Podcasts about minnena

Ett av mer oväntade svaren på andra världskrigets fasor kom från den amerikanska romankonsten. Mattias Hagberg funderar över kriget som fars. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mellan den 13 och den 15 februari 1945 genomförde hundratals brittiska och amerikanska bombplan en serie räder mot Dresden, en stad som fram till dess varit förskonad från angrepp.Brandbomberna skapade en eldstorm som förödde stadens centrala delar och tog livet av runt 25 000 civila som gömde sig i källare och skyddsrum.En ung Kurt Vonnegut befann sig i staden. Han var krigsfånge och överlevde tack vare en slump. Tillsammans med ett hundratal andra amerikanska soldater satt han, i brist på interneringsplatser, inspärrad i källaren i ett slakthus i utkanten av centrala Dresden. Han hörde branden, kände värmen, men klarade sig oskadd – åtminstone i fysisk bemärkelse. Efteråt blev han och de andra krigsfångarna beordrade att bistå i uppröjningen av staden. De samlade lik. De grävde fram lik. Staplade lik. Brände lik. Minnena från terrorbombningen av Dresden skulle förfölja Kurt Vonnegut livet ut, som en närmast obegriplig erfarenhet. Gång på gång försökte han, när han etablerat sig som författare hemma i USA, att sätt ord på det han upplevt. Men språket verkade inte räcka till. Eller som han själv skulle komma att uttrycka det: ”… det finns inget intelligent att säga om en massaker.”Till slut, mot 1960-talets sista år, satte han sig ändå ner och skrev. Orden kom till honom, men han var tvungen att gå en omväg. Texten, romanen, tog formen av en fars, en absurd saga, en skruvad komedi. När den publicerades fick den titeln ”Slakthus 5”, och är numera en av världens mest kända krigsromaner. Men den handlar egentligen inte om krig. Den handlar om Billy Pilgrim, en medelålders optiker i efterkrigstidens USA, som blivit kidnappad av utomjordingar och därför kan uppleva alla skeden i sitt liv på en och samma gång. Oupphörligen kastas han fram och tillbaka i tiden, till sin familjs förtvivlan. Det är inte helt enkelt att leva med en tidsresenär.”Slakthus 5” är en roman utan egentlig struktur. Tiden är söndertrasad och intrigen fragmentarisk, men den har ett centrum, en nollpunkt. Billy Pilgrim har, precis som Kurt Vonnegut själv, upplevt terrorbombningarna av Dresden. Men det enda han egentligen har att säga om detta extrema våld är romanens återkommande mantra: ”Så kan det gå.”Billy Pilgrim är en fånig karaktär. Han befinner sig ljusår från de hjältar som blivit stapelvara i fiktionen om andra världskriget. Han är rädd och tafatt. Snubblar fram genom tillvaron och kriget.Lika fånig är Yossarian, huvudpersonen i ”Moment 22”, Joseph Hellers satiriska skildring av en skvadron amerikanska bombflygare under krigets slutskede, med enda skillnaden att Yossarian råkar bomba i stället för att bli bombad.Ja, så kan det gå.I litteraturhistorien brukar ”Slakthus 5” och ”Moment 22” länkas samman med Thomas Pynchons ”Gravitationens regnbåge”. Alla bär de på tydliga och gemensamma drag, såväl stilistiskt som tematiskt. Här finns inga vinnare eller förlorare. Inga hjältar eller skurkar. Inget ont eller gott. Bara en absurd och svåröverskådlig, för att inte säga sönderslagen, verklighet.Här, i dessa verk, är kriget en mörk komedi, en absurd fars, ett postmodernistiskt spektakel. Men inte för att dessa författare är blinda för våldet, smärtan och skräcken – tvärtom. Det finns helt enkelt inget intelligent att säga om en massaker, om ett våld som antagit sådana proportioner, och en sådan teknologisk och byråkratisk förfining, att det mänskliga förståndet upphör att räcka till.Alla tre romanerna rör sig därför i utkanten av kriget. Själva striderna, själva våldet, är aldrig i centrum. Nästan hela ”Slakthus 5” utspelar sig efter krigsslutet, i USA eller i rymden; ”Moment 22” är förlagd till en flygbas på en ö i Medelhavet, långt från de städer som ska bombas; och i ”Gravitationens regnbåge” följer romanens huvudperson, Tyrone Slothrop, kriget på håll, först som underrättelseofficer i London, sen som fredlös på kontinenten dagarna och veckorna efter freden.Det som ska berättas är för smärtsamt för att sägas rakt ut.Humorn, det farsartade i dessa romaner, går att förstå på samma sätt. Det traumatiska, det som gör så ont att språket bryter samman, går bara att närma sig på omvägar – genom att ställa världen på huvudet, genom att vända ut och in på det invanda.I ”Moment 22” är krigets logik vrängd till en skrattspegel. Huvudpersonen Yossarian försöker genom hela romanen bli befriad från tjänstgöring eftersom alla i kriget vill mörda honom; tyskarna skjuter på hans plan så fort de får chansen, och hans egna befäl envisas med att skicka honom på livsfarliga uppdrag med en enda förklaring: att kriget, nationen och framtiden kräver hans mod. Men, undrar Yossarian, gång på gång: ”Vad är det för mening med att vinna kriget om jag själv är död.”Och dö kommer han nästan givet att göra eftersom hans befäl oavbrutet lägger till nya uppdrag för att gynna sina egna karriärer i den militära byråkratin. Nej, Yossarian kan inte komma undan. Hans förståelse för krigets absoluta vansinne är ett bevis på att han är mentalt frisk, och därmed kapabel att fortsätta flyga och fortsätta bomba stad efter stad. Det är denna regel som är moment 22.Samma princip, samma galna logik, genomsyrar på sätt och vis även ”Slakthus 5” och ”Gravitationens regnbåge”. Det moderna kriget, präglat av massförstörelse, byråkrati och statistik, har inget heroiskt över sig. Här finns inga segrar eller förluster. Bara en närmast oändlig förmåga att förstöra.Yossarian väljer till slut att desertera. Han flyr för att ta sig till det neutrala Sverige, men läsaren får aldrig reda på om han lyckas. På romanens sista sida står det bara att han försvann. Samma sak händer i ”Gravitationens regnbåge”. Mot slutet av Thomas Pynchons väldiga roman är det som om huvudpersonen Tyrone Slothrop långsamt upphör att finnas till. Hans identitet blir alltmer upplöst, hans förmåga att agera alltmer otydlig. Till slut är han också försvunnen.Ja, total utplåning är det moderna krigets etos.Kurt Vonnegut beskriver det enda som återstår: ”Alla förutsätts vara döda, aldrig säga någonting eller önska någonting mer. Allting förutsätts vara mycket tyst efter en massaker, och är det också alltid, om man bortser från fåglarna. Och vad säger då fåglarna? Allt som går att säga om en massaker, sådant som 'Poo-tii-viit?'”Så kan det gå.Mattias Hagbergförfattare, journalist och lektor i litterär gestaltning

I tisdagens Karlavagnen berättar lyssnarna om vad maten väcker för minnen och känslor till liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hamnar du i tankarna blixtsnabbt tillbaka i mormors kök så fort du smakar en riktigt bra hummus? Är köttbullar och makaroner din bästa trygghetsmat, och är det överhuvudtaget möjligt att baka lika goda bullar som mamma?Minnena och känslorna maten väcker i Karlavagnen med Sarit MonastyrskiRing oss, mejla på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriv till oss på Facebook och Instagram. Slussen öppnar kl 21:00 och programmet börjar kl 22:45.

Erika ramlar av sin häst. När hon vaknar minns hon ingenting som hänt innan olyckan, de första 25 åren av hennes liv är borta. Hur går man vidare? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Erika mindes varken sin familj eller sin dåvarande partner. Minnena kom inte tillbaka när hon tittade på fotografier. Det enda hon kom ihåg var hur man rider, cyklar och kör bil. – Jag kunde köra bil men jag kom inte ihåg några trafikregler, säger Erika.Hon berättar att hennes pappa satt i passagerarsätet när de körde in till stan och hur han blev alldeles chockad när hon körde mot rött i en korsning – hon hade ingen aning om att rött betyder stanna. Hör också Agneta Herlitz, professor i psykologi vid Karolinska institutet, minnesmästaren Idriz Zogaj och Marika Möller, neuropsykolog som arbetar som utvecklingsledare på rehab-medicinska universitetskliniken i Stockholm på Danderyds sjukhus. Dag Nyholm, professor i neurologi vid Uppsala universitet berättar om det mystiska fenomenet TGA – en tillfällig minnesförlust som kan inträffa vid bland annat bastu- och kallbad. Dörröppningseffekten kallas det när man går in i ett nytt rum och plötsligt glömmer bort varför man är där. Gabriel Radvansky, professor vid University of Notre Dame har studerat det. Programledare är Ulrika Hjalmarson NeidemanReportrar Ninos Chamoun och Olivia SandellProducent Alice Lööf

Radiosportens ordkonstnär Bengt Skött är tillbaka i Sporthuset. Här tillsammans med Lasse Granqvist och Tommy Åström. Om Idrottsgalan 2025 där Skött delade ut Jerringpriset till Truls Möregårdh som brast ut i glädjetårar efter att ha vunnit duellen mot Duplantis. Även skidlegendaren Gunde Svan storgråtande efter att ha fått Hederspriset. Borde beachvolleyns besvikna OS-guldtränare fått priset som ”Årets ledare”? Fredrik Reinfeldt på väg ut ur svensk fotboll efter avskedandet av generalsekreteraren Andrea Möllerberg, men vad vill egentligen Simon Åström som nu förväntas bli ny förbundsordförande? Minnena och den tragiska berättelsen om AIK-målvakten Ivan Turinas dödsfall, gör Lasse tårfylld men också lycklig över supportrarnas gemenskap oavsett klubbtillhörighet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är få atleter som har nått den enorma internationella framgång som den tidigare ishockeymålvakten Henrik Lundqvist har gjort. Efter en lyckad karriär på hemmaplan hos både Rögle och Frölunda tog Henrik sig till New York och började spela i NHL. Hela 15 säsonger kom det att bli med New York Rangers. År 2022 pensionerades hans tröjnummer, 30, av Rangers och hissades upp i kända Madison Square Garden, och 2023 blev han invald i NHL:s Hockey Hall of Fame. Vi pratar om hur hans resa har varit från att ha spelat hockey som barn hemma med sin tvillingbror till att nå toppen av vad som är möjligt. Vi får höra om det hjärtfel som tvingade Henrik att avsluta sin karriär tidigare än han tänkt, och hur det har varit att ha behövt lägga skridskorna på hyllan. Henrik delar också med sin av sina lärdomar kring målsättning, mindset och närvaro för att vara som bäst när det verkligen gäller. Tusen tack för att du lyssnar!Ta del av våra kurser på Framgångsakademin.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Följ Henrik på Instagram.Lyssna på Club 30 with Henrik Lundqvist. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är få atleter som har nått den enorma internationella framgång som den tidigare ishockeymålvakten Henrik Lundqvist har gjort. Efter en lyckad karriär på hemmaplan hos både Rögle och Frölunda tog Henrik sig till New York och började spela i NHL. Hela 15 säsonger kom det att bli med New York Rangers. År 2022 pensionerades hans tröjnummer, 30, av Rangers och hissades upp i kända Madison Square Garden, och 2023 blev han invald i NHL:s Hockey Hall of Fame. Vi pratar om hur hans resa har varit från att ha spelat hockey som barn hemma med sin tvillingbror till att nå toppen av vad som är möjligt. Vi får höra om det hjärtfel som tvingade Henrik att avsluta sin karriär tidigare än han tänkt, och hur det har varit att ha behövt lägga skridskorna på hyllan. Henrik delar också med sin av sina lärdomar kring målsättning, mindset och närvaro för att vara som bäst när det verkligen gäller. Tusen tack för att du lyssnar!Ta del av våra kurser på Framgångsakademin.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Följ Henrik på Instagram.Lyssna på Club 30 with Henrik Lundqvist. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Gotdfred Kirk Christiansen och hans son Ole Kirk Christiansen, drog igång vad som tillslut blev företaget Lego och deras byggsatser, hade de nog inte en aning om vad de hade startat. En av de mest framgångsrika leksakslösningar genom tiderna. Byggsatserna Lego, som idag engagerar unga som äldre. Flickor som pojkar. Fungerar som tidsfördriv, pedagogiskt lärande och nödigt samlande. När Peter, Magnus och Andreas var små, stötte de för första gången på denna magiska uppfinning. Minnena sitter fastspikade i skallen och är lätta att återberätta. Drömmarna om kommande inköp från Legos digra lista med tunga titlar att välja på är många och även de avhandlas här. GeekPoddens fantastiska Thiger håller i trådarna och med honom åker gladeligen både Magnus och Andreas när det ska snackas barndomsbyggande, dröm-lego, AI-lego och allt som Lego hittat på under sitt långa liv som företag. Dessutom får vi en rapport från Klossfestivalen där Mr Thiger drog med sin familj. Där träffar vi Lego Masters-tävlande och hiphop-legenden Dogge Doggelito! Ett matigt och nostalgiosande avsnitt utlovas! Lyssna via valfri podcast-app. T.ex Spotify, iTunes eller direkt på www.geekpodden.se  

Hemma hos Ralf Edström får vi återuppleva en av de största karriärerna i den svenska fotbollshistorien. Följ med på resan från Degerfors, via SM-guld i Åtvidaberg till VM-succén 1974. Det klassiska volleymålet som fick kommentator Grive att tappa både hakan och klockan. Hör om hur Ralf blev ”Mr Nickson” med hela svenska folket och den gyllene avslutningen i Monaco med bland andra Björn Borg. Tommy Åström träffar hockeylegendaren Håkan Loob, som ger sin profetia om talangerna i Juniorkronorna efter VM-silver och publiksuccé i Scandinavium i Göteborg. Vem kan slå Loobs svenska målrekord i NHL? Och Lasse Granqvist om Olof Mellbergs nej till att bli förbundskapten efter mediaturbulens: ”Jag förstår inte varför Svenska Fotbollförbundet måste ha så bråttom." Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Samtidigt som den ständiga debatten om jaget i litteraturen rasar på kultursidorna kommer litteraturprofessorn Birgitta Holm med en essäsamling om hur minnet och livet samverkar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hon kallar boken ”Mnemosyne - nio essäer om skapande” för sitt andliga testamente, där hon återvänder till modernismens stora författarskap, de som har präglat henne. Hör om Proust och Selma och de ofrivilliga minnena, om Duras och Kierkegaard och omtagningen som skrivmetod.Birgitta Holm har också sett åtskilliga litterära debatter komma och gå, och angående den pågående om låg självbiografisk verkshöjd undrar hon om det personliga minnet ens har i litteraturen att göra.Katarina Wikars träffar en 87-åring som badar i Årstaviken varje morgon, och som ser som sin livsuppgift att putsa på litteraturen så den skiner, hon är ”den ständiga reparatören”.

”Min man har uselt bordsskick – är det ok att jag uppfostrar?” & Se upp: Minnena ljuger! & Skuldtyngd lyssnare som lämnat: ”Han är så knäckt, jag funderar på att gå tillbaka.” Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Visste du att det finns en skog där alla bortglömda minnen bor? Men för att hitta dit man gå vilse först. Följ med Loreen på jakt efter ditt eget minne! Sändes första gången sommaren 2015.Om serienOm du blundar ser du mer är en interaktiv drömvandring där den som lyssnar är med och skapar upplevelsen. Vi guidas in i det okända, på jakt efter glömda drömmar och borttappade minnen.Vi lär oss att sväva i luften, styra våra drömmar, prata kurdiska och återkalla minnet av vår egen födelse, med artisten Loreen som guide.Regissören och ljudkonstnären Maja Salomonsson har bjudits in för att skapa en egen form av radiodrama. Med stor erfarenhet av soundwalks, hörlursverk och rumsliga installationer har hon specialskrivit två vandringsdraman för barn mellan 9 och 12 år. För första gången möter soundwalkformen eterradio i syfte att skapar en ny typ av lyssningsupplevelse. I tvära kast mellan humor och allvar tas vi med på en inre resa där allt kan hända.Så här säger regissören Maja Salomonsson själv om föreställningen:”Jag vill aktivera lyssnarens egen föreställningsförmåga och använda barnens fantasi som medskapande kraft i berättandet. Första delen utspelar sig i drömlandet där lyssnaren får vara med och skapa sin egen dröm.I andra delen tas lyssnaren med på en vandring in i de borttappade minnenas skog. Mot slutet leds lyssnaren fram till att hitta sitt eget borttappade minne.”

M

M

Minnena flödar tillbaka när Timo ser sin gamla hembygd; högstadiediscon, första fyllan, första hånglet. Bokelundsskolan ser ut som den gjorde, kanske någon renovering här och där. Men själen finns helt klart kvar. Det sitter i väggarna. Vissa saker förändras aldrig. Musiken är hämtad från pixabay.com Bakgrundsljud är hämtat ifrån  https://freesfx.co.uk/Default.aspx Kristoffer Hermansson Huhta Länkar Spelsnackarna Länkar Facebook https://www.facebook.com/spelsnackarna Hemsida https://spelsnackarna.blogspot.com/?fbclid=IwAR3uGhiNJkxQGoBYi2cytFKpM4f_ajrbueU6VOe7oH1B497g0oWovpyirDs Våra länkar Hemsida https://mindy.nu/ Facebook https://www.facebook.com/Mindypodd.nu/ Twitter https://twitter.com/MindyPodd Youtube https://www.youtube.com/channel/UCmOr6MyeugbWX_VnckgGkDQ?view_as=subscriber Instagram https://www.instagram.com/mindypodd/?hl=sv Vår Discord https://discord.gg/VruVCyUqnY Vår Patreon https://www.patreon.com/user?u=2776677 Vår merch butik https://www.spreadshirt.se/shop/user/mindy/ Mickes Mail Micke@mindy.nu

Det hände saker i Syrien som var som i en skräckfilm, men allt var på riktigt, säger Rami Hannak, som påminns om sina erfarenheter nu under Ukrainakriget. Flyktingar drabbas mer av psykisk ohälsa än genomsnittsbefolkningen. Nu tas en okonventionell metod fram för att hjälpa. Programmet är en repris från 17 maj 2022.Två bröder och en kusin dödade av gevärskulor. En kusin dödad av en bomb. Rami Hannak har ännu inte sökt hjälp att bearbeta vad han varit med om, men ofta har han funderat på att göra det. Nu har han börjat leta efter en psykolog. Runtom i världen är totalt omkring 84 miljoner människor på flykt, och psykisk ohälsa är ett stort problem för både individer och samhällen.WHO har tagit fram en transdiagnostisk metod för att hjälpa människor med PTSD, depression och ångest, som nu testas i studier i bland annat Sverige och Nederländerna. Kan det bli en lösning på ett globalt problem?I programmet hörs forskarna Ellenor Mittendorfer-Rutz och Anna-Clara Hollander från Karolinska institutet, Fredrik Saboonchi från Röda Korsets högskola och Rami Hannak, som flydde från Syrien till Sverige. Reporter Ylva Carlqvist Warnborg Producent Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se

I år är det 100 år sedan Povel Ramel föddes, och hans verk lever kvar i högsta grad inte minst i radio. I sommar repriserar kulturredaktionen Ramelska radioreminiscenser i åtta delar under rubriken AproPovel - en programserie som griper tag i dig men inser sitt misstag och släpper dig igen. Vad nu detta kan betyda. Anfört av svingiga signaturmelodin Farfar är på festhumör och med startrubriken Den radiotjänstvillige förs vi tillbaka till åren efter krigsslutet 1945, då Povel Ramel överrumplade och förbryllade svenska folket med Föreningen för Flugighetens Främjande och Jakten på Johan Blöth, tillsammans med bland andra Alice Babs, Brita Borg och Martin Ljung.Under en kort period 1947-48 var han faktiskt anställd vid dåvarande Radiotjänst, men slutade av det då mycket exklusiva skälet att han skulle åka till Kanarieöarna. Detta var i radiounderhållningens absoluta barndom, då avdelningen bestod av tre man: chefen Per Martin Hamberg och hans två lojala medarbetare Quitt Holmgren och Povel Ramel.Seriens program består av ljudande minnesstycken, en uppsjö av nästan aldrig spelade låtar, nyskrivna historier, uppdykande gästartister och vällagrad skåpmat. Varje program hålls sedan samman av ett hårt eller löst tema, av vilka kan nämnas resor, musiktrions intimitet, svensk restauranghistoria och olika simulerade atmosfärer.Serien gjordes av kulturredaktionens Karsten Thurfjell i anslutning till Povel Ramels 80-årsfirande 2002.Kommande delar:16 juli: AproPovel del 3: Personer i portioner23 juli: AproPovel del 4: Plattvax och inspiratörer30 juli: AproPovel del 5: Corksmulor6 augusti: AproPovel del 6: Om konsten att knäppa upp director´s cut13 augusti: AproPovel del 7: Från mini till maxi via medium rare20 augusti: AproPovel del 8: - Vart går färden? Hit.

Med några dagars kontemplation går vi igenom den magiska kvällen på Rambergsvallen. Plus lite annat dravel. Vi har dessutom efterforskat!!

Det hände saker i Syrien som var som i en skräckfilm, men allt var på riktigt, säger Rami Hannak, som påminns om sina erfarenheter nu under Ukrainakriget. Flyktingar drabbas mer av psykisk ohälsa än genomsnittsbefolkningen. Nu tas en okonventionell metod fram för att hjälpa. Två bröder och en kusin dödade av gevärskulor. En kusin dödad av en bomb. Rami Hannak har ännu inte sökt hjälp att bearbeta vad han varit med om, men ofta har han funderat på att göra det. Nu har han börjat leta efter en psykolog. Runtom i världen är totalt omkring 84 miljoner människor på flykt, och psykisk ohälsa är ett stort problem för både individer och samhällen.WHO har tagit fram en transdiagnostisk metod för att hjälpa människor med PTSD, depression och ångest, som nu testas i studier i bland annat Sverige och Nederländerna. Kan det bli en lösning på ett globalt problem?I programmet hörs forskarna Ellenor Mittendorfer-Rutz och Anna-Clara Hollander från Karolinska institutet, Fredrik Saboonchi från Röda Korsets högskola och Rami Hannak, som flydde från Syrien till Sverige. Reporter Ylva Carlqvist Warnborg Producent Peter Normark peter.normark@sverigesradio.se

Den 11 augusti 2021 lämnade Göran Zachrisson denna värld. Minnena av Göran kommer bestå i fler år då han satt sitt avtryck och har skrivit sporthistoria i vårat land. Zachrisson var en av mina tidigaste gäster i Öppet sinne, då den kallades Paul del Valle podcast. Det här är första gången jag väljer att återigen ladda upp ett avsnitt till podden. Då Göran varit en förebild för mig och många andra var det en sådan stor ära att han tackade ja att gästa min nya podcast. Tack för all inspiration Göran. Vila i frid. Stötta Öppet sinne på Patreon https://www.patreon.com/oppetsinneInstagram https://www.instagram.com/pauldelvalle/?hl=svYoutube https://www.youtube.com/channel/UCAQXDkNpHStIp_AWv--DoLA

Esta conversación tiene de todo un poco.   Una bella por dentro y por fuera . Una mujer que inspira haciendo y siendo muchas cosas.  Periodista, promotora social, nadadora altruista,  Orgullosamente Diferente, rompe esquemas y paradigmas.  La conversa fue tan particular y con un sello propio que todo fue  conspirando para que entre los 2 hiciéramos del encuentro y las reflexiones algo maravilloso, intenso, profundo y largo. Hablamos de nuestros inicios y el proceso de  evolución y crecimiento hasta este presente, de la familia,   los apoyos sociales y profesionales para avanzar, demostrarnos a nosotros mismos más allá de las adversidades que se pueden transformar las circunstancias y salir adelante  cargados de sensibilidad eso nos caracteriza no solo a quienes tenemos  tumbao o condición sino a muchos que le ponemos  corazón,  pasión,  intención a todo lo que somos y hacemos. Para mi conocer a la auténtica Minena es un regalo de la  radio, la vida y la buena conversación .  Seguimos sumando aliados , corazones , amores y héroinas valiosas  que llegaron a este mundo hechas para dar.

Mer Erik Granqvist till folket! Här levereras över en timme med Viaplay-profilen som går igenom: Sin livsförändrande resa i Indien! Minnena med Jarmo Myllis! Ishockeyns största utmaning! Hur han fick smeknamnet Bulten! Vilket av SM-gulden han värderar högst! Och vilken film han rekommenderar alla att se!

Con il maestro di strada Cesare Moreno, lo scrittore Maurizio Braucci e il sociologo Salvatore Palidda sul caso del quindicenne Ugo Russo; Fausto Nicolini e Arturo Cirillo sul regista Giuseppe Patroni Griffi; con Daniela Melfa sul libro "Minnena. L'...

Country-stjärnan Jill Johnson bjuder in till en ny musiksäsong på verandan i Nashville. Vi har fått en ny svensk världsrekordhållare i Armand "Mondo" Duplantis. Dagens gäst är Kjell Espmark. P4 Extra

Från Hemingway till Jelinek - författare skriver om snö, även de som avskyr den. Mats Ekdahl samlar sina favoritcitat i boken Snöns historia. Dessutom: besök av norska debutanten Susanne Skogstad. Författaren och journalisten Mats Ekdahl åkte mycket skidor med sin mor när han var barn. När hon hastigt gick bort då han var tonåring, blev skidåkningen ett sätt att hålla minnena vid liv. Genom åren har Mats samlat på skildringar av snö och skidåkning i världslitteraturen. Nu kombinerar han all denna snöpoesi med den vetenskapliga forskningen om snö, och resultatet är boken Snöns historia. Norska Susanne Skogstads debutroman Svartstilla kommer nu på svenska och har redan fått fina recensioner. Marie Lundström möter henne i ett samtal om föräldrar och barn, och om människans behov av att få vara i sorg. Programledare: Marie Lundström Producent: Thella Johnson Böcker som tas upp i programmet: Svartstilla av Susanne Skogstad Snöns historia av Mats Ekdahl

Nypremiär! Färjans besättning reser genom kosmos till "Landet i fjärran". En plats ingen av oss besökt sedan barndomen. Minnena av Mio min Mio är diffusa men att filmen skapad djupa obehag i våra unga psyken rådde det konsensus kring. Gör filmen fortfarande kaos med oss? Lyssna och få klarhet!  

Våra liv beskrivs ofta som en obönhörlig framåtrörelse på en enkelriktad väg. Men stämmer bilden? I ljuset av en svår förlust reflekterar författaren Ester Roxberg över livets återkommande loopar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Som tonåring hade jag en vän som jag beundrade så mycket att jag såg henne som övernaturlig. Hon var sig själv på ett äkta sätt, tog fram det bästa i människor omkring henne. Hon var en sådan du vill ha med dig i en nödsituation. Hon skulle klara allt, hon som kunde springa lika fort som en antilop. Min debutbok Antiloper från 2011 handlar om henne och om den lilla människan inuti henne som vi aldrig lärde känna. Om hur livet som väntade oss efter studenten bara tog slut. Min bästa vän har varit död sedan hon tog sitt liv som artonåring en februarikväll år 2006. När jag skrev boken om henne tänkte jag mig döden som en loop som bryts av på mitten, en anti-loop. Men nyligen fick jag ett mail från hennes pappa som fick mig att ifrågasätta den bilden. Jag har varit rädd för förgänglighet sedan jag var barn. Känslan av att ingenting har någon varaktig betydelse skrämmer mig. Men innebär förgängligheten verkligen bara ett slut? En loop rymmer både en början och ett slut. Precis som det varje sekund dör två människor samtidigt som det föds 4,3 barn i världen. Sekund efter sekund. Loopen är annars mest känd som berg- och dalbana. Den första vid Grand Centrifugal Railway, 1842 i London. I dag finns loopen över hela världen. Som en cirkulär manöver med ett flygplan, ett ljud som gång på gång kommer tillbaka, som en dikt, en rytm vi kan sjunga för varandra. Loopen är vårt liv och alla vi någonsin älskat. Den rör sig som svalorna över hustaken. Framåt, bakåt, tillbaka. Loopens framåtrörelse kräver en tillbakagång. Likt de vältränade på gymmet som måste bryta ner sina kroppar för att kunna bygga upp dem. Allt som är trasigt var en gång helt. Jag har aldrig lämnat er, hör jag min vän Elin säga. Hon återkommer som partiklar som färdas genom tiden. Hon föddes den 29 april 1987. När jag väntade mitt första barn upptäcktes det i vecka 38 att babyn låg i säte. Vändningsförsöken misslyckades. Läkaren sa att det måste bli ett planerat snitt och skrev ner dagen för operation på en lapp. Jag såg på datumet i blyerts, den 29 april. Numera är det min egen son som fyller år dagen då min vän brukade fylla år. För varje år flätas det förgångna samman med framtiden. Min vän kommer aldrig att fylla år igen, men det finns en hand som vilar på min axel, en loop som återkommer varje år när knopparna brister. Vi skrattar och vi gråter, vi kissar, rapar, fiser. Om och om igen som tjatiga repriser. Så skriver Lena Sjöberg i sin bilderbok I huset där jag bor som jag ofta läser för mina barn och varje gång skrattar de åt det där lilla fisordet. Loopen är upprepandets trygghet. Tryggheten som är så trygg i vårt land att den ibland ter sig som en överfull buffétallrik, Skynda dig att äta, minst tre gånger så att det är värt pengarna. Tryggheten i att välja samma väg till arbetet varje dag. Tryggheten i de runda mackorna, pendeltågen som kommer och går, att boka samma fjällstuga till nästa år samtidigt som du checkar ut.    Loopen är ljuset som varje morgon återvänder in över golven och fiskmåsarnas tjut genom morgontystnaden. Sommardagarna som växer ut och in i varandra, flyter lika elegant och förförande bort som solnedgångarna varje kväll, för att återkomma nästa dag. Loopen är pionbuskarna som farfar en gång planterade och som fortsätter slå ut. Varför dog dinosaurierna? undrar min sexåriga son en av dessa sommardagar. Och jag vet inte vad jag ska svara. För i trädgården ligger det döda humlor överallt och om trettio år kan stora delar av vår hemstad Malmö vara under vatten och jag vill inte berätta om den loop av utsläpp som förstör vår planet och som pågår hela tiden. Jag vill inte berätta om dinosauriernas död för snart är det kanske vi som är dinosaurierna. De pittoreska skärgårdsöarna med sina havsvillor och punschverandor är inte så odödliga som de ser ut. Samma sommar står jag på ett nöjesfält. Min son sitter i en av tekopparna och väntar på farten. En annan mamma ställer sig bredvid och jag sneglar på henne. Hon ser likadan ut som då. Jag var fjorton år då jag bytte skola för att jag var utfryst av gänget som hon styrde. Och nu står hon bredvid mig. Hon ropar ett namn. Hon har en son, lika gammal som min och som rusar fram till den tekopp där min son sitter. En gång skulle jag aldrig se henne igen och nu sitter våra söner bredvid varandra i en snurrande tekopp. Jag vinkar till min son och hon vinkar till sin. När farten har stannat kommer de ut till oss. Vi fattar våra söners händer och går åt olika håll, i den loop som kanske bara är vår. Loopen är kuvertet på mitt köksbord med versalerna, STOPPA INVANDRINGEN. För åttio år sedan stod det, Stoppa judeimporten. Loopen är lögnen om att loopen inte finns. Minnena som en gång var vi är nu spöken i fotoalbum. Platserna vi nyligen fyllde med våra röster och kroppar vilar nu ensamma i solen och frånvaron av oss. Loopen är kvinnan som bor i huset bredvid. På väggen i hennes vardagsrum hänger en bild av de tre barn som en gång växte upp i huset. Nu växer mina tre barn upp här. Jag står i köket och tar hand om disken som hon en gång gjorde lika trött, med radion på och blicken ut på barnbenen. Mina söner jagar varandra över gräset. Snälla, stanna, vill jag ropa till dem genom glaset, vänta på mig. Det går så fort. I mailet från min döde väns far står det: Jag började hata Elin, för att överleva psykiskt. När jag insåg att jag måste sluta supa skallen av mig, för hennes lillebrors skull, var jag tvungen att ha något annat. Och det fick bli hatet. Jag hatade henne i många år. Fruktansvärt, men om jag inte älskat henne över allt annat på hela jorden, hade jag inte heller kunnat hata henne. Nu känner jag att det har börjat luckras upp, ja, nästan försvunnit. Tiden är kanske mogen för det. Jag känner bara kärlek, och jag börjar fundera på att sätta upp lite kort på Elin. Det är nog dags att jag går loopen runt och älskar henne igen, så som jag alltid har gjort, så som jag gör, även om jag aldrig får se henne igen. Loopen är återfödelsen. Min vän Elin talade ofta om buddhismens karma. Hon sa: Vad är vi om vi bara tar slut? Vad är alla vara tankar, vara drommar, allt som ar vi? Men i buddhismen betraktas loopen av återfödelse som en plågsam jakt efter nya begär och som vi bör befria oss ifrån. Var det något hon ville befria sig ifrån när hon tog sitt liv? Det får jag aldrig veta, och den insikten uppstår och försvinner om och om igen, upprepas i oändlighet, lika mycket förgänglig som beständig. Jag ser på mina barn som leker i havet. Hjärtat, pulsen, vågorna, fötternas rytm. Vi är en loop som aldrig tar slut. Var inte rädd, en gång fanns vi och därför kommer vi alltid att finnas. Ester Roxberg/författare och kulturskribent

Resa genom Maggioland. Litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson tar bland annat Michel Foucault till hjälp för att förstå platserna i Veronica Maggios texter och musikvideor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Veronica Maggios låt Jag kommer på succéalbumet, Satan i gatan, från 2011, blev en riktig hit. Ändå kallar Maggio den för en problemlåt i sin självbiografiska bok Allt är för bra nu från 2017. Den var nämligen ingen lättskriven låt som bara kom. Men väl färdig känns den som om den bara kom. Det är som om den förökar sig själv, när den insisterar och rytmiskt upprepar sitt Jag kommer. Men det är också som om den ena bilden liksom glider över och vidare in i den andra, tills de tillsammans formar en hel räcka bilder, som på sätt och vis är varandras varianter: I taxin, i trappen, i hissen, i hallen. Taxin, trappan, hissen och hallen är allesamman varianter på vad den ryske litteraturteoretikern Mikhail Bakhtin kallar för tröskelns kronotopi. Kronotopi betyder tidrum och Bakhtin menar att romanens olika rum alltid är beroende av både berättandets och berättelsens tid. Litteraturens trösklar är inte bara trösklar i egen rätt. De är alltid också metaforiska och symboliska. Och i en sådan bildlig bemärkelse kan de här trösklarna även ta formen av en trappa, en hall och en gata eller ett torg. Bakhtin skriver att de är de viktigaste platserna i romanhandlingen, platser, där kriser, fall, återuppståndelser, förnyelser, klarsyn och beslut som bestämmer ett helt människoliv inträffar. Veronica Maggios låtar klamrar sig fast vid särskilda och avgörande ögonblick genom att upphäva de normala tidsliga och rumsliga lagar som gäller det mänskliga livet. Upprepningen Jag kommer bankas in i lyssnarnas trumhinnor med rytmens signaler om att vara på väg men aldrig komma fram, ungefär som i en klassisk mardröm. Jag kommer är också ett uttryck för orgasm, en bild som i sig kan symbolisera längtan efter helhet och fullhet, drömmen om ett onåbart existentiellt tillstånd. När låten tolkas i musikvideon blir bildligheten bokstavligt konkret, eftersom pop-personan Maggio där glider tillbaka, baklänges, som på ett rullband, och aldrig ens når ytterdörren i hallen i den egna lägenheten. Jag kommer insisterar på tröskeln som sådan. Det här insisterandet rör alltid vid existentiella brännpunkter och vändpunkter, eller för att tala med Bakhtin: det kombineras med vändpunktens moment i livet, med krisen, med ett beslut som förändrar livet, (eller med obeslutsamhet, fruktan att träda över tröskeln). Det handlar om avståndet i tiden, om minnet i sig, om bitterljuv nostalgi utan sentimentalitet men full av mening. Därför framstår den plats där all dåtid töms på mening som något alldeles fasansfullt för vad finns då kvar, när allt gått tillbaks till noll, som det heter i låten Sergels torg på albumet Handen i fickan fast jag bryr mig från 2013. Den låten, Sergels torg alltså, är en enda lång tröskelkronotopi. Men ännu mer är den en symboliserad absolut nollpunkt, där allt töms på mening för att kanske kunna fyllas på nytt, men därom finns ännu inget hopp. Kvar finns bara den tömda meningen och den förlorade innebörden i alla våra erfarenheter, minnen och vedermödor: Vad finns det då att bry sig om, över plattorna på Sergels torg? Torgets svartvita mönster tjänar som symbol för den möjliga meningslösheten. Samtidigt utspelar sig videon till låten på ett tömt turistkomplex off-season, med en känsla av efter-katastrofen-scen där inga andra levande varelser syns till. Först när jag ser Måns Nymans videotolkning av den inser jag att Maggioland också består av vad den franske filosofen Michel Foucault kallar för heterotopier, en sorts andra eller annorlunda platser. Heterotopierna är, som Foucault skriver, ett slags mot-platser, ett slags reellt förverkligade utopier i vilka de verkliga platserna, alla de andra verkliga platser som man kan finna i kulturen, på samma gång representeras, motsägs och kastas om. Musikvideons tömda turistkomplex är en typisk heterotopi, men genom att Sergels torg och turistkomplexet dessutom upphäver varandra i videon som sjunger om den ena och utspelar sig på den andra platsen, förstärks den heterotopiska känslan tusenfalt. Vi hamnar uppe i rymden, blickandes ner på jorden. Allt blir overkligt. Samtidigt samlas alla tider, allt blir hyperrealistiskt, allt flyttar in och gör sig hemmastatt, i likhet med Maggios pop-persona som har flyttat in och bosatt sig på det övergivna hotellet, medan swimmingpoolen dränker gamla skivspelare från länge svunna tider. Maggioland är inte bara heterotopiskt utan också heterokroniskt. Ibland skapar de olika tidslagren en total förvirring. Ur den här förvirringen stiger så med skoningslös skärpa: existentiella brännpunkter och smärtpunkter. En insikt om nuets och varats olidliga lätthet och brännande obarmhärtighet. Ju mer nostalgisk tonen är hos Maggio, desto fler tidsliga och rumsliga lager mättas den med tills den nästan brister av trängsel och smärta. Ju mer avståndet i tid blir till något oåterkalleligt, desto mer lyckas låtarna framkalla en närvaro av allt det som nu har gått förlorat. Hur långt bort i tiden det än var sedan något inträffade, glömmer jaget i texterna ingenting, någonsin, oavsett om minnena är positiva eller negativa. Som i låten Sju sorger på albumet Satan i gatan från 2011 som nyfiket försöker ringa in vad nostalgi, minne, upplevelse, erfarenhet och tid är för något. Det är här miraklet och förlossningen sker. För Maggios nostalgiska tematik kan i en psykologisk mening, även för lyssnaren, förvandlas till en kreativ energi. Länge leve längesen. Det var och är längesen, långt ifrån idag, men länge leve detta längesen, för avståndet är bara ett avstånd i tiden, inte i rummet. Låt det tvärtom leva här så länge jag lever, för jag glömmer absolut ingenting. Bara för att något inte längre är nu utan då, betyder det inte att detta då inte längre är här. Egentligen är det själva avståndet i tiden som görs närvarande. De sju sorgerna och de åtta bedrövelserna konkretiseras, de förvandlas till en tumstock att mäta med: så här oöverkomligt är avståndet. Och det är avståndet i sig som kärleksfullt omfamnas. För trots att det finns en sorg och saknad i raden: Du kommer nog aldrig mer vara min vän, så görs den där dåtida vänskapen högst verklig och reell också i nuet, som ett här som känns, på riktigt, i kraft av minnena. Maggioland är ett nostalgiskt land, i positiv mening och med minst lika många negativa konsekvenser. Minnena ljuger nämligen aldrig här. Allt finns kvar, också det som helst skulle glömmas. Och det är just det som gör det så fullt av nerv och liv, en energi som pumpas rakt in i låt efter låt. Anna Smedberg Bondesson, litteraturvetare och poet Litteratur Michail Bachtin, Det dialogiska ordet, övers. Johan Öberg, Anthropos, Gråbo 1988. Michel Foucault, Diskursernas kamp, övers. Jonas (J) Magnusson, Symposion, Stockholm/Stehag 2008. Anna Smedberg Bondesson, "Maggioland: tröskelns kronotopi, minnets heterotopi och kreativ nostalgi", Nye posisjoner i poplyrikken. Modernisme i nordisk lyrikk 11, Alvheim & Eide Akademisk Forlag, Bergen 2019.

Ett stort ämne för konstnären Lenke Rothman är att bära vidare minnet av Förintelsen. Cecilia Blomberg följer i spåren och har sett en aktuell utställning med Lenke Rothmans konst på Sörmlands museum. Lenke Rothman var bara 16 år då hon befriades ur koncentrationslägret Bergen-Belsen. Hon hamnade i Sverige och blev sen kvar här och blev en av de starkaste rösterna inom svensk 1900-talskonst. Hennes konstnärskap spände över allt från måleri, till collage och assemblage av kläder, saker, knappar, sytråd, fotografer och så gott som allt som hon tyckte bar på spår av liv. Hon var dessutom oerhört produktiv och självständig i sitt skapande. Höll sig medvetet borta från ismer och trender och sökte berättelserna i sig själv. Nu har det gått drygt 10 år sedan Lenke Rothman gick bort i november 2008 och det är dags för en ny generation att visa och möta hennes konst. På nyöppnade Sörmlands museum pågår nu den andra av två utställningar som museet producerat. Den första visades på Forum för Levande Historia i Stockholm. Cecilia Blomberg har varit där och träffat Joanna Nordin som gjort de två utställningarna i samarbete med Olivia Berkowicz. Dessutom medverkar Rebecka Katz Thor som är doktor i Estetik och Lenke Rothman själv ur Sveriges Radios arkiv.

När Agaton hör biltutor och barnskrik slår skräcken på. Minnena från tsunamin lurar runt hörnet. Men det ska ändras efter en särskild kväll en vän plockar fram grumliga kristaller ur en påse. Har du psykiska problem efter att ha varit med om ett trauma? Kontakta din närmaste vårdcentral så hjälper de dig vidare. Om du har akuta självmordstankar, ring direkt till 112. Du kan läsa mer om PTSD på Vårdguiden.

-Jag hade ju en roll att riska, om jag gjorde en dragning på egna blålinjen för att få friläge, då hade jag gjort mitt jobb. Nu har det blivit dags för Stefan Hellkvist att hälsa på i Blå Vibbar, avsnitt 10. Stefan har en lång och gedigen hockeykarriär, där han representerat Västerås, Leksand, AIK och Hv71 i SHL. En ikon i Västerås och Stefan bjuder på historier från karriären och hur det tog fart i Västerås. Att spela i ett stjärnspäckat Leksand som kanske borde gått hela vägen slutet av 90-talet. Hur det var att komma till ett turbulent AIK som hade affärsmannen Hjallis Harkimo i spetsen. Minnena från guldet -04 med Hv71, att spela med Davidsson och Huusko och tiden i Ryssland som fick inledas med begravning för en lagkamrat. Stefan minns Wallinheimos klubba som snöpligt sprack, hur han skulle verka som spexare i HV samt hur Mårts motiverar sina spelare med hästskit. Producent och Tekniker: Daniel Högberg Avsnittet är gjort 2018 Blå Vibbar når du på sociala medier: Följ oss gärna på Instagram. Instagram: bla_vibbar Facebook: Blå Vibbar Mail: havepod@gmail.com

LÅNGFREDAG DEN 13 APRIL 1991 Ett nytt dataspel har släppts till Amiga 500. Power Hacker 3000 från Altasoft; ett spel om att vara en hacker och sälja olagliga varor över BBS:er. Det märkliga är att det behöver ett uppkopplat modem för att starta. Benjamin har skaffat spelet som även kom med väldigt speciella spelkontroller. Efter skolan har han bjudit in gänget till spelkväll. Minnena från sportlovet börjar falna när ungdomarna återigen drabbas av ett mysterium. -- Häng med när Rollspelsmåndag spelar Hönöslingan - ett mysterium i fyra akter för Ur Varselklotet - Flodskörden som spelades in på GothCon XLIII. Mysterium: Jörgen Niemi Karta: Anton Ymer Outromusik: Kisel - Medan vi faller -- Rollspel live varje måndag mellan ca 18.15 - 22.00. Följ oss gärna här, på Facebook eller på Twitch. Twitch; http://bit.ly/rmtwitch Facebook; http://bit.ly/rmfaceb Twitter; http://bit.ly/rmtwitt Prenumerera på vår Youtube-kanal! Missa inte ett fummelslag igen! http://bit.ly/rmtubesub Vi finns också som podcast - nya avsnitt varje tisdag; iTunes; http://bit.ly/rmpodit Stitcher; http://bit.ly/rmpodst Android; http://bit.ly/rmpodand Direktlänk för podcast-spelare; http://bit.ly/rmpodcastfeed

Datum: 20:e maj 1984. Johannes var en s.k. väckelsebärare som förstod vikten av avståndstagande. Nu för tiden är kyrkan väldigt bra på att presentera flashiga event, mäktig och kittlande lovsång, hetlevrad och gasig förkunnelse och uppiskade atmosfärer. Vi spänner alla våra andliga muskler (som inte existerar) för att om möjligt skapa en väckelsens atmosfär i tider av torka. Minnena från förr finns fortfarande kvar där någonstans men väckelsens vår och dess gröna, blommande och fina träd har etsat sig fast i vårt sinne och vi vill så gärna föras tillbaka dit. Men mitt i hösten och vintern och i vår iver och längtan så slår våra mänskliga tillkortakommanden till och vi försöker skapa väckelse och istället för att tröska, plantera, vattna, förbereda och lita på att Gud kommer föra oss till en ny vår så börjar vi med våra egna ansträngningar skapa egna träd. Problemet? De är plastträd och de bär inte frukt och kommer därför inte att kunna mätta våra själar och heller inte ge näring i jordmånen för kommande generationer. Men Johannes visste att väckelsen kommer av avståndstagande, att vänta och hålla sig nära Gud, att omvändelse är fundamentalt och att samvetet behöver väckas till liv. Först när förkrosselsen får den plats den ska ha, då kan vi bli väckelsebärare! "Johannes, Sakarias son, begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord: "En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning." När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.” Folket frågade honom: ”Vad skall vi då göra?” Han svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: ”Mästare, vad skall vi göra?” Han svarade: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Och när det kom soldater och frågade honom: ”Och vi, vad skall vi göra?” sade han till dem: ”Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.” Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” På detta och många andra sätt förmanade han folket när han förkunnade budskapet för dem. Men när han gick till rätta med tetrarken Herodes för hans förbindelse med sin brors hustru Herodias och för det myckna onda som han hade gjort, lade Herodes till allt annat också det att han satte Johannes i fängelse." Luk 3:3-20 (NT81)

Ett stort ämne för konstnären Lenke Rothman är att bära vidare minnet av Förintelsen. Cecilia Blomberg följer i spåren och har sett en aktuell utställning med Lenke Rothmans konst på Sörmlands museum. Lenke Rothman var bara 16 år då hon befriades ur koncentrationslägret Bergen-Belsen. Hon hamnade i Sverige och blev sen kvar här och blev en av de starkaste rösterna inom svensk 1900-talskonst. Hennes konstnärskap spände över allt från måleri, till collage och assemblage av kläder, saker, knappar, sytråd, fotografer och så gott som allt som hon tyckte bar på spår av liv. Hon var dessutom oerhört produktiv och självständig i sitt skapande. Höll sig medvetet borta från ismer och trender och sökte berättelserna i sig själv. Nu har det gått drygt 10 år sedan Lenke Rothman gick bort i november 2008 och det är dags för en ny generation att visa och möta hennes konst. På nyöppnade Sörmlands museum pågår nu den andra av två utställningar som museet producerat. Den första visades på Forum för Levande Historia i Stockholm. Cecilia Blomberg har varit där och träffat Joanna Nordin som gjort de två utställningarna i samarbete med Olivia Berkowicz. Dessutom medverkar Rebecka Katz Thor som är doktor i Estetik och Lenke Rothman själv ur Sveriges Radios arkiv.

I jakt på en bitterljuv låtlista anropar Elisa Lindström sin artistkollega Kikki Danielsson i Bollnäs. Med två generationer dansbandssångerskor rymmer spellistan bland annat country, rock och visa. Minnena spänner från det eviga temat om olycklig kärlek till magiska sommarkvällar på en spegelblank Göta Kanal. Elisa avslöjar också att hon och Kikki träffades redan när hon var ett litet barn. Programmet är en repris från 9 september, då bara delar av det sändes på grund av tekniska problem. 

I veckans avsnitt får ni följa med down memory lane. Egentligen massa babbel om lite skolminnen, lite Beyblades samt lite allt möjligt. Vänta även till slutet så får ni höra en sneak peek av min nya låt som kommer till jul!

Det hela började med ett facebook-inlägg från Nickes polare Steken. Det var kort och avskalat: “Nä, hör ni, 50-talet var nog bäst ändå”, stod det. Bollen var i rullning! Minnena staplade sig. Bilderna dök upp. Jämförelserna var igång. Vi talar frossa! Nostalgi, det som en gång i tiden (på 1700-talet) betraktades som svår sjukdom, ett närmast obotligt passiviserande tillstånd av stönanden och suckanden. Men vi låter oss inte avslås när vi minns pollettering av koffertar! Höbärgning. Den ständigt soliga himlen. Dom bruna mjölkflaskorna. Andy Pandy. Radio Nord... Tiden när man kunde sitta och….göra ingenting. Då allt var enklare. Lugnare. Långsammare. Då det fanns LÄNGTAN, som man tyckte var urjobbig då, men nu LÄNGTAR tillbaka till. Eller? Vi bestiger Göksten. Barndomens svårerövrade berg mot himlen. Nu inte mer än ett lättklättrat klippblock. Och vi passerar den läskiga Björnporten. Och “dör snyggt”. Räknar till tio och är uppe på benen igen! Allt i dom ändlösa sommarlovens kvinnovärldar (sen papporna återvänt till jobben efter industrisemestern) med travar av Damernas värld vid solstolarna och doft av solkrämer. Och på gräsmattan några loja crocketklot. Snart har det gått en timme sen lunch och man får bada igen, utan risk för kramp. Sen kom språkresorna - och lumpen, men där hejdar vi oss. Det finns gränser. Och Perry and the pacemakers rundar av med “taggtrådsversionen” av Lyckliga gatan. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Jenny Hallberg och hennes mamma söker efter sina rötter. Minnena sviker men en annan historia rullas upp. Historien om ett krackelerande äktenskap på 50-talet. Det börjar på ett släktkalas. Mormor är arg på morfar men när mamma frågar vad det är så vill mormor inte berätta. Det handlar om mamma, men hon skulle bli så ledsen om hon fick veta. Det som alla redan vet. Alla utom mamma. Att mamma har en annan biologisk pappa.En dokumentär av Jenny Hallberg. Sändes första gången 2012. 

Ni vet känslan av saknad. Saknaden till någon du älskar, saknaden till någon du flyttar ifrån, saknaden till dig själv och till någon du en gång var. Saknaden till platser du befunnit dig på och saknaden till situationer som du skulle göra allt för att få uppleva igen. Saknaden är veckans ämne och vi pratar högt och brett, lättsamt men också starkt om hur vi har upplevt saknad och vi tror och hoppas att någon har känt samma sak.

Författare, pastor, föreläsare På annandagen berättar han om sitt livs röda tråd tron den som fört och burit honom från barndomens Ådalen till arbete i en multikulturell innerstadsförsamling med mer än 30 nationaliteter och stora sociala behov. Minnena av barnatron börjar vid ett fotografi från en söndagsskoleklass då han var fyra år. Som 18-åring var Tomas inblandad i och orsak till en trafikolycka som släckte hans bäste vän Görans liv. Han fick kärlek av vännens familj och ett starkt stöd av en pastor som sa att man inte är sitt misslyckande. Han blev själv pastor och träffade sin kärlek Lotta. Deras son Karl-Petter bar på en sjukdom som släckte hans jordeliv i tonåren och deras yngste son följde samma väg. Om Lena Andersson kunde göra ett helt Sommarprogram om att Jesus inte förtjänades att tro på, så kan jag göra ett helt Vinterprogram om tron som en kärlek, menar Tomas Sjödin. Om Tomas Sjödin Kom förra året ut med boken Det händer när du vilar. Romandebuterade 2011 med Tusen olevda liv finns inom mig. Har skrivit ett flertal böcker utifrån sin tro och sin erfarenhet av att vara far och förlora två av sina söner i en hjärnsjukdom. Bland annat boken Väder, vind och livets allvar med biskop emeritus Martin Lönnebo. Är uppskattad krönikör i Göteborgs-Posten. Tidigare Sommarvärd 2004, 2006 och Vintervärd 2011, 2013. Producent: Inga Rexed

Jag minns ingenting från dagen då mamma dog, berättar Mohamed El Abed. Minnena har blivit en hemlighet, också för mig själv.        I kortdokumentären Dagen då mamma dog, som har urpremiär på #Radiodok, ger sig Mohamed ut på en resa. Till sin hjälp har han en bandspelare och sina före detta grannar.  Mohamed El Abed är född 1979. Han växte upp i Kista med sin mamma och sina fem äldre systrar. Mohamed har arbetat som tjänsteman med stadsutveckling, integration och kultur. Sedan 2013 gör han podcasten ”Klassresan”, där han intervjuar kända och okända människor som, liksom han själv, gjort en klassresa.  Producent: Siri Ambjörnsson, Klippan Produktion. 

Minnena förändras kontinuerligt inuti våra hjärnor. Man glömmer, förskönar och förtränger händelser i livet. Vad minns vi egentligen? Och hur avgörande är det för hur vi uppfattar vårt "jag", vår personlighet? Helena von Zweigbergk undersöker gåtan om minnet och jaget. Medverkande är Pehr Häggkvist som efter en brutal trafikolycka, inte kommer ihåg någonting av sina 26 tidigare år. Och Agneta Herlitz, professor i neurovetenskap.

Över tusen barn har försvunnit under de senaste fem åren i Sverige. Det handlar om ensamkommande flyktingbarn som gått under jord och lever på drift, någonstans i Sverige. Kaliber tar reda på vart de tar vägen och hur några av dem lever - och vem som egentligen tar ansvar för barnen. – Här nere på rum nummer sju på nedanvåningen här bodde den senaste killen som avvek. Ismail 15 år, Mohammed 16 år och Amina 14 år - är tre av drygt tusen ensamkommande flyktingbarn som under de senaste fem åren kommit till Sverige - för att sen bara försvinna.  Detta är inga svenska barn. Då hade dom förmodligen hittats. Nej, dom här barnen har sökt sig till Sverige - utan sina föräldrar - på flykt från krig och förföljelse. Nu är många av dem på flykt igen - gömda och glömda av det svenska samhället. I Kaliber idag försöker vi få svar på frågan: vart tar de här barnen vägen? Och vem är det som ska ta ansvar för dom? – Och i rummet bredvid flyttade det precis in en kille igår. Det kan tänkas att den här killen avviker under helgen eller på måndag. Inne i det rum som verksamhetschef Betim Jahiri visar på Beddinge transitboende utanför Trelleborg står det ett par badtofflor bredvid den bäddade sängen. På dörren in till toaletten hänger en tröja och på väggen en ensam teckning med orangea streck. – Det är ju ganska så tomt det är ju ett tecken på att här försvinner folk ganska tidigt, de hinner inte etablera sig mer än hänga upp ett par shorts och handdukar. I ett gammalt mysigt vitt pensionat med knarrande trappor och avskavd färg finns Beddinge transitboende som drivs i Malmö stads regi. Här bor just nu 18 ensamkommande tonårskillar. Hit kommer ständigt nya ensamkommande barn som behöver en plats i väntan på att få sina asylskäl prövade av Migrationsverket. Men många försvinner också härifrån. Minst 2-3 varje månad, säger Betim Jahiri. Och den senaste tiden har dom börjat försvinna i allt snabbare takt. – Dom kommer hit en fredag och placeras här på Beddinge. Vid ett flertal tillfällen har man kommit ner till rummen på måndag morgon och märkt att personen i fråga inte är där utan har avvikit eftersom man har ju förberett ungdomarna på att på måndag måste du söka asyl. Det är den senaste utvecklingen och det är jättekonstigt. Vi lär varken känna dom eller får veta varför dom avviker. Var vet ni då om vart de tar vägen? – Ja, ingenting egentligen. De kan hamna överallt egentligen och vi kan bara spekulera. Det ryktas om svartarbete i Malmö, smuggling, människohandel att dom ingår i nån större härva. När ett barn avviker från boendet finns det tydliga rutiner för vad man ska göra...ansvarig socialsekretare informeras och inom 24 timmar anmäls försvinnandet till polisen. Betim Jahiri säger också att de anställda på boendet försöker ge polisen ett så tydligt signalement som man kan.    --Vårt ansvar tar ju lite slut där när vi gjort en polisanmälan och försökt vara behjälpliga om det skulle behövas eller dyka upp igen. Hur ofta kommer dom tillbaka? – Ingen har kommit tillbaka till det här boendet som jag vet. Kaliber har låtit Migrationsverket ta fram siffror över hur många ensamkommande flyktingbarn som försvunnit dom senaste åren. Och dom visar att över tusen barn har försvunnit sedan 2008. Några av dem är inte äldre än sex-sju år. Siffrorna visar också att antalet försvinnanden har blivit fler. 2011 försvann 163 barn. En siffra som nästan fördubblades under 2012 då 317 barn försvann. En del av dom återvänder frivilligt efter ett tag, men dom allra flesta är fortfarande borta.   Gränspolisen i Skåne har som uppgift att hitta dom barn som försvinner. Bakom en hög anmälningar om försvunna barn sitter gränspolisens chef Kristina Hallander Spångberg och biträdande chefen Leif Fransson. De är uppgivna. – Det finns i princip inget att göra. I vissa av ärendena finns inte ens något signalement på barnen. Ingen identitet. Inga uppgifter om anhöriga. Och transitboendet har inga uppgifter om dom. Så vi har inget att arbeta med. – Jag kan ju bara ta ett exempel från en anmälan här. Signalement då. Personalen på boendet kunde inte ge något signalement. Men Abri är från Marocko och talar arabiska.... Här har vi en:  Mohammed är cirka 180 cm lång. Bar en beige jacka när han lämnade boendet. Har snaggat hår. Och det är det enda ni har? – Ja precis, och då kan man själv föreställa sig hur lätt det är att hitta en Mohammed som är 180 cm lång i Sverige. Och då blir det tyvärr så att ärendet hamnar rätt långt ner i prioriteringen. Det vill säga vi gör ingenting. Och vad vet ni om var de här barnen är idag? – Vi vet ingenting om var de är idag. Varken polisen eller personalen på transitboendena vet alltså vart barnen tar vägen. Men hur är det möjligt att barn i Sverige idag kan försvinna spårlöst? Och var är de? Stockholmståget ska snart åka norrut och dom sista passagerare hoppar på. Vi är ute och letar efter dom som försvunnit. Vi har hört att det är hit en del av barnen söker sig. Till Malmö centralstation. Just den här morgonen hittar vi inga av de försvunna barnen. Men det var hit 17-åriga Sajad kom när han lämnade sitt transitboende. – Det var jättekallt. Och människorna bara kollade på mig, jag kände mig som en tiggare. Den 24:e februari förra året hade 17-åriga Sajad varit i Sverige i fem månader och precis fått besked om att han inte skulle få stanna. – Jag blev mycket trött av livet, jag hade inget hopp att leva vidare. Vad tänkte du då? – Jag kom på att ta livet av mig. Men livet ville annorlunda. Av en kompis på boendet får Sajad veta att han kan gömma sig i 18 månader. Lyckas han med det har han rätt att söka asyl igen i Sverige. – Så sa han till mig att det finns en regel som säger att man kan gömma sig i 18 månader och sen kan man söka asyl igen. Mitt i natten den 24 februari medan de andra på transitboendet ligger och sover packar Sajad sin väska med det han äger - lite kläder och två böcker. Den första tiden lever han på gatan men efter ett tag får han hjälp av Asylgruppen – ett löst sammansatt nätverk som hjälper asylsökande och papperslösa. Vi är på väg till den lägenhet som Asylgruppen har ordnat åt Sajad och några andra killar, som lever gömda. Lägenhetsinnehavaren har flyttat och lägenheten gapar tom. Här kan killarna bo under den tre månader långa uppsägningstiden. På golvet i ett stort tomt vardagsrum sitter fyra andra afghanska pojkar och stirrar in i en liten laptop. På skärmen visas en Bollywoodfilm. Så det är här du bor? – Ja, jag bor här. Sajad vill inte gärna berätta om varför han flydde från Afghanistan. Minnena är för smärtsamma. Nu försöker han istället fokusera på hur han ska klara sig under de resterande sex månaderna som han måste hålla sig gömd. Var sover du? – Jag sover i andra rummet. Vill du visa? – Ja. Här var det mörkt. – Ja, det finns ingen lampa. Hur skulle du vilja beskriva ditt rum? – Tomt. Ingen tv, ingen matta. Ingen bra lampa. Kala väggar, tomt rum med en säng i ett hörn och en hög med kläder – det här är allt du äger? – Jag har tre t-shirts, två jeans och en jacka. Och lite böcker – hur kan du läsa utan lampa? – Jag går till det andra rummet. ”Mördare utan ansikte”  Henning Mankell – vad har du mer för böcker? – Anne Franks dagbok. Sajad är ett så kallat Dublinärende. Enligt Dublinförordningen har man inte rätt att stanna i Sverige om man registrerats som flykting i ett annat EU-land tidigare. Reglerna säger att man då ska avvisas från Sverige till det land som man varit i först. I Sajads fall är det landet Danmark. I Danmark, varför gav de dig avslag där? – Det har de inte förklarat, men jag tänker att det blir mer och mer flyktingar i Danmark och att de blir trötta på flyktingar. Det finns ingen plats kanske. När myndigheterna inte längre tar ansvar för de här barnen är det alltså ideella krafter som får ta vid. För Sajad har hjälpen från Asylgruppen betytt att han fått någonstans att bo, han får lite fickpengar varje vecka och hans kontaktperson sköter kontakterna med skolan där han går och lär sig svenska. Hur lång tid av de här 18 månaderna har gått nu? – Det har gått nästan ett år. Så du har sex månader kvar – hur känns det att det har gått så lång tid ändå? – Det känns bra, jag hoppas att jag en dag kan söka asyl här i Sverige.  --Jag har slutat skolan och nu ska jag till hem. För nu efter skolan har jag inte så mycket att göra. Jag kanske pluggar lite hemma. Och sen... ja, det är fredag och alla är med kompisar och alla är ute, men jag... jag känner mig lite orolig och jag ibland jag blir rädd. Det är fredag och vi träffar ett av dom andra ensamkommande barnen som försvunnit. Arash har precis slutat skolan. Han går på naturprogrammet och drömmer om att arbeta på apotek. Han har levt gömd i snart ett halvår, men han går ändå i skolan. – Jag älskar att plugga och gå i skolan. Men jag är orolig hela tiden. Varför? – Jag är rädd för polisen och jag vill inte åka tillbaka till Afghanistan för att jag har mycket problem där och jag kommer inte leva. Därför är jag rädd när jag går i skolan och sen hem, rädd för polisen och tänker att polisen kommer att hitta mig. Om polisen hittar mig kommer de så klart skicka tillbaka mig – det är därför jag är rädd. Inte långt härifrån står polisinspektören Karl Dannestam och gör en cykelkontroll. Ett trasigt cykellyse gör att en ung tjej får böta 500 kronor. Men poliserna här har även en annan uppgift. Sedan Sverige gick med i Schengen ska polisen också göra en så kallad inre utlänningskontroll om dom blir misstänksamma om att cyklisterna inte har rätt att uppehålla sig i Sverige. De senaste åren har regeringen ställt krav på att polisen ska göra fler kontroller. I Skåne har antalet inre utlänningskontroller mer än tredubblats sedan 2007. Har du några regler när du går hem från skolan? – Ja, jag tänker att idag ska jag ta den vägen, det är bättre att inte alltid ta samma väg. Varför gör du så? – För att jag är rädd för polisen och jag tänker att någon kanske letar efter mig, därför tar jag inte samma väg varje dag.   Arash har fått magsår och har svårt att sova om nätterna. Den medicin han fick på transitboendet är nästan slut. Och han har hamstrat så att medicinerna ska räcka. – Jag har ingen medicin till magen kvar, jag har bara sömnmedicin kvar som jag har sparat. Ibland när jag inte kan sova på hela natten så tar jag en tablett bara för jag är att de ska ta slut och vad ska jag då göra sen?  – Om jag går till sjukhuset ringer de polisen och polisen kommer och hämtar mig. Arash är nästan hemma nu, men vid en annan poliskontroll står biträdande chefen för gränspolisen Leif Fransson. Det är en svår uppgift gränspolisen har. Dels vill de värna om och hitta de barn och ungdomar som försvinner. Men något som prioriteras högre är den grupp av barn som försvunnit och som fått beslut om så kallad verkställighet – alltså att de ska avisas. – Vi har ju faktiskt en rätt att prata med folk, man ställer kanske en fråga ”Hej, vad heter du?”. Kan man då inte prata svenska finns det kanske en grund att gå vidare. Leif Fransson säger att de allra de flesta som gränspolisen hittar inte är via kontroller på stan. Istället handlar det om tips från allmänheten. – Det kan vara boende i en trappuppgång som har sett att det är mycket folk som springer till och från en lägenhet. Vad kan det vara mer för tips? – Andra tips kan vara att man jobbar hos någon person och vi får tips från näringsidkaren när det närmar sig att man ska betala, då ringer man polisen och tipsar om att i den butiken finns det en person som inte har rätt att vara i landet. Och de tipsen stämmer i 99 fall av hundra, vi hittar alltid någon som inte har rätt att vara i landet.   Den senaste tidens debatt om papperslösa har handlat om REVA - ett projekt som går ut på att Migrationsverket tillsammans med kriminalvården och gränspolisen ska bli mer effektiva på att verkställa besluten om avvisning. I Skåne har gränspolisen tillsatt två extra tjänster till satsningen och under förra året lyckades man avvisa 25 procent fler än 2011. Även om REVA handlar om administrativa förändringar inom polisen har många i samband med projektet kritiserat polisens arbetsmetoder - att man kontrollerar folk på gatan och i tunnelbanan, och att man slår till vid vigslar och i anslutning till barnpsykiatrin. – Det vi sysslar med, det väcker jävligt mycket känslor hos folk. Vi letar efter folk som inte har rätt att vara i landet och då kan man ju tycka ”varför gör vi det då?”. Men det är ju inte för vårt eget nöje som vi gör det. Det finns ett antal poliser på gränspolisen och de har en uppgift att sköta. Och vi hanterar den uppgiften på det professionella sättet att vi följer de regler och riktlinjer vi har att jobba efter. Och det kan man tycka vad man vill om ju. Men vad tänker du om att de här kontrollerna kan leda till att de som lever gömda och kanske inte vågar söka sig till skola och sjukvård? – Man kan tycka att det är rent förjävligt egentligen att man har den känslan, för ytterst är det ju människor vi pratar om och vi ska ju behandla dem på ett värdigt och respektfullt sätt. Och då kan man ju tycka att när vi jagar dem – behandlar vi dem på ett värdigt och respektfullt sätt? Nej det är det kanske inte, just då vid det tillfället. Men då blir det ett lite torrt tjänstemanasvar: Vi har en uppgift att sköta och det kan man ju tycka är helt åt helvete vid just det tillfället, men så är det. Får vi andra besked och beslut, då respekterar vi det.  Vi har röstat på de politiker vi har och det är de som stiftar lagar. – Dom pratar jättemycket om polisen. Det är nästan det enda dom pratar om. Och dom pratar om dom ska få asyl eller inte och att nånstans jobba med det när jag vet att det kan stå en polis utanför det blir jättesvårt då att få en person att fungera. När jag vet att det är systemet det är fel på. Jag vet att de inte gör något fel. De försöker bara överleva och klara vardagen. Sara Wåhlin är samordnare på TKT, team för krigs- och tortyrskadade på barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö. Hon och hennes kollega psykologen Kenjiro Sato träffar många av de försvunna barnen som lever gömda och har bland annat en grupp där man träffas och äter frukost tillsammans. Allt fler ensamkommande barn med svåra upplevelser och obearbetade trauman söker hjälp här, och Kenjiro Sato säger att man först och främst försöker stabilisera barnen och skapa förtroende genom att göra olika aktiviteter tillsammans. Men ofta lider barnen av sömnsvårigheter, överspändhet och koncentrationssvårigheter som dom inte vet hur dom ska hantera. – Många skadar sig själv för att dom inte orkar stå ut med det här. Smärta i själen som dom säger. Jag vet att i Sverige har några tagit livet av sig så det är det värsta som skulle kunna hända. Då blir hela samhället traumatiserat tycker jag. Det är en katastrof för mänskligheten och en katastrof för oss själva att vi låter detta hända i vårt land. Barnen får aldrig möjlighet att bearbeta dom trauma som dom upplevt i hemlandet eller på resan hit till Sverige, säger Kenjiro Sato. Sen är det ytterligare ett trauma att leva som gömd, med den ständiga ovissheten och rädslan för att polisen ska hitta en. Och riskerna för de här barnen är stora, menar Sara Wåhlin. – Det vet vi ju att det finns människor runt omkring som ser de här barnen som en möjlighet till billig arbetskraft, sexuellt utnyttjande. Vi är i Stockholm och ska träffa Ingrid Åkerman som är handläggare på Länsstyrelsen. Hon ligger bakom den första nationella kartläggningen i sitt slag som kom i slutet av förra året och som handlar om barn i Sverige som utsatts för människohandel. – Det kan vara små barn som tillsammans med vuxna begår stölder i varuhus, eller barn som tigger eller barn som utsätts för sexuella övergrepp. I rapporten har Ingrid Åkerman tagit kontakt med samtliga socialtjänster i Sverige och kunnat konstatera 166 fall där barn misstänks ha utsatts för människohandel. 102 av barnen är utländska och flera av dom är ensamkommande som avvikit. Hon berättar om ett av fallen: – Det är en ung flicka, ensamkommande, asylsökande. Efter ett tag försvinner flickan efter många konstiga telefonsamtal och människor som har rört sig utanför huset. Hon hittas så småningom i et fruktansvärt dåligt skick, söndertrasad i underlivet och blir inlagd på sjukhus under en ganska lång tid. Den här flickan kunde de sociala myndigheterna fånga upp. Men efter ett tag försvinner hon igen. – Var hon är idag det vet vi ju inte. På Stockholms centralstation träffar vi Helena Karlén som är generalsekreterare på organisationen ECPAT som arbetar mot människohandel. – Hade det här rört sig om svenska barn så tror jag att det hade varit ramaskrin, det hade varit stora eftersökningar och pådrag runt om i landet för att leta efter de här barnen och identifiera dem och se till att de fick sina rättigheter tillgodosedda. Även här har man sett tecken på att avvikna barn hamnar i sexhandel. Oftast kommer informationen från personal på Migrationsverket, men också från polisen. – Det är allt möjligt: tiggeri på gatorna, stölder men också sexuellt utnyttjande. Kaliber har tittat närmare på hur ansvarskedjan ser ut när ett ensamkommande barn försvinner i Sverige. Migrationsverket ansvarar endast för att pröva barnens rätt att stanna i Sverige. Aisha Butt på Migrationsverket. – Det är inte möjligt för Migrationsverket att eftersöka de här barnen, det är fortfarande polisens ansvar. Men en bra dialog är jätteviktig. Enligt Migrationsverket är det alltså polisens ansvar att se till att de här barnen inte far illa. Men hos polisen får vi andra besked. Biträdande chef för Gränspolisen Leif Fransson igen: – Det är ju inte polisens ansvar att ansvara för de här personerna. Det ligger ju under soc ansvar. Polisen skyfflar alltså vidare ansvaret till kommunerna och dess socialtjänster. I Malmö är Sema Soer enhetschef på den sociala resursförvaltningen. Hon svarar med att säga att det är polisen som skulle kunna lägga ner mer tid på att leta efter de avvikna barnen och att det finns mycket att jobba på när det gäller samarbetet mellan polisen och socialtjänsten. – Det skulle kunna utvecklas men då krävs ett större initiativ från polisens sida. Och när vi lämnar information att man verkligen gör något av den här informationen, är intresserade av att ta emot det. Myndigheterna skyller på varandra när det gäller vem som ska ta ansvaret för de här barnen. Vi tar frågan om ansvaret till vår moderate migrationsminister Tobias Billström. – Jag utgår från att de myndigheter som berörs gör vad de kan för att hitta de barn som försvinner och också försöker förebygga att de försvinner överhuvudtaget. Vår Migrationsminister litar alltså på att berörda myndigheter tar det ansvaret som krävs för att värna om de ensamkommande barnen som försvinner. Och trots att dom blir fler tycker inte Tobias Billström det finns någon anledning att se över systemet eller den svenska asylprocessen. Den är rättssäker, menar Billström. – Men respekterar man inte det beslut som fattas och väljer att avvika så har man också själv ett ansvar. Men samtidigt är det svårt att se hur det här helst ska kunna undvikas. Det har jag inget svar på omedelbart. Arash har klarat sig från polisen den här dagen på väg hem från skolan. Men han är osäker på om han kommer klara att gömma sig de fyra åren det tar innan han har rätt att söka asyl igen. – Hur ska jag kunna vänta i fyra år. Jag bara ber till Gud att de kan hjälpa mig förstå och min situation. Arash och Sajad i reportaget heter egentligen någonting annat. Reportrar: Anna Landelius och Mikael Funke  Producent: Eskil Larsson

Vilket år vi har haft och vad fort det har gått! Den med grumligt minne av Hälliewüüd Radio-säsongen bör slänga ett öra på detta årets sista, skälvande avsnitt. Lilla Al-Fadji samlar sina närmaste och skakar det gamla året ur filten. Minnena kommer ikapp honom och han minns inte alltid helt klart. Pellan har en storslagen final på gång och Zlatans brorsa verkar ha årets fetaste firande i pipen. Gudmodern och Miro vilar inte i mellandagarna och har svårt att lämna den tillbakablickande hjälten från gatan ifred. Lilla Al-Fadji har i sin tur svårt att lämna Linus ifred.

I familjedramat Morfar, mormor och slaktaren söker Jenny Hallberg och hennes mamma efter sina rötter. Spåren leder till Anders slakteri i Borlänge. Minnena sviker men en annan historia rullas upp. Historien om ett krackelerande äktenskap på 50-talet, en familjethriller i det förgångna. Det börjar på ett släktkalas. Mormor är arg på morfar men när mamma frågar vad det är så vill hon inte berätta. Det handlar om mamma, men hon skulle bli så ledsen om hon fick veta. Det som morfar börjat prata om. Det som alla redan vet. Alla utom mamma.   Efter att ni har hört på programmet vill vi gärna höra från er, hur viktigt är det att söka upp sina biologiska rötter? Skriv i kommentarsfältet eller skicka privat till redaktionen: dokred@sr.se 

"Minnena ljuger" heter Kjell Espmarks memoarbok. Och minnesforskaren och neuropsykologen Mikael Johanssons forskning tycks landa i samma slutsats. Är våra minnen verkligen så opålitliga, och varför är det i så fall på detta viset? Vad får det för konsekvenser och kan medvetenheten om minnenas otillförlitlighet vara till någon hjälp? Dessa frågor och fler diskuteras när Filosofiska rummet gör sitt sista besök på Grubbelklubben i Malmö för den här säsongen. Lars Mogensens gäster är författaren och akademiledamoten Kjell Espmark, minnesforskaren Mikael Johansson och psykologen Eugenia Rozenberg. Producent: Thomas Lunderquist.

Mats är före detta officer och tjänstgjorde under många år utomlands i krigszoner. Det han såg och upplevde där satte djupa spår i honom. Han får flashbacks och drömmer mardrömmar än idag och har fått diagnosen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Mats har fått hjälp, men tycker inte att hjälpen har räckt. Han lider fortfarande svårt och ringer till Radiopsykologen för att höra om det ska vara såhär för alltid nu, eller om det finns någon anann väg ut? Mona undrar vad hon ska göra med sina sömnproblem. Varje morgon vaknar hon, alldeles för tidigt, och bara kan inte somna om. Vad finns det för hjälp att få? Radiopsykolog Malin Edlund. Programledare Anna Ivemark.