Podcasts about Carl Jonas Love Almqvist

W szwedzkich dziełach literackich z drugiej połowy XIX wieku i pierwszej połowy XX wieku odnajdujemy interesującą opowieść o dążeniu kobiet do równouprawnienia. Pomimo że Szwecja, podobnie jak inne kraje skandynawskie, jest teraz liderem w dziedzinie równości płci, historia ta ukazuje, jak długa i trudna była droga kobiet do uzyskania pełnych praw. Literatura szwedzka z tego okresu, szczególnie dzieła autorów takich jak Victoria Benedictsson czy Carl Jonas Love Almqvist, śmiało porusza kwestie kobiecej niezależności, małżeństwa z ekonomicznych powodów, i ograniczeń narzucanych przez prawo oraz konwencje społeczne. Historia szwedzkiej literatury i sztuki, w szczególności losy kobiet w tych dziedzinach, odzwierciedla ewolucję społeczną i kulturową, która miała miejsce w Szwecji w ciągu ostatnich dwóch stuleci. Rozmowa z ekspertami na temat tej fascynującej epoki: skandynawistką i filolożką szwedzką Paulina Rosińska oraz dziennikarzem i nauczycielem Janem Janczy, którzy omawiają, jak te dzieła literackie nie tylko odzwierciedlały, ale i wpływały na zmiany w społeczeństwie. Strefa Kultur Uniwersytetu SWPS to projekt, w którym wraz z zaproszonymi gośćmi omawiamy różne elementy otaczającej nas kultury, a także przybliżamy realia, zjawiska i obyczaje obecne w innych krajach. Do udziału w tym przedsięwzięciu zaprosiliśmy ekspertów z różnych dziedzin: filologów, językoznawców, kulturoznawców, medioznawców, dziennikarzy, socjologów i politologów. Założeniem projektu jest udostępnienie rzetelnej wiedzy wszystkim zainteresowanym tą tematyką – niezależnie od czasu i miejsca, w jakim się znajdują. Więcej informacji o projekcie: https://web.swps.pl/strefa-kultur/

Ett drama, ej om en människa som blev helgon men likväl om ett helgon som blev människa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pjäsen utspelas i färgstark och exotisk syditaliensk miljö och skildrar de politiska striderna i Palermo, där två furstar kämpar om makten – med folket som spelbricka.I centrum står också en helig kvinna som spelar en viktig roll genom att hålla tillbaka folkets vrede och missnöje med de underverk hon utför. Men också hon är ett vapen i de makthavandes händer. Signora Luna av Carl Jonas Love AlmqvistSignora Luna – ett brett upplagt drama som vid sin urpremiär i Radioteatern 1973, legat ospelat i etthundratjugofem år.I rollerna: Don Rinaldo, Furste av Palermo – Helge Skoog, Hoharrem, fången afrikansk furste – Åke Fridell, Solano, Don Rinaldos rådgivare – Heinz Hopf, Brinto, hans bödel – Gösta Bredefeldt, Porzia, dotter till Adelns äldste i Palermo – Ingrid Sandgren, Ambrosio, hennes älskade, fattig yngling – Göran Järvefelt, Signora Luna, en blind – Annika Tretow, Donna Violanta, furstinna av Messina – Anita Wall, Miraflor, Trapano och Giustiniano, furstinnans förtrogna – Anita Ekström, Christina Carlwind och Christian Berling, Fabio, adelsman från Palermo – Hans Ernback, Maria, flicka från Palermo – Axelle Axell, Ombrucci, adelman, närstående fursten i Palermo – Rolf Skoglund, Palermos Kardinal – Ragnar ArwedsonKompositör: Gunnar EdanderMusikmedverkan: Gunnar Edander, Kjell Westling och Claes SohlsLjudtekniker: Lennart FahlénInspicient: Rolf KingsProducent: Anders CarlbergRegi och radiobearbetning: Anders Carlberg

En komedi med nationalekonomiskt tema. Av en herr Grönström övertalas kommerserådet Westermark att investera i ett hotell så stort att det ska kunna härbärgera hela Stockholm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I lustspelets form ger Almqvist här sin syn på kvinnan, hemarbetet och familjen och propagerar för idéer, aktuella i debatten av idag (läs ”idag” som 1973): att i kollektiva former lösa hemarbetet och därmed frigöra kvinnan till annat arbete som bättre nyttjar individen och samhället. Kommerserådet Westermark – författarens språkrör – tänker sig att grunda och satsa kapital i ett ”universalvärdshus” vid namn Silkesharen efter det lilla lena djur som dykt upp i intrigens alla svängningar.Föreställningens regissör Karin Ekelund blev 1963 den första kvinna fast anställd som producent på Radioteatern och så småningom kom hon också att regissera.I rollerna: Groman, källarmästare från Uppsala – Åke Fridell, Grönström, en yngre släkting till Groman, kassör – Börje Ahlstedt, Kommerserådet Otto Westermark – Sigge Fürst, Adrian, hans son, officer – Jan Malmsjö, Augusta, Adrians kusin – Anita Wall, Lina, Anette och Lisette, uppasserskor på Hagalunds värdshus – Margaretha Byström, Meta Velander och Lena Dahlman samt Förrättaren – Folke OlhagenPiano: Julius JacobsenTekniker och inspicient: Olle Östlund och Carl-Axel EdmarkRadioarrangemang: Claes HooglandRegi: Karin EkelundFrån 1973.

Berättelsen ”Tusen år hos Gud” är en prolog, tänkt som en upptakt till en roman om Carl Jonas Love Almqvist i landsflykt. Ett projekt som livligt sysselsatte Stig Dagermans tankar under hans sista levnadstid. Lo och Bengt samtalar om Stig Dagermans skrivkramp och depression. Om vetenskap och tro. Om människan och Gud. Om hur ”Tusen år hos Gud” inspirerat till tolkningar på olika teaterscener.

Har du läst världssensationen Sally Salminen? Vet du vilken kvinna man använde för att sälja in Strindberg i utlandet? Ann Lingebrandt reflekterar över en litteraturhistoria där kvinnor glöms bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-04-06.Vem är artonhundratalets största svenska litterära stjärna? Emilie Flygare-Carlén, förstås. Jaså, du har inte läst någonting av henne? Inte fått lära dig om henne i skolan? Nej, trots att hon var den författare som sålde flest böcker både i Sverige och utomlands är hennes litteraturhistoriska status inte den högsta.Vid artonhundratalets mitt var hon däremot på allas läppar. I England och USA närmast slogs översättarna om att få lägga vantarna på hennes senaste bok. Recensenter framhävde den snudd på manliga fastheten i hennes berättelser. När hon genomgår en ögonoperation anses det värt att skriva om i ungersk press.Att Flygare-Carlén producerade så där två romaner om året räckte inte för att mätta läsarnas hunger på svenska familjehistorier. Alltså passade en författare på att skriva egna uppföljare till hennes romaner. Förläggare drog sig inte för att prångla ut andra författares verk under hennes namn. Hon hade blivit ett varumärke. Så till den grad att när August Strindberg senare skulle marknadsföras på tjeckiska, fungerade Flygare-Carlén som draghjälp. Det här berättar litteraturprofessorn Yvonne Leffler i “Swedish women's writing on export”, en antologi som presenterar ny forskning om svensk litteratur på den internationella marknaden utifrån digitala databaser. Den väcker tankar om att historieskrivning inte är en självklar sak.De en gång så älskade och sedermera brutalt bortglömda författarna tillhör en egen kategori: de slocknade stjärnorna. De utgör ett slags skuggkanon. Skuggor som berättar om vägar som växt igen, ideal som vissnat.Att något är det mest uppmärksammade i sin tid behöver ju inte betyda att det har störst chans att överleva. Kanske är det inte så underligt att det som gick hem 1840 inte känns superhett 180 år senare. Men det kan gå betydligt snabbare än så att förpassas till glömskan. Ett exempel på det är Sally Salminen.I oktober 1936 blir hon, en småbrukardotter från Åland som emigrerat till USA för att bli hembiträde, förstasidesnyhet i New York. Hon har vunnit en svensk-finsk romanpristävling och manuset hon skrivit på under sena kvällar i sin pigkammare ska ges ut. Plötsligt vill alla ha tag i Sally Salminen: journalister, litterära agenter, filmmänniskor. Ena dagen vid diskbaljan, andra dagen ­ett litterärt stjärnskott – det är en framgångssaga som är helt oemotståndlig i depressionens USA. Det skämtas om den skrivande pigan, hennes arbetsgivare intervjuas och själv är hon så efterfrågad att hon blir gråtfärdig av trötthet.Jag hade knappt hört talas om Salminen när jag började läsa Ulrika Gustafssons högintressanta biografi ”Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen”, som sätter ljuset på en författare som trots sin berömmelse helt hamnat i litteraturhistoriens marginal. Det var inte bara i USA hon blev en snackis, också hemma i Norden ville alla ha tag i den nya författaren. Hon kan knappt ta ett obevakat steg och turister kommer i båtlaster till Åland och knackar på i barndomshemmet. Dagens Nyheter publicerar en skämtteckning om hur författaren måste fly till Stockholm för att komma undan de påträngande läsarna.I den mån Salminen fortfarande är känd är det för den prisvinnande debutromanen, ”Katrina”. Att den väckte uppståndelse är inte underligt. Det är en sådan där roman som omedelbart griper tag och målar upp personerna så att man tycker sig ha mött dem i levande livet. Katrina är den stolta bondflickan från Österbotten som förälskar sig i en storskrävlande sjöman och hamnar i det torftigaste rucklet på Åland. Men hon låter sig inte brytas ner. Hon är en torparnas Robinson Crusoe, som kan få äppelträd att växa på en mager berghäll och kräver att också en fattig människa ska mötas med respekt.När ”Katrina” publicerades fick den översvallande recensioner. Salminen jämfördes med Sigrid Undset och inte minst med Selma Lagerlöf. Och Lagerlöf själv uppskattade boken: ”Ingen, som läser denna bok till slut, kommer att ångra sig”, lovade hon. Redan första året kom romanen ut i femton svenska upplagor och översattes snart till ett tjugotal språk. Hon föreslogs till och med tre år i rad till Nobelpriset i litteratur.Hur kunde en så omsusad författare sedan bara glömmas bort? Var hon inget annat än ett one-hit-wonder?. Ulrika Gustafssons bok ger en nästan thrilleraktig skildring av hur en författares rykte kan sjunka redan under hennes livstid. Först får Salminens andra bok, ”Den långa våren”, ett något avvaktande mottagande. Sedan får varje nyutkommen bok lite svalare recensioner och med tiden anses författarskapet mer och mer misslyckat. Till slut börjar det till och med ryktas om att ”Katrina” inte så mycket var Salminens eget verk som ett resultat av förlagets kraftiga omarbetningar.En anledning till skepsisen kan vara att realism och folklivsskildringar inte stod särskilt högt i kurs på den finlandssvenska litteraturscenen. Här var man urban och modern, och skrev stilistiskt experimentella böcker i linje med det europeiska avantgardet. En självlärd kvinnlig proletärförfattare var en främmande fågel.Vilka mekanismer är det då som gör att vissa författare koms ihåg och andra glöms bort? Popularitet kan i sig vara något som gör att en författare skrivs ut ur litteraturhistorien. Man märker hur föraktet över försäljningsframgångarna dryper när somliga kritiker uttalar sig om Salminen. Folksmak, heter det med avsmak.Könet är också en faktor, inte minst i kombination med just popularitet. Om vi går tillbaka till artonhundratalet var det i hög grad kvinnornas århundrade. Under några decennier kunde det faktiskt vara en marknadsmässig fördel att vara kvinnlig författare. Det var i första hand de svenska kvinnliga romanförfattarna som översattes och lästes utomlands: tillsammans med Emilie Flygare-Carlén stod Fredrika Bremer och Marie Sophie Schwartz för 80 procent av den litterära exporten från Sverige. Långt innan dagens deckardrottningar skapade de en hajp kring svensk litteratur.Att Emilie Flygare-Carlén var vår främsta litterära exportvara gör henne förvisso inte automatiskt viktigare än kollegan Carl Jonas Love Almqvist, som rönte ett blygsamt intresse utomlands – litteraturhistorien är inte en bästsäljarlista. Men det är påtagligt hur många just kvinnliga författare som har knuffats ut ur litteraturens finrum. Och kunskapen om hur ansedd Flygare-Carlén var ger en klarare bild av tiden och hur historieskrivningens process ser ut. Från att ha tagits på allvar som en författare som konkurrerade med Charles Dickens och Alexandre Dumas och recenserades i högstatustidningar, fick hon stämpeln populärlitteratur. Förödande för det litterära ryktet.Fördelen med att vara bortglömd är att man kan bli återupptäckt. Att väcka något ur sin dvala har en särskild sorts magi: en blek skugga kan förvandlas till en levande klassiker. Där går Sally Salminens Katrina över fälten, biter trotsigt ihop tänderna och vägrar trots hungern förödmjuka sig. Som hon själv säger: ”här är en torparkvinna som inte böjer sig”. Jag tror inte att hon böjer sig för litteraturhistoriens glömska heller.Ann Lingebrandt, litteraturkritikerLitteraturYvonne Leffler, Åsa Arping, Jenny Bergenmar, Gunilla Hermansson och Birgitta Johansson Lindh (redaktör Yvonne Leffler): Swedish Women's Writing on Export. Tracing Transnational Reception in the Nineteenth Century, LIR skrifter, 2019Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, Appell Förlag/SLS, 2019Sally Salminen: Katrina (1936), Saga Egmont, E-bok, 2019Sally Salminen: Den långa våren (1939), Saga Egmont, E-bok, 2019

"Sköne yngling vem är du jag skådar med svarta lockar flygande för vinden?" frågar Ariel Ferrando Bruno då han kommit till andevärlden. Hon bjuder honom att stanna i dessa rosors dal, men han angelägen att komma vidare till den han söker. Den skönlockige italienske riddaren Ferrando har kommit till andevärlden för att finna Satan.Ferrando BrunoAv Carl Jonas Love AlmqvistI rollerna: Ariel – Ulla Sjöblom, Ferrando – Olof Bergström, Uhmael – Gertrud Fridh, Michael – Gunnar Sjöberg, Rafael – Gerd Ericson, Orni – Doris SvedlundRegi: Palle BruniusStycket hade sin urpremiär på Radioteatern 1955.

I exil blev det rimliga alternativet för Carl Jonas Love Almqvist att dikta nonsensverser på rim. Isabella Nilsson tror att det bidrog till att göra honom ödmjuk. ESSÄ: Detta är en text från 2020 där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund.Det Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av C.J.L Almqvists ”Om Svenska Rim. Bok 1–5” har en sådan där lite överrörlig bindning som jag älskar och som får den att falla upp som en stor och tung koralbok. Pärmarna saknar skyddsomslag och är vackert blålila i samma nyans som mina stelfrusna fötter efter ett morgondopp i sjön. Valet av hängmattelektyr förenar nytta med nöje: ”Om Svenska Rim” är en 1400 sidor lång föreläsningsserie som utöver matnyttiga föredrag om allt från verslära till skotsk kokkonst via persisk mytologi dessutom innehåller Almqvists rimmade nonsensdiktning i exilen.Jodå, en sådan diktning existerar faktiskt, fastän förbisedd och bortglömd – som brukligt är när det gäller all sådan poesi som litteraturhistoriker inte riktigt kunnat ta på allvar. Såhär skriver Folke Isaksson om Almqvists febrila på gränsen till tvångsmässiga litterära produktion under åren i landsflykt:“På de allra flesta sidor är det som att stiga in i ett gemak vars fönster och dörrar stått tillslutna i årtionden, där allt är blekhet, damm och kvalm. Ändå är det någonting i detta stora misslyckande som är gripande. Man känner hur tunn luften måste ha varit kring denne man som strävade med ett omöjligt manuskript på ett bibliotek i en främmande stad genom dagar och år, som putsade och skrev rent med vackra snirklar och bläck i två färger och på Seemannstrasse 7 i Bremen, den sista stationen, förde in nya varianter med blyerts i marginalen.”Det är en svår konst att så inkännande och kärleksfullt som Isaksson totalsåga en bruten människas sista mastodontprojekt. Men ärlighet varar längst, och den Almqvist vi möter i exilen är delvis en helt annan Almqvist än det romantiska geni vi brukar tänka på som författaren till romanklassikerna Drottningens juvelsmycke och Det går an. Han har berövats inte bara sin läsekrets utan även sitt hem, sitt liv, sin identitet. Det som återstår är en ingen som sjunger ur intet för intet. Att resultatet blir tomt nonsens är inte att undra på! Det är som om Almqvist efter anklagelserna om giftmord och under den påföljandetumultartade landsflykten kring år 1850 råkade snubbla över kanten vid världens ände och tumla rakt ut i tomma intet. Om vi riktar vår stjärnkikare en bit bortom tid och rum, ser vi en kontursuddig trashank sitta fastgjord på en träpall vid ett i tyngdlöshet svävande skrivbord. Pennan i ett krampaktigt grepp, som bebisens lilla hand hårt sluten om en tygkanins öra. Och på arbetsytan framför honom? “Hela högar af Pappersark fulla med Törnrosboksfantasier, jag icke vet om det minsta nånsin blir tryckt.”Den stundom storvulna och en smula elfenbenstornutblickande idealisten Almqvist verkar i exilens misär ha mjuknat in i en mer jordnära, anspråkslös humanism. Medkänslan med samhällets svaga är inte längre en vackert formulerad tankefigur; den kurrar konkret i skaldens tomma mage. Det vore såklart enkelt att avfärda Almqvist nya identifikation med trasproletariatets stackare som blott och bart självmedlidande, men förhoppningsvis är det med åtminstone en smula klädsam självkritik som han nu skriver att “De, som ej hafva aktning för ringheten, vördnad för äfven det fattiga, kärlek för det barnsliga, de hafva en kall själ och tala fåfängt om höga och magnifika ting!”Bland nonsensverserna i Om Svenska Rim finns ingenting högt eller magnifikt och kärleken till det barnsliga går inte att betvivla. Vårtan på stortån får ett eget ode, oätliga småfiskar besjungs på terziner och en olycklig incident med en limpa och en krossad lampa avhandlas på det rimmade versmåttet ottava rima.Om du är vis, så hör mitt ord, mitt råd förnim!Fly bullersamma getingars fördömda stimdå du vill göra artiga och goda rim.Jag vill gärna tro att den nyfunna mildheten hos en litterär gigant som fallit ner från parnassen, att denna mildhet säger någonting om den botten som är botten i oss alla. Att tillvarons djupaste grund förvisso är – precis som det har sagts – tomhet, idel tomhet. Men vilken oväntat mjuk och underfundig tomhet!Att vara ingen och dikta för ingen är dock inte den mest kreativt stimulerande utgångspunkt man kan tänka sig. I isoleringens intighet finns inget att förhålla sig till, ingen att rikta sig mot, inget att göra avstamp i, inget att knyta an till, inget att sätta i relation, inget att kontextualisera, inget att hysa hopp om.Konsten att trolla fram storverk ur tomma intet är en konst som mycket få, för att inte säga bara en Enda, behärskar. Vanliga dödliga – och till deras skara hör faktiskt även nationalskalderna – behöver i regel lite hjälp på traven, något som sätter tomheten i rörelse, ger den styrfart och form. Ett versmått kan utgöra en sådan hjälp, ett rimschema likaså. Och en diktare som skriver utan hopp om att bli läst kan såklart inte skriva pamfletter, bildningsromaner eller bekännelselitteratur. Det om något vore nonsensaktigt.Att skriva nonsens på bunden vers blir det rimligare alternativet.Det är också fullt rimligt att, som Almqvist med sitt omöjliga manuskript, bli en smula galen på kuppen, en smula utom sig. Oss själva blir vi ju först i relation till andra. Ett socialt sammanhang att verka i eller förhålla sig till är helt avhängigt för ett identitetsbygge. Det är i samspelet med omvärlden, eller i krocken med densamma, som förhandlingen om vårt jags gränser pågår. Utan ordet “du” skulle ordet “jag” vara obegripligt, ett nonsensord bara. Långvarig ensamhet av den sort som Almqvist upplevde i exilen är därför förödande för en människas överlevnad som subjekt. Avskildhetens brist på perspektiv gör det omöjligt att upprätthålla verklighetens rätta proportioner. Den isolerade människan är på så sätt en människa i dubbelt upplösningstillstånd: ett uppluckrat jag, i en uppluckrad verklighet. Eller uppfuckad verklighet. SomAlmqvist själv helt säkert inte skulle ha uttryckt det. Uppfuckad eller ej: med hjälp av sina poetiska nonsenslekar tror jag att Almqvist nådde en del nya insikter om vad det innebär att vara människa. Att tvångsmässigt spotta ur sig dålig och nödrimmad poesi är nämligen en sjukdom som ödmjukar. Det har jag själv fått erfara. Man kommer, så att säga, ofrånkomligen att börja ana vidden av sin egen inneboende löjlighet.Nonsensrimmandet är på det sättet lika nyttigt som det är roligt, lika uppbyggligt som tramsigt.Gungande i en hängmatta med en tegelsten från Svenska Vitterhetssamfundet som huvudkudde är det lätt att hemfalla åt kvasifilosofiska resonemang om litteraturen som en källa till självkännedom och annat nonsens.Men nonsenspoesins eventuellt karaktärsdanande kvaliteter är såklart sekundära i sammanhanget. Som författaren Stig Dagerman har påpekat är det när allt kommer omkring ändå inte för att vi älska att falla, som vi falla. Och det är inte för att nonsenspoeterna älska att lalla, som de lalla. Världens mest ensamme Carl Johan Love Almqvist stod kanske helt enkelt bara inte ut med tystnaden.Om så det skulle händaatt ingen talar till mig alls;vart skall jag då mig vända,vafalls?Jag då skall tala till-mig-själv,och jag ska sjunga för-mig-själv,och jag skall dansa med-mig-själven vals.Text: Isabella Nilsson, författare och översättareTal: Christina Höglund

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 9 mars 2020.Kapitel 1: InledningenLåt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där.Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt.Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig.Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar?Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas.Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter.Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det.Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn.Varför inte?Fux betecknar inte rasen utan färgen.Vilken färg?I alla fall inte svart.Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo.Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig.Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet.De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan.För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt.Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen.Eller vänta nu, står han inte i predikstolen?Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan.För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare?Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är.Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ...På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden.Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg?Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin: Till mitten hunnen på vår levnads vandringhade jag i en dunkel skog gått vilseoch irrat bort mig från den rätta vägen.Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent.Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen.Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar.Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida?JoSå kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst.Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog.En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet.Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare.En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser.Ta tyglarna, säger ridläraren.Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun.Vänd rakt upp, säger nu ridläraren.Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig.Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt?Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar.Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper.Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer.Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig.Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager.Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen?Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet.Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen.Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren.Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd.På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt.Ut ur den mörka skogen.Kapitel 3: SlutetVet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen.Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade.Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande.Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom.Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen.Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan.Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt.Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren.Men varför är slutet så viktigt?Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan.Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll.Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på.I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa).Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark.Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den.Fjärde kapitlet: EftervärldenLäsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer. Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden.Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel?Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren.Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem.Det har gjort honom till en jagad man.Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat?Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat.Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken).Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt.När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden.Men vad blir kvar och vad blir inte kvar?En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren.Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner.Det är inte lätt med eftermälet.I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död. I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle.Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig.Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken.Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö.Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författareMusikThe Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic)LästipsFrank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Närhelst den unge Don Ramido förälskar sig, finner han varje gång att den han älskar är dotter till hans egen far, den beryktade Don Juan. Till slut finner han lycka och frid inför en tavla föreställande en underskön kvinna. Tavlan visar sig vara målad av Don Juan, som blandat gift i färgerna...Ramido Marinesco av Carl Jonas Love AlmqvistI bearbetning av Claes HooglandI rollerna: Anna Lindahl Dinna Bianca, Lars Ekborg Ramido, Uno Henning Pater Amselmo, Asta Bolin Estella, Maj-Britt Nilsson Ximena, Ruth Kasdan Ormesinda, Gertrud Fridh Juana Kompositör: Carl Jonas Love Almqvist Piano: Sten FrykbergRegi: Palle BruniusFrån 1952.

En mörk brottshistoria med gift, mord och ond bråd död, men också romantik! Skällnora kvarn ingår i Törnrosens bok som skrevs i slutet av 1830-talet. Skällnora kvarn av Carl Jonas Love AlmqvistBearbetning: Sigvard MårtenssonI rollerna: Vandraren Per Myrberg, Brita Helena Brodin, Carlsson Tor Isedal, Mjölnaren Gunnar Olsson, Per i Grana Morgan Andersson, Anders Ivar WahlgrenRegi: Börje MellvigFrån 1963.

Om verkligheten överträffar dikten när det gäller den store författaren Carl Jonas Love Almqvist får var och en bedöma när vi återhör avsnitt 168 från sommaren 2017. Almqvists insatser på litteraturens område är obestridliga, men hans dramatiska åtgärder kring sina egna ekonomiska trångmål är också magnetiskt fängslande i all sin absurditet. Missa inte detta! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Som barn blir hon bortrövad av en skämtsam greve, en sån som roar sig med att ställa till hokus-pokus, bara för att vår herre ska ha nöjet att så småningom ställa allt till rätta igen. Hon blir uppfostrad på ett av hans gods, och de sörjande föräldrarna, ett klockarpar i trakten av Ramlösa, återfinner henne inte trots långt och enträget sökande.Vid 15 års ålder kommer hon till Stockholm, där hon snart förvandlas till en skön synderska.Men då ingriper Herren och låter Grevens son Fredrik förälska sig i henne. Han tar henne med på en resa i sin vagn och de kommer till hennes barndoms källa i Kläravänget. Hon vaknar som ur en dröm, känner igen trakten, återfinner föräldrarna och beslutar att rentvå sig från sitt föregående liv.Colombineeller Historien om duvan ifrån Skåneav Carl Jonas Love AlmqvistI rollerna: Fredrik Olof Bergström, Colombine Ulla Smidje, Greven Anders Henrikson, Jakob  Jan Malmsjö, Gubben Hugo Björne, Gumman Maria SchlidknechtMusikvinjetter hämtade ur Almqvists Fria fantasier för piano forte och spelades av Gunnar Hahn.Regi: Palle Brunius Från 1953.

Som barn blir hon bortrövad av en skämtsam greve, en sån som roar sig med att ställa till hokus-pokus, bara för att vår herre ska ha nöjet att så småningom ställa allt till rätta igen. Hon blir uppfostrad på ett av hans gods, och de sörjande föräldrarna, ett klockarpar i trakten av Ramlösa, återfinner henne inte trots långt och enträget sökande.Vid 15 års ålder kommer hon till Stockholm, där hon snart förvandlas till en skön synderska.Men då ingriper Herren och låter Grevens son Fredrik förälska sig i henne. Han tar henne med på en resa i sin vagn och de kommer till hennes barndoms källa i Kläravänget. Hon vaknar som ur en dröm, känner igen trakten, återfinner föräldrarna och beslutar att rentvå sig från sitt föregående liv.Colombineeller Historien om duvan ifrån Skåneav Carl Jonas Love AlmqvistI rollerna: Fredrik Olof Bergström, Colombine Ulla Smidje, Greven Anders Henrikson, Jakob  Jan Malmsjö, Gubben Hugo Björne, Gumman Maria SchlidknechtMusikvinjetter hämtade ur Almqvists Fria fantasier för piano forte och spelades av Gunnar Hahn.Regi: Palle Brunius Från 1953.

Armando Requeixo convídanos á lectura da novela 'As nosas normas', de Carl Jonas Love Almqvist, un clásico da literatura sueca do XIX. 'As nosas normas' (Hugin e Munin) é unha narración curta que foi traducida ao galego por Marta Dahlgren, quen nos achega esta historia pioneira na loita pola igualdade xenérica. Publicada orixinariamente en 1839, o relato do encontro entre o sarxento Albert e a comerciante Sara Videbeck e o seu namoramento durante unha viaxe en barco cruzando o lago Mälaren sorprende pola temperá reivindicación de valores como a distinción entre sexo e matrimonio, a libre unión ou a separación de bens.

Uppläsning: Pontus Plaenge Diktsamling:  Samlade dikter volym 14 (1922) MUSIK Ellika Frisell: Nattpolska EXEKUTÖR Ellika Frisell och Mats Edén, viola

På torsdag tillkännages årets Nobelpristagare i litteratur - och vi börjar nedräkningen med ett samtal med några nordiska kolleger. Frågan är hur man där ser på turbulensen kring Nobelpriset och Akademien. Det är Anne Catherine Straume, litteraturredaktör på norska radion NRK, och Fredrik Sonck, Kulturchef på Hufvudstadsbladet i Helsingfors, som diskuterar om Akademiens kris och debatten kring Peter Handkes pris kastar skuggor även över årets tillkännagivande. Eller om den debatten nu är överspelad och årets process i stället innebär en tillbakagång till "det normala". MÖTE MED SKRÄCKFÖRFATTARE VID EN MYSTISK STEN Peter Fröberg Idling har tidigare skrivit hyllade reportageböcker som "Pol Pots leende" - och kommer nu med sin första skräckroman, "Nidamörkur", som blev en överraskning även för honom själv. Vår reporter Nina Asarnoj stämde möte med författaren vid en underlig sten i hans hemtrakter i Hägersten i Stockholms kommun. Och får bland annat höra om hur man skruvar upp och ned volymen i en skräckberättelse. HUR BLEV RÖDE ORM PÅ SCENEN? Allt fler teatrar börjar öppna igen - och den här helgen var det emotsedd premiär för "Röde Orm" på Dramatens stora scen, i regi av Alexander Mörk-Eidem. Vår recensent Jenny Teleman har sett den, liksom även den arabiskspråkiga uppsättningen "Taha" som just nu gästar Sverige på en turné över världen, samt Strindbergs Gustav Vasa på Strindbergs Intima teater - och gör en fyllig rapport från den största premiärhelgen vad gäller teater på länge. ÄVEN ALMQVIST KUNDE SKRIVA RENT NONSENS Vad fick den svenska författaren Carl Jonas Love Almqvist att i exil skriva nonsensdikter? Den bästa personen att besvara den frågan torde vara Isabella Nilsson, författare till böckerna "Nonsensprinsessans dagbok" och "Vårt behov av vers en nonsenspoetik för nervösa". Hennes essä om Almqvist och nonsensdiktningen som vi sänder i dag är inläst av Sveriges Radios Christina Höglund. Programledare: Gunnar Bolin. Producent: Mattias Berg.

I exil blev det rimliga alternativet för Carl Jonas Love Almqvist att dikta nonsensverser på rim. Isabella Nilsson tror att det bidrog till att göra honom ödmjuk. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund. Det Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av C.J.L Almqvists Om Svenska Rim. Bok 15 har en sådan där lite överrörlig bindning som jag älskar och som får den att falla upp som en stor och tung koralbok. Pärmarna saknar skyddsomslag och är vackert blålila i samma nyans som mina stelfrusna fötter efter ett morgondopp i sjön. Valet av hängmattelektyr förenar nytta med nöje: Om Svenska Rim är en 1400 sidor lång föreläsningsserie som utöver matnyttiga föredrag om allt från verslära till skotsk kokkonst via persisk mytologi dessutom innehåller Almqvists rimmade nonsensdiktning i exilen. Jodå, en sådan diktning existerar faktiskt, fastän förbisedd och bortglömd  som brukligt är när det gäller all sådan poesi som litteraturhistoriker inte riktigt kunnat ta på allvar. Såhär skriver Folke Isaksson om Almqvists febrila på gränsen till tvångsmässiga litterära produktion under åren i landsflykt: På de allra flesta sidor är det som att stiga in i ett gemak vars fönster och dörrar stått tillslutna i årtionden, där allt är blekhet, damm och kvalm. Ändå är det någonting i detta stora misslyckande som är gripande. Man känner hur tunn luften måste ha varit kring denne man som strävade med ett omöjligt manuskript på ett bibliotek i en främmande stad genom dagar och år, som putsade och skrev rent med vackra snirklar och bläck i två färger och på Seemannstrasse 7 i Bremen, den sista stationen, förde in nya varianter med blyerts i marginalen. Det är en svår konst att så inkännande och kärleksfullt som Isaksson totalsåga en bruten människas sista mastodontprojekt. Men ärlighet varar längst, och den Almqvist vi möter i exilen är delvis en helt annan Almqvist än det romantiska geni vi brukar tänka på som författaren till romanklassikerna Drottningens juvelsmycke och Det går an. Han har berövats inte bara sin läsekrets utan även sitt hem, sitt liv, sin identitet. Det som återstår är en ingen som sjunger ur intet för intet. Att resultatet blir tomt nonsens är inte att undra på! Det är som om Almqvist efter anklagelserna om giftmord och under den påföljandetumultartade landsflykten kring år 1850 råkade snubbla över kanten vid världens ände och tumla rakt ut i  tomma intet. Om vi riktar vår stjärnkikare en bit bortom tid och rum, ser vi en kontursuddig trashank sitta fastgjord på en träpall vid ett i tyngdlöshet svävande skrivbord. Pennan i ett krampaktigt grepp, som bebisens lilla hand hårt sluten om en tygkanins öra. Och på arbetsytan framför honom? Hela högar af Pappersark fulla med Törnrosboksfantasier, jag icke vet om det minsta nånsin blir tryckt. Den stundom storvulna och en smula elfenbenstornutblickande idealisten Almqvist verkar i exilens misär ha mjuknat in i en mer jordnära, anspråkslös humanism. Medkänslan med samhällets svaga är inte längre en vackert formulerad tankefigur; den kurrar konkret i skaldens tomma mage. Det vore såklart enkelt att avfärda Almqvist nya identifikation med trasproletariatets stackare som blott och bart självmedlidande, men förhoppningsvis är det med åtminstone en smula klädsam självkritik som han nu skriver att De, som ej hafva aktning för ringheten, vördnad för äfven det fattiga, kärlek för det barnsliga, de hafva en kall själ och tala fåfängt om höga och magnifika ting! Bland nonsensverserna i Om Svenska Rim finns ingenting högt eller magnifikt och kärleken till det barnsliga går inte att betvivla. Vårtan på stortån får ett eget ode, oätliga småfiskar besjungs på terziner och en olycklig incident med en limpa och en krossad lampa avhandlas på det rimmade versmåttet ottava rima. Om du är vis, så hör mitt ord, mitt råd förnim! Fly bullersamma getingars fördömda stim då du vill göra artiga och goda rim. Jag vill gärna tro att den nyfunna mildheten hos en litterär gigant som fallit ner från parnassen, att denna mildhet säger någonting om den botten som är botten i oss alla. Att tillvarons djupaste grund förvisso är  precis som det har sagts  tomhet, idel tomhet. Men vilken oväntat mjuk och underfundig tomhet! Att vara ingen och dikta för ingen är dock inte den mest kreativt stimulerande utgångspunkt man kan tänka sig. I isoleringens intighet finns inget att förhålla sig till, ingen att rikta sig mot, inget att göra avstamp i, inget att knyta an till, inget att sätta i relation, inget att kontextualisera, inget att hysa hopp om. Konsten att trolla fram storverk ur tomma intet är en konst som mycket få, för att inte säga bara en Enda, behärskar. Vanliga dödliga  och till deras skara hör faktiskt även nationalskalderna  behöver i regel lite hjälp på traven, något som sätter tomheten i rörelse, ger den styrfart och form. Ett versmått kan utgöra en sådan hjälp, ett rimschema likaså. Och en diktare som skriver utan hopp om att bli läst kan såklart inte skriva pamfletter, bildningsromaner eller bekännelselitteratur. Det om något vore nonsensaktigt. Att skriva nonsens på bunden vers blir det rimligare alternativet. Det är också fullt rimligt att, som Almqvist med sitt omöjliga manuskript, bli en smula galen på kuppen, en smula utom sig. Oss själva blir vi ju först i relation till andra. Ett socialt sammanhang att verka i eller förhålla sig till är helt avhängigt för ett identitetsbygge. Det är i samspelet med omvärlden, eller i krocken med densamma, som förhandlingen om vårt jags gränser pågår. Utan ordet du skulle ordet jag vara obegripligt, ett nonsensord bara. Långvarig ensamhet av den sort som Almqvist upplevde i exilen är därför förödande för en människas överlevnad som subjekt. Avskildhetens brist på perspektiv gör det omöjligt att upprätthålla verklighetens rätta proportioner. Den isolerade människan är på så sätt en människa i dubbelt upplösningstillstånd: ett uppluckrat jag, i en uppluckrad verklighet. Eller uppfuckad verklighet. SomAlmqvist själv helt säkert inte skulle ha uttryckt det.  Uppfuckad eller ej: med hjälp av sina poetiska nonsenslekar tror jag att Almqvist nådde en del nya insikter om vad det innebär att vara människa. Att tvångsmässigt spotta ur sig dålig och nödrimmad poesi är nämligen en sjukdom som ödmjukar. Det har jag själv fått erfara. Man kommer, så att säga, ofrånkomligen att börja ana vidden av sin egen inneboende löjlighet. Nonsensrimmandet är på det sättet lika nyttigt som det är roligt, lika uppbyggligt som tramsigt. Gungande i en hängmatta med en tegelsten från Svenska Vitterhetssamfundet som huvudkudde är det lätt att hemfalla åt kvasifilosofiska resonemang om litteraturen som en källa till självkännedom och annat nonsens. Men nonsenspoesins eventuellt karaktärsdanande kvaliteter är såklart sekundära i sammanhanget. Som författaren Stig Dagerman har påpekat är det när allt kommer omkring ändå inte för att vi älska att falla, som vi falla. Och det är inte för att nonsenspoeterna älska att lalla, som de lalla. Världens mest ensamme Carl Johan Love Almqvist stod kanske helt enkelt bara inte ut med tystnaden. Om så det skulle hända att ingen talar till mig alls; vart skall jag då mig vända, vafalls? Jag då skall tala till-mig-själv, och jag ska sjunga för-mig-själv, och jag skall dansa med-mig-själv en vals. Text: Isabella Nilsson, författare och översättare Tal: Christina Höglund

I centrum står prästdottern Henrika, som senare ska komma att få namnet Amorina. I henne är de båda tvillingbröderna och grevarna Wilhelm och Rudman förälskade. Men det är en kärlek med förhinder... Amorina eller Den förryckta frökens levnadslopp och sällsynta bedrifter av Carl Jonas Love Almqvist. I rollerna: Amorina (Fröken Henrika) - Anita Björk, Greve Wilhelm - Lars Ekborg, Greve Rudman - Bengt Ekerot, Johannes - Per Oscarsson, Doktor Libius - Georg Funkquist, Libius hustru - Aino Taube, Granris-Kajsa - Karin Kavli, Kajsas dotter - Gio Petré, Länsman - Fritiof Bjärne, Läkare - Sven-Erik Weilar, Läkare - Åke Lagergren, Gamle Mats - Tord Stål, Vaktmästaren - Rudolf Wenbladh, hans hustru - Signe Enwall, Regina - Solveig Ternström, Berättare - Bengt Blomgren. Dessutom poliser, rövare, läkare, betjänter, barn och annat folk som spelas av Peter Thelin, Morgan Andersson, Gregor Dahlman, Inga Sarri, Jan Blomberg, Hans Sundberg, Segol Mann, Lars Pettersson och Tor Hartman. Musik: Dag Wirén. Dirigent: Torbjörn Lundquist. Musikmedverkan: Ivan Ericson, Åke Johnsson, Inge Möller, Charlie Cöster, Tore Westlund, Göran Åkestedt, Tore Wiberg, Bengt Rydberg, Lilian Sjöstrand (sång). Regi: Alf Sjöberg. Från 1963.

I centrum står prästdottern Henrika, som senare ska komma att få namnet Amorina. I henne är de båda tvillingbröderna och grevarna Wilhelm och Rudman förälskade. Men det är en kärlek med förhinder... Amorina eller Den förryckta frökens levnadslopp och sällsynta bedrifter av Carl Jonas Love Almqvist. I rollerna: Amorina (Fröken Henrika) - Anita Björk, Greve Wilhelm - Lars Ekborg, Greve Rudman - Bengt Ekerot, Johannes - Per Oscarsson, Doktor Libius - Georg Funkquist, Libius hustru - Aino Taube, Granris-Kajsa - Karin Kavli, Kajsas dotter - Gio Petré, Länsman - Fritiof Bjärne, Läkare - Sven-Erik Weilar, Läkare - Åke Lagergren, Gamle Mats - Tord Stål, Vaktmästaren - Rudolf Wenbladh, hans hustru - Signe Enwall, Regina - Solveig Ternström, Berättare - Bengt Blomgren. Dessutom poliser, rövare, läkare, betjänter, barn och annat folk som spelas av Peter Thelin, Morgan Andersson, Gregor Dahlman, Inga Sarri, Jan Blomberg, Hans Sundberg, Segol Mann, Lars Pettersson och Tor Hartman. Musik: Dag Wirén. Dirigent: Torbjörn Lundquist. Musikmedverkan: Ivan Ericson, Åke Johnsson, Inge Möller, Charlie Cöster, Tore Westlund, Göran Åkestedt, Tore Wiberg, Bengt Rydberg, Lilian Sjöstrand (sång). Regi: Alf Sjöberg. Från 1963.

Har du läst världssensationen Sally Salminen? Vet du vilken kvinna man använde för att sälja in Strindberg i utlandet? Ann Lingebrandt reflekterar över en litteraturhistoria där kvinnor glöms bort. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vem är artonhundratalets största svenska litterära stjärna? Emilie Flygare-Carlén, förstås. Jaså, du har inte läst någonting av henne? Inte fått lära dig om henne i skolan? Nej, trots att hon var den författare som sålde flest böcker både i Sverige och utomlands är hennes litteraturhistoriska status inte den högsta. Vid artonhundratalets mitt var hon däremot på allas läppar. I England och USA närmast slogs översättarna om att få lägga vantarna på hennes senaste bok. Recensenter framhävde den snudd på manliga fastheten i hennes berättelser. När hon genomgår en ögonoperation anses det värt att skriva om i ungersk press. Att Flygare-Carlén producerade så där två romaner om året räckte inte för att mätta läsarnas hunger på svenska familjehistorier. Alltså passade en författare på att skriva egna uppföljare till hennes romaner. Förläggare drog sig inte för att prångla ut andra författares verk under hennes namn. Hon hade blivit ett varumärke. Så till den grad att när August Strindberg senare skulle marknadsföras på tjeckiska, fungerade Flygare-Carlén som draghjälp. Det här berättar litteraturprofessorn Yvonne Leffler i Swedish womens writing on export, en antologi som presenterar ny forskning om svensk litteratur på den internationella marknaden utifrån digitala databaser. Den väcker tankar om att historieskrivning inte är en självklar sak. De en gång så älskade och sedermera brutalt bortglömda författarna tillhör en egen kategori: de slocknade stjärnorna. De utgör ett slags skuggkanon. Skuggor som berättar om vägar som växt igen, ideal som vissnat. Att något är det mest uppmärksammade i sin tid behöver ju inte betyda att det har störst chans att överleva. Kanske är det inte så underligt att det som gick hem 1840 inte känns superhett 180 år senare. Men det kan gå betydligt snabbare än så att förpassas till glömskan. Ett exempel på det är Sally Salminen. I oktober 1936 blir hon, en småbrukardotter från Åland som emigrerat till USA för att bli hembiträde, förstasidesnyhet i New York. Hon har vunnit en svensk-finsk romanpristävling och manuset hon skrivit på under sena kvällar i sin pigkammare ska ges ut. Plötsligt vill alla ha tag i Sally Salminen: journalister, litterära agenter, filmmänniskor. Ena dagen vid diskbaljan, andra dagen ­ett litterärt stjärnskott det är en framgångssaga som är helt oemotståndlig i depressionens USA. Det skämtas om den skrivande pigan, hennes arbetsgivare intervjuas och själv är hon så efterfrågad att hon blir gråtfärdig av trötthet. Jag hade knappt hört talas om Salminen när jag började läsa Ulrika Gustafssons högintressanta biografi Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, som sätter ljuset på en författare som trots sin berömmelse helt hamnat i litteraturhistoriens marginal. Det var inte bara i USA hon blev en snackis, också hemma i Norden ville alla ha tag i den nya författaren. Hon kan knappt ta ett obevakat steg och turister kommer i båtlaster till Åland och knackar på i barndomshemmet. Dagens Nyheter publicerar en skämtteckning om hur författaren måste fly till Stockholm för att komma undan de påträngande läsarna. I den mån Salminen fortfarande är känd är det för den prisvinnande debutromanen, Katrina. Att den väckte uppståndelse är inte underligt. Det är en sådan där roman som omedelbart griper tag och målar upp personerna så att man tycker sig ha mött dem i levande livet. Katrina är den stolta bondflickan från Österbotten som förälskar sig i en storskrävlande sjöman och hamnar i det torftigaste rucklet på Åland. Men hon låter sig inte brytas ner. Hon är en torparnas Robinson Crusoe, som kan få äppelträd att växa på en mager berghäll och kräver att också en fattig människa ska mötas med respekt. När Katrina publicerades fick den översvallande recensioner. Salminen jämfördes med Sigrid Undset och inte minst med Selma Lagerlöf. Och Lagerlöf själv uppskattade boken: Ingen, som läser denna bok till slut, kommer att ångra sig, lovade hon. Redan första året kom romanen ut i femton svenska upplagor och översattes snart till ett tjugotal språk. Hon föreslogs till och med tre år i rad till Nobelpriset i litteratur. Hur kunde en så omsusad författare sedan bara glömmas bort? Var hon inget annat än ett one-hit-wonder?. Ulrika Gustafssons bok ger en nästan thrilleraktig skildring av hur en författares rykte kan sjunka redan under hennes livstid. Först får Salminens andra bok, Den långa våren, ett något avvaktande mottagande. Sedan får varje nyutkommen bok lite svalare recensioner och med tiden anses författarskapet mer och mer misslyckat. Till slut börjar det till och med ryktas om att Katrina inte så mycket var Salminens eget verk som ett resultat av förlagets kraftiga omarbetningar. En anledning till skepsisen kan vara att realism och folklivsskildringar inte stod särskilt högt i kurs på den finlandssvenska litteraturscenen. Här var man urban och modern, och skrev stilistiskt experimentella böcker i linje med det europeiska avantgardet. En självlärd kvinnlig proletärförfattare var en främmande fågel. Vilka mekanismer är det då som gör att vissa författare koms ihåg och andra glöms bort? Popularitet kan i sig vara något som gör att en författare skrivs ut ur litteraturhistorien. Man märker hur föraktet över försäljningsframgångarna dryper när somliga kritiker uttalar sig om Salminen. Folksmak, heter det med avsmak. Könet är också en faktor, inte minst i kombination med just popularitet. Om vi går tillbaka till artonhundratalet var det i hög grad kvinnornas århundrade. Under några decennier kunde det faktiskt vara en marknadsmässig fördel att vara kvinnlig författare. Det var i första hand de svenska kvinnliga romanförfattarna som översattes och lästes utomlands: tillsammans med Emilie Flygare-Carlén stod Fredrika Bremer och Marie Sophie Schwartz för 80 procent av den litterära exporten från Sverige. Långt innan dagens deckardrottningar skapade de en hajp kring svensk litteratur. Att Emilie Flygare-Carlén var vår främsta litterära exportvara gör henne förvisso inte automatiskt viktigare än kollegan Carl Jonas Love Almqvist, som rönte ett blygsamt intresse utomlands litteraturhistorien är inte en bästsäljarlista. Men det är påtagligt hur många just kvinnliga författare som har knuffats ut ur litteraturens finrum. Och kunskapen om hur ansedd Flygare-Carlén var ger en klarare bild av tiden och hur historieskrivningens process ser ut. Från att ha tagits på allvar som en författare som konkurrerade med Charles Dickens och Alexandre Dumas och recenserades i högstatustidningar, fick hon stämpeln populärlitteratur. Förödande för det litterära ryktet. Fördelen med att vara bortglömd är att man kan bli återupptäckt. Att väcka något ur sin dvala har en särskild sorts magi: en blek skugga kan förvandlas till en levande klassiker. Där går Sally Salminens Katrina över fälten, biter trotsigt ihop tänderna och vägrar trots hungern förödmjuka sig. Som hon själv säger: här är en torparkvinna som inte böjer sig. Jag tror inte att hon böjer sig för litteraturhistoriens glömska heller. Ann Lingebrandt, litteraturkritiker Litteratur Yvonne Leffler, Åsa Arping, Jenny Bergenmar, Gunilla Hermansson och Birgitta Johansson Lindh (redaktör Yvonne Leffler): Swedish Women's Writing on Export. Tracing Transnational Reception in the Nineteenth Century, LIR skrifter, 2019 Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, Appell Förlag/SLS, 2019 Sally Salminen: Katrina (1936), Saga Egmont, E-bok, 2019 Sally Salminen: Den långa våren (1939), Saga Egmont, E-bok, 2019

Har du läst världssensationen Sally Salminen? Vet du vilken kvinna man använde för att sälja in Strindberg i utlandet? Ann Lingebrandt reflekterar över en litteraturhistoria där kvinnor glöms bort. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vem är artonhundratalets största svenska litterära stjärna? Emilie Flygare-Carlén, förstås. Jaså, du har inte läst någonting av henne? Inte fått lära dig om henne i skolan? Nej, trots att hon var den författare som sålde flest böcker både i Sverige och utomlands är hennes litteraturhistoriska status inte den högsta. Vid artonhundratalets mitt var hon däremot på allas läppar. I England och USA närmast slogs översättarna om att få lägga vantarna på hennes senaste bok. Recensenter framhävde den snudd på manliga fastheten i hennes berättelser. När hon genomgår en ögonoperation anses det värt att skriva om i ungersk press. Att Flygare-Carlén producerade så där två romaner om året räckte inte för att mätta läsarnas hunger på svenska familjehistorier. Alltså passade en författare på att skriva egna uppföljare till hennes romaner. Förläggare drog sig inte för att prångla ut andra författares verk under hennes namn. Hon hade blivit ett varumärke. Så till den grad att när August Strindberg senare skulle marknadsföras på tjeckiska, fungerade Flygare-Carlén som draghjälp. Det här berättar litteraturprofessorn Yvonne Leffler i Swedish womens writing on export, en antologi som presenterar ny forskning om svensk litteratur på den internationella marknaden utifrån digitala databaser. Den väcker tankar om att historieskrivning inte är en självklar sak. De en gång så älskade och sedermera brutalt bortglömda författarna tillhör en egen kategori: de slocknade stjärnorna. De utgör ett slags skuggkanon. Skuggor som berättar om vägar som växt igen, ideal som vissnat. Att något är det mest uppmärksammade i sin tid behöver ju inte betyda att det har störst chans att överleva. Kanske är det inte så underligt att det som gick hem 1840 inte känns superhett 180 år senare. Men det kan gå betydligt snabbare än så att förpassas till glömskan. Ett exempel på det är Sally Salminen. I oktober 1936 blir hon, en småbrukardotter från Åland som emigrerat till USA för att bli hembiträde, förstasidesnyhet i New York. Hon har vunnit en svensk-finsk romanpristävling och manuset hon skrivit på under sena kvällar i sin pigkammare ska ges ut. Plötsligt vill alla ha tag i Sally Salminen: journalister, litterära agenter, filmmänniskor. Ena dagen vid diskbaljan, andra dagen ­ett litterärt stjärnskott det är en framgångssaga som är helt oemotståndlig i depressionens USA. Det skämtas om den skrivande pigan, hennes arbetsgivare intervjuas och själv är hon så efterfrågad att hon blir gråtfärdig av trötthet. Jag hade knappt hört talas om Salminen när jag började läsa Ulrika Gustafssons högintressanta biografi Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, som sätter ljuset på en författare som trots sin berömmelse helt hamnat i litteraturhistoriens marginal. Det var inte bara i USA hon blev en snackis, också hemma i Norden ville alla ha tag i den nya författaren. Hon kan knappt ta ett obevakat steg och turister kommer i båtlaster till Åland och knackar på i barndomshemmet. Dagens Nyheter publicerar en skämtteckning om hur författaren måste fly till Stockholm för att komma undan de påträngande läsarna. I den mån Salminen fortfarande är känd är det för den prisvinnande debutromanen, Katrina. Att den väckte uppståndelse är inte underligt. Det är en sådan där roman som omedelbart griper tag och målar upp personerna så att man tycker sig ha mött dem i levande livet. Katrina är den stolta bondflickan från Österbotten som förälskar sig i en storskrävlande sjöman och hamnar i det torftigaste rucklet på Åland. Men hon låter sig inte brytas ner. Hon är en torparnas Robinson Crusoe, som kan få äppelträd att växa på en mager berghäll och kräver att också en fattig människa ska mötas med respekt. När Katrina publicerades fick den översvallande recensioner. Salminen jämfördes med Sigrid Undset och inte minst med Selma Lagerlöf. Och Lagerlöf själv uppskattade boken: Ingen, som läser denna bok till slut, kommer att ångra sig, lovade hon. Redan första året kom romanen ut i femton svenska upplagor och översattes snart till ett tjugotal språk. Hon föreslogs till och med tre år i rad till Nobelpriset i litteratur. Hur kunde en så omsusad författare sedan bara glömmas bort? Var hon inget annat än ett one-hit-wonder?. Ulrika Gustafssons bok ger en nästan thrilleraktig skildring av hur en författares rykte kan sjunka redan under hennes livstid. Först får Salminens andra bok, Den långa våren, ett något avvaktande mottagande. Sedan får varje nyutkommen bok lite svalare recensioner och med tiden anses författarskapet mer och mer misslyckat. Till slut börjar det till och med ryktas om att Katrina inte så mycket var Salminens eget verk som ett resultat av förlagets kraftiga omarbetningar. En anledning till skepsisen kan vara att realism och folklivsskildringar inte stod särskilt högt i kurs på den finlandssvenska litteraturscenen. Här var man urban och modern, och skrev stilistiskt experimentella böcker i linje med det europeiska avantgardet. En självlärd kvinnlig proletärförfattare var en främmande fågel. Vilka mekanismer är det då som gör att vissa författare koms ihåg och andra glöms bort? Popularitet kan i sig vara något som gör att en författare skrivs ut ur litteraturhistorien. Man märker hur föraktet över försäljningsframgångarna dryper när somliga kritiker uttalar sig om Salminen. Folksmak, heter det med avsmak. Könet är också en faktor, inte minst i kombination med just popularitet. Om vi går tillbaka till artonhundratalet var det i hög grad kvinnornas århundrade. Under några decennier kunde det faktiskt vara en marknadsmässig fördel att vara kvinnlig författare. Det var i första hand de svenska kvinnliga romanförfattarna som översattes och lästes utomlands: tillsammans med Emilie Flygare-Carlén stod Fredrika Bremer och Marie Sophie Schwartz för 80 procent av den litterära exporten från Sverige. Långt innan dagens deckardrottningar skapade de en hajp kring svensk litteratur. Att Emilie Flygare-Carlén var vår främsta litterära exportvara gör henne förvisso inte automatiskt viktigare än kollegan Carl Jonas Love Almqvist, som rönte ett blygsamt intresse utomlands litteraturhistorien är inte en bästsäljarlista. Men det är påtagligt hur många just kvinnliga författare som har knuffats ut ur litteraturens finrum. Och kunskapen om hur ansedd Flygare-Carlén var ger en klarare bild av tiden och hur historieskrivningens process ser ut. Från att ha tagits på allvar som en författare som konkurrerade med Charles Dickens och Alexandre Dumas och recenserades i högstatustidningar, fick hon stämpeln populärlitteratur. Förödande för det litterära ryktet. Fördelen med att vara bortglömd är att man kan bli återupptäckt. Att väcka något ur sin dvala har en särskild sorts magi: en blek skugga kan förvandlas till en levande klassiker. Där går Sally Salminens Katrina över fälten, biter trotsigt ihop tänderna och vägrar trots hungern förödmjuka sig. Som hon själv säger: här är en torparkvinna som inte böjer sig. Jag tror inte att hon böjer sig för litteraturhistoriens glömska heller. Ann Lingebrandt, litteraturkritiker Litteratur Yvonne Leffler, Åsa Arping, Jenny Bergenmar, Gunilla Hermansson och Birgitta Johansson Lindh (redaktör Yvonne Leffler): Swedish Women's Writing on Export. Tracing Transnational Reception in the Nineteenth Century, LIR skrifter, 2019 Ulrika Gustafsson: Min ljusa stad. Sally Salminen, livet och litteraturen, Appell Förlag/SLS, 2019 Sally Salminen: Katrina (1936), Saga Egmont, E-bok, 2019 Sally Salminen: Den långa våren (1939), Saga Egmont, E-bok, 2019

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kapitel 1: Inledningen Låt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där. Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt. Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig. Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar? Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas. Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter. Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det. Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn. Varför inte? Fux betecknar inte rasen utan färgen. Vilken färg? I alla fall inte svart. Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo. Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig. Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet. De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan. För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt. Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen. Eller vänta nu, står han inte i predikstolen? Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan. För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare? Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är. Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ... På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden. Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg? Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin:  Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen. Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent. Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen. Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar. Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida? Jo Så kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst. Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog. En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet. Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare. En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser. Ta tyglarna, säger ridläraren. Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun. Vänd rakt upp, säger nu ridläraren. Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig. Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt? Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar. Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper. Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer. Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig. Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager. Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen? Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet. Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen. Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren. Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd. På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt. Ut ur den mörka skogen. Kapitel 3: Slutet Vet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen. Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade. Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande. Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom. Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen. Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan. Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt. Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren. Men varför är slutet så viktigt? Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan. Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll. Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på. I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa). Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark. Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den. Fjärde kapitlet: Eftervärlden Läsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer.  Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden. Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel? Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren. Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem. Det har gjort honom till en jagad man. Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat? Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat. Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken). Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt. När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden. Men vad blir kvar och vad blir inte kvar? En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren. Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner. Det är inte lätt med eftermälet. I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död.  I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle. Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig. Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken. Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö. Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författare Musik The Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic) Lästips Frank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

1851 anklagas den kontroversielle författaren Carl Jonas Love Almqvist för att ha försökt ta sig ur en penningknipa genom att förfalska skuldebrev och förgifta sin långivare med arsenik. När polisen knackar på Almqvists dörr visar det sig emellertid att han har flytt till Amerika, och en rättegång hålls i hans frånvaro. Del 2 av 4.

1851 anklagas den kontroversielle författaren Carl Jonas Love Almqvist för att ha försökt ta sig ur en penningknipa genom att förfalska skuldebrev och förgifta sin långivare med arsenik. När polisen knackar på Almqvists dörr visar det sig emellertid att han har flytt till Amerika, och en rättegång hålls i hans frånvaro. Del 3 av 4.

1851 anklagas den kontroversielle författaren Carl Jonas Love Almqvist för att ha försökt ta sig ur en penningknipa genom att förfalska skuldebrev och förgifta sin långivare med arsenik. När polisen knackar på Almqvists dörr visar det sig emellertid att han har flytt till Amerika, och en rättegång hålls i hans frånvaro. Del 4 av 4.

1851 anklagas den kontroversielle författaren Carl Jonas Love Almqvist för att ha försökt ta sig ur en penningknipa genom att förfalska skuldebrev och förgifta sin långivare med arsenik. När polisen knackar på Almqvists dörr visar det sig emellertid att han har flytt till Amerika, och en rättegång hålls i hans frånvaro. Del 1 av 4.

Idag handlar det om Extremer. Och när jag skriver det här har jag extremt bråttom. Då kan det bli så här:Detta avsnittet känns lite som att åka berg-och-dal-bana utan att hålla i sig. Det går fort, svängarna är tvära och skymda, och det tar slut alldeles för fort. Men under den hisnande resan susar bland annat vikten av god toalettlektyr förbi. Så även jag-är-för-mycket-rösten, maraton-munkarna på Mount Hiei, dementorerna i Sevilla, Jim Carry i The Truman Show, en stryktålig lekpark, Margot Wallström och Jordan B Peterson, lagen om avtagande avkastning, Carl Jonas Love Almqvist, arrogans, dumhet, offerskap och bortskämdhet, extreme hosting, skvaller-aversion, veganska snittar och solstolarna på Titanic. Så ja. Det är en helt vanlig dag på isflaket. Även om det går lite fortare än vanligt. Pingviner blir lätt intensiva när dom pratar om intensitet. Det är sen gammalt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

En Podcast om traditionell spelmansmusik av och med Thomas von Wachenfeldt.Musik i vinjetten: Kornvagna', gammal "Helsingepålska" efter Jon-Erik Hall.Avsnitt 2b: Ett program om Uppsalaromantikernas betydelse för folkmusikfältets ideologierText, musik och berättare: Thomas von Wachenfeldt1. Mandom, Mod och Morske män (Rickard Dybeck)2. Fantasi över en vaggvisa (Thomas von Wachenfeldt)3. Du går icke ensam (Carl Jonas Love Almqvist)4. Apollonian Contemplation (Thomas von Wachenfeldt)5. Simon Wolimhaus polska (Thomas von Wachenfeldt)6. Polska till Lilith (Thomas von Wachenfeldt)7. Vallåtsimprovisation (Thomas von Wachenfeldt)8. Agnus Dei (Thomas von Wachenfeldt)9. Neckens Polska (arr: Thomas von Wachenfeldt)10. Klang min vackra bjällra (arr Olof Åhlström)11. Polska efter Erik Forss, Gränsfors12. Primordial dreams (Thomas von Wachenfeldt)13. Scherzo – 'Spelmännen komma' (Helena Munktell)

FD STATSMINISTER. När jag förberett det här programmet har jag börjat tvivla. Var det jag själv som styrde mitt liv? Blev det inte väldigt ofta tillfälligheter som ställde till det, på gott och ont? Ödet om ni så vill. Jag vill i detta program berätta för er om händelser, stora och små. Som ibland på sekunder totalt förändrat och ibland dramatiskt kullkastat mitt liv. I sitt Sommarprogram berättar Ingvar Carlsson både om politik och om privatliv. Om hur han träffade sin hustru Ingrid på en kräftskiva 1954, varför fjällvandringar varit viktiga för honom och om hur han vid 23 års ålder blir uppringd av Olof Palme som erbjuder honom att bli politisk sekreterare i Tage Erlanders statsrådsberedning. Carlsson talar också om hur han blev statsminister efter mordet på Olof Palme 1986.- När jag på morgonen den 1 mars, dagen efter mordet, lämnar Rosenbad, sluter omedelbart två livvakter upp vid min sida. Så kommer jag att leva under tio år framåt. Med starkt begränsad personlig frihet. Ständigt bevakad, var jag än befinner mig, dag som natt. Ett helt annat liv än jag tänkt mig, väntar.Ingvar Carlsson berättar också om en märklig händelse någon vecka efter valförlusten 1991, då han slår på TV:n när de borgerliga partiledarna, som just blivit klara med sin regeringsbildning, ska medverka i direktsändning.- Tro det eller ej. I detta ögonblick exploderar min TV och börjar brinna. Jag säger till mig själv. Det här är för bra för att inte tro på. Den här regeringen blir inte långvarig. Plötsligt känns det meningsfullt och nästan lustfyllt att börja förbereda oppositionsarbetet.Om Ingvar CarlssonBlev statsminister och partiordförande i Socialdemokraterna efter mordet på Olof Palme 1986. Har tidigare innehaft poster som bland annat utbildningsminister, bostadsminister och Sveriges första miljöminister.Uppväxt i ett arbetarhem i Borås. Började i statsrådsberedningen 1958 där han var sekreterare åt statsminister Tage Erlander. Ordförande i SSU 1961 och invald i Riksdagen 1964.Avgick som partiledare och statsminister 1996. Har därefter haft många nationella och internationella uppdrag. Har utrett folkmordet i Rwanda åt FN.Läser Det går an av Carl Jonas Love Almqvist nästan varje år. Tittar gärna på fotboll, helst Elfsborg.Producent: Henrik Johnsson

Tillsammans med vår gäst Lennart Hedwall tar vi tempen på 1800-talets svenska singer-songwriters. Bl.a. Carl Jonas Love Almqvist och Erik Gustaf Geijer. Med Mattias Lundberg och Esmeralda Moberg. AVSNITTETS LÅTLISTA: https://open.spotify.com/user/1126630471/playlist/7MQBXo2rP8bmmIGx8yxxkVDen svenska musikhistorien produceras av produktionsbolaget Munck. Kontakta oss på dsm@sverigesradio.se Producent: David Rune Sändningsdatum i FM P2: 2016-07-27

Staffan Göthe intervjuas av Anneli Dufva om sin moderna klassiker En Uppstoppad Hund och om hur förebilden Carl Jonas Love Almqvist upphävde gränserna mellan högt och lågt, buskis och poesi. Staffan Göthe, född 1944 i Luleå,  har varit verksam som både skådespelare och regissör på bland annat Folkteatern i Göteborg, Folkteatern i Gävle, Dramaten, Norrbottensteatern, på film och i olika tv-serier.  I julhelgen kunde man se honom i tv-serien Gentlemen. På 1970-talet var han rektor för, och senare även professor, på Teaterhögskolan i Malmö. I programmet talar Staffan Göthe om den omvälvande tid 70-talet var i svensk teater och om hur han kom att bli dramatiker fast han egentligen aldrig tänkt sig det. Han har skrivit 30-talet pjäser genom åren där den allra mest kända är En uppstoppad hund, som ofta kallats för ett svenskt nationaldrama. Andra har titlar som Den gråtande polisen, Den feruktansvärda smällen, La Strada del amore, Den perfekta kyssen, Ett lysande elände och nu senast En slavisk dans, som spelades på Länsteatern i Örebro och på Västmanlands teater under hösten 2015. En uppstoppad hund i regi av Olof