Podcast appearances and mentions of Peter Schjeldahl

It's hard to tell what killed photography… whether it was the advent of the camera phone, the “pocket gallery” that is social media, or the thousands of men taking softcore images of hot women in lingerie and calling it art. These horsemen of the photography apocalypse were all put to trial when Emily Ratajkowski went up against acclaimed artist and professional troll, Richard Prince, after he featured one of her Instagram photos in an art exhibition in New York. An image she went on to purchase for $80,000. While Prince's “Instagram Paintings” series seems at best lazy and at worst sleazy, it raises fascinating questions about the state of photography as an art form. Photography has always had problems with authorship, but social media has thrown that into crisis. Once a photograph reaches the internet, is it yours any longer? Is it even a photograph at all? Hannah and Maia are joined by photographer and friend Stefan Johnson to discuss all this and more in this episode, embarking on tangents such as: what comprises a “Brat summer”, and Maia being too optimistic about Love Island UK. Support us on Patreon and get juicy bonus content: ⁠https://www.patreon.com/rehashpodcast⁠ Intro and outro song by our talented friend Ian Mills: ⁠https://linktr.ee/ianmillsmusic SOURCES: Walter Benjamin, “'The Work of Art in the Age of Its Technological Reproducibility” (1935). Liz Linden, “Reframing Pictures: Reading the Art of Appropriation” Art Journal, vol. 75, No. 4 (2016). W. J. T. Mitchell, “The Pictorial Turn” Artforum (1992). Sabine Niederer, “Networked Images: Visual methodologies for the digital age”, Amsterdam University of Applied Sciences (2018). Lizzie Plaugic, “The story of Richard Prince and his $100,000 Instagram art” The Verge (2015). Emily Ratajkowski, “Buying Myself Back: When does a model own her own image?” Vulture (2020). David Robbins, “Richard Prince: An Interview by David Robbins” Aperture , FALL 1985, No. 100, The Edge of Illusion (FALL 1985). Peter Schjeldahl, “Richard Prince's Instagrams” The New Yorker (2014). Giulia Turbiglio, “A Brief History of Richard Prince's Instagram” Artuner.

For the last guest-episode of 2023, art critic Jarrett Earnest joins me to celebrate his beautiful new book, VALID UNTIL SUNSET (Matte Editions), which brings together his Polaroids and a second-person narrative to create a bewitching trip through memory, art, grief, friendship, and more. We talk about how the sudden death of his father paralyzed and then catalyzed him, the importance of making art before fully recovering from a bad experience, how the artist's job is to be a question mark, and how a Nan Goldin exhibition started him on taking pictures of the people and places that mattered to him. We get into his friendships with Genesis P-Orridge and Peter Schjeldahl, and Genesis' imprecation to do/make/be the Most Fabulous Imaginable Version, the importance of road trips and pilgrimages, what he learned from interviewing a series of art critics, the freedom & addictiveness of writing in the second person, why we need to make an argument about why any art matters at all today, and why he loves writing about artists he knows. Plus, we discuss the value of public-facing life in NYC, how it felt to perform selections from Valid Until Sunset, how he thinks of writing in terms of shape, the importance of having a really good analyst and really dumb personal trainer, why you don't need to be part of Barbenheimer, and a lot more. Follow Jarrett on Instagram and subscribe to his Substack • More info at our site • Support The Virtual Memories Show via Patreon or Paypal and via our Substack

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i oktober 2018. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp – och mord – på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minnesplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet – så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande – eller brist därpå – hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades – och samhällets – börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound – fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallelighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" – Norge – inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är – eller kunde varit – ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären – den polske skulptören Miroslaw Balka – återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält – som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket – var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet – och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt – och det är viktigt – erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion

Merriam-Webster's Word of the Day for June 25, 2023 is: lambent • LAM-bunt • adjective When used literally, lambent can mean “softly bright or radiant” or “flickering.” Lambent is also often used to describe speech, writing, music, and even wine, that has a light, appealing quality. // Sitting around the campfire, we were mesmerized by the lambent flames dancing into the night. // As a writer she is known for the lambent wit with which she deftly and amusingly describes the absurdities of modern life. See the entry > Examples: “Observe the impact in the Clark's permanent collection of a [Berthe] Morisot painting, “The Bath” (1885-86), amid several girly Renoirs…. Renoir's rosy-fleshed models do arbitrarily fussy things with their hands. Morisot's puts up her hair, anchoring in immediate experience the work's lambent lyricism.” — Peter Schjeldahl, The New Yorker, 7 Sept. 2020 Did you know? In his short story “The Word,” Vladimir Nabokov limned a dream-like landscape where “a wind, like the foretaste of a miracle, played in my hair” and grasses “lapped at the tree trunks like tongues of fire.” Both the wind and the grass in these passages might be described by one of the oldest senses of lambent: “playing lightly over a surface.” That Nabokov compared flames to tongues, as people often do, is doubly appropriate. Lambent, which first appeared in English in the 17th century, is a part of this tradition, coming from lambens, a form of the Latin verb lambere, meaning “to lick.” (Lap, as in “waves lapping at the shore,” also counts lambere among its distant relations.) Early uses of lambent were usually applied to flames or light (it can also mean “flickering”), and by way of that association, the term eventually came to describe things with a radiant or brilliant glow, first in a literal sense (“a lambent sunset”) and later a figurative one applied to prose, music, and other expressions marked by lightness or brilliance.

