Podcasts about sammantaget

2001 invaderade USA, med hjälp av sina NATO-allierade, Afghanistan med syfte att störta Talibanregimen som styrt landet sedan 1996. Sammantaget var kriget i Afghanistan mycket kort, men ockupationen desto längre. Operation Enduring Freedom var en direkt konsekvens av attackerna mot New Yorks Twin Towers i september 2001. Men konflikten mellan de islamistiska terrororganisationerna i Afghanistan och USA hade pågått under hela 1990-talet. I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Afghanistan 2001, även kallad ”Operation Enduring Freedom”. Mindre än en månad efter Osama Bin Ladens attacker mot New York påbörjade USA sin invasion. Den 7:e oktober sattes bombningarna igång. Lika snabbt var invasionen över. Den 13:e november gick USA och deras allierade in i Kabul och fällde den sittande regeringen, och i december kunde man konstatera att Talibanerna hade besegrats. Precis som med den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 betydde dock inte Kabuls fall att motståndet försvann. Precis som tidigare drog sig Talibanerna tillbaka ner i södra Afghanistan och in i Pakistan, och kriget fortgick fram till 2021 i vågor fram och tillbaka genom gerillakrigföring i de afghanska bergsområdena och över opiumfälten i Helmand. Som stöd hade USA med sig NATO-alliansen, men samarbetet mellan å ena sidan de olika europeiska länderna och Kanada å andra sidan USA förblev ansträngd. Attackerna mot New York innebar att NATO:s artikel 5 aktiverades för första gången i alliansens historia, men graden av uppslutning på USA:s sida varierade stort och med olika stort stöd. De politiska konflikterna mellan medlemsstaterna och USA blev ännu värre efter att USA och Storbritannien beslutade att angripa Irak 2003 för att en gång för alla göra sig av med Saddam Hussein. Även de nordiska länderna engagerade sig, men med olika politiska motiv. Norge och Danmark slöt upp som ”goda allierade” i Afghanistan och Finland och Sverige engagerade sig i fredsbevarande operationer under ISAF-flagg. Danmark var särskilt engagerade och förlorade också mest soldater i förhållande till sin folkmängd. Sammantaget var Operation Freedom i Afghanistan kulmen på ett inbördeskrig som pågått sedan Saur-revolutionen 1978, och som delvis ännu inte kommit till någon lösning. Den amerikanska utrymningen av Afghanistan 2021 innebar en bitter reträtt, med konsekvensen att Talibanerna återkom till makten. På det hela taget blev Operation Enduring Freedom ett misslyckande, och de militära erfarenheterna och lärdomarna sparsmakade. Bild: En Apache-helikopter ger skydd från luften medan fallskärmsjägare från kompani A, 1:a bataljonen, 325:e luftburna infanteriregementet, flyttar in i position kort efter luftanfall in i Lwar Kowndalan, Afghanistan, 1 oktober för att påbörja ett femdagarsuppdrag. Foto av Spc. Mike Pryor, USA, Wikipedia, Public Domain. Lyssna också på Kriget i Afghanistan 1979-89 – början på slutet på Sovjetmakten. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Så här sammanfattar Jerker Pettersson sin Trendspaning för 2025: "År 2025 är ett år när fem MEGAkrafter driver transformering och som råkar sammanfalla med att USA får en ny administration med en egen radikal agenda. Sammantaget leder det till något som kan liknas vid en ”tipping-point” och förändra så pass mycket att underrubriken för denna trendspaning, Business NOT as usual, blir aktuell."

Museer ägnar sig mestadels om det som varit, men hur vore det om de istället ägnade sig åt att lösa framtidens problem? Kulturredaktionsn Mattias Berg funderar över vinster och förluster. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag stirrar in i en monter. På en guldring från 1500-talet som glimmar i dunklet, med mystiska trollformler ristade på insidan. Eller en mumie i en svensk småstad med sensationellt innehåll. Eller en madonna från 1100-talet i trä och guld, där ett hål i huvudet gömmer en flera tusen år gammal hemlighet.Det är oftast så museer fungerar för mig, både privat och i jobbet: som tidsmaskin. En rymdkapsel, förtrollningsmekanism. Får mig att stanna till, förundras, förflyttas, fundera. Först läsa skyltarna bredvid montern – och sedan vidare i böcker och databaser.Jag tror, och vet, att det är många fler än jag som älskar det här. Atmosfär, förtätning, fokus. Någonting allt mer sällsynt på andra sidan väggen. I omvärlden.Och att gå på museer är ofta en sådan privat och nästan meditativ upplevelse. Ett vanligt museum en vanlig tisdag, säg i november eller februari, oxdragarmånader utan publikdragande utställningar, kan man bli du med världshistorien. Man är – och känner sig – ganska ensam, på gott och ont. Åtminstone innan skolklasserna väller in.Ändå pekar siffrorna uppåt för museerna. I Sverige är det totala antalet besök per år högt och stabilt, lite varierande beroende på pandemi och fri entré, eller inte, på drygt 20 miljoner. Fyra-fem gånger så mycket som den sammanlagda publiken på fotboll och hockey på elitnivå.Att gå på museer är helt enkelt vår största offentliga handling. Vi gör det så mycket oftare än besöker sportevenemang, politiska möten, demonstrerar eller sjunger i kör: än allt det tillsammans. Och internationellt blir siffrorna förstås ännu mer imponerande. Sammantaget har världens stora museer flera hundra miljoner besök per år. Topparna på den listan brukar vara Louvren i Paris följt av Vatikanmuséerna i Rom, British Museum i London och Metropolitan i New York. Så frågan är ju vad museerna skulle kunna vara och bli – med alla dessa besökare. Hela kraften i massan, tyngden. Om de inte enbart sysslade med historien, utan med akuta frågor framåt. Gjorde tidsresan även åt det hållet.På gränsen till det nya millenniet, 1999, gjorde svenska museer åtminstone ett rejält försök. Då lanserades ett riksomfattande samarbete mellan främst Nordiska museet och alla länsmuseer som hette just ”Framtidstro”.Den interna projektbeskrivningen var dånande utopisk. Där stod det bland annat så här: Framtidstro är ett fältrop för att få till stånd ökad diskussion om framtiden. Vi vill visa hur utvecklingen är beroende av framtidsvisioner, bilder av ett framtida samhälle, som man gemensamt kan sträva efter att få till stånd.Och det är ju lätt att göra sig lustig över vackra visioner som aldrig blev verklighet. Men jag måste erkänna att jag själv, sedan många år en MÖP: alltså Musealt Överintresserad Person, inte minns ett dugg av den här satsningen.Historikern Magdalena Hillström har sett projektet Framtidstro som en sorts väckelserörelse. Hon skriver: ”Museerna skulle skänka bot och läkning genom att väcka publiken till nya insikter. I förlängningen skulle hela samhället förändras till det bättre – och museerna leda den utvecklingen”. I dag har ändå flera ledande personer inom museivärlden börjat blicka framåt. En är den amerikanska curatorn Rainey Tisdale, som har kallats samvetet för det tjugoförsta århundradets museiväsende. Hon ställer svåra och inspirerande frågor, till exempel: Hur vore det om museerna fungerade som ett referensbibliotek, hjälpte till att besvara frågor och lösa problem? Eller: Om vi i dag byggde ett museum från grunden, inklusive samlingarna – hur skulle det bli?En annan sådan siare är den kanadensiske museologen Robert R. Janes. Han har ägnat sitt liv åt den här kulturinstitutionens möjligheter att påverka utvecklingen. I boken ”Museums and Societal Collapse”, Museer och samhällets sammanbrott, hävdar Janes att museisektorn skulle kunna bli en motkraft till bland annat ekonomiska och klimatologiska stressfaktorer, till våld och krig, ja: till det mesta. ”Museerna måste se bortom sin roll som samhällets speglar”, skriver han, ”på allvar ta sig an klimatkrisen och den sociala och ekonomiska kollaps vi nu upplever”.Janes menar också att utmaningarna för museerna har förändrats radikalt under de senaste femtio åren, liksom de gjort för hela samhället. Inte minst är frågan om hur museerna ska finansieras avgörande. Den har enligt honom gjort dem alltför intresserade av siffror. Av antalet besökare, ekonomiska resultat, att förbättra shop och restaurang snarare än utställningar och samling. Men medan åtminstone siffrorna för besöken ser bra ut skulle museerna faktiskt kunna bli en annan sorts samhällsaktör, tänker jag. Hittills har de också utgjort en relativt objektiv plats. Utöver några magplask – i Sverige inte minst Nationalmuseums plakatmässigt ideologiska skyltar vid nyinvigningen för något decennium sedan – skulle museerna därför kunna vara en trovärdig arena för en större diskussion om framtidens dilemman.Enligt Robert R. Janes är dock den här objektiva hållningen snarast ett uttryck för bekvämlighet: eftersom museerna haft en priviligierad och tillbakalutad position i samhället alltför länge. Och för att deras finansiering, särskilt i Nordamerika, ofta kommer från privata aktörer. Som knappast skulle uppskatta tydliga ställningstaganden mot deras ibland rent samhällsfarliga verksamhet, skriver han.I bokens avslutande kapitel ställer Janes skyhöga krav. Menar att alla involverade i museiverksamhet måste ställa sig existentiella frågor, både som privatpersoner och professionella: Vem är jag? Vad vill jag vara i en tid av mångfaldiga kriser? Vilka historier vill jag berätta? Vad vill jag lämna efter mig?Själv börjar jag fundera på vilken skillnaden då skulle bli. I bästa fall skarpt subjektiva samlingsutställningar, brantare tematiska ingångar, nya helheter och större djupseende. Det är på många sätt lockande, som utopi betraktat. Med samma för- och nackdelar som alla utopier, till exempel att den troligen inte kommer att infrias.Men kanske finns en mellanväg, samtidigt förändra och förvara? Det måste i så fall ske med insikten om vad som kan gå förlorat. För jag älskar ju så mycket av museerna som de är. Det tidsliga och tidlösa i samma monter, ibland inuti ett enda föremål, hela tidsrymdresan. Att kunna färdas som på flygande matta till en värld långt utanför oss själva, möta de eviga frågorna i ögonblicket.En kulturupplevelse jag skulle vilja konservera: lägga i en burk formalin och skruva åt. Sedan kunna ta ut den precis när som helst – och bara avnjuta.Mattias Bergmedarbetare på kulturredaktionen

Avsnitt 252. Jan Guillou passar på att, som vanligt, ge igen för gamla oförrätter i sin senaste bok. Vi läser med stort intresse men är inte helt överens med författaren. Ingen överraskning där. Vi, läs journalisten, fokuserar på det som inte skrivs medan förläggaren funderar över resonemanget om att ge bort förlaget till dess anställda. Vi tittar på Storytels framgångsrika tredje kvartal långt efter alla andra och försöker visa detaljer som ingen annan fångat upp. Och hittar, såklart, en detalj att bli irriterad på. Olika förlag publicerade en debattartikel om förlagens brist på seriöst miljöarbete på Boktugg.se och fick svar från två centrala aktörer på den svenska scenen – Markus Gullstrand och Alf Linder. Sammantaget ger det en utmärkt beskrivning av hur långt bokbranschen kommit så här långt. Rekommenderad läsning enligt journalisten. Bokmässans vd Frida Edman fick frågan om hon ville prata framtid i podden. Det ville hon. Så här pratar vi konfliktlösning, visioner och kommande fokusländer på bokmässan de närmaste åren.   00 29         Jan Guillou putsar på Piratförlagets eftermäle 10 52         Storytels bästa kvartalsredovisning någonsin 17 57         En lärorik miljödebatt 20 12         Samtal med Bokmässans vd Frida Edman

Initiativet Bygg i tid har tillsammans med Fastighetsägarna och Byggföretagen för andra året tagit fram sitt ledtidsindex. Sammantaget är det ingen munter läsning; sedan förra året har ledtiderna blivit längre – snittet har ökat från 4,5 till 4,7 år – trots att antalet ärenden har minskat. Men för vissa städer har utvecklingen gått åt rätt håll. I veckans avsnitt möter vi Carl Arnö från Västerås som ligger i topp av de stora städerna och Magnus Sjöberg från Halmstad som har klättrat mest i indexet. Vad ligger bakom deras framgångar? Hur kan ledtiderna kortas? De är överens om vikten av att inte överarbeta: ”Good enough” räcker långt. Anna Bellman programleder och Kent Persson kommenterar.

Sporttouchen är en mediaplattform som är grundad 2022 av två entusiaster: Charles Faro och Tim Rangström.Dom började först att kalla sig för ”Nya Lilla Sportspegeln”, men har etablerat sig som en egen plattform med över 90 tusen prenumeranter på youtube och 300 tusen följare på bara TIK TOK.Sammantaget har dom på sina sociala plattformar 20 miljoner views per månad. Möt Tim Rangström i veckans avsnitt där han delar med sig om deras resa,samt även hans nya roll som kommentator för den snabbt växande MMA organisationen AFN den 19 oktober på Strawberry Arena i Stockholm.Samt Även där poddar finns @youtube @acastsweden @spotifysweden Gillar du det vi gör och vill stötta oss gå isåfall gärna in och kom med förslag på gäster och innehåll. Glöm inte att prenumerera och tipsa om vår kanal! Tack för att ni tittar,delar och diskuterar! Visuals/Redigering: @danieltobar ***Detta är en personlig berättelse utifrån gästens perspektiv. Dialogiskt tar givetvis avstånd från all romantisering och glorifiering av droger, våld, kriminalitet, rasism, mobbing, trakasserier m.m.*** Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Surah Ibrahim (Abraham) (kapitel 14) är en av surorna (kapitlen) i Koranen. Sura Ibrahim består av 52 verser och har fått sitt namn efter profeten Abraham (frid vare med honom) som omnämns i denna sura. Koranens kapitel 14 innehåller viktiga budskap till mänskligheten. Det inbjuder människor att reflektera och tänka på Guds storhet och hans makt att skapa universum. I detta kapitel betonas också vikten av tro, fromhet och lydnad mot Gud. I Surah Ibrahim ger Gud också meningsfulla liknelser för att beskriva livet i världen och i det hinsides. Han påminner oss om vikten av att vara tacksamma för Guds välgärningar och att undvika shirk och villfarelse. Surah Ibrahim berättar också historier om tidigare profeter som Noa, Hud, Saleh, Lut och Moses (frid vare med dem alla). Dessa berättelser ger lärdomar för mänskligheten att inte upprepa de misstag som har begåtts av tidigare människor. Sammantaget är Surah Ibrahim (Koranen kapitel 14) ett kapitel fullt av visdom och lärdomar för varje individ. Det inbjuder oss att förbättra vår relation till Gud och höja kvaliteten på vår tro och praxis som hans tjänare. Genom att förstå och praktisera innehållet i sura Ibrahim kan vi uppnå lycka och välsignelser i denna värld och i det hinsides.

Koranens 11:e kapitel, känt som Surah Hud, är Koranens 11:e kapitel och består av 123 verser (ayat). Det har fått sitt namn efter profeten Hud (frid vare med honom), som sändes av Gud till folket i 'Aad för att varna dem för deras felaktiga handlingar och uppmana dem att dyrka en enda Gud. Kapitlet tar upp teman som profetskap, monoteism, gudomlig nåd och ansvarighet. Surah Hud inleds med en diskussion om Koranen som en tydlig bok som ger vägledning för mänskligheten. Därefter återges berättelser om tidigare profeter och deras samhällen, med betoning på konsekvenserna av att avvisa gudomlig vägledning. Berättelsen om Noa (frid vare med honom) och hans folk fungerar som en varning om det straff som drabbar dem som inte lyder Guds bud. Kapitlet lyfter också fram berättelserna om Hud, Salih, Abraham, Lot, Shu'aib och Moses (frid vare med dem alla), som alla sändes som budbärare för att vägleda sina folk mot rättfärdighet. Varje profet mötte avvisning och motstånd från sina samhällen, men förblev orubblig i sin tro och sitt engagemang för Gud. Surah Hud betonar vikten av att tro på Guds enhet och varnar för att associera partner med Honom. Den betonar behovet av ånger, ödmjukhet och lydnad för Guds bud för att uppnå frälsning. Kapitlet avslutas med en påminnelse om domedagen då alla människor kommer att ställas till svars för sina handlingar. De som har gjort gott kommer att belönas med paradiset, medan de som har gjort ont kommer att straffas i helvetet. Sammantaget fungerar Surah Hud som en kraftfull påminnelse om vikten av tro, rättfärdighet och att underkasta sig Guds vilja. Den uppmuntrar de troende att lyssna till tidigare profeters varningar och sträva efter ett liv i fromhet och hängivenhet till Gud.

Surah Yunus, uppkallad efter profeten Jonah (frid vare med honom), är det 10:e kapitlet i Koranen. Det består av 109 verser och kategoriseras som en mekkansk sura, uppenbarad innan profeten Muhammad (må Gud välsigna honom och skänka honom frid) flyttade till Medina. Kapitlet inleds med en betoning av tecknen på Guds existens och makt i skapandet av himlarna och jorden. Det belyser syftet med att sända budbärare för att vägleda mänskligheten och varnar för konsekvenserna av att avvisa dessa budskap. Sura Yunus återger berättelser om tidigare profeter, såsom Noa, Moses och Aron (frid vare med dem alla), för att dra lärdomar för de troende. Den betonar begreppet Tawheed (Guds enhet) och vikten av tro, tålamod och uthållighet i tider av motgång. Suraen tar också upp domedagen, då alla kommer att ställas till svars för sina gärningar. Den försäkrar de troende om att Gud är rättvis och barmhärtig, och att han belönar dem som gör gott och straffar dem som gör ont. Sammantaget fungerar Surah Yunus som en påminnelse om Guds makt, visdom och barmhärtighet, och uppmanar de troende att behålla tron på honom och följa den vägledning som hans sändebud ger för andlig vägledning och moraliskt uppförande.

Sura al-Anfal, även känd som ”Krigsbytet”, är det åttonde kapitlet i Koranen. Sura uppenbarades i Medina och består av 75 verser. Kapitlet handlar främst om slaget vid Badr, som ägde rum mellan muslimerna i Medina och Quraysh-stammen i Mecka. Suraen inleds med att betona vikten av tro, lydnad och enighet bland de troende. Den belyser betydelsen av att förbereda sig för strid och att vara ståndaktig inför motgångar. Kapitlet tar också upp fördelningen av krigsbyten och vikten av rättvisa och välgörenhet. Surah al-Anfal beskriver händelserna som ledde fram till slaget vid Badr, inklusive de förberedelser som gjordes av båda sidor. Det berättas hur muslimerna uppnådde seger trots att de var i numerärt underläge och dåligt utrustade, vilket understryker att framgång kommer från Guds stöd och de troendes tro. Kapitlet berör också teman som förlåtelse, barmhärtighet och försoning. Det uppmuntrar de troende att söka fred och undvika onödiga konflikter. Det understryker vikten av att upprätthålla moraliska värden även i krigstider. Sammantaget fungerar sura al-Anfal som en påminnelse för de troende att vara orubbliga i sin tro, sträva efter rättvisa och enighet och lita på Guds vägledning och stöd under alla omständigheter.

Surah Al-A'raf, det sjunde kapitlet i Koranen, består av 206 verser. Detta kapitel behandlar olika teman, bland annat berättelserna om tidigare profeter och deras samhällen, vikten av att följa Guds vägledning, konsekvenserna av otro och domedagen. Kapitlet inleds med en diskussion om Adams (frid vare med honom) skapelse och hans fall från paradiset på grund av Satans bedrägeri. Därefter berättas historier om flera profeter som Nuh (Noa), Hud, Saleh, Lut (Lot) och Shu'aib (frid vare med dem alla), där deras kamp för att få sina folk att dyrka den ende sanne Guden och följa hans bud betonas. Sura Al-A'raf lyfter också fram begreppet ansvarighet på domedagen då varje individ kommer att bedömas utifrån sina gärningar. Den betonar vikten av att söka förlåtelse hos Gud och lyda hans befallningar för att uppnå frälsning i det hinsides. Kapitlet varnar för farorna med arrogans, stolthet och att följa sina egna önskningar i stället för gudomlig vägledning. Det betonar betydelsen av ödmjukhet, tro och rättfärdighet för att nå framgång både i denna värld och i nästa. Sammantaget fungerar sura al-A'raf som en påminnelse för de troende att hålla fast vid sin tro, söka kunskap i Koranen och sträva efter att leva ett liv i enlighet med den islamiska läran för att uppnå Guds nåd och välsignelser.

Sura An-Nisa' (kapitel 4) i Koranen tar upp olika aspekter av kvinnors rättigheter, social rättvisa, familjelagar och vägledning för att upprätthålla harmoniska relationer i samhället. Kapitlet är uppkallat efter kvinnor (An-Nisa') för att understryka vikten av att upprätthålla kvinnors rättigheter och värdighet inom islam. Ett av de viktigaste temana i Surah An-Nisa' är vikten av rättvisa och jämlikhet i förhållande till kvinnor. I kapitlet betonas att kvinnor ska behandlas lika i frågor som rör arv, äktenskap och skilsmässa. Det betonar också behovet av att skydda kvinnor från exploatering och övergrepp, och lyfter fram samhällets ansvar för att säkerställa deras välbefinnande. Surah An-Nisa' ger också vägledning om familjelagstiftning, inklusive regler för fördelning av arv, äktenskapskontrakt och behandling av föräldralösa barn. I kapitlet betonas vikten av att upprätthålla starka familjeband och att fullgöra sina skyldigheter gentemot sina släktingar. Surah An-Nisa' tar dessutom upp frågor som rör social rättvisa och samhällets välfärd. Den uppmuntrar de troende att stå upp för rättvisa, säga ifrån mot felaktigheter och stödja de behövande. I kapitlet betonas också vikten av enighet och samarbete inom den muslimska gemenskapen. Sammantaget fungerar suran An-Nisa' som en omfattande vägledning för muslimer om hur de ska upprätthålla rättvisa, jämlikhet och medkänsla i sina interaktioner med andra, särskilt gentemot kvinnor. Den ger värdefulla insikter om individens rättigheter och skyldigheter i samhället och betonar vikten av att bygga ett rättvist och inkluderande samhälle baserat på islamiska principer.

Det första kapitlet i Koranen, som på arabiska kallas ”Inledningen” eller al-Fatihah, har stor betydelse för muslimer över hela världen. Det anses vara kärnan i hela Koranen och reciteras i varje del av den muslimska bönen. Kapitlet består av sju verser och fungerar som en vacker introduktion till de teman och läror som finns i hela Koranen. Det inleds med att man prisar och erkänner Gud, den barmhärtige och medkännande Skaparen av allting. Muslimerna tror att Gud inte bara är mäktig utan också förstående och förlåtande. ”Öppningen” söker sedan vägledning hos Gud och inser att sann vägledning bara kan komma från honom. Här betonas vikten av att söka hans hjälp och förlita sig på hans oändliga visdom när man ska navigera genom livets utmaningar. I detta kapitel erkänner muslimerna också sitt beroende av Gud för försörjning och vägledning och inser att de utan hans stöd skulle vara förlorade. De uttrycker sin önskan att följa den raka väg som Han har stakat ut. Sammantaget anger ”The Opening” en ton av ödmjukhet, tillit till Guds vägledning och erkännande av hans suveränitet. Den fungerar som en påminnelse för muslimer att vända sig till honom för att få styrka och söka hans nåd i livets alla aspekter.

Följ med Sanne & Sebbe till det fantastiska New York där de möter upp en nära vän och utforskar staden tillsammans i äkta Sex & The City-anda, minus de sena nätterna och heta romanserna. Budgivningen för att flyga bekvämt är intensiv och väl på plats visar det sig att Sebbes jetlag är brutal vilket resulterar i vandrande ögon av trötthet och en kamp mot klockan. Hur är det egentligen att resa som singel med två morsor och vad hände egentligen på Soho House i Meatpacking? Detta fantastiska äventyr slutar med att Sanne och Sebbe gråter av tacksamhet! Sammantaget är det en mycket givande resa, så häng med duon ut på tur! Tack för att ni är med oss

DACAPO Gäst: Roger Nilsson Pophouse har förvärvat Kiss låtkatalog, varumärke och rättigheterna till bandmedlemmarnas ansiktsmålningar. Film, avatarshow och en upplevelse med Kiss-tema planeras framöver. I detta avsnitt av Let Me Know diskuterar vi köpet av varumärket KISS av Pophouse. Vad det innebär att KISS nu är svenskt ägt och hur det påverkar bandets framtid. De pratar om priset på köpet, vilka rättigheter som ingår och vilka konsekvenser det kan ha för bandet. De diskuterar även Pophouses ägandestruktur och hur det kan påverka KISS. Sammantaget är det en intressant diskussion om KISS och deras framtid under svenskt ägande. Sammanfattningsvis är de skeptiska till om Pop House kommer att kunna återfå de investerade pengarna och om det finns tillräckligt med intresse för Kiss bland den yngre generationen. Som vanligt blir det samtal om annat Kiss relaterat under färden...

Tema: Frehley's Comet: Second Sightning - 1988 I detta avsnitt diskuteras Ace Frehley's album 'Second Sighting'. Vi behandlar ämnen som omslaget, Ace's sjukdom och missbruk, svårigheter med att vara kritisk mot idoler, fenomenet med fans som vill vara nära sina idoler, och rollen av olika personer i skapandet av skivan. Sammantaget är 'Second Sighting' en av Ace's svagaste skivor och lider av bristande låtmaterial och sång. Skivan placerar sig mellan två bra skivor och har en del intressanta inslag, men över lag betraktas den som en räddningsinsats för bandet. Samtalet fokuserar på låtarnas kvalitet, avsnittet avslutas med en sammanfattning av skivan. Som vanligt blir det samtal om annat Kiss relaterat under färden... Gäst Daniel Westman Detta har vi pratat om: Ace Frehley

10 år har gått sedan Xi Jinping lanserade idén om en ny sidenväg och Putin är i Peking för att fira. Hör om hur länder världen över har påverkats och hur Xi vill ta sin globala vision till nästa nivå. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bland gästerna i Peking märks förutom Vladimir Putin även FN:s generalsekreterare António Guterres och Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Omkring 140 länder har varit på plats i veckan när Xi Jinping bjudit in till firande av den nya sidenvägen. I jämförelse med den senaste tillställningen, 2019, syns nu färre europeiska ledare på plats i den kinesiska huvudstaden. Något som väl illustrerar Kinas nya globala position. Tyngdpunkten för den nya sidenvägen har flyttats och ligger nu i Afrika och Sydamerika, snarare än i Europa. Och exempelvis Italien har på sistone beskrivit sitt samarbete med Kina som ett misslyckat beslut. Hör om hur länder runtom i världen påverkats av Kinas framfart på gott – och ont. Och om hur den nya sidenvägen har varit ett sätt för Kina att knyta politiska band och skaffa sig inflytande.Därför handlar de nya sidenvägarna allt mindre om vägarSamtidigt håller Xi:s storvulna globala vision nu på att ändra skepnad. De senaste två åren har den nya sidenvägen kompletterats av flera nya globala initiativ. Nu på mötet i Peking lanserade Xi Jinping även ett nytt globalt AI-initiativ. En övergripande trend är att mindre fokus läggs på tung infrastruktur till förmån för digitala projekt och företagsinvesteringar. Sammantaget kan Xi Jinpings olika visioner ses ett uttryck för Kinas övergripande mål att skapa en ny världsordning, med nya internationella spelregler och där Kina bär ledartröjan. Medverkande: Hanna Sahlberg, Kinakommentator. Björn Djurberg, Kinakorrespondent. Malin Oud, chef för Stockholmskontoret och Kinaprogrammet på Raoul Wallenberginstitutet. Programledare: Karin Tötterman Producent : Therese RosenvingeTekniker: Jakob Lalér

I det här avsnittet av BYGGSNACK intervjuar Avimas VD David Björk Mikael Törnqvist från TCG (Touchless Consulting Group). Törnqvist, en strategisk rådgivare med bakgrund inom bygg- och anläggningsindustrin, diskuterar de utmaningar som företag möter på sin digitaliseringsresa och ger insikter om hur man kan övervinna dem. Samtalet går också in på vikten av standarder i byggbranschen, och Törnqvist ger tips på hur man kan lära sig mer om dem på ett effektivt sätt.Under hela diskussionen betonar Törnqvist behovet av information för att stödja arbetsprocesser. Även om många organisationer investerar i avancerat systemstöd blir det ineffektivt om informationen inte anpassas till dessa processer. TCG:s ramverk handlar om att säkerställa att informationen är skräddarsydd för att möta specifika krav och stödja effektiva arbetsflöden.Sammantaget betonar Törnqvist vikten av digitalisering och effektiv användning av information för att förbättra effektiviteten i byggprojekt. Samtalet ger värdefulla insikter i de utmaningar som företagen står inför och erbjuder praktiska lösningar för att uppnå digital transformation i branschen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Akta dig för icke-stödjande ledare : Modererande effekter av stödjande ledarskap på risker och effekter kopplade till mobbning i arbetslivet Så tituleras Stefan Blombergs doktorsavhandling Vi pratar om ledarskap, stöttning och mycket därtill med en av Sveriges främsta experter på ämnet! Länkar: Beware of Non-Supportive Leaders: Moderating Effects of Supportive Leadership on the Risks and Effects of Workplace Bullying - https://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1708845/FULLTEXT01.pdf WHOLE (Work, Health, Organisation, Leadership och Experience) - https://liu.se/forskning/whole Mobbning på jobbet : uttryck och åtgärder (2016) ISBN:9789144103235 Om doktorsavhandlingen: “Syftet var att undersöka hur stödjande ledarskap påverkar mobbning på arbetsplatsen—både när det gäller riskfaktorer som kan leda till mobbning men också vad gäller effekterna av mobbning. Avhandlingen omfattar tre enkätstudier baserade på olika svenska kohorter och med olika forskningsdesign gällande datainsamlingar och tidsramar. Baserat på sambandet mellan mobbning och ohälsa—och med utgångspunkt i social inlärningsteori, teorin om social informationsbehandling, social identitetsteori och teorin om självkategorisering—skapades en cirkulär interaktionsmodell med flera nivåer. Den presenteras tillsammans med sex hypoteser och en öppen forskningsfråga. De sammanfattade och kombinerade resultaten kan delas in i två huvuddelar avseende (a) två studerade riskfaktorer (otydliga roller och individuell bristande hälsa), och (b) den undersökta moderatorn (stödjande ledarskap).Resultatet visade att otydliga roller utgör en långsiktig prediktor för att bli utsatt för mobbningsbeteenden på jobbet, och att ett fientligt arbetsklimat är en mediator för den kopplingen. Resultatet visade också att allmän bristande hälsa utgör en prediktor för framtida mobbningsexponering. Resultaten visade också att ett stödjande ledarskap helt modererade effekterna av (a) otydliga roller medierat genom ett fientligt arbetsklimat och (b) bristande allmän hälsa på förekomsten av mobbning. Resultatet visade även att ett stödjande ledarskap har en effekt på sambandet mellan exponering för mobbningsbeteenden och hälsa. Effekten var i form av en modererad moderering som även inkluderande stöd från kollegor. Slutligen pekade resultaten också på direkta positiva effekter av både stödjande ledarskap och stödjande kollegor på individens hälsa samt på en direkt mildrande effekt av ett stödjande ledarskap på förekomsten av mobbning på arbetsplatsen. Sammantaget pekar avhandlingen på mycket viktiga modererande effekter av ett stödjande ledarskap och särskilt på fundamentalt destruktiva effekter i samband med ickestödjande ledarskap.”     Nu kan även ni bli medlemmar i Fack You Podcast Arbetarkulturella Förening! Medlemskapet gäller i 1 år och du kan själv välja din medlemsavgift (ex: 500, 100, 200 eller helt valfri summa). Swisha ditt namn och e-postadress till nummer 123 09 084 26 Powerpoints, affischer m.m. (https://drive.google.com/drive/u/1/folders/1n2KcMG4VyWZ4DaaIt0WIfRdDqG0GcT8W) https://www.facebook.com/fackyoupodcast http://instagram.com/fackyoupodcast https://www.tiktok.com/@fackyoupodcast  

En av Malmös mest kända näringslivsprofiler går ofta under epitetet IT-miljardären. Man skulle också kunna kalla honom Konsultkungen. Men själv kallar han sig entreprenör. Dan Olofsson har ägnat sig åt konsultverksamhet hela sitt liv. Idag har verksamheten förgrenat sig i flera olika bolag som vilar i familjeföretaget Danir. Sammantaget omsatte koncernen runt tio miljarder kronor i fjol. Verksamheten drivs i dotterkoncerner med cirka 80 bolag och 11 500 anställda i 19 länder. I den koncernen finns även Sigma som han grundat, börsnoterat och avnoterat. Via Danir investerar man i bolag utan tanke på exit. Men vad är planen framåt? Genom livet har Dan Olofsson utvecklat ett starkt samhällsengagemang – och precis som i affärslivet finns det både i Sverige och i andra delar av världen. Under årens lopp har han också figurerat på löpsedlar för ett par uppmärksammade mål. Hur ser han på det idag? Helene Rothstein åkte hem till Dan Olofssons våning i Stockholm.

Ibland behöver vi lite extra mod för att våga välja en mer utmanande - men också mer utvecklande - väg i livet. Vi intervjuar varandra om vad fallskärmshoppning och ultralöpning har lärt oss om mental träning.Att vara modig är att göra något som känns utmanande och läskigt. Vad som är modigt för en person är kanske enkelt för någon annan.Att våga uttala ett mål Sätt ett mål:Prata med dig själv och ta reda på varför du vill sätta målet. Har du en drivkraft som kommer inifrån dig själv och som kommer att bära även på sikt?Prata med någon förtrogen. Att uttala saker högt avdramatiserar dem. Med andras hjälp går det också att få syn på vad som är realistiskt.Nu är du redo att uttala ditt mål för världen.Ingen kan allt från början. Ett så kallat "growth mindset" innebär att istället för att säga till sig själv "jag kan inte" säger man "det här kan jag lära mig bättre".Sortera - vad är viktigast? Det kan vara värdefullt att sortera mål. Vissa är nödvändiga och andra mer en bonus. I fallskärmshopp krävs överlevnadskunskap oavsett om det är hopp nummer ett eller hopp nummer femtusen. Prestation är bara grädde på moset.Helhet och detaljer I ett långsiktigt arbete med att utvecklas är förberedelser, feedback och reflektion viktiga framgångsfaktorer. Att växla mellan helheten och detaljerna.Delmål på vägen På kort sikt kan man behöva bryta ned hinder och utmaningar till små tuggor. Ungefär som när Ann-Sofie springer ett ultralopp, då sätter hon upp delmål hela tiden för att orka. Ett stort långsiktigt mål behöver ha små delmål.Misstag och fokus framåt Det är helt okej att bli arg och frustrerad ibland men också viktigt att kunna släppa taget om motgångar och misstag på vägen. Lägg mer kraft på den positiva målbilden och de små stegen framåt än på dikeskörningar - även om de senare är utmärkta att lära sig av. Lär känna dig själv och vilka tillstånd du behöver vara i för att prestera, vad du själv kan förändra i din omgivning för att ge dig förutsättningar att hamna i det tillståndet och vilka människor du behöver för att vara i det tillståndet så ofta som möjligt.Modigt att visa svaghet Sammantaget är det ofta svårt att visa sårbarhet och svaghet. Men det är värt det eftersom detbygger förtroendeger utrymme för läranderaderar hinder - transparens vinner alltid över misskommunikationDet är modigt att inse att man inte alltid är så modig. Och modigt att visa det!Vår samarbetspartner Motivation.se - Sveriges ledarskapssajt - har flera artiklar som både kan inspirera och ge tips i det här ämnet. Här är en artikel om growth mindset, något som är viktigt för att våga vara modig, att lära och att vara snäll mot sig själv.Vår samarbetspartner Twitch Health har tagit fasta på forskningen som visar att det går att jobba effektivt med mindfulness. Vi är tydligen frånvarande 47 % av vår vakna tid, med andra ord har vi inte fokus på det som händer där vi är. Det lönar sig att öva på att vara mer närvarande både fysiskt och mentalt, både för välmåendet och för prestationen på jobbet. Twitch Health hjälper organisationer att jobba med mindfulness på ett strategiskt och framgångsrikt sätt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta avsnitt är det lyssnarna som bestämt innehåll i. Magnus är er lydiga tjänare och pratar om “hippie-NS”, behovet av ritualer och lojalitet, hur han ser på Sverige och Europa i framtiden samt hur man ska leva, växa och frodas i en förljugen värld, när man själv värderar sanning och att leva efter sin egen sådan väldigt högt. Därtill om åldersskillnader i förhållanden och … ja, nej, det får räcka där. Sammantaget handlar dagens avsnitt om den värld han avser att bygga vid Tivedens rand … vill du komma och hjälpa till? Inlägget Vid Tivedens rand tänker jag bygga ett land dök först upp på Radio Svegot.

2001 invaderade USA, med hjälp av sina NATO-allierade, Afghanistan med syfte att störta Talibanregimen som styrt landet sedan 1996. Sammantaget var kriget i Afghanistan mycket kort, men ockupationen desto längre. Operation Enduring Freedom var en direkt konsekvens av attackerna mot New Yorks Twin Towers i september 2001. Men konflikten mellan de islamistiska terrororganisationerna i Afghanistan och USA hade pågått under hela 1990-talet. I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Afghanistan 2001, även kallad ”Operation Enduring Freedom”. Mindre än en månad efter Osama Bin Ladens attacker mot New York påbörjade USA sin invasion. Den 7:e oktober sattes bombningarna igång. Lika snabbt var invasionen över. Den 13:e november gick USA och deras allierade in i Kabul och fällde den sittande regeringen, och i december kunde man konstatera att Talibanerna hade besegrats. Precis som med den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 betydde dock inte Kabuls fall att motståndet försvann. Precis som tidigare drog sig Talibanerna tillbaka ner i södra Afghanistan och in i Pakistan, och kriget fortgick fram till 2021 i vågor fram och tillbaka genom gerillakrigföring i de afghanska bergsområdena och över opiumfälten i Helmand. Som stöd hade USA med sig NATO-alliansen, men samarbetet mellan å ena sidan de olika europeiska länderna och Kanada å andra sidan USA förblev ansträngd. Attackerna mot New York innebar att NATO:s artikel 5 aktiverades för första gången i alliansens historia, men graden av uppslutning på USA:s sida varierade stort och med olika stort stöd. De politiska konflikterna mellan medlemsstaterna och USA blev ännu värre efter att USA och Storbritannien beslutade att angripa Irak 2003 för att en gång för alla göra sig av med Saddam Hussein. Även de nordiska länderna engagerade sig, men med olika politiska motiv. Norge och Danmark slöt upp som ”goda allierade” i Afghanistan och Finland och Sverige engagerade sig i fredsbevarande operationer under ISAF-flagg. Danmark var särskilt engagerade och förlorade också mest soldater i förhållande till sin folkmängd. Sammantaget var Operation Freedom i Afghanistan kulmen på ett inbördeskrig som pågått sedan Saur-revolutionen 1978, och som delvis ännu inte kommit till någon lösning. Den amerikanska utrymningen av Afghanistan 2021 innebar en bitter reträtt, med konsekvensen att Talibanerna återkom till makten. På det hela taget blev Operation Enduring Freedom ett misslyckande, och de militära erfarenheterna och lärdomarna sparsmakade. Bild: En Apache-helikopter ger skydd från luften medan fallskärmsjägare från kompani A, 1:a bataljonen, 325:e luftburna infanteriregementet, flyttar in i position kort efter luftanfall in i Lwar Kowndalan, Afghanistan, 1 oktober för att påbörja ett femdagarsuppdrag. Foto av Spc. Mike Pryor, USA, Wikipedia, Public Domain. Lyssna också på Kriget i Afghanistan 1979-89 – början på slutet på Sovjetmakten Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Världsläget är spänt. Alldeles nyss utsattes gasledningarna Nord Stream 1 & 2 för vad som tros vara ett sabotage, gaspriserna stiger och Putin håller på att annektera ockuperade områden i Ukraina. Samtidigt så har USA lovat Ukraina ett nytt stort vapenpaket med flera av de omtalade HIMARS-missilerna, ett vapen som beskrivs som oerhört viktigt för Ukrainas framgångar i kriget. Sammantaget, så kan man ana att en eskalering av kriget närmar sig. Hur ser spelplanen ut för kriget just nu egentligen? Kommer det stora vapenpaketet från USA att ändra maktbalansen? Kan kriget snart komma att beskrivas som ett krig mellan Ryssland och väst och inte bara Ryssland och Ukraina? Och på vilket sätt påverkar läckorna på Nord Stream 1 & 2, allt det här? Gäst: Niclas Vent, reporter Aftonbladet Programledare: Vilma Ljunggren

Övergrepp och våld mot civilbefolkningen såväl som mot kombattanter är ett väletablerat fenomen i militärhistorien. Övergrepp mot civilbefolkningen och mot krigsfångar finns dokumenterat så länge det finns nedtecknade historia om mänskligheten.Det finns egentligen inte något bra ord för att beskriva och sammanfatta det som inträffade under våren 2022 i Ukraina. Brutalitet, barbari, skoningslöshet, övergrepp, tortyr, eller bara ren ondska. Efter slaget om Kiev uppdagades det att civilbefolkningen i ett antal ockuperade mindre städer och byar norr hade utsatts för de mest vedervärdiga handlingar av ryska soldater. Frågan är varför?Vad är det som driver människor in i våldet, och vilken roll spelar krigets lagar i detta sammanhang? I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistoriken Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt barbari och krigsbrott i krigets namn.I vår tidigaste källor och i de böcker som brukar kännetecknas som världens första historiska skildringar finns det vittnesmål som beskriver barbariska handlingar. Herodotos i sin Herodotos historia är en av de första att sätta ord på ”ociviliserat” beteende, men framförallt är det Thukydides i sin bok om det peloponneiska kriget, skriven under 400-talet före vår tideräkning där vi hittar kusliga likheter med dagens läge. Thukydides i sin tur ägnade utrymme åt att beskriva krigsbrott, plundringståg, och något som vi skulle kunna kalla för utomrättsliga avrättningar.I modern tid har samtalet om krigsbrott och övergrepp fått allt större utrymme i takt med en allmän demokratisering, och idag finns det krigslagar och domstolar som hanterar krigsbrott på internationell nivå. Samtidigt kan man fråga sig om den teknologiska nivån också driver fram ett allt mer brutalt krig? De antika grekerna hade stora svårigheter att inta städer och genomföra hämningslösa plundringar eftersom försvarsmedlen mot denna typ av aktiviteter var starkare än de erbjudna offensiva medlen. Idag däremot är både civilbefolkningen och städerna i sig öppna för beskjutning och belägring. Våldspotentialen växer med allt effektivare vapen och glappet mellan soldaten och civilbefolkningens förmåga att skydda sig är stor.Våld och övergrepp tycks också vara universellt i den mening att det verkar vara sociala kontexter som driver fram det. Inte minst verkar det lilla sociala sammanhanget, grupptryck, spela mycket stor roll för den enskilda soldatens våldspotential. Avsaknad av tydliga krigsmål, låg medelålder och logistiska problem, svårigheten att skaffa fram mat och underhålla soldater förvärrar ytterligare. Samtidigt tycks också faktorer på högre nivå påverka, såsom inställningen bland officerare och det politiska ledarskapet. Sammantaget skapas möjligheter för avhumanisering och våld. Är det till och med så att vem som helst skulle kunna bli förövare, bara sammanhanget var rätt?Lyssna också på Krigets lagar från medeltid till nutidBild: Sydvietnamesiska kvinnor och barn i Mỹ Lai innan de dödades i massakern, 16 mars 1968. Enligt domstolsvittnesmål dödades de sekunder efter att bilden togs. Kvinnan till höger justerar sina blusknappar efter ett försök till sexuellt övergrepp som skedde före massakern. Wikipedia, Public Domain. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I dag har vi det stora nöjet att gästas av tre riktiga jäddra kingar. Andreas Quincy Dahlbäck, Johan Ivansson och Sylvester Schlegel. Sammantaget har de sannolikt spelat bakom exakt hela Sveriges artistelit, och nu även bakom Albin Olsson. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I dagens avsnitt diskuterar vi initieringsanalysen av Bio-Works Technologies. Vi kommenterar även Surgical Science, BE Group samt Kindred. Därtill pratar vi naturligtvis om den pågående rapportperioden. Magnus, som gästat Stockholms universitet, berättar lite om vilka frågor han fick i sin roll som analytiker. Sammantaget är dagens podd som en påse smågodis där det finns en bit för alla. Podden leds som vanligt av Daniel Ljungström.

I dagens avsnitt diskuterar vi initieringsanalysen av Bio-Works Technologies. Vi kommenterar även Surgical Science, BE Group samt Kindred. Därtill pratar vi naturligtvis om den pågående rapportperioden. Magnus, som gästat Stockholms universitet, berättar lite om vilka frågor han fick i sin roll som analytiker. Sammantaget är dagens podd som en påse smågodis där det finns en bit för alla. Podden leds som vanligt av Daniel Ljungström.

Neuroregister skapar värdefull vårdutveckling Av de 22 000 patienterna med den neurologiska diagnosen multipel skleros i Sverige, ingår hela 18 000 med data i det unika svenska MS-registret. Och en mycket stor mängd data finns registrerad för 12 000 av dem. - Vår data innehåller hög kvalitet och det gör att vår MS-forskning kan göras riktigt bra, säger professor Jan Hillert. Han är en av de som skapade MS-registret och är sedan över 20 år ansvarig registerhållare för både Svenska MS-registret och samlingsregistret Svenska Neuroregister. Professorn och neurologen Jan Hillert jobbar hemifrån denna dag, eftersom coronapandemin pågår för fullt. Jan är registerhållare för både Svenska MS-registret och Svenska Neuroregister, som omfattar 10 diagnosgrupper. Registerhållare är en formell lagreglerad juridisk funktion, som har det yttersta ansvaret och beslutet över hur registrets data ska hanteras, skyddas och användas. - Vi har nyligen haft vårt 20-årsjubileum för MS-registret och därför haft anledning att se tillbaka och analyserat vad vi faktiskt åstadkommit. Och det handlar om en rad olika speciella egenskaper i registret, som vi är ganska ensamma om i världen, konstaterar Jan Hillert. En hel del fritidsarbete inledningsvisInnan 1990-talet fanns ingen behandling mot skovvis MS, men under 1990-talet utvecklades äntligen de första symtombromsande behandlingarna mot den skovvisa formen av den neurologiska diagnosen multipel skleros, MS. Relativt snart var det en grupp neurologer som såg behovet av att mer noggrant kartlägga hur olika behandlingar fungerade på olika patienter. Doktor Jan Hillert var en av dem och de startade det svenska MS-registret. Några var kliniska läkare och några var forskare och Jan Hillert med båda arbetsuppgifterna blev primus motor i arbetet och skötte inledningsvis registerarbetet på både betald arbetstid och på fritiden. De lyckades så småningom få myndigheterna att se det värdefulla medicinska behovet av och möjligheterna med MS-registret och sedan 20 år har de skjutit till ekonomiska bidrag till arbetet. I landets Nationella Kvalitetsregister ingår ett hundratal olika diagnoser, varav alltså tio är neurologiska diagnoser i Svenska Neuroregister. Det handlar om diagnoser som innebär skador eller sjukdomar på hjärnan, ryggmärgen och i övriga delar av nervsystemet. -Arbetet med dessa diagnosregister har startats och drivs av eldsjälar men succesivt införs arbetet nu i sjukvården. Det är ett måste, säger Jan Hillert.  Hela 80 procent av MS-patienterna ingårJan Hillert är neurolog och specialiserad på diagnosen MS. Han berättar om MS-registret med liv och lust. Torr statistik blir levande verksamhet som utvecklar MS-vården till förmån för de cirka 22 000 patienter som lever med MS i Sverige idag. Och det är verkligen stor skillnad då och nu för den som får diagnosen skovvis MS. Idag finns det cirka 15 effektiva sjukdomsbromsande behandlingar. Svenska MS-registrets 20-åriga idoga arbete har bidragit till detta genom att alltså följa upp hela 80 procent av MS-patienternas behandlingar och resultat. Han hävdar att det svenska MS-registret står sig mycket väl i internationell jämförelse: -MS-registret i Danmark och i Tjeckien har högre täckningsgraden vårt register har några fördelar. Bland annat modulen PER, Patientens Egen Registrering, där patienten själv kan registrera egendata och hälsa.  Det gör att vi har mycket mer patientdata med hög kvalitet och vår MS-forskning blir därför riktigt kvalitativ. Registerdata viktiga för behandlingsresultat När man tar utvecklar nya läkemedel gäller det att läkemedelsstudierna är ytterst trovärdiga och därför har man så kallade kontrollerade studier. I en sådan kontrollerad forskningsstudie får vanligen hälften av deltagarna en placebobehandling och den andra hälften den verksamma läkemedelssubstansen, som ska undersökas. Varken läkaren eller patienten vet vilken behandling respektive patient får, utan det avslöjas först när studien ska redovisas. Då ser man verkligen om läkemedlet gjort någon behandlande skillnad och undviker risken för placeboeffekt. Men sådana studier har också sina begränsningar. -När det gäller allvarliga sjukdomar är det svårt att ha den här typen av placebokontrollerade studier under någon längre tid. Men genom MS-registret kan vi följa denna stora mängd patienter och deras data under decennier, för att se vilka behandlingar som är effektiva på lång sikt och hur stor risken för långsiktiga biverkningar är. Denna kunskap kan inte fås på annat sätt än via patientregister, och med hjälp av avancerade statistiska analyser kan man få en hög träffsäkerhet och det är fantastiskt, säger Jan Hillert.   Primärt utvärdera vårdinsatser Nationella Kvalitetsregister, där Svenska Neuroregister ingår liksom de hittills tio diagnosregisterna, är i första hand till för att utvärdera vårdinsatserna för patienterna och kunna öka kvaliteten på vården. -Sedan får vi också som en biprodukt en stor mängd patientdata, som vi kan göra olika forskningsprojekt på. Dessutom finns det också framtagna och beslutade nationella riktlinjer för flera neurologiska diagnoser, där olika prioriteringar för vård- och rehabiliteringsinsatserna tydligt finns för vårdgivarna. I detta arbete har också förbundet Neuro ingått. -Sammantaget gynnar detta patienterna, som får en allt bättre vård när behandlingar kan studeras och forskningen gör framsteg, menar Jan Hillert. Han betonar också att det inte är några läkemedelsbolag eller andra kommersiella krafter som finansierar Svenska Neuroregister. Det borgar för att deras data inte påverkas, för att till exempel gynna någon särskild läkemedelsbehandling. -I internationell jämförelse är våra neuroregister kommersiellt rena. Registren utomlands är i flera fall finansierade av läkemedelsindustrin, berättar Jan Hillert. En unik forsknings-infrastrukturEftersom patientdatan i MS-registret är skapad under lång tid, blir det extra intressanta perspektiv när den informationen kopplas ihop med andra forskningsdata. Det handlar till exempel om biobanker, DNA-analyser och proteiner från blodprover. Svenska MS-forskare kan därför studera gränssnittet mellan laboratorieforskning och kliniska patientdata. -Vad vi också kan göra i Sverige tack vare våra personnummer och patientregister, genom Statistiska centralbyrån och Socialstyrelsen, är att ganska enkelt studera samhällsekonomiska och socioekonomiska effekter av olika behandlingar. Alltså hur olika neurologiska diagnoser och behandlingen av dessa påverkar både patienterna och samhällsekonomin på olika sätt. Vi har en fantastisk forsknings-infrastruktur tack vare våra patientregister i Svenska Neuroregister, enligt Jan Hillert. Han berättar också att det svenska MS-registret och flera av de andra neuroregisterna, har fått en hög status och trovärdighet. Därför blir ofta svenska forskare ledande i olika internationella nätverk för forskningen. Dröm slog in om att få bidra till utvecklingenJan Hillert hade under senare delen av skoltiden börjat intressera sig för forskning men det var först i slutet på gymnasietiden och tiden efter det som Jan Hillert bestämde sig för att läsa vidare och satsa på medicin. -Jag hade föreställt mig att man som enskild person inom läkarbanan kan bidra till utvecklingen och det har ju visat sig att man verkligen kan på ett meningsfullt sätt. Och jag kan inte tänka mig ett bättre jobb än det jag har, där jag dels kan hjälpa dagens patienter och dels få forska, för att kunna bidra och hjälpa morgondagens patienter. Dessutom får jag undervisa för att se till att vi har välutbildad vårdpersonal och forskare i nästa generation, säger jan Hillert och utvecklar sina yrkestankar: -Och att vara just neurolog är väldigt spännande, eftersom det handlar om vårt mest komplexa och avancerade organ, hjärnan. Och symtomen kan ibland vara väldigt varierande för olika patienter med samma diagnos och man får verkligen tänka och anpassa behandlingarna unikt för varje patient. Det är ett extremt stimulerande drag inom neurologin. Det är intellektuellt sätt utmanande och man måste hela tiden anstränga sig för att göra sitt bästa, konstaterar Jan Hillert. Foto och intervju av Håkan Sjunnesson, redaktör Neuro och Neuropodden. För medlemskap i Neuro och mer information, klicka in på www.neuro.se

Det sägs att stora förändringar blir synliga först i efterhand. Men det går att höra dem. I Beethovens femtonde stråkkvartett föds den moderna världen. Efter den är allt subjektivitet och oro. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Beethoven har inte ett budskap som går att sammanfatta med ord, snarare ger han oss en ljudbild av världen. Brottet mot musikaliska traditioner och styckets komplicerade struktur signalerar att inget är riktigt säkert. Intensiteten i musiken, till exempel cellostämman i början av första satsen talar om att det inte är en formell lek utan viktigt. Sammantaget så är hela stråkkvartetten en undersökning, inte en sammanfattning. I denna stråkkvartett hör vi början till modernitetens mångfald. Ett program av Mikael Timm.

Det sägs att stora förändringar blir synliga först i efterhand. Men det går att höra dem. I Beethovens femtonde stråkkvartett föds den moderna världen. Efter den är allt subjektivitet och oro. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Beethoven har inte ett budskap som går att sammanfatta med ord, snarare ger han oss en ljudbild av världen. Brottet mot musikaliska traditioner och styckets komplicerade struktur signalerar att inget är riktigt säkert. Intensiteten i musiken, till exempel cellostämman i början av första satsen talar om att det inte är en formell lek utan viktigt. Sammantaget så är hela stråkkvartetten en undersökning, inte en sammanfattning. I denna stråkkvartett hör vi början till modernitetens mångfald. Ett program av Mikael Timm.

Det sägs att stora förändringar blir synliga först i efterhand. Men det går att höra dem. I Beethovens femtonde stråkkvartett föds den moderna världen. Efter den är allt subjektivitet och oro. Beethoven har inte ett budskap som går att sammanfatta med ord, snarare ger han oss en ljudbild av världen. Brottet mot musikaliska traditioner och styckets komplicerade struktur signalerar att inget är riktigt säkert. Intensiteten i musiken, till exempel cellostämman i början av första satsen talar om att det inte är en formell lek utan viktigt. Sammantaget så är hela stråkkvartetten en undersökning, inte en sammanfattning. I denna stråkkvartett hör vi början till modernitetens mångfald. Ett program av Mikael Timm.

Joachim Elsander (1973–2020) var sjukhuspastor, fambarnsfar och fick 2019 en mycket allvarlig cancerdiagnos som Joachim var öppen med i sociala medier och andra medier. Många människor samlades kring Joachim Elsanders Twitter-konto, som Svenska Dagbladets journalist Kristina Lindh kallade för en slags "dagbok från ett existentiellt basläger". I detta avsnitt samtalar Erik och Christoffer om Joachim Elsanders förhållningssätt och hans texter i boken "På väg", där Elsander tecknar övergången från ett sätt att tro, där tron förstods som en slags försäkring mot världens mörker, till en hållning där Gud på något vis är närvarande också i mötet med lidandet. I sin bok skriver Elsander fram en tro som tar fasta på det konkreta: Guds närvaro i de nära relationerna, i vardagen, i bredandet av mackor för de hemlösa. Detta kontrasteras mot en "religiös verklighetsflykt" där Gud alltid tycks nån annanstans: i de spektakulära konferenserna, eller enbart i de abstrakta tankarna, eller isolerad till gudstjänstens liturgi. Sammantaget kan man säga att denna tro inte gör världen "ofarlig", men skapar en förtröstan på Gud i en värld som rymmer både det hemska och det vackra. Joachim Elsanders viktigaste fråga till oss är: hur skapar vi miljöer där kristna får växa och mogna, både andligt och mänskligt? Mogna kristna är ett starkare vittnesbörd än spektakulära predikanter.

Ibland behöver vi lite extra mod för att våga välja en mer utmanande - men också mer utvecklande - väg i livet. Vi intervjuar varandra om vad fallskärmshoppning och ultralöpning har lärt oss om mental träning. Att vara modig är att göra något som känns utmanande och läskigt. Vad som är modigt för en person är kanske enkelt för någon annan. Boel berättar om hur fallskärmshoppning kräver mentalt fokus under kortare men intensiva perioder. Ann-Sofie berättar om hur hon kan tappa fokus flera gånger under ett långt ultralopp och ändå hämta upp situationen men aldrig gå i mål utan massor av pannben - mental uthållighet - eftersom ett lopp tar väldigt många timmar. De flesta av oss vill utvecklas under ett långt arbetsliv. Inför vissa steg kan det krävas mod bara att uttala ett mål. Att våga uttala ett mål Från sin tävlingstid inom fallskärmshoppning berättar Boel hur något först höll henne tillbaka när hon ville börja tävla. Hon hade en stark längtan att undersöka hur bra hon kunde bli. Men det fanns också en rädsla för att erkänna att hon ville något som det inte fanns några garantier för att hon skulle klara. Här är hennes tips för att komma över den första tröskeln: att sätta ett högt mål: Prata med dig själv och ta reda på varför du vill sätta målet. Har du en drivkraft som kommer inifrån dig själv och som kommer att bära även på sikt? Prata med någon förtrogen. Att uttala saker högt avdramatiserar dem. Med andras hjälp går det också att få syn på vad som är realistiskt. Nu är du redo att uttala ditt mål för världen. Ingen kan allt från början. Ett så kallat "growth mindset" innebär att istället för att säga till sig själv "jag kan inte" säger man "det här kan jag lära mig bättre". Sortera - vad är viktigast? Det kan vara värdefullt att sortera mål. Vissa är nödvändiga och andra mer en bonus. I fallskärmshopp krävs överlevnadskunskap oavsett om det är hopp nummer ett eller hopp nummer femtusen. Prestation är bara grädde på moset. Helhet och detaljer I ett långsiktigt arbete med att utvecklas är förberedelser, feedback och reflektion viktiga framgångsfaktorer. Att växla mellan helheten och detaljerna. Delmål på vägen På kort sikt kan man behöva bryta ned hinder och utmaningar till små tuggor. Ungefär som när Ann-Sofie springer ett ultralopp, då sätter hon upp delmål hela tiden för att orka. Ett stort långsiktigt mål behöver ha små delmål. Misstag och fokus framåt Det är helt okej att bli arg och frustrerad ibland men också viktigt att kunna släppa taget om motgångar och misstag på vägen. Lägg mer kraft på den positiva målbilden och de små stegen framåt än på dikeskörningar - även om de senare är utmärkta att lära sig av. Lär känna dig själv och vilka tillstånd du behöver vara i för att prestera, vad du själv kan förändra i din omgivning för att ge dig förutsättningar att hamna i det tillståndet och vilka människor du behöver för att vara i det tillståndet så ofta som möjligt. Modigt att visa svaghet Sammantaget är det ofta svårt att visa sårbarhet och svaghet. Men det är värt det eftersom det bygger förtroende ger utrymme för lärande raderar hinder - transparens vinner alltid över misskommunikation Det är modigt att inse att man inte alltid är så modig. Och modigt att visa det! Vår samarbetspartner Motivation.se - Sveriges ledarskapssajt - har flera artiklar som både kan inspirera och ge tips i det här ämnet. Här är en artikel om growth mindset, något som är viktigt för att våga vara modig, att lära och att vara snäll mot sig själv. Vår samarbetspartner Twitch Health har tagit fasta på forskningen som visar att det går att jobba effektivt med mindfulness. Vi är tydligen frånvarande 47 % av vår vakna tid, med andra ord har vi inte fokus på det som händer där vi är. Det lönar sig att öva på att vara mer närvarande både fysiskt och mentalt, både för välmåendet och för prestationen på jobbet. Twitch Health hjälper organisationer att jobba med mindfulness på ett strategiskt och framgångsrikt sätt.

Kenneth och Adrian diskuterar innehållet i Kenneths nypublicerade artikel. Artikeln behandlar huruvida strukturen av den tendinopatiska (är det ett ord? :)) senan förändras efter en träningsperiod och om den gör det finns det någon koppling mellan förändringen och det kliniska utfallet? Vad ville vi kika på Vi ville undersöka senans (hälsenan) anpassning (förändring av senans tjocklek), vid tendinopati, efter träning (> 12 veckor) i relation till det kliniska utfallet (t.ex. självrapporterad smärta och funktion). Vad vi hittade Sammantaget skedde det ofta en förbättring i smärta och funktion. Gällande förändring i tjocklek såg det olika ut mellan studierna. Kontentan blir dock att i studierna där man såg en minskning av tjockleken kan man inte avgöra om det var interventionerna eller endast tiden som gjorde att senorna minskade i tjocklek. Du som lyssnar på vår podcast får gärna betygsätta den på Apple Podcasts (iTunes) - lämna gärna en recension. Då blir podden mer synlig för andra plus att vi värdar blir glada. Följ Tyngre Rehab och värdarna på Instagram: @Tyngrerehab, Daniel Andréasson, Kenneth Färnqvist, Adrian Valkeaoja och Erwin Lindén.

På 2019-års mässa MVTe -”Mötesplats välfärdsteknologi och e-hälsa” i Kista norr om Stockholm, medverkade Neuro i ett seminarium om e-hälsa, utifrån den e-hälsorapport som togs fram 2018. Neuros utredare Ida Malm höll presentationen av rapporten och Neuros e-hälsovision 2025. Grunden för detta är en stor medlemsundersökning 2018, om hur olika e-tjänster används idag via Internet. En av slutsatserna som Neuro drar av resultaten är att okunskapen är stor. Dessutom saknas det vettiga snabba Internetuppkopplingar för nästan en miljon personer i Sverige. Sammantaget gör detta att Neuro alltså har tagit fram en vision om e-patient 2025, som lyder: ”År 2025 ska patienter i Sverige vara bäst i världen på att tillgodogöra sig e-hälsans möjligheter. Detta uppnås genom att alla patienter har tillgång till bredband och utrustning samt e-hälsans tjänster och verktyg. Patienterna erbjuds dessutom riktad information och utbildning, anpassad efter var och ens intresse och förmåga. ”  E-hälsa innebär att använda digitaliseringen och elektroniska tjänster för att främja god och jämlik hälsa. Landets nationella e-hälsovision innebär att Sverige till år 2025 ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter för att uppnå just god och jämlik hälsa samt välfärd. Därigenom kommer också individernas egna resurser att stärkas så att ökad självständighet och delaktighet i samhällslivet uppnås. Men om en e-hälsovision inte inkluderar även en e-patient riskerar grupper av människor att hindras vara delaktiga. I 2018 års Neurorapporten om e-hälsa ser vi att det finns en stor nyfikenhet på e-hälsa, men att behovet av riktad utbildning är omfattande. De undersökningar som Neurorapporten bygger på visar att patienterna behöver kunskapsrustas för e-hälsa. Rapporten visar att e-hälsa inte kommer alla till del, av flera orsaker. Det krävs insatser på många områden om e-hälsovisionen ska bli verklighet. Förutom utbildningsinsatser är även infrastrukturen, tillgång till teknisk utrustning och utbudet av e-hälsa viktiga faktorer. Bredband och tillgång till digitala tjänster inom hälso- och sjukvården är ojämnt uppbyggt över landet. Den vision för e-patient som Neuro förespråkar kan motverka ett utökat kunskapsglapp och överbrygga den klyfta som finns och riskerar att vidgas mellan människor som har olika kunskap och möjlighet att använda Internet beroende på var i landet man bor. Medverkande i denna podcast är Lise Lidbäck ordförande i Neuro, Ida Malm utredare i Neuro och Kristina Niemi, kanslichef Neuro. Dessutom medverkar utställare. Denna podcast är producerad av Håkan Sjunnesson NeuroMedia för Neuropodden. För mer info, medlemskap i Neuro och för att stödja den neurologiska forskningen via Neurofonden; www.neuro.se      

Skjutningen på en redaktion USA väcker frågor om säkerhet och journalisthat. Medier hyllade och byggde upp kulturprofilen rykten undersöktes inte. Om massfällningen av tidningar efter metoo. Studiosamtal med Jeanette Gustafsdotter, TU Skjutningen på en redaktion USA väcker frågor om säkerhet och journalisthat. En färsk rapport från TU, gjord av FOI, visar att det i Sverige är ett fåtal personer som står för en stor andel av hatet mot journalister på nätet.  Kulturredaktionerna som hyllade kulturprofilen I november publicerade Dagens Nyheter avslöjandet som kom att sätta Svenska Akademien och hela kultureliten i gungning. 18 kvinnor berättade om att kulturprofilen utsatt dom för sexuella trakasserier och övergrepp. Akademien har kölhalats för att inte ha agerat trots viss vetskap om händelser. Inte minst har kulturredaktörer gått hårt åt akademiens underlåtenhet. Men faktum är att även kulturredaktionerna känt till rykten kring Kulturprofilen. Så vad gjorde redaktionerna själva under alla år? Reporter: Tonchi Percan Tidningar massfälldes efter metoo Sex medier fälls av Pressens Opinionsnämnd för sammanlagt tio artiklar där personer pekats ut med namn i samband med metoo. Anklagelserna är allvarliga, och beläggen är tunna anser opinionsnämnden. Sammantaget oförsvarliga publicitetsskador för flera personer. Vi träffade Allmänhetens Pressombudsman Ola Sigvardsson för att prata om hösten 2017. Och om hur dom utgivare som nu blivit fällda bör förhålla sig till besluten. Expressens Thomas Mattsson har i veckan fått kritik för sitt bemötande av klandren. Reporter: Therese Rosenvinge

Den 11 och 12 april satt Mark Zuckerberg vid ett skrivbord och svarade på frågor i den amerikanska kongressen. Sammantaget blev det tio timmar med (delvis upprepade) frågor och svar. I veckans Digitalsamtal funderar Anders och Carl på vad som egentligen kom fram och hur diskussionerna har gått efter. För fler resonemang som knyter an […] The post #127 – Tio timmar med Mark Zuckerberg appeared first on Podcasten Digitalsamtal.

Moa Gammel, född 1980 i Stockholm, debuterade på scenen på Dramaten när hon var 12 år i Pippi Långstrump och rollen som Annika. Hon var som ung med i flera uppsättningar i radion. Hon har också gjort lite olika saker i livet: varit fotomodell och studerat på Handelshögskolan, t ex. Ett sorts genombrott som skådespelare fick hon i filmen Underbara älskade år 2006 (som Johan Brisinger regisserade). Sammantaget har hon hittills varit med i 40-talet filmer och tv-produktioner: Livet i Fagervik, Vita lögner, Irene Huss, för att nämna några, och framförallt nu senast Jordskott. På scenen har hon bland annat medverkat i Pier Paolo Pasolinis Orgie på Teater Tribunalen och i en experimentell uppsättning av August Strindbergs Paria med Malou von Sievers på Liljevalchs Konsthall. Hon gjorde podden Genier, där hon intervjuade kvinnliga kulturpersoner och den blev sedan också en bok med samma titel. Hon har gjort Ufopodden här på Sveriges Radio, vilken hon står för både manus och regi till.  Och inte minst är Moa Gammel aktuell som både manusförfattare och regissör till en nytolkning av Gertrud, Hjalmar Söderbergs berömda pjäs från 1906. Hon har placerat Gertrud i nutid i Hollywood och den hade premiär i P1 den 1:a april.

Trumps presidentskap framställs ofta som extremt avvikande kanske därför att det är journalister som granskar det. Men om man istället letar efter mönster blir bilden en annan, säger Mikael Timm. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hörru. Här är något som heter Livet är en dröm. Kan Du göra något på det? Min fryntlige, rundlagde chef såg förbryllad ut. Han var van vid att handlägga världen, ja han bestämde vad som var viktigt och skulle höras i radions Ekosändningar: krig i Vietnam, ny president någonstans, ett stålverk som gjort konkurs, en undersökning som visade att svenska skolbarn var bäst på matte men nu hade han alltså ett papper på vilket det stod Livet en dröm. Vad skulle han göra med det? Livet är en dröm och en sådan låter sig inte fångas med statistik.  Idag tror jag inte någon redaktionschef i västerlandet skulle förvånas över att få ett pressmeddelande som hävdade att livet är den dröm. Det ser ju alla. Varje dag. Pedro de Barca Calderons pjäs tillhör klassikerna, men det var länge sedan den spelades på en teater nära mig. Vad vet jag, kanske har verkligheten sprungit förbi denna 1600-tals text. Fast så slår jag upp New York Times vars förstasida nästan varje dag innehåller en analys av president Trumps senaste agerande. Den kan gälla stora frågor som frihandelsavtal eller små som statistik över personalomsättningen i Vita Huset. Den är större än under någon annan president riktigt hur mycket minns jag förstås inte. Ty trots att någon räknat så noga fastnar inte siffrorna. Det är som om den traditionella politiska debattens metoder inte fungerar längre. Livet är en dröm och en sådan låter sig inte fångas med statistik. Läraren i journalistik som skulle få sina elever att inse vad en nyhet är sade: att en hund biter en människa är ingen nyhet. Men får ni höra att en människa bitit en hund då har ni något att rapportera om! Det avvikande är alltså vad media letar efter, medan forskarna söker efter det upprepade strukturen. Trumps presidentskap framställs ofta som extremt avvikande kanske därför att det är journalister som granskar det. Men om man istället letar efter mönster blir bilden en annan. Den amerikanske historikern Jeremi Suri granskar i boken "The Impossible Presidency" åtta amerikanska presidenter, från George Washington till Barack Obama. Suri menar föga överraskande att presidentskapet är Mission Impossible, misslyckandet är inbyggt i förutsättningarna. Men det går ju att misslyckas på olika sätt. Trump själv har pekat ut president Andrew Jackson president på 1830-talet som en förebild. Han har hängt upp ett porträtt av Jackson i Ovala rummet, twittrat om Jackson och besökt dennes grav i Nashville. Det som väckt mest debatt är ett uttalande där Trump säger att om Jackson varit president senare hade kanske inbördeskriget på 1860-talet kunnat undvikas. Efter sådant rycker naturligtvis ett smärre regemente historiker ut och talar om hur fel Trump har. Men kanske är det intressantare att försöka förstå varför Trump hänvisar till Jackson. Vad vill han säga? Hans språk var drastiskt, för sin tid ett närmast brutalt det bröt drastiskt mot företrädarnas. Suri ger ingen djupare analys av Andrew Jackson men den räcker för att man ska se likheterna med Trump. Jackson såg sig som en folkets man som skulle städa upp i Washington. Han tyckte illa om etablerade eliter, han var skeptisk mot den konstitutionella tredelningen mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt. Kongressen och domarna var frihetens motståndare, tyckte Jackson. Jackson omgav sig med vänner som inofficiella rådgivare. Han kompromissade ogärna och tog strid med kongressen. Hans språk var drastiskt, för sin tid ett närmast brutalt det bröt drastiskt mot företrädarnas. De första sex presidenterna var välutbildade, distanserade och kom från östkusten, Jackson från Tennessee. De första presidenterna satte gränser för presidentskapet. Jackson omdefinierade det. Han ville styra landet inte med utan trots domstolar och kongress som presidenten skulle vara oberoende av. Han såg sig om en rebell som när det behövdes, bröt reglerna för att tjäna folket. Tydligast märktes hans stridsvilja i den så kallade indianfrågan. Han fördrev mer än 100 000 indianer från deras territorier, förorsakade massdöd, bröt ingångna överenskommelser. Hans politik mot ursprungsbefolkningen kan liknas vid etnisk rensning. Föga överraskande var han anhängare av slaveriet och själv slavägare så långt inget avvikande. Men han stödde olika försök att utvidga slaveriet norrut, trots att det ökade risken för förbud mot slaveriet i sydstaterna. Sammantaget var han en energisk och stridslysten president, synnerligen omtyckt av sina anhängare en outsider för etablissemanget. Enligt Jeremi Suri ändrade han för all framtid synen på hur en president kan agera. Trumps hyllning av Andrew Jackson säger mer om Trumps politik än hans politiska tal. Symboler är starkare än statistik. Till det intressanta i Suris bok är att den så tydligt visar att bilden av presidenten är en viktig del av politiken. Under Obamas tid försvann t ex Jackson från framsidan på 20-dollarsedeln för att istället hamna på baksidan vilket Trump, som då var presidentkandidat, tog sig tid att protestera emot. Det har sagts att Trump är den förste president som visar att McLuhan hade rätt mediet är budskapet. Vi skulle alltså leva i twitters epok. Men Suris bok innehåller åtskilliga exempel på att bilden är viktigast. Och bilder lämpar sig för andra analyser än vad politiska journalister brukar syssla med. Bilder är mer mångtydiga och motsägelsefulla än politiska tal.   Så kanske behöver vi justera vår uppfattning av Trump? Till att börja med kan det nog vara användbart att uppfatta Trumps presidentskap inte som ett radikalt brott med amerikansk historia utan som en fortsättning på den. För det andra tror jag att det kan behövas en ny sorts politisk journalistik, en som närmar sig film- och konstkritik. Trumps hyllning av Andrew Jackson säger mer om Trumps politik än hans politiska tal. Symboler är starkare än statistik. Jag är inte säker på att Trump är lika skicklig. Men för att rätt förstå honom måste jag nog vänta till hans officiella porträtt målas. Kanske blir det surrealistiskt. "Black Panther", Ryan Cooglers film med svarta huvudroller  är inspirerad av serietidningen med samma namn, inte av rysk politisk film eller italiensk neorealism. Men "Black Panther" uppfattas av kritiker och publik som en aktuell politisk film om afroamerikaner och rasism. Breitbart News som stödjer Trump menar i en positiv recension att filmen inte handlar om idéer och ideal utan att den hyllar en hälsosam form av nationalism. Ja, rubriksättaren skriver att filmens hjälte är Trump, medan rörelsen Black lives matter är boven. En kommentar som i sin tur fött många kommentarer. Helt klart är bildanalys en nödvändig del av amerikansk politik. Varje president får sitt porträtt målat och sedan 2006 porträtteras även presidentfruarna. Barack och Michele Obama valde bägge afroamerikanska konstnärer. Kehinde Wiley målar Obama som en grubblare omgiven av grönska. Wiley är känd för porträtt av afroamerikaner som han framställer med referenser till traditionellt europeiskt måleri av regenter. Men hans porträtt av Obama för tankarna till en Rodin figur. Inte osäker, men tankfull. Amy Sherald klär Michele Obama i en fantastisk klänning med geometriskt mönster, det ser lite grand ut som en modebild av Irving Penn. Det dekorativa är viktigare än människan, men porträttet utstrålar självförtroende och styrka. Bilderna är inlägg i den amerikanska debatten. Hur är det då med Trumps favorit, president Jackson? Ja, det finns en mängd oljemålningar och teckningar av honom. Egendomligt nog för en amerikansk makthavare framställs han som en undanglidande. Hemlighetsfull, mystisk. På en officiell målning gjord av Ralph Eleaser Whiteside Earl ser Jackson ut som Draculas intellektuelle kusin, med högt hårfäste, svart dräkt och blodröd kappa. I andra målningar av samme konstnär påminner president Jackson om en dyster och hotfull figur i en Dickensroman. Andrew Jackson var hög militär, domare i Tennessees Högsta domstol och kongressledamot alltså, till skillnad från Trump en erfaren, närmast slug maktspelare som inte förhastade sig. Jag är inte säker på att Trump är lika skicklig. Men för att rätt förstå honom måste jag nog vänta till hans officiella porträtt målas. Kanske blir det surrealistiskt. Hoppas de politiska journalisterna inkluderat kunskap om drömtydning och surrealism bland analysverktygen. Mikael Timm, kulturjournalist och författare   Litteratur Jeremi Suri: The impossible presidency. Basic Books, 2017.

Den som klippte och namngav det här avsnittet har inte hört det. Men antagligen har det hänt både chippen och Fuckup något jätteroligt sen sist – och sen kommer väl en handfull jätteroliga tankar från den senaste veckans sporthändelser. Sammantaget ett jätteroligt avsnitt. Biljetter till premiären av Della Papa köper du på underproduktion.se/biljetter

Den som klippte och namngav det här avsnittet har inte hört det. Men antagligen har det hänt både chippen och Fuckup något jätteroligt sen sist – och sen kommer väl en handfull jätteroliga tankar från den senaste veckans sporthändelser. Sammantaget ett jätteroligt avsnitt.Biljetter till premiären av Della Papa köper du på underproduktion.se/biljetter See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi pratar med Pamela Davidsson och Måns Jonasson på Internetstiftelsen i Sverige (IIS) om deras nya rapport Svenskarna och internet 2017. Vi spelade in intervjun två veckor före vi spelade in för- och eftersnacket. Det visade sig vara ett lyckokast. För att påminna oss om innehållet lyssnade vi genom intervjun. Det inspirerade oss till ett samtal som råkade bli inspelat. Samtalet var såpass bra att vi tror det kan vara givande att ta del av. Det mynnade ut i två lärdomar som vi tror ingen annan har landat i efter att ha tagit del av IIS rapport. Därför tog vi med det efter intervjun. Före intervjun pratar vi med PeO Axelsson om Marknadschefskongressen som går av stapeln i Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessutom ville Thomas prata om ett avsnitt av hans favoritpodd – Six Pixels of Separation – där Mitch Joel ställer Robert Rose mot väggen apropå den senares bok tillsammans med Joe Pulizzi: Killing Marketing. Sammantaget är dagens avsnitt lite längre än vanligt och lite snurrigare är vanligt (på ett charmigt sätt hoppas vi). Läs mer på https://www.kntnt.se/15886. Musik: All Alone © Ivan Chew (CC BY 3.0) Musik: Florida © ISRA (CC BY-NC-SA 3.0)

Vi skärskådar rapporteringen om Anders Borgs "fest-black out". Journalistik på liv och död mot IS propaganda. Carema-blöjorna, symbolen i Dagens Nyheters gräv som satte vinstdriven välfärd i skiten. Borg-bevakningen kritiseras och försvaras (från minut 1) Den har trängt undan andra nyheter, debatterats, kritiserats och försvarats. Bevakningen om den före detta finansministern Anders Borg och uppgifterna om vad han ska ha gjort på en fest i skärgården för nu två veckor sedan. Sammantaget har historien tagit enorma proportioner. Vår reporter Therese Rosenvinge har i veckan gått bakom det som nu kommit att kallas "Borggate".  Hur gick det till när uppgifterna blev kända och vad visste redaktionerna när dom tryckte på publicera-knappen? Journalistkollektiv i Raqqa riskerar livet för att rapportera (från minut 13) Det sägs ofta att journalistiken, den är på liv och död. Få gånger är dom orden så rätt som när det gäller det journalistiska kollektivet RBSS Raqqa is being slaughtered silently. Sedan kriget startade i Syrien har organisationens rapportering inifrån den belägrade staden varit oumbärlig för vår förståelse av IS och Assadregimens brutala övergrepp på civila. I sin outtröttliga kamp att sprida en bild bortom propagandan har dom fått vänner, familj och syskon publikt avrättade. De lever idag under ständigt hot från den så kallade Islamiska Staten. Vår reporter Hanna Frelin har träffat gruppens talesperson Abdelaziz Al-Hamza.  Symbolerna som drev dreven: Carema-blöjorna som vägdes (från minut 19) 2011 hamnar vägda blöjor i centrum i Dagens Nyheters granskning av äldreboendet Koppargården, ägt av det privata företaget Carema. Trots att det var en omfattande granskning, var det just kissblöjan som stannade kvar vårt kollektiva minne. Den blev ammunition i kriget om vinster i välfärden och symbol för en gränslös girighet på skattebetalarnas bekostnad. Men vad stämde egentligen om de vägda blöjorna? Tove Palén är reporter.

De blev lovade upprättelse - barnhemsbarnen skulle få ekonomisk ersättning för de kränkningar de utsattes för i statens vård. Över hälften fick nej. Kaliber nyhetsdokumentär - om det dubbla sveket. Barn i Sverige misshandlades och utsattes för övergrepp på fosterhem och institutioner. Staten lovade att de så kallade barnhemsbarnen skulle få en upprättelse och skadestånd. Men över hälften nekades ersättning. Kaliber handlar idag om barnhemsbarnen som blev utan upprättelse. Jag har fortfarande ett märke i höger öga. Kan man se det? Ja, jag har vita droppar så att det inte ska synas så jag har en skada i högra ögat. Jag har en halv framtand. Jag har lite ärr på kroppen, här och där. Pernilla Forssell visar upp ärr från tiden som hon fått när hon bodde i fosterfamilj. Skadan i ögat fick hon efter ha blivit slagen med ett blixtlås. Hon var bara fem år gammal när hon blev omhändertagen av socialtjänsten. Hennes föräldrar hade missbruksproblem. Jag minns att vi var hemma och gömde oss, och att det knackade på dörren, och så kom polisen och socialtjänsten. Jag kommer ihåg att jag kröp under min lillebrors spjälsäng och gömde mig, och höll i mig krampaktigt i sängen, och kände hur någon drog fram mig. Pernilla och hennes två syskon omhändertogs och placerades på olika hem. Pernilla hamnade hos en fosterfamilj på landet.   Det var strängt. Mycket regler. Och kärlekslöst. Dina syskon hade du någon kontakt med dem? Det var knappt. Jag träffade min lillebror några gånger, han kom utanför Östhammar, och min syster, hon bodde först hos mormor i några år, sen blev hon också fosterhemsplacerad. Så de splittrade oss, och vi hade inte mycket kontakt. "Nej, jag har aldrig känt kärlek"  Under de åtta åren Pernilla var placerad kom hennes biologiska föräldrar bara och hälsade på några enstaka gånger. Hon hade ett stort behov av närhet. Något som inte uppskattades av de nya föräldrarna. Det var ett problem att jag ville sitta i knät och att jag sökte närhet.   Uppväxten hos familjen var traumatisk. Pernilla Forssell berättar om de hårda reglerna. Fosterfamiljens biologiska dotter favoriserades och Pernilla blev slagen. Ofta vid matbordet. Då hon hade svårt att få i sig maten. Det gick inte att svälja. Och man försökte verkligen. För svalde du inte det så fick du en smäll i bakhuvudet. Hon tvångsmatade så då fick du ju äta det du hade på tallriken, så hade du spytt upp så fick du ta ner det igen. Så fick du sitta där tills du var klar. Förklarade hon någonsin varför? Nej, det hon sa var bara att förhålla sig till.   Hon berättar också hur hon straffades med iskallt vatten i duschen, att hon blev inlåst som straff, och att hennes fostermamma tryckte ner henne i sitt eget kiss när hon började sängväta. Varför gjorde de på det här sättet, tror du? Var det för att de inte visste bättre, eller var det för att kände du kärlek från dem någon gång? Jag har tänkt många gånger på det här Nej jag har aldrig känt kärlek. Jag har aldrig känt kärlek. Jag vet jag höll min fosterpappa i handen för jag har alltid sagt att min fosterpappa var ändå snäll eller snällare. Men då vet jag någon gång, vi var vid korna och jag var inte så van vi djur eftersom jag var en stadsjänta, och så var vi vid korna och jag höll honom i handen och rätt som det är så känner jag hur det ont det gör i handen som jag håller honom i, och det sticker. Då har han tagit tag i elstängslet och håller mig i handen. Det var för att jag höll honom i handen, att jag skulle lära mig att sluta hålla i.   Pernilla Forssell är ett av de så kallade barnhemsbarnen. De som staten skulle ge upprättelse efter att de vanvårdats på institutioner eller i fosterhem. Så här lät det i september 2011 då staten bad om en offentlig ursäkt. Från ceremonin i stadshuset i Stockholm. Per Westerberg, dåvarande talman: Det svenska samhället ber idag er kvinnor och män som drabbats om ursäkt. Stockholms stadshus är fyllt till brädden. På tillställningen bjuds det på snittar och alkoholfritt bubbel. Drottningen är här och flera riksdagsmän och ministrar. Talmannen Per Westerberg är den som framför ursäkten. Det är en ursäkt utan förbehåll eller förmildranden. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige. Den här ursäkten hade föregåtts av flera års statliga utredningar. Även en ersättning på 250 000 kronor har efteråt betalats ut till många av de som drabbats. Hela den här processen har rivit upp sår hos dom som blivit tvungna att väcka de gamla minnena till liv. Av de 5 300 som sökt ersättning har över hälften nekats. Tragiskt med så många avslag Kaliber handlar idag om de som lovades upprättelse - men som inget fick. Domaren Göran Ewerlöf var ordförande för ersättningsnämnden - den nämnd som skulle godkänna utbetalningarna. Så här efteråt tycker han att det är tragiskt att det är så många som har fick avslag. De känner sig dubbelt kränkta. Först har de upplevt att de blivit kränkta som fosterbarn och sen så kommer de och begär ersättning och upprättelse av staten, och så säger staten nej till det. Då upplever många det som att staten inte trott eller tagit till sig av det man har berättat. Så har många framställt det till mig. Hela den här processen började efter att SVT:s Dokument inifrån sände dokumentären Stulen barndom som visade att många av dem som placerats på institutioner och barnhem behandlades illa. Så här lät det i dokumentären: De 40 nu vuxna skärsbobarn som vi talat med vittnar samtliga om att de blivit slagna åtminstone någon gång på barnhemmet. En berättar att han fick bröstbenet avslaget av en vårdare, en annan att han fick trumhinnan spräckt med en smäll. En pojke berättar att han blev sparkad i baken med en träsko för att han inte förmådde svälja en filmjölk som han bett om att få slippa, men tvingades äta. Dokumentären som sändes 2005 handlade om ett boende - Skärsbohemmet. Ett barnhem för pojkar utanför Alingsås. Vi har talat med flera vårdare som inte vill bli intervjuade men som säger att de ofta använde våld mot barnen. När jag tänker på det idag skäms jag, säger en av dem. Skärsbo var den svartaste tiden i hela mitt yrkesliv, säger en annan. Johnny Lindén tar fram lunta med papper. Här är hela arkivhandlingen från Göteborg. Johnny Lindén - nu en bra bit över 60 år - var en av pojkarna som placerades Skärsbohemmet. Han och många av de andra som sökt ersättning har fått hjälp med att begära ut barnavårdsnämndernas handlingar från Riksarkivet, så att de kan bevisa att de varit placerade. Här finns beslut och dagboksblad. Det är inte mycket som står. Hjärnskadad pojke. Ja. Dålig kamratkontakt. Men vadå hjärnskadad? Det vet inte jag vad det kommer från. Men har du någon hjärnskada? Nej. Det tycker jag inte själv. Haha. Kletar i barnbespisningen i skolan. Ja, ja. Att du hade dåligt bordsskick? Det kan det ha varit.   När Johnny Lindén var elva år var det mycket bråk hemma. Hans föräldrar höll på att skilja sig och han hade börjat slåss i skolan. 1961 tog barnavårdsnämnden i Göteborg beslut om att Johnny skulle omhändertas. Han placerades på Skärsbohemmet utanför Alingsås. Det var ju mycket slag och så däruppe. Vi blev inlåsta i bastun ibland. Det var ren, ram pennalism. På Skärsbo använde föreståndaren en särskild behandlingspedagogik - en slags sysselsättningsterapi. Pojkarna sattes i hårt trädgårdsarbete.   Vi var i princip livegna. De hyrde ut oss till kringboende som arbetskraft. Vad fick ni göra då? Kratta och städa. De utnyttjade oss till gratis arbetskraft. En del av pojkarna blev slagna av föreståndaren på Skrärsbo. Ofta var det föreståndaren själv som inne på sitt kontor slog barnen, enligt vittnesmål från de placerade pojkarna. Man var ju livrädd för att göra någonting. Jag kommer ihåg det som igår. Man väntade bara på att han skulle gå gång. Det var ett jädra liv på honom där inne. Det var precis som han fick överslag ungefär. För han hade någon form av aggressivitet, aggression inom sig som han fick utlopp för. När Johnny blev inkallad till föreståndaren blev han inte slagen. Istället gjorde föreståndaren obehagliga undersökningar, enligt Johnny. Jag fick dra ner byxorna och han kände på mig i underlivet. Föreståndaren var inte läkare. Men undersökningarna av Johnnys underliv var återkommande. Det tillhör ju inte hans jobb som föreståndare att undersöka oss i underlivet. Det låter ju helt absurt, tycker jag. Det var som en skyddad verkstad däruppe. De bodde där. Vi bodde där. Det fanns ingen insyn vad de höll på med. I den så kallade vanvårdsutredningen framgår det att en vanlig bestraffning på barnhemmen i Sverige var isolering. Johnny Lindén bodde på fyra olika barnhem. På ett av hemmen blev han inlåst i ett rum i nästan en hel vecka. På Skärsbo hände det flera gånger. Han och de andra pojkarna låstes in i en bastu som låg i hemmets källare, enligt Johnny Lindén.   Som en straffåtgärd. Det gjorde de rätt ofta, låste in oss i bastun. Det behövde inte vara några större grejer utan det var för att markera sin makt. Men vad gjorde ni då? Det var inte mycket mer än att sitta därinne bara. Vi satt bara därinne och väntade på att bli utsläppta. Men hur var det för dig att sitta inlåst? Det var ett helvete var det. Det var väldigt otäckt faktiskt. Fostermamman dömdes I vanvårdsutredningen framgår det också att det var många omhändertagna barn som utsattes för sexuella övergrepp på barnhemmen. I den statliga utredningen kan man läsa att drygt åtta av tio blivit utsatta för fysiskt våld eller sexuella övergrepp. Även Pernilla Forssell drabbades. Hon berättar att övergreppen började när hennes fosterfamilj köpte en sommarstuga. Den låg jättevackert till. Det var vid en sjö. Alla tyckte att det var en sommaridyll. Då var Pernilla nio år. I sommarstugan spenderade familjen hela somrarna och många helger. Här bodde också en äldre manlig släkting till familjen.   Det började oskyldigt vid matbordet. Och då kunde han sitta och ta på mig på benet, upp på låret. Och han tog mig och kladdade på mig. Alla såg, men det var ingen som gjorde någonting åt det. Under flera år pågick tafsandet som sen övergick i allvarliga övergrepp, enligt Pernilla Forssell. Hon säger att hon tvingades till oralsex. Det blev bara värre och värre. Sen när jag blev 12 så blev det fullbordat.  Efter så, jag skämdes jättemycket, jag tog på mig skuld.   Enligt Pernilla, så visste hennes fosterföräldrar vad som hände. De är fortfarande i livet. Hennes fosterpappa säger på telefon att allt bara är påhitt. Han säger att de sa till släktingen när han tafsade på Pernilla. Men att det skulle ha skett allvarliga övergrepp vill han inte kännas vid. Han säger att de behandlade Pernilla väl, och att hon till och med fick följa med på familjens semestrar. Men det finns bevis på att Pernilla blev misshandlad. Sommaren när hon fyllt 14 år var det dags att återvända till sommarstugan. Men Pernilla vägrade. Och fostermamman blev arg. Och hon slog och hon slog och hon slog. Pernilla rymde och polisanmälde sin fostermamma som dömdes för misshandel. Enligt fosterpappan slutade familjen då att ta emot barn. De säger att de gått vidare och att saken är utagerad. Men för Pernilla skavde såren länge efter de åtta åren som hon var placerad. Hon kommer ihåg hur hon påverkades efter placeringen. Mera rädd, man var mer försiktig. Man drog sig undan, samtidigt som man var bland folk. För att hålla sig lite säker. Idag är hon 42 år. Försiktigheten gör sig fortfarande påmind. Nu bor hon i ett litet hus långt ute på landet.   Från det jag var 20 till det jag var 40 så hade jag fortfarande mardrömmar om det. Jag hade ångest. Svårt med relationer. Svårt med tillit. Alltså det har satt så djupa spår. Även Johnny Lindén säger att han påverkats mycket av tiden på som han varit placerad på barnhemmen. Jag känner mig inte trygg i mig själv, och det bottnar mycket i den här bakgrunden man växte upp i. Men då 2005 - efter att dokumentären Stulen barndom sändes i SVT väcktes ett hopp hos många att få upprättelse. I programmet uttalade sig Morgan Johansson - då socialdemokratisk folkhälsominister: Det är självklart så att staten måste ge en oförbehållslös ursäkt för de övergrepp som de här råkade ut för under den här tiden. Flera andra länder har samma skandaler lett till utredningar om vanvård på barnhemmen. I t ex Norge, Island, Danmark, Irland, Storbritannien, Australien och Kanada. Morgan Johansson tillsatte en kommitté för att ta reda på hur man bäst kan ge de nu vuxna barnen upprättelse. Han berättar idag om varför han tyckte att det var så viktigt. Många hade blivit så pass illa behandlade att det hade fått det svårt att klara ett vanligt liv, att det innebar en ren ekonomisk skada för dem. Om du känner att du har blivit orättvist behandlad så för att du ska kunna gå vidare då krävs det att den som har behandlat dig orättvist faktiskt erkänner det och är beredd att ta ansvar. Men Morgan Johanssons arbete med att ge barnhemsbarnen upprättelse avbröts i och med   Alliansens valseger 2006. I och med maktskiftet landade frågan hos den kristdemokratiska äldreministern Maria Larsson. Enligt Morgan Johansson så förhalade hon frågan. Det drog ut på tiden väldigt långt. De tillsatte bara fler och fler utredningar. Det drog ut väldigt långt på tiden. Väckte nytt hopp Det tog flera år för Maria Larsson att komma fram till ett beslut om hur man skulle göra. Maria Larsson har nu lämnat politiken och säger att hon inte vill medverka och berätta om den här tiden. Men hon skriver i ett mail att hon inte förhalat frågan. Först hösten 2011 var de många utredningarna klara. Och många upprördes av beskedet hon gav. Ekot, Maria Larsson: 10 september 2011: Sammantaget efter att ha gjort en väldigt noggranna bedömningar, att verkligen ha gått till botten med den här frågan, så har vi kommit fram till att vi inte kan utge någon ersättning. Eftersom det inte kan ske på ett rättssäkert sätt. Eller på ett rättvist sätt. Jag blev också väldigt beklämd när jag fick höra att nu tänker inte regeringen gå fram med någon ekonomisk ersättning, säger Morgan Johansson, som var missnöjd. I opposition hade han fått andra arbetsuppgifter, men tillsammans med en partikamrat i socialutskottet lyckades han till slut få upp frågan i riksdagen. Så jag agerade då att vi som parti skulle pressa fram ett sådant agerande från regeringen. När sen frågan kom upp i riksdagen, då blev det en majoritet. Beslutet i riksdagen gav nytt hopp för dem som drabbats. I november 2012 instiftade en ny tillfällig lag som skulle ge dem som drabbats rätt till ersättning. Kravet var att försummelserna eller övergreppen skulle vara av allvarlig art. Och att de som skulle få ersättning skulle ha varit placerade någon gång mellan åren 1920 och 1980. Ersättningsbeloppet fastställdes till 250 000 kronor. Jag tyckte att det lät positivt när man hörde det. Så då hade man förhoppning om att man kanske skulle få upprättelse så småningom. Det är någon form av erkännande att det man har gått igenom stämmer, säger Jonny Lindén.  Det var mäktigt. Äntligen så är det någon som lyssnar. Nu får folk se hur det faktiskt har varit, säger Pernilla Forssell. I den nya ersättningsnämnden tillsattes 16 personer och som skulle ta beslut i fallen. Man räknade med att så många som 20 000 före detta barnhemsbarn skulle ansöka om ersättning. En första budgetering gav nämnden 1,2 miljarder kronor att betala ut till de drabbade. Göran Ewerlöf var nämndens ordförande. Så här säger han idag:  Det har varit det svåraste uppdrag jag har haft under hela min domarkarriär. Ersättningen skulle betalas ut till dem som varit utsatt för allvarlig vanvård. Det kunde handla om, misshandel, sexuella övergrepp, isolering eller barnarbete.   Det har varit otroligt gripande och även jobbigt att behöva hantera de här ärendena och varje dag träffa människor som är mer eller mindre trasiga i själen på grund av att man blivit utsatt för i sitt liv och som ska berätta under ganska stor vånda vad man blivit utsatt för, det har varit otroligt jobbigt. Det måste jag säga och sen försöka då göra en rättvis bedömning. Det har varit mycket svårt. "Vi litade på vad sökanden sa" En sak som var viktig, enligt Göran Ewerlöf, var att man skulle tro på de sökandes berättelser. Det var sökandens egen berättelse som fick ligga till grund för vår prövning. Så vi lyssnade på vad sökande hade att berätta om. Vad han eller hon hade blivit utsatt för, och sen gjorde vi bedömningen om det som han eller hon hade berättat var av tillräcklig allvarlig art för att man ska kunna få ersättning. Så det var vår prövning. Vi litade på vad sökanden sa, sen fanns det vissa undantag, men utgångspunkten var att vi litade på vad folk berättade.   Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell kallas till nämnden i Stockholm för en halvtimmes långt förhör. Det var på försommaren 2013. Bara några dagar senare får de beslutet i sina brevlådor. Det var väldigt kortfattat. Det var inte många rader. De ansåg att de inte hade något skäl att ge mig ersättning. Då faller allt som ett korthus. Man kan inte lita på beslutsfattare, politiker och talmän. Det är bara ordklyschor. Man känner precis som man inte blir betrodd att de inte tror på en, säger Johnny Lindén. Trots allt som Johnny Lindén berättat för nämnden ansåg de inte att omvårdnaden han fick som barn var vanvård av allvarlig art. Det kändes som ett dubbelt svek. Allt man hade tagit fram från arkiven. Man har återupplivat de här dåliga sakerna igen. Jag tycker det är inte pengarna i sig själv, utan det är ett symbolvärde. Pernilla letar i sina papper. Så vad står det här i beslutet? Har inte rätt till ersättning enligt ersättningslagen. Pernilla Forssell placerades 1979 - alltså innan tidsgränsen gick ut den 31 december 1980. Men misshandeln hennes fostermamma dömdes för skedde efter 1980. Nämnden skriver också att det hon utsattes för var av allvarlig art, men eftersom just de sexuella övergreppen, som hon berättat skedde efter 1980 hade hon inte rätt till ersättning. Jag var så otroligt förstörd. Jag satt i tre dagar och bara grät och grät och grät, och kände att Det är så här att det är ingen som tror en. Det är exakt samma sak som före 1980 eller efter 1980. Om du blir våldtagen tio gånger. Det kan handla om andedräkten, dofter, någonting som sätter en trigger. Så det blir som en trigger i många år efteråt. De andra sakerna Pernilla Forssell vittnat om och som skedde före 1980 ansåg nämnden inte var av tillräcklig allvarlig art. Och det är tydligen inte allvarligt med alla slag, nedtryckt ansikte i kissfläcken i sängen det är inte allvarligt. Jag förstår inte.   Kraven stränga I juni i år lades nämnden ner och arbetet ansågs vara klart. Totalt sökte 5 300 personer ersättning. Över hälften - 54 procent - fick avslag på sina ansökningar. Att det var så många som fick avslag, menar ordföranden i nämnden, Göran Ewerlöf, beror på att lagstiftaren valde att ha stränga krav på vad som skulle ge ersättning. Nu valde man i Sverige att ha en hög ersättning, men att ställa stränga krav för att få den ersättningen. Man hade också kunnat välja att ha lägre ersättning och med lindrigare krav, så hade fler fått ersättning, men inte lika mycket. Det hade ju kunnat vara en väg man hade kunnat gå också om man hade velat. Av de 1,2 miljarder nämnden hade att dela ut gjorde de bara av med knappt hälften. Resten av pengarna återfördes till staten. Så här efteråt tycker Göran Ewerlöf att processen inte varit rättssäker. Ja, jag tycker det är ett stort problem med den här typen av förfaranden att det förorsakar en dubbel kränkning hos väldigt många människor. Där tycker jag att man måste vara väldigt försiktig när man ger sig in på en sån här prövning, en kränkningskompensation, just för det här skälet att det blir inte riktigt en rättssäker och hållfast prövning utan det blir ju utifrån vad varje person kan delge omgivningen som blir avgörande. Bland de länder som har betalat ut ersättning - så sticker Sverige ut - men den höga avslagsprocenten. I till exempel Norge fick 93 procent av de som sökte ersättning. Morgan Johansson som var den minister som inledde den här processen är idag missnöjd med hur det till slut blev. Jag kan nog säga att jag är glad över att vi lyfte upp frågan. Men jag är inte nöjd med hur den till slut kom att utformas. Och du själv då, vilket ansvar har du över de upprivna såren och den utbredda besvikelsen efteråt?   Jag skäms inte ett ögonblick för att vi tog det steget då vid det tillfället, alternativet hade varit att inte göra någonting och låta det här förbli glömt. Hade jag fått vara kvar, då hade jag sett till att, dels att vi hade hanterat det här snabbare och sedan hade förmodligen också regelverket varit mer generöst än vad det till slut blev. Maria Larsson som var den ansvariga ministern när ersättningsnämnden inledde sitt arbete, vill ju inte låta sig intervjuas, men skriver i mail att ansvaret hur det blev - lika mycket ligger på Socialdemokraterna som var med och tog beslutet, och även på nämnden som hade till uppgift att sätta praxis. Rättsfall drivs i tingsrätten Men sista ordet är inte sagt i frågan om ersättningarna. Nu under hösten avgörs ett rättsfall i Stockholms tingsrätt. Det är Johnny Lindén, Pernilla Forssell och tio andra före detta barnhemsbarn - som fått avslag av ersättningsnämnden - som kräver staten på 100 000 kronor vardera eftersom de inte fått möjlighet att överklaga. Något man ska ha rätt till enligt Europakonventionen. Staten har via Justitiekanslern, JK, bestridit skadeståndskravet och menar att ersättningen har varit extraordinär. Och därför kan betydande avsteg göras från de principer som normalt gäller. Barnhemsbarnens advokat Jens-Victor Palm håller inte med. Man ska ju ha rätt till en rättslig överprövning och man ska ha ett effektivt rättsmedel, och på både dom punkterna fallerar, skulle jag säga, både ersättningsnämndens arbete och den här lagen, ersättningslagen som stiftades. Målet är intressant för alla dem som fått avslag. I praktiken skulle det - om de vinner målet - betyda att alla som fått avslag skulle kunna stämma staten på samma grund.   Jag tycker det är rätt vidrigt att man inte ger en bättre rättslig prövning av det hela. För de här personerna, de har drabbats nog som det är. De har kommit från tuffa situationer. De har omhändertagits för vård. Och sen när man ska säga att vi gjorde fel. Nu ska vi sätta klockorna rätt så mycket vi kan och där har man ju misslyckats totalt.   Både Johnny Lindén och Pernilla Forssell är försiktig hoppfulla inför den nya rättsprocessen. Även om de båda längtar efter att få ett avslut. Jag ville bara att någon myndighet skulle höra min historia. Och att det ska bli en förändring. Men jag har haft en så otrolig sorg inom mig. Själen har ju varit halv. Min biologiska familj. Jag har nästan ingen kontakt alls med dem. Jag hade kunnat ha haft en massa syskon. Det har varit svårt, säger Pernilla Forssell. Man ser konsekvenserna och i backspegeln så tänkte man många gånger, varför ska de in och rota i det här för det har inte avslutats än. Det är en pina, inte bara för mig och även för många andra människor som inte får något avslut. Jag tycker det är en skam över hur det här har skötts. Man ville liksom få ett avslut på det här innan man lämnar detta jordeliv, Johnny Lindén.   Reporter: Mikael Funke Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Podden tar en paus fram till september. Jessica har kraschat och behöver tid för vila och återhämtning. Hon vill med detta avsnitt göra lyssnarna medvetna om vikten av att lyssna på kroppen och se hennes situation som skräckexempel. Hon beskriver bakomliggande orsaker till kraschen, symtom, strategier och tips till lyssnarna vad man kan göra om man är i samma sits eller påväg åt det hållet. Viktor stöttar men ifrågasätter Jessicas råd om att "alltid lyssna på kroppen". Sammantaget vill de leva som de lär, därav paus. Hoppas vi ses om några månader igen! Klippare: Marcus Larsson Musik: Douglas Gårdh Lästips: Flodhästen i vardagsrummet - Tommy Hellsten See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Sedan 2012 erbjuds alla mellanstadieflickor i Sverige vaccin mot livmoderhalscancer. När det infördes utlovade Läkemedelsverket förstärkt säkerhet. Men hur har det gått? Granskningsnämnden för radio och tv har fällt det här programmet.Nämnden ansåg att Kaliber genom de upprepade kopplingar som gjordes mellan vaccinet och diagnosen POTS förmedlade en bild av att det finns ett samband mellan HPV-vaccinet Gardasil och diagnosen. Även programmets utformning i övrigt bidrog till den bilden. Något sådant samband är dock inte vetenskapligt belagt.Sammantaget ansåg Granskningsnämnden att framställningen blev så missvisande att programmet strider mot kravet på saklighet. 

IRM-podcast har satt sig in i förundersökningen som ligger till grund för åtalet mot Martin Kinnunen. Det visade sig att den innehåller en hel del detaljer, båda skrämmande och lustiga, som går att knyta ända upp till Sverigedemokraternas högsta ledning. Dessutom konstaterar vi att det inte är första gången som SD:s bolagsaffärer har hamnat i blåsväder. Med hjälp av dokumentation och ett exklusivt vittnesmål från Sverigedemokraternas före detta kanslichef Daniel Assai kan vi peka på ett antal omständigheter som tyder på att partiet har använt sitt bolag Blåsippan AB för fiffla med momsen. Detta vid en tidpunkt då bolagets styrelseordförande inte var någon mindre än partiledaren Jimmie Åkesson. Sammantaget växer en historia fram om ett parti som till synes systematiskt fifflar och trixar för att undvika att göra rätt för sig

IRM-podcast har satt sig in i förundersökningen som ligger till grund för åtalet mot Martin Kinnunen. Det visade sig att den innehåller en hel del detaljer, båda skrämmande och lustiga, som går att knyta ända upp till Sverigedemokraternas högsta ledning. Dessutom konstaterar vi att det inte är första gången som SD:s bolagsaffärer har hamnat i blåsväder. Med hjälp av dokumentation och ett exklusivt vittnesmål från Sverigedemokraternas före detta kanslichef Daniel Assai kan vi peka på ett antal omständigheter som tyder på att partiet har använt sitt bolag Blåsippan AB för fiffla med momsen. Detta vid en tidpunkt då bolagets styrelseordförande inte var någon mindre än partiledaren Jimmie Åkesson. Sammantaget växer en historia fram om ett parti som till synes systematiskt fifflar och trixar för att undvika att göra rätt för sig. Med och av: Magnus Esser Bengtsson och Christopher Gummesson Gäst: Daniel Assai Förtydligande: Daniel vill påpeka att han inte vill kalla uppgörelsen med Almqvist för ett avgångsvederlag, eftersom att det handlade om att få bort honom från en riksdagsplats som partiet inte förfogade över. Assai vill istället beteckna affären som en muta.

På 90-talet fick personer med funktionsnedsättning makten över sina egna liv och möjligheten att leva som alla andra. Men idag bollas människor mellan myndigheterna och toalettbesök räknas i hundradels timmar. Kaliber om hur funktionshindrade har blivit Svarte Petter och om frihetsreformen som kom av sig. – Välkommen till STIL, här håller vi till. Här är matsalen, och här finns te och kaffe, säger Jonas Franksson, som visar runt på STIL där han jobbar. Det är en ideell förening för personer med funktionsnedsättning. Jonas har själv en CP-skada och är rullstolsburen. – Vi var ju en med och drev igenom hela assistanslagen, så det känns lite ärofyllt att jobba här. På 80-talet var STIL en av flera som kämpade för att personer med funktionsnedsättning skulle få makt och frihet att leva sitt liv på sitt eget sätt. Fortfarande bodde många på stora institutioner även om det blivit vanligare att kunna få hjälp i egen lägenhet, en klar förbättring från 60- och 70-talen då unga människor fortfarande kunde placeras på ålderdomshem direkt efter gymnasiet. Men bland funktionshindrade fanns drömmen om något mer: ett liv precis som alla andras. Att kunna jobba, bilda familj, ha en fritid. Så 1993 klubbade riksdagen igenom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, som ger rätt till en rad olika insatser alltifrån särskilt boende och ledsagare till personliga assistans, som Jonas fick. – Och det var ju en total revolution! Och den revolutionen var det skulle jag säga att jag kunde börja leva ett liv som alla andra, som mina jämnåriga kamrater. Plötsligt hade jag fått livet på nåt sätt. LSS gäller personer med svåra och varaktiga funktionshinder som kan vara psykiska eller fysiska: exempelvis utvecklingsstörning eller hjärnskada. Det kan också handa om svåra sjukdomar som leder till stora svårigheter i det dagliga livet. Jonas CP-skada gör honom rullstolsburen och han har begränsad styrka i armarna och svårt med finmotoriken i fingrarna och han behöver hjälp över hela dagen. Den nya lagen fick stor betydelse för honom. – Detta att jag kunde styra över mitt eget liv, kunna gå ut när jag ville, kunna vara ute på kvällar och nätter leva livet på det sättet, men också vad det gällde engagemang. Att jag kunde blir ordförande i en organisation, och börja studera på högskola och universitet, säger han. De som har rätt till personlig assistans är de som har allra störst behov av hjälp, och som behöver hjälp med det som kallas grundläggande behov, som exempelvis äta, klä sig eller gå på toaletten. För dem som har grundläggande behov över 20 timmar i veckan betalar försäkringskassan, alltså staten, för de dem som har grundläggande behov under 20 timmar betalar kommunen. 2014 var det drygt 16 000 personer som fick hjälp med assistans av försäkringskassan, och därtill kommer dem som får hjälp av kommunerna. Lagen ger de funktionshindrade stort inflytande över vilken hjälp de ska få och hur den ska vara utformad. – Så jag tog ju för mig av hela smörgåsbordet där så att säga. Och ett liv som varit fullt av begränsningar var plötsligt ett fullvärdigt liv. Och det var ju friheten som var den stora skillnaden och att jag själv hade makten över mitt eget liv, berättar Jonas. Kaliber idag handlar om vad som hände med lagen som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet och friheten att leva sitt liv på sitt eget sätt. Jonas tar sig genom korridorena på Stil med hjälp av sin personlige assistent Thomas Wijkmark. På väggarna finns bilder från olika manifestationer som föreningen har deltagit i. Han ska snart hämta yngsta dottern Maj på dagis, men på vägen ska han stanna för att handla till middagen. – Så ska vi ha morötter och ris, säger Jonas till Thomas i affären. Den som behöver av hjälp med grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten och alltså har rätt till personlig assistans har sedan också rätt till övriga behov, det vill säga hjälp med allt annat som ingår i ett vanligt liv, till exempel att handla, förflytta sig, jobba och hämta på dagis. Jonas bedömdes ha grundläggande behov som översteg 20 timmar i veckan och fick alltså hjälp av försäkringskassan. Sammantaget fick han 12 timmars assistanstid om dagen, när man räknade samman grundläggande och övriga behov. – Det var väl då jag kunde bestämma mig för att skaffa barn till exempel, bilda familj så där långsiktigt, när man inte bara tar ansvar för sig själv utan även för andra, sina egna barn. Och det skulle jag nog inte ha gjort om jag inte hade känt mig så säker på mitt liv. Och så då lagom till att min dotter var två-tre år så började det här komma med nedskärningarna, säger Jonas Franksson. Under många år ökade antalet personer som fick personlig assistans från försäkringskassan, bland annat därför att lagen ändrades så att de som gick i pension fick behålla sin assistans. Men i slutet på 00-talet hände något. Ökningen planade ut och allt fler som sökte fick avslag, samtidigt ökade antalet som blev av med den hjälp de tidigare haft efter att försäkringskassan gjort en omprövning av deras beslut, något som lagen säger ska göras vartannat år. Sedan 2010 mister i genomsnitt 300 personer varje år sin assistans från försäkringskassan, tidigare var det bara omkring 50 personer. Och det kan bara till en mindre del kan förklaras med att antalet personer med assistans är fler totalt. 2013 blev Jonas tillsammans med 297 andra av med den hjälp de tidigare fått från försäkringskassan. – För jag låg ju väldigt nära den här 20-timmars gränsen då, 20 timmars grundläggande behov, den tid man använder i badrummet som avgör om man ska få försäkringskassan eller kommunen, säger Jonas. De striktare bedömningarna beror bland annat på en dom som kom 2009 där högsta instans som på den tiden var regeringsrätten tolkade vad som ska räknas till grundläggande behov. Domen gällde en person som kunde äta själv, men behövde hjälp med att laga och duka fram maten och i bland också skära den på tallriken. Domstolen ansåg då att grundläggande behov handlar om den del av hjälpen som är privat eller känslig för den personliga integriteten, och kom därför fram till att mannens behov av hjälp med maten inte skulle räknas som ett grundläggande behov. Försäkringskassan har skrivit en vägledning till sina handläggare om hur de anser att lagen ska tillämpas. I den vägledningen tolkar de också domen från 2009. Försäkringskassan drar flera slutsatser, bland annat: Att föra maten till munnen är ett grundläggande behov, att laga mat, duka fram eller hälla upp dryck i glaset är det inte. Att gå på toaletten, tvätta sig, raka sig eller sminka sig är grundläggande behov. Men att ta sig till toaletten behöver inte vara ett grundläggande behov. Att ta på sig underkläder, byxor eller tröja är ett grundläggande behov, men inte att ta på sig ytterkläder eller skor. – Det absurda är ju att min möjlighet att jobba med det jag vill, min möjlighet att vara en bra förälder till mina barn bestäms av min tid i badrummet, menar Jonas. Och det är alltså de grundläggande behoven som avgör om en personen ska få rätt till personlig assistans och om det är försäkringskassan eller kommunen som ska betala. Moment för moment prövas av försäkringskassan och räknas om till hundradels timmar. – Det är ju väldigt integritetskänkande frågor, det är på detaljnivå och handlar om toalettbesök och annat. – Men vad är det för frågor då? – Det handlar om vad man behöver för hjälp och hur många gånger och hur lång tid det tar. Tiden är ju det väsentliga för försäkringskassan. Vi ska återvända till Jonas men för att få veta mer om hur LSS-lagen har fungerat i praktiken åker jag till högskolan i Kristianstad. I ett pampigt stenhus i det gamla regementet finns Lennart Erlandsson som forskar om LSS. Han är kritisk till minuträknandet och menar att bedömning av hjälpbehovet måste göras på ett annat sätt. – Det är social kunskap, om individuella förhållanden som är på en helt annan nivå. Och då fungerar det dåligt att räkna på hundra dels timmar vad det tar att gå på toaletten, eller inta måltider, eller förflytta sig, kommunicera med andra. Det kan ju var och en förstå att så fungerar inte ens vardag, säger Lennart Erlandsson. Han vill att myndigheterna ska fatta beslut utifrån konsekvenserna för den enskilde, alltså att man utgår från vilken hjälp personen behöver för att syftet med lagen ska uppfyllas. Enligt honom gör försäkringskassan idag en allt för snäv och begränsad tolkning av lagen, en tolkning om inte ger plats för de individuella hänsyn som lagen faktiskt ger utrymme till menar han. – När man använder de här vägledningsdokumenten så styr de alldeles för hårt. Och det innebär att den enskilde individens behov kommer i skymundan jämfört med hur det borde vara, säger Lennart Erlandsson. För det finns ett handlingsutrymme enligt lagen, det problematiska är hur försäkringskassan använder sig av det, menar Lennart Erlandsson och pekar på försäkringskassans vägleding för handläggare som i detalj redogör för hur en bedömning ska gå till. – Men det ska ju inte var så att de interna dokumenten styr i en riktning mot gällande lagstiftning och lagens målsättning som står i lagens förarbeten. Då blir det problematiskt! – Och det är så det är idag? – Ja, när man gör de här generaliserande uttalandena, så blir det inte handlingsutrymme som innefattar beslut enligt lagens målsättning, säger Lennart Erlandsson, som alltså är kritisk till minuträknandet och försäkringskassan snäva tolkningar av lagen. Till en del beror det på de domar som kommit framför allt regeringsrättsdomen från 2009. Och det är vad försäkringskassan har att rätta sig efter. Det säger Monica Svanholm som är enhetschef på försäkringskassan. – Och vi såg att det kommer att få till följd att det blir en mer strikt bedömning vad det gäller de grundläggande behoven. Och det är ju det som hänt, flera har blivit av med timmar, till följd av den här skärpta praxisen, säger Monica Svanholm. Och hon menar att det är viktigt att man räknar noggrant på tiden, något som gjordes redan före den avgörande domen 2009. – Det har vi gjort tidigare också. Det handlar om att man måste vara väldigt noga, hur ser din måltidsituation ut, hur ser din hygiensituation ut, vad är det du behöver hjälp med. Man kommer ibland ner i minuter, men ofta är det större tidssjok det handlar om, fortsätter hon. Men hur tänker då försäkringskassan om de som förlorar sin assistans, efter försäkringskassans omprövning? – Man har ju det här för att kunna leva sitt liv. Man ska inte behöva vara orolig för att försäkringskassan ska göra en omprövning. Så vi har jobbat under hösten för att hitta ett nytt sätt att jobba med att följa upp i stället och fokusera på vad som förändras. Vi pratar inte om omprövning. – Men är det nån skillnad då? – Ja, just den här oron vill vi försöka minska för att egentligen vad vi kallar det för spelar ingen roll för oron men många har läst i tidningen att man blir av med timmar och få följer att man inte kan klara sig. Då har det ju att göra med den här praxisen som vi försöker att förklara. – Men som enskild finns det väl anledning att känna oro för förändrad praxis? – Men vi vill i varje fall försöka få det här så smidigt av ren omtanke, ibland tror vi att man oroar sig mer än nödvändigt. Det är ju bara de grundläggande behoven som är så här strikta. Men det är just de grundläggande behoven som avgör om en person överhuvudtaget har rätt till hjälpinsatsen personliga assistans och för att få hjälp i vardagen, och storleken de grundläggande behoven avgör om personen hamnar hos försäkringskassan eller kommunen. Vi återvänder till Jonas Franksson som hämtar dottern Maj på dagis på väg hem från jobbet. Hon är i full färd med att vika pappersfigurer när Jonas kommer in genom grinden. Hon ger honom en stor kram. – Oj, vad tung du har blivit… – Har det gått bra? Att Jonas miste sin assistans från försäkringskassan berodde på de hårdare bedömningar av grundläggande behov. Och så är det för de allra flesta. Inspektionen för socialförsäkringen har gjort en genomgång om orsakerna till den indragna assistansen. 2013 var det bara 8 procent som fått förändrade levnadsvillkor till exempel bättre hälsa, och 1 procent där indragingen berodde på fusk eller felaktigheter. För övriga handlade det alltså om en hårdare bedömning. Och Jonas var väldigt orolig inför sin omprövning: – Det handlade ju om mitt liv liksom, om mina möjligheter att fortsätta jobba. Min möjlighet att kunna fortsätta vara en bra förälder till mina barn. Att kunna leva mitt liv. Den som inte nöjd med ett beslut från försäkringskassan kan vända sig till förvaltningsrätten. Det gjorde Jonas. Men skillnaderna är stora mellan olika förvaltningsrätter hur lätt det är att få rätt. Medan förvaltningsrätterna i Falun och Härnösand ger den enskilde rätt i över 40 procent av alla fall, är det bara 19 procent som får rätt i Stockholm. Det här visar siffror från domstolsverket. Och Jonas tillhörde dem som förvaltningsrätten sa nej till: – Det hade varit avslag i förvaltningsrätten, en väldigt kortfattad dom där jag inte tyckte att de alls hade tagit hänsyn till mina synpunkter. Jag väntar på prövningstillstånd nu, berättar han. Ja, det finns ytterligare en möjlighet, nämligen kammarrätten. Men kammarrätten tar inte upp alla fall utan bara dem där de bedömer att de kan komma till en annan slutsats än förvaltningsrätten eller om frågan är principiellt intressant. För att få veta om det ser likadant ut i kammarrätterna med skillnader mellan olika delar av landet går jag igenom 500 kammarrättsdomar från 2012, 2013 och 2014. Det visar det sig att i hälften av fallen har funktionshindrade fått rätt mot försäkringskassan. Och även vad det gäller kammarätterna finns regionala skillnader. Kammarrätten i Jönköping ligger lägst, bara 37 procent av de funktionshindrade som överklagar får rätt. Medan i Göteborg är det 59 procent. Möjligheten att få rätt mot försäkringskassan i domstol kan alltså bero på var man bor i landet. Inspektionen för socialförsäkringen har i en rapport tittat på socialförsäkringsmål i förvaltningsrätterna. De geografiska skillnaderna är stora i den här typen av mål, säger Emma Rönström som varit projektledare. I rapporten har man specialstuderat tre olika typer av socialförsäkringsmål: sjukpenning, sjukersättning och arbeteskadeersättning och dragit slutsatsen att olika domstolar har olika sätt att se på frågorna. Och enligt Emma Rönström gäller det troligen också assistansersättningen. - Vår övergripande slutsats är att det är hänförligt till domstolarna, att man har olika synsätt och gör olika bedömningar på olika förvaltningsrätter och det innebär ju att det har betydelse var man bor i landet och vid vilken förvaltningsrätt att få sitt ärende prövat eftersom det är olika stor sannolikhet att får rätt. - Men är det rättsäkert? - Det är en fråga som vi diskuterar i rapportern och vi framhåller vikten av att domstolarna har tillräckliga resurser för att utreda och skriva bra domar och så vidare. Gudrun Antemar är lagman för förvaltningsdomstolen i Stockholm. Hon säger att förvaltningsdomstolarna har tagit upp en diskussion med anledning av den här rapporten som visar på skillnader. Men gör inte det här att man kan ifrågasätta rättssäkerheten? - Jo, jag förstår att man kan göra det och som enskild skulle jag blir oroad. Det är därför det är så viktigt att vi har tagit till oss den här rapporten och vi diskutera den mellan domstolarna vilket jag tycker är viktigt, säger hon. Lägenheten där Jonas bor med fru och de två döttrarna har högt till tak och i vardagsrummet står ett piano. Thomas Wijkmark hjälper Jonas från rullstolen till en fåtölj i köket, sedan skär han morötterna i stavar och ställer fram i en skål på bordet. När Jonas förlorade sin rätt till assistans från försäkringskassan fick han vända sig till kommunen, som gjorde en ny utredning. En utredning som visade sig gå till på ett annorlunda sätt jämfört med försäkringskassans. En arbetsterapeut skulle göra en så kallad ADL-utredning, vilket innebär att ett intyg om det dagliga livsföringen ska skrivas. Och för att göra det ville hon vara med när han duschade. – Ska det verkligen vara nödvändigt sa jag, hon att för mig är det inte nödvändigt men kommunerna brukar vilja ha det på det här sättet. Så jag hörde av mig till min handläggare och sa att ska det verkligen vara nödvändigt att jag ska duscha inför en främmande person. Vi måste väl kunna prata om det här, jag måste väl kunna visa med kläderna på. Då sa hon att du är fri att göra så absolut, men då kommer inte det här ADL-intyget att väga lika tungt. Jag är inte säker på att du kommer att få de timmarna du behöver. Och då hade jag ju inget val, berättar Jonas och han tycker att en person som behöver hjälp över hela dagen borde få det av staten, alltså försäkringskassan utan att myndigheterna kartlägger de intima situationerna. Både försäkringskassans närgångna frågor och kommunernas ADL-intyg går över gränsen för vad som är okej, menar han. Efter kommunens utredning började nu ett bollande mellan myndigheterna för Jonas. Kommunen kom nämligen fram till att Jonas grundläggande behov faktiskt var över 20 timmar i veckan och försäkringskassan trots allt var den som skulle betala. Det gjorde att Jonas fick göra ytterligare en utredning hos försäkringskassan som inte ville fatta något nytt beslut, eftersom Jonas hade överklagat till domstol. Så Jonas fick återvända till kommunen. Och nu beviljade kommunen personlig assistans, men inte tolv timmar om dagen som han hade haft hos försäkringskassan utan nio och en halv timme om dagen. – Jag räknade snabbt ut i huvudet att det kommer att funka, fortsätta arbeta på något sätt men jag kommer inte att ha någon fritid längre. Men jag kommer att kunna vara en bra förälder till mina barn, och det kändes som det allra viktigaste att de inte skulle hamna i skiten för det här. Den minskade assistanstiden gör att Jonas väljer att ha väldigt få timmars assistans vissa dagar för att få andra dagar att fungera med jobb, dagishämtning och annat. Han har varit tvungen att gå ner i arbetstid och de assistansfria dagarna sitter han i lägenheten utan möjlighet att ta sig ut. Kaliber handlar idag om LSS-lagen - den lag som kom till för funktionshindrade skulle kunna leva ett liv som alla andra. Men under senare år har allt fler förlorat den hjälp de har haft och bollas mellan försäkringskassan och kommunen.                                                                                För Jonas kom alltså kommunen och försäkringskassan fram till två olika bedömningar av hur mycket hjälp han behövde. Och så är det också för flera andra. För att förstå hur det kan vara en så stor skillnad ringer jag upp Birgitta Morin som är enhetschef på beställarenheten funktionsnedsättning i Hägersten-Liljeholmens statsdelsförvaltning, dit Jonas hör. Hon kan inte kommentera det enskilda fallet, men säger så här om det olika bedömningarna: – Det är en oerhört komplicerad lagstiftning att jobba eftersom efter som den är oerhört bred och ger kommun och försäkringskassa möjlighet att fatta nästan vilka beslut som helst. Under de sista åren har det kommit ett antal domar och det är ju dem vi läser på och försöker följa rättspraxis. Och jag kan tänka mig att det kan se olika ut i olika kommuner och statsdelar hur mycket man följer de här domarna och vad det är för handläggare, säger Birgitta Morin. En annan förklaring kan vara, säger hon, att försäkringskassan är väldigt petig med att räkna på grundläggande behov som att äta eller gå på toaletten medan man för övriga behov räknar mer schablonmässigt. Kommunen däremot räknar lika noggrant på all tid som den funktionshindrade behöver hjälp med. Enligt Birgitta Morin gör kommunen noggranna utredningar och vill intyg från arbetsterapeut om den dagliga livsföringen. Men att arbetsterapeuter vill vara med när någon duschar är inget hon känner igen säger hon. – Jag tycker det låter så konstigt att man ska vara med och se när någon duschar, att klä av sig naken och så, jag känner inte igen det från det jag har sett, att arbetsterapeuter arbetar så, det kanske är mer så att man tittar hur ser det ut i badrummet och man kanske visar svårigheterna, men inte så intimt att någon har suttit och varit med och tittat när man duschat. Jag känner inte riktigt igen den beskrivningen från arbetsterapeuter att man arbetar så. – Det är inget krav från kommunen? – Nej! Det känner jag inte igen. Däremot vet jag att arbetsterapeuter kan fråga kan jag vara med vid morgonrutinerna, och att man kan titta in i badrummet. Men det handlar ju inte om att dra ner byxorna och sitta på toalett utan man kanske visar med kläderna på, säger Birgitta Morin. Hon säger också att försäkringskassans hårdare bedömningar, som gör att många funktionshindrade behöver få hjälp från kommunen där de bor, ställer till stora svårigheter för kommunerna, som plötsligt kan få ökade kostnader för miljoner kronor. – Det är ju en kostsam insats helt klart. – Men försöker man hålla ner den kostnaden? – Det ska ju vara rimligt, det är ju utifrån den enskildes behov, det klart att vi är försiktiga med att fatta alltför generösa beslut, vi fattar ju utifrån den enskildes behov. Sen kan vi ju aldrig neka insatser till någon som är i behov av insatser, avslutar hon. Jonas fick alltså fortsatt personlig assistans av kommunen, även om det blev färre timmar, när han miste sin assistansersättning från försäkringskassan. Men hur går det då för andra som mister sin hjälp från försäkringskassan? Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har tittat på frågan och kommit fram till att många som blir av med sin assistans från försäkringskassan inte beviljas personlig assistans av kommunen, utan får annan hjälp i stället. Det kan handla om hemtjänst eller att de får flytta till ett boende. ISF konstaterar att den som mister assistansersättningen sannolikt också mister en stor del av sin frihet och sitt självbestämmande. Och 20 procent blir helt utan hjälp, enligt ISF. Det kan visserligen handla om personer som fått bättre hälsa eller tvärtom blivit sjukare och hamnat på sjukhus. Men bland dem kan också finnas personer som inte får någon hjälp trots att de fortfarande har ett stort hjälpbehov, konstaterar ISF. För flera funktionshindrade har alltså de striktare bedömningarna från försäkringskassan lett att de fått mindre hjälp eller blivit helt utan hjälp. Och många har förlorat en del av sin möjlighet att själva styra över sina liv, något som var syftet med lagen när den kom på 90-talet. – Det var också en konstig sak, jag fick mitt liv plötsligt så väldigt begränsat och ändå kände jag en lättnad för att det inte var värre än vad det var, berättar Jonas. Kaliber har skickat en enkät till samtliga kommuner och stadsdelsförvaltningar. 59 procent har svarat. Tre fjärdedelar av kommunerna har svarat ja på frågan om de har fått gå in med ny hjälp eller ökad hjälp till personer med funktionshinder efter att försäkringskassan blivit hårdare i sina bedömningar. Och cirka 40 kommuner säger att de har behövt spara in på annan verksamhet för att klara de ökade kostnaderna. – Ja, det här är ju bekymmersamt för det drabbar ju inte bara de här personerna med funktionsnedsättningar utan det kan ju drabba även andra personer, för det är ju så i en kommun att man har ju oftast en budget för en socialnämnd. Och det innebär ju att det kan vara barn i behov av särskilt stöd som drabbas eller äldre personer, eller alla de verksamheter som ligger inom socialnämndens budget, säger Annika Wallenskog är bitrände chefsekonom på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I Kalibers enkät tar kommunerna upp exempel på vad de dragit ner på för att klara de ökade kostnaderna för LSS-lagstiftningen. Det kan handla om neddragning av personal, att man dragit ner på alla verksamhet som inte är tvingande enligt lagen eller att man göra striktare bedömningar överlag. Flera nämner också just äldreomsorgen – så här skriver några kommuner: ”Äldreomsorgen är störst hos oss så den får spara för att klara utökningarna” ”Socialtjänsten har fått lämna över medel till LSS för att täcka kostnaderna” ”Vi har sparat på övrig LSS-verksamhet samt äldreomsorg” ”Neddragning av personal, dvs lägre grundbemanning” Och enligt SKL är det stora kostnader det handlar om. Enligt en beräkning dom har gjort har försäkringskassan, alltså staten, skjutit över kostnader för miljard kronor per år på kommunerna. Annika Wallenskog menar det kan bli så, just därför att det är två myndigheter som ansvarar för samma sak. – Så fort man har ett delat huvudmannaskap, så blir det ju så att en part kan förändra sitt sätt att göra bedömningar och då går det över ett ansvar på den andra parten. Det blir ju väldigt rörigt. SKL har hela tiden drivit fråga att staten borde ta hela kostnaden för personlig assistans. Men enligt Annika Wallenskog har kommunerna nu börjar fundera på att själva ta över ansvaret, för att slippa att dela ansvaret med staten: – Vi har drivit frågan väldigt tydligt att det ska vara ett statligt huvudmannaskap tidigare, men nu börjar vi väl luta åt att det kanske inte har så stor betydelse. Det viktiga är att det är en part som har huvudmannaskapet. Vad som helst är bättre än det här delade, menar Annika Wallenskog. Men vad säger då Jonas Franksson om det delade ansvaret mellan stat och kommun - och Annika Wallenskogs förslag att kommunen ska ta över. – Det delade huvudmannaskapet ställer ju till stora problem. Alltså personlig assistans handlar ju i grund och botten om mänskliga rättigheter. Möjligheten att leva det liv du vill leva är en del av de mänskliga rättigheter, och det måste staten stå som garant för. Kommunerna klarar inte att vara garant för de mänskliga rättigheterna. Kaliber idag har handlat om 90-talets stora jämlikhetsreform som skulle ge personer med funktionsnedsättning makt över det egna livet, men där människor idag bollas mellan myndigheterna i ett Svarte Petter-spel i takt med att bedömningarna har blivit allt hårdare. Och där möjligheter att få rätt skiljer mellan olika delar av landet. Reporter: Lena Pettersson Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Sjukhus Lex Maria anmäler förlossning, nya regler för kommunala biståndsresor och svenska språkanalyser får kritik av domstol i Storbritannien. Idag tar vi reda på vad som hänt efter några av våra granskningar. I februari i år granskade Kaliber kommunala biståndsprojekt, där politiker och tjänstemän från Kronoberg rest på ett 40-tal resor till Sydafrika. Resor där så mycket som en tredjedel av tiden gått till turistande av olika slag som besök på hantverksmarknader eller utfärder som safari. Och vid flera av tillfällen lät svenskar sig bjudas på safariutflykterna. Men efter vår granskning har både ICLD, den organisation som betalar ut biståndspengarna kommit med ett åtgärdsförslag som nu väntar på att bli godkänt av Sida. Och även politikerna i Kronoberg satt upp regler för de egna resorna. Roland Gustbée är ordförande i Regionförbundet Södra Småland och medlem i styrgrupp i Kronoberg som ansvarar för biståndsprojekten. - Det innehåller bland annat att en resa ska omfatta en normal arbetsvecka med arbete och förtydligande om hur man ska  göra om man vill förlänga resan för att ha fritid, att det sker på egen bekostnad. Ja, när Kaliber granskade de resor som politiker och tjänstemän i Kronoberg gjort på olika biståndsprojekt till Sydafrika visade sig att i genomsnitt ägnades mindre än halva tiden åt arbete och så mycket som en tredjedel av tiden gick till turistande och fritidsaktiviter av olika slag som besök på hantverksmarknad och olika utflykter som exempelvis safari. Så här lät det i Kaliber när programmet sändes i februari:   - It is an honour for us as a municipality tonight to... Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen.  Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskar en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm. Där får man möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i Pilanesberg national park, på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer. Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök ocfh enligt reserapporten hinner man också med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka det inhemska ölet innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. " Och så här sa Roland Gustbée i februari när vi visade honom vår undersökning. - Då tycker jag det är för lite arbete. Och efter Kalibers granskning kommer det nu att bli mer arbete på resorna när nu den politiska styrgruppen i Kronoberg alltså beslutat om riktlinjer som bland annat säger att sådana här fritidsaktiviter fortsättningsvis får ligga efter arbetsveckan och bekostas på egen hand. Och att deltagarna inte få ha med sig partner och barn under arbetsveckan, där arbetet ska motsvara just en arbetsvecka. Det är biståndspengar från Sida som har bekostat projektresorna, men pengarna hanteras av ICLD, internationellt centrum för lokal demokrati, och även de säger att de tagit fram ett åtgärdsförslag efter Kalibers granskning. Förslaget förtydliganden i uppförandekoden och andra styrdokument och ska nu beslutas av Sida. Men hur kommer det sig att man har kunnat göra ett 40-tal resor sedan 2006 som man gjort i Kronoberg utan att ha haft regler, som till exempel säger att deltagarna bekostar fritidsaktiviter själva. - Det är väl så att man fortsätter i gamla hjulspår till någon påpekar att någonting är fel, det är väl ganska vanligt att man gör så. Jag tycker det är bra att vi har tagit fram de här reglerna nu, det skapar en tydlighet och faktiskt den sammanställning som gjordes plockade fram en del avarter som tycker att det är bra att vi undviker i framtiden, säger Roland Gustbée. Förlossningsskada Lex Maria-anmäls efter tre år I höstas granskade vi förlossningsvården. I ett  program kunde vi visa hur barn skadats eller dött när övervakningen av barnen under förlossningen brusit och i ett program visade vi hur barn skadats eller till och med dött  där  hög arbetsbelastning, brist på personal eller brist på plats har varit en bidragande orsak till att det blivit fel i vården Vi kunde även berätta om fallen som inte anmäls till myndigheterna enligt Lex Maria, trots att barn skadats och trots att  patientförsäkringen LÖF betalt ut ersättning för en undvikbar vårdskada. Vi berättade då bland annat om nu treåriga Linnea i Lund som drabbades av en syrebrist vid förlossningen. Efter vårt program har Skånes universitetssjukhus nu valt att Lex Maria anmäla hennes förlossning. Juni 2014, Linnea sitter i soffan tillsammans med mamma Tina och pappa Per och tittar på Alfons Åberg.  Det är ett halvår sedan vi senast sågs- då i december berättade  Tina och Per om hur de kämpat för att Skånes universitetssjukhus skulle Lex Maria anmäla Linneas förlossning, men inte fått gehör. De ville inte att det som hände Linnea skulle hända igen. Så här sa Tina i programmet som sändes i december. - Ja det känns på något sätt som mot respekt för Linnea. Alltså att känna att som sagt när hon blir äldre och man mer kan prata om detta att man kan säga att ja men detta hände dig och det är fruktansvärt men det ledde till att man ändrade och gjorde något så det blev bättre, säger Linneas mamma Tina Lindman. Linnea drabbades av syrebrist vid förlossningen och har idag en cp-skada. I december kunde vi berätta att Patientförsäkringen LÖF bedömde att Linneas skada varit en undvikbar vårdskada enligt patientskadelagen och att hon hade rätt till ersättning .Tina hade feber, Linnea hade bajsat i fostervattnet och Linneas hjärtljud var avvikande under förlossningen. En av LÖF:s läkare menade att det  var fel att koppla bort den maskin som övervakade Linneas hjärtljud under förlossningen, när Tina skulle gå på toaletten. Efter toalettbesöket var Linneas hjärtljud så dåliga att Linnea fick förlösas med kejsarsnitt. Dessutom kunde vi berätta att Kvinnokliniken i Lund dröje fyra månader med att göra en avvikelserapport. Kvinnoklinikens verksamhetschef Andreas Herbst, som tillträdde efter Linneas förlossning sa så här i december: - Ja jag har ju tittat på det här ärendet det har jag ju gjort och jag kommer ju ha en diskusson med chefläkaren kring det. - Vad vill du diskutera? - Handläggningen av fallet. Och nu i våras, skickade alltså sjukhuset in en lex maria anmälan till Inspektionen för vård och omsorg. Nästan tre år efter förlossningen. - Ja vad ska man säga, det är någon sorts upprättelse, känslan av att det inte bara sopas bort liksom att Linneas...det är klart man vill känna att man åtminstone gjort något åt det för att undvika det i framtiden. Sjukhuset skriver i anmälan att de Lex Maria anmäler på grund av bristande övervakning av riskpatient och att verksamheten vidtar åtgärder med förbättrade rutiner för övervakning av riskpatienter. - Det är skönt att läsa att det blir något resultat av det hela....och det är just den där grejen jag vill ha, att kunna prata med Linnea när hon blir äldre och kunna säga att, det skedde ett resultat av det hela, att man förbättrade just det här att man skärper till det. Inspektionen för vård och omsorg,  utreder ärendet just nu.  Men Handläggaren på IVO berättar för oss att en händelse kan bli  svårare att utreda när så lång tid gått eftersom personalen kan ha svårare att minnas. Det är en av anledningarna till att  en anmälan ske senast två månader efter en händelse. - Jag tycker det är pinsamt att man inte gjort det och jag tycker också det är väldigt pinsamt att man inte någonstans ber om ursäkt. Alltså ber om ursäkt nu för att man dröjt i tre år och att vi faktiskt har fått ligga på och ta av vår kraft och energi som vi behöver lägga på annat liksom. Marie Ekberg är chefsläkare på Skånes universitetssjukhus och är den som skickat in anmälan. - Varken den nuvarande verksamhetschefen eller jag kände till det här ärendet och vi vet alltså inte riktigt hur man resonerade tidigare. Verksamhetschefen gick igenom ärendet på nytt, vi tittade även på den tidigare utredningen som var gjord via då lanstingens ömsesidiga försäkringsbolag och gjorde helt enkelt en annan bedömning idag. - Vilken bedömning gör ni? Varför gör ni en anmälan? - Det ska ju sägas att det här var ett komplicerat ärende, det var svårbedömt men vi gjorde ändå bedömnigen att man kan skärpa upp befintliga rutiner och ser man det att det finns möjlighet att minska risken för att en sådan här händelse inträffar igen ja då ska man anmäla enligt Lex Maria och det var därför vi gjorde det. Hon säger att Linneas hjärtljud  visserligen övervakades under förlossningen, men att verksamhetschefen alltså sett att man kan förbättra rutinerna övervakningen när det gäller riskpatienter som Tina var. Varför det dröjt så länge med en anmälan har Marie Ekberg svårt att kommentera eftersom hon först för några månader sedan fick kännedom om linneas förlossning. Och hon säger att patienter inte ska behöva kämpa för att sjukhuset ska göra en Lex Maria-anmälan. - Vad tänker du om att det här föräldraparet att de upplever det så? - Ja, det kan jag förstå...och det beklagar jag. - De vill gärna ha någon typ av ursäkt för att det dröjt tre år... - Ja, men det kan jag be om ursäkt för, absolut. Men även om sjukhuset nu Lex Maria anmält Linneas förlossning, saknar Tina och Per idag förtroende för hur sjukhuset sköter sin skyldighet att anmäla händelser som medfört allvarliga vårdskador. - Det kanske är mycket annat som missas för att det uppmärksammas inte. - Jag känner inte något förtroende över huvudtaget för deras uppföljning när de försöker förbättra vården liksom. vi tror att det är så att man vill hålla nere antalet anmälningar...så upplever jag det för jag förstår annars inte varför man inte gjorde detta tidigare.  Chefsläkare  Marie Ekberg säger att Skånes universitetssjukhus har förbättrat sitt patientsäkerhetsarbete att de vill lära av misstag som skett. Hon säger att de inte försöker hålla nere antalet anmälningar och att Lex Maria-anmälningarna i stället ökat sedan 2012. - Ja det är jätte tråkigt att de känner så och vi får göra vårt bästa för att på olika sätt kommunicera att vi gör det här att vi sköter det här. Nu väntar Tina och Per på beslutet från IVO som kan dröja ytterligare några månader och nyligen firade Linnea sin treårsdag. - Det känns skönt att man kan lägga grejer bakom sig för det här har liksom legat och malt hela tiden att jag måste, att man måste för linneas skull. Hade det bara varit för mig själv hade man nog inte orkat. jag hade nog inte orkat lägga energin på det, men eftersom det är för linnea så är det svårt att bara släppa det. hon kan ju inte själv driva det vidare. Så det känns skönt. - Om inte annat för, vår känsla för Linnea inför linne när hon blir äldre, att vi kan visa för henne att vi pushade på för att det skulle ske, för att för oss är det inte bara betydelselöst utan för oss var det jätte viktigt liksom. Och som sagt det har ju tagit jätte mycket på krafterna att ligga på så ja...ja jag är nöjd att det blir gjort. Språkanalyser kritiseras av brittisk domstol Det svenska företaget Skandinavisk Språkanalys AB, som utför språktester av asylsökande för bland annat Migrationsverket, får kritik av högsta domstolen i Storbritannien. Domstolen menar bland annat att företaget brister i sin redovisning av analytikernas kompetens. I en hylla på Kalibers redaktion så står det ett tjugotal pärmar. De innehåller dokument som kan ha haft en avgörande betydelse för många människor framtid. - Det här är alltså språkanalyser som vi begärde ut 2012. För två år sedan gjorde Kaliber en granskning av företaget Skandinavisk Språkanalys AB, eller Sprakab som de oftast kallar sig. Det är ett svenskt företag som specialiserat sig på att göra så kallade språkanalyser – att lyssna på asylsökandes språk och dialekter och därmed hjälpa myndigheter att avgöra varifrån de kommer. – It's really a bit painful to let someone else rule you or make a decision upon you by your language. En av dem vi träffade då var Sherif, som hade fått besked om att han skulle utvisas, eftersom han enligt en språkanalys kom från norra Somalia, och inte, som han själv menar, från huvudstaden Mogadishu. – When it comes to Somalia people do speak a bit different dialects, but not so different that anyone could identify where this person came from. Visst pratar människor olika dialekter säger han, men inte så olika att vem som helst kan avgöra varifrån någon kommer. Sherifs advokat överklagade beslutet till Migrationsdomstolen och tog hjälp av en somaliskspråkig lingvist, som hävdade att hans dialekt mycket väl kunde komma från Mogadishu. Migrationsdomstolen gick på Sherifs linje, och han fick uppehållstillstånd. Sprakabs språkanalytiker är anonyma, både för Migrationsverket, domstolar och de asylsökandes offentliga biträden. Som en del av granskningen igenom ungefär 1 200 språkanalyser, och kunde avslöja att många av företagets analytiker inte hade den kompetens som Migrationsverket efterfrågar, och att det fanns analytiker gjorde bedömningar av språk utan att det framgick att de hade det språket som sitt modersmål. I samband med granskningen blev vi uppringda av företagets vd, Pia Enevi. – Så du menar att du sitter och granskar våra analytikers bakgrund i de här rapporterna? Och sen förväntar du dig en intervju av mig. Du, nu förstår ju jag syftet med det här. Vad tråkigt. Jättetråkigt. Jättejättejättetråkigt. Jag trodde aldrig att man jobbade så här. Aldrig. Men det måste väl finnas någon liksom extern kontroll av det här? Så att allmänheten vet att det här går rätt till? – Nämen varför ska allmänheten veta att det går rätt till? Det är ju det personer, våra kunder som ska veta det. Bland Sprakabs kunder finns inte bara svenska Migrationsverket. De arbetar också för myndigheter i länder som Kanada, Australien, Nederländerna och Storbritannien.  Och nu i maj fick företaget kritik av högsta domstolen i Storbritannien som i en dom rörande två asylärenden menar att Sprakab brister i att redovisa analytikernas kompetens. Dessutom anklagas en av företagets analytiker för att ha uttryckt sig på ett sätt som inte anstår ett opartiskt expertvittne. Efter att vår granskning gjorde Migrationsverket en kvalitetskontroll av Sprakabs rapporter. Den gjordes genom att 10 av Sprakabs bandinspelningar skickades till ett holländskt företag för granskning – och resultatet var bra. I nio av de tio fallen kom Sprakab och det holländska företaget fram till ungefär samma slutsats om den asylsökandes ursprung. Men urvalet av vilka bandinspelningar som skulle skickas iväg för granskning gjordes av Sprakab själva. Är det rimligt att företaget som man ska granska själva gör urvalet av vilka rapporter som man ska granska? Fredrik Beijer är tillförordnad rättschef på Migrationsverket. - Ja, de gör ju urvalet av bandanalyserna och jag kan inte se några problem med det om man inte har några misstankar om att företaget skulle vara ohederligt på något sätt och det har vi inte. Men är det inte en grundläggande princip att man…om man ska granska någonting att den parten inte är inblandad i granskningen så att säga? - Ja alltså det här handlar ju om ett urval av ett antal band…ett par bandinspelningar, ett antal bandinspelningar och ett…nej, jag kan faktiskt inte se att det skulle ha någon betydelse i det här fallet. Fredrik Beijer menar att det viktigaste är att Migrationsverket inte lägger för stor vikt vid analyserna, utan gör en egen utredning och en egen bedömning. Sprakabs vd har avböjt att bli intervjuad av Kaliber, och hon har inte heller svarat på de frågor vi skickat via mail. Kalkbrytningen på Gotland fick ja i första instans I slutet av januari handlade Kaliber om den infekterade konflikten om kalkbrytningen på Gotland. Det som står på spel är dricksvatten, skyddade unika naturområden, sällsynta växter och arter, arbetstillfällen, skatteintäkter och miljardvinster. Programmet tog upp vad som hänt efter de stora demonstrationerna i Ojnareskogen sommaren 2012 och granskade också Region Gotlands miljö- och hälsoskyddsnämnd där politiker sitter på dubbla stolar. Sen dess har förvaltningsrätten tagit upp frågan om jäv i nämnden och så har det kommit domar i mark- och miljödomstolen om båda företagen Nordkalks och SMA Minerals stenbrytning i Ojnareskogen. - Här på höger sida om Ojnare myr har vi naturreservatet Bäste träsk, som ingår i nätverket Natura 2000. Daniel Heilborn kör genom Ojnareskogen. Han är en av de mest framträdande personerna i motståndet mot ett storskaligt kalkbrott här, det som kallas Bunge-täkten. Han  är arkitekt och miljöpartist. - Om 25 år så kommer det på vänster sida vara ett 25 meter djupt kalkbrott och på höger sida vägen så ska det fortfarande vara ett opåverkat Natura 2000-område - och det verkar ju vara osannolikt. - Det här är en väldigt, väldigt allvarlig fråga. Vi lever på skatteintäkterna. Det är paneldebatt i den gamla biografen i Slite. Tony Johansson har jobbat i kalkindustrin i snart 30 år och hans pappa före honom. Han är klubbordförande i IF Metalls avdelning vid Kalkproduktion AB, som till största delen ägs av Nordkalk. Han är dessutom socialdemokratisk lokalpolitiker i Miljö- och hälsoskyddsnämnden. - Det är ju så att vi har en hög arbetslöshet för både vuxna och unga mellan 18 och 24 år. Arbetstillfällen ställs mot miljön. Skatteintäkter och miljardvinster mot dricksvatten och unika naturområden. Konflikten om kalkbrytningen på Gotland är känslig och infekterad. Påtaglig och närvarande. Gotland är ett, i den här frågan, splittrat samhälle. Den här splittringen går ändå in i maktens korridorer. Och till miljö- och hälsoskyddsnämnden, där det finns ledamöter som sitter på dubbla stolar. - När jag sitter med i miljö- och hälsoskyddsnämnden då är jag politiker. Och än en gång, där ser vi till miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift. Man måste vara proffsig. En gång är du facklig, en gång är du politisk I miljö- och hälsoskyddsnämnden sitter socialdemokraterna Tony Johansson, som är kalkindustriarbetare och metallklubbsordförande, och Linus Gränsmark, ordförande för IF Metall och LO på Gotland. Och de har varit med att fatta beslut om stenbrytningen. Det gäller bland annat de synpunkter, yttranden, som nämnden skulle lämna in till mark- och miljödomstolen inför prövningarna av både Nordkalks tänkt täkt och SMA Minerals utvidgning av företagets befintliga täkt i Ojnareskogen. När det gäller yttrandet i ärendet med SMA Mineral beslöt nämnden att inte skicka in nåt yttrande alls. Och när det gäller Nordkalk blev det ett lindrigare yttrande än vad förvaltningen föreslagit. Både besluten till fördel för kalkindustrin. Så här sa Tony Johansson och Linus Gränsmark om hur de håller isär sina olika roller som fackliga och miljönämndspolitiker. - Både jag och Linus har hållt på så många år, så vi kan sära på det. Jag betvivlar inte en sekund på att vi kan det. Vi kan det, så nu får vi tyst i den frågan. - Hur håller ni isär uppdragen just vad gäller miljö- och hälsoskyddsnämnden då ni ska se en miljöaspekt och i facket ska ni ser mer till era medlemmar och jobben? - Det är den synen man får ha som politiker: nu har jag ett politisk uppdrag i den här nämnden och punkt slut. Sen att jag är facklig också gör ju att jag har kunskap i de här frågorna. Om jag inte fanns där hade ju ingen sakkunskap funnits i nämnden. Beslutet om Nordkalk anmäldes till förvaltningsrätten. Anmälaren ansåg att Linus Gränsmark var jävig. I slutet av april kom domen, där förvaltningsrätten beslutade att LO- och IF Metall-ordföranden socialdemokraten Linus Gränsmark var jävig när miljö- och hälsoskyddsnämnden, där Gränsmark är ledamot, behandlade frågan om Nordkalks stenbrytning på norra Gotland. - Ja, jag är förvånad. Jag trodde faktiskt att det skulle bli ett annat utslag Förvaltningsrätten ansåg att Gränsmark var jävig vid det här beslutet eftersom han som ordförande för IF Metall vid en tidigare domstolsförhandling fört kalkindustriarbetares talan. Under våren har mycket hänt i frågan om kalkbrytningen på Gotland. SR P4 Gotland 16.30 21 maj: I dag har alltså facken och dom anställda vid Nordkalk i Storugns informerats om varsel. 55 av totalt 72 anställda på Gotland berörs. Jörgen Pettersson är huvudskyddsombud vid nordkalk i storungs, och såhär reagerade han på dagens besked: - Det känns för jävligt rent ut sagt. Anledningen till varslen är att bolaget inte har något tillstånd att bryta sten efter årskiftet i bolagets befintliga täkt Klinthagen. Dom om förlängt tillstånd och en utvidgning av täkten förväntas komma i slutet av december. En vecka senare, 27 maj, stod miljöpartisten och arkitekten Daniel Heilborn inför rätta i Hovrätten för ohörsamhet mot ordningsmakten. Han åtalades efter protesterna i Ojnareskogen sommaren 2012. I tingsrätten friades han. Domen kommer nästa vecka. Och den 2 juni kom båda domarna i mark- och miljödomstolen om Nordkalks tänkt täkt i Ojnareskogen och SMA Minerals utvidgning av det befintliga kalkbrottet där. SR P4 Gotland 16.30 2 juni: Mark- och miljödomstolen säger ja till stenbrytningen på norra Gotland, både när det gäller Nordkalk och Svenska Mineral. Vid Nordkalk har ledningen ägnat någon timme åt att läsa domen i eftermiddag och platschefen Mikael Lindberg är nöjd, även om sista ordet ännu inte är sagt. - Så här långt är vi jättenöjda med resultatet. Det är ju inget att sticka under stolen med. Vi ska ju komma ihåg att det här knappast är det slutliga beskedet. Vi kommer ju att får leva med en fortsatt process framöver. Domen blev alltså en stor framgång för Nordkalk och SMA men ett bakslag för motståndarna, som bland annat är oroliga för hur stenbrytningen ska påverka vattentillgången i området. Britta Calamnius och Beatrice Bandergård hade svårt att hålla tillbaka tårarna när de fick beskedet. - Många tårar. - Men inte bara tårar. Det är kampvilja också. Domarna kommer att överklagas. Redan har bland andra naturvårdsverket, länsstyrelsen, och naturskyddsföreningen beslutat att överklaga. Men det kommer dröja innan det blir domar som vinner laga kraft eftersom det kan bli fler överklaganden och dessutom kan EU komma att ta upp frågan. Under tiden fortsätter konflikten på Gotland. Nytt lagförslag om gode män och förvaltare I mars granskade Kaliber systemet med ställföreträdare, det vill säga förvaltare och gode män. En förvaltare eller god man ska vara en hjälp för dem som inte har möjlighet att sköta sin ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Men Kaliber kunde visa att systemet inte fungerar som det är tänkt. Det är både rättsosäkert och öppnar för bedragare. För Martin Granlund i Ånge, utanför Sundsvall, blev det en mardröm. Hans förvaltare misskötte hans ekonomi och han fick betalningsanmärkningar. Han försökte bli av med sitt förvaltarskap, men det dröjde 15 år innan han lyckades. - De struntar ju i en vad man än säger. Ska man prata om nånting så skyller de bara ifrån sig. Ring dit och ring dit. Eller så har de inte tid att prata. Ring nån annan gång. Och gör man det då lyssnar de inte då heller. - Har du nån gång under de här åren varit glad över att du har haft förvaltare? - Nej, jag har inte varit glad alls. Lagen om god man och förvaltarskap är från 1924. Den är alltså till för att hjälpa dem som inte kan sköta sin egen ekonomi på grund av skada eller sjukdom. Ingen vet hur många som idag får den här hjälpen, men antalet ökar, visade Kalibers kartläggning. Martin råkade alltså illa ut. Men överförmyndarnämnden i Sundsvall, som är de som ska kontrollera förvaltarna ville inte kommentera Martin Granlunds fall, men ansåg att ingen gjort något fel. Efter 15 år lyckades Martin Granlund bli av med sitt förvaltarskap. Men han är inte ensam. Kaliber var i kontakt med många personer där förvaltarskapet inte har skötts. Karolina Ahlström var en av dem. Hennes pappa är satt under förvaltare och Karolina insåg att flera hundra tusen kronor hade försvunnit från hennes pappas konto. Hon började en lång kamp för att få berörda myndigheter att reagera. - Jag kände att jag fick inget medhåll från deras sida. Jag fick ingen hjälp. Det var som att de försökte skydda sig själva och förvaltaren. Och flera experter som Kaliber var i kontakt med kritiserade systemet som de menade måste göras om i grunden. En av dem är Elisabeth Carlsund som själv har gjort två granskningar av systemen när hon jobbade på riksrevisionen. - Har jag en riktig tur så har jag en jättebra förvaltare eller god man, men har jag otur så är det mycket som kan passera kunde vi se, utan att det händer någonting. Och då är det, vart ska man vända sig? Ja, vad kan man göra, man kan klaga hos överförmyndaren. Den överförmyndare som har rekryterat kanske någon som de känner och övertalat dem mer eller mindre att ta det här uppdraget och som inte alltid sköter sin tillsyn. I en intervju med Kaliber då i mars sa justitieminister Beatrice Ask att lagen skulle göras om. - Vi kommer inom kort att lägga förslag som handlar om att skärpa reglerna för rekrytering och tillsättning, ställa högre krav på tillsynen, ställa större krav på utbildning som ska erbjudas de som ställer upp som gode män och förvaltare. Och den 24 april kom så lagförslaget från regeringen. Det innebär bland annat att den som ska få en ställföreträdare i större utstäckning än idag själv ska få bestämma vem det blir. Dessutom ska kontrollen av de som föreslås som ställföreträdare skärpas och sen så ska gode män och förvaltare erbjudas utbildning. Om dessa lagändringar gör att det blir bättre återstår att se. Lagen ska börja gälla den 1 januari 2015. Reportrar: Markus Alfredsson, Micha Arlt, Anna Berg, Sofia Boo, Annika H Eriksson, Lena Pettersson och Daniel Värjö. Programledare: Sofia Boo och Markus Alfredsson. Producenter: Sofia Boo och  Annika H Eriksson. Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Regeringen säger sig vilja ta bort farliga kemikalier - men när Kaliber granskar vad som gjorts den senaste mandatperioden, hittar vi flera förslag som inte blivit verklighet och tunga myndigheter som varnar för att skyddet för hälsa och för miljö kan bli mindre. Det är maj 2014 och Sveriges miljöminister Lena Ek är på besök på förskolan Hagahuset i centrala Göteborg. – Vi leker med lego. – Ja, jag ser det. Men hon är inte här bara för att prata med barnen, utan för att prata med personalen om farliga kemikalier i vardagen och vad man kan göra för att skydda barn. – Sedan jag blev miljöminister har jag lagt väldigt mycket energi på detta att se till att vi får en bättre kemikalielagstiftning i Sverige och vi har från regeringens sida en strategi som heter Giftfri vardag – med fokus på barn. När Lena Ek var EU-parlamentariker spelade hon en viktig roll när EU fick sin kemikalielagstiftning Reach och som miljöminister har hon slagit fast att miljömålet Giftfri miljö – att vi inte ska utsättas för kemikalier som är farliga – är ett av miljöpolitikens viktigaste områden under den här mandatperioden.  Speciellt viktigt är det att skydda barnen. – Anledningen är ju att barn är särskilt känsliga och sedan så finns de i miljöer där det faktiskt är mer kemikalier än vad man tror. Men när Kaliber granskar vad regeringen har gjort under mandatperioden för att skydda barnen bättre och minska riskerna med farliga kemikalier i allas vår vardag, visar det sig att flera av de förslag som lagts fram från regeringens expertmyndighet fortfarande väntar på att bli verklighet. Vi hittar också beslut som har fått tunga myndigheter att varna för att riskerna för människors hälsa kan öka och att det kan bli svårare att uppnå målet om en Giftfri miljö. Vi ska återvända till Lena Ek och förskolan i Göteborg, men först gör vi ett besök i Kallinge, i Bleking. Här träffar jag Therese med sonen Teo som fyller ett år. Therese är i full färd med att förbereda födelsedagsfirandet. Men tårtbakandet får vänta en stund när Teo får syn på den röda plastbunken som grädden ska vispas i och vispen åker in i munnen. – Äter du på vispen? Mängder av de vardagliga saker vi omges av, plastbunken och vispen, kläder och leksaker, elektronik och byggmaterial, innehåller kemikalier av olika slag. Det finns 100 000-tals olika kemiska ämnen. Vissa vet man är farliga medan andra har visat sig vara ofarlig. Men för de flesta saknas kunskap om hur de påverkar människors hälsa eller miljön. Och det här är något Therese började fundera på när hon blev mamma. – Nu när jag fick Teo läser jag mycket om det. Det är ju i nappflaskor och i leksaker. Och kläder ska man ju tvätta innan man använder dem för att det är gifter i dem och även lakan. Så det är ju säkert inte så jätte bra.   Gör du det då? – Ja, det är ju inte så roligt om det händer något. Då ångrar man säkert det sedan. Vi ska komma tillbaka till Therese som för inte så länge sedan fick en obehaglig nyhet om kemikalier i sitt dricksvatten. Men först åker jag till Stockholms universitet för att få veta mer om vad som egentligen kan vara farligt med kemikalier. Christina Rudén är professor i tillämpad miljövetenskap. Många kemikalier bryts inte ner i naturen och de lagras i våra kroppar, säger hon. – Vi tar upp de här kemikalierna i våra kroppar, de löser sig i fettvävnaden och om de då inte bryts ner och vi fortsätter exponeras för dem kommer koncentrationen i våra kroppar att öka. Det som är obehagligt med det är att vi inte vet när vi når en koncentration som kan orsaka negativa effekter hos oss eller andra organismer. Vi har alla DDT och PCB i våra kroppar trots att det är ämnen som varit förbjudna i många år. Men även nyare kemikaler stannar kvar i naturen och i kroppen. Och de kan påverka oss på en rad olika sätt. – När det gäller människor så ser vi särskilt allvarligt på cancerframkallande egenskaper, reproduktionsstörade- och mutagena ämnen. Alltså ämnen som kan skada vårt DNA. Men de senaste 15 åren har man börjat prata om ytterligare en påverkan, nämligen att de kan störa våra hormonsystem och orsaka en lång rad problem. – Till exempel då reproduktion, alltså fertilitet och utveckling av foster. Diabetes, fetma. Nervsystemet är väldigt känsligt när det utvecklas och det styrs av hormoner så det är en annan grupp av effekter kan man säga, alltså påverkan på hjärnans utveckling och nervsystemet som kan ge effekter på minne och inlärning. Cancer förstås, hormonrelaterad cancer är ytterligare en. Enligt Christina Rudén kan hormonstörande ämnen verka i mycket lägre dos än vad man tidigare trott. De kan ha en effekt vid en viss tidpunkt under ett fosters eller ett barns utveckling, men vid andra tillfällen inte ha någon påverkan. Och effekten kan komma årtionden senare. Ett exempel skulle vara ett foster som utsätts för en hormonstörade kemikalie och som utvecklar en hormonrelaterad cancer som vuxen. Och även hormonstörade kemikalier finns överallt omkring oss. – De finns på många ställen. Plastkemikalier har diskuterats, men pesticider, alltså bekämpningsmedel har ju varit ett stort exempel där många har en hormonell verkan. Det är ingen skillnad så att säga, de finns på alla ställen där alla andra kemikalier finns. Efter intervjun sätter jag mig i bilen, tar fram en cd och stoppar i cd-spelaren, och kommer då i kontakt med en av världens mesta använda och spridda kemikalier. Den kemikalie som också blivit en symbol för debatten om hormonstörade ämnen, Bisfenol A. Det används i inredning till bilar, i cd och DVD-skivor och i elektronik. Men finns också i vanliga kassakvitton, liksom konservburkar och fram till för några år sedan i nappflaskor. Kemikalieinspektionen är den myndighet som arbetar med hälso- och miljörisker för kemikalier. Här träffar jag Erik Gravenfors, som är utredare. – Vi har utrett Bisfenol A i flera omgångar. I första utredningen så tittade vi på helheten, det vill säga i stort sett alla användningar. I de nästkommande tre utredningarna så tittade vi på kassakvitton, barnartiklar och nu senast på dricksvattenrör. Två av utredningarna har lett till att Kemikalieinspektionen föreslagit att Sverige ska förbjuda användning för Bisfenol A i kassakvitton och för renovering av vattenledningsrör, för att minska riskerna för människor. När utredningarna gjordes såg man också att det fanns en möjlighet utan att EU:s lagstiftning skulle lägga hinder i vägen, även om de flesta kemikalier och även Bisfenol A till största delen regleras av EU:s gemensamma kemikalielagstiftning Reach. – Vi ser ett behov och vi ser ett utrymme för ett nationellt förbud. Regeringen har nu tillsatt ytterligare en utredning om Bisfenol A som ska vara klar i den 31 december i år. Men några beslut om nationella förbud i kassakvitton eller vattenledningsrör har regeringen ännu inte fattat, trots att nationella förbud kan vara ett bra sätt att påverka EU, enligt Erik Gravenfors. – Det har visat sig tidigare att ett nationellt förbud kan göra att man prioriterar om frågor på EU-nivå och att frågor då hissas upp på agendan. Och att man då i ett idealt fall kan nå en EU-begränsning. Bisfenol A i nappflaskor förbjöds av EU efter att Danmark och Frankrike 2010 beslutat om nationella förbud. 2010 förbjöd Danmark också Bisfenol A i barnmatsburkar för barn under tre år. Sverige beslutade om samma förbud 2012, men då hade branschen själv fasat ut Bisfenol A i sådana förpackningar, till följd av det danska förbudet enligt Kemikalieinspektionen. Och Frankrike har nu gått vidare och från 2015 förbjuder Bisfenol A i alla förpackningar som kommer i kontakt med livsmedel. Erik Gravenfors igen. – Man ska ju lägga märke till att en del andra länder har vidtagit mer omfattande åtgärder exempelvis Frankrike som ju inför förbud mot Bisfenol A i material som har kontakt med livsmedel. Det är ju en omfattande reglering som man har beslutat om i Frankrike. Men den svenska regeringen har alltså bara förbjudit ett användningsområde för Bisfenol A under mandatperioden trots att Kemikalieinspektion föreslagit ytterligare två förbud. Och Bisfenol A är alltså bara ett av 100 000-tals ämnen vi omges av. 2010 fick Kemikalieinspektionen extra pengar och ett uppdrag att ta fram en strategi för att minska riskerna med kemikalier. Jan Hammar jobbar med den strategin. – Det innebär att vi kunnat satsa på områden vi annars inte hade kunnat satsa lika mycket på. Exempelvis få till stånd förändringar i EU-lagstiftningen, öka tillsynen för att kontrollera förbjudna kemiska ämnen i varor som leksaker, textilier och liknande. Kemikalieinspektionen har också kunnat ta fram förslag om begränsningar av farliga ämnen inom EU:s kemikalielagstiftning Reach.  – Vi har föreslagit åtgärder mot cirka 20 olika kemiska ämnen. Hur har det gått? – Det är ju en rätt lång processtid i EU-systemet så idag tror jag det är cirka en fjärdedel som det finns beslut om. I uppdaget ingick också att ta fram förslag på vad som ytterligare behöver göras. 25 av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram handlar om vad regeringen kan göra. Men när Kaliber med hjälp av Kemikalieinspektionen går igenom förslagen, ser vi att bara sex har genomförts helt och hållet. Det handlar om fortsatt stöd till utvecklingsländer och att det påbörjade arbetet inom Kemikalieinspektionen ska fortsätta även efter 2014, och så fyra utredningar, bland annat har man utrett frågan om skatt på kemikalier.  Åtta av förslagen har delvis genomförts eller påbörjats, medan 11 av de 25 förslagen har fortfarande inte blivit verklighet. Bland de förslag som ännu inte genomförts finns: Förslag på en kraftfull satsning på miljö miljötoxikologisk forskning med 15 miljoner kronor per år i sex år, inriktning att skydda barnen bättre. Förslag på att undersöka möjligheterna att begränsa farliga ämnen i byggnader och byggprodukter, något som finns i vissa andra länder i Europa. Förslag på att öka antalet mätningar om vilka kemikalier människor har i kroppen och öka övervakningen av vilka ämnen vi utsätts för. Att öka antalet mätningar om vilka kemikalier vi människor har i kroppen och vad vi utsätts för i vår närmaste omgivning, det som kallas hälsorelaterad miljöövervakning, är ett av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram till regeringen. Enligt Naturvårdsverket läggs i dag 8 miljoner kronor på sådan övervakning medan drygt 120 miljoner används till att mäta farliga ämnen i den yttre miljön som fiskar och vattendrag. Men förslaget är alltså ett av de som ännu inte blivit verklighet. Trots att det nyligen visat sig att sådana undersökningar kan ha stor betydelse för att upptäcka risker för människors hälsa. Vi återvänder till Therese och Teo i Kallinge. Där gjorde man i vintras en upptäckt som skakade kommunen. Vattnet visade vara förorenat med industrikemikalier, så kallade perfluorerade ämnen, som troligen runnit ner i vattnet från en militär brandövningsplats. För ett av ämnena, PFOS, vet man att det inte bryts ned i naturen, att det är kroniskt giftigt och stör reproduktionen. Halterna var så höga att kommunen stängde vattentäkten samma dag. – Det var konstigt eftersom man visste det ju inte själv så det kändes ju dumt eftersom man trodde att vattnet var rent och så var det inte det. Och det är vatten som du druckit hela uppväxten? – Ja, hela mitt liv. Så det känns ju inte så bra. Vad var det första du tänkte? – Jag tänkte mest på Teo eftersom han är så liten, vi var ju också små när vi drack det, men nu är det nog inte så farligt när man är vuxen. Men det är ju små barn som dricker det, och det är nog inte så bra.  Och att man överhuvudtaget upptäckte de här föroreningarna var mycket tack vare sådan hälsorelaterad miljöövervakning, som Kemikalieinspektionen vill se mer av. Efter att tester på gravida kvinnor i Uppsala visat på oväntat höga halter av perfluorerade ämnen påbörjades ett detektivarbete för att hitta orsaken och den hittades i vattnet. Senare har det visat sig att sådana här föroreningar finns på drygt 60 platser runt om i landet. Jan Hammar på Kemikalieinspektionen igen. – Det var tack vare en sådan här övervakning då som visar att det här kan vara ett mycket stort problem, så jag hoppas att det sker en ökad satsning de kommande åren då. Kaliber idag om de farliga kemikalier vi alla utsätts för och regeringen som sagt att miljömålet Giftfri miljö är ett av miljöpolitikens viktigaste områden under mandatperioden. Men flera av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram, just för att skydda människor och miljön från farliga kemikalier, har ännu inte genomförts visar vår granskning. Och när jag tittar lite närmare på vad regeringen gjort under mandatperioden hittar jag beslut som inte fått så mycket uppmärksamhet, men som har fått tunga myndigheter att varna för att riskerna för människors hälsa kan komma att öka och att det kan bli svårare att uppnå målet om en giftfri miljö. Det handlar om maten. – Jag heter Peter Bergkvist och jag är strategisk rådgivare på Kemikalieinspektionen. Peter Bergkvist jobbar med bekämpningsmedel. Allt sedan 80-talet har Sverige arbetat med handlingsplaner för att minska användningen av bekämpningsmedel, som kan påverka oss på samma sätt som andra kemikalier. – Vi kan se tillbaks på stora framsteg. Vi har ju haft en förebyggande kemikaliepolitik där vi kan visa med riskindikatorer att vi haft framgång. Handlingsplanerna har gett effekt. De rester av bekämpningsmedel som finns i svenskodlade livsmedel är i de allra flesta fall lägre än i mat från EU eller resten av världen och ligger nästan alltid under gränsvärdena. Men i den senaste handlingsplanen, som regeringen beslutade om förra sommaren, har man dragit ner på målsättningarna om skydd för människor och miljö menar Peter Bergkvist. – Då tycker vi från Kemikalieinspektionen att man sänkt ambitionen jämfört med tidigare. Till exempel har det funnits ett mål på livsmedelssidan att vi ska minska exponeringen av rester i svenskproducerade livsmedel. Men det målet är nu borta. Målet som tidigare funnits om att minska resterna av bekämpningsmedel i svenska livsmedel är alltså borta. Peter Bergkvist pekar också på att det finns färre tvingande åtgärder och mer av frivillighet för lantbrukarna. I tidigare handlingsplaner har det också funnits vissa begränsningar eller förbud som nu inte längre finns med. – Det finns vissa användningar som vi under en lång tid begränsat eller som inte alls haft godkända i landet och som har varit väldigt värdefulla i de här handlingsplanerna, i syfte att minska risker för miljön och för oss konsumenter. De delarna är i princip borta. Nu pratar man mer om frivilliga initiativ och genom god praxis att försöka begränsa användningen, men inte genom att reglera som vi har gjort tidigare. Det handlar om stråförkortning, som används på spannmål för att stråna ska bli kortare och inte lägga sig ner, och medel för nedvissning eller ogräsbekämpning nära inpå skörd. Bägge användningsområden ger höga halter av bekämpningsmedel kvar i livsmedlet, enligt Peter Bergkvist. Och att de begränsningar och förbud som funnits i tidigare handlingsplaner inte med i den nya är något som Kemikalieinspektionen varit starkt kritisk till i sina remissvar. – Vi tycker att vi åtminstone inte ska avvika från den hållning och de målsättningar vi har haft i tidigare handlingsplaner. Sedan kan man föra en diskussion om huruvida Sverige ska gå vidare och vara mer aktiv men vi tycker att en rimlig bas är att vi åtminstone står fast vid vad vi åstadkommit tidigare. Men det gör man inte nu? – Nej det gör man inte. Man släpper på vissa delar och där är vi bekymrade som sagt. I slutet av maj beslutade regeringen också om en förordning för bekämpningsmedel. Men inte heller i den finns tvingande regleringar för stråförkortning eller nedvissning, trots att både Kemikalieinspektionen och Naturvårdverket har velat se sådana begränsningar.  En användning av de här medlen kan påverka flera miljömål negativt, framförallt målet om Giftfri miljö, skriver Naturvårdsverket i sin remiss. Och Kemikalieinspektionen pekar på att skyddet för hälsa och miljö minskar. Peter Bergkvist igen. – Det vi kan stå inför nu är att vi kommer få betydligt högre resthalter om man tillåter en del av de här användningarna som tidigare varit begränsade. Ja, halterna av bekämpningsmedel i svenskodlade livsmedel kan alltså komma att öka betydligt säger Peter Bergkvist. Det har fått Kemikalieinspektionen att ifrågasätta om Sverige lever upp till de krav som EU ställer på medlemsländerna, och som talar om att minska riskerna. – Vi ser det svårt att nå de mål som direktivet i grunden kräver av alla länder att man ska nå. Vad kan det finnas för förklaring till att Sverige har valt den här vägen? – Det har ju kommit in frågor kring konkurrenskraft i relation till vilka ambitioner man sätter upp när det gäller att begränsa riskerna och jag tror att mycket av svaren ligger väl där att man vill vara försiktig och inte riskera att man tappar när det gäller konkurrenskraft. Och Jordbruksverket som var den myndighet som tog fram förslaget till ny handlingsplan skriver också i ett brev till regeringen att de anser att konkurrensaspekten för svenskt jordbruk bör vägas in när man bedömer ambitionsnivån. Trots att regeringen säger att Giftfri miljö är ett priorierat mål under mandatperioden har man alltså fattat beslut om bekämpningsmedel som fått tunga myndigheter att varna för att det kan bli svårare att uppnå det målet, och att skyddet för människors hälsa kan minska.  Peter Bergkvist, på Kemikalieinspektionen menar att Sverige också förlorat sin tidigare pådrivande roll gentemot EU vad det gäller bekämpningsmedel. – Sverige ligger ju naturligtvis inte i täten längre vad det gäller att begränsa användningen och riskerna med bekämpningsmedel. Ligger naturligtvis inte i täten längre säger du, hur menar du då? – Vi har ju sett att flera länder är betydligt aktivare, och det är ju sammantaget väldigt bra att man strävar åt det hållet. Men vi kan inte säga att vi går före i någon mening som vi kunde säga tidigare. Tillbaka till förskolan i Göteborg. Där får jag en intervju med miljöminister Lena Ek efter att hon har pratat kemikaliepolitik med personalen. Jag börjar med att fråga om hon är nöjd med att 11 av de förslag som Kemikalieinspektionen lagt fram fortfarande inte har genomförts, som vår granskning visar. – När jag började som miljöminister såg jag att det fanns svårigheter i arbetssättet med kemikalier, samtidigt som vi måste höja ambitionerna rejält. Det är ju därför vi har sammanfattat en del av de här förslagen, lagt till annat och presenterat en genomgripande kemikalieproposition till riksdagen som ska ge ett nytt arbetssätt i Sverige där vi är både tuffare och tydligare. I december kom Lena Ek med ett förslag till riksdagen som sammanfattade regeringens inriktning för kemikalipolitiken. I den här så kallade kemikaliepropositionen som klubbades i våras, finns flera av Kemikalieinspektionens förslag med. Att titta på möjligheten till nationella regelverk inom byggbranschen ska påbörjas till hösten och före sommaren ska man börja titta på hur forskningssatsningen ska genomföras, säger Lena Ek. Men några pengar till att öka antalet tester på vilka kemikalier vi har i kroppen, det som kallas hälsorelaterad miljöövervakning, och som var en del i att de perfluorerade ämnena i Kallinge och andra vattentäkter kunde upptäckas, det blir det inte. Den satsningen ska ske inom befintlig budget säger hon.  När vi kommer till frågan om Bisfenol A och hur det kommer sig att Frankrike och Danmark beslutat om fler nationella förbud än Sverige hänvisar Lena Ek till att länderna har valt olika strategier. – För att bryta upp det här motståndet i kommissionen mot att ha förbud mot Bisfenol A så har vi jobbat lite olika och vi hjälps åt, och så jämför vi och så växeldrar vi för att få det här på plats. Vår arbetsmetod är att försöka se till att vi har gott om forskning, att vi fokuserar på barnen först, och att vi ser till att jobba med alternativ, alltså substitution, att företag eller industrier ska kunna byta till andra ämnen. Därför att vi tror att har vi det också på plats samtidigt har vi lättare att bryta igenom med nationellt förbud. Men Kemikalieinspektionen har ju påpekat att andra länder har varit mer aktiva med nationella förbud vad det gäller Bisfenol A. – Ja, det kan ju vara lite olika om man tittar på det historiskt sett. Det som vi behövde var ju att få den här nya kemikaliepropositionen på plats och godkännande i riksdagen för ett mycket tuffare arbetssätt. När jag har talat med företrädare för oppositionen i EU-parlamentet och även Kemikalieinspektionen, så säger de att Sverige tappat en del av sin ledande roll i kemikaliefrågan inom EU. Hur ser du på det? – Det var precis därför vi behövde en helt ny kemikaliepolitik och det är ju också därför vi efter ett långt och tungt arbete lagt den stora kemikaliepropositionen. Lena Ek vill gärna tala om framtiden och att politiken nu ska bli tuffare och tydligare med den proposition hon lagt fram. Nyligen höjde hon också tonen mot EU. EU-kommissionen skulle före jul ha fattat beslut som skulle göra det möjligt att förbjuda hormonstörade ämnen, men beslutat har skjutits upp, och det har fått regeringen att besluta sig för att stämma kommissionen. När jag kommer till frågorna om bekämpningsmedel visar det sig att Lena Ek inte alls håller med om Kemikalieinspektionens kritik om att regeringen sänkt ambitionerna och minskat skyddet för hälsa och miljö. – Vi har våra handlingsplaner, de finns och de har samma tuffa målsättningar som förut och de ska nu samordnas med den EU-rättsliga lagstiftningen och det innebär att vi har en annan omgivning, en del formuleringar är annorlunda, en del hanteringssätt är annorlunda, ja, men den sammantagna målsättningen är tuffare än tidigare. Och Lena Ek säger att kombinationen av handlingsplan och förordning tillsammans gör att Sverige lever upp till de krav som EU ställer på medlemsländerna, något som Kemikalieinspektionen ifrågasatt. Vad har då konkurrensaspekten för svenskt lantbruk haft för betydelse? – I Sverige så gör vi naturligtvis också en sammanvägning, men jag tror att vi faktiskt är mera noggranna med människors hälsa. Och den sammantagna effekten av handlingsplanen och förordningen och EU-regleringen ska ge en tuffare reglering, det kommer det att göra och det kommer också att innebära att vi når våra svenska miljömål. Så blir det då de tvingande regleringar för stråförkortning och nedvissning som Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket velat ha för att inte skyddet för människors hälsa och miljön ska minska, och för att det inte ska bli svårare att uppnå målet om giftfri miljö? Vi intervjuar Lena Ek innan beslutet har fattats av regeringen och hon vill inte svara förrän det är klubbat. Men när beslutet kommer visar det sig att de tvingande regleringar som myndigheterna velat se inte finns med. Lena Ek skriver i ett mejl. ”När det gäller stråförkortning och nedvissnande blir det mjuka styrmedel. Regeringen har bedömt att mjuka styrmedel är mest lämpliga för att nå målsättningarna om låg användning på dessa områden.” Nej, inga tvingande regleringar utan råd och riktlinjer till lantbrukarna. Och så ska Jordbruksverket fortsätta att på olika sätt verka för att lantbrukarna fortsätter använda förebyggande metoder, skriver Lena Ek. Vidare i mejlet står det: ”Jag vill understryka att handlingsplanen är mycket tydlig om att målsättningarna ligger fast om en låg användning av växtskyddsmedel för tillväxt­reglering och för nedvissning eller ogräsbekämpning kort före skörd. Användningen av växtskyddsmedel kommer att följas noga och om användningen skulle öka kommer regeringen vidta åtgärder.”   Ja om det händer, som Kemikalieinspektionen varnat för, att resthalterna av växtskyddsmedel i svenskodlade livsmedel kan öka betydligt, säger Lena Ek alltså att regeringen kommer att vidta åtgårder. Och hon ser heller inte att man sänkt ambitionsnivån för att man förlitar sig mindre på tvingande regleringar och mer på frivillighet från lantbrukarna, eller för att man har tagit bort målet om att resterna av bekämpningsmedel i svenska livsmedel ska minska. Sammantaget, säger hon, är ambitionsnivå för att skydda människor och miljön när det handlar om bekämpningsmedel fortfarande lika hög som tidigare.  Vi återvänder till Therese och Teo i Kallinge. Vattnet i kranen kommer numera från en annan vattentäkt och är säkert att dricka. Och hur de kemikalier som funnits kommer att påverka hälsan för de som fått dem i sig kan ingen säga idag. Therese har försökt följa nyhetsrapporteringen i tidningarna. – Där stod det ju att det inte kommer att försvinna på jätte länge och sedan att det kanske inte är så bra för barnen. De borde ju skriva lite mer om det eftersom det är aktuellt nu. Så man fattar för det är inte alla som vet kanske. Det skulle varit mer information om vilka risker det är. Reporter: Lena Pettersson lena.pettersson@sverigesradio.se Producent: Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

Safaridagar och turistande när politiker och tjänstemän åker på biståndsresor och det blir få konkreta resultat av arbetet. Kaliber granskar svenska kommuners och landstings arbete med biståndsprojekt. Det är strax före jul och vädret gråmulet och regnigt. På folkpartiets expedition i Växjö håller man på att duka upp kaffe och pepparkakor när dörren slås upp och in kommer gästerna: fem politiker från Sydafrika. 2006 inledde Kronoberg ett biståndssamarbete med sydafrikanska Tlokwe. Sedan dess har det blivit många resor och många projekt. Just nu är de sydafrikanska politikerna i Växjö för att få en bild av hur politiken fungerar i Sverige och diskutera nya samarbetsområden. – So please welcome to the liberals here in Växjö…We have a very small office here.. Alla har bänkat sig och folkpartisten Annika Stacke börjar berätta om sitt parti. Snart går man över till att diskutera likheter och skillnader mellan kommunerna. Efter åtta år känner man varandra väl. Kronoberg i form av Växjö kommun, Regionförbundet Södra Småland och Landstinget Kronoberg har sedan 2006 bedrivit nära 30 biståndsprojekt i Tlokwe varav fyra pågår just nu. Det gör deras samarbete med den Sydafrikanska kommunen till ett av de mer omfattande inom den speciella form av bistånd som kallas kommunala partnerskap. Just nu bedriver cirka 70 kommuner, landsting och regioner drygt 100 projekt i Afrika, Asien och Östeuropa. En del har något enstaka projekt, andra har längre samarbeten med en eller ett par orter. Errol Temanie är projektledare från Tlokwe och har varit med från början. Efter arbete med allt från sjukvård till jämställdhet, vatten- och avloppsfrågor till budgetarbete känner han sig hemma i Sverige, det har blivit många besök för hans del. – Coming to your country gives us hope. You know we have many stories about how Sweden struggled. How poor swedes were at a particular point in time. Ni har gett oss hopp – ni har varit fattiga och arbetat er ur det. Det kan vi också göra säger han och berättar att ekonomiavdelningen i Tlokwe har börjat arbeta annorlunda efter att man har studerat hur man gör i Växjö och att man har fått en ny hemsida.  – Obviously if you go to our website and if you look at that website today it is very different from the website we had before. Riksdagen har beslutat att kommuner, landsting och regioner ska vara en del i Sveriges biståndsarbete. Varje år anslår SIDA - den myndighet som hanterar svenska biståndspengar - cirka 40 miljoner för de kommunala partnerskapen. Det övergripande målet är som i all SIDA:s verksamhet fattigdomsbekämpning. Det handlar också om att utveckla den lokala demokratin och bidra till att kommuner i samarbetsländerna fungerar effektivt. Tanken är också att de svenska kommunerna ska ha något att vinna på samarbetet – att man ska arbeta kring frågor där bägge parter kan utvecklas. I Kronoberg, där man bedrivit en stor mängd kommunala partnerskapsprojekt genom åren, säger Roland Gustbée, ordförande för Regionförbundet Södra Småland och fullmäktigeledamot i Växjö kommun att projekten ger mycket tillbaka. – Det ger oss i att vi har en omvärldsbevakning, men också att vi bidrar till Sveriges nationella mål på biståndssidan. Den främsta vinsten är helt enkelt att de som reser ner, vidgar sina vyer och upptäcker att man kan göra saker på ett annat sätt. Roland Gustbée är också medlem i den politiska styrgrupp som ansvarar för projekten. Varje projekt innebär minst två resor, en för sydafrikanerna till Sverige och en för svenskarna till Sydafrika. Och det har blivit många resor genom åren. Ett 100-tal kronobergare – främst politiker och tjänstemän - har besökt Tlokwe på sammantaget 40-talet resor. – Man kommer ner till Sydafrika, tjänstemännen träffas och går igenom och de har alltså ett ganska tight schema från åtta på morgonen till fem på eftermiddagen. För det mesta handlar det om kunskapsutbyte att diskutera hur man löser olika problem i de två länderna. Tight schema mellan åtta till fem säger Roland Gustbée. Men när jag tittar närmare på Kronobergs resor under de åtta år som biståndssamarbetet varat framträder en annan bild. Jag går igenom 27 reserapporter och scheman som visar hur man har använt dagarna i Sydafrika. I genomsnitt, under vistelsen, är mindre än häften eller 45 procent av tiden av det som normalt räknas som arbetstid mellan åtta på morgonen och fem på eftermiddagen schemalagd till arbete, möten eller studiebesök. Resten av tiden på plats går till ankomst- eller avresedagar där man oftast inte har några aktiviteter förutom kanske en middag eller ett besök på något museum.  Nära en tredjedel av tiden går till aktiviteter som inte har någon tydlig koppling till projektet. Ibland står det ledigt och shopping men mer vanligt är utfärder som safari eller en hantverksmarknad. Vid en av resorna, i det projekt som bland annat ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida var Öppna kanalen i Växjö med och filmande. Vi har fått deras tillstånd att använda oss av ljud från filmen. Första dagen tas man emot med en välkomstmiddag. Morgonen därpå samlas alla för att inleda arbetet. Man jämför arbetssätt mellan de olika kommunerna och diskuterar om hur man bäst använder internet för att kommunicera med medborgarna. Man besöker också den lokala tidningen och radiostationen. En av deltagarna föreläser på universitetet och man besöker ett barnhem för Hiv-smittade barn. Sammantaget ägnas tre och en halv dag åt arbete och studiebesök. Sedan gör svenskarna en utfärd och efter ett par timmar på små grusvägar kommer man fram till en lejonfarm. Där får man också möjlighet att hålla och kela med en lejonunge. Nästa dag ägnas också åt djur. Den här gången i  Pilanesberg National park på en safaridag där man bland annat ser elefanter, zebror och giraffer. Dagen efter safarin är ledig så när som på ett kyrkobesök och enligt reserapporten hinner man sista dagen med ett besök på ett lokalt bryggeri och får smaka på det inhemska ölet, innan man avrundar med en slutdiskussion och åker till flygplatsen. Tillbaka till Växjö och Regionförbundet Södra Småland där Roland Gustbée är ordförande.  Jag går igenom resan dag för dag med honom, och han säger att man ofta lägger resor över en helg eftersom det gör att man får billigare flygbiljetter – och då är man ju ändå ledig. Men han tycker ändå att det är för lite med tre och en halv dagars arbete. – Det är för lite arbete kan jag tycka. Och jag kan ju säga att i våra kontaker med Sydafrika har vi hela tiden försökt ligga på för att det ska vara mer arbete och mindre av, ska vi säga, turistiska saker. Sydafrikanerna säger också att det är mer arbetsintensivt när vi är här. Men vår granskning visar alltså att den här resan inte på något sätt är unik. Visserligen har den genomsnittliga arbetstiden ökat något under åren som gått, men en veckolång resa innebär i genomsnitt tre dagars arbete möte eller studiebesök efter en ankomstdag då man sällan har något på schemat förutom en lunch eller välkomstmiddag.  Två dagar går till sociala eller kulturella aktiviteter som safari eller andra utfärder. Vistelsen avslutas sedan med en avresedag som ibland innebär ett besök på ett museum eller kanske någon timmas slutdiskussion. Och just safari är en aktivitet som återkommer på flera resor. I 19 av de 27 resor Kaliber granskat har deltagarna åkt på en halv- eller en heldags safaritur. Ofta men inte alltid förlagd till en helg. Roland Gustbée igen. – Jag tycker att det är inte konstigt om folk vill passa på att se något av landet när man är där nere och just safari är ju något vi absolut inte kan erbjuda här hemma. Det viktiga är ju att arbetet blir gjort och jag har inget emot att man får en safaridag, att den kan ingå i resan, men det är viktigt att vi får ut någonting av projekten också naturligtvis. Ibland har man bekostat safarin själv, och ibland har den sydafrikanska kommunen bjudit på safarin. Och det är inte första gången som svenska kommuner åker på safari på biståndsresor, och då låter sig bjudas av samarbetskommunen. 2011 uppmärksammade Sydsvenskan att Staffanstorps kommun åkt på flera resor till Namibia, resor som oftast innefattat en safari och som kommunen i Namibia bjöd på. Det ledde till att Staffanstorp blev hårt kritiserat. Bo Gertsson är utvecklingschef i Staffanstorp. – Efter den kritiken framfördes har vi vid våra besök inte låtit oss bjudas på några safari. ICLD – Internationellt centrum för lokal demokrati - är den organisation som hanterar de biståndspengar som SIDA varje år anslår till de kommunala partnerskapen. Dåvarande generalsekreteraren för ICLD sa att det är orimligt att kommuner låter sig bjudas, och slog fast att kommunerna är på plats för att arbeta – inte för att bli underhållna. Staffanstorps kommun har fortsatt åka på safari – men efter kritiken betalar man allting privat säger Bo Gertsson. Deltagarna tar semester och betalar såväl utfärden som övernattningen. – Det har då bekostats privat. Inte av Mariental och inte av Staffanstops kommun. Men så har Kronoberg inte gjort. På de resor man har gjort från Kronoberg ligger safarin inom ramen för resan, och resa, övernattningar och traktamente betalas med biståndspengar. Det gör också lönen för den projektledare som är med. Men till skillnad från många andra kommuner och landsting har man valt att själv bekosta arbetstiden för deltagarna.  Vissa av safaritillfällena har deltagarna betalat privat, men ofta har den sydafrikanska kommunen stått för den kostnaden. Och Roland Gustbée, som sitter i den politiska styrgruppen för kronobergsprojekten tycker att det är okej att den sydafrikanska kommunen bjuder. – Jag tycker att det kan ligga inom det rimliga, inom en rimlig nivå. Det är en dagstur, det är inga övernattningar på dyra hotell. Man åker en minibuss i två och halv timme och sedan är man en dag och sen åker man hem på kvällen. Sun City är ett hotell- och kasinoområde cirka två och en halv timmes bilväg från Tlokwe. Därifrån har de flesta safariresorna utgått till Pilanesberg, den närmaste nationalparken - vi ringer dit och frågar vad en rundtur i nationalparken kostar. – It costs 460 rand per person for the safari. Ja, hade jag bott på Sun City hade det kostat mig 460 Rand eller drygt 250 kronor för en två och en halv timmes tur i buss tillsammans med 20 andra. För de som åkt på biståndsresa från Kronoberg har safarin ibland varit en heldagsutflykt i en egen minibuss. En av deltagarna som Kaliber pratar med och som har betalat safarin på egen hand berättar att det då kostade mellan 800 och 1 000 kronor. En genomräkning av de 19 resor där det ingår en safari visar att  cirka 90 personer har deltagit. Och för varje person handlar det alltså om en kostnad på mellan 250 och 1 000 kronor. Lite längre bort i korridoren på Regionförbundet Södra Småland sitter Annika Ström som är en av projektledarna som jobbar med Sydafrika. Hon säger att den sydafrikanska kommunen bjuder på safari på de resor som politikerna gör. På tjänstemännens resor händer det däremot att deltagarna betalar själva. Och hon säger att man ofta ber om att få betala själv. – Ofta säger vi att vi vill åka dit och att vi vill betala för det själva då. Och vid flertalet tillfällen har vi fått betala själva, och ibland får vi inte det. Men om man nu vill betala för safarin - hur kommer det sig att man inte alltid gör det? – Vi försöker alltid minimera och säga att vi inte vill bli bjudna men samtidigt är det ju en balansgång. Man kan inte säga nej helt och hållet. För det är ju nästan som att liksom…hur ska de kunna få visa att de är glada och tacksamma om det inte får göra något tillbaka. Och Annika Ström betonar att safarin ofta ligger på en helg, då man ju normalt är ledig, samtidigt tycker hon inte att man ska se den eller andra utflykter som enbart ledighet eller nöje. – Då har ju vi oftast i stort sett med oss antingen hela den sydafrikanska gruppen eller deltagare från teamet eller andra från kommunen som är med vilket gör att det finns en möjlighet för oss att prata på vägen dit, när vi sitter i bussen, när man äter, ja under hela den här resan så umgås man ju också och då skapar man ju relationerna som gör att vi sen när vi arbetar har lättare att ha de samtalen man kanske inte har med vem som helst om sitt arbete. Och det blir en annan stämning. Så jag ser det inte riktigt som helt ledigt. Annika Ström tycker inte att vårt sätt att räkna ger en rättvisande bild av hur man använder tiden på biståndsresorna. Att bara se på dagtid mellan åtta och fem är missvisande tycker hon och menar att studiebesök även kan ske på kvällstid och att vi borde räkna in middagarna i  arbetstiden. – Jag upplever ändå när vi är där att vi har ett program alla dagar som är ganska intensivt dagtid och sedan så har man oftast även på kvällen en middag tillsammans och det är ju liksom också jobb för vi sitter där och pratar om vad vi gör. Det är ju liksom inte en nöjesmiddag alltid. Kaliber idag handlar om när kommuner och landsting åker på biståndsresor med målet att minska fattigdom och utveckla demokrati. Vi har tittat närmre på 27 resor som politiker och tjänstemän från Kronoberg gjort till Tlokwe i Sydafrika. Resor där en tredjedel av tiden gått till aktiviteter som safari och andra utfärder och där politiker och tjänstemän flera gånger låtit sig bjudas på safarin av den sydafrikanska kommunen. Det är biståndspengar från SIDA som finansierar projekten men de som granskar slutrapporterna och betalar ut pengarna är Internationellt centrum för lokal demokrati, ICLD, som Sveriges kommuner och landsting, SKL står bakom. 2011 riktade dåvarande generalsekreteraren för ICLD stark kritik mot Staffanstorp som låtit sig bjudas på safari – och att man blir bjuden är heller inget som nuvarande generalsekreterare Maria Åberg tycker är okej. – Jag skulle absolut avråda det. Om man tänker så här, den sydafrikanska kommunen har sannolikt använt sina egna kommunala medel till att bekosta det här. Och det är ju naturligtvis en aspekt i det hela. Det är ju inte väl använda skattepengar från deras horisont, och det är ju naturligtvis något som man som svensk samarbetspart absolut borde reflektera väldigt mycket på och helt enkelt säga nej till. Maria Åberg säger att hon förstår att man kan behöva en halv dag för att återhämta sig från en resa, och om man förlänger resan för att få en billigare biljett kan det motivera att man ägnar en dag åt mer sociala aktiviteter. Men att en stor del av tiden går till annat än arbete är inget som ICLD står bakom. – Vi är ju intresserade av att se att de här projekten når resultat, alltså att man når vad man är där för att göra. Och går för mycket tid åt - oavsett vem som betalar – till det som du beskriver som turistande så är det naturligtvis inte vettigt, inte klokt, inte ett bra sätt att använda tiden. I sina redovisningar till ICLD har Kronoberg tydligt berättat om vad man har gjort dag för dag. Även aktiviteter som safari, hantverksmarknad och besök på lejonfarm har man beskrivit. Projektledare Annika Ström säger att man aldrig fått något påpekande eller ens en fråga från ICLD. – Så det är ju inte så att vi försöker dölja någonting. Skulle vi inte vilja säga att vi varit på safari till exempel då skulle vi ju inte skriva det i rapporterna. Men vi har ju hela tiden visat det och finansiären ser det och har inte sagt något om det då kan jag tycka att då har de väl gjort samma bedömning som vi att det är okej. ICLD har alltså aldrig varit i kontakt med Kronoberg om vare sig hur man använder tiden på plats, eller när den sydafrikanska kommunen bjuder på safarin vilket emellanåt skrivs uttryckligen i slutrapporten. Men Maria Åberg, generalsekreterare för ICLD, säger nu att man borde ha reagerat. – Ja det borde vi ha gjort. Vi borde ha pratat med dem om det här framgår i redovisningarna till oss. Det finns inget krav på att arbetstiden dag för dag ska redovisas i slutrapporterna till ICLD och det gör det svårt att säga i hur hög grad andra kommuner ägnar sig åt aktiviteter som inte har med projekten att göra. Kaliber har varit i kontakt med ett tiotal kommuner och regioner och tittat på reseberättelser eller scheman för cirka 20 resor. På ett par av resorna redovisar man att all tid på plats gått till arbete, men på de flesta resorna finns en del turistande på programmet, men oftast i mindre omfattning än i Kronobergs fall. Och enligt Maria Åberg är det ganska sällan som ICLD får slutrapporter där man berättar om mycket fritidsaktiviteter och turistande. – Vi ser väldigt få och tror jag färre och färre i våra redovisningar av den här arten som du nu beskriver. Det tillhör inte vanligheten. Men frågor om hur man balanserar arbete och fritid under de biståndsresor som görs och vad som är okej att göra och inte är något som diskuteras bland de kommuner som bedriver kommunala partnerskap. Det visar bland annat en ännu inte färdigbearbetad enkät som ICLD skickat ut till kommunerna. – Vi försöker ju uppmuntra kommunerna att under den förberedelsefasen så ska man stämma av förväntningar och stämma av kulturella skillnader och sätt att vara. Alltså resonera kring saker som gåvor, att det inte är ett investeringsprogram,  vad kan låta sig bjudas på och inte. Det är sådant vi uppmuntrar till att ta upp i väldigt tidigt skede, säger generalsekreterare Maria Åberg. Omkring 40 miljoner kronor av svenska biståndspengar går varje år till de kommunala partnerskapen. För ett projekt under ett år beviljas ofta mellan 300 000 kronor och 500 000 kronor.  Det övergripande målet handlar som i all svensk biståndsverksamhet till att reducera fattigdom, men det handlar också om att öka den lokala demokratin. Och Maria Åberg säger att ICLD ser goda resultat av verksamheten. – Jag och vi tycker att kommunerna är helt fantastiska i biståndsarbetet. Vi får ibland beskrivningar och ibland resultat som vi blir oerhört imponerade av. Att man lyckats nå så långt på ganska kort tid och med inte alltför stora pengar. När den politiska styrgruppen för projekten i Kronoberg lät göra en utvärdering av sju utvalda projekt för att se vad man nått för konkreta resultat sa några av de sydafrikanska deltagarna att projekten bidrog till att minska fattigdom genom att stimulera den lokala ekonomin. Och från bägge länder poängterade deltagarna att man lär av varandra och att människor utvecklas både som personer och i sitt yrke. Men några av de tillfrågade svenskarna pekade också på risken att det hela bara resulterar i en trevlig resa, som inte tas på allvar utan ses som semester eller belöning. Och när det kom till konkreta resultat kunde man konstatera att de var få. Utvärderingen ger tre exempel på konkreta resultat i de sju projekten. Ett projekt ledde till att Tlokwe började arkivera dokument elektroniskt. I ett jämställdhetsprojekt anordnades en konferens om våld i hemmet och så informationsprojektet som ledde till att Tlokwe fick en ny hemsida. Men trots få konkreta resultat kommer man ändå till slutsatsen att man väl nått upp till målen att utbyta kunskap och öka förmåga och effektivitet i bägge kommunerna. Roland Gustbée, ordförande i Regionförbundet Södra Småland ser det också som att kommuner har en viktig roll att spela i biståndsarbetet. – Kommuner kanske inte är specialister på bistånd men kommuner är ju de som är bäst på att driva kommun.  Och det är ju just det som vi samverkar mest kring. Hur gör man bäst för att vara en kommun. Bo Sjö är nationalekonom vid Linköpings universitet. Han var tidigare knuten till SADEV, en myndighet som hade till uppgift att utvärdera svenskt bistånd men som lades ner för något år sedan. Han tror att det är svårt för kommunerna att utföra ett effektivt bistånd.  – Att utföra biståndsarbete på den nivån och så direkt som kommunerna är inblandade i det kräver mycket kunskap och den kunskapen har inte kommunerna. Man tror att man förstår problemen och lösningen men typiskt i sådana här projekt är ju att det inte blir något bra resultat av det. Och att det går mycket tid åt turistande är inget som förvånar honom. – Jag tror att man i det vanliga biståndet är mera effektiv. Man har sin återhämtningsperiod efter en lång resa naturligtvis, men det här allmänna tittandet är nog mycket mindre, utan man försöker vara mer effektiv i sin tidsanvändning. Men är det värt pengarna som han ser det? – Det är svårt att ha någon uppfattning om. Då måste man in och titta på vad kommunerna gör för de här pengarna och hur mycket lägger de ner i arbete på detta. Jag tror att det de kan göra i fråga om utveckling är ytterst minimalt. ICLD lät 2010 utvärdera de kommunala partnerskapen. I utvärderingen hittade man inte mycket stöd för att man uppfyllt de övergripande målen som att minska fattigdom och att det var svårt att mäta vad man faktiskt hade åstadkommit. Utredningen rekommenderade därför att arbetet framöver skulle ha konkreta mål som är möjliga att utvärdera och mäta. Och ICLD har fått nya riktlinjer säger generalsekreterare Maria Åberg. – Och den stora skillnaden det är egentligen målfokus. Att man har ett större krav på ett tydligt resultat. Kanske allra viktigast att de nya riktlinjerna betonar att projeten är lite längre. Treåriga för att det tar lång tid att uppnå ett resultat helt enkelt. Efter att jag träffat politiker och tjänstemän i Kronoberg åker den politiska styrgruppen iväg på ytterligare en resa till Sydafrika inom ramen för det biståndssamarbete man bedrivit de senaste åtta åren. När de kommit hem igen ringer jag upp en annan av de ansvariga politikerna i styrgruppen, oppositionsrådet i Växjö socialdemokraten Charlotta Svanberg. Det visar sig  att efter att Kaliber har börjat granska resorna har politikerna börjat diskutera om att sätta upp regler för vad som är okej och vad som inte är det. – De här fallen du har lyft upp där har det varit för mycket turistisk verksamhet på. Och vi har ju också pratat om det nu i styrgruppen att det kanske är nödvändigt att sätta upp tydligare regler på vad som är okej eller inte när man är i Sydafrika. Om det är okej att ta med familjemedlemmar naturligvis till egen bekostande men det kanske ändå påverkar projektet, om det är okej att stanna kvar på semester på egen bekostnad, hur man ska se på de turistiska delarna, hur mycket om är okej till exempel. Vi har inte riktigt haft de tydliga reglerna utan det har varit upp till varje projekt att avgöra. Reporter Lena Pettersson lena.pettersson@sverigesradio.se Producent Sofia Boo sofia.boo@sverigesradio.se

Påsk är konstrundetid - tid för att ta sig in i konstnärens hemliga rum och se konst och träffa folk. I veckans P4 Kultur beger vi oss till ett av de äldsta stråken, Skånes östra konstnärsgille och besöker konstnärerna Maria Hillfon och Johan Thunell på Österlen. Att vara konstnär är liksom att vara författare, ett många gånger ensamt arbete. Men under konstrundan smäller det plötsligt till och det väller folk in i ateljén eller verkstaden; besökare som förväntar sig att bli guidade bland alla verk och motiv. Annorlunda dagar med en annorlunda social tillvaro. – Jag lever på en ö i världen här på Högåsa, det är en kulle. Man ser långt och det är en speciell plats, säger Maria Hillfon, som har vant sig vid att öppna sitt hem för besökare i hundratal under konstrundan. Ett slags tradition att hälsa våren välkommen på. Men någon guide vill hon inte vara. Hennes konstverk, oljemålningar och vävar, ska få tala för sig själva och när besökarna kommer sitter hon vid sitt skrivbord i ateljén och betraktar betraktarna. – Det är som en folkfest, hela våren som kommer, säger hon. Skulptören Johan Thunell deltar också i konstrundan. Men att ha många ansikten kring sig är knappast något som han är ovan vid. Han arbetar med ansikten i lera - nyllen, som han kallar dem och sammanlagt ska det bli 600 innan han är klar. Inget nylle är det andra likt, och svårt att skiljas från ett extra kärt anlete kan det bli berättar han. Sammantaget ska nyllena bli pixlar i en bild, som framträden när man ser verket på håll. När P4 Kulturs reporter Karin Arbsjö besöker Johan Thunell i hans verkstad är nyllena fortfarande lerfärgade, men alla har de en egen sinnesstämning. Uttrycker känslor som glädje, förvåning, ilska och trötthet. Mängden av dem ger känslan av att befinna sig i trängseln i en storstad, på tunnelbanan. Men den som vill se dem live redan nu får bege sig till den lugna konstrundeträngseln på Österlen. Länkar till konstrundor runt om i landet:

Stockholms historia har alltid präglats av vattnet, men trots detta har stadens marina historia ofta hamnat i skymundan. Nu kommer den första heltäckande avhandlingen om Stockholms våtare historia, där marinarkeologen Marcus Hjulhammar går igenom hundratals marina fynd, från fiskebryggor, hamnar, kvarnar och varv till de drygt 150 båtar och skepp som grävts upp ur jorden, men som i århundraden hamnat i skuggan av det ståtliga Vasaskeppet. - Det här är inte en okänd, men en bortglömd historia, menar Marcus Hjulhammar, som säger att han gärna ser att Stockholms poltiker och byggentreprenörer kunde satsa litet extra på att markera några av alla de marina miljöer som är osynliga idag. Sammantaget berättar båtarna och skeppen om Stockholms ständiga behov av sjötransporter, såväl långväga som lokala, och många av båtarna skvallrar också om det rika fisket som bedrevs kring Stockholms centrala delar. - I Gamla Stan har man hittat hundratals fynd av fiskeredskap, och Kastellholmen kallades ju tidigare för Notholmen på grund av fiskevattnen där, berättar Marcus Hjulhammar. Dessutom har Slussen alltid varit känt för sitt goda ålafiske, och längs Skeppsholmen och i Nybroviken fanns mängder av enorma silltunnor uppställda under hundratals år. I den tredje delen i serien om sexualitetens historia berättar idéhistorikern och RFSU-ordföranden Lena Lennerhed om de homo-, bi- och transsexuellas historia - en historia som alltid hamnat i skymundan och som kantats av förtryck och fördomar. - Vi befinner oss i en situation där det finns olika perspektiv samtidigt när det gäller frågan om identitet, menar Lena Lennerhed. Programledare är Tobias Svanelid.