Podcasts about mont cenis

Alice et son petit frère Sacha sont à nouveau à Val-Cenis cette année. Après la visite de la marmotte l'année dernière, ils attendent sa venue et une nouvelle histoire. La marmotte revient taper à leur fenêtre. Cette année, ce ne sera pas l'histoire de Flambeau que la marmotte va leur raconter, mais bien l'histoire du Mont-Cenis.Val Cenis vous propose de découvrir son histoire à travers des podcasts pour tous et toutes afin de mieux connaître ce lieu.En savoir plus sur Val-Cenis : https://www.valcenis.ski/Crédits :Textes : Thomas Le Petit-CorpsLa marmotte: Nathalie BernasAlice et Sacha : Clara ZieglerEnregistrement, mix & création musicale : Léopold RoyEnregistré au Studio DuparkVisuel : Anaïs Chevet (@ananash)Val Cenis / Unique Heritage Media / La Maison du Podcast Hébergé par Acast. Visitez acast.com/privacy pour plus d'informations.

Alice et son petit frère Sacha sont à nouveau à Val-Cenis cette année. Après la visite de la marmotte l'année dernière, ils attendent sa venue et une nouvelle histoire. La marmotte revient taper à leur fenêtre. Cette année, ce ne sera pas l'histoire de Flambeau que la marmotte va leur raconter, mais bien l'histoire du Mont-Cenis.Val Cenis vous propose de découvrir son histoire à travers des podcasts pour tous et toutes afin de mieux connaître ce lieu.En savoir plus sur Val-Cenis : https://www.valcenis.ski/Crédits :Textes : Thomas Le Petit-CorpsLa marmotte: Nathalie BernasAlice et Sacha : Clara ZieglerEnregistrement, mix & création musicale : Léopold RoyEnregistré au Studio DuparkVisuel : Anaïs Chevet (@ananash)Val Cenis / Unique Heritage Media / La Maison du Podcast Hébergé par Acast. Visitez acast.com/privacy pour plus d'informations.

Alice et son petit frère Sacha sont à nouveau à Val-Cenis cette année. Après la visite de la marmotte l'année dernière, ils attendent sa venue et une nouvelle histoire. La marmotte revient taper à leur fenêtre. Cette année, ce ne sera pas l'histoire de Flambeau que la marmotte va leur raconter, mais bien l'histoire du Mont-Cenis. Val Cenis vous propose de découvrir son histoire à travers des podcasts pour tous et toutes afin de mieux connaître ce lieu. En savoir plus sur Val-Cenis : https://www.valcenis.ski/

Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. När Rousseau fick oss att klättra i bergNär den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men faktiskt en sorts vardag under det tidiga tjugohundratalet, när Mount Everest några försommarveckor varje år upplever en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för enorma summor kan köpa sig plats i en toppexpedition, ofta utan att alls ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen.Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman Julie eller Den nya Heloïse.Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut når ovan molnen och där upplever hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnar upp och lättar. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Med romanen som reseguide började hans entusiastiska läsare vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Idéhistorikern Björn Billing har beskrivit hur Rousseaus roman inledde vad han kallar en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Björn Billing kallar med en träffande formulering Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.2. Hokusai besteg aldrig FujiPå perrongen i Kawaguchi-ko är Fuji det första man ser när man kliver av expresståget från Tokyo, överfullt av vandrare och dagsturister. Någon mil söderut, på andra sidan spåren tornar det japanska nationalberget upp sig som en väldig rispapperskuliss, den vita hättan liksom utskuren ur himlens ljusblå dis med grafisk skärpa precis som på något av Katsushika Hokusais klassiska träsnitt. Järnvägens högspänningsledningar skär upp bergets perfekta profil i tunna, horisontella skivor, det är en strålande vårdag mitt i körsbärsblomningen och den bökiga trafiken i denna medelstora landsortsstad som utgör Fujiturismens logistiska centrum bullrar på som inget hade hänt, som om den inte alls lade märke till hur berget ligger där och ruvar i sin upphöjda frid. Jag får idén att ägna dagen åt ett fotografiskt projekt i Hokusais efterföljd, en sorts uppdatering av hans berömda ”36 vyer av berget Fuji” där jag ska fånga allt det Hokusai inte såg. Fuji bakom vägarbeten, Fuji sett i gatukorsningens skvallerspegel och genom nöjesfältets bergochdalbanor, Fuji som trafikkoner, på shoppingkassar och som kylskåpsmagneter. Etcetera.Det visar sig förstås att jag har underskattat Hokusai. Mycket kan man säga om denne den japanska ukiyo-e-konstens store mästare, men hans relation till det heliga berget var verkligen allt annat än pryd. Det finns en historia om hur han en gång bjöds in till den 11:e Tokugawa-shogunens palats tillsammans med en kinesisk mästare för att de båda skulle visa härskaren sina färdigheter i landskapsmåleri. När det blev Hokusais tur drog han med bred pensel ett vindlande blått stråk över papperet och gick och hämtade en höna vars fötter han doppade i röd färg och sedan lät promenera några gånger över målningen. Så föddes mästerverket ”Höstlöv i Tatsutagawafloden”. Historien är kanske sann, kanske inte – men säger mycket om den finurliga uppfinningsrikedom som dominerar bilden av mästaren i Japan, till skillnad, skulle jag säga, från i väst. På Hokusaimuseet i Tokyo slutar utställningarna med ett lustigt diorama som ska visa hur det kan ha sett ut i konstnärens ateljé mot slutet av hans liv. I ett enkelt rum i traditionell stil med tatamimattor ser man Hokusai och hans dotter, som i många år fungerade som hans assistent; här måste hon vara i sextioårsåldern och den bortåt nittioårige Hokusai ligger på knä på golvet, hukad över pappret, fullständigt uppslukad, med ändan i vädret som ett barn.För att bestiga Fuji ska man vara där i augusti, läser jag. Säsongen öppnar någon gång i maj men vädret på tre tusen meters höjd är ombytligt och kan snabbt tvinga vandraren att vända om. Men inte heller under högsommaren kan man vara säker. På bilder som bergsbestigare själva har tagit är det ofta dimma, och ser kallt och ruggigt ut. Annars är klättringen inte särskilt krävande vad jag förstår. Den tar ungefär sex timmar, meningen är att man ska nå toppen lagom för att se solen gå upp i Stilla Havet, det vill säga vid tre-fyratiden på morgonen, vilket innebär att man får börja vandringen någon gång på kvällen. De som kommer upp i tid och har lite tur med vädret har förstås en vidunderlig utsikt. När man ser på bilderna som folk lagt ut på nätet är det lätt att bli avundsjuk. Samtidigt går det inte att blunda för att något väsentligt saknas på dem. Nämligen Fuji självt. Det är som att de kommit så nära sitt objekt att det försvunnit, gått i upplösning som en hägring. Den perfekta vulkanen visade sig bara vara en isig hög av grus och sten.Å andra sidan: ett berg är alltid något mer än så. Och särskilt när det gäller ett så ikoniskt berg som Fuji går det förstås att se bestigningen ur ett mer symboliskt perspektiv, som något slags mystiskt överskridande, ett inträngande i den perfekta silhuetten där verkligheten bakom bilden uppenbarar sig. Men Hokusai tycks inte ha varit lagd åt det hållet. Museets lekfulla och vardagliga diorama fångar lite av den nyfikna och rastlösa personlighet som annars framför allt kommer fram i de fantastiska skissböcker han förde genom hela livet, fulla med träffsäkra iakttagelser, komiska karikatyrer, perspektivstudier, erotik och mönsterskisser. Dessa så kallade manga är rörliga i tanken och tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som får mig att tänka på Leonardo da Vinci: här finns dekorationsidéer för kammar och solfjädrar, studier av husgeråd och kanonrök, av cirkusartister i aktion och fyllbultar i slagsmål, och instruktioner för hur man avbildar fåglar med hjälp av olika kanjitecken eller tecknar vågor med hjälp av det ljudhärmande, krokiga hiraganatecknet ”tsu”. Många av mangaböckernas skisser och infall fann sedan, precis som hos Leonardo, vägen till hans mer genomarbetade ukiyo-e-snitt, som han gärna befolkade med allt från inspekterande statstjänstemän till festprissar på väg hem från glädjekvarteren i gryningen.Bilderna av det heliga Fuji är lika vanvördigt fulla av hektiska vardagsscener. I en av de berömda trettiosex vyerna kläms berget in under en ofantlig sågbock som ramar in det med sin trekantiga form, och med en man som uppflugen på stocken bearbetar den med en väldig timmersåg. I en annan ses en tunnbindare stå och hyvla insidan av ett gigantiskt fat, vars runda cirkel bildar ram åt Fuji som sticker upp vid horisonten. Rentav ännu livligare blir det i den svartvita serie om hundra bilder som var bland det sista Hokusai hann göra innan han dog nära nittio år gammal 1849. Här bildar Fuji fond åt ylande hundar och glammande festprocessioner, åt akvedukter och byggnadsställningar. Här finns en scen där en trött poet avbryter sig i sina kalligrafiska övningar och gäspande sträcker armarna i luften medan Fuji likgiltigt tornar upp sig genom fönstret. Jag hittar till och med en bild där Fuji leker kurragömma bakom en genombruten sfärisk konstruktion som direkt får mig att tänka på bilden som jag själv tog genom bergochdalbanan. Och flygdrakarnas långa linor skär upp bergets silhuett i breda klyftor.Men Fuji förblir Fuji. Ständigt reser berget sin svala, perfekta profil mot horisonten, oberört av all ruljangs som pågår vid dess fot. Ibland detaljerat återgivet, ibland som en skugga, ibland bara som en stiliserad silhuett eller ett enkelt kalligrafiskt tecken. Bergets betydelse består i kontrasten mellan dess eviga, distanserade närvaro och all den uppslukande vardagliga verksamhet som omger det. Bilderna besvärjer den döda vulkanens döda perfektion, bemänger den med mänskligt liv och stökar till dess rena horisont. Det förändrar inte berget, och ändå förändrar det allt. Katsushika Hokusai var, såvitt man vet, aldrig på Fujis topp. Han betvingade sitt berg med andra metoder, genom att så att säga ta ner det på jorden. När jag ser på dessa bilder undrar jag ibland om han var rädd för det.3. Människan kan inte förflytta bergAtt människor är rädda för berg är egentligen inte underligt. Det är det normala; att stå inför ett högt berg kan ge en känsla av omvänd svindel, som om man står på botten av en väldig grav och famlar med blicken i tomheten. Bergen är som havsdjupen, en del av världen som ligger bortom människans herravälde och som när vi kommer i närkontakt med elementen, ute på öppet vatten eller vid branta stup, ger oss en insikt om vår obetydlighet. Orofobin – som man säger med en medicinsk term – är på så vis mer besläktad med torgskräck än med vanlig höjdskräck: orofobin bottnar just i mötet med en värld som ter sig oåtkomlig, undflyende, främmande, fientlig mot allt mänskligt. Bergens ogästvänlighet, de bistra och nyckfulla förhållanden som råder på mycket hög höjd ger en aning om hur bräcklig den mänskliga civilisationen och kulturen är, hur lite skydd den faktiskt erbjuder när vi ställs öga mot öga med geologins realiteter. Sedd med bergets blick är människan och hela antropocen bara en övergående klåda i jordskorpan.Men somliga berg är också mer skrämmande än andra. En levande vulkan är till exempel något helt annat än en död. I Germaine de Staëls tragiska roman ”Corinne” finns en mäktig passage där huvudpersonerna Corinne och hennes älskare Oswald bestiger Vesuvius utanför Neapel. Vandringen mot toppen äger rum mitt under ett utbrott, dessutom på natten, med de glödande lavaströmmarna som dramatisk illuminering av det karga och svartbrända landskapet. Dumdristigt, kan man tycka, men allt för den litterära effektens skull; de Staël målar upp hur hennes romanpersoner rör sig i ett dödens landskap, bortom allt mänskligt. ”Eldströmmen”, skriver hon, ”har en luguber färg, inte desto mindre får den då den sätter eld på vinstockar och träd en klart brinnande låga som svär mot den dystra lavan, rinnande fram som en flod i helvetet, långsamt som sand, svart om dagen, röd om natten.””Corinne” gavs ut 1807, alltså vid en tidpunkt i den europeiska kulturhistorien när den nedärvda orofobin just börjat släppa sitt grepp och ge efter för en romantisk fascination inför bergslandskapens sublima övermakt – åtminstone inom den bildade aristokratin. Romanen, som till formen är en rätt besynnerlig hybrid mellan kulturhistorisk reseskildring och romantisk kärlekstragedi, anses också ha legat bakom att just Vesuvius fick sådan dragningskraft bland 1800-talets nordeuropeiska Italienfarare. De Staëls katastrofturister blev så att säga stilbildande både ifråga om målets beskaffenhet och med sin intellektuella hållning. Bara några decennier tidigare hade Pompejis ruiner börjat grävas ut och visas för publik, något som förstås ytterligare förstärker den bävan som Corinne och Oswald känner inför bergets makt. I ruinstaden fängslas de av det motsägelsefulla i förstörelsen, hur ”vulkanen som har täckt hela staden med aska har skyddat den från tidens härjningar”. Döden i Pompeji, fångad i ögonblicket som i en 3D-scanner, framstår som kusligt och paradoxalt livslevande. ”Ingen annanstans hittar man en starkare bild av livets plötsliga upphörande”, skriver de Staël. ”På väggarna i ett vakthus ser man fortfarande de valhänta bokstäverna och de grovt tecknade figurerna som soldaterna ritat för att få tiden att gå, den tid som redan var på väg att uppsluka dem.”Pompejis alla döda spökar för Corinne och Oswald där de strävar mot den brinnande vulkanens topp, i strid mot allt förnuft. Tecknen de omges av kan inte misstolkas: ”över en viss höjd slutar fåglarna att flyga”, skriver de Staël, ”ytterligare ett stycke högre upp reduceras växtligheten till ett minimum och om man fortsätter når man dit inte ens insekterna hittar något att leva på i den förbrukade, sterila jorden. Alla spår av liv upphör, ni inträder i dödens rike, och denna pulvriserade marks aska är nu det enda som rör sig under era osäkra fötter.” Ekot från Dantes helvete stegras till ett mörkt crescendo när vi når vulkanens rykande krater: ”Corinne”, säger Oswald förfärad, ”är det från dessa infernaliska gränstrakter som sorgen beger sig? Är det från denna topp som dödsängeln svingar sig?”Visst är det så. Bestigningen av Vesuvius utgör romanens dramatiska vändpunkt, Corinne och Oswald tycks ana att deras kärlekssaga nått sin kulmen och att det från och med nu bara löper utför, mot tragedins oundvikliga fullbordan. Berget besegrar dem, inte genom att visa sig obetvingligt utan med sin orubblighet, och om romanen har en moralisk kärna någonstans är det för mig just i denna blinda, förlamande ödestro, insikten om att vi alla i det långa loppet färdas mot vår undergång, den kommer, var så säker, frågan är bara hur, frågan är bara när – och jag kommer plötsligt att tänka på ett slagord från åttiotalets solidaritetsrörelse mot apartheid, att ”berg är till för att flyttas”. Dumheter. Berg är inte alls till för att flyttas, tvärtom, det är bergen som förflyttar människan.Och frågan är vart. Tänker man efter är det kanske den frågan hela den mänskliga kulturen går ut på att besvara. I den engelska renässanslegenden om Muhammed och berget gjorde Muhammed som bekant missbedömningen att han med sina gudomliga specialkontakter skulle kunna ropa till sig ett berg han ville predika från. När det inte fungerade konstaterade han ödmjukt att om nu inte berget ville komma till Muhammed, så fick Muhammed komma till berget. De berg som nu tornar upp sig för vår civilisation, de orubbliga svar naturen ger på mänsklighetens övermodiga försök att betvinga den, kommer att kräva just den sortens kreativa, ödmjuka förflyttningar.Men också något mer: en sorts, vad ska vi kalla det, pragmatism? Funktionell dumhet? Den stackars Sisyfos, som i den grekiska myten är dömd att i evighet rulla sin sten uppför berget, måste som Albert Camus skrev tänkas som en lycklig människa: han har åtminstone en uppgift. Att den är meningslös spelar ingen roll, han vet vad han ska göra och behöver inte veta varför. Därför arbetar han oförskräckt vidare; trots att han gång på gång misslyckas är han ändå inte rädd att misslyckas på nytt. I ”Corinne” pekar bestigningen av Vesuvius på ett liknande sätt fram mot romanens slutsidor, när dess kärlekstragedi redan nått sin ödesbestämda uppfyllelse och Oswald med sin nyblivna hustru en sista gång reser tillbaka mot Italien – för att på toppen till gränsberget Mont Cenis överraskas av en snöstorm. Återigen strör de Staël de orofobiska helvetesmetaforerna omkring sig: ”Allt som skapats på jorden visade nu monotont fram en och samma sida, från stupens bråddjup till de högsta bergstopparna… de vitklädda granarna speglades i vattnet likt trädspöken.” Ännu en prövning, ännu ett förebud. Sådant är livet, sådan är historien. Ständigt nya vyer, nya svårigheter, ständigt nya berg.4. Berget som etisk och estetisk fråga och svarDet finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – man får föreställa sig honom stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Författaren Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv.Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt?Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, efter en tid i Amerika när han, tillbaka i Europa och än så länge med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt?Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs: ungefär som att bestiga ett berg. Å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd.Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så.Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre framträdde som subjektiva ljusintryck utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål.På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagsdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare.Dan Jönsson, författare och essäistDen första och sista delen är bearbetningar av tidigare sända essäer.LitteraturBjörn Billing: Utsikt från en bergstopp – Jean-Jacques Rousseau och naturen. Ellerströms förlag, 2017.Peter Handke: Die Lehre der Sainte-Victoire, på svenska som Vägen till Sainte-Victoire. Översättning av Margaretha Holmqvist. Albert Bonniers förlag, 1982.Hokusai: One Hundred Views of Mt. Fuji. George Braziller, 1999.Hokusai. Thirty-six Views of Mount Fuji. Taschen, 2021.Jean-Jacques Rousseau: Julie eller Den nya Héloïse. Översättning av Olof Nordberg. Natur och kultur, 1983.Germaine de Staël: Corinne. Översättning av Jan Henrik Swahn. Natur & Kultur, 2022.MusikL.T. Fisk: Jag står kvar. Album: Åsnemanifestet. Text och musik: Johan Andersson. Aska, 2023.

durée : 00:02:15 - Le vrai du faux - Le fondateur de la France insoumise a affirmé que le fret ferroviaire sous le tunnel historique du Mont-Cenis a été divisé par sept et trouve cela "absurde". Vrai ou faux ?

Direction le château d'Étrembières à l'histoire romanesque.  Deux fois confisqué à la famille de propriétaire pour les punir de meurtres, il était le lieu d'essais d'une machine perforatrice à air comprimé utilisée pour le percement du tunnel du Mont-Cenis. Pour tout savoir sur le château d'Étrembières : https://www.vivre-en-haute-savoie.com/chateau-etrembieres Notes de l'épisode :  Blog Vivre en Haute Savoie  ATMB  Globule Radio   Hébergé par Ausha. Visitez ausha.co/politique-de-confidentialite pour plus d'informations.

Son fils Alexandre nous dit que son père, général, était capable, suspendu à une poutre et à la seule force de ses bras, de soulever un cheval serré entre ses cuisses... L'auteur de sa biographie, se demande s'il faut dans ce propos la célébration de la puissance paternelle ou une insidieuse reprise de très ancien poncif raciste. Car à travers la carrière de ce général hors du commun, on voit à la fois son intégration dans la société de son temps mais aussi les difficultés qu'il a pu rencontrer en tant que métis au cours de la période révolutionnaire et impériale. Storiavoce se penche sur la vie du général Alexandre Dumas de la Pailleterie, vainqueur du Saint Bernard et du Mont-Cenis et père du romancier. Etienne Gros reçoit Claude Ribbe. L'invité: Ancien élève de l'École normale supérieure (Ulm), agrégé de philosophie, originaire de Guadeloupe par son père et de la Creuse par sa mère, Claude Ribbe se penche dans son œuvre sur le passé esclavagiste français et certaines figures qui en sont issues. Il vient de publier Le Général Dumas, Né esclave, rival de Bonaparte et père d'Alexandre Dumas (Tallandier, 240 pages, 19.90€)

Prédicateur : Frère Camille de BELLOY, dominicain Président : Père Geoffroy GENIN, curé

Zeche Mont Cenis in Herne, heute Energiepark und Fortbildungsakademie des Landes Nordrhein-Westfalen, war zwischen 1871 und 1978 ein Steinkohle-Bewegwerk benannt nach der (bei Gründung) beeindruckenden Ingenieurs-Meisterleistung des 13 Kilometer langen Tunnels durch das Mont-Cenis Massiv der französischen Alpen. Dass die für das Ruhrgebiet so prägende Tätigkeit des Bergarbeiters, des „Kumpel“ nicht nur körperlich fordernd und gesundheitsschädlich war, sondern unter Tage auch tödliche Gefahren lauerten, davon zeugt auch die Geschichte der Zeche Mont Cenis. Wenn sich ein spezifisches Mischverhältnis von Methangas und Sauerstoff in den Stollen ansammelt und auf eine Zündquelle von mindestens 650 Grad Celsius trifft, kommt es zu sogenannten Schlagwetterexplosionen, die sich in den beengten Stollen mit enormer Wucht ausbreiten. Ein solches Unglück ereignete sich in der Zeche am 20 Juni 1921, als sehr fahrlässig mit Dynamit unter Tage gesprengt wurde. Am 22. Juni berichtet der Vorwärts und sucht nach den Ursachen. Es liest Frank Riede.

durée : 00:20:30 - Carnet d'adresses - A l'occasion des 100 ans de la radio, on ouvre le carnet d'adresses presque réel de Gustave Ferrié, le patron des transmissions sans fil. On va découvrir Saint-Michel de Maurienne où il est né, le col du Mont-Cenis qu'il aimait parcourir, et Saint-Jean-de-Maurienne où il passait ses vacances

Le secrétaire d'Etat à la Ruralité fête aujourd'hui le 150e anniversaire du tunnel ferroviaire historique du Mont-Cenis, et visite le centre d'interprétation de la future liaison entre Lyon et Turin. Il souhaite s'éloigner des polémiques, et penser à l'amélioration de la desserte des territoires. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

En Suisse on connaît les principaux axes historiques permettant de franchir les Alpes vers lʹItalie. Mais connaît-on les cols et les voies permettant de franchir les Alpes entre la France et lʹItalie? Voici le col du Mont-Cenis: axe naturel entre Paris et Milan, il a été, paraît-il, utilisé par Hannibal. Difficile dʹaccès, Napoléon y fait construire une route avant le percement particulièrement corsé dʹun tunnel. Visite des lieux. Photo: Col du Mont Cenis situé entre la France et l'Italie

Eglise Saint-Pierre de Montmartre 2 Rue du Mont-Cenis, 75018 Paris tél : 01 46 06 57 63 http://www.saintpierredemontmartre.net