For the fourteenth episode of "Reading the Art World," host Megan Fox Kelly speaks with Jerry Saltz, author of “Art Is Life: Icons and Iconoclasts, Visionaries and Vigilantes, and Flashes of Hope in the Night," published November 1, 2022 by Riverhead Books, an imprint of Penguin Random House.Pulitzer Prize winning art critic, "New York Times" best selling author and self-described "failed" artist with over 1 million followers on Instagram, Facebook and Twitter, Jerry Saltz has been the voice of the art world and of culture since the 1990s. In his writings for "The Village Voice," "Vulture," "New York Magazine," "The New York Times," his lectures, talks, videos and posts, Jerry champions artists who have been too-long overlooked as well as long-celebrated artists, and he doesn't hesitate to call out the most pressing political, societal and cultural crises of our times. The through line in his writing is art — and the ways it can inspire and change lives.This interview was recorded before the passing of fellow art critic Peter Schjeldahl."Reading the Art World" is a live interview and podcast series with leading art world authors hosted by art advisor Megan Fox Kelly. The conversations explore timely subjects in the world of art, design, architecture, artists and the art market, and are an opportunity to engage further with the minds behind these insightful new publications. Megan Fox Kelly is an art advisor and President of the Association of Professional Art Advisors who works with collectors, estates and foundations. For more information, visit: meganfoxkelly.com. Follow us on Instagram: @meganfoxkelly, and Twitter: @MFKartadvisory.Purchase “Art Is Life” by Jerry Saltz at Penguin Random House.Music composed by Bob Golden

Pulitzer Prize-winning art critic Jerry Saltz joins the show to celebrate his new collection, ART IS LIFE: Icons and Iconoclasts, Visionaries and Vigilantes, and Flashes of Hope in the Night (Riverhead Books). We get into the ways his book chronicles tumultuous transformations in the art world in the 21st century, his late start (almost 40) as an art critic and how his lack of art history training affects his writing, the works of art that inspired his writing, and the transcendent joy of Jeff Koons' 43-foot-tall topiary puppy. We also talk about how a critic can try to avoid the sclerosis they're all liable to suffer, why he's the least reliable critic of Matthew Barney, why he thinks some critics are holding back on negative reviews, what it's like to attend 25-30 gallery shows a week (with his wife, the great NYT art critic Roberta Smith) and what it meant when pandemic lockdown hit. And we discuss his 35-year friendship with the late Peter Schjeldahl, his attempt at getting up to speed on classic books, his disdain for cynics and 'knowers', the artists he missed the boat on, and how art saved his life. Follow Jerry on Twitter and Instagram • More info at our site • Support The Virtual Memories Show via Patreon or Paypal

Subscribe to Quotomania on Simplecast or search for Quotomania on your favorite podcast app!Born in Fargo, North Dakota, in 1942, Schjeldahl was a college dropout who fell into journalism with a job at the Jersey Journal in Jersey City at the age of 20. He spent a year in New York, befriending the poet Frank O'Hara, who was part of the New York School of experimental painters and writers.Schjeldahl once planned a biography of O'Hara, who died young in a dune buggy accident in 1966, but never completed it. The surviving interview tapes became the basis for the book Also a Poet: Frank O'Hara, My Father, and Me, a 2022 memoir by Schjeldahl and Alderson's daughter, Ada Calhoun, exploring her complex relationship with her father. After a year in Paris, Schjeldahl returned to New York, in 1965, “an ambitious poet, a jobber in journalism, and a tyro art nut,” as he put it earlier this year. Though he had no background in criticism, Thomas B. Hess hired Schjeldahl to write reviews for ARTnews, kickstarting one of the field's most storied careers.“I thought it was normal for poets to write art criticism. So I started doing that, and people liked what I did,” he told Interview magazine in 2014. Over the course of his nearly 60 years in the business, Schjeldahl won numerous accolades for his work, including a Guggenheim Fellowship, the Clark Prize for Excellence in Arts Writing, and the Howard Vursell Memorial Award from the American Academy of Arts and Letters. In 2009, the New York Review of Books called him “our best—our most perspicacious and wittiest—art critic.”From https://news.artnet.com/art-world/peter-schjeldahl-has-died-80-2197014. For more information about Peter Schjeldahl:“The New Life”: https://www.poetryfoundation.org/poetrymagazine/browse?contentId=31358“The Art of Dying”: https://www.newyorker.com/magazine/2019/12/23/the-art-of-dying“Remembering Peter Schjeldahl”: https://www.newyorker.com/magazine/postscript/10/31/remembering-peter-schjeldahl-a-consummate-critic“Peter Schjeldahl, New York Art Critic With a Poet's Voice, Dies at 80”: https://www.nytimes.com/2022/10/21/nyregion/peter-schjeldahl-dead.html“The Thrilling Mind of Wallace Stevens”: https://www.newyorker.com/magazine/2016/05/02/the-thrilling-mind-of-wallace-stevens

The fog has your boys sleepy, until getting energized to talk about the new Adam Curtis doc "Traumazone." It's got everything: perestroika, drunk uncle Yeltsin, and pissed-off horses. Plus, we light a Marby short for Peter Schjeldahl, who hated British painting as much as we do.

It's the season for red wines. Kathryn and Tug open up a bottle from a tiny producer in a tiny region of France: Savoie. Kathryn talks about the alpine vineyards around Mont Blanc not far from the Swiss border. Mondeuse is a native variety to the region with a rich history. Domaine de Ardoisieres was the first to practice Biodynamics here - Kathryn is excited to share the story of this well-loved estate. Back at home, the couple is dealing with sick kids. Kathryn enjoys a night at Esters with a friend. Tug honors the passing of Peter Schjeldahl, art critic of the New Yorker. The Wine of the Week is the Maison de Ardoisieres ‘Silice' Rouge, Vin de Allobroges, Savoie, France 2021.

