet är det inte, en treenighet vars makt bevisas av le Carrés oöverträffade förmåga att skapa liv i sina romaner. Liv så skimrande att skuggorna är den enda tänkbara boplatsen för författaren själv. Mikael Timm

Med oförminskad kraft fortsätter protesterna mot att president Lukasjenko sitter kvar vid makten och redan från början präglades demonstrationerna av sång. Varför är den så viktig i kampen för demokrati? Den Fria kören har blivit en del av den oppositionella rörelsen i Belarus och i dagens P1 Kultur intervjuas Galin Kazimirovskaja, körledaren för Fria kören i Minsk, av Fredrik Wadström som också medverkar i ett samtal om situationen i Belarus. Hur kommer det sig att demonstrationerna inte mattas av, trots att de nu pågått i 15 veckor? Och varför är omvärldens reaktioner på det som händer, förhållandevis lågmälda? "VIVIAN" AV CHRISTINA HESSELHOLDT I en nyugiven roman av den danska, hyllade författaren Christina Hesselholdt berättas historien om fotografen Vivian Maier (1926-2009). Hon levde ett stillsamt liv och arbetade som barnflicka i New York och Chicago - men - strax innan hon gick bort, upptäcktes en skatt av fotografier. Det var bilder från fyra decennier och idag anses de vara bland de främsta i 1900-talets fotohistoria. Romanen, som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2017, är översatt av Ninni Holmqvist. Kulturredaktionens mångåriga medarbetare Mikael Timm kommer till P1 Kultur-studion för ett samtal om boken och Vivian Maiers unika fotografier. DAGENS OBS-ESSÄ "Plakatpoesi" har länge varit ett av de värsta skällsorden i lyrikkritikerns vokabulär. Ofta kombinerat med förolämpningen "som på 70-talet". Mer än så behöver inte sägas för att avfärda ett verk. Till och med Göran Greider har sagt att han inte gillar plakatpoesi. Men vad är egentligen en plakatdikt? Är den per definition dålig? Litteraturkritikern Ann Lingebrandt återvänder till 1960- och 1970-talen och utforskar plakatpoesins era. KONST FÖR SMÅKRYP Igår var det första advent och snön har redan hunnit falla på flera ställen i landet. Så, även om det känns avlägset nu - det blir det sommar igen och då kommer det finnas konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar i Västerbotten. Projektet som skulle vara klart i somras, kommer istället ha vernissage först sommaren 2021. Men, P1 Kulturs Joakim Silverdal har redan gjort ett exklusivt besök inne i skogsdungen som håller på att omvandlas till en "konstbiotop" i Järnäsklubb. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius