Podcasts about konstmuseum

Då var det dags! Den här gången gästas Spelhyllan av Marie Louise Sjögren från Västspel och Fabienne "Smol Bean" Westerberg från Rollspel 101. Ämnet är rollspel för nybörjare. Spel och annat som nämns: Grin, Handbok för superhjältar (även som lajv!), Nelly Rapp-rollspelet, Critical Role, Världskulturmuseet, KodachiCon, Göteborgs Konstmuseum och mycket mer. Kom och lyssna!

Miljardären Nicolai Tangens enorma konstsamling är grunden för det nya konstmuseet Kunstsilo i Kristiansand. Han ser konst som en andlig skönhetsupplevelse. P1 Kulturs Jens Möller har träffat honom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Jag är väldigt glad att det här, i stället för att bara hänga på väggen hemma hos mig, hamnar på museum”, säger Nicolai Tangen.Hör om det som kan bli en av årets kulturhändelser i Norden.Kunstsilo i Kristiansand öppnar den 11 maj.Reporter: Jens MöllerProducent: Maria Götselius

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 1 november 2017.Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år.Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög.Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli.Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen – och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata.De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften – ”plein air”. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger – inget motiv var för simpelt.Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet – och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö – också konstnär – då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram.Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer.Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det.Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion – ”konstnären och hans modell” – har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen.Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch.I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration.De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch – som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot.Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna.Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet – men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer.Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Återigen ett avsnitt av din lokala Göteborgspodd! Varför är krögarna och politikernas så upprörda över konstverket på Götaplatsen? Kommer Göteborg vinna kampen om Eurovision? Hur motverkar Göteborgs kommunala fastighetsbolag HIGAB kulturlivet i staden? Och vilka konsekvenser får nedskärningarna i skolan? Nyhetssvepet:Göteborg tar hem andraplatsen i Spårvagns-EMFiskare i protest mot vindkraftsparkerDe rödgröna vill sluta bry sig […]

I Norrköping växer en ny stadsdel fram i Inre hamnen och den offentliga konsten tar plats i de nya stadsrummen. Ett av projekten är ett växthus med välsignad jord vid Södra kajen. Just nu spirar några vetekorn, djupt nere i jorden i ett växthus vid Södra kajen i Norrköping. Växandet är en del i ett pågående konstprojekt av Åsa Jungnelius. Även känd som glaskonstnär. När staden Norrköping nu expanderar med nya bostadskvarter, parker och kanaler i Inre hamnen, har ett antal konstnärer involverats för att skapa konst på de nya platser som växer fram. Hon har samarbetat med två andra konstnärer: Markus Vallien som byggt växthuset och Farvash som välsignat jorden i en performance på Syltenberget.Åsa Jungnelius konstprojekt heter ”Den Inre världsutställningen” och det består av flera delar som på olika sätt förhåller sig till Konst- och industriutställningen i Norrköping 1906. Den utställningen var en lovsång till industrialismen och teknikutvecklingen och det var arkitekten bakom Liljevalchs konsthall, Carl Bergsten, som ritade utställningens huvudbyggnader. Åsa Jungnelius verk är ett svar på den där teknikoptimismen. ”Paviljong #2: JORD är en påminnelse om att vi fortfarande är beroende av marken, växtligheten och en bördig jord.Konstsatsningen i Inre kajen pågår under flera år och projektleds av Norrköpings Konstmuseum.Reporter: Nina Asarnoj

En utställning med Kaj Stenvalls Putin-kritiska tavlor inhiberades i Åbo och nu anklagas hela konstfältet för finlandiserings-tendenser. Vad kan vi överhuvudtaget förvänta oss av konsten – hur politisk ska den vara, och stämmer det att det är särskilt svårt och obekvämt för konstfältet i Finland att kritisera just Ryssland? I Slaget efter tolv möts chefen för Åbo konstmuseum Kari Immonen, kuratorn, kritikern och tidigare museichefen Pontus Kyander och Berndt Arell som har varit chef för bland annat Åbo Konstmuseum, Kiasma och Nationalmuseum i Stockholm och dessutom direktör för Svenska Kulturfonden. Maria Nylund leder ordet. E-post: slaget@yle.fi

I början av 1960-talet vände den avantgardistiska konströrelsen FLUXUS upp och ner på konstvärlden. Nu visas verk av en av medlemmarna, Ken Friedman, på Kalmar konstmuseum. Vad betyder Fluxus idag? Samtal med konstkritiker Mårten Arndtzén. MUSEERNAS HEMLIGHETER: RINGEN MED TROLLFORMELN1933 hittades i skånska Tågarp en guldring från 1500-talet med en inskription på insidan – en trollformel. Frågan är vad den innebär? Vad är den bra för – eller emot? I serien Museernas hemligheter undersöker reporter Mattias Berg museiföremålen som bär på frågor och mysterier.REPORTAGE: HANNA HELQUISTS DUKNING SOM KONSTKan dukning vara konst? Krönikören - och dukningsfantasten - Hanna Hellquist lät en handfull konstnärer duka varsitt bord. Resultatet blev utställningen "Det dukade bordet" på Millesgården i Stockholm.Prgramledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 1 november 2017.Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år.Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög.Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli.Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata.De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften plein air. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger inget motiv var för simpelt.Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö också konstnär då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram.Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer.Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det.Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion konstnären och hans modell har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen.Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch.I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration.De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot.Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna.Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer.Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Kulturredaktionens konstkritiker Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén sammanfattar konståret 2021. Ännu ett år av restriktioner som drabbat konstvärlden hårt. KONSTÅRET 2021Konståret 2021 har i likhet med scenkonsten och filmvärlden präglats av de publikbegränsningar som rått. Våra konstkritiker Mårten Arndtzén och Cecilia Blomberg har ändå lyckats ta del av en hel del konst. De rapporterar bland annat om det interaktiva konstverket Involution av konstnärsduon Lundahl och Seitl på Uppsala konstmuseum och från en utställning med den tyska konstnären Anne Imhof på Palais du Tokyo i Paris.Årets konsthändelser inkluderar utbyggnaden Liljevalchs+ i Stockholm av arkitekten Gert Wingårdh, debatten om "Vita havet" på Konstfack och kryptokonstens uppgång och fall. Dessutom minns vi två personer i konstvärlden som gått bort under året: konstnären Lars Vilks och konstkritikern Ingela Lind.Vi tipsar också om tre av årets konstböcker:"Hilma af Klint. En biografi. Mänskligheten kommer att förundras" av Julia Voss. Översatt till svenska av Aimée Delblanc."Brännpunkt Europa. Nysakligheter 1919-1939" av Kristoffer Arvidsson, Michael Azar, Lena Johannesson, Sacha Llewellyn, Mieke Rijnders (utgiven av Göteborgs Konstmuseum i samband med utställningen "Brännpunkt Europa" som pågick 12 juni19 september 2021)"Axel Törneman 1880-1925. Pionjär i brytningstid" av Anita Theorell och Bengt WanseliusRysk samtidslitteratur: "Debutant" av Sergej LebedevFredrik Wadström har läst en ny rysk roman som på kort tid fått stor uppmärksamhet runt om i världen och som nu kommer på svenska. Boken heter "Debutant" men den är författaren Sergej Lebedevs femte roman.OBS-essän om det barriga livet som granVem älskar granen när det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös blir den ett avskräde som ingen orkar köra till tippen. I den här essän står Katarina Wikars upp för en flockvarelse.Programledare: Gunnar Bolin Producent: Nina Asarnoj

Kulturredaktionens konstkritiker Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén sammanfattar konståret 2021. Ännu ett år av restriktioner som drabbat konstvärlden hårt. Konståret 2021 har i likhet med scenkonsten och filmvärlden präglats av de publikbegränsningar som rått.Våra konstkritiker Mårten Arndtzén och Cecilia Blomberg har ändå lyckats ta del av en hel del konst. De rapporterar bland annat om det interaktiva konstverket Involution av konstnärsduon Lundahl och Seitl på Uppsala konstmuseum och från en utställning med den tyska konstnären Anne Imhof på Palais du Tokyo i Paris.Årets konsthändelser inkluderar utbyggnaden Liljevalchs+ i Stockholm av arkitekten Gert Wingårdh, debatten om "Vita havet" på Konstfack och kryptokonstens uppgång och fall. Dessutom minns vi två personer i konstvärlden som gått bort under året: konstnären Lars Vilks och konstkritikern Ingela Lind.Vi tipsar också om tre av årets konstböcker:"Hilma af Klint. En bioografi. Mänskligheten kommer att förundras" av Julia Voss."Brännpunkt Europa. Nysakligheter 1919-1939" av Kristoffer Arvidsson, Michael Azar, Lena Johannesson, Sacha Llewellyn, Mieke Rijnders (utgiven av Göteborgs Konstmuseum i samband med utställningen "Brännpunkt Europa" som pågick 12 juni19 september 2021)"Axel Törneman 1880-1925. Pionjär i brytningstid" av Anita Theorell och Bengt WanseliusProgramledare: Gunnar Bolin Producent: Nina Asarnoj

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2017. Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år. Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög. Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli. Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén. Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum. De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften plein air. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger inget motiv var för simpelt. Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar. Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till. Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt. I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö också konstnär då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram. Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer. Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion konstnären och hans modell har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen. Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch. I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration. De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot. Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer. Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Vi träffar Lotta Sandberg som guidar oss på utställningen Vill ha - Flärdfullt ur samlingen. Härliga önskeföremål, drömmar som folk genom historien haft. Luta er tillbaka, lyssna och njut!

Dessutom, metoo når punkmusiken i Finland och filmproducenten Harvey Weinstein inför rätta i Los Angeles.

Gustav II Adolf grundade Göteborg 1621. För att minnas detta lät Göteborgs stad i mitten av 1800-talet beställa en staty av kungen. Hör vad som hände med de olika gjutningarna innan han kom på plats. Hjältekonung har han kallats i historieböckerna, men krigarkonung vore ett bättre epitet. Han var fullt sysselsatt med trettioåriga kriget som till stor del böljade fram och åter över nuvarande Tyskland.Det var viktigt att statyn av Gustav II Adolf "indignerande med högra handen stället för staden, det vill säga han skulle peka med sin högra hand: där ska staden ligga! Uppdraget gick till konstnären Bengt Erland Fogelberg som mest arbetade i Rom.Första gjutningen fick kasseras, den andra gjutningen lyckades men fartyget som skulle frakta statyn till Göteborg gick i kvav, statyn hamnade på havets botten vid Helgoland. Driftiga helgolandsbor lyckades dock bärga statyn, men staden Göteborg tyckte att den begärda bärgarlönen var för hög och beställde i stället en ny tredje kopia som äntligen kunde placeras på Gustaf Adolfs Torg 1854.Det där andra exemplaret, som legat på havets botten, såldes till Bremen, där den märkligt nog restes i centrala stan och fick stå där tills Andra världskriget bröt ut. Då behövdes statyns koppar till annat, Gustav Adolf smältes ner för att användas inom tyska krigsindustrin.Ett bra exempel på ödets ironi: Gustav II Adolf kom till slut att kämpa på sina forna fienders sida.I programmet intervjuas Håkan Wettre, f d intendent på Göteborgs Konstmuseum och musiken vi hör är Salve Decus Suecorum Rex Gustave Adolphe, en hyllningskör skriven på 1600-talet och utdrag från Hugo Alfvéns Skådespelsmusiken ett stycke för kammarblåsare som heter Gustav II Adolf.Programmet är gjort av Mia Gerdin och sändes första gången 7 maj 2011.

Axel A Karlsson Rixon är fotograf, konstnär och doktor i fotografisk gestaltning. I avsnittet pratar vi om konstnärliga processer och hur det är att skriva och skriva om historia, och om olika konstnärliga projekt såsom Truckers and Others, Portraits in Nordic Lights, Nakenakter, Annika by the sea… Vi pratar om namnets betydelse, som identitetsmarkör och namnet i relation till sitt konstnärskap. Vi spelade in det här avsnittet för ungefär ett år sedan och Patrik Steorn som omnämns på slutet av avsnittet är inte längre kvar på Thielska Galleriet utan är numera museichef på Göteborgs Konstmuseum.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Vi gör också en första spaning från Stockholms filmfestival som drar igång nu. Och pratar om de viktigaste "Die Wende" romanerna. Alltså de litterära skildringarna av Tysklands historia åren runt 1989. Idag drar Stockholms filmfestival igång, men redan igår tjuvstartade festivalen. P1 Kulturs programledare Roger Wilson var på plats och såg öppningsfilmen "Marriage story" av Noah Baumbach. Konstkritikern Maryam Fanni kommer till studion och pratar om utställningen "Somewhere in Between" på Borås Konstmuseum. En grupputställning som ställer frågor om hur vi skriver historia. Det handlar om landskapets minne, nationell identitet och mytens roll i historieskrivningen. Vår nedslag i "Märkesåret 1989" fortsätter. Det gick inte lång tid efter att muren hade fallit innan frågan kom: När kommer den första litterära bearbetningen av det som skett? I Tyskland kallas tiden kring murens fall för Die Wende - ungefär vändpunkten och litteraturen följaktligen "Die Wendeliteratur". Gunnar Bolin hälsar på hemma hos Svante Weyler som bland annat varit radions Tysklandskorrespondent och på sitt egna förlag Weyler gett ut tysk litteratur i översättning. Vilka böcker tycker han bäst skildrar den här historiska omsvängningen i tysk historia? ÄR man intresserad av dokumentära berättelser har BBC gjort podden "Tunnel 29". I tio avsnitt berättas effektivt om flykten från DDR till väst via de tunnlar som började byggas i början av 60-talet då Berlinmuren restes och delade Berlin i en Öst och en Västdel. Cecilia Blomberg har lyssnat. Filmregissören Roland Emmerich är bioaktuell med nya "Midway" med premiär på fredag. Den handlar om attacken på Pearl Harbor och slaget vid Midway som följde på det. Roland Emmerich berättar om tankarna bakom sin nya film och hur han trots svårigheter att få till finansieringen till sist fick igenom sin produktion. I OBS-essän hyllar Ulrika Knutson Pella-böckernas skapare Anna Lisa Wärnlöf, alias Claque. En författare vars kvaliteter gör henne till en av svensk litteraturs stora stilister. Nu är det dags att hon får den plats hon förtjänar i litteraturhistorien menar Ulrika Knutson. Programledare: Roger Wilson Producent: Cecilia Blomberg

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

"Småland idyll och irrvägar" är en utställning som tar avstamp i konst och kulturhistoria för att samspråka med samtiden. Ordet idyll är kanske det första man tänker på när man tänker på Småland, tänk Astrid Lindgren, men hennes böcker handlade om mörker, fattigdom och död, säger konsthistorikern Sara Hemmingsson som är curator för utställningen tillsammans med Magnus Pettersson.  Skrapar man på en idyll så kan man ganska lätt finna andra saker, som en irrväg till exempel, som det finns ganska gott om i livet. Hör hela reportaget i klippet ovan. Helene Alm helene.alm@sverigesradio.se

I Motståndets källarskrubb visar Stefan Karlsson konst på minimal yta. Hör ett samtal om samtal om konst, om museet och visionen det bygger på, om humor i branschen, och om Stefans syn på scenen för samtidskonst och Göteborgs Konstmuseum. Läs mer på modko.org och skarlsson.net hogtochlagt@mail.com

Gustav II Adolf levde ett mycket äventyrligt liv även som staty! Hjältekonung har han kallats i historieböckerna, men krigarkonung vore ett bättre epitet.  Han var fullt sysselsatt med trettioåriga kriget som till stor del böljade fram och åter över nuvarande Tyskland. I Sverige grundade han flera städer, bl a Göteborg 1621.  För att minnas detta lät Göteborgs Stad i mitten av 1800-talet beställa en staty av kungen, där det var viktigt att han indignerande med högra handen stället för staden, det vill säga han skulle peka med sin högra hand: där ska staden ligga!  Uppdraget gick till konstnären Bengt Erland Fogelberg som mest arbetade i Rom. Första gjutningen fick kasseras, den andra gjutningen lyckades men fartyget som skulle frakta statyn till Göteborg gick i kvav, statyn hamnade på havets botten vid Helgoland.  Driftiga helgolandsbor lyckades dock bärga statyn, men staden Göteborg tyckte att den begärda bärgarlönen var för hög och beställde i stället en ny tredje kopia som äntligen kunde placeras på Gustav Adolfs Torg 1854. Det där andra exemplaret, som legat på havets botten, såldes till Bremen, där den märkligt nog restes i centrala stan och fick stå där tills Andra världskriget bröt ut.  Då behövdes statyns koppar till annat, Gustav Adolf smältes ner för att användas inom tyska krigsindustrin.  Ett bra exempel på ödets ironi: Gustav II Adolf kom till slut att kämpa på sina forna fienders sida. I programmet intervjuas Håkan Wettre, f d intendent på Göteborgs Konstmuseum och musiken vi hör är Salve Decus Suecorum Rex Gustave Adolphe, en hyllningskör skriven på 1600-talet och utdrag från Hugo Alfvéns Skådespelsmusiken ett stycke för kammarblåsare som heter Gustav II Adolf. Dessutom hörs en kort bit från Gustav der König in Schweden, skriven på 1600-talet för 4 stämmor. Programmet är gjort av Mia Gerdin och sändes första gången 7 maj 2011.

Med gemensamma krafter stuvar de om i sina muséer och frigör därmed kraft och plats för spännande verksamhetsutveckling i både Gustavianum och Uppsala konstmuseum. Bitr museichef för Gustavianum, Mikael Ahlund, och chef för Uppsala Konstmuseum, Daniel Werkmäster, ser ljust på framtiden.  

Där tystnad övergår i ljud – den gränsen har alltid intresserat Jesper Norda, konstnär och tonsättaren bakom det ljudverk som både kan höras i sin helhet på Konst i Blekinge-podden, och som på olika sätt finns innefattad i alla inslag som du kan höra här. Jesper Norda föddes 1972 i Karlskrona, men bor och verkar sedan länge i Göteborg. Han började som musiker och tonsättare, men halvvägs igenom sin utbildning på musikhögskolan gjorde plötsligt han en gir och fortsatte istället in i konstvärlden via konsthögskolan Valand. Och där, i mellanrummet mellan dessa båda världar, trivs han fortfarande bäst. Susanne Skog stämde träff med honom bland konsten på Göteborgs Konstmuseum med dess stillsamma söndagsflanörer och knirrande parkett, närmare bestämt vid ett av hans verk som museet köpt in: Right Hand - Left Hand Producent: Susanne Skog Musik: Jesper Norda