Inspired by a few other podcasts discussing the topic of childhood reading this week we're talking about the books we loved when we were growing up! We highlight our favorite books pre-middle and high school and we dive into what made those book so special. A Few Links from the Show: Sophie: A tribute to Peter Schjeldahl - https://www.newyorker.com/magazine/postscript/10/31/remembering-peter-schjeldahl-a-consummate-critic If you're an Anne of Green Gables fan, this is a must visit: https://lmmontgomerybirthplace.ca/ Bemelman's Bar is a must see for Madeline fans: https://www.rosewoodhotels.com/en/the-carlyle-new-york/dining/bemelmans-bar Our favorite Northshire Bookstore: https://www.northshire.com/ Literate Podcast: https://podcasts.apple.com/us/podcast/literate/id1529407675 Follow us on Instagram @_generationspod. Follow Deb on Instagram @lonestarwords and Sophie @sophievcoco

THIS WEEK on the GWA Podcast, we interview one of the most acclaimed painters working in the world right now, AMY SHERALD! With their striking elegance and commanding yet inviting gazes, Amy Sherald's subjects exude grace, dignity, power, and joy. Unrooted in time, place, or space – and on the threshold between surreality and reality – they feel at once familiar yet utterly otherworldly as they glow in hues of gold, pinks, blues and oranges, often meeting our gaze with their dazzling aura. Sherald, through figurative painting, documents the contemporary African American experience in the United States. By engaging with the traditions of photography and portraiture, she opens up discussions about who has been immortalised, historicised, and who has been able to write, paint and dictate these narratives. As a result, her paintings open up vital debates about race and representation. But they're also just as much about capturing and creating a record of the joy and everydayness of life. With a process that includes working from photographs that she stages and takes of individuals that capture her interest, the artist has said: “The works reflect a desire to record life as I see it and as I feel it. My eyes search for people who are and who have the kind of light that provides the present and the future with hope”. And it is this that we see in her paintings. Born in Columbus, Georgia, Sherald received her MFA in painting from Maryland Institute College of Art and BA in painting from Clark-Atlanta University. Sherald was, in 2016, the first woman and first African-American artist to receive the prestigious Portrait Competition from the National Portrait Gallery in Washington D.C., and in 2018, was selected by First Lady Michelle Obama to paint her portrait. Depicted as both triumphant and approachable (with the pattern on her billowing dress referencing the Gee's Bend Quiltmakers), Obama's gaze is full of wisdom and optimism. Now in some of the most prestigious museum collections in the world, we meet Sherald today in London, at Hauser & Wirth, where she has just opened her first ever European solo exhibition, The World We Make. -- LINKS:::::: They Call Me Redbone but I'd Rather Be Strawberry Shortcake (2009) https://nmwa.org/art/collection/they-call-me-redbone-id-rather-be-strawberry-shortcake/ Miss Everything (Unsuppressed Deliverance) (2013) https://portraitcompetition.si.edu/exhibition/2016-outwin-boochever-portrait-competition/miss-everything-unsuppressed-deliverance After winning this award, Sherald was put forward as a contender for First Lady Michelle Obama's official portrait. Michelle Obama Official Portrait (2018) https://npg.si.edu/Michelle_Obama EXHIBITION: ‘The World We Make' at Hauser &Wirth (until 23 Dec) https://www.hauserwirth.com/hauser-wirth-exhibitions/38424-amy-sherald-the-world-we-make/ MORE – Simone Leigh, Amy Sherald and Lorna Simpson for NYT Mag: https://www.nytimes.com/interactive/2019/10/08/magazine/black-women-artists-conversation.html https://www.nytimes.com/2019/09/12/arts/design/amy-sherald-michelle-obama-hauser-wirth.html NYT interview on Michelle Obama portrait: https://www.nytimes.com/2017/10/23/arts/design/amy-sherald-michelle-obama-official-portrait.html New York Times Magazine, Amy Sherald and others on being Black cultural leaders and being seen: https://www.nytimes.com/2020/06/23/t-magazine/black-artists-white-gaze.html Peter Schjeldahl on the Amy Sherald Effect for the New Yorker 2019: https://www.newyorker.com/magazine/2019/09/23/the-amy-sherald-effect -- ENJOY!!! Follow us: Katy Hessel: @thegreatwomenartists / @katy.hessel Research assistant: Viva Ruggi Sound editing by Nada Smiljanic Artwork by @thisisaliceskinner Music by Ben Wetherfield https://www.thegreatwomenartists.com/ -- THIS EPISODE IS GENEROUSLY SUPPORTED BY CHRISTIES: www.christies.com

In her latest book, Also a Poet: Frank O'Hara, My Father, and Me (Grove Atlantic, 2022), Ada Calhoun traces her fraught relationship with her father, New Yorker art critic Peter Schjeldahl, and their shared obsession with the poet Frank O'Hara. The book features exclusive material from archival recordings of literary and art world legends, living and dead.Having stumbled upon old cassette tapes of interviews her father had conducted for his never-completed biography of O'Hara, Calhoun set out to finish the book he had started 40 years earlier. As a lifelong O'Hara fan who grew up amid his bohemian cohort in the East Village, she thought the project would be easy, even fun, but the deeper she dove, the more difficult it became: Calhoun had to confront not just O'Hara's past, but also her father's and her own.The result is a kaleidoscopic memoir that weaves compelling literary history with the moving, honest, and tender story of a complicated father-daughter bond. In reckoning with her unique heritage, as well as providing new insights into the life of one of our most important poets, Calhoun has offered a brave and hopeful meditation on parents and children, artistic ambition, and the complexities of what we leave behind. For the Reading, Ada Calhoun reads from Also a Poet: Frank O'Hara, My Father, and Me.Music by Ryuichi Sakamoto**Other audio:Frank O'Hara reads Ode to Joy:Frank O'Hara Reads His Poems 

Ada Calhoun joins us to discuss Also a Poet: Frank O'Hara, My Father, and Me (Grove, June 14). Kirkus: “Art critic Peter Schjeldahl's daughter takes a shot at finishing her father's derailed biography of Frank O'Hara and ends up writing a fascinating memoir….A wonderfully convoluted, catty, candid, and clever piece of work” (starred review). Then our editors join with their reading recommendations for the week.

Merriam-Webster's Word of the Day for August 15, 2021 is: undulant • UN-juh-lunt • adjective Undulant describes the rise and fall of waves, or things that move or have a form like waves. // We followed the undulant green hills on our journey to the resort. See the entry > Examples: "Gilliam broke ranks with the movement—or extended it—in the mid-sixties, when he began draping vast unstretched paint-stained and -spattered canvases from walls and ceilings, creating undulant environments that drenched the eye in effulgent color." — Peter Schjeldahl, The New Yorker, 9 Nov. 2020 Did you know? Unda, Latin for "wave," is the root of undulant, as well as words such as abound, inundate, redound, surround, and the verb undulate, which means "to form or move in waves." The meaning of undulant is now broad enough that it could describe things as disparate as a snake's movement and a fever that waxes and wanes.

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i oktober 2018. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp och mord på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minnesplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande eller brist därpå hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades och samhällets börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallelighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" Norge inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är eller kunde varit ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären den polske skulptören Miroslaw Balka återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt och det är viktigt erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion

I traveled up to the Catskills this weekend for a round of Rip Van Winkle-themed putt-putt golf, lunch, and some conversation with New Yorker art critic Peter Schjeldahl. We get into Peter's 2019 diagnosis of stage 4 lung cancer and how he gained & then lost the persona of The Dying Man during his one piece of memoiristic writing about it. We also talk about his accidental transition from poet to art writer in the '60s, why his two criteria for writing about art are quality & significance, his bias for authenticity over authority and sophistication over education, how HOWL changed his life, why he hates reproductions of paintings, why it took him years to come around on Rembrandt, his experience of revisiting Velazquez' Las Meninas over the years, the piece of art he'd like to revisit when we can travel again, his love of (& aesthete's approach to) fireworks, and plenty more on the art of living! Follow Peter on Instagram • More info at our site • Support The Virtual Memories Show via Patreon or Paypal

As 2020 draws to a close, the Art Angle team is taking some time off to reboot for the new year and prepare for a lineup of exciting new episodes. In the meantime, we've prepared this throwback from April, which is one of our favorite episodes of the year. In his 2019 essay "The Art of Dying," acclaimed critic Peter Schjeldahl describes Patsy Cline's voice as "attending selflessly to the sounds and the senses of the words... consummate." The same could be said about Schjeldahl's incomparable writing about art, most notably during his 22 years (and counting) as the art critic for the New Yorker. And no one expected this outcome less than Schjeldahl himself. A Midwest native who beamed to New York at the dawn of the 1960s with little more than a high-school diploma, Schjeldahl was an aspiring poet who began reviewing exhibitions to pay the bills. More than five decades later, he is almost universally regarded as one of the most respected and beloved art critics alive. His signature first-person reckonings with art—several examples of which were recently collected in his latest book, Hot, Cold, Heavy, Light: 100 Art Writings, 1988-2018—balance accessibility, lyricism, and wit in a style that he has been painstakingly refining for nearly six decades. Schjeldahl hasn't always led a charmed life. Over the course of the past year, he experienced an almost unbelievable series of misfortunes. First, he was diagnosed with lung cancer and given just six months to live; next, the apartment in the East Village he shared for 47 years with his wife, Brooke, caught fire and took his papers with it; and most recently, of course, the Schjeldahls were forced into lockdown along with much of the rest of humanity by the global health crisis. Yet the tide recently turned in Schjeldahl's favor: miraculously, his cancer is in remission thanks to treatment. His brush with the end has also enriched his perspective on art and life in new ways, which the inimitable writer was gracious enough to discuss in a phone conversation with Artnet News's own renowned critic, Ben Davis, from his country home in the Catskills. On this week's episode, Andrew Goldstein gives the floor to the critics for a free-wheeling, candid, and refreshingly upbeat conversation about subjects ranging from the intellectual gymnastics of art reviewing, to the chaotic '60s art scene in New York, to why you can't really understand Rembrandt before age 40. It's an indelible reminder of why no one else has ever done it quite like Schjeldahl—and why no one else ever will.

As 2020 draws to a close, the Art Angle team is taking some time off to reboot for the new year and prepare for a lineup of exciting new episodes. In the meantime, we've prepared this throwback from April, which is one of our favorite episodes of the year. In his 2019 essay "The Art of Dying," acclaimed critic Peter Schjeldahl describes Patsy Cline's voice as "attending selflessly to the sounds and the senses of the words... consummate." The same could be said about Schjeldahl's incomparable writing about art, most notably during his 22 years (and counting) as the art critic for the New Yorker. And no one expected this outcome less than Schjeldahl himself. A Midwest native who beamed to New York at the dawn of the 1960s with little more than a high-school diploma, Schjeldahl was an aspiring poet who began reviewing exhibitions to pay the bills. More than five decades later, he is almost universally regarded as one of the most respected and beloved art critics alive. His signature first-person reckonings with art—several examples of which were recently collected in his latest book, Hot, Cold, Heavy, Light: 100 Art Writings, 1988-2018—balance accessibility, lyricism, and wit in a style that he has been painstakingly refining for nearly six decades. Schjeldahl hasn't always led a charmed life. Over the course of the past year, he experienced an almost unbelievable series of misfortunes. First, he was diagnosed with lung cancer and given just six months to live; next, the apartment in the East Village he shared for 47 years with his wife, Brooke, caught fire and took his papers with it; and most recently, of course, the Schjeldahls were forced into lockdown along with much of the rest of humanity by the global health crisis. Yet the tide recently turned in Schjeldahl's favor: miraculously, his cancer is in remission thanks to treatment. His brush with the end has also enriched his perspective on art and life in new ways, which the inimitable writer was gracious enough to discuss in a phone conversation with Artnet News's own renowned critic, Ben Davis, from his country home in the Catskills. On this week's episode, Andrew Goldstein gives the floor to the critics for a free-wheeling, candid, and refreshingly upbeat conversation about subjects ranging from the intellectual gymnastics of art reviewing, to the chaotic '60s art scene in New York, to why you can't really understand Rembrandt before age 40. It's an indelible reminder of why no one else has ever done it quite like Schjeldahl—and why no one else ever will.

This week we sat down with illustrator and artist Ariel Tobing. Presently living in Philadelphia, PA, Ariel has done a number of promotional designs and illustrations for local restaurants including Poi Dog, Hale and True, and Frizwit at Musi. His work tends to be autobiographical by nature, involving the use of photographic source material paired with text to exhibit the complexities of loss. In this episode we address the correlation between creatives and kitchen work, the benefits of inviting and actively pursuing mistakes, and the pros and cons of knowing too much about your craft. You can follow Ariel on instagram @scumbag_arl Ariel's artist picks: Zack Chomz, Krista Perry, and Peter Schjeldahl.

In his 2019 essay "The Art of Dying," acclaimed critic Peter Schjeldahl describes Patsy Cline's voice as "attending selflessly to the sounds and the senses of the words... consummate." The same could be said about Schjeldahl's incomparable writing about art, most notably during his 22 years (and counting) as the art critic for the New Yorker. And no one expected this outcome less than Schjeldahl himself. A Midwest native who beamed to New York at the dawn of the 1960s with little more than a high-school diploma, Schjeldahl was an aspiring poet who began reviewing exhibitions to pay the bills. More than five decades later, he is almost universally regarded as one of the most respected and beloved art critics alive. His signature first-person reckonings with art—several examples of which were recently collected in his latest book, Hot, Cold, Heavy, Light: 100 Art Writings, 1988-2018—balance accessibility, lyricism, and wit in a style that he has been painstakingly refining for nearly six decades. Schjeldahl hasn't always led a charmed life. Over the course of the past year, he experienced an almost unbelievable series of misfortunes. First, he was diagnosed with lung cancer and given just six months to live; next, the apartment in the East Village he shared for 47 years with his wife, Brooke, caught fire and took his papers with it; and most recently, of course, the Schjeldahls were forced into lockdown along with much of the rest of humanity by the global health crisis. Yet the tide recently turned in Schjeldahl's favor: miraculously, his cancer is in remission thanks to treatment. His brush with the end has also enriched his perspective on art and life in new ways, which the inimitable writer was gracious enough to discuss in a phone conversation with Artnet News's own renowned critic, Ben Davis, from his country home in the Catskills. On this week's episode, Andrew Goldstein gives the floor to the critics for a free-wheeling, candid, and refreshingly upbeat conversation about subjects ranging from the intellectual gymnastics of art reviewing, to the chaotic '60s art scene in New York, to why you can't really understand Rembrandt before age 40. It's an indelible reminder of why no one else has ever done it quite like Schjeldahl—and why no one else ever will.

In his 2019 essay "The Art of Dying," acclaimed critic Peter Schjeldahl describes Patsy Cline's voice as "attending selflessly to the sounds and the senses of the words... consummate." The same could be said about Schjeldahl's incomparable writing about art, most notably during his 22 years (and counting) as the art critic for the New Yorker. And no one expected this outcome less than Schjeldahl himself. A Midwest native who beamed to New York at the dawn of the 1960s with little more than a high-school diploma, Schjeldahl was an aspiring poet who began reviewing exhibitions to pay the bills. More than five decades later, he is almost universally regarded as one of the most respected and beloved art critics alive. His signature first-person reckonings with art—several examples of which were recently collected in his latest book, Hot, Cold, Heavy, Light: 100 Art Writings, 1988-2018—balance accessibility, lyricism, and wit in a style that he has been painstakingly refining for nearly six decades. Schjeldahl hasn't always led a charmed life. Over the course of the past year, he experienced an almost unbelievable series of misfortunes. First, he was diagnosed with lung cancer and given just six months to live; next, the apartment in the East Village he shared for 47 years with his wife, Brooke, caught fire and took his papers with it; and most recently, of course, the Schjeldahls were forced into lockdown along with much of the rest of humanity by the global health crisis. Yet the tide recently turned in Schjeldahl's favor: miraculously, his cancer is in remission thanks to treatment. His brush with the end has also enriched his perspective on art and life in new ways, which the inimitable writer was gracious enough to discuss in a phone conversation with Artnet News's own renowned critic, Ben Davis, from his country home in the Catskills. On this week's episode, Andrew Goldstein gives the floor to the critics for a free-wheeling, candid, and refreshingly upbeat conversation about subjects ranging from the intellectual gymnastics of art reviewing, to the chaotic '60s art scene in New York, to why you can't really understand Rembrandt before age 40. It's an indelible reminder of why no one else has ever done it quite like Schjeldahl—and why no one else ever will.

We begin with a big announcement...The Greene & Lewis Patreon is live! Catch the second half of our mega-episode with Jim and other bonus content in the future. (www.patreon.com/greeneandlewis) Our main topic this week is Peter Schjeldahl's wonderful elegy 'The Art of Dying'. This is an earnest one folks. Merry Christmas from your bois.

Four months ago, Peter Schjeldahl, The New Yorker’s longtime art critic, was diagnosed with terminal lung cancer. In this week’s issue of the magazine, Schjeldahl writes a personal history about New York’s downtown art scene in the sixties, how he overcame years of abusing drugs and alcohol, what led him to art criticism, and the trick of finding beauty in cracks in the sidewalk. For the final Political Scene podcast of 2019, Schjeldahl joins Dorothy Wickenden to discuss life beyond politics.

For this month's episode, towards our season's question, “what makes great art?”, Sky Goodden spoke with artist, curator, and writer Jarrett Earnest. He's the editor behind the recent compilation of New Yorker critic Peter Schjeldahl's writing, titled Hot, Cold, Heavy, Light (Abrams, 2019), which highlights Schjeldahl's more risk-taking and experimental art writing from venues like The Village Voice, in addition to his most enduring criticism from The New Yorker. In 2018, Earnest published What it Means to Write About Art (David Zwirner Books), a master compendium of fresh, vulnerable and reflective interviews with the legends of American art criticism. In the spring of 2019, he curated Young and Evil at David Zwirner, which re-centered the gay artists who pivoted away from the prevailing trend toward abstraction in the early 20th-century. His conversation with Goodden circles his approach to reading and writing, the ways in which storytelling is central to his practice, and the question that should precede "what makes great art?"  Momus: The Podcast is edited by Jacob Irish, features original music by Kyle McCrea, and assistant production from Mitra Shreeram. Our many thanks to Jarrett for his probing contribution to this episode! And our many thanks to Art Toronto for their support. If you would like to inquire about advertising opportunities or other forms of support, please contact Sky Goodden at skygoodden@momus.ca.

For this month’s episode, towards our season's question, “what makes great art?”, Sky Goodden spoke with artist, curator, and writer Jarrett Earnest. He’s the editor behind the recent compilation of New Yorker critic Peter Schjeldahl's writing, titled Hot, Cold, Heavy, Light (Abrams, 2019), which highlights Schjeldahl's more risk-taking and experimental art writing from venues like The Village Voice, in addition to his most enduring criticism from The New Yorker. In 2018, Earnest published What it Means to Write About Art (David Zwirner Books), a master compendium of fresh, vulnerable and reflective interviews with the legends of American art criticism. In the spring of 2019, he curated Young and Evil at David Zwirner, which re-centered the gay artists who pivoted away from the prevailing trend toward abstraction in the early 20th-century. His conversation with Goodden circles his approach to reading and writing, the ways in which storytelling is central to his practice, and the question that should precede "what makes great art?"  Momus: The Podcast is edited by Jacob Irish, features original music by Kyle McCrea, and assistant production from Mitra Shreeram. Our many thanks to Jarrett for his probing contribution to this episode! And our many thanks to Art Toronto for their support. If you would like to inquire about advertising opportunities or other forms of support, please contact Sky Goodden at skygoodden@momus.ca.

The idea that beauty might denote an actual quality of the world, something outside the human frame, is one of the great taboos of modern intellectual thought. Beauty, we are almost universally told, is a cultural contrivance rooted in politics and history, an illusion that exists only in human heads, for human reasons. On this view, a world without us would be a world without beauty. But in this episode Phil and JF explore two texts, by James Hillman and Peter Schjeldahl, that dare to challenge the modern orthodoxy. For Hillman and Schjeldahl, to experience the beautiful is precisely the break out of human bondage and touch the Outside. Beauty may even be one of the few truly objective experiences anyone could hope for. Peter Schjeldahl, “Notes on Beauty,“ in Uncontrollable Beauty: Toward a New Aesthetics (https://www.amazon.com/Uncontrollable-Beauty-Toward-New-Aesthetics/dp/1581151969) James Hillman, “The Practice of Beauty,” in Uncontrollable Beauty: Toward a New Aesthetics (https://www.amazon.com/Uncontrollable-Beauty-Toward-New-Aesthetics/dp/1581151969) C.G. Jung's retreat, Bollingen Tower (https://en.wikipedia.org/wiki/Bollingen_Tower) Ugly public art (https://padailypost.com/2017/12/01/time-to-democratize-public-art/) in Palo Alto Dave Hickey, Air Guitar: Essays on Art and Democracy (https://www.amazon.com/Air-Guitar-Essays-Art-Democracy/dp/0963726455) Deleuze and Guattari, “Of the Refrain,” from [A Thousand Plateaus](https://en.wikipedia.org/wiki/AThousandPlateaus) Roger Scruton, Beauty (https://www.amazon.co.uk/gp/product/019955952X?ie=UTF8&tag=wwwrogerscrut-21&linkCode=as2&camp=1634&creative=6738&creativeASIN=019955952X%22%3EBeauty%3C/a%3E%3Cimg%20src=%22%3Ca%20href=) Weird Studies, Episode 36 -- On Hyperstition (https://www.weirdstudies.com/36) Weird Studies, Episode 33 -- The Fine Art of Changing the Subject: On Duchamp's "Fountain" (https://www.weirdstudies.com/33) Lionel Snell, My Years of Magical Thinking (https://www.amazon.com/Years-Magical-Thinking-Lionel-Snell/dp/0904311244) George Santayana, The Sense of Beauty (https://www.iupui.edu/~santedit/sant/wp-content/uploads/2017/11/George-Santayana-The-Sense-of-Beauty.pdf) Ingri D'Aulaires, D'Aulaires' Book of Greek Myths (https://www.amazon.com/DAulaires-Greek-Myths-Ingri-dAulaire/dp/0440406943) Messiaen, [Quartet for the End of Time](https://www.youtube.com/watch?v=zYpBHc8pxU)_ Christian Wiman, He Held Radical Light (https://www.amazon.com/He-Held-Radical-Light-Faith/dp/0374168466) God, [Book of Job](https://en.wikipedia.org/wiki/BookofJob)

This week, Dan and Eric discuss recent experiences--Dan went to a Vermont conference for Jewish writers, Eric saw two concerts.  They discuss the shame a person in their 40s might feel when engaging in a purely recreational activity.  Then, onto the New Yorker.  D and E talk Sorkin Davidson on Biden and Trump; Sheelah Kolhatkar on policy dynamo Elizabeth Warren; and Peter Schjeldahl on American bard Walt Whitman.  Plus: the two hosts talk about the evolving editorial synchrony between the New Yorker magazine, its website and its podcasts.

Renny Pritikin, godfather of the Bay Area art community, veteran curator and author of the manifesto “Prescription for a Healthy Art Scene,” talks about: Being a young poet who got into contemporary art via New Langton Arts, the pioneering San Francisco art non-profit that started back in the ‘70s; his close relationship with art critic, and poet, Peter Schjeldahl, who did a residency back in the early days of New Langston; his “Prescription for a Healthy Art Scene,” a document which he wrote back in the ‘90s, but his students starting putting out in the world a decade later, and then it got printed by galleries and he was finding it on the walls of artists he did studio visits with…; in ticking through the list of Prescriptions (there are 23 total), we discuss a few in particular, which lead to questions around: how realistic some of these points (such as there being plenty of teaching jobs at local art schools/universities) are now….whether graduate education has become something of a Ponzi scheme…why villains are important in an art scene, and more; some very practical things that he taught his curatorial students while at California College of the Arts, including assigning them to write wall texts directed at several different audience types, and how to collaborate as a group; his own experience as a curator, dealing with artists, embracing and coping with varying degrees of reception and critical feedback (including having his shows savaged by one local critic on more than one occasion), and the challenges and pleasures of working with varying artists; putting on the populist and the hit, first American museum show featuring Star Wars, which brought in 120,000 visitors; and the particular satisfaction of having viewers to your show read the wall text you wrote for your show.

A conversation about the intersection of art and language that grapples with loneliness, religion, and our visceral reactions in the presence of powerful art. In the sixth episode of Dialogues, Jarrett Earnest—author of the unprecedented overview of American art writing, What it Means to Write About Art: Interviews with art critics, just out from David Zwirner Books—converses with Peter Schjeldahl, award-winning art critic and esteemed writer for The New Yorker. Touching on Piero della Francesca, Gatsby, and autodidacticism, the two examine the depths of language, the anxiety that accompanies writing, and the value of maintaining a lighthearted approach. See Jarrett Earnest in conversation with Peter Schjeldahl and Paul Chaat Smith on What it Means to Write About Art at the Strand Book Store on Thursday, November 1, at 7:30 PM. For tickets and more information, visit strandbooks.com/event/jarrett-earnest-what-it-means. For more of what’s to come on Dialogues, listen to our trailer or visit davidzwirner.com/podcast. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

A conversation about the intersection of art and language that grapples with loneliness, religion, and our visceral reactions in the presence of powerful art.  In the sixth episode of Dialogues, Jarrett Earnest—author of the unprecedented overview of American art writing, What it Means to Write About Art: Interviews with art critics, just out from David Zwirner Books—converses with Peter Schjeldahl, award-winning art critic and esteemed writer for The New Yorker. Touching on Piero della Francesca, Gatsby, and autodidacticism, the two examine the depths of language, the anxiety that accompanies writing, and the value of maintaining a lighthearted approach. See Jarrett Earnest in conversation with Peter Schjeldahl and Paul Chaat Smith on What it Means to Write About Art at the Strand Book Store on Thursday, November 1, at 7:30 PM. For tickets and more information, visit strandbooks.com/event/jarrett-earnest-what-it-means. For more of what’s to come on Dialogues, listen to our trailer or visit davidzwirner.com/podcast.

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och eftersom konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska det då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp och mord på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minneplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevede det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när det istället borde bereda plats för besökarnas egna. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Själv var Jonas Dahlberg sparsam med kommentarer, men i de enstaka uttalanden han gjorde under de år debatten pågick återkom han till en tanke: att ett monument som alla genast kan enas om inbjuder till tystnad och glömska. Att en nationell minnesplats tvärtom måste syfta till att "insistera på ett fortsatt gemensamt samtal om det som skedde. Och att samtalet i sig, om än i stunder obehagligt, är det som på sikt kan fungera som bearbetning av traumat". Med andra ord: att hålla såret öppet så att det ska kunna läka. Det är ingen ovanlighet att resandet av nationella monument över stora katastrofer åtföljs av infekterade debatter. I synnerhet när samhället misslyckats med att hantera efterarbetet i övrigt. Den här sortens konstverk representerar ju samhällets hållning, inte bara konstnärens. Problemen med att få till stånd en minnesvård över Estoniakatastrofens offer sammanföll med regeringens svårigheter att hantera vraket och de drunknades kroppar. Och den främsta orsaken till att det gått lättare med Lea Porsagers "Gravitational Ripples", det nya monumentet över flodvågskatastrofens offer är nog tiden. Först ett decennium efter tsunamin fattades ett regeringsbeslut om en nationell minnesplats. Såret var inte längre alldeles öppet, och debatten om myndigheternas agerande eller brist därpå hade hunnit tystna. Har Jonas Dahlberg och Steve Sem Sandberg alltså fel? Är det bättre att låta såret läka lite, när det gäller den här sortens konstverk? Att inte lägga sten till de drabbades och samhällets börda, med en estetisk diskussion om hur offren bäst ska hedras? Så verkar i alla fall svenska regeringar ha resonerat, efter tsunamin. I Norge blev ställningstagandet mer radikalt. När Jonas Dahlbergs kontrakt bröts kopplades det norska konstrådet också helt bort från arbetet med 22 juli-monumenten, som istället hanteras av en myndighet utan konstnärlig kompetens. Den tillfälliga minnesvård som nu finns på plats i Oslos regeringskvarter, där Anders Behring Brevik inledde sin mordturné, är skapad av en arkitektbyrå. Jonas Dahlberg hade ett förslag även för den här platsen, men det skrotades samtidigt med Memory Wound fast på mer oklara grunder. Här fanns inga traumatiserade grannar, och här hotade heller ingen uppslitande rättsprocess. Själva förslaget var också ganska annorlunda. Där Memory Wounds styrka låg i den kompromisslösa gestaltningen av brottets brutalitet och förlustens oåterkallerlighet, kretsade skisserna för Oslo snarare kring gemenskap och ansvar. Istället för naturen var grundmaterialet samhället: förkroppsligat genom namnen på alla de människor som fanns folkbokförda i Norge dagen för dåden. Fem miljoner namn, inristade i stora stenhällar som tillsammans skulle bilda ett torg, en öppen plats mellan departementsbyggnaderna. De 77 mördade skulle också finnas där, i namnhavet, markerade med någon extra centimeter tomrum omkring sig. Ett nationellt "vi" alltså, och de som togs ifrån "oss" den dagen. De "vi" Norge inte lyckades skydda. Jonas Dahlberg menade alltså att syftet med en nationell minnesplats är att insistera på ett fortsatt samtal. Jag vet inte vilka intryck debatten kring Memory Wound gjorde på honom själv, men ett faktum är att hans förslag för regeringskvarteret växte fram medan det samtalet pågick. Och att det är eller kunde varit ett avgjort mindre dramatiskt, men öppnare och i någon mening mer politiskt konstverk. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Konstnärliga processer kräver tid, precis som sorgearbete. Ett annat, mer lyckosamt, exempel på det är den redan nämnda minnesvården över Estoniakatastrofens offer. Det monument som finns idag, bakom Nordiska museet på Djurgården i Stockholm, ser helt annorlunda ut än det förslag som vann konstrådets skisstävling, året efter M/S Estonias skeppsbrott i Östersjön i september 1994. Det stoppades på grund av en praktisk miss. Som blev ett lyckokast, då konstnären den polske skulptören Miroslaw Balka återkom med ett nytt och bättre förslag. De inslag av överflödig dramatik som gjorde det tidigare förslaget svårsmält som att ljudet av vatten skulle ledas in i verket var borta. Nu hade Balka istället förstått att tillvarata platsens egen symbolik. Istället för att fläka ut sin gestaltning över den öppna ytan ner mot vattnet, som i det kasserade förslaget, öppnade han muren till Galärkyrkogården, gav den två nya armar som omfamnar ett triangulärt rum, med en liten öppning mot vattnet, och lät namnen på de omkomna ristas in på murarmarnas insidor. En befintlig alm ger skugga, och sällskap, i det lilla utrymmet och längst bak leder en trappa upp till en öppning i muren mot kyrkogården. En plats där svenska sjömän gått till sista vilan sedan 1700-talet. Jag vill påstå att det här är ett av våra allra finaste, offentliga konstverk, trots att det varken är estetiskt särskilt iögonfallande eller internationellt ryktbart. Utan för att det håller "såret öppet" genom att påminna om just det samhället misslyckades med efter estoniakatastrofen, att få hem de döda, men samtidigt och det är viktigt erbjuder något slags symbolisk kompensation, ett erkännande. Vi kunde inte. Men vi ville. Vi tänker på er. Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges radios kulturredaktion

When critics dismissed his paintings, Dutch artist Han van Meegeren decided to seek his revenge on the art world: He devoted himself to forgery and spent six years fabricating a Vermeer masterpiece. In this week's episode of the Futility Closet podcast, we'll recount the career of a master forger and the surprising mistake that eventually brought him down. We'll also drop in on D.B. Cooper and puzzle over an eyeless fruit burglar. Intro: In 1976, the New York Times accidentally dated an issue "March 10, 1075." In 1987, University of Illinois freshman Mike Hayes financed his education by asking Chicago Tribune readers for a penny apiece. Sources for our feature on Han van Meegeren: Edward Dolnick, The Forger's Spell, 2008. Jonathan Lopez, The Man Who Made Vermeers, 2008. John Raymond Godley, Van Meegeren: A Case History, 1967. John Raymond Godley, Master Art Forger: The Story of Han Van Meegeren, 1966. P.B. Coremans, Van Meegeren's Faked Vermeers and de Hooghs: A Scientific Examination, 1949. Humphrey Van Loo, "Art Hoax Which Cost the World Millions," Britannia and Eve 33:4 (October 1946). "The Man Who Paints: Hans Van Meegeren Stands Trial at Amsterdam," Sphere 191:2493 (Nov. 15, 1947). "The Strange Story of the Forged Vermeers," Sphere 184:2400 (Jan. 19, 1946). Serena Davies, "The Forger Who Fooled the World," Telegraph, Aug. 5, 2006. "Han van Meegeren," Fake or Fortune?, BBC One. Peter Schjeldahl, "Dutch Master," New Yorker, Oct. 27, 2008. Listener mail: Chris Ingalls, "Scientists Say They May Have New Evidence in D.B. Cooper Case," USA Today, Jan. 16, 2017. Erik Lacitis, "Does That Evidence Truly Tie D.B. Cooper to Boeing? Plot Thickens," Seattle Times, Jan. 20, 2017. Citizen Sleuths. Wikipedia, "Avoidance Speech" (accessed Jan. 27, 2017). Bryant Rousseau, "Talking to In-laws Can Be Hard. In Some Languages, It's Impossible," New York Times, Jan. 9, 2017. Danny Lewis, "Austrian Town Seeks Professional Hermit," Smithsonian, Jan. 17, 2017. This week's lateral thinking puzzle was contributed by listener Ned Harkness. The "Lincolnshire Household Riddle" appears in Notes and Queries, Nov. 2, 1872. You can listen using the player above, download this episode directly, or subscribe on iTunes or Google Play Music or via the RSS feed at http://feedpress.me/futilitycloset. Please consider becoming a patron of Futility Closet -- on our Patreon page you can pledge any amount per episode, and we've set up some rewards to help thank you for your support. You can also make a one-time donation on the Support Us page of the Futility Closet website. Many thanks to Doug Ross for the music in this episode. If you have any questions or comments you can reach us at podcast@futilitycloset.com. Thanks for listening!  

Kyle Chayka is a freelance writer who writes for Businessweek, The Verge, Racked, The New Yorker, and more. “I love that idea of form and content being the same. I want to write about lifestyle in a lifestyle magazine. I want to critique technology in the form of technology, and kind of have the piece be this infiltrating force that explodes from within or whatever. You want something that gets into the space, and sneaks in, and then blows up.” Thanks to MailChimp, Audible, and Texture for sponsoring this week's episode. @chaykak kchayka.tumblr.com Chayka on Longform [02:00] Study Hall [04:30] Chayka’s Tufts Daily Archive [06:00] "Welcome to Airspace" (The Verge • Aug 2016) [06:45] "The Last Lifestyle Magazine" (Racked • Mar 2016) [17:15] "Reign, Supreme" (Racked • Jul 2016) [19:00] David Grann on the Longform Podcast [20:00] Peter Schjeldahl’s New Yorker Archive [20:15] Jerry Saltz’s New York Archive [20:15] Roberta Smith’s New York Times Archive [20:45] "Living on a Prayer" (Curbed • Apr 2016) [24:15] "Facebook’s Zuckerberg Says Fake News and Echo Chambers Didn’t Drive Election" (Sarah Frier • Bloomberg • Nov 2016) [30:45] "The Library of Last Resort" (n+1 • Jul 2016) [36:30] "Unfollow" (Adrian Chen • New Yorker • Nov 2015)

Recorded March 16, 2013 Is it problematic when art critics change their minds? The discussion builds on the American art critic Peter Schjeldahl’s shifting perspective on Gustav Klimt’s painting Portrait of Adele Bloch-Bauer I. This episode’s special guest is Niclas Östlind, curator and Ph.D. candidate at Valand Academy, University of Gothenburg. Language: English

Recorded March 16, 2013 Is it problematic when art critics change their minds? The discussion builds on the American art critic Peter Schjeldahl’s shifting perspective on Gustav Klimt’s painting Portrait of Adele Bloch-Bauer I. This episode’s special guest is Niclas Östlind, curator and Ph.D. candidate at Valand Academy, University of Gothenburg. Language: English