Die Eisenbahn zwischen Italien und Frankreich ist veraltet, die Strecke am Mont Cenis zu steil und der Tunnel zu eng. Ein neuer Basistunnel soll Abhilfe verschaffen. Im italienischen Susatal wehrt sich die Bevölkerung gegen den Tunnel, während die Wirtschaft dafür kämpft und auf Arbeitsplätze hofft. Eigentlich sollte der Tunnel, dessen Bau Paris und Rom vereinbart haben, verbinden. Aber in Italien spaltet er die Gesellschaft. Denn dieser Kampf wird vor dem Hintergrund einer langen Wirtschaftskrise ausgetragen. Die Folgen dieser Krise sind auch im Susatal spürbar: Tausende Arbeitsplätze gingen in den letzten Jahren verloren. Gleichzeitig spart der Staat bei Spitälern, Schulen oder beim Nahverkehr. Die vielen Verlierer der Krise glauben nicht daran, dass ihnen der milliardenschwere Tunnel nach Frankreich etwas bringt. Gespalten sind nicht nur das Susatal und die Region Piemont. Auch die Regierung in Rom aus Cinque Stelle und Lega ist sich uneins. Die von Beppe Grillo gegründete Protestpartei der Fünf Sterne will den Tunnel verhindern, weil er viele koste und wenig nütze. Die Lega hingegen macht sich für den Tunnel stark, weil er Arbeitsplätze und Wohlstand bringen soll. Ein Kompromiss ist bisher nicht in Sicht – während auf französischer Seite bereits gebaut wird.

Die Eisenbahn zwischen Italien und Frankreich ist veraltet, die Strecke am Mont Cenis zu steil und der Tunnel zu eng. Ein neuer Basistunnel soll Abhilfe verschaffen. Im italienischen Susatal wehrt sich die Bevölkerung gegen den Tunnel, während die Wirtschaft dafür kämpft und auf Arbeitsplätze hofft. Eigentlich sollte der Tunnel, dessen Bau Paris und Rom vereinbart haben, verbinden. Aber in Italien spaltet er die Gesellschaft. Denn dieser Kampf wird vor dem Hintergrund einer langen Wirtschaftskrise ausgetragen. Die Folgen dieser Krise sind auch im Susatal spürbar: Tausende Arbeitsplätze gingen in den letzten Jahren verloren. Gleichzeitig spart der Staat bei Spitälern, Schulen oder beim Nahverkehr. Die vielen Verlierer der Krise glauben nicht daran, dass ihnen der milliardenschwere Tunnel nach Frankreich etwas bringt. Gespalten sind nicht nur das Susatal und die Region Piemont. Auch die Regierung in Rom aus Cinque Stelle und Lega ist sich uneins. Die von Beppe Grillo gegründete Protestpartei der Fünf Sterne will den Tunnel verhindern, weil er viele koste und wenig nütze. Die Lega hingegen macht sich für den Tunnel stark, weil er Arbeitsplätze und Wohlstand bringen soll. Ein Kompromiss ist bisher nicht in Sicht – während auf französischer Seite bereits gebaut wird.

LnR the World in Eighty Days 14 Around "Certainly," returned Ralph. "I agree with Mr. Fogg. The world has grown smaller, since a man can now go round it ten times more quickly than a hundred years ago. And that is why the search for this thief will be more likely to succeed." "And also why the thief can get away more easily." "Be so good as to play, Mr. Stuart," said Phileas Fogg. But the incredulous Stuart was not convinced, and when the hand was finished, said eagerly: "You have a strange way, Ralph, of proving that the world has grown smaller. So, because you can go round it in three months—" "In eighty days," interrupted Phileas Fogg. "That is true, gentlemen," added John Sullivan. "Only eighty days, now that the section between Rothal and Allahabad, on the Great Indian Peninsula Railway, has been opened. Here is the estimate made by the Daily Telegraph:      From London to Suez via Mont Cenis and        Brindisi, by rail and steamboats .................  7 days      From Suez to Bombay, by steamer .................... 13  "      From Bombay to Calcutta, by rail ...................  3  "      From Calcutta to Hong Kong, by steamer ............. 13  "      From Hong Kong to Yokohama (Japan), by steamer .....  6  "      From Yokohama to San Francisco, by steamer ......... 22  "      From San Francisco to New York, by rail ............. 7  "      From New York to London, by steamer and rail ........ 9  "                                                           -------        Total ............................................ 80 days." "Yes, in eighty days!" exclaimed Stuart, who in his excitement made a false deal. "But that doesn't take into account bad weather, contrary winds, shipwrecks, railway accidents, and so on." "All included," returned Phileas Fogg, continuing to play despite the discussion. "But suppose the Hindoos or Indians pull up the rails," replied Stuart; "suppose they stop the trains, pillage the luggage-vans, and scalp the passengers!" "All included," calmly retorted Fogg; adding, as he threw down the cards, "Two trumps."

Sou Khim, Street Food asiatique, a récemment fêté ses 2 ans ! Retour avec Elisa Phou sur son histoire, sa reconversion professionnelle et les plats qu'elle propose. Goûtez chez Sou Khim aux saveurs de l'Asie : bobun, pad thai et banh mi, entre autres... à deux pas de Barbès et de Montmartre. 101 bis rue du Mont Cenis 75018 Paris www.soukhim.paris ©N7Productions 2018 www.barbesinandout.com Interview : Anthony KACZMAREK

De petites montagnes pour de grands vins. Au nord de la Savoie, à la limite de la Suisse, le Jura s’impose comme l’une des régions viticoles les plus passionnantes de France. Ce, grâce à la typicité unique de ses vins, à l’originalité de ses cépages et de ses procédés de vinification. Si le vin jaune et le vin de paille restent incontestablement les plus emblématiques, on déguste aussi dans le jura des chardonnays classiques et réjouissants, s’inspirant des vins bourguignons. Last but not least : les crémants jurassiens sont d’une grande finesse et n’ont parfois rien à envier aux champagne. Même les dégustateurs professionnels peuvent s’y tromper. Ce mois-ci donc, Les Coudes sur la Table vous propose une heure en immersion dans les terres jurassiennes...   Nos invités : Ophélie Neiman, alias Miss Glouglou est journaliste, critique vinicole et blogueuse pour le Monde.fr. Elle est égalament l’auteur de Le Vin c’est Pas Sorcier (Marabout), un excellent ouvrage drôlatique et pédagogue pour découvrir le monde complexe du vin. Sa dernière publication s’intitule Boissons et Séductions (Delcourt). Le blog de Miss Glouglou sur lemonde.fr   Jean-Philippe Favre, est le gérant de la Jurasserie Fine, une surprenante petite épicerie consacrée aux produits et aux vins du Jura, au 6 rue de Ravignan, dans le 18e arrondissement.       Henry Le Roy, est vigneron à Vincelles, ancien mathématicien parisien, il a créé en 2004 le Domaine de l’Aigle à Deux Têtes et possède 15 ha de vigne.           Jean Berthet-Bondet est vigneron à Château-Chalon et célèbrera en cette année 2015 les 30 ans du domaine Berthet-Bondet, converti en Agriculture Biologique depuis 2009. Il possède 11 ha de vigne dont 3 ha en appellation Château-Chalon.   Nos chroniqueurs : Thomas Wolfman, notre chroniqueur-caviste, est le gérant des Caves de Prague dans le 12e arrondissement, au 8 rue de Prague. Amélie Weill est la responsable du service Bars et Restaurants chez  partenaire de cette émission. Retrouvez l’essentiel des arts, de la culture et des sorties parisiennes sur leur site Internet. Les bonnes adresses d'Amélie L'Orillon Bar, 35 rue de l'Orillon 75011 Paris. Comestibles et Marchand de Vins, 65 rue du Mont Cenis 75018 Paris. Le Festin Nu, 10 rue de la Fontaine du But 75018 Paris. Réalisation : Léa Méraud. Programmation musicale : Hubert Félix Thiéfaine, Love I Obey.