Podcasts about kammarr

Breakit Podcast är äntligen tillbaka med rykande nyheter från techsfären och det nya näringslivet. I det senaste avsnittet berättar Hanna Åkesson och Åsa Johansson om att du behöver ha koll på. (03:09): Kammarrätten skakar på huvudet åt Spotifys nattarbete – nu blickar streamingjätten utomlands(05:20): Den sköna tech bro'n har vuxit upp – nu pekar allt fler chefer med hela handen: “Nygammal trend som sveper över techvärlden”(15:15): Fem snabba nyheter från veckan:# Byggbolag i rekonstruktion – för att krisande Northvolt inte betalar sina räkningar# E-handeln drabbas hårt när konkurserna ökar igen# Affären i hamn – Klarna säljer sin kassalösning # AI-bolaget accepterades av hajpade inkubatorn – visade sig ha klonat annat företag# Entreprenören Jens Nylander avslöjar fler fusk med sin sitt AI-verktyg (19:12): Open AI håvar in miljarder i kapital och ska gå från ideellt till vinstdrivande – var är det hajpade fenomenet på väg? Och du – glöm inte att ge feedback till podcast@breakit.se. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ur innehållet: Synskadad Hudiksvallsbos färdtjänst ska upp i Kammarrätten. Tandemcyklisten Louise Jannering om sin väg till Paralympics. Mycket syntolkat finns för den som kan engelska och har en peng. Sommarserien Skånska personligheter: operastjärnan Birgit Nilsson.

Domslut i kammarrätt och förvaltningsrätt Vår förbundsjurist Anna Quarnström kommer till studion och berättar om några extra relevanta färska domslut. Det gäller bland annat Kristoffer Kjellsson i Hudiksvall skulle bli av med sin färdtjänst, vilket skulle innebära att han inte skulle kunna ta sig till jobbet på ett säkert sätt. Nu har förvaltningsrätten ändrat domen till Kristoffers fördel. Däremot har det gått sämre för dövblinda Evelina Lindberg i Piteå, som blir utan tolkstöd trots att det innebär att hon inte kan kommunicera med sin hemtjänstpersonal. Kammarrätten gick på kommunens linje. Anna Quarnström reder ut turerna i detta fall. EU­-valet Vilket stöd finns det att få kring det stundande Europaparlamentsvalet? Vi berättar hur man beställer valmaterialet i punktskrift och stor stil, men skynda dig – sista dagen för att beställa materialet är nu på fredag den 31 maj klockan 12:00. Läs mer på vår webbsida: Så röstar du i EU-valet - Synskadades riksförbund (srf.nu) Här följer även direktlänken till Valmyndigheten för att beställa materialet: Beställ material i punktskrift | Valmyndigheten Har du fler frågor kring valet kan du ringa Valupplysningen på telefon: 020-825 825. Alice har fått stipendium av kungen Vi ringer upp vår 19-åriga medlem Alice Berntsson från Västerås som prisats av självaste kung Carl XVI Gustaf.  Alice är en av tre unga eldsjälar som tog emot konungens stipendium Kompassrosen 2024 för unga ledare. Motiveringen lyder: ”Alice tilldelas priset för att hon, genom mod och handlingskraft, är en tränare och förebild som visar att idrottsglädje är till för alla”. Alice var även en av nyckelspelarna när det svenska damlandslaget tog brons i det första världsmästerskapet i 5-a-side, även kallad blindfotboll, som spelades i Storbritannien under 2023. Parasportgalan När prestationer och förebilder hyllades på Parasportgalan fanns idrottare med synnedsättning bland de nominerade i flera kategorier. Vi får möta skidåkaren Zebastian Modin, goalballspelaren Fatmir Seremeti samt Magnus Wislander, förbundskapten för det svenska goalballaget. Lämna bort barnet och glöm Margareta Persson, produktiv författare inom funktionshinderområdet, har precis utkommit med boken ”Lämna bort barnet och glöm”, som handlar om en mörk del av vår nutidshistoria: föräldrar uppmanades att lämna bort barn med funktionsnedsättningar och ”glömma bort dem”. Många barn vistades länge på sjukhus eller på institutioner och har inte fått upprättelse av samhället för sin förlorade barndom. Vi får en pratstund med Margareta och med Monicka Zachari, som är en av dem som lämnades bort. Techpepp Denna gång visar Claudio hur man kan anpassa och ändra gester för skärmläsaren VoiceOver för IOS. Anpassningarna görs under Inställningar, Hjälpmedel, VoiceOver och Kommandon. Du kan också be Siri att öppna VoiceOver-inställningarna direkt. Vi nämner även GSM som är ett projekt som SRF Skåne drev i samarbete med region Skåne. GSM står för Grundutbildning Smarta Mobiler och i projektet togs det fram ett gediget utbildningsmaterial som går att beställa från SRF Materialservice i formaten e-pub, Daisy, storstil och Word. Du når Materialservice via mejl: material@srf.nu Programledare: Claudio Quitral och Monica Walldén Reporter: Isabelle Ulfsdotter Ljudtekniker: Johan Häglerud

I Kaliber i dag om vad som händer i samhället när alternativa utlåtanden till sjukdomssymptom får fäste och sprids av ett statligt finansierat handikappförbund. Del 2/2. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Karin får tips om en tandläkare– Ja, man mådde ju dåligt. Jag tyckte att jag hade lite stickningar i ansiktet, och sökte hjälp.Det är 2004, och Karin i Borlänge berättar att hon inte kan sluta tänka på stickningarna, och får svårt att sova och koncentrera sig.Men Karin vill inte gå till vårdcentralen, för hon är rädd att de ska tro att hon lider av psykisk ohälsa. Via en person som jobbar med alternativ vård får hon tips Istället får hon tips om att kontakta en tandläkare, säger hon.Det är en privat mottagning, dit bland annat personer som tror att de är elöverkänsliga rekommenderas att vända sig till. Karin bokar en tid och åker dit och skriver under ett avtal där hon samtycker till behandling. Tandläkaren säger att hon har röta i käkbenet. Hon gapar stort samtidigt som tandläkaren plockar fram tången, salivsugen och borren.Karin stålsätter sig. Det knakar när tången fäster kring tanden mot roten. Tanden dras ut. Och sedan nästa. Och sedan fortsätter det.– Ja, jag tittar mig själv i spegeln, och det såg ju fruktansvärt ut. Man var ju helt förstörd, man var helt förstörd. Man var ju där med tungan hela tiden. ”Var är tänderna någonstans?” Det är alldeles tomt.Alla tänder på Karins högra underkäke är nu borta tillsammans med en del av käkbenet och Karin skickas hem.Gett samma behandling till fleraI mer än 30 år har tandläkaren haft sin mottagning, och uppskattar själv att omkring 2.000 patienter kommit och gått genom åren. Flera av dem har sett sig själva som elöverkänsliga eller har haft andra upplevda sjukdomar som det saknas belägg för att de existerar.Vi tittar närmare på ett trettiotal av patienterna. Och hittar två personer som fått samtliga tänder och även käkben bortopererat, precis som den behandling som tandläkaren påbörjat hos Karin.Tandläkaren har tidigare varnats av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, 2004.2006 blir tandläkaren sedan av med sin legitimation efter att flera journaler granskats. Efter överklagande får tandläkaren tillbaka legitimationen 2008 för att Kammarrätten anser att det finns vissa osäkerheter kring metoderna som gör att de bestämmer sig för att låta tandläkaren behålla legitimationen mot att hon får en prövotid där hon ska förbättra diagnostiken för att säkerställa att befogad behandling utförs.Tandläkaren anmäls igen, fast då långt senare, och då av andra tandläkare.Det leder till att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, på nytt drar in legitimationen, efter att nya patientfall granskats.Tandläkaren svararSjälv tycker tandläkaren att den kritik som riktats mot henne är felaktig.– Jag vill inte diskutera HSAN:s utlåtande.För en av patienterna som fick samtliga tänder och käkben bortopererade, skulle det börja med en amalgamsanering på grund av upplevd elöverkänslighet. Men det skulle sluta med en tom mun, som nu är en väl dold hemlighet under protes.– Det är svårt att veta egentligen, när det gäller elöverkänslighet, ingen egentligen har väl gått till botten till vad egentligen orsaken är. Jag har ju aldrig gjort några ingrepp som inte patienten har varit med på. Men det finns ingen garanti för någon vård överhuvudtaget och misslyckande sker alltid i all form av vård.Varför drar du ut friska tänder?– Men det beror på hur man definierar friskhet, och som jag säger, jag vill inte diskutera min behandling nu, säger tandläkaren.Tandläkaren som opererat bort käkben på Karin och dragit ut ett stort antal tänder på patienter, bland dem flera personer som upplever sig vara elöverkänsliga, får inte längre utföra behandlingar. Men strax före årsskiftet överklagar hon, hon vill ha tillbaka sin legitimation för att kunna fortsätta sin verksamhet. Förvaltningsrätten slår fast att det bland annat handlat om grov oskicklighet, och beslutet om indragen legitimation står fast.Överdoser av vitaminer– Det är precis som att det blir som att vända på en hand när jag är där. Helén bor i ett rött hus på den uppländska slätten. Hon mår dåligt, går ner i vikt, och tänker att det kan bero på elektromagnetisk strålning. Hennes vårdcentral har inte kunnat hitta något fel på henne, så i sin jakt på att försöka bli fri från sina symptom, söker hon alternativ vård hos en funktionsmedicinsk klinik, berättar hon.– Och jag åker hem och känner hur jag typ lämnar kroppen av mitt dåliga mående. Det känns som att jag dör. Och det tror jag beror på att jag fick så mycket vitaminer och mineraler som var flera hundra och flera tusen gånger starkare än dagsbehovet.Det finns flera vårdgivande personer, tandläkare och läkare i Sverige som ägnar sig åt att bota patienter med upplevd elöverkänslighet – ett tillstånd som vetenskapligt inte existerar. Vi har läst åtskilliga handlingar som beskriver behandlingar med exempelvis stora mängder vitaminer och mineraler. Något som i vissa fall kan vara skadligt. Och diagnoser ställs, som inte är erkända av Socialstyrelsen. Och efter anmälningar som leder till återkallade legitimationer, fortsätter flera av dem att ge råd till patienter, vilket också är tillåtet.De läkare och tandläkare vi granskar, uppger att dom tillsammans har behandlat tusentals patienter.Missar nödvändiga utredningar Finns det en risk för att man skadar patienten?– Det beror väl på vilken behandling det är man ger.Lena Hillert har lång erfarenhet som forskare och överläkare på Arbets- och miljömedicin inom miljörelaterade hälsobesvär. Hon har nyligen gått i pension men fortsätter att hålla föreläsningar i ämnet på Karolinska Institutet i Solna.– Den stora risken, skulle jag säga är att man bidrar till bekräftelse av att det här är orsakssambandet och eventuellt då bidrar till att man missar en nödvändig medicinsk utredning. För det är jättesorgligt när vi ser att man har missat det för att personerna själva har blivit så övertygade om att det är elektromagnetiska fält, så de har inte sökt medicinsk hjälp och fått utredning.Lena Hillert betonar vikten av att den som känner sig sjuk ska söka sig till rätt vårdinrättningar eftersom symptomen kan bero på något som kräver medicinsk vård.– Det är väl det budskap som vi försöker få ut, att man ska alltid när man upplever besvär, få en sedvanlig grundlig medicinsk utredning.Vittnar i mordrättegångTrots att vetenskapen säger att överkänslighet mot elektromagnetisk strålning inte går att bevisa, fortsätter medlemmar i Elöverkänsligas Riksförbund, en organisation med omkring 2.200 medlemmar, att bekräfta människors tro på det, från fall där det rör symptom som stickningar och domningar, till psykisk ohälsa. Även i extrema fall med dödlig utgång.2022 står en pappa åtalad för att ha dödat sitt ena barn och försökt att döda sitt andra. Pappan har länge klagat på hjärtbesvär, stickningar, domningar och smärta. Han har ringt Strålsäkerhetsmyndigheten och berättat om problemen som han upplever gäller både honom och resten av familjen. Och han har också haft kontakt med en person från Elöverkänsligas Riksförbund som bekräftar hans känslor av strålning i lägenheten.Under madrasserna lägger han folie, i lägenheten går han på tå för att undvika det han uppfattar som strålning från lägenheten en våning under.Mordet får stor uppmärksamhet i media, och där sprids också pappans berättelse om upplevd strålning som han berättar om under rättegången. Han säger att han till slut inte sett något annat alternativ än döden för att slippa strålningen.Och under rättegången kallas ett vittne för att styrka pappans försvar om att han begick dåden påverkad av elektromagnetisk strålning. Det är Bengt Håkansson, från Elöverkänsligas Riksförbund.– Jag åkte dit till lägenheten och mätte mikrovågor ifrån mobilmaster.Han åker till lägenheten där mordet skedde och går runt med sin mätare.– Och man tittar ju runt lite, och utsikten var ju fantastisk där uppifrån. Men ingen mast som lös rakt in i lägenheten. Det borde egentligen ha varit väldigt bra, men mätaren visade någonting helt annat.I rättegången berättar Bengt Håkansson om sin slutsats, att det är strålningen i lägenheten som är problemet.– Ja, han borde ha flyttat direkt. Det var ett klart flyttfall.Pappan döms till sluten rättspsykiatrisk vård för mord och mordförsök. I rätten läggs ingen vikt vid Bengt Håkanssons vittnesmål om strålning.Och i utredningen finns ingenting som tyder på att pappan och hans familj utsattes för den starka strålningen som pappan beskrivit.Vi har sökt pappan, men inte fått något svar.Elöverkänsligas Riksförbunds ordförande Marianne Ketti är övertygad om att elektromagnetisk strålning gör både henne och andra människor sjuka, så till den grad att döden kan ses som ett alternativ.I det här fallet med pappan, var det rätt att bekräfta hans uppfattning om att det var strålningen som var orsaken till hans mående?– Jag kan ju inte bekräfta, jag känner inte honom, men det skulle kunna vara så. Det är en fullt möjlig reaktion så att säga, på strålningen. Fast steget är ju långt till att ta sina barns liv, men att ta sitt eget liv. Det har vi fall varje år.Trots att rätten slår fast att det rörde sig om vanföreställningar, ser Marianne Ketti det ändå som troligt att pappan begick dåden på grund av strålning.– Nej, men jag, jag vet ju att jag har ju påringningar från medlemmarna. Ja, nästan dagligen, flera gånger i veckan i alla fall, som mår väldigt dåligt i sin lägenhet. Men jag har inte hört att de har tagit någon annans liv. Men sitt eget liv, för att de inte kan få gehör från grannarna.Arja och Helén blir fria från upplevd elöverkänslighetFör Arja och Helén har den upplevda elöverkänsligheten idag försvunnit sedan flera år tillbaka. När Arja tänker tillbaka på tiden när hon upplevde sig sjuk, kan hon ibland känna att det kanske var livet som kom emellan. Att stressen från att vara mamma med barn, aktiviteter, jobb och annat fick henne att må dåligt. Att det blev för mycket.– Det kan vara hur många olika orsaker som helst. Att det är stressigt, och alltihop. När man är mitt i livet och så där att det blir för mycket. Jag hade svårt att säga nej, så att man hjälper utöver sin egen familj så är man ute ändå, överallt, och ringde på jobbet att de behöver några extra till natten. Ja, vad gör man? Vem ringer man till? Till de som säger ”ja”, så att jag hade väl ingen gräns tillslut. Man märker att man bara kämpar emot så tar man mer på sig jobb för att inte tänka på det.Helén om hur hon mår idag:- Jag jobbar mycket framför datorn. Jag pratar ganska mycket i mobilen. Idag är det inga problem med elen överhuvudtaget. Det är helt annorlunda, det är ett friare liv. Jag mår mycket, mycket bättre fysiskt. Det är en helt annan värld för mig. Jag tror inte att det är elen i sig som är orsaken. Sedan kan ju strålning i sig vara skadligt, mer eller mindre beroende på vad det är. Men jag tror att grundorsaken sitter fysiskt, psykiskt eller andligt.Att Arja och Helén inte längre upplever sig som elöverkänsliga är något som Marianne Ketti, ordförande för Elöverkänsligas riksförbund sedan tio år tillbaka, ställer sig frågande till.- Nej, jag tänker, jag har sagt till många som har ringt till mig, ”jag har blivit frisk”, har de sagt. ”Säg inte så”, säger jag, ”säg att du blivit symptomfri”, säger jag. Det går inte att bota det.Reportrar: Jill Eriksson och Johanna Torshall Svensson.Producenter: Johan Sundström och Viktor Papini.Slutmix: Johan HörnqvistProgramledare: Annika H Eriksson

I podden Sveriges säkerhetschefer möter vi landets säkerhetschefer för att belysa yrkesrollen nu och framöver. I det här avsnittet möter vi Per Löndahl som är service- och säkerhetschef på Förvaltningsrätten i Stockholm, en av Europas största domstolar.   Per Löndahl brinner för säkerhet, älskar att arbeta med människor och att utveckla verksamhet. Efter några år i hotellvärlden, som säkerhetschef på Grand Hôtel, återvände han för två år sedan till domstolsvärlden och blev service- och säkerhetschef på Förvaltningsrätten i Stockholm, en av Europas största domstolar, både i antal mål (42 000 om året) och antalet medarbetare.    Per är yrkesofficer i botten, har arbetat som butikschef och på olika positioner inom kriminalvården i många år. Det första formella säkerhetschefsjobbet fick han 2012, då han blev service- och säkerhetschef på Kammarrätten.    Tre år senare blev han säkerhetschef på Grand Hôtel och beskriver det som en ”fin och komplex verksamhet med mycket hårt arbete bakom kulisserna”.    Per tycker att moderna säkerhetsorganisationer ska vara transparenta och framåtlutade. Det viktigaste för säkerhetscheferna är att kunna göra bra analyser för att jobba konsultativt och rådgivande och därmed vara ett bra stöd i verksamheten.    Han har även - tillsammans med Sara Goodman på Securitas - startat Sekura, en organisation som ska stötta andra organisationer i arbetet mot prostitution. Enligt hans sätt att se är prostitution och människohandel en av de svartaste sidorna av mänskligheten.   Podden produceras av Företagsuniversitetet i samarbete med Aktuell Säkerhet, Secnet och Qnet.  

Tänk om alla program bara funkade. Om allt var enkelt, överskådligt och sorterat. Viljan till standardisering och ordning är gammal, men kan vara både farlig och ineffektiv, varnar David Wästerfors. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kan vi inte hålla oss till en plattform?, tänker jag en stressig dag. Kan vi inte slippa allt hoppande mellan olika system och alla installeringar och ikoner som flimrar så ilsket bara för att man haft fräckheten att försumma dem en minut.Om du känner igen dig i drömmen om en enklare digital hantering om ett system för meddelanden och ett sätt att identifiera sig då känner du kanske också igen dig i det här: fullständigt kaos i kommunikationen, vilt primitiva förhållanden och ett förvirrande överflöd.Det låter som dagens informationssamhälle, som en vanlig dag en bit in på 2000-talet med bortglömda lösenord och pockande uppdateringar i överlappande fönster.Men det gäller informationssamhället för hundra år sedan. Det gäller pappershanteringen i Sverige 1919, med brevpapper, blanketter, provkartor, kataloger, böcker, tidskrifter och postförsändelser allt i olika format.Kontoret för hundra år sedan var översvämmat och oordnat.Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog.Chefen för riksbankens pappersbruk tillhörde den tidens förespråkare för standardisering. Det var hans ord jag citerade. Ett svällande statsmaskineri krävde rationell organisering, menade denne chef. Enhetsformat för papper som börjat införas utomlands var lösningen. Och den lösningen lever vi med idag, nämligen A4-papperet inom det så kallade A-formatet, med sidproportionerna 1 gånger roten ur 2. Det är ett papper stort som en sextondels kvadratmeter.Så stort är ett papper. Så stort blev ett papper efter standardiseringen som fullbordades först 1946 efter minst tjugofem års debatt.Nu skulle informationen inte längre anlända i olika format utan i ett och samma. Kuvert, pärmar, mappar, skrivbordslådor, arkivskåp och skrivare mycket kom att anpassas efter detta format. Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog.För även om standardiseringsivrarna ville motsatsen producerades bara mer och mer information ju bättre kontoren blev på att hantera den. Ett standardiserat pappersformat underlättade standardiserade blanketter som var enklare att fylla i och läsa av. Sedan drog det iväg ordentligt. Byråkratin fann skäl till nya blanketter för snart sagt varje liten uppgift.Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns, står det i en kontorshandledning från 1959. Sedan måste man tillgripa blanketter. En riktig blankett skulle ha gröna linjer och grön text för att kontrastera mot det ifyllda svarta och den skulle ha rutor anpassade efter skrivmaskinens tabulator.Allt det här berättar Charlie Järpvall i sin fyndiga avhandling i mediehistoria, Pappersarbete från 2016. Järpvalls iakttagelser av kontorspapperets 1900-talshistoria bildar en fin mix av igenkänning och främlingskap. Å ena sidan dras man snabbt in i en känsla av så är det nu också, fast inte vad gäller just papper. Å andra sidan känns det som att besöka en annan planet, en pappers- och blankettplanet.Det är fantastiskt att läsa om debatten som föregrep A-formatets seger, till exempel de estetiska argumenten emot. I en statlig utredning 1943 meddelade Kammarrätten att A4 var ur värdighetssynpunkt olämplig. Och Hovrätten för Övre Norrland invände att folio ett annat format var mer estetiskt tilltalande eftersom det överensstämde med det gyllene snittet, ett klassiskt skönhetsideal.Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster.Att förhålla sig till A4 på sådana sätt ger en lite hisnande känsla. Detta engagemang över papper! Men ändå är det så igenkännbart, för idag diskuteras ju webbsidor och webbdesign med motsvarande inlevelse. Både på jobbet och privat blir människor upprörda om internet inte ser snyggt ut, om det bidrar till kaos snarare än ordning. Idag annonserar vi efter webbredaktör, inte maskinskriverska eller blankettman.Blankettman bara ordet ger overklighetskänsla. På fyrtio- och femtiotalet var det ett yrke.Beklagandet över förvirring och överflöd i informationssamhället är alltså igenkännbart men också föreställningen om att en gång för alla nå ordning genom en form eller en teknologi. Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster.Dagens kontorsarbete verkar befinna sig i ett slags prolog till en åtminstone tänkbar framtida standardisering som väl knappast kommer att ledas av staten utan av aktörer som banker, Google, Youtube och Facebook, med ganska otäcka och nästintill totalitära informationsanspråk. Vad skulle vi säga idag i en kontorshandledning? Kanske så här: Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns. Sedan måste man tillgripa uppkoppling.Det är genom små detaljer som stora system byggs, skriver Charlie Järpvall. En överenskommelse om var adressen ska placeras på ett kuvert, WiFi i offentliga lokaler detaljer genererar system. Men som sociala varelser är vi alltför bångstyriga för att enbart falla in i system. Sätt upp en regel och vi kringgår den genast. Formulera en standard och vi ler milt och finner ett undantag. Oordning på en arena kan visserligen ge vika för systematisering men då uppstår snart en annan arena och ordningsproblemet migrerar dit. Formatanarkin för papper är avskaffad men digital anarki finns istället, med vidhängande ambitioner att strömlinjeforma alla appar och sajter.Men kanske är en universallösning inte lösningen. I Kina finns nästan en universallösning i form av appen WeChat som kombinerar meddelanden, diskussioner, beställningar och betalningar. Men Kina har som bekant bara ett parti och det censurerar förstås appen. Kontrollen blir lättare att genomföra eftersom WeChat samlar så många miljoner användare i samma system.Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfiltKontorsarbetets dagliga plockande och sorterande, för att låna Charlie Järpvalls ord, var ett sätt att ordna världen. Och idag klickar vi och öppnar, matar in och klickar på nytt. Samtidigt som det finns något utmattande i en mångfald av former finns det också något charmigt.Min poäng gäller detta växelspel. Det gäller det ofullbordade i ordnandet av information, själva omöjligheten i att få ett slut på det.Några av iakttagelserna i Järpvalls avhandling om papper handlar om andra och parallella ordningsförsök i början av 1900-talet, till exempel riktade mot hushållet. Folkhemmets vetenskapliga ideal skulle förstås råda även här. I ett nummer av standardiseringstidskriften Slöseri 1928 togs filten på stort allvar. Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfilt med måtten 150 gånger 200 centimeter. Och normalfilten skulle vara enfärgad, neutral och av ändamålsenlig kvalitet.Ja, vad säger man? Ett land vars hushåll bara har normalfiltar, det är en både rolig och ryslig tanke. I denna önskan tycker jag mig se det rationella projektets kärna men också dess löjlighet.Den kan vi väl ha i åtanke normalfilten när nästa standardiseringsvåg sköljer över oss, hur mycket avlastning från förvirrande överflöd vi än hoppas på.David Wästerfors, sociologLitteraturCharlie Järpvall: Pappersarbete formandet av och föreställningar om kontorspapper som medium. Mediehistoriskt arkiv, 2016.

I februari lämnade utredningen ”Ett förbättrat system för arbetskraftsinvandring” sitt första delbetänkande. Nu bjuder SNS in den särskilde utredaren Anita Linder, arbetsmarknadens parter och politiker för ett samtal om förslagen. Medverkande Mattias Dahl, vice vd Svenskt Näringsliv Susanna Gideonsson, ordförande för LO Rikard Larsson, riksdagsledamot för Socialdemokraterna och vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott Anita Linder, särskild utredare vid utredningen ” Ett förbättrat system för arbetskraftsinvandring” och kammarrättslagman vid Kammarrätten i Stockholm Maria Malmer Stenergard, migrationspolitisk talesperson för Moderaterna samt ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott Olof Åslund, professor vid nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet och vetenskaplig ledare vid Uppsala Immigration Lab Samtalet leds av Mikael Witterblad, chef för SNS forskningsprogram.

Jesper Fredrikssons kommun bestämde att han skulle flyttas till ett annat LSS-boende. Men domstolen Kammarrätten har nu bestämt att Jesper har rätt att bo kvar på sitt boende, åtminstone tillfälligt. Klartext har pratat med Jespers mamma. Idag den 15 mars är det NPF-dagen. En av de som har en NPF-diagnos är den kända svenska miljökämpen, Greta Thunberg och hon berättar om hur hennes diagnos påverkar henne. Förra veckan sa vår Melodifestival-expert Lars Theander i Klartext att artisten Tusse kunde vinna Melodifestivalen och han hade rätt.

Människor och tro fortsätter att berätta om politisk islam i efterdyningarna av den arabiska våren. Det folkliga upproret i arabvärlden är en av de mest dramatiska perioderna på 2010 talet. Händelserna satte också fokus på rörelsen Det Muslimska brödraskapet och på politisk islam. Sommaren 2013 avsatte militären Muslimska brödraskapets kritiserade, men folkvalda presidenten Mursi och 800  av hans anhängare massakrerades på Rabaa al-Adawiya-torget i Kairo - en de blodigaste attackerna på civila demonstranter i vår tid. Hör Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi, Dalia, egyptisk demokratiaktivist som flytt till Sverige och Erdi Öztürk, biträdande professor vid London Metropolitan University. Programledare: Åsa Furuhagen Producent: Ülkü Holago Reportrar: Edgar Mannheimer och Lollo Collmar RÄTTELSE I detta avsnitt av Människor och tro finns ett inslag som bland annat sammanfattar den långa juridiska processen mellan Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, och Sveriges Unga muslimer, SUM. Processen gällde huruvida SUM skulle få sitt statsbidrag indraget. Myndigheten bedömde att SUM inte uppfyllde ett krav i förordningen som handlar om att verksamhet ska respektera demokratins idéer, inklusive jämställdhet och förbud mot diskriminering. Det som blev fel i programmet var att det senaste juridiska beslutet inte nämndes: Kammarrätten menade att det fanns både förutsättningar och skäl att återkräva 2016 års utbetalade bidrag (1 366 741 kronor) till organisationen  SUM, Sveriges Unga muslimer i enlighet med MUCF:s beslut. SUM har velat få ärendet prövat i Högsta Förvaltningsdomstolen. Men i och med att prövningstillstånd inte meddelas så står Kammarrättens dom från 31 oktober 2019 fast. Läs mer om beslutet här: https://www.mucf.se/pressmeddelande/ratt-av-mucf-att-aterkrava-bidrag-fran-sveriges-unga-muslimer-viktig-provning-av

I dagens avsnitt bland annat: Antalet galaxer i universum mycket lägre än tidigare uppskattningar, Tyskland bygger interneringsläger för coronabrottslingar, bidragsfuskaren tillika Iraks tidigare försvarsminister Najah al-Shammari vill flytta tillbaka till Sverige, krabbmakaker som stjäl från turister på Bali kan bedöma stöldgodsets värde, Armin Laschet ny partiordförande för CDU i Tyskland samt Italiens regering på väg att falla igen https://radio.bubb.la/sondag-17-januari-2021/ Länkar som diskuterades i dagens sändning: Antalet galaxer i universum mycket lägre än tidigare uppskattningar, enligt forskare vid Nasa som analyserat data från rymdsonden New Horizons, Vintergatan har hundratals miljarder kusiner snarare än tusentals miljarder Tyskland skapar fängelse för folk som upprepat bryter mot karantänregler, byggnad i Dresden tidigare använt som ett asylboende omvandlas till ett fångläger, en person som inte frivilligt isolerar sig får en varning, sedan böter och därefter tar en domstol vederbörandes frihet Iraks tidigare försvarsminister Najah al-Shammari vill flytta till Sverige igen, överklagar efter nej från Skatteverket och förvaltningsrätten till Kammarrätten, bidragsfuskaren säger sig vilja leva här som pensionär Krabbmakaker som stjäl från turister i tempel på Bali kan bedöma stöldgodsets värde och kräver mer mat för att återlämna värdefulla föremål, aporna försöker främst ta telefoner, plånböcker och glasögon, enligt forskare som i mer än nio månader filmat stölder och lösenförhandlingar Armin Laschet väljs till ny partiordförande för CDU i Tyskland, besegrade den konservativa motkandidaten Friedrich Merz med 521 röster mot 466 i en andra omgång, Laschet säger sig stå för en sansad ansats som undviker ytterligheter samt framhåller samhällssammanhållning och den sociala marknadsekonomin Italiens regering på väg att falla efter att partiet Italia Viva drar sig ur samarbetet, om premiärminister Giuseppe Conte inte lyckas hitta ny majoritet kan presidenten tvinga utlysa nyval vilket väntas gynna Lega och Matteo Salvini

Anders från Utanmyra blev först betjänt i Stockholm. Han fortsatte sen till London där han tjänade allt mäktigare män och gjorde sig en förmögenhet. I Sverige fanns lakejer som yrke under 1700-talet Dunder Anders Andersson föddes 1709, som son till en vanlig bonde och soldat. Hans livsöde har skapat många skrönor på det sätt som sker med människor vars liv avviker från det vanliga.  Släktforskaren Karl Gunnar Söderdahl i Uppsala har lagt ner många timmar på att följa Anders liv i England på 1700-talet. Anders var tonåring när han började arbeta som betjänt hos greve Carl Gustaf Sparre i Stockholm. Han följde med till London när greven utsågs till svensk ambassadör i England. När Carl Gustaf Sparre sen åkte hem till Sverige stannade Anders kvar. Anders tog sig namnet Andrew Solinus i England och skaffade sig en akademisk musikutbildning. Han kom sedan att arbeta för allt rikare och mäktigare män. Den förste Lord Spencer, anfader till prinsessan Diana, var länge hans arbetsgivare. Hos Lord Spencer hade Andrew hand om ekonomin och han blev själv en förmögen man. Han skrev ett utförligt testamente där bröderna hemma i Sverige skulle få ärva, men det kom att dröja 33 år innan de fick ut några reda pengar och då hade summan krympt högst avsevärt. Hans släktingar undrar ännu vad som hände med hans arv. Betjänter, eller lakejer, som de brukade kallas i Sverige var en yrkesgrupp som fanns här under en ganska kort tid. Långt nere i bergrummen där Stockholms Stadsarkiv förvarar sina handlingar träffar vi Mats Hayen som är historiker och forskningsledare vid arkivet och som studerat hushållen i Sverige mellan 1760-1830. Om man riktar ljuset på lakejen kan man få fram mänskliga historier. En av de lakejer som Mats Hayen studerat är Christopher Goltz (1746-1809). Han lämnades in på barnhem som sex-åring med helt okända föräldrar. Christopher arbetade sig sedan upp från dräng till lakej hos Kammarrådet Olof Elias Lagerheim i Gamla Stan. Men när Christopher ville gifta sig tvingades han att säga upp sig och kastades ned till samhällets botten där han arbetade som salpetersjudare fram till sin död. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson slaktband@sverigesradio.se

Kammarrätter ger kommunerna bakläxa för mörkning. Vi har sammanställt alla domar från pandemin. Etablerade medier tysta när nytt metoofall exploderat på sociala medier. Nyhetsbyrån TT:s jagar gamla bildpubliceringar. Bakläxa för myndigheter när offentlighetsprincipen prövas under Covid Man brukar säga att ett samhälles principer testas bäst i en kris. Så låt oss idag börja med att se Coronakrisen som ett enormt stresstest för den svenska offentlighetsprincipen. Hur väl har då den öppenhet, insyn och transparens som vi så ofta skryter med fungerat när det har gällt som allra mest? Ett svar på den frågan finns hos kammarrätterna. Det är nämligen de som avgör om myndigheter har gjort rätt eller fel när de har nekat journalister att få ta del av allmänna handlingar. Reporter: Tonchi Percan. Tysta medier när artist uthängd på metoo-vis Under sommaren har debatten om medieetiken under metoo åter blossat upp. Åsa Lindeborgs bok "Året med 13 månader" kan stå som det tydligaste exemplet. Var metoo-hösten med de många namngivningarna och personliga historierna ett undantagstillstånd, eller markerade den snarare en start på en ny medieetik? I veckan dök en historia upp i sociala medier som nog kan göra dem som ställer sig den typen av frågor något klokare. Reporter: Erik Petersson. TT på jakt efter bildsyndare rör upp känslor Sen 2018 driver TT tillsammans med ett danskt företag, Copyright Agent, ett arbete för att söka igenom nätet efter bilder som används utan giltiga rättigheter. Det är ett enormt arbete som en liten robot dagligen utför. Den skannar miljontals webbadresser och hittar olovligen använda TT-bilder hos allt från stora multinationella företag till små bostadsrättsföreningar. Internationellt är det här inget nytt. Stora bildbyråer har använt liknande tjänster i Tyskland, USA och i alla nordiska grannländer finns samma sak. Men utanför Sverige har det här lett till en mycket större debatt. För hur rimligt är det, undrar kritikerna, att bilder som då, säg för 8-10 år sen publicerades på en blogg, nu 2020 får kravbrev på tusentals kronor? Reporter: Johan Cedersjö.

Arbetsmarknaden är i omstöpning. Vem som är arbetstagare och inte utmanas av plattforms-bolagen och egenanställningsföretagen i den s.k. gig-ekonomin. Victoria och Elin får besök av Samuel Engblom, som är samhällspolitisk chef på TCO. Med utgångspunkt i en spännande dom från Kammarrätten om vem som har arbetsmiljöansvar för egenanställda diskuterar Samuel, Victoria och Elin den gamla arbetsrätten i den nya ekonomin.

Intervju med HR-chefen på Kammarrätten i Stockholm, Gunilla Norin Blomberg! Länk till spellistan: https://open.spotify.com/user/2vo79ckee0yzetfb2otfdsus5/playlist/5fnd4ospw9GLBayofOXOMp?si=1tjGUEJHTOCheUkBmBDnBg Som alltid når ni oss på pod@dynamicus.se. God lyssning!

Tänk om alla program bara funkade. Om allt var enkelt, överskådligt och sorterat. Viljan till standardisering och ordning är gammal, men kan vara både farlig och ineffektiv, varnar David Wästerfors. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kan vi inte hålla oss till en plattform?, tänker jag en stressig dag. Kan vi inte slippa allt hoppande mellan olika system och alla installeringar och ikoner som flimrar så ilsket bara för att man haft fräckheten att försumma dem en minut. Om du känner igen dig i drömmen om en enklare digital hantering om ett system för meddelanden och ett sätt att identifiera sig då känner du kanske också igen dig i det här: fullständigt kaos i kommunikationen, vilt primitiva förhållanden och ett förvirrande överflöd. Det låter som dagens informationssamhälle, som en vanlig dag en bit in på 2000-talet med bortglömda lösenord och pockande uppdateringar i överlappande fönster. Men det gäller informationssamhället för hundra år sedan. Det gäller pappershanteringen i Sverige 1919, med brevpapper, blanketter, provkartor, kataloger, böcker, tidskrifter och postförsändelser allt i olika format. Kontoret för hundra år sedan var översvämmat och oordnat. Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog. Chefen för riksbankens pappersbruk tillhörde den tidens förespråkare för standardisering. Det var hans ord jag citerade. Ett svällande statsmaskineri krävde rationell organisering, menade denne chef. Enhetsformat för papper som börjat införas utomlands var lösningen. Och den lösningen lever vi med idag, nämligen A4-papperet inom det så kallade A-formatet, med sidproportionerna 1 gånger roten ur 2. Det är ett papper stort som en sextondels kvadratmeter. Så stort är ett papper. Så stort blev ett papper efter standardiseringen som fullbordades först 1946 efter minst tjugofem års debatt. Nu skulle informationen inte längre anlända i olika format utan i ett och samma. Kuvert, pärmar, mappar, skrivbordslådor, arkivskåp och skrivare mycket kom att anpassas efter detta format. Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog. För även om standardiseringsivrarna ville motsatsen producerades bara mer och mer information ju bättre kontoren blev på att hantera den. Ett standardiserat pappersformat underlättade standardiserade blanketter som var enklare att fylla i och läsa av. Sedan drog det iväg ordentligt. Byråkratin fann skäl till nya blanketter för snart sagt varje liten uppgift. Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns, står det i en kontorshandledning från 1959. Sedan måste man tillgripa blanketter. En riktig blankett skulle ha gröna linjer och grön text för att kontrastera mot det ifyllda svarta och den skulle ha rutor anpassade efter skrivmaskinens tabulator. Allt det här berättar Charlie Järpvall i sin fyndiga avhandling i mediehistoria, Pappersarbete från 2016. Järpvalls iakttagelser av kontorspapperets 1900-talshistoria bildar en fin mix av igenkänning och främlingskap. Å ena sidan dras man snabbt in i en känsla av så är det nu också, fast inte vad gäller just papper. Å andra sidan känns det som att besöka en annan planet, en pappers- och blankettplanet. Det är fantastiskt att läsa om debatten som föregrep A-formatets seger, till exempel de estetiska argumenten emot. I en statlig utredning 1943 meddelade Kammarrätten att A4 var ur värdighetssynpunkt olämplig. Och Hovrätten för Övre Norrland invände att folio ett annat format var mer estetiskt tilltalande eftersom det överensstämde med det gyllene snittet, ett klassiskt skönhetsideal. Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster. Att förhålla sig till A4 på sådana sätt ger en lite hisnande känsla. Detta engagemang över papper! Men ändå är det så igenkännbart, för idag diskuteras ju webbsidor och webbdesign med motsvarande inlevelse. Både på jobbet och privat blir människor upprörda om internet inte ser snyggt ut, om det bidrar till kaos snarare än ordning. Idag annonserar vi efter webbredaktör, inte maskinskriverska eller blankettman. Blankettman bara ordet ger overklighetskänsla. På fyrtio- och femtiotalet var det ett yrke. Beklagandet över förvirring och överflöd i informationssamhället är alltså igenkännbart men också föreställningen om att en gång för alla nå ordning genom en form eller en teknologi. Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster. Dagens kontorsarbete verkar befinna sig i ett slags prolog till en åtminstone tänkbar framtida standardisering som väl knappast kommer att ledas av staten utan av aktörer som banker, Google, Youtube och Facebook, med ganska otäcka och nästintill totalitära informationsanspråk. Vad skulle vi säga idag i en kontorshandledning? Kanske så här: Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns. Sedan måste man tillgripa uppkoppling. Det är genom små detaljer som stora system byggs, skriver Charlie Järpvall. En överenskommelse om var adressen ska placeras på ett kuvert, WiFi i offentliga lokaler detaljer genererar system. Men som sociala varelser är vi alltför bångstyriga för att enbart falla in i system. Sätt upp en regel och vi kringgår den genast. Formulera en standard och vi ler milt och finner ett undantag. Oordning på en arena kan visserligen ge vika för systematisering men då uppstår snart en annan arena och ordningsproblemet migrerar dit. Formatanarkin för papper är avskaffad men digital anarki finns istället, med vidhängande ambitioner att strömlinjeforma alla appar och sajter. Men kanske är en universallösning inte lösningen. I Kina finns nästan en universallösning i form av appen WeChat som kombinerar meddelanden, diskussioner, beställningar och betalningar. Men Kina har som bekant bara ett parti och det censurerar förstås appen. Kontrollen blir lättare att genomföra eftersom WeChat samlar så många miljoner användare i samma system. Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfilt Kontorsarbetets dagliga plockande och sorterande, för att låna Charlie Järpvalls ord, var ett sätt att ordna världen. Och idag klickar vi och öppnar, matar in och klickar på nytt. Samtidigt som det finns något utmattande i en mångfald av former finns det också något charmigt. Min poäng gäller detta växelspel. Det gäller det ofullbordade i ordnandet av information, själva omöjligheten i att få ett slut på det. Några av iakttagelserna i Järpvalls avhandling om papper handlar om andra och parallella ordningsförsök i början av 1900-talet, till exempel riktade mot hushållet. Folkhemmets vetenskapliga ideal skulle förstås råda även här. I ett nummer av standardiseringstidskriften Slöseri 1928 togs filten på stort allvar. Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfilt med måtten 150 gånger 200 centimeter. Och normalfilten skulle vara enfärgad, neutral och av ändamålsenlig kvalitet. Ja, vad säger man? Ett land vars hushåll bara har normalfiltar, det är en både rolig och ryslig tanke. I denna önskan tycker jag mig se det rationella projektets kärna men också dess löjlighet. Den kan vi väl ha i åtanke normalfilten när nästa standardiseringsvåg sköljer över oss, hur mycket avlastning från förvirrande överflöd vi än hoppas på. David Wästerfors, sociolog Litteratur Charlie Järpvall: Pappersarbete formandet av och föreställningar om kontorspapper som medium. Mediehistoriskt arkiv, 2016.

Tänk om alla program bara funkade. Om allt var enkelt, överskådligt och sorterat. Viljan till standardisering och ordning är gammal, men kan vara både farlig och ineffektiv, varnar David Wästerfors. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kan vi inte hålla oss till en plattform?, tänker jag en stressig dag. Kan vi inte slippa allt hoppande mellan olika system och alla installeringar och ikoner som flimrar så ilsket bara för att man haft fräckheten att försumma dem en minut. Om du känner igen dig i drömmen om en enklare digital hantering om ett system för meddelanden och ett sätt att identifiera sig då känner du kanske också igen dig i det här: fullständigt kaos i kommunikationen, vilt primitiva förhållanden och ett förvirrande överflöd. Det låter som dagens informationssamhälle, som en vanlig dag en bit in på 2000-talet med bortglömda lösenord och pockande uppdateringar i överlappande fönster. Men det gäller informationssamhället för hundra år sedan. Det gäller pappershanteringen i Sverige 1919, med brevpapper, blanketter, provkartor, kataloger, böcker, tidskrifter och postförsändelser allt i olika format. Kontoret för hundra år sedan var översvämmat och oordnat. Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog. Chefen för riksbankens pappersbruk tillhörde den tidens förespråkare för standardisering. Det var hans ord jag citerade. Ett svällande statsmaskineri krävde rationell organisering, menade denne chef. Enhetsformat för papper som börjat införas utomlands var lösningen. Och den lösningen lever vi med idag, nämligen A4-papperet inom det så kallade A-formatet, med sidproportionerna 1 gånger roten ur 2. Det är ett papper stort som en sextondels kvadratmeter. Så stort är ett papper. Så stort blev ett papper efter standardiseringen som fullbordades först 1946 efter minst tjugofem års debatt. Nu skulle informationen inte längre anlända i olika format utan i ett och samma. Kuvert, pärmar, mappar, skrivbordslådor, arkivskåp och skrivare mycket kom att anpassas efter detta format. Komplexiteten skars ned, enhetlighet uppnåddes. Och informationsmängden tilltog, märkligt nog. För även om standardiseringsivrarna ville motsatsen producerades bara mer och mer information ju bättre kontoren blev på att hantera den. Ett standardiserat pappersformat underlättade standardiserade blanketter som var enklare att fylla i och läsa av. Sedan drog det iväg ordentligt. Byråkratin fann skäl till nya blanketter för snart sagt varje liten uppgift. Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns, står det i en kontorshandledning från 1959. Sedan måste man tillgripa blanketter. En riktig blankett skulle ha gröna linjer och grön text för att kontrastera mot det ifyllda svarta och den skulle ha rutor anpassade efter skrivmaskinens tabulator. Allt det här berättar Charlie Järpvall i sin fyndiga avhandling i mediehistoria, Pappersarbete från 2016. Järpvalls iakttagelser av kontorspapperets 1900-talshistoria bildar en fin mix av igenkänning och främlingskap. Å ena sidan dras man snabbt in i en känsla av så är det nu också, fast inte vad gäller just papper. Å andra sidan känns det som att besöka en annan planet, en pappers- och blankettplanet. Det är fantastiskt att läsa om debatten som föregrep A-formatets seger, till exempel de estetiska argumenten emot. I en statlig utredning 1943 meddelade Kammarrätten att A4 var ur värdighetssynpunkt olämplig. Och Hovrätten för Övre Norrland invände att folio ett annat format var mer estetiskt tilltalande eftersom det överensstämde med det gyllene snittet, ett klassiskt skönhetsideal.   Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster. Att förhålla sig till A4 på sådana sätt ger en lite hisnande känsla. Detta engagemang över papper! Men ändå är det så igenkännbart, för idag diskuteras ju webbsidor och webbdesign med motsvarande inlevelse. Både på jobbet och privat blir människor upprörda om internet inte ser snyggt ut, om det bidrar till kaos snarare än ordning. Idag annonserar vi efter webbredaktör, inte maskinskriverska eller blankettman. Blankettman bara ordet ger overklighetskänsla. På fyrtio- och femtiotalet var det ett yrke. Beklagandet över förvirring och överflöd i informationssamhället är alltså igenkännbart men också föreställningen om att en gång för alla nå ordning genom en form eller en teknologi. Samma lättnad verkar ha varit förknippad med A4-arket och den rationella blanketten som idag förknippas med till exempel ett inloggningssätt eller ett sökfönster. Dagens kontorsarbete verkar befinna sig i ett slags prolog till en åtminstone tänkbar framtida standardisering som väl knappast kommer att ledas av staten utan av aktörer som banker, Google, Youtube och Facebook, med ganska otäcka och nästintill totalitära informationsanspråk. Vad skulle vi säga idag i en kontorshandledning? Kanske så här: Att minnas och vidarebefordra muntliga meddelanden går endast till en viss gräns. Sedan måste man tillgripa uppkoppling. Det är genom små detaljer som stora system byggs, skriver Charlie Järpvall. En överenskommelse om var adressen ska placeras på ett kuvert, WiFi i offentliga lokaler detaljer genererar system. Men som sociala varelser är vi alltför bångstyriga för att enbart falla in i system. Sätt upp en regel och vi kringgår den genast. Formulera en standard och vi ler milt och finner ett undantag. Oordning på en arena kan visserligen ge vika för systematisering men då uppstår snart en annan arena och ordningsproblemet migrerar dit. Formatanarkin för papper är avskaffad men digital anarki finns istället, med vidhängande ambitioner att strömlinjeforma alla appar och sajter. Men kanske är en universallösning inte lösningen. I Kina finns nästan en universallösning i form av appen WeChat som kombinerar meddelanden, diskussioner, beställningar och betalningar. Men Kina har som bekant bara ett parti och det censurerar förstås appen. Kontrollen blir lättare att genomföra eftersom WeChat samlar så många miljoner användare i samma system. Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfilt Kontorsarbetets dagliga plockande och sorterande, för att låna Charlie Järpvalls ord, var ett sätt att ordna världen. Och idag klickar vi och öppnar, matar in och klickar på nytt. Samtidigt som det finns något utmattande i en mångfald av former finns det också något charmigt. Min poäng gäller detta växelspel. Det gäller det ofullbordade i ordnandet av information, själva omöjligheten i att få ett slut på det. Några av iakttagelserna i Järpvalls avhandling om papper handlar om andra och parallella ordningsförsök i början av 1900-talet, till exempel riktade mot hushållet. Folkhemmets vetenskapliga ideal skulle förstås råda även här. I ett nummer av standardiseringstidskriften Slöseri 1928 togs filten på stort allvar. Man hade upptäckt att det fanns filtar i åtminstone femton storlekar i landet. Denna variation, menade tidskriften, borde i princip kunna reduceras till en normalfilt med måtten 150 gånger 200 centimeter. Och normalfilten skulle vara enfärgad, neutral och av ändamålsenlig kvalitet. Ja, vad säger man? Ett land vars hushåll bara har normalfiltar, det är en både rolig och ryslig tanke. I denna önskan tycker jag mig se det rationella projektets kärna men också dess löjlighet. Den kan vi väl ha i åtanke normalfilten när nästa standardiseringsvåg sköljer över oss, hur mycket avlastning från förvirrande överflöd vi än hoppas på. David Wästerfors, sociolog   Litteratur Charlie Järpvall: Pappersarbete formandet av och föreställningar om kontorspapper som medium. Mediehistoriskt arkiv, 2016.

I kvällens radio bubb.la avhandlas bland annat att Migrationsverket lyfter frågan om utvisningar av arbetande människor till regeringen, intern kritik mot Expressen TV – flera sjukskrivna och stora kunskapsbrister i tv-produktion, Kammarrätten nekar vapenlicenser till polisens vapeninstruktör, Frank Furedi om skrämselpropaganda kring psykisk ohälsa, symbolisk folkomröstning i Brasiliens sydstater gav 95 % för utträde från Brasilien, människan troligen redan nått maximal ålder på 125 år samt att Martin sammanfattar resultatet av födelsedagsdonationerna. http://radio.bubb.la/radio-bubb-la-610-2/

Aleh ser sig ständigt om över axeln när hen är ute. Hen har fått avslag på sin asylansökan men vågar inte återvända till sitt hemland. Hur förföljd måste du vara för att beviljas asyl? Ropen skallar, kärlek till alla! Ropen skallar, kärlek till alla! Jag känner mig perfekt!  Stockholm Pride juli 2016. Ett tjugotal personer paraderar bakom banderollen Its better to be gay than a dictator. Bättre att vara bög än att vara en diktator, en fras som syftar på ett officiellt uttalande från Vitrysslands president Aleksander Lukasjenka som härom året sa Bättre att vara diktator än att vara bög. Sedan kommer Sveriges förenade belarusier! We love you, welcome!Först i ledet, framför själva banderollen går Aleh, dagen till ära klädd i en vit skimrande fotsid klänning. Runt armar och hals en matchande fjäderboa. Hen slänger kyssar till alla hen passerar och leendet når upp till öronen. Det är Alehs fjärde Stockholm Pride. I hens hemland Belarus, på svenska oftast kallat Vitryssland, har det hittills bara genomförts en Prideparad utan attacker från polis och högerextremister.Aleh är glad. Där och då känns livet underbart. För mig är det väldigt svårt att beskriva mina känslor, för det är något underbart som händer i mitt liv. Det är Prideparad i Stockholm, det är en stor fest för alla. Jag tänker att i Vitryssland så skulle det ha varit omöjligt för dig att gå runt i den här vackra klänningen och gå runt med en regnbågsflagga. Jag tror inte att jag skulle kunna klara att gå mer än tjugo meter utan att bli nedslagen eller arresterad och sedan misshandlad.Men det finns smolk i glädjebägaren. Under hela paraden, liksom varje dag, har Aleh hoppat till varje gång hen har sett polis. Aleh lever nämligen som gömd flykting. När jag ser poliser, då är jag väldigt rädd att polisen kommer fram och tar mig till förvaret och sen jag hamnar tillbaka till helvetet.Dagens Kaliber handlar om gömda hbtq-flyktingar i Sverige. I internationella konventioner och i svensk lagstiftning säger vi att personer som förföljs i sina hemländer på grund av sin sexualitet och kön kan få skydd här. Men det finns de som menar att asyllagen inte tillämpas på rätt sätt.Migrationsminister Morgan Johansson håller inte med, vilket vi återkommer till senare i programmet.Alehs kampVitryssland, som bara ligger en timme med flyg från Stockholm, kallas ofta för Europas sista diktatur. Det är ett land som kritiseras både av Sverige och EU på grund av bristen på mänskliga rättigheter i landet. Ett land som UD varnar besökande svenska hbtq-personer för att vara öppna.Sedan juli 2015 lever Aleh som gömd flykting. Hens partner, som hen kom tillsammans med till Sverige i början av 2013, deporterades tillbaka till Vitryssland i fjol efter att paret hade fått avslag på sin asylansökan för fjärde gången.Hur många hbtq-flyktingar som lever som gömda i Sverige vet ingen. Migrationsverket för ingen statistik över hur många av de drygt 20000 personer som hittills sökt asyl i år som är hbtq-personer. På grund av detta har inte heller Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, RFSL, några siffror. De möter bara en bråkdel av de hbtq-flyktingar som kommer till Sverige men uppger att deras asylrättsjurister, än så länge i år, har haft hand om cirka hundra fall där de har varit offentliga biträden för asylsökande hbtq-personer. Dessutom ger de varje vecka enskild rådgivning till cirka tjugo asylsökande och deras juridiska biträden.Innan vi träffade Aleh på Stockholm Pride möttes vi på en organisation där Aleh jobbar som volontär med huvuduppgiften att ta emot gäster. Det är en fast punkt i vardagen. För tillfället bor Aleh hemma hos en kompis, men ibland har hen inte haft någonstans att sova utan hoppat på en nattbuss och åkt runt, runt och runt. Några nätter har hen sovit på centralstationen. Ett annat problem är pengar. Vissa dagar äter Aleh bara lunch och fika på platsen där hen volonterar.Aleh bjuder även mig på kaffe och tar sedan fram en tjock pärm. Här är beslut. Är det här det första beslutet? Första beslutet. Detta är februari 2014. Det är från Migrationsverket. Och då överklagade du och så fick du Förvaltningsrätten i Malmö, Migrationsdomstolen där är det i oktober 2014. Och så överklagade du igen och då är det Kammarrätten i Stockholm och Migrationsöverdomstolen och det är då i slutet av november 2014. Det är många sidor här, plastmappar fyllda.Avslag på avslagAlehs berättelse är lång. Som sextonåring ertappades hen, som identifierar sig som transperson, när hen hade sex med en jämnårig pojke på en födelsedagsfest. Glåporden lät inte vänta på sig, och ryktet om att Aleh var gay spreds fort. Hen tvingades fly sin hemstad Grodno i västra Vitryssland och bosatte sig hos sin farmor på landsbygden.Alehs sexualitet och könsidentitet har lett till att hen diskriminerats på olika arbetsplatser och också blivit av med jobbet. Aleh berättar om en gruppvåldtäkt, om hur hen har gift sig med en kvinna efter påtryckningar från familjen och hur hen har blivit misshandlad av polis.Migrationsverket säger i sitt beslut att det Aleh berättar är trovärdigt, men att det hen har varit utsatt för inte kan räknas som förföljelser då det är enskilda och separata händelser utan koppling till varandra.Efter att ha fått avslag i alla instanser sökte Aleh och hens partner asyl på nytt, och åberopade nya skäl till att få flyktingstatus. Även denna gång blev det avslag.Aleh tror inte att ett nytt överklagande skulle leda någonstans. De kommer att svara samma sak.Hen ser ingen framtid i Vitryssland. Förutom att vara hbtq-person lever Aleh med hiv som i hens hemland oftast behandlas med de första generationernas bromsmediciner som har starka biverkningar. I Sverige har Aleh, även som gömd flykting, rätt till vård för sin hiv-infektion.Situationen för hbtq-personer i Vitryssland har hårdnat under de senaste åren, vilket även Migrationsverket har uppmärksammat. Människorättsorganisationer rapporterar om hur hbtq-personer förföljs, trakasseras, misshandlas och hotas av myndigheter, polis, högerextremister och andra i samhället. Och till och med mördas.Det är i Vitryssland olagligt att vara medlem i en organisation eller förening som inte är registrerad hos myndigheterna. Vintern 2013 ansökte en grupp på cirka 60 hbtq-aktivister om att bilda Gay Belarus, men fick avslag. Samtliga blev sedan enligt organisationen förföljda av myndigheter och polisen som i och med registreringsansökan fick tillgång till hela medlemsregistret. "Jag hade blod i ansiktet" Hej! Hej! Så kan jag röka en cigg? Ja, det kan du göra. Jag kan? Ja, ja, klart du kan. Jag är tillbaka efter tre minuter.På en gaybar i Stockholm träffar vi den vitryska hbtq-aktivisten Siarhei Androsenka. I Vitryssland var han klassad som kriminell eftersom han var ordförande i den förbjudna organisationen Gay Belarus som bland annat har arrangerat Pride i landet. Socker för mig. Socker för dig. I Belarus homosexuella män, alltid blivit misshandlade. Det är inte en ny situation för oss. Men jag tror nu, belarusiska samhället är mer aggressivt och belarusisk polis gillar inte homosexuella män. Det är just män som de inte gillar? Först män eftersom Belarus är ett mycket partriakalt land.Hbtq-personers låga förtroende för polisen gör att många väljer att inte polisanmäla hatbrott. Jag kommer ihåg en situation när polisen bröt revben på en man på en plats där homosexuella män träffas i Minsk. Jag var också misshandlad på en polisstation och jag hade blod i ansiktet och på sjukhuset var det diagnosticerat.Men nu är han i Sverige och säger att han för första gången i sitt liv gillar polisen eftersom den här till skillnad från i Vitryssland skyddar sina medborgare. Till exempel polisen kom till min skola och presenterade sitt arbete och talade också om antidiskrimineringslagen och mänskliga rättigheter och alla personer i Sverige har samma rätt. Det är mycket viktigt och polisen sa homosexuella, lesbiska och transsexuella har samma rätt som muslimska kvinnor och andra. Det är mycket viktigt.Siarhei fick asyl Men allt är inte bra i Sverige. Siarhei Androsenka och hans partner har en två år lång asyl-process bakom sig. Han säger att de hade en bra advokat, men att det ändå inte hjälpte. Det blev tre negativa beslut. Vi var inte förberedda för process. Men jag trodde att det skulle vara lättare.Men till slut, efter att ha sökt ännu en gång med nya detaljer, fick de i november i fjol flyktingstatus och permanent uppehållstillstånd. Jag och min pojkvän vi är mycket glada. Bor här. Vi älskar Sverige och vi älskar Stockholm. Vi är glada!Siarhei Androsenka och hans partner fick asyl men inte Aleh. Enligt Migrationsverket ska man ha varit utsatt för en systematiskt förföljelse av kraftig art för att kunna få asyl. Men säger också att det inte finns någon manual till de här ärendena utan att det handlar om bedömningar.Ulrika Westerlund som var RFSL:s förbundsordförande mellan 2010 och maj 2016 har länge drivit frågan om asylsökande hbtq-personers rättigheter. RFSL har ju jobbat med att stötta asylsökande hbtq-personer sedan i början av sjuttiotalet så det är en lång lång historia där det är ganska svårt att få en fullständig överblick och det beror på bristen på statistik. Men vi ser ju det vi ser hos oss. Då kan man väl säga att det enligt oss är en fortfarande, trots olika åtgärder som har gjorts, så är det en rättsosäker situation där prövningar av väldigt likartade fall kan bli helt olika beroende på vilken handläggare man har och hur skicklig din advokat är. Ja handläggaren på Migrationsverket och advokaten eller biträdet som man har fått tilldelat sig, där inte alla är kunniga på hbtq-personers asylskäl men kanske ändå åtar sig de här fallen och sen inte driver det på ett tillräckligt kompetent sätt, vilket då resulterar i att personerna får vad vi tycker är en felaktig bedömning och felaktigt beslut. Det är ju väldigt allvarligt för att det är ju människors liv som står på spel.Migrationsverket, vilka åtgärder tycker du behövs hos dem? Vi skulle vilja se en utvärdering av utlänningslagen. Men vi tror också att det krävs tydligare riktlinjer på strukturell nivå från Migrationsverkets ledning. Det har gjorts en del sånt på hbtq-området, men vi tror att det behövs mer. Och så behövs det kontinuerliga fortbildningsinsatser av handläggare där, plus krav på vilka som ska vara biträden och advokater borde vara högre så att man måste kunna någonting om hbtq-personers asylskäl för att kunna få vara biträde till en hbtq-person. Och vi ser ju en jättetydlig skillnad om det är så att man har fått en kunnig advokat för företrädare än om man inte har fått det. Det är ju verkligen ett lotteri.Vi frågar Ulrika Westerlund om det finns något fall där hon tycker att det är ok att neka hbtq-personer asyl. Hon svarar att alla människor som utsätts för förföljelse ska kunna få asyl i Sverige och att det också gäller hbtq-personer som utsätts för förföljelse på grund av sexuell läggning eller kön.Det kan ju faktiskt vara så att en person säger sig vara hbtq-person för att få uppehållstillstånd eller att det en person säger sig ha varit med om inte stämmer. Det är väl rimligt att Migrationsverket utreder?Självklart måste ansökningar utredas, säger Ulrika Westerlund, men hon tycker inte att det är rimligt att prövningarna till exempel baserar sig på vad hon menar är fördomar om hbtq-personer. Som till exempel att man ska skämmas för sin sexuella läggning, eller att man måste kunna berätta om en viss form av känslomässig process och att det är det som skapar ett rättsosäkert system."Kraven i utlänningslagen är väldigt väldigt höga"Vi har följt vitryska Aleh som trots att hen kan vittna om år av omfattande trakasserier och misshandel i sitt hemland inte har fått uppehållstillstånd.Vi träffar Susanna Fonsell, enhetschef Förvaltningsprocessenheten på Migrationsverket i Malmö, en avdelning som har hand om överklagandeprocessen gentemot domstol.Hur ser Migrationsverket på situationen för hbtq-personer i Vitryssland? Migrationsverket är medveten om att situationen för hbtq-personer i Vitryssland är väldigt svår. Den kan till och med vara farlig. Vi vet att det råder en stor intolerans mot den här gruppen, och att acceptansen och förståelsen är väldigt låg, både bland allmänheten och bland myndigheterna. Kränkningar förekommer, enskilda hot och nedlåtande beteende. Jag tror att många inte vågar visa sin läggning öppet.Vad är skälen till att Aleh har fått avslag på sin ansökan om asyl i Sverige? Vad som är viktigt att komma ihåg och kunna är att i varje enskilt fall så gör Migrationsverket en enskild bedömning, så det är just de skälen som Aleh har framfört om hans situation som hbtq-person i Vitryssland som bedöms. Det går inte att säga generellt att alla hbtq-personer behöver skydd, det är därför viktigt att titta på vad har just Aleh berättat. Migrationsverket har inte ifrågasatt Alehs sexuella läggning, inte heller ifrågasatt att det han har råkat ut för, alltså de trakasserier och de hot som han anför, att det inte skulle ha skett. Utan det här handlar om att det Aleh säger sig ha utsatts för, det är inte tillräckligt för att ett uppehållstillstånd ska kunna beviljas. Och då görs ju den bedömningen i förhållande till utlänningslagens krav på vilka kriterier som måste vara uppfyllda för att en person ska ha skydd som flykting.Hen har misshandlats av polis, polisen har spridit rykten om Aleh och hens partner vilket lett till att de utsatts för förakt från omgivningen, och Aleh har trakasserats på olika arbetsplatser vilket lett till rättegång och tvingat Aleh att byta jobb. Samtidigt så har andra homosexuella vitryssar fått asyl i Sverige. Så vilken typ av trakasserier krävs för att man ska få asyl? Ja, det finns ingen manual för detta. Det gör det inte, utan man måste titta på varje enskilt ärende. Kraven i utlänningslagen är väldigt väldigt höga. Det ska vara frågan om en systematisk förföljelse och det ska vara av en kraftig art. Så även om de här enskilda tillfällena som du beskriver här i en människas liv kan upplevas som många så är det inte av den intensiteten som krävs.Men för att kunna få asyl ska man känna en välgrundad fruktan för att förföljas på grund av sin sexuella läggning, som jag förstår det. Och i ett land som Vitryssland där kränkningar av homosexuella är utbredd, varför tror ni inte att Aleh känner en sådan här fruktan, eller varför är den inte välgrundad? Aleh och alla andra som utsätts för diskriminering och hot och kränkningar vill jag ju tillägga, känner sig säkert i en väldigt svår situation. Men den måste ändå komma upp i den graden som utlänningslagen menar.Som vi har berättat har Migrationsverket fått kritik av RFSL:s förra förbundsordförande Ulrika Westerlund för att besluten ibland är godtyckliga. Men det håller inte Susanna Fonsell med om. Jag vill ju säga om det här med att det sker godtyckliga bedömningar att det är precis tvärtom. Men jag kan förstå att överhuvudtaget när man tittar på rättstillämpningen och reflekterar över den att det många gånger kan upplevas som godtyckligt. Men det handlar ju om att det är individuella bedömningar. Och då är det allting som en person har åberopat som ska bedömas och det faktiskt bedömas på olika sätt. Tittar vi på våra domstolar så vet vi ju att utfallet blir inte alltid likadant där, fastän man kanske som lekman tycker att ja men det här är väl ett exakt likadant ärende. Men det är det ju aldrig, för det är ju alltid unika omständigheter i varje ärende som rättstillämparen har att titta på.Om Ulrika Westerlunds förslag på förbättringar som Migrationsverket kan göra för att asylprövningar för hbtq-personer ska vara så rättssäkra som möjligt säger Susanna Fonsell att även myndigheten tycker att det är viktigt att alla aktörer har en hög ambition i att kvalitetssäkra processen. Migrationsverkets senaste riktlinjer för handläggningen på hbtq-området är från 2015 och under hösten kommer rättsavdelningen att följa upp att de riktlinjer som gäller efterlevs.Hon säger att Migrationsverket arbetar aktivt för att kontinuerligt bli bättre på området och att de också tycker att det är viktigt med fortbildningsinsatser och fördjupade kunskaper hos myndighetens hbtq-specialister, övriga beslutsfattare och handläggare och att det naturligtvis är viktigt att jurister och advokater som företräder en hbtq-person är insatta.Vi går tillbaks till Aleh här har ju en hiv-infektion. I Vitryssland råder det ibland brist på den typen av mediciner, och en tredjedel av läkarna vill inte behandla hiv-patienter. Men ni menar ändå att Aleh kan få adekvat vård i Vitryssland? Ja, här har ju både Migrationsverket och Migrationsdomstolen sagt just det här som du säger, adekvat vård. Att vården finns i landet som behövs, det är det man menar med adekvat vård. Sen om den är bättre i något annat land, enbart det är ju inte grund för uppehållstillstånd, men med adekvat vård menas att den vård som en person behöver den finns att tillgå någonstans i landet.Mot bakgrund då vad vi vet om Vitrysslands hållning mot hbtq-personer och vad Aleh har varit med om, hur tror du att hens framtid skulle se ut om hen återvände till Vitryssland i dag? Jag spekulerar inte överhuvudtaget, men vad Migrationsverket och Migrationsdomstolen har sagt är ju att Aleh kan återvända och att det inte föreligger en grund för skydd enligt utlänningslagens mening. Och situationen kan säkert fortsatt vara svår just på det här mellanmänskliga planet i kontakt med både enskilda och myndigheterna, men i den framåtsyftande bedömning som Migrationsverket och domstolen har gjort så ska Aleh kunna återvända."Jag har inte problem här"Högste ansvarige politiker för asylfrågor är justitie- och migrationsminister, socialdemokraten Morgan Johansson. Han säger att han har förtroende för Migrationsverket. Jag skulle nog vilja säga ändå att Sverige har en rättssäker process, förmodligen en av de mest rättssäkra processerna i världen när det gäller asylhandläggningen. Och den bygger bland annat på att man regelbundet inhämtar landinformation. Och just när det gäller hbtq-frågorna så har Migrationsverket förstärkt sin kompetens på senare år, efter uppdrag från regeringen, med särskilda hbtq-specialister och med särskild utbildning. Samtidigt är det här ofta väldigt svåra beslut naturligtvis och avvägningar att göra.Men Aleh själv menar att situationen om hen återvände till Vitryssland skulle bli mer än svår. Några veckor efter att vi har setts får vi ett telefonsamtal. Ett video-klipp med Aleh från Pride i Stockholm har spridits på sociala medier i Vitryssland och Aleh berättar att hen har blivit hotad till livet. Min video alla kolla och en kille säger gay peoples vi måste döda, kill. Hur mår du nu då, hur känns det? Jag vill vet inte, jag tror inte jag går till Vitryssland. Jag vill stanna i Sverige, jag har inte problem här. Bara problem med polis och migration.Reportrar: Nana Håkansson och Magnus SandelinProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se           

Årets Guldspade. I den andra delen av dokumentären fortsätter Katia Wagner och Milan Djelevic berättelsen om Tobias som i tre år kämpat för att få hem sitt barn från ett familjehem i Bollnäs. Det är ett unikt fall, så till vida att sonens placering på ett familjehem inte handlat om att Tobias förmåga att ta hand om ett barn ifrågasatts. Socialtjänsten har bromsat  en överflyttning från det familjehem pojken bor hos, på grund av att pojken är född för tidigt och enligt myndigheten är stresskänslig. Socialtjänsten har menat att hemflytten måste ske gradvis och långsamt. Pernilla Leviner, doktor i offentlig rätt och expert på social barnrätt, har granskat domarna och delar av utredningsmaterialet. Hon menar att det gick fel redan från början. Lagen ställer väldigt tydligt krav på att det ska vara brister i hemförhållanden, det finns fyra olika kriterier, misshandel, brister i omsorgen, otillbörligt utnyttjandet eller annat förhållande i hemmet. Men i det här fallet var det så att barnet var redan placerat, pappan brast inte, utan bristen blir att han gör en annan bedömning än socialtjänsten om huruvida barnet ska hem eller ej, säger Pernilla Leviner. Socialnämnden gjorde fel när man tvångsomhändertog Tobias son.  Hans "... önskemål om regelbundet och frekvent umgänge med sonen, måste ses som både naturligt och befogat..." Det slår hösta förvaltningsdomstolen fast i en dom idag den 17 juni. Kammarrätten borde inte ha gått på socialnämndens linje, menar den högsta instansen och upphäver beslutet om LVU.  Högsta förvaltningsdomstolen tog upp fallet hösten 2014 och idag kom alltså domen. I den står: Högsta Förvaltningsdomstolen finner till skillnad från kammarätten - att vad som lagts Tobias till last inte kan anses utgöra sådana brister i omsorgen som kan grunda vård med stöd av 2 paragrafen LVU (Lagen om vård av unga). Redan av detta skäl har det brustit i förutsättningarna för tvångsvård. Kammarrätten borde därför inte beslutat om att pojken skulle beredas vård med stöd av LVU. Hela domen hittar ni här Programmet sändes först gången i juni 2015.   Milan Djelevic är reporter på Ekot, SverigesRadio, och har i över två decennier jobbat med undersökande journalistik både inom tryckt press och radio. Han har vunnit Guldspaden, och varit nominerad till Ikaros och Röda Korsets journalistpris. Katia Wagner ärfrilansjournalist och författare till böckerna De förlorade barnen och Alexandramannen. Hon har vunnit Guldspaden och fått Wendelapriset för bästa socialreportage. Producent: Håkan Engström.

Årets Guldspade! 2012 fick 40-årige Tobias från Malmö veta att han har en son. Idag, tre år senare, kämpar han fortfarande för att få hem pojken som är tvångsomhändertagen i Bollnäs 80 mil bort. Barnet placerades i familjehem redan innan det stod klart vem pappan var, på grund av brister hos mamman.Istället för att leta upp den andra biologiska föräldern, folkbokförde socialnämnden i Bollnäs barnet hos ett barnlöst par i 25-årsåldern. De fick veta att pojken sannolikt skulle växa upp hos dem.Det var Tobias själv som fick bekräfta faderskapet genom ett dna-test. Då var sonen redan ett halvår gammal. När han tog kontakt med socialnämnden för att ta hand om sitt barn, fick han veta att pojken för tillfället inte kunde flytta hem. Hans hälsa skulle kunna skadas allvarligt, enligt socialnämnden, eftersom barnet är för tidigt fött och påstods vara extremt känsligt.Tobias valde då att lita på myndigheten, men snart stod det klart att myndigheten istället bromsade en överflyttning.Tobias har spelat in samtal och möten han haft med myndigheter, vilket han också varit öppen med. Journalisterna Katia Wagner och Milan Djelevic har följt honom under ett år. I programmet avslöjar Tobias ljud- och bildinspelningar hur socialnämnden bland annat använder sig av obestyrkta uppgifter för att bromsa överflyttningen till Tobias.Socialnämnden gjorde fel när man tvångsomhändertog Tobias son.  Hans "... önskemål om regelbundet och frekvent umgänge med sonen, måste ses som både naturligt och befogat..."Det slår hösta förvaltningsdomstolen fast i en dom idag den 17 juni. Kammarrätten borde inte ha gått på socialnämndens linje, menar den högsta instansen och upphäver beslutet om LVU. Högsta förvaltningsdomstolen tog upp fallet hösten 2014 och idag kom alltså domen. I den står: Högsta Förvaltningsdomstolen finner till skillnad från kammarätten - att vad som lagts Tobias till last inte kan anses utgöra sådana brister i omsorgen som kan grunda vård med stöd av 2 paragrafen LVU (Lagen om vård av unga). Redan av detta skäl har det brustit i förutsättningarna för tvångsvård. Kammarrätten borde därför inte beslutat om att pojken skulle beredas vård med stöd av LVU.Hela domen hittar ni härProgrammet sändes först gången i juni 2015.Milan Djelevic är reporter på Ekot, Sveriges Radio och har i över två decennier jobbat med undersökande journalistik både inom tryckt press och radio. Han har vunnit  Guldspaden och varit nominerad till Ikaros och Röda Korsets journalistpris. Katia Wagner är frilansjournalist och författare till böckerna De förlorade barnen och Alexandramannen. Hon har vunnit Guldspaden och fått Wendelapriset för bästa socialreportage.Producent: Håkan Engström.

2012 fick 40-årige Tobias från Malmö veta att han har en son. Idag, tre år senare, kämpar han fortfarande för att få hem pojken som är tvångsomhändertagen i Bollnäs 80 mil bort. Barnet placerades i familjehem redan innan det stod klart vem pappan var, på grund av brister hos mamman. Istället för att leta upp den andra biologiska föräldern, folkbokförde socialnämnden i Bollnäs barnet hos ett barnlöst par i 25-årsåldern. De fick veta att pojken sannolikt skulle växa upp hos dem. Det var Tobias själv som fick bekräfta faderskapet genom ett dna-test. Då var sonen redan ett halvår gammal. När han tog kontakt med socialnämnden för att ta hand om sitt barn, fick han veta att pojken för tillfället inte kunde flytta hem. Hans hälsa skulle kunna skadas allvarligt, enligt socialnämnden, eftersom barnet är för tidigt fött och påstods vara extremt känsligt. Tobias valde då att lita på myndigheten, men snart stod det klart att myndigheten istället bromsade en överflyttning. Tobias har spelat in samtal och möten han haft med myndigheter, vilket han också varit öppen med. Journalisterna Katia Wagner och Milan Djelevic har följt honom under ett år. I programmet avslöjar Tobias ljud- och bildinspelningar hur socialnämnden bland annat använder sig av obestyrkta uppgifter för att bromsa överflyttningen till Tobias. Socialnämnden gjorde fel när man tvångsomhändertog Tobias son.  Hans "... önskemål om regelbundet och frekvent umgänge med sonen, måste ses som både naturligt och befogat..." Det slår hösta förvaltningsdomstolen fast i en dom idag den 17 juni. Kammarrätten borde inte ha gått på socialnämndens linje, menar den högsta instansen och upphäver beslutet om LVU.  Högsta förvaltningsdomstolen tog upp fallet hösten 2014 och idag kom alltså domen.  I den står: ”Högsta Förvaltningsdomstolen finner – till skillnad från kammarätten - att vad som lagts Tobias till last inte kan anses utgöra sådana brister i omsorgen som kan grunda vård med stöd av 2 paragrafen LVU (Lagen om vård av unga). Redan av detta skäl har det brustit i förutsättningarna för tvångsvård. Kammarrätten borde därför inte beslutat om att pojken skulle beredas vård med stöd av LVU”. Hela domen hittar ni här: http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/Domstolar/regeringsratten/Avg%c3%b6randen/2015/Juni/6062-14.pdf   Milan Djelevic är reporter på Ekot, Sveriges Radio och har i över två decennier jobbat med undersökande journalistik både inom tryckt press och radio. Han har varit nominerad till Guldspaden, Ikaros och Röda Korsets journalistpris. Katia Wagner är frilansjournalist och författare till böckerna De förlorade barnen och Alexandramannen. Hon har varit guldspadenominerad 3 gånger, och fått Wendelapriset för bästa socialreportage. Producent: Håkan Engström.

På 90-talet fick personer med funktionsnedsättning makten över sina egna liv och möjligheten att leva som alla andra. Men idag bollas människor mellan myndigheterna och toalettbesök räknas i hundradels timmar. Kaliber om hur funktionshindrade har blivit Svarte Petter och om frihetsreformen som kom av sig. – Välkommen till STIL, här håller vi till. Här är matsalen, och här finns te och kaffe, säger Jonas Franksson, som visar runt på STIL där han jobbar. Det är en ideell förening för personer med funktionsnedsättning. Jonas har själv en CP-skada och är rullstolsburen. – Vi var ju en med och drev igenom hela assistanslagen, så det känns lite ärofyllt att jobba här. På 80-talet var STIL en av flera som kämpade för att personer med funktionsnedsättning skulle få makt och frihet att leva sitt liv på sitt eget sätt. Fortfarande bodde många på stora institutioner även om det blivit vanligare att kunna få hjälp i egen lägenhet, en klar förbättring från 60- och 70-talen då unga människor fortfarande kunde placeras på ålderdomshem direkt efter gymnasiet. Men bland funktionshindrade fanns drömmen om något mer: ett liv precis som alla andras. Att kunna jobba, bilda familj, ha en fritid. Så 1993 klubbade riksdagen igenom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som ger rätt till en rad olika insatser alltifrån särskilt boende och ledsagare till personliga assistans, som Jonas fick. – Och det var ju en total revolution! Och den revolutionen var det skulle jag säga att jag kunde börja leva ett liv som alla andra, som mina jämnåriga kamrater. Plötsligt hade jag fått livet på nåt sätt. LSS gäller personer med svåra och varaktiga funktionshinder som kan vara psykiska eller fysiska: exempelvis utvecklingsstörning eller hjärnskada. Det kan också handa om svåra sjukdomar som leder till stora svårigheter i det dagliga livet. Jonas CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. Den nya lagen fick stor betydelse för honom. – Detta att jag kunde styra över mitt eget liv, kunna gå ut när jag ville, kunna vara ute på kvällar och nätter leva livet på det sättet, men också vad det gällde engagemang. Att jag kunde blir ordförande i en organisation, och börja studera på högskola och universitet, säger han. De som har rätt till personlig assistans är de som har allra störst behov av hjälp, och som behöver hjälp med det som kallas grundläggande behov, som exempelvis äta, klä sig eller gå på toaletten. För dem som har grundläggande behov över 20 timmar i veckan betalar försäkringskassan, alltså staten, för de dem som har grundläggande behov under 20 timmar betalar kommunen. 2014 var det drygt 16 000 personer som fick hjälp med assistans av försäkringskassan, och därtill kommer dem som får hjälp av kommunerna. Lagen ger de funktionshindrade stort inflytande över vilken hjälp de ska få och hur den ska vara utformad. – Så jag tog ju för mig av hela smörgåsbordet där så att säga. Och ett liv som varit fullt av begränsningar var plötsligt ett fullvärdigt liv. Och det var ju friheten som var den stora skillnaden och att jag själv hade makten över mitt eget liv, berättar Jonas. Kaliber idag handlar om vad som hände med lagen som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet och friheten att leva sitt liv på sitt eget sätt. Jonas tar sig genom korridorena på Stil med hjälp av sin personlige assistent Thomas Wijkmark. På väggarna finns bilder från olika manifestationer som föreningen har deltagit i. Han ska snart hämta yngsta dottern Maj på dagis, men på vägen ska han stanna för att handla till middagen. – Så ska vi ha morötter och ris, säger Jonas till Thomas i affären. Den som behöver av hjälp med grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten och alltså har rätt till personlig assistans har sedan också rätt till övriga behov, det vill säga hjälp med allt annat som ingår i ett vanligt liv, till exempel att handla, förflytta sig, jobba och hämta på dagis. Jonas bedömdes ha grundläggande behov som översteg 20 timmar i veckan och fick alltså hjälp av försäkringskassan. Sammantaget fick han 12 timmars assistanstid om dagen, när man räknade samman grundläggande och övriga behov. – Det var väl då jag kunde bestämma mig för att skaffa barn till exempel, bilda familj så där långsiktigt, när man inte bara tar ansvar för sig själv utan även för andra, sina egna barn. Och det skulle jag nog inte ha gjort om jag inte hade känt mig så säker på mitt liv. Och så då lagom till att min dotter var två-tre år så började det här komma med nedskärningarna, säger Jonas Franksson. Under många år ökade antalet personer som fick personlig assistans från försäkringskassan, bland annat därför att lagen ändrades så att de som gick i pension fick behålla sin assistans. Men i slutet på 00-talet hände något. Ökningen planade ut och allt fler som sökte fick avslag, samtidigt ökade antalet som blev av med den hjälp de tidigare haft efter att försäkringskassan gjort en omprövning av deras beslut, något som lagen säger ska göras vartannat år. Sedan 2010 mister i genomsnitt 300 personer varje år sin assistans från försäkringskassan, tidigare var det bara omkring 50 personer. Och det kan bara till en mindre del kan förklaras med att antalet personer med assistans är fler totalt. 2013 blev Jonas tillsammans med 297 andra av med den hjälp de tidigare fått från försäkringskassan. – För jag låg ju väldigt nära den här 20-timmars gränsen då, 20 timmars grundläggande behov, den tid man använder i badrummet som avgör om man ska få försäkringskassan eller kommunen, säger Jonas. De striktare bedömningarna beror bland annat på en dom som kom 2009 där högsta instans som på den tiden var regeringsrätten tolkade vad som ska räknas till grundläggande behov. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken. Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov. Försäkringskassan har skrivit en vägledning till sina handläggare om hur de anser att lagen ska tillämpas. I den vägledningen tolkar de också domen från 2009. Försäkringskassan drar flera slutsatser, bland annat: Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte. Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov. Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor. – Det absurda är ju att min möjlighet att jobba med det jag vill, min möjlighet att vara en bra förälder till mina barn bestäms av min tid i badrummet, menar Jonas. Och det är alltså de grundläggande behoven som avgör om en personen ska få rätt till personlig assistans och om det är försäkringskassan eller kommunen som ska betala. Moment för moment prövas av försäkringskassan och räknas om till hundradels timmar. – Det är ju väldigt integritetskänkande frågor, det är på detaljnivå och handlar om toalettbesök och annat. – Men vad är det för frågor då? – Det handlar om vad man behöver för hjälp och hur många gånger och hur lång tid det tar. Tiden är ju det väsentliga för försäkringskassan. Vi ska återvända till Jonas men för att få veta mer om hur LSS-lagen har fungerat i praktiken åker jag till högskolan i Kristianstad. I ett pampigt stenhus i det gamla regementet finns Lennart Erlandsson som forskar om LSS. Han är kritisk till minuträknandet och menar att bedömning av hjälpbehovet måste göras på ett annat sätt. – Det är social kunskap, om individuella förhållanden som är på en helt annan nivå. Och då fungerar det dåligt att räkna på hundra dels timmar vad det tar att gå på toaletten, eller inta måltider, eller förflytta sig, kommunicera med andra. Det kan ju var och en förstå att så fungerar inte ens vardag, säger Lennart Erlandsson. Han vill att myndigheterna ska fatta beslut utifrån konsekvenserna för den enskilde, alltså att man utgår från vilken hjälp personen behöver för att syftet med lagen ska uppfyllas. Enligt honom gör försäkringskassan idag en allt för snäv och begränsad tolkning av lagen, en tolkning om inte ger plats för de individuella hänsyn som lagen faktiskt ger utrymme till menar han. – När man använder de här vägledningsdokumenten så styr de alldeles för hårt. Och det innebär att den enskilde individens behov kommer i skymundan jämfört med hur det borde vara, säger Lennart Erlandsson. För det finns ett handlingsutrymme enligt lagen, det problematiska är hur försäkringskassan använder sig av det, menar Lennart Erlandsson och pekar på försäkringskassans vägleding för handläggare som i detalj redogör för hur en bedömning ska gå till. – Men det ska ju inte var så att de interna dokumenten styr i en riktning mot gällande lagstiftning och lagens målsättning som står i lagens förarbeten. Då blir det problematiskt! – Och det är så det är idag? – Ja, när man gör de här generaliserande uttalandena, så blir det inte handlingsutrymme som innefattar beslut enligt lagens målsättning, säger Lennart Erlandsson, som alltså är kritisk till minuträknandet och försäkringskassan snäva tolkningar av lagen. Till en del beror det på de domar som kommit framför allt regeringsrättsdomen från 2009. Och det är vad försäkringskassan har att rätta sig efter. Det säger Monica Svanholm som är enhetschef på försäkringskassan. – Och vi såg att det kommer att få till följd att det blir en mer strikt bedömning vad det gäller de grundläggande behoven. Och det är ju det som hänt, flera har blivit av med timmar, till följd av den här skärpta praxisen, säger Monica Svanholm. Och hon menar att det är viktigt att man räknar noggrant på tiden, något som gjordes redan före den avgörande domen 2009. – Det har vi gjort tidigare också. Det handlar om att man måste vara väldigt noga, hur ser din måltidsituation ut, hur ser din hygiensituation ut, vad är det du behöver hjälp med. Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om, fortsätter hon. Men hur tänker då försäkringskassan om de som förlorar sin assistans, efter försäkringskassans omprövning? – Man har ju det här för att kunna leva sitt liv. Man ska inte behöva vara orolig för att försäkringskassan ska göra en omprövning. Så vi har jobbat under hösten för att hitta ett nytt sätt att jobba med att följa upp i stället och fokusera på vad som förändras. Vi pratar inte om omprövning. – Men är det nån skillnad då? – Ja, just den här oron vill vi försöka minska för att egentligen vad vi kallar det för spelar ingen roll för oron men många har läst i tidningen att man blir av med timmar och få följer att man inte kan klara sig. Då har det ju att göra med den här praxisen som vi försöker att förklara. – Men som enskild finns det väl anledning att känna oro för förändrad praxis? – Men vi vill i varje fall försöka få det här så smidigt av ren omtanke, ibland tror vi att man oroar sig mer än nödvändigt. Det är ju bara de grundläggande behoven som är så här strikta. Men det är just de grundläggande behoven som avgör om en person överhuvudtaget har rätt till hjälpinsatsen personliga assistans och för att få hjälp i vardagen, och storleken de grundläggande behoven avgör om personen hamnar hos försäkringskassan eller kommunen. Vi återvänder till Jonas Franksson som hämtar dottern Maj på dagis på väg hem från jobbet. Hon är i full färd med att vika pappersfigurer när Jonas kommer in genom grinden. Hon ger honom en stor kram. – Oj, vad tung du har blivit… – Har det gått bra? Att Jonas miste sin assistans från försäkringskassan berodde på de hårdare bedömningar av grundläggande behov. Och så är det för de allra flesta. Inspektionen för socialförsäkringen har gjort en genomgång om orsakerna till den indragna assistansen. 2013 var det bara 8 procent som fått förändrade levnadsvillkor till exempel bättre hälsa, och 1 procent där indragingen berodde på fusk eller felaktigheter. För övriga handlade det alltså om en hårdare bedömning. Och Jonas var väldigt orolig inför sin omprövning: – Det handlade ju om mitt liv liksom, om mina möjligheter att fortsätta jobba. Min möjlighet att kunna fortsätta vara en bra förälder till mina barn. Att kunna leva mitt liv. Den som inte nöjd med ett beslut från försäkringskassan kan vända sig till förvaltningsrätten. Det gjorde Jonas. Men skillnaderna är stora mellan olika förvaltningsrätter hur lätt det är att få rätt. Medan förvaltningsrätterna i Falun och Härnösand ger den enskilde rätt i över 40 procent av alla fall, är det bara 19 procent som får rätt i Stockholm. Det här visar siffror från domstolsverket. Och Jonas tillhörde dem som förvaltningsrätten sa nej till: – Det hade varit avslag i förvaltningsrätten, en väldigt kortfattad dom där jag inte tyckte att de alls hade tagit hänsyn till mina synpunkter. Jag väntar på prövningstillstånd nu, berättar han. Ja, det finns ytterligare en möjlighet, nämligen kammarrätten. Men kammarrätten tar inte upp alla fall utan bara dem där de bedömer att de kan komma till en annan slutsats än förvaltningsrätten eller om frågan är principiellt intressant. För att få veta om det ser likadant ut i kammarrätterna med skillnader mellan olika delar av landet går jag igenom 500 kammarrättsdomar från 2012, 2013 och 2014. Det visar det sig att i hälften av fallen har funktionshindrade fått rätt mot försäkringskassan. Och även vad det gäller kammarätterna finns regionala skillnader. Kammarrätten i Jönköping ligger lägst, bara 37 procent av de funktionshindrade som överklagar får rätt. Medan i Göteborg är det 59 procent. Möjligheten att få rätt mot försäkringskassan i domstol kan alltså bero på var man bor i landet. Inspektionen för socialförsäkringen har i en rapport tittat på socialförsäkringsmål i förvaltningsrätterna. De geografiska skillnaderna är stora i den här typen av mål, säger Emma Rönström som varit projektledare. I rapporten har man specialstuderat tre olika typer av socialförsäkringsmål: sjukpenning, sjukersättning och arbeteskadeersättning och dragit slutsatsen att olika domstolar har olika sätt att se på frågorna. Och enligt Emma Rönström gäller det troligen också assistansersättningen. - Vår övergripande slutsats är att det är hänförligt till domstolarna, att man har olika synsätt och gör olika bedömningar på olika förvaltningsrätter och det innebär ju att det har betydelse var man bor i landet och vid vilken förvaltningsrätt att få sitt ärende prövat eftersom det är olika stor sannolikhet att får rätt. - Men är det rättsäkert? - Det är en fråga som vi diskuterar i rapportern och vi framhåller vikten av att domstolarna har tillräckliga resurser för att utreda och skriva bra domar och så vidare. Gudrun Antemar är lagman för förvaltningsdomstolen i Stockholm. Hon säger att förvaltningsdomstolarna har tagit upp en diskussion med anledning av den här rapporten som visar på skillnader. Men gör inte det här att man kan ifrågasätta rättssäkerheten? - Jo, jag förstår att man kan göra det och som enskild skulle jag blir oroad. Det är därför det är så viktigt att vi har tagit till oss den här rapporten och vi diskutera den mellan domstolarna vilket jag tycker är viktigt, säger hon. Lägenheten där Jonas bor med fru och de två döttrarna har högt till tak och i vardagsrummet står ett piano. Thomas Wijkmark hjälper Jonas från rullstolen till en fåtölj i köket, sedan skär han morötterna i stavar och ställer fram i en skål på bordet. När Jonas förlorade sin rätt till assistans från försäkringskassan fick han vända sig till kommunen, som gjorde en ny utredning. En utredning som visade sig gå till på ett annorlunda sätt jämfört med försäkringskassans. En arbetsterapeut skulle göra en så kallad ADL-utredning, vilket innebär att ett intyg om det dagliga livsföringen ska skrivas. Och för att göra det ville hon vara med när han duschade. – Ska det verkligen vara nödvändigt sa jag, hon att för mig är det inte nödvändigt men kommunerna brukar vilja ha det på det här sättet. Så jag hörde av mig till min handläggare och sa att ska det verkligen vara nödvändigt att jag ska duscha inför en främmande person. Vi måste väl kunna prata om det här, jag måste väl kunna visa med kläderna på. Då sa hon att du är fri att göra så absolut, men då kommer inte det här ADL-intyget att väga lika tungt. Jag är inte säker på att du kommer att få de timmarna du behöver. Och då hade jag ju inget val, berättar Jonas och han tycker att en person som behöver hjälp över hela dagen borde få det av staten, alltså försäkringskassan utan att myndigheterna kartlägger de intima situationerna. Både försäkringskassans närgångna frågor och kommunernas ADL-intyg går över gränsen för vad som är okej, menar han. Efter kommunens utredning började nu ett bollande mellan myndigheterna för Jonas. Kommunen kom nämligen fram till att Jonas grundläggande behov faktiskt var över 20 timmar i veckan och försäkringskassan trots allt var den som skulle betala. Det gjorde att Jonas fick göra ytterligare en utredning hos försäkringskassan som inte ville fatta något nytt beslut, eftersom Jonas hade överklagat till domstol. Så Jonas fick återvända till kommunen. Och nu beviljade kommunen personlig assistans, men inte tolv timmar om dagen som han hade haft hos försäkringskassan utan nio och en halv timme om dagen. – Jag räknade snabbt ut i huvudet att det kommer att funka, fortsätta arbeta på något sätt men jag kommer inte att ha någon fritid längre. Men jag kommer att kunna vara en bra förälder till mina barn, och det kändes som det allra viktigaste att de inte skulle hamna i skiten för det här. Den minskade assistanstiden gör att Jonas väljer att ha väldigt få timmars assistans vissa dagar för att få andra dagar att fungera med jobb, dagishämtning och annat. Han har varit tvungen att gå ner i arbetstid och de assistansfria dagarna sitter han i lägenheten utan möjlighet att ta sig ut. Kaliber handlar idag om LSS-lagen - den lag som kom till för funktionshindrade skulle kunna leva ett liv som alla andra. Men under senare år har allt fler förlorat den hjälp de har haft och bollas mellan försäkringskassan och kommunen.                                                                                För Jonas kom alltså kommunen och försäkringskassan fram till två olika bedömningar av hur mycket hjälp han behövde. Och så är det också för flera andra. För att förstå hur det kan vara en så stor skillnad ringer jag upp Birgitta Morin som är enhetschef på beställarenheten funktionsnedsättning i Hägersten-Liljeholmens statsdelsförvaltning, dit Jonas hör. Hon kan inte kommentera det enskilda fallet, men säger så här om det olika bedömningarna: – Det är en oerhört komplicerad lagstiftning att jobba eftersom efter som den är oerhört bred och ger kommun och försäkringskassa möjlighet att fatta nästan vilka beslut som helst. Under de sista åren har det kommit ett antal domar och det är ju dem vi läser på och försöker följa rättspraxis. Och jag kan tänka mig att det kan se olika ut i olika kommuner och statsdelar hur mycket man följer de här domarna och vad det är för handläggare, säger Birgitta Morin. En annan förklaring kan vara, säger hon, att försäkringskassan är väldigt petig med att räkna på grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten medan man för övriga behov räknar mer schablonmässigt. Kommunen däremot räknar lika noggrant på all tid som den funktionshindrade behöver hjälp med. Enligt Birgitta Morin gör kommunen noggranna utredningar och vill intyg från arbetsterapeut om den dagliga livsföringen. Men att arbetsterapeuter vill vara med när någon duschar är inget hon känner igen säger hon. – Jag tycker det låter så konstigt att man ska vara med och se när någon duschar, att klä av sig naken och så, jag känner inte igen det från det jag har sett, att arbetsterapeuter arbetar så, det kanske är mer så att man tittar hur ser det ut i badrummet och man kanske visar svårigheterna, men inte så intimt att någon har suttit och varit med och tittat när man duschat. Jag känner inte riktigt igen den beskrivningen från arbetsterapeuter att man arbetar så. – Det är inget krav från kommunen? – Nej! Det känner jag inte igen. Däremot vet jag att arbetsterapeuter kan fråga kan jag vara med vid morgonrutinerna, och att man kan titta in i badrummet. Men det handlar ju inte om att dra ner byxorna och sitta på toalett utan man kanske visar med kläderna på, säger Birgitta Morin. Hon säger också att försäkringskassans hårdare bedömningar, som gör att många funktionshindrade behöver få hjälp från kommunen där de bor, ställer till stora svårigheter för kommunerna, som plötsligt kan få ökade kostnader för miljoner kronor. – Det är ju en kostsam insats helt klart. – Men försöker man hålla ner den kostnaden? – Det ska ju vara rimligt, det är ju utifrån den enskildes behov, det klart att vi är försiktiga med att fatta alltför generösa beslut, vi fattar ju utifrån den enskildes behov. Sen kan vi ju aldrig neka insatser till någon som är i behov av insatser, avslutar hon. Jonas fick alltså fortsatt personlig assistans av kommunen, även om det blev färre timmar, när han miste sin assistansersättning från försäkringskassan. Men hur går det då för andra som mister sin hjälp från försäkringskassan? Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har tittat på frågan och kommit fram till att många som blir av med sin assistans från försäkringskassan inte beviljas personlig assistans av kommunen, utan får annan hjälp i stället. Det kan handla om hemtjänst eller att de får flytta till ett boende. ISF konstaterar att den som mister assistansersättningen sannolikt också mister en stor del av sin frihet och sitt självbestämmande. Och 20 procent blir helt utan hjälp, enligt ISF. Det kan visserligen handla om personer som fått bättre hälsa eller tvärtom blivit sjukare och hamnat på sjukhus. Men bland dem kan också finnas personer som inte får någon hjälp trots att de fortfarande har ett stort hjälpbehov, konstaterar ISF. För flera funktionshindrade har alltså de striktare bedömningarna från försäkringskassan lett att de fått mindre hjälp eller blivit helt utan hjälp. Och många har förlorat en del av sin möjlighet att själva styra över sina liv, något som var syftet med lagen när den kom på 90-talet. – Det var också en konstig sak, jag fick mitt liv plötsligt så väldigt begränsat och ändå kände jag en lättnad för att det inte var värre än vad det var, berättar Jonas. Kaliber har skickat en enkät till samtliga kommuner och stadsdelsförvaltningar. 59 procent har svarat. Tre fjärdedelar av kommunerna har svarat ja på frågan om de har fått gå in med ny hjälp eller ökad hjälp till personer med funktionshinder efter att försäkringskassan blivit hårdare i sina bedömningar. Och cirka 40 kommuner säger att de har behövt spara in på annan verksamhet för att klara de ökade kostnaderna. – Ja, det här är ju bekymmersamt för det drabbar ju inte bara de här personerna med funktionsnedsättningar utan det kan ju drabba även andra personer, för det är ju så i en kommun att man har ju oftast en budget för en socialnämnd. Och det innebär ju att det kan vara barn i behov av särskilt stöd som drabbas eller äldre personer, eller alla de verksamheter som ligger inom socialnämndens budget, säger Annika Wallenskog är bitrände chefsekonom på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I Kalibers enkät tar kommunerna upp exempel på vad de dragit ner på för att klara de ökade kostnaderna för LSS-lagstiftningen. Det kan handla om neddragning av personal, att man dragit ner på alla verksamhet som inte är tvingande enligt lagen eller att man göra striktare bedömningar överlag. Flera nämner också just äldreomsorgen – så här skriver några kommuner: ”Äldreomsorgen är störst hos oss så den får spara för att klara utökningarna” ”Socialtjänsten har fått lämna över medel till LSS för att täcka kostnaderna” ”Vi har sparat på övrig LSS-verksamhet samt äldreomsorg” ”Neddragning av personal, dvs lägre grundbemanning” Och enligt SKL är det stora kostnader det handlar om. Enligt en beräkning dom har gjort har försäkringskassan, alltså staten, skjutit över kostnader för miljard kronor per år på kommunerna. Annika Wallenskog menar det kan bli så, just därför att det är två myndigheter som ansvarar för samma sak. – Så fort man har ett delat huvudmannaskap, så blir det ju så att en part kan förändra sitt sätt att göra bedömningar och då går det över ett ansvar på den andra parten. Det blir ju väldigt rörigt. SKL har hela tiden drivit fråga att staten borde ta hela kostnaden för personlig assistans. Men enligt Annika Wallenskog har kommunerna nu börjar fundera på att själva ta över ansvaret, för att slippa att dela ansvaret med staten: – Vi har drivit frågan väldigt tydligt att det ska vara ett statligt huvudmannaskap tidigare, men nu börjar vi väl luta åt att det kanske inte har så stor betydelse. Det viktiga är att det är en part som har huvudmannaskapet. Vad som helst är bättre än det här delade, menar Annika Wallenskog. Men vad säger då Jonas Franksson om det delade ansvaret mellan stat och kommun - och Annika Wallenskogs förslag att kommunen ska ta över. – Det delade huvudmannaskapet ställer ju till stora problem. Alltså personlig assistans handlar ju i grund och botten om mänskliga rättigheter. Möjligheten att leva det liv du vill leva är en del av de mänskliga rättigheter, och det måste staten stå som garant för. Kommunerna klarar inte att vara garant för de mänskliga rättigheterna. Kaliber idag har handlat om 90-talets stora jämlikhetsreform som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet, men där människor idag bollas mellan myndigheterna i ett Svarte Petter-spel i takt med att bedömningarna har blivit allt hårdare. Och där möjligheter att få rätt skiljer mellan olika delar av landet. Reporter: Lena Pettersson Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Överbelagda förlossningsavdelningar och personal som går på knäna - och barn som mist livet i samband med födseln. Kaliber har under hösten berättat om de brister i förlossningsvården sjukhusen själva anmält. Men vad händer med de misstag sjukhusen själva inte rapporterar? Redaktionen har också följt upp reportaget om den då 11-årige autistiske "Elias". När hans mamma ifrågasatte kommunens erbjudande om ny skolplats 35 mil hemifrån, tvångsomhändertogs han och skjutsades iväg med polis. Idag är han 14 år och kan själv berätta om det som hände. I två reportage följer vi den här veckan upp tidigare granskningar. Nya fall av allvarliga skador i förlossningsvården - som inte anmälts av vården. Och vad hände med 11-årige autistiske Elias som tvångsomhändertogs och som vi berättade om 2010? Kaliber följer idag upp två tidigare granskningar. För några veckor sedan sändes vi två program där vi granskade den svenska förlossningsvården. Vi gick igenom Lex Maria-anmälningar från de senaste åren och kunde visa hur platsbrist, stress och underbemanning brister inom fosterövervakningen bidragit till att barn skadats eller till och med dött under de senaste åren. Men idag kan vi berätta fallen so inte anmäls. När det sker en allvarlig vårdskada ska det anmälas enligt lagen om Lex Maria. Vården ska sedan utreda skadan för att förhindra att samma sak sker igen. Och rapportera till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Men vi har hittat fal som inte anmälts enligt Lex Maria. Trots att det finns läkare som bedömer att det handlat om en vårdskada som hade kunnat undvikas. Det handlar om barn som fått hjärnskador i samband med förlossningen. Vi börjar i Lund. December 2013.  På parkettgolvet kryper Linnea 2.5 år. Det var bara några veckor sedan hon lärde sig krypa. Sakta men säkert tar hon sig fram över golvet till pappa Per som sitter i soffan med utsträckta armar. Linnéa, en envis men oftast glad 2.5 åring har en brun tofs på huvudet och tecknar med händerna för att göra sig förstådd. Men på en digital fotoram i familjens hall visas bilder av Linnéa när hon är nyfödd.  Linnea ligger nedkyld, har en massa slangar i sig och är svullen. – Det där är det kändes som en chock. Jag såg henne där första gången också. Jag vaknade upp några timmar senare och då hade de redan sövt ner henne och kylt ner henne. Några timmar efter att Linneas föräldrar Tina Lindman och Per Fredlund kommit in till förlossningen i Lund 2011, för att föda sitt första barn, kopplas Tina bort från den maskin som övervakar Linneas hjärtljud i magen. Tina behöver gå på toaletten. Men innan dess har Linneas hjärtljud varit avvikande, hon har bajsat i fostervattnet och Tina har feber.  När fosterövervakningen kopplas upp igen efter toalettbesöket är Linneas hjärtljud så dåliga att läkare beslutar om ett snitt. När Linnea föds andas hon inte. – Asså jag kommer ihåg när jag vaknade upp från narkosen. Var då ju Per där och hans syster hade kommit och hon hade tagit ett foto på Linnea.  Och jag kommer ihåg att jag såg bilderna, men tänkte att hon lever inte. Jag tänkte att jag är den enda som har förstått att hon inte lever för jag tänkte att Per inte förstod det för de stod ju där och sa att du har ju fått en flicka. Jag kommer ihåg den paniken att hon lever ju inte. De har inte förstått att hon inte lever. och sen när den chocken väl la sig så började jag tänka att allt gick bra och allt har löst sig men så innan jag hade träffat Linnea så kom ju en läkare in från neonatal och berättade då om att de hade kylt ner henne för att det var risk för att få hjärnskador och sånt. Linnea kyls ner för att minska risken för hjärnskador och när hon är fyra dygn görs en magnetkameraundersökning av hennes hjärna. Tina och Per får besked om att man inte kan hitta några tecken på hjärnskador i nuläget. Men månaderna går. Upprepade besök inom vården. När hon är 10 månader vill barnhabiliteringen att bilderna från den magnetkameraundersökning hon gjorde vid fyra dagars ålder ska granskas igen. Nu blir bedömningen en helt annan. Det finns tecken på syrebristrelaterade hjärnskador. --  Och det kändes, det var ju inte…man hade ju träffat Linnea precis innan men bara man fick reda på det så plötsligt blev det väldigt konstigt att veta att hon har en fysisk skada i hjärnan som egentligen har funnits där hela tiden. Läkarna bedömer att Linnea har en cp-skada. Efter förlossningen ansökte Tina och Per om ersättning till Linnea hos Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag Patientförsäkringen LÖF som betalar ur ersättning för skador inom vården som de bedömer som undvikbara vårdskador enligt patientskadelagen. I våras kom beslutet. Linnea har rätt till ersättning.  Tre läkare har gjort bedömningar. En av LÖF:s läkare gör bland annat bedömningen att fanns tecken på att Linnea riskerade syrebrist flera timmar innan hon förlöstes. En annan menar att det  var fel att koppla bort CTG-övervakningen som mäter hjärtljud vid Tinas toalettbesök. Hur var det att få det beskedet då? – Ja man grät…Ja men grejjen var ju att det hade inte behövt hända. – Ja även om det var det svaret man kanske ville ha så är det rätt jobbigt att få det för då tänker man att fan varför gjorde ni inte som ni skulle… Men samtidigt som Patientförsäkringen gjort bedömningen att det är en undvikbar vårdskada så har Skånes universitetssjukhus  i Lund inte anmält det som hände Linnea enligt Lex Maria. Något Per och Tina tycker de borde gjort. – Vi vill ju inte att det här ska drabba någon annan. Sen vet vi ju att det går ju inte dra tillbaka tiden så det blir bra med Linnea men det är på något vis att de tar det på allvar detta är ju en jätte hemskt grej och det är ju något de borde ändra på och det borde vara bra för de själva också ifall detta skulle hända igen. Andreas Herbst är verksamhetschef vid Kvinnokliniken i Lund. Han jobbade inte där när Linnea föddes, men har snabbt satt sig in i ärendet för att kunna svara på våra frågor. – Mitt spontana intryck är att det här inte är självklart att det borde ha Lex Maria anmälts. Därför att när jag ser på ärendet så är det inte för mig uppenbart att här har varit en vårdskada som har varit möjlig att undvika. Jag säger inte att det hade varit fel att göra en Lex Maria-anmälan men min bedömning är att det är inte ett sånt här självklart fall att man absolut borde ha gjort det. Andreas Herbst vill inte kommentera detaljerna i ärendet, men menar att det är rutin att koppla bort övervakningen av hjärtljud vid till exempel toalettbesök, om det inte redan är tydligt att något ytterst allvarligt är på väg att inträffa. Efter Linnea föddes tog det fyra månader för kliniken att göra en intern avvikelserapport, något som generellt ska göras så snart som möjligt enligt Andreas Herbst. I det här fallet gjordes det först efter att föräldrarna ansökt om ersättning hos Patientförsäkringen LÖF. – Jag vill inte recensera eller lägga värderingar i hur man handlade det fallet eftersom jag bara har tillgång till journalhandlingar och inte vet hur man resonerade den gången. Men kan du förstå att föräldrarna tycker det är konstigt att man gör en avvikelserapport först när de har gjort en ansökan till patientföräskringen? – Det kan jag förstå. Varför det? – Jag kan förstå att man som föräldrer tycker att det inte är patientens sak att påpeka avvikelser för oss i sjukvården. Patientförsäkringen LÖF har gett Linnea rätt till ersättning. Men besluet kom i Maj 2013, två år efter förlossningen. – Jag har inte läst svaret från LÖF men det är klart att...bedömer de att det är en undvikbar vårdskada så är det klart att då finns ju skäl att rannsaka sig. Vad tänker du göra nu? – Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det. Vad vill du diskutera? – Handläggningen av fallet. Pelle Gustafsson är chefläkare på Patientförsäkringen LÖF. Han tycker att fall som handlar om barn som  fått hjärnskador under förlossningen och som blivit beviljade ersättning från LÖF enligt patientskadelagen  borde vara anmälda enligt Lex Maria – Nej för att är det så pass allvarligt att det hamnar hos oss och blir…, men så är det så gott som alltid en händelse som är så pass allvarlig att den faller under vad som ska anmälas till Lex Maria eller enligt Lex Maria. Om det inte gjorts då. Vad tänker du kring det? – Nej det är inte bra. Det enda sättet att bli bättre att lära sig och få upp det här till ytan och kunna ta itu med det det är att vi pratar om det och pratar vi om sådana här saker vid sina rätta vad det egentligen är frågan om så är det Lex Maria anmälan punkt slut. Och Tina och Per i Lund är inte ensamma. 2010 föds en pojke på sjukhuset Ryhov i Jönköping. Förlossningen slutar med ett kejsarsnitt efter att pojken visat tecken på att må dåligt i magen. Pojken är livlös och drabbas på grund av syrebristen av en cp-skada. Föräldrarna vill själva inte vara med i programmet, men vill att vi berättar om deras anmälan. De tycker, precis som Per och Tina i Lund, att det som hände deras son borde anmälts enligt Lex Maria. Sonen har liksom Linnea fått rätt till ersättning från Patientförsäkringen LÖF, En läkare gör bedömningen att han borde förlösts tidigare och att "hela skadan är en följd av den felaktiga behandlingen under förlossningen".  Men inte heller här har en anmälan enligt Lex Maria gjorts. Axel Ros chefläkare inom Jönköpings sjukvårdsområde säger idag att en sådan borde gjorts. -- Det var inget medvetet beslut att inte anmäla utan det var helt enkelt så att det här tragiska fallet inte uppmärksammades som ett fall som skulle anmälas enligt Lex Maria. Nej det kom inte till kännedom till chefer eller chefläkare som då arbetar som ett ärende som skulle anmälas. Vad tänker du om det? – Nej det var inte bra. Sånt som är allvarliga vårdskador som uppmärksammas i vården ska utredas så att man försöker ta reda på varför det händer så man kan vidta åtgärder och sen ska det anmälas enligt lagen till Socialstyrelsen var det då IVO är det nu. Syftet med en Lex Maria-anmälan är alltså att uppmärksamma allvarliga fel i vården, så att de inte händer igen. Och det finns ett krav på att anmälan ska göras inom två månader från att någonting har inträffat. – Ja, det är ju för att det är ju angeläget att man får in de här utredningarnai rimlig tid, utredningens kvalitet gynnas ju av att man utreder i nära anslutning till händelsen. Gunnar Moa är avdelningschef och sitter i ledningen för Inspektionen för Vård och Omsorg, som har tillsynsansvar för sjukvården. – Vad kan det som du ser det få för konsekvenser om man anmäler sent? – Ja, ett problem om man anmäler sent och utreder sent i förloppet, då har man ofta svårare att göra en kvalificerad utredning eftersom det kan ju bygga på att…att man får tag i den personal som har varit medverkande och att man har minnesbilder av händelsen kvar, att dokumentation går att få tag på och så vidare så att…återigen, utredningen gynnas ju ofta av att man kan göra den i nära anslutning till händelsen. När något gått allvarligt fel inom vården ska vårdgivarna alltså anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg inom två månader. Vi har hittills hört om fall där det här inte gjorts över huvud taget. Men Kaliber kan också visa att många av de anmälningar som görs inte kommer in så fort som riktlinjerna kräver. Vi har begärt att få ta del av samtliga Lex Maria-anmälningar rörande förlossning som inkommit till IVO under 2012 och fram till september 2013. Och när vi går igenom de 70 anmälningar som vi får ut så kan vi se att den absoluta majoriteten har kommit in för sent. 60 av anmälningarna har inkommit mer än två månader efter att händelsen inträffat. I 39 fall har det tagit mer än 5 månader. Och i 7 fall har det tagit mer än ett år. . Gunnar Moa på IVO igen: – Jag kan inte säga hur pass representativt det här är för alla våra Lex Maria-anmälningar, men det är ju naturligtvis angeläget för oss att vi ständigt håller ögonen på det här så att utredningarna genomförs inom rimlig tid. 2.5 åriga Linnea i Lund lärde sig för några veckor att krypa och kan med hjälp av att teckna med händerna göra sin vilja hörd. Men hon kan inte äta som andra barn i hennes ålder, maten måste vara puread och ju äldre hon blir desto tydligare blir skillnaderna mellan henne och andra barn säger föräldrarna Tina och Per. – det handlar inte om att vi inte är glada för Linnea som hon är. Vi är överlyckliga och vi ser jätte mycket framsteg hos henne nu att hon har börjat krypa eller hasa sig fram det är fantastiskt och det är ofta jag kan sitta nu och titta på Linnea och gråta för att jag kan se att hon….alltså att hon kan krypa det är nog så mycket större för oss än för någon annan som har ett barn som börjar krypa. J Det är liksom inte det att vi inte ser framstegen men det finns ändå ett berg med massa annat som gör livet jobbigt liksom. För oss och för Linnea. Och även om Linnea nu fått ekonomisk ersättning så kan inte Per och Tina släppa att ingen Lex Maria gjorts om Linneas förlossning. – Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre. Den ekonomiska ersättningen har hon ju fått från patientförsäkringen eftersom de har godkänt skadan så det är ju en sak och det är ju självklart också viktigt för oss och för Linneas del men jag tycker det andra är lika viktigt liksom om inte viktigare… Reporter Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se Reporter Markus Alfredsson markus.alfredsson@sverigesradio.se Under hösten har det debatterats mycket om skolan och skolgången för barn med särskilda  behov. Ett av våra tidigare program har nu fått ett stort genomslag i sociala medier. Det handlar om en pojke med autism som tvångsflyttades när skolan i Torsby inte klarade av honom. ”Elias har diagnosen autism och det medför svårigheter i samspel med andra, svårigheter att kommunicera.” – Han tycker om att måla på väggen, jag har försökt att dölja det med tavlor, berättar Elias mamma Stina. Hösten 2010 visar Stina mig sonen Elias rum i Torsby. Ett typiskt pojkrum: Lampan, klockan och gardinerna har döskallemönster. – Han gillar döskallar. I hyllan ligger leksakerna kvar. Men Elias är borta. Och han ska aldrig komma tillbaka till det här rummet ”Han har diagnosen ADHD. Det betyder att han är impulsiv, överaktiv.” Den här är hämtat från ett reportage i Kaliber 2010. Inspelningen om Elias diagnoser är från Förvaltningsrätten där det bestämdes att då 11-åriga Elias skulle tvångsomhändertas och flyttas från Torsby till en skola i Linköping - 35 mil från mamma ”Stina”, morföräldrarna och katten Tyson. – Här är hans sovrum. Hemma hos morföräldrarna i Torsby visar Elias morfar var Elias brukade sova när han hälsade på. – Han är ju väldigt fäst vid mig, han har tytt sig mycket till mig. Han ringer hem och säger att han vill hem. Det är jobbigt. Vi kan inte se att det är något fel på pojken så att han ska kastas ut ur kommunen. – I det här klassrummet där det lyser gick han då. Det gick ganska bra tills han började fyran. Är det just det här med flytt, byte av miljö som blir jobbigt för honom? – Ja, och byte av människor. Hen bytte ju både klass och klassföreståndare. De tre första åren gick det förhållandevis bra i skolan. Han hade en egen stödperson som var med honom även på rasterna. Men stödpersonen drogs in. Och i fyran funkade det inte längre. – Då eskalerade det och han började må sämre. Det funkade inte på fotbollsträningen och han hamnade i konflikt med andra barn, han behövde verkligen hjälp. Så då tvingade jag mig mer eller mindre på Barn- och ungdomspsykiatrin, och de startade en utredning ganska snabbt. I mars 2010 var det klart. Då hade de kommit fram till att han hade autism, adhd, koordinationssvårigheter och ångestsyndrom. Diagnoserna gör att Elias kan börja medicineras. Men medicinen hinner inte ställas in och någon utredning om vad som krävs för att klara skolgången görs inte.    Rektorn vill att Elias ska börja i en annan skola och får Socialtjänsten med sig på att placera Elias i en skola i Linköping. Mamma Stina tycker att kommunen borde ordna skolgång närmare. Hon besöker skolan i Linköping men tycker inte att den verkar bra. Den vände sig inte heller till barn autism. Mammans ovilja gör att kommunen bestämmer sig för att tvångsomhändertar Elias enligt den andra paragrafen i LVU lagen om vård av unga. En paragraf som handlar om missförhållande i hemmet. Vanligtvis brukar det innebära att föräldrarna slår sina barnen eller missbrukar för mycket. Men i det här fallet var det mammans  citat ”negativa eller i vart fall tveksamma inställning till specialskola ” slutcitat som enligt domen utgjorde ett sånt missförhållande. Joar Berglund var rådman i förvaltningsrätten: – I det här fallet var det väl egentligen det att hon inte ville gå med på den här speciella skolformen då som barnets ansågs behöva. Så det var väl en lite udda form av andra paragrafen får man väl säga. Inte det vanliga klassiska. Men om det hade varit så att hon hade sagt att hon gärna flyttade med till Linköping, då hade det inte blivit något LVU? – Nej, förmodligen inte. Varför blev det just den här skolan i Linköping? Den ligger ju ganska långt från Torsby. Flera timmars resa. – Ja, nu frågar du igen någonting som jag inte vet. Jag har ju litat på dem som är inom skolan. I reportaget om Elias kunde vi visa att beslutet om tvångsvård byggde på flera felaktiga uppgifter som kommunen lämnat till domstolarna.  Bland annat hävdade kommunen att Elias behövde en specialskola med specialkompetens om Elias diagnoser och att en sån bara fanns tillgänglig i Linköping. Men skolan i Linköping var ingen specialskola som kommunen hävdat. Ingen  av lärarna hade heller specialpedagogisk kompetens. Och domstolen kontrollerade inte kommunens uppgifter. Joar igen. – Vi litade på skolans bedömning där. De klarade inte av honom där, utan det behövdes några speciella resurser i pedagogik och vad de nu kan ha därborta i Linköping. Vad är det för speciella resurser då? – Ja, fråga inte mig. Jag kan inte sådant där skolpedagogiskt specialia. Reportaget om Elias sändes 12 december 2010. Jag och kollegan Bo Göran Bodin hade gjort nyhetsinslag till samma morgon. Men kvällen innan smäller det: ”Klockan är tio, nyheter från Ekot: Tidigare ikväll var det en serie explosioner kring en bil i centrala Stockholm… ” En terrorattack på Drottninggatan mitt i centrala Stockholm blir en världsnyhet som slår ut nästan alla annan nyhetsrapportering. Våra nyhetsinslag om Elias blir aldrig sända. Söndagens Kaliberprogram passerar utan något medialt intresse.  Men i november 2013 händer plötsligt något. Det nästan tre år gamla programmet om  Elias börjar spridas på sociala medier. Det delas tusentals gånger på Facebook, inom en vecka har fler personer klickat sig in till programmet om Elias, än vad som skett totalt sett för något annat Kaliberprogram någonsin.  Det plötsliga intresset för gör att vi bestämmer oss för att ta reda på vad som hände med Elias. Det är därför jag nu en kylig decembermorgon 2013 sätter mig på tåget till Kristinehamn. När vi gjorde första reportaget fick vi aldrig prata med Elias. Socialtjänsten i Torsby bestämde att han inte ens skulle få reda på att vi sökt honom. Nu är det därför  första gången vi träffas. Elvaåringen, som vi kallar Elias, har blivit 14. – Jag går i åttan… Jag börjar sköta mig mer och mer. Det är viktigt med skolan. Nu ska jag träffa mamma. Mamma Stina har också flyttat till Kristinehamn för att komma närmare sin son. Trots det är beslutet om tvångsvård kvar. I början, under ett år fick Elias inte träffa sin mamma alls.  Men efter att de överklagat det, rev Kammarrätten upp torsby kommuns beslut om umgängesbegränsningar Nu får de därför ses en helg varannan helg. I Kristinehamn bor han annars i ett nytt familjehem. Det första sa upp sig. Det andra också. Han har nu fått flytta fyra gånger. Och han går i en ny skola i Kristinehamn som han tycker är bättre än den i Linköping. – Man ska inte klaga, jag får den hjälp jag behöver. Den förra gjorde inte vad den skulle så det blev mycket konflikter där mellan mig och lärarna. Det är bättre här, för här är de så lugna. Vad skulle du helst vilja? – Jag skulle vilja flytta till mamma och bo där och inte ha LVU eller kontakt med socialen överhuvudtaget, men det kan ju inte jag bestämma. Jag ville inte flytta från första början, det gjorde de ju mot min vilja. Kommer du ihåg den där gången poliserna kom och hämtade dig? – Ja, jag trodde att de ljög först. De kom in och satte sig i soffan, sen sa de: Nu ska vi åka. Och jag sa: Nej jag tänker inte åka nånstans. Sen tog de tag i mej. Och jag tänkte att nu ska jag göra morfar stolt och åka dit utan något tjafs. Sen när jag kom dit märkte jag ju att jag inte fick komma tillbaka och hälsa på eller något. De ville ju ha bort mig.  De ville inte att jag skulle vara kvar där. Kommunen slängde ut mig. Du lyssnade på reportaget som sändes? – Ja, jag blev väldigt besviken över att de inte sa till mig att ni hade sökt mig. Ett par kilometer från skolan bor mamma Stina. – Jag bor ju i Kristinehamn nu. Det är en helt annan situation nu. Han går i en skola som faktiskt anstränger sig. Hur kom det sig att de bytte skola tillslut? – Det var den nya socialsekreteraren som kom in i bilden, sen dess har det blivit bättre. Det är fortfarande socialtjänsten i Torsby som har hand om Elias ärende. Ärendet kanske ska tas över av den nya kommunen men innan dess vågar inte Stina överklaga LVU-domen. – Jag måste vara stark nog att klara av det, det tar både fysiskt och psykiskt.       Anledning till LVU var ju att du var tveksam till den här flytten. Nu har du ju flyttat till dit han är, så då är väl kriteriet för LVU upphävt, kan man ju tänka? – Jo, jag har pratat med dem, det de säger är att jag får göra en omprövning. Men jag tar inte en prövning till med Torsby kommun, då väntar jag till Kristinehamn har tagit över. Stina hamnade i en konflikt med de tidigare socialhandläggarna. De påstod att Elias fungerade mycket bättre i familjehemmen och använde det som belägg för att Stina måste ha brustit i omsorgen. Att Elias hade det bra i de första familjehemmen och den tidigare skolan i Linköping, Stämde inte med vad vi då kunde se att Elias själv skrev på Facebook, där stod att han vantrivdes och ville flytta hem. – Jag brukade ringa hem och grina i telefon och säga att han ville hem. – Han smygringde ju.    – Jag såg till att de hade gått ut så jag kunde ringa, sen kom de in och då blev det ett helvete. De skrek ”Du får inte ringa dit, vi har ju gjort upp det, fortsätter du med det får vi prata med socialen.” Vad sa morfar när du ringde? – Jag vet inte, jag hyperventilerade och grät mest. Varför var du så ledsen? – Jag vill ju inte bo där, jag ville bo där hemma. Nu kommer det så dåliga minnen så jag börjar bli ledsen.  Vad är det för minnen? – När jag inte fick ringa till någon eller träffa någon, och allt var under bevakning när jag väl fick.    Sen den nya handläggaren börjat tillåts Elias ha egen mobiltelefon. Tidigare förbjöds han att prata i telefon med mamman eller morföräldrarna mer än en gång var annan vecka. Och då avlyssnades samtalen av familjehemsföräldrarna som också hade rätt att avbryta samtalen.   Beslutet om det förklarar socialtjänsten med att mamman och morfadern var negativt inställda till socialtjänsten och ”för över sin negativa syn på ärendet till Elias” som det står i beslutet. Brev lästes också av socialtjänsten som skickade de vidare efter en ”bedömning om brevens innehåll”. – Vi fick inte prata om hur det var i skolan. Det fick jag instruktioner om – det skulle vi inte prata om. Kommer du ihåg något tillfälle när de gick in och bröt samtalet? – Det var om vi pratade om socialen eller skolan, då bröt de. – Det var för att jag inte skulle få säga vad jag kände, jag skulle inte få tala ut. Kan du berätta om de samtal du ändå fick göra, när de lyssnade? – Har du varit på en anstalt någon gång? De sitter med luren och så är det fullt med vakter. Typ så var det, men de hade en extralur att lyssna i. De satt i en annan telefon och lyssnade och sa till ”app-app-app nu räcker det”. Om jag ringde socialen och de fick reda på det blev de hysteriska. Det fick jag inte göra. Hur mådde du där i det hemmet? – Jag ville inte bo där över huvud taget. Jag gjorde dumma grejer. Jag hotade och rymde mitt i natten. Det blev poliskonflikter. Jag trivdes inte alls. Jag var som en dräng eller nåt, var tvungen att hjälpa till med allt. Det var inget roligt. Skotta snö och klippa gräsmatta. Det var rätt jobbigt, fast det var bra efteråt när man fick träningsvärk och kände att man verkligen hade jobbat. De gånger han i början fick träffa eller prata med sin mamma brukade han reagera väldigt kraftigt. Han blev ledsen, arg eller tom våldsam. Det tolkades av socialtjänsten som att kontakten med mamman var dålig för honom. Själv säger han att han var arg på mamman. Han trodde att det var hon som bestämt att han skulle flytta.   – Jag var väldigt arg på mamma, jag trodde hon ville bli av med mig, adoptera bort mig. Det tog ett bra tag innan jag fattade. Stina överklagade två gånger och i slutet av 2011 upphävde kammarrätten Torsby kommuns beslut om att de inte skulle få träffas. Domstolen skrev att det inte funnits fog för att helt inskränka den rätten. – Sen så vann virättegången och jag blev jätteglad. Sen kom nästa beslut att telefonbegränsningen kvarstår och vi får träffas en gång var tredje vecka. Då föll allting för mig, jag pallade inget mer. Stina bröt ihop och hamnade på sjukhus.  – Det var den stora chocken, äntligen skulle vi få ha ett umgänge, men nej… Kan du berätta om första gången ni sågs efter så lång tid? – För mig var det ju en chock, han skulle ju snart fylla 13 år, när jag såg honom senast var han elva. Det var ju en tonåring jag träffade, det var inget lite barn längre. Jag hade förväntat mig att jag skulle träffa  mitt barn igen, men så var det ju inte. Så jag fick värsta identitetskrisen, det tror jag jag har fortfarande. Är det verkligen min unge som är så stor? Jag har missat så mycket av hans uppväxt och utveckling. Ulf Johansson har varit socialchef i Torsby sen Elias omhändertogs. Han säger att han inte kan detaljerna i det här ärendet. Men att det blivit bättre nu. – Det är också knutet till den mycket konflikt fyllda situationen som rådde. Hade man inte kunnat bryta den situationen tidigare? – Jag kan inte utesluta det, men det kanske behövde sin tid. Det här med telefonbegränsningen som var, att samtalen avlyssnades och kunde avbrytas – varför har man ett sånt beslut? – Jag är förhindrar att gå in på djupet i ett enskilt ärende, men även där är situationen en annan idag. Den dag du får bestämma helt själv vad du ska göra – vad kommer du göra då? – Om jag fick välja skulle jag vilja flytta hem till mina ”homies” i Torsby. Jag har ju några här i Kristinehamn också som är fantastiska och underbara, men betydligt mer i Torsby. Elias och Stina heter egentligen något annat. Reporter Daniel Velasco daniel.velasco@sverigesradio.se Producent Eskil Larsson eskil.larsson@sverigesradio.se

För den som blir sjuk av mobbing på jobbet, väntar ofta en lång process om man vill söka ekonomisk ersättning. Veckans Kaliber handlar om höga beviskrav och bristande utredningar. Psykiskt lidande och år av kamp när ord står mot ord - Skolministeriet från UR och Kaliber handlar idag om höga beviskrav och brister i utredningar, när någon har blivit sjuk av mobbning på jobbet. – Här står en hel flyttkartong. Så, och här ser du, den är fylld upp till bredden. Och det här är ungefär en tioårsperiod bakåt. – Det är ju sorgligt att man ska behöva ha något sådant här. Det är ju hemskt, det är ju fruktansvärt... Läkarutlåtanden, dagboksanteckningar, rättegångsprotokoll och oräkneliga dokument från Försäkringskassan. Vi står i köket hemma hos Cajsa , som egentligen heter något annat, och tittar i en kartong full med papper. – Här ska du få se. I de läkarintyg som Cajsa plockar fram från åren som har gått, står diagnoser som utmattningssyndrom och posttraumatisk stressyndrom. Det här är sjukdomar som Cajsa menar att hon har drabbats av, efter att hon har utsatts för det som hon själv kallar för kränkande särbehandling och mobbning på jobbet. Har man blivit sjuk av mobbning på sin arbetsplats, har man rätt att söka arbetsskadeersättning eller så kallad livränta. Men ord står ofta mot ord, och beviskraven är höga - för höga menar röster vi möter i det här programmet. Skolministeriet från UR och Kaliber har granskat Försäkringskassans beslut om livränta i mobbingsärenden, och vi kan se brister i flera utredningar. Men vi tar det från början. – Jag tror att jag var för rak, det kan hända att det handlade om det. Då för 10 år sedan, var Cajsa en kvinna mitt i karriären som jobbade som upphandlingsansvarig inom Landstinget. Men efter en tid av högarbetsbelastning gick hon i väggen och det är när hon ska komma tillbaka, som hon menar att utfrysningen från chefen börjar. Vi vet inte vem som har gjort rätt och fel på Cajsas jobb, men det här är hennes version av vad som hände. – Då tänker man att, det där att man inte får gå äta lunch med någon, eller med de andra, och man får inte dricka kaffe och det tisslas och tassas. Det är ju inte bara det som är mobbning och kränkande särbehandling, Det är mycket mer subtila saker än så. Cajsa beskriver hur hon plötsligt börjar uteslutas från viktiga möten och hur chefen tar åt sig äran för jobb som hon har gjort, hur Cajsa undanhålls information och blir fråntagen flera kundkontakter – utan att få någon förklaring varför. – Det är klart att det blev ju inte roligt det här. Att dom… alltså vad var de ute efter med mig? Jag förstod att han sakta försökte ta över det här. Eller kränka ut mig. Det är klart jag började ju må dåligt av det här, och jag var ju väldigt rädd också. Ett och ett halvt år senare kallas hon till ett möte. Hon får veta att hennes tjänst ska upphöra och att det handlar om besparingsåtgärder. Och det Cajsa har befarat besannas – att chefen nu kommer att ta över hennes roll och hon själv får andra uppgifter. I Försäkringskassan utredning, uppger arbetsgivaren att syftet var att effektivisera verksamheten. Men Cajsa känner sig överkörd. – Det var hemskt. Och jag kände det som att ja, nu har jag inget jobb mer. Det här var mitt arbetsliv. Fanns det nåt som du gjorde fel? – Jag ska absolut inte säga att jag var felfri på något sätt, så är det ju inte. Vi hade ju samarbetsproblem, han som var chef närmast över mig. Men det var ju därför att organisationen var fel, den var felriggad. Och det var ju hans ansvar. Men det ville han ju absolut inte, det påtalade jag för honom gång på gång att det är för lite personal. Cajsa förmår inte jobba kvar under den chefen som hon anser har kränkt henne, och vill flyttas till en annan avdelning. Men av dokumentationen vi tar del av, framgår att chefen i alls håller med om att Cajsa har kränkts, och ger henne inga alternativ. – Jag såg ju en krok i taket, jag sa det till läkaren. Jag hade ju en källare och så. Det var så hemskt en period, det var nog lite illa ett tag. Men det hände ju ingenting. Men tanken fanns där, det vet jag en period. Jag såg liksom ingen framtid då. Cajsa är inte ensam om att ha känt sig mobbad på sin arbetsplats. Mellan fem och nio procent  av alla anställda, uppger att de har utsatts för någon form av mobbning eller trakasserier, enligt Arbetsmiljöverkets årliga undersökningar. – Det här skulle jag vilja beteckna som kanske det mest allvarliga arbetsmiljöproblemet  vi har idag i alla kategorier i Sverige idag. Om man ser till vilken ohälsa det producerar och den dödlighet som också finns kopplat till den här ohälsan. Stefan Blomberg är psykolog på Arbets- och miljömedicin vid Linköpings Universitets sjukhus, där man utreder arbetsskador. De senaste åren har kan han se en ökning av patienter med erfarenhet av mobbning. – Jag brukar skrämma folk och säga att vem som helst kan bli utsatt. Och jag menar verkligen det, vem som helst kan bli utsatt. Om man hamnar på fel plats vid fel tillfälle och har lite otur, så kan den mest stabila, välfungerande och starka person bli utsatt för sånt här. Den vanligaste utsatte jag möter är en duktig, drivande person med lite moral eller rättspatos. En person som vågar säga ifrån, en whistleblower kanske, eller någon som vågar säga att men så här kan vi väl inte göra i verksamheten, som står för något. Och som i det kanske uppfattas som ett hot av någon eller några i verksamheten, chefer kanske eller andra informella ledare. Hur vet man vad som är mobbning och en vanlig konflikt? – Det är ju svårt, men en konflikt då handlar det i regel om parter som är ganska jämbördiga i styrka eller status, och det skiljer ut mobbning från konflikter. Att mobbning då handlar om en starkare part mot en svagare part. En konflikt kan blossa upp och bli jättekraftig här och nu. Medans mobbning är något som är systematiskt och pågår över tid. Varje år gör ungefär 700 personer en arbetskadeanmälan som handlar om mobbning, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. Den största gruppen, 40 procent av de som anmäler, arbetar inom omsorg och sociala tjänster. Anmälningarna handlar om allt från förtal och hot, till att känna sig utstött och marginaliserad. Precis så som Cajsa gjorde. Tillslut är situationen på Cajsas arbetsplats så låst och Cajsa mår så dåligt att facket gör en anmälan till Arbetsmiljöverket – som hotar Landstinget med ett vite om 250 000 kronor om inte Cajsas situation utreds. Utredningen kommer fram till, att Cajsa är i så dåligt skick att det inte är möjligt för henne att jobba kvar under samma chef, men arbetsgivaren ger inga alternativa lösningar.  Och efter trettio års anställning blir Cajsa utköpt för två årslöner. – Och vad har jag gjort, jo jag har gjort det att jag kunde inte underkasta mig de som har kränkt mig så otroligt mycket. Att bli underställd dom och fortsätta arbeta där. Det kunde jag inte. Jag klarar inte det, och det var ju det som dom också sa då att vi tror inte på utredningen här utan vi har en annan uppfattning. Och jag sa igen att jag klarar inte det. Och jag var nog ganska gråtmild och ledsen när jag sa det och vädjande. Jag klarar det inte. Ja då säger vi upp dig av personliga skäl. Jag känner att det är jobbigt att tänka på. För det blev aldrig något jobb mer för mig. Cajsa säljer sitt hus och flyttar långt bort. I läkarintygen tillkommer diagnosen posttraumatiska stressyndrom och 2008 blir hon förtidspensionerad. Under åren har hon förlorat mycket pengar. Och det är nu Cajsa ansöker om arbetskadeersättning, så kallad livränta. Och det än nu nästa kamp börjar. För tillskilland mot om du till exempel är en kassörska som får ont i en axel, är det väldigt svårt att bevisa att det är mobbningen på jobbet som har gjort att du mår psykiskt dåligt. Det säger Monica Svanholm som är verksamhetschef för arbetsskador på Försäkringskassan. – Vi ifrågasätter inte att man upplever sig kränkt, det vi behöver är att få det styrkt. När försäkringskassan utreder en arbetsskada gör dom en så kallad exponeringsutredning för att ta reda på hur sjukdomen har uppkommit. Och i mobbningsärenden är det extra komplicerat, säger Monica Svanholm . – Ställer man frågan till en chef, har du uppträtt kränkande mot en medarbetare så svarar dom ju nej och då måste man titta på hur kan det här ha yttrat sig, vilka situationer har det här hänt och är det någon medveten handling ifrån någon annan person som har uppträtt klandervärt som man brukar uttrycka det. Gör ni alltid en exponeringsutredning? – Ja det gör vi alltid. Sen gör vi den på olika sätt den kan vara större eller mindre. Den kan bestå av att man har skickat in papper själv. Att försäkringskassan har kompletterat. Vi avgör vad som är tillräckligt för ärendet. Enligt Försäkringskassan statistik, har antalet godkända arbetskador minskat med 80 procent de senaste fem åren. Och när det gäller psykiska arbetsskador som uppstått av mobbning – eller kränkande särbehandling som det heter i lagtext – är det väldigt svårt att få rätt. Det säger Sara Stendahl som är docent i offentlig rätt vid Handelshögskolan i Göteborg. – Om man har blivit sjuk på grund av kränkande särbehandling så har man rätt till livränta. I detta finns inget som är otydligt. Men bevissvårigheterna eller hur man förstår det som ska bevisas, har gjort att det är väldigt svårt att utkräva den här rättigheten då, det skydd som försäkringen ska ge. Vi ska komma tillbaka till Sara Stendahl och hennes forskning. Men först ska vi titta lite närmare på vad det är för beslut vi pratar om. Skolministeriet från UR och Kaliber har fått tillgång till ny statistik från Försäkringskassan. Mellan Februari och Oktober i år har 44 personer ansökt om livränta och angett kränkande särbehandling eller mobbning som orsak. Och vi begär ut dem. De sökande är ungefär lika många kvinnor som män, och många har allvarliga diagoser, som posttraumatiska stressyndrom eller utmattningssyndrom. Psykolog Stefan Blomberg vid Linköpings Universitets sjukhus. – Men den allra vanligaste diagnosen är Posttraumatisk stress. Och det är en oerhört allvarlig diagnos som vi i regel ser efter tortyr, krig våldtäkt, överfall svåra olyckshändelser. Situationer där man på något sätt har varit rädd att förlora sitt liv eller bli allvarligt svårt skadad. Den typen av symptom som dessa mäniskor har ser vi också bland dem som har varit utsatt för långvarig och svår mobbning. Mardrömmar , lätt aktiverad ångest, väldigt mycket flashbacks, minnesbilder som dyker upp, lättaktiverad stress och rädsla. En väldig skörhet. En röd tråd genom ansökningarna är beskrivningar av en dålig psykosocial arbetsmiljö, här finns exempel på hot och förtal, rädsla och oro, stress och hög arbetsbelastning. Så här kan det låta: Kvinna född 1969, chef på äldreboende: ”Jag kommer aldrig kunna vara den person jag var innan det här hände. Allt mitt själförtroende har knäckts och alla förolämpningar och kränkningar har gjort att jag aldrig mer kommer att kunna släppa in någon i mitt liv. ” Man född 1956, driftstekniker: ”Jag blev utfryst från gruppen från start. Första dagen i lunchrummet gjorde man klart för mig att det inte fanns plats för en till vid matbordet där alla andra satt. ” Kvinna född 1953, förskolärare: ”Det var när jag kom tillbaka efter en sjukskrivning, som min chef inte vill ta emot mig. Hon anklagade mig för att samarbetsproblem och att mina kollegor inte vill ha mig tillbaka. Det gick så långt att jag inte vågade gå till jobbet. ” Det sista citatet, ska visa sig tillhöra Christina. Vi har stämt möte, på halva vägen var, och vi sitter i en bil på en parkeringsplats utanför Jönköping. – Du är kränkt på din arbetsplats och från början så tror man ju då att Försäkringskassan spelar i samma lag som en själv. Och då blir man ju chockad här försäkringskassan sen i sin tur börjar med nya kränkningar som är värre än de man var med om tidigare. Det är fruktansvärt. Christina, som egentligen heter något annat, hade jobbat i tjugo år på samma förskola, när en ny skolledare tillsattes. Kort därefter blev hon sjukskriven. Och det var när hon skulle komma tillbaka som mobbningen började, enligt henne. – Och på ett möte tillsammans med min rektor och den här personalkonsulenten så vill hon inte ta emot mig, och vi sitter i cirka tre timmar och pratar tror jag och då kommer hennes anklagelser att jag har samarbetssvårigheter och att mina arbetskamrater inte vill att jag ska komma tillbaka och jag skulle ha en konflikt med någon specifik lärare. Det här blir starskottet på en flera år lång och infekterad konflikt. I sin arbetskadeanmälan från 2004 berättar Christina bland annat om utfrysning, undanhållande av information och förtal. Men arbetsgivaren håller inte med om att Christina har kränkts. När Försäkringskassan utreder ärendet, utgår man från de inlagor som Christina själv skickar in, men undersöker aldrig djupare vad som hände på arbetsplatsen. I avslaget konstateras att det Christina har upplevt inte kan kallas för mobbning. Och i nära tio år nu har Christina kämpat för att Försäkringskassan ska göra en sådan utredning.  – Som människa har det ju kostat mig hela mitt psyke och jag märker alltså jag lider av sån Posttraumatisk stress. Jag klarar inte minsta lilla motgång som kan göra att jag blir hypernervös och stressad. Det går som en autostradare på noll komma tio sekunder i kroppen att… Huvudet fungerar, minnet fungerar inte, ja kroppen fungerar knappt inte heller, allt hänger på något vis ihop. Kraven för att överhuvudtaget få söka livränta är hårda. Av de 44 ärenden vi granskar, gallras över hälften av dem bort direkt, eftersom de inte kan styrka att deras arbetsförmåga kommer att vara nedsatt över ett år framåt i tiden. Av dom ärenden som återstår har fjorton fått nej till livränta och fem har fått ja. De som fått nej har två saker gemensamt– att en chef eller arbetsgivare utpekats som mobbare. Och att ord står mot ord. I avslagen menar Försäkringskassan att det inte går att bevisa att är mobbningen som har gjort personen sjuk. Och i hälften av fallen anser man inte att det den försäkrade beskriver handlar mobbning, utan om vantrivsel eller en vanlig konflikt. Så var det också när Cajsa fick avslag. – De menar ju att det här var upplevelsebetingat att jag hade mått så dåligt. Det hade ingenting med sakförhållandena att göra. Och det var ju helt absurt. I den här undersökningen kan inte ta ställning till om Försökringskassan fattar rätt eller fel beslut. Men vi frågar oss om man har gjort tillräckligt för att ta reda på hur det ligger till, när ord står mot ord. I Försäkringskassans vägledningar, läser vi, att om det uppstår meningsmotsättningar, så ska parterna höras på nytt. I fyra av de fall vi granskar, kan vi inte hitta dokumentation som visar att det har gjorts. Och precis så var det i Cajsa fall. – Det är ju skandal att de gör så, så kan dom då stå och säga att alla får göra en exponeringsutredning. För tillslut så, måste man ju sätta stopp någonstans, det kan ju inte bli en brevväxling mellan parterna, men alltså man måste ju få komma sin version av det. Och den måste värderas lika mycket som arbetsgivarens svar. Utredingen av Cajsas ärende baseras på de skiftliga inlagor som hon själv har samlat ihop. Men Cajsa får aldrig svara på några frågor. Hennes arbetsgivare däremot, får tio skriftliga frågor av Försäkringskassan, om det som hände på arbetsplatsen. Men det är inte chefen som svarar, utan en av hans kollegor. Av svaret vi tar del framgår tydligt att arbetsgivaren inte anser att Cajsa inte har utsatts för kränkande särbehandling. Men när Cajsa tar del av materialet upptäcker hon flera sakfel. Men till det tar inte Försäkringskassan någon hänsyn i sitt beslut. Vi ringer upp Monica Svanholm på Försäkringskassan för att fråga hur det kommer sig att man inte följer sina egna riktlinjer, att om det uppstår meningsmotsättningar så ska man höra parterna på nytt.       --   Alltså man kan ju göra en bedömning att man inte tror att nån ska tillföra någonting mer. Men när du säger så här så känner jag att jag skulle vilja titta lite djupare på det här, för så vitt jag känner till så följer man det, när du säger så här skulle jag vilja kika lite djupare på det. Som det ser ut här så ligger det nära tillhands att tänka att arbetsgivarens röst väger tyngre än den försäkrades? – Nej absolut inte, Försäkringskassan är en part som ska vara helt opartisk i det här sammanhanget, så det är absolut ingen som har företräde. Vi ska tillbaka till Sara Stendahl vid Handelshögskolan i Göteborg. Hon har granskat samtliga mobbningsärenden som överklagats i Kammarrätten mellan åren 2005 och 2012. Och vår bild av att Försäkringskassans utredningar kan ha brister stämmer väl överens med det hon har sett. – Jag tycker ändå att man alltför mekaniskt avfärdat en del av problematiken genom att säga att här krävs väldigt höga bevis. Och liksom landa i en bevisfråga där man påstår att det finns väldigt höga beviskrav. Och därmed kan man föra bort dom innan det var rimligt att göra det då. Av de 48 ärenden som Sara Stendahl har granskat, har bara nio fått rätt. Att inte fler får rätt handlar om hur lagen är konstruerad, förklarar hon. I många av de fall som hon har granskat stupar den försäkrade på att Försäkringskassan inte anser att det som har hänt handlar om mobbning, utan bara är en vanlig konflikt. Nåt som hon tycker Försäkringskassan gör på ett schablonmässigt sätt. Och Sara Stendahl tycker att systemet borde ändras. – Det jag är ute efter är att man mer ska titta på den här frågan som en arbetsmiljöfråga än som en så att säga straffprocess närmaste där man ska peka ut den skyldiga mobbaren för då blir bevisläget mycket svårare och möjligtvis handlar det inte om det utan detta är en arbetsmiljöfråga och att det är den typen av fakta man ska leta efter och där har ju Försäkringskassan en stor utredningsskyldighet. Stefan Blomberg på Arbets- och miljömedicin vid Linköpingsuniversitetssjukhus, håller med om att mer fokus borde riktas mot arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön. – För det är så otroligt vanligt att man som arbetsgivare gör det enkelt för sig och säger att det här handlar om en udda och speciell individ som är omöjlig att ha att göra med. Och därmed har man ju också sagt att arbetsgivaren själv inte behöver göra något åt situationen och har inget ansvar och har inte gjort något fel. Och det är ju jättebekvämt för blir man då av med Kalle eller Lisa som är utsatt så har man ju löst problemet. Men det är i alla lägen, i hundra procent av alla fall, så är det ett helt felaktigt perspektiv för det finns alltid något i organisationen som antingen har orsakat eller försvårat processen. Kan det inte vara så att det handlar om personer som är udda och konstiga och knepiga att ha att göra med? – Det är klart att det kan. Jag tror att alla som har jobbat med dom här frågorna har stött på individer som ibland kan vara ganska speciella. Men det är ju en försvinnande liten minoritet. Men sedan ser vi ju också att ju längre mobbnigen pågår desto mer udda och speciella blir dom som är utsatta. Så även om en person är udda och speciell så behöver ju personen inte va sån från början utan det kan mycket väl va ett resultat av att ha varit utsatt under flera årstid. Av vår undersökning återstår nu bara fem ärenden, och de är dom som har fått rätt till livränta. Men när vi granskar de här besluten närmare, visar sig att bara två av dem har fått rätt till ersättning direkt. De andra tre har först tvingats att överklaga sina beslut i domstol. Kommer ni ihåg Christina som vi träffade i bil på en parkeringsplats. I nära tio år har Christina kämpat för att få en grundlig utredning och överklagat i alla instanser. Men februari i år kom vändpunkten, när förvaltningsrätten kräver att försäkringskassan ska göra en grundlig utredning. Och när den väl är gjord får Christina rätt till livränta. Nu anser Försäkringskassan att det Christina har varit med om handlade om mobbning. Vi ringer upp Monica Svanholm på F-kassan igen och frågar vad hon tänker om att det tog tio år för Christina att få en utredning. – Jag reagerar så att det här är väldigt ovanligt och jag kan konstatera att det här har inte varit någon självklar brist som man har pekat på eftersom det här är prövat tidigare. Eftersom Christinas ärende har prövats i flera rättsliga instanser, menar Monica Svanholm att ärendet har behandlats på ett rättsäkert sätt. – I den rättsäkerhet vi har som följer av att man kan överklaga , om Försäkringskassan anser att man har gjort allt, att man har ett tillräckligt beslut. Då kan man alltid överklaga. – Det är som ett mantra, du kan alltid överklaga, du kan alltid överklaga. Hela min tid mellan femtio och sextio år har gått åt till att överklaga era beslut. För Christina har processen mot Försäkringskassan fått stora ekonomiska konsekvenser. Hon har lagt ner hundratusentals kronor på advokatarvoden och egna läkarutredningar. – Det här har varit så förnedrande jag kan fortfarande inte fatta att jag går så här utan arbete. Jag har fem år kvar till 65 till pension och jag tänker fortfarande att jag kanske hinner läka ihop och skaffa mig ett jobb innan jag går i pension. Det är vad jag hoppas och vill. Tillbaka hemma i köket hos Cajsa, och kartongen som står på matbordet. – Så, tror vi får fylla på lite mer, svag kaffe kan man ju inte dricka. Cajsa överklagade sitt ärenden i Förvaltningsrätten. Och domslutet slår fast, att Cajsa har blivit utsatt för kränkande särbehandling, och ger henne rätt till livränta. Men Försäkringskassan överklagar i Kammarrätten – som säger nej. Man anser inte att det går att bevisa att hennes sjukdom posttraumatisk stressyndrom har uppkommit av händelserna på jobbet. Men Cajsa har inte gett upp. Nu väntar hon på prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen. – Man lever ändå på något slags hopp om att få rätt. Kanske är det det där ursprungliga när jag satt framför den där läkaren som försökte få mig att inse att du får aldrig någon upprättelse Och man kanske inte får det. Man får det inte av de som utsatt än personligen för det och man får inte det i det rättsystem eller försäkringssystem som finns i Sverige. Man kanske inte får det. Reporter: Hanna Larsson