Gertrude Vanderbilt Whitney var en okonventionell kvinna som inte bara gillade okonventionella kläder hon gillade annorlunda konst också, nämligen amerikansk samtidskonst. Vi talar namn som Edward Hopper, Georgia OKeefe, Alexander Calder och Stuart Davis, en man som för stipendiepengar han fick av henne 1927 skaffade en elektrisk fläkt, en gummihandske och en äggvisp som han spikade fast på en bräda och använde som inspiration till modernistiska målningar som idag betraktas som föregångare till popkonsten. Men under det tidiga 1900-talet i USA betraktades inhemsk konst som lite mindre intressant än den traditionstunga europeiska som betraktades som fin och det fanns få ställen för amerikanska konstnärer att visa upp sina verk på. Men tack vare sitt hängivna intresse och engagemang lyckades Gertrude Vanderbilt Whitney inte bara bygga upp världens största samling av amerikansk 1900-talskonst hon grundade även det berömda konstmuseet Whitney i New York, The Whitney Museum of American Art. Det har idag världens främsta samling av amerikansk konst från både 1900-talet och 2000-talet. Det öppnade 1931, men har sedan dess bytt adress flera gånger. Länge låg det på Madison Avenue. Men sedan 2015 ligger Whitney i det så kallade Meatpacking District i New York. Det är ett stort pampigt hus ritat av arkitekten Renzo Piano, som var med om att skapa Centre Pompidou i Paris. I veckans program reser vi till Skåne och träffar Marika Wachtmeister, grundare av skulpturparken Wanås Konst. Sedan starten för 30 år sedan har över 300 konstnärer bjudits in till Wanås för att skapa platsspecifika verk till den stora bokskogsparken och omgivande byggnaderna. Fler av verken har blivit permanenta. Vi träffar också konstnären Marianne Lindberg De Geer, just nu aktuell med den retrospektiva utställningen Full Speed Ahead på Färgfabriken i Stockholm. Och så tar vi reda på hur man gör en lyckad staty för att hedra en offentlig person som gått ur tiden. Veckans gäst är Johan Hakelius, författare och journalist.

Musikmagasinet Skönheten berör denna säsong årstidernas växlingar. I detta andra program av fyra medverkar folkmusikern och barockviolinisten Lisa Rydberg, Martin Nyström som bland annat är musikkritiker i Dagens Nyheter samt Kristoffer Arvidsson som är forskningsledare på Göteborgs Konstmuseum. Vi kommer att röra oss från de yttersta öarna i Göteborgs skärgård, till de djupa skogarna öster om Siljan i Dalarna. Det blir en resa från Vinga fyr, till en liten by norr om Rättvik.  Och vi kommer stanna till vid skymningens milda ljus under en kväll i slutet av juli, där en evighetslång solnedgång håller skuggorna och natten stången.  Kanske handlar det om ett försök att fånga glädjen, den som kan bära på något luftigt och jublande samtidigt som där alltid finns stråk av vemod. Ja, precis som julikvällens värme och grönskande natur har ett stänk av sorg över sig, då ögonblicket av total lycka är kort och snabbt uppblossande. Veckans avsnitt berättar om den magiska folkmusiken kring byn Östbjörka, Evert Taubes uppmaning att fånga lyckan samt Richard Berghs målning Nordisk Sommarkväll. Programledare är Eric Schüldt.

Välkommen till ett gott prat om konstnärskap och konst med ny teknik med gästen Camia PIA Pettersson och programledare Maria Gustavsson. ---   Camia PIA Pettersson beskriver sig som en kreativ och glad skit. I programmet pratar vi om hur det är att lyckas med lång startsträcka, längtan efter likes på sina inlägg i sociala medier och när kollegor blev upprörda av konstprojektet Bertil Göransson. Och hur ställer man egentligen ut på Konstmuseet med hjälp av ny teknik? --- Läs mer om Camia på hennes webbplats Camia Pia, se hennes bilder på Instagram, Pinterest och på Facebook. Gå gärna och se utställningen med augmented reality på Göteborgs Konstmuseum med appen Layar.  Prata med Camia på Twitter. --- Gott prat hittar du även: - På sajten gottprat.se. - I sociala medier på Facebook, Twitter, Instagram och Google+. Prenumerera, sätt betyg och dela gärna vidare. Tack! #gottprat --- Programledare är Maria Gustavsson. Redigering av Maria och Janne Gustavsson. Design av AD Julia Åhall. Musik av Rikard Jedborg, DJ Insidiouz. --- Välkommen tillbaka för mer gott prat!

Kan konst och kultur användas hur som helst och till VAD som helst? Med utgångspunkt från den aktuella renässansutställningen And There Was Light på Eriksbergshallen i Göteborg konstaterar Nya vågen att alltfler regioner och kommuner satsar på konst och kultur som dragplåster, konkurrensmedel och lockvara när det gäller att få besökare eller rentav nya invånare. Vad händer med själva konsten då?  Mår kultur och konst bra av att vara lättillgänglig för precis alla? I studion finns Isabella Nilsson, chef för Göteborgs Konstmuseum, Gabriel Byström kulturchef på GP samt Henrik Jutbring från Göteborg & Co. Dagens Au Contraire som handlar om det överskattade resandet är gjord av Henrik Torehammar, programledare för Brunchrapporten i P3. Nya vågens kritikersamtal handlar om Blackbird på Göteborgs Stadsteater, en pjäs om relationen mellan en vuxen man och en tolvårig flicka, och deras uppgörelse 15 år senare.  I samtalet deltar bl a psykologen Margareta Lundgren och litteratur- och teaterkritikern Björn Gunnarsson.  Programledare är Sara Wennerblom Arén.

Originalverk till ett värde av ca 2 miljarder kronor visas nu på Eriksbergshallen i Göteborg, och bland dyrgriparna finns en tidigare okänd målning av Leonardo da Vinci: La Bella Principessa. Med hjälp av modern multimediateknik visas teckningar, skisser och målningar av renässansens tre mästare, Michelangelo, Rafael och da Vinci under utställningsnamnet And There Was Light.  Mia Gerdin undrar vad renässansen stod för och om den hänger ihop med vår tid. Håkan Wettre är utställningsansvarig på Göteborgs Konstmuseum som visar en parallell utställning Renässanser, och den försöker ge vissa svar. I Snittet får vi även träffa skådespelaren Anna Carlson som fyller 60 i år och varit verksam på scenen i nästan 40 år. Hon är dessutom sedan 2006 en stridbar ordförande i Teaterförbundet. Anna Carlson är just nu aktuell som filosofen Hannah Arendt i den hyllade föreställningen Den banala kärleken på Uppsala Stadsteater. Hon gör också monologen Ett år av magiskt tänkande, baserad på Joan Didions bok, där hon gör rollen som författaren själv. Två starka, vuxna kvinnor, gestaltade av den lika starka Anna Carlson. Anneli Dufva har träffat henne för att prata både om kvinnoroller på teatern och kvinnans roll på teatern. Dessutom intervjuas koreografen Anmar Taha som flydde från Irak till Sverige för drygt tre år sedan.  I Göteborg har flera dansare samlats som tidigare studerade vid Bagdads Performing Arts School, och i projektet Iraqi Bodies skapas danser som behandlar deras upplevelser. Mia Gerdin såg urpremiären av The Sleepers på Pusterviksteatern i Göteborg, en föreställning som handlade om skräcken att bli kidnappad och förd till okänd plats med okända människor, och du ser bara mörker eftersom du har ögonbindel på dig. Programledare: Mia Gerdin

Lars Lerin räknas som Nordens främste akvarellkonstnär. Förra vintern kom över 100 000 personer för att se hans akvareller på Waldemarsudde, och den 12:e december invigdes en ny stor utställning på Borås Konstmuseum. Museichefen Hasse Persson berättade att Lerin länge stått på museets önskelista, och han menade att Lars Lerin idag är en av landets mest folkkära konstnärer. Mia Gerdin har träffat Lars Lerin i Borås. Och dessutom har Karsten Thurfjell besökt Moderna Museets nya - och allra första - filial, som nu öppnar i Rooseums gamla lokaler i Malmö. Inför öppningen har byggnaden helt gjorts om av arkitekterna Martin Videgård Hansson och Bolle Tham. Snittet onsdag 23 december kl 14.03 i P1 Programledare: Anneli Dufva