Kaliber kan berätta om de visstidsanställda, en grupp som ger en helt ny bild av den berömda svenska välfärden. Vi har träffat tre personer som på olika sätt har drabbats av att arbetsmarknad och trygghetssystem inte längre passar ihop. I tre program ska vi berätta om villkoren för dem som inte har ett fast jobb. Vi kommer att visa hur trygghetssystemen inte har hängt med när arbetsmarknaden har förändrats och hur enskilda människor drabbas, inte för att de inte har ett jobb, utan för att de inte har ett fast jobb. Del 1 - Om de visstidsanställda och priset de får betala De är arbetsmarknadens stötdämpare. När både kommuner och företag vill vara så flexibla det bara går, är inte längre de fasta jobben lika dominerande. Projektanställningar, inhopp, vikariat, frilansjobb med F-skatt, bemanningsbolag, egenanställningar, det kommer ständigt nya sätt att flytta risken från arbetsgivaren till arbetstagare, till de "Osäkert anställda", de som gör jobbet utan att få tryggheten. Soile Savelius går ingenstans utan sin mobiltelefon, inte ens på toaletten. Hon säger att den är hennes bästa vän, samtidigt som hon hatar den. I dag har telefonen varit väldigt tyst, säger hon. – Telefonen ligger på toalettsitsen när jag duschar. Jag har den på högsta volym på natten så att jag vaknar av den i fall något kommer på morgonen. Då vaknar jag. Hon är timvikarie i Västerås kommun, arbetar med det som heter dygnet runt-patrullen och med vuxna människor med hjärnskador. Hon är vår tids daglönare. Varje gång ett arbetspass blir ledigt får Soile ett sms, som hon måste svara snabbt på för att få arbetspasset, för hon är inte den enda som får samma sms, utan en av flera personer som vill ha passet lika gärna som hon själv. Det är en tävling, den som snabbast hinner svara på sms:et, vinner. – Ja, ibland har jag varit jättesnabb, tycker jag. Suttit med telefonen i handen och så knappar jag in “ja” och sedan ser jag efter vad det är för ett jobb. Så får jag inget svar tillbaka att jag blivit bokad. Då har någon varit snabbare än mig, garanterat. Vi ska strax komma tillbaka till Soile Savelius, men var började egentligen historien om det trygga Sverige, där våra gemensamma försäkringar skulle fånga oss om vi föll? Den svenska välfärden Den svenska modellen som länge skapade stolthet hemma och väckte beundran utomlands handlade till stor del om arbetsmarknaden. Under många decennier i 1900-talets mitt skapade tillväxt, arbetsfred och lagstiftning en trygg och rimligt stor kaka åt stora delar av befolkningen. Industrisamhället byggdes med tiden upp kring den fasta anställningen och avtalen mellan fack och arbetsgivare. På 1970-talet kom förkortningar som LAS och MBL, lagar som stärkte de anställdas rättigheter. Men så förändrades samhället och därmed de anställdas situation. Med den djupa ekonomiska krisen på 1990-talet bröts den fasta anställningens dominans. Inte bara ökade arbetslösheten till tidigare knappt sedda nivåer. Dessutom var det allt fler som inte fick fasta jobb. De som fick nöja sig med tillfälliga anställningar ökade, från en av tio till mer än var sjunde. En ökning som sedan dess har bestått genom skiftande konjunkturer. – Det verkar vara så att under lågkonjunktur ökar det varje gång och när det är högkonjunktur så sjunker det lite tillbaka, men aldrig tillbaka till samma nivå som det har varit tidigare, säger Irene Wennemo. Irene Wennemo är huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, som bland annat ser över hur trygghetssystemen fungerar vid sjukdomar och arbetslöshet. – Så det verkar vara en successiv uppgång, men det går lite stegvis. Det är klart att det kan vara så att vi är på väg och kommer att ha fler tillfälliga anställningar, att det är maktförskjutningar på arbetsmarknaden och så vidare som har lett fram till det här. De som drabbas hårdast är de yngre. Där är de osäkra anställningarna flest, under de senaste åren har en femtedel av de anställda mellan 25 och 34 år varit visstidsanställda. Då är inte ens de som mer eller mindre frivilligt jobbar via en egen firma medräknade. Irene Wennemo är en nyckelperson för att lösa ett problem som växt men som inte fått särskilt mycket uppmärksamhet. Hon har sin bakgrund i LO, men har fått uppdraget i socialförsäkringsutredningen av den borgerliga regeringen. – Det är en ökad rörlighet på arbetsmarknaden, men man kan se att för medelålders så är det ingen skillnad från tidigare, de byter jobb lika ofta som förr och det är ingen dramatisk förändring. Utan den stora förändringen är under etableringsfasen i arbetslivet. Förr var den ganska kort, man slutade skolan och sedan gick det rätt snabbt tills man hade sitt första fasta jobb. Nu har vi en mycket mer utdragen process, det kan ta fem, tio år då man håller på att etablera sig i arbetslivet. Och det handlar inte bara om unga utan i minst lika hög grad om de som flyttar till Sverige från andra länder, som också har den här utdragna etableringsprocessen. Under den perioden så kombinerar man ofta tillfällig anställning med arbetslöshetsperioder, med studier under perioder, eller att man jobbar utomlands under någon period. "Jag måste sitta här med telefonen och vänta"  Vi sitter i Soile Savelius vardagsrum i den lilla tvåan strax utanför Västerås centrum. TV4:s nyhetsmorgon står på i bakgrunden och på soffbordet brinner en kandelaber. Soile Savelius är 48 år. Hon har haft fasta jobb förr. Men när hon för några år sedan vågade ta språnget och säga upp sig för att studera till kriminalvårdare, hittade hon aldrig tillbaka. När hon insåg att utbildningen inte var något för henne stod hon plötsligt utan jobb, nu fanns det inga fasta jobb att få, hon blev timvikarie. Det var ett och ett halvt år sedan. – När man har fast jobb, då kan man vara lugn som person, man får sin lön varje månad, man har sitt schema klart och jag kan planera efter schemat vad jag ska göra på min lediga tid. Som det är nu, jag kan inte planera ett skit rent ut sagt. När vi träffar Soile Savelius strax före jul har hon inte en ledig och avslappnande jul att se fram emot,  nu gäller det att ta chansen att jobba så mycket som möjligt när andra är lediga för att få ihop pengar. – Jag jobbar varje helg t ex i december. Jag har barn i Umeå , jag har mina syskon här och syskonbarn, jag kan inte fira jul med dem. Jag har mina vänner i Stockholm, jag kan inte åka till de på helgerna när de är lediga. Jag måste sitta här med telefonen i handen och vänta. Inga pengar vid sjukskrivning De visstidsanställda har inte bara en osäker framtid på jobbet utan missgynnas också av stela trygghetssystem. Den fasta anställningen är fortfarande nyckeln till full trygghet, den visstidsanställde betalar lika mycket skatt och sociala avgifter men riskerar att gå lottlös när tryggheten som bäst behövs. En arbetad vecka eller en intjänad krona för den fast anställde är mer värd än för den visstidsanställde.   – För de som har fast jobb fungerar regelverken bra, men just för de här som inte har det är det lite för mycket lotteri över om man har ett försäkringsskydd eller inte, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen. Det är väldigt lätt, faktiskt, att göra lite fel som gör att man tappar det försäkringsskydd som är väldigt viktigt om något dramatiskt händer. Det är klart att så länge man är frisk och har lätt att få jobb så är inte det något stort problem. Men när man blir allvarligt sjuk eller får barn, eller blir långvarigt arbetslös, då kan små missgrepp eller otur få väldigt dramatiska effekter. Det här har Shideh Nikzad märkt in på bara skinnet. – Efter tre månader fick jag ett brev från Försäkringskassan om att jag inte får fortsätta få sjukpenning eftersom jag inte är fastanställd. Det spelade ingen roll att min läkare skrev brev till dem en eller två gånger. Vi har överklagat men vi fick ingen sjukpenning. Om en fast anställd bryter foten är det självklart att man får vara hemma och bli frisk. Sjukförsäkring är en grundläggande rättighet. Men om man som Shideh Nikzad är timvikarie och skadar foten på jobbet, då riskerar man att bli ruinerad och tvingas att ta lån för att bli frisk igen. Shideh Nikzad lever fortfarande med sviterna av vad som hände i hemtjänsten i Karlstad, där hon arbetat nästan åtta år som timvikarie, när olyckan var framme. – Som timvikarie måste man ställa upp för att få de här timmarna och det gjorde jag i många år. Hon tog alla pass hon kunde för att som ensamstående mamma försörja sina barn, ofta jobbade hon mer än sina fast heltidsanställda kolleger. – Då trivdes jag med jobbet, med att jobba med människor, med mina kolleger, med chefen också, det hade gått jättebra. Alla var nöjda. Allt var bra, tills jag skadade foten. Hon vred till foten på väg mellan två vårdtagare. Då märktes skillnaden mellan vikarien och den fastanställde. – Då var det en jättejobbig tid för mig och då försökte jag låna pengar och skulden som jag har den är enorm. Och den måste jag betala tillbaka. Det är fel att man blir behandlad på det viset! Får man fråga hur mycket du har lånat? – Jag har lånat nästan 30 000 kronor. Då har jag krediter kvar. Shideh Nikzad opererades och sjukskrevs i sju månader, det gav ärr både på foten och i hennes ekonomi. Efter fyra månader drogs hennes sjukpenning in. Andra regler vid fast anställning Det har varit en ständig debatt om Försäkringskassans regler de senaste åren, men det speciella med fall som Shideh Nikzads är att anställningsformen visar sig spela en så avgörande roll. Trots att Shideh Nikzad gick med foten i en särskild stödjande stövel och ständigt behövde värktabletter, ansåg Försäkringskassan att hon skulle söka nya jobb, kontorsjobb hon kunde klara även med en dålig fot. – Hon sa till mig att söka kontorsjobb. Då sa jag “de här tipsen som du ger mig, om det var en nära eller kära till dig, skulle du då ge samma tips?” “Vi pratar inte om mina nära och kära”, sa hon “Vi pratar om dig och du ska söka det här jobbet”. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, jag grät den här dagen och jag kände på mig att alla dörrar stängs framför mina ögon. De här krockarna mellan en förändrad arbetsmarknad och de stela trygghetssystemen gäller inte bara sjukförsäkringen. Kaliber har pratat med forskare, fackliga representanter, ekonomer, anställda och arbetsgivare. Vi har tagit fram statistik, läst rapporter från intresseorganisationer och forskare, och fram träder en bild: På punkt efter punkt missgynnas den visstidsanställde. Det gäller exempelvis sjukförsäkringar, turordningsregler, A-kassa och dessutom sådant som styrs av kollektivavtal som omställningsförsäkringar, avtalspensioner och föräldralön. Vi ska titta närmare på flera av de här exemplen, men först tillbaka till Shideh Nikzad i Karlstad. Hade hon varit fast anställd när hon skadade sin fot hade hon fått sjukpenning nästan dubbelt så lång tid, sex månader, innan sjukpenningen drogs in. Då hade hon klarat sjukskrivningstiden utan lån och kunnat rädda familjens ekonomi. Det märks att minnet fortfarande plågar henne. – Ärligt talat, jag mådde inte alls bra, jag mår fortfarande inte bra. Psykiskt mår man dåligt, jag kunde inte försörja mina barn, jag kunde inte vara den mamma de ville ha, man vill göra så mycket för sina barn. Min son skulle ta studenten precis 2009 och jag kunde inte göra som alla mammor kanske önskar sig för sina barn. Då mådde jag jättedåligt. Då kände jag mig besviken. Då kände jag mig lite arg. Just sjukförsäkringen är erkänt problematisk för dem som inte har en fast anställning.   I Västerås har Soile Savelius börjat fundera på den här saken. – Jag har tänkt tanken - hur sjutton blir det om jag blir långtidssjukskriven? Vet du vad du har för skydd där? – Nej, jag har inte en aning. Inte en susning, säger Soile Savelius. Statliga system gynnar fast anställda När det gäller statliga regelverk så är förutsägbarheten en viktig faktor, det ska gå att veta vad som gäller. Men Per Åkesson, som är stabsdirektör på Försäkringskassan tycker inte att det är överraskande att SoileSavelius inte vet hur hennes försäkringsskydd ser ut. – Jag är inte förvånad, det är väldigt svårt. Och formellt kan du inte veta förrän den dagen du blir sjuk, det är först då det blir fastställt. Du kan inte få ett ordentligt, säkert, förhandsbesked heller. Per Åkesson tycker själv att dagens socialförsäkringssystem är förlegat. – Jag tycker att det är rimligt att säga att det regelverk vi har i dag, som ju är väldigt gammalt, det är nog lite för en svunnen tid. Det tar nog inte riktigt hänsyn till hur arbetsmarknaden fungerar i dag. I sjukförsäkringen finns det flera exempel på att visstidsanställda riskerar att bli utan ersättning, trots att de betalat lika mycket till systemen som de fastanställda. Ett litet misstag kan räcka. Om du till exempel bestämmer dig för att studera i en lucka mellan två anställningar, utan att ta studielån, förlorar du rätten till sjukpenning om du blir sjuk under studierna. Du blir nollklassad, oavsett hur länge du har arbetat och tjänat pengar som är sjukpenningsgrundande. Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen, igen. – Då är det kört. Då har man noll i ersättning under sin sjukdomsperiod. Och det är också sådant som, det händer verkligen. Så det är inte något extremt ovanligt utan det förekommer definitivt. På samma sätt som de visstidsanställda kan bli utan sjukpenning kan de också bli utan arbetslöshetsförsäkring, trots att de betalat in A-kasseavgiften månad efter månad. Om du inte har fått ihop tillräckligt många timmar året innan, alltså inte uppfyllt det så kallade arbetsvillkoret, då står du utan A-kassa dagen du blir arbetslös. – Om man är med och betalar och finansierar en försäkring så är det också viktigt att man är försäkrad. I dag har vi konstiga glapp i systemen i det här avseendet. Som i arbetslöshetsförsäkringen, man är med i en A-kassa och betalar ganska dyrt och så visar det sig när man blir arbetslös att man inte får någon ersättning. Det tycker jag är, så ska det inte se ut. Det är en orimlighet i dagens regelverk, säger Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen. Det är inte bara de statliga systemen som gynnar de fast anställda. I de flesta branschers kollektivavtal finns generösa villkor för omställningsförsäkringar som ger en uppsagd person gratis vidareutbildning, extra pengar medan man söker jobb och kvalificerad coachning, normalt får visstidsanställda inget av det här, bara de fast anställda. "Utlasad" Ytterligare ett exempel på hur visstidsanställda och fastanställda hanteras annorlunda är turordningsreglerna i LAS, det där om sist in, först ut. Lagen är skriven så att det inte alls gäller för visstidsanställda, de får gå när deras kontrakt tar slut, även om de jobbat längre än en del fast anställda. De visstidsanställda är stötdämpare när arbetsgivarna vill ha flexibilitet och slippa ge fasta anställningar. För att verkligen få maximalt handlingsutrymme har en del arbetsgivare satt i system att låta personer sluta precis innan de enligt lagen annars skulle ha rätt till en fast anställning. Just det här hände Lisa, när hon hade arbetat på en förskola i nästan två år. – Jag har utbildning, jag har kompetens, jag är omtyckt, omtyckt av barn, föräldrar och kollegor. Det är inte någon som tror att jag inte ska få anställning. Lisa var bara 18 dagar från att få en fast tjänst när hon insåg att hon inte skulle få förlängt vikariat. – De flesta var så positiva, men jag förstår inte själv heller. För föräldrar började mejla in till chefen och frågade om jag skulle vara kvar och chefen hade svarat på deras frågor. Tyvärr hjälpte inte det. Nu hade kommunen upptäckt att hon varit anställd så länge att hon, just därför, inte fick fortsätta.  – Det känns inget bra. Man ramlar omkull framför målet. Man känner sig värdelös fastän man har gjort jättebra jobb. Det som hänt Lisa kallas ”utlasning”. Det är egentligen alldeles bakvänt men samtidigt både vanligt och logiskt. Lagen om anställningsskydd är tänkt att skapa förutsägbarhet för de anställda, de ska veta att den sist anställde också är först ut. Men de här rättigheterna är inget en anställd får omedelbart, först efter tolv månaders anställning kommer de första begränsningarna av arbetsgivarens beslutsrätt. Därför är det i allt fler branscher vanligt att anställda blir “utlasade”, det vill säga inte får sina visstidskontrakt förlängda, efter dessa tolv månader, eller efter 24 månader när ytterligare en begränsning infaller. – Barnen tycker att det har varit roligt, kul och man ser barnens utveckling. Jag såg dem när de var ett, två och tre år, men sen fick jag inte stanna. Det var konstigt, säger Lisa. Det här är vanligt bland barnskötare i vissa kommuner, som vill hålla öppet för att i stället anställa utbildade förskollärare, och det är vanligt i branscher med gott om sökande till varje jobb, som i mediebranschen, där arbetsgivarna alltid hoppas hitta en lite vassare reporter. För de här grupperna blir LAS märkligt nog en stupstock i stället för trygghetsfaktor. Anställningar kan staplas på varandra Isobel Hadley-Kamptz är journalist och författare och har skrivit boken Frihet och fruktan, med essäer om nutida liberalism – Bland dem som är vikarier och blir utlasade hela tiden så omhuldar man ju inte lagen om anställningsskydd, fullt förståeligt. Samtidigt som det också är fullt förståeligt att den som är 55 år gammal och på svensk extremt åldersdiskriminerande arbetsmarknad inte skulle ha en chans att få ett nytt jobb tycker att det är rätt tryggt att ha de där reglerna. Jag kan inte säga på rak arm hur de där reglerna borde fungera men arbetsgivarna upplever dem ju som ett problem och går runt dem så den där tryggheten som reglerna är till för finns ju inte egentligen, åtminstone inte för alla, säger Isobel Hadley-Kamptz. Visstidsanställningar behövs. Man måste kunna ta in extrapersonal när folk är sjuka eller går på semester. För arbetstagare kan de tillfälliga anställningarna fungera som en språngbräda in på arbetsmarknaden, men det finns en återkommande kritik från de arbetsmarknadsexperter och fackliga representanter vi på Kaliber har talat med: att arbetsgivare skulle tänja gränserna och ge tillfälliga anställningar trots att de behöver personal lång tid framöver. Det är lagen om anställningsskydd, LAS, som lägger fast turordningsreglerna och bestämmelserna om att en anställd inte ska kunna bli uppsagd utan anledning. Det är också LAS som slår fast regler för när en visstidsanställning måste bli fast anställning. Men de reglerna har luckrats upp de senaste åren, menar Samuel Engblom, jurist på tjänstemannafacket TCO. – Sen 2007 så behöver inte arbetsgivaren säga varför en tidsbegränsad anställning ska vara tidsbegränsad. Enligt LAS får man bara vara visstidsanställd hos samma arbetsgivare i max två år under en femårsperiod. Sedan ska anställningen övergå till en tillsvidareanställning. Så blir det inte alltid i praktiken. Genom att ”stapla” olika typer av visstidsanställningar kan arbetsgivaren gå runt de reglerna. Det kan se ut så här: Du har en så kallad ”allmän visstidsanställning” på ett företag. När du börjar närma dig två års anställning gör arbetsgivaren om din anställning till en säsongsanställning. Genom att hoppa mellan olika anställningsformer kommer du aldrig upp i de två åren under en femårsperiod, och kontentan blir att du i teorin kan jobba hur länge som helst utan att få någon fast anställning. Detta är helt förenligt med LAS. Men det är enligt EU-kommissionen inte förenligt med EU:s visstidsdirektiv vilket gång på gång har påtalats. – Vi från TCO:s sida anmälde Sverige till EU-kommisionen, säger Samuel Engblom från TCO.  Vi säger att just den här möjligheten att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra, den bryter mot EU-rätten. EU-kommisionen håller med oss, och regeringen har nu lagt fram ett förslag på hur man ska kunna förändra detta. Regeringens förslag är inte tillräckligt, och jag hoppas att de kommer komma tillbaka med ett bättre förslag som effektivt stoppar det här staplandet i all evinnerlighet som man håller på med. Men i fall som Lisas handlar det inte så mycket om att anställningar staplas på varandra, i stället byter arbetsgivaren ut personalen för att slippa ge någon fast anställning. De riktigt fingerfärdiga företagen kan ibland erbjuda en utlasad person att i stället komma tillbaka via bemanningsbolag eller som frilansande konsult. Kritik mot sms-systemet – Kanske ett halvår till, jag vet inte om jag orkar mer. Om jag ska vara ärlig. För det är tärande. Vi är tillbaka i vardagsrummet hos Soile Savelius, i Västerås. – Det är stressigt, jag har inget eget liv, jag vet aldrig månad för månad vad jag får för pengar. De tre sakerna gör att jag kanske orkar ett halvår till. Soile Savelius jobbar för kommunen, men det är företaget Bemanningstjänst som har fått i uppdrag av kommunen att organisera timvikarierna. Åke Wahlsten är miljöpartist och ordförande i den kommunala nämnden ProAros som har ansvar för Bemanningstjänst och han är medveten om den kritik som riktas mot sms-systemet. – I klartext har vi behövt utvecklas. Det startade 2008, och det har varit en utredning av Ernst & Young, om hur det har fungerat, och de föreslog en del förbättringsåtgärder, säger Åke Wahlsten. Men hon upplever den här situationen som väldigt stressande. Och hon tycker att det är väldigt svårt att planera och säger att hon inte har mycket av ett liv just nu när hon jobbar på det här sättet. Vad säger du om det? – Då säger jag följande, för det första så har hon ju möjlighet att söka tillsvidaretjänster till exempel hos oss eller hos de privata när hon så vill. Det gör hon också. – Och jag förstår ju då att hon fungerar väl och då kommer hon förmodligen snart att få arbete tillsvidare. Även om hon fortsätter att vara visstid så blir man ju så småningom tillsvidare.   Hon orkar jobba på det här sätten max ett halvår till. Vad tror du om det? – Jag tror ju att vara timvikarie i många år är väldigt stressigt. Det är en viktig resurs. Sen kan jag ju inte lova heltid när det gäller alla timvikarier. Så jag säger att så hög sysselsättningsgrad som möjligt är bra för vikarierna, oss och medborgarna.   Shideh Nikzads fot blev till slut bra och i dag har hon ett fast jobb i hemtjänsten. Men skulden från sjukskrivningen utan pengar från Försäkringskassan, den är kvar. Hennes sista hopp är en överklagan som ligger i Kammarrätten i Göteborg. Hemma hos Soile Savelius i Västerås fortsätter väntan på nästa sms. – Det kom inga sms i dag, så ja. Man får gilla läget, man får vara arbetslös i dag.    Nästa vecka ska vi berätta om de som tvingas bli egenföretagare för att alls få ett jobb, frilansar, fastlansar och ofrivilliga företagare. Den granskande serien "De osäkert anställda" har gjorts av Tredje Statsmakten för Kaliber.     Researcher: Valeria Helander Producent: Lars Truedson Exekutiv producent: Eskil Larsson eskil.larsson@sverigesradio.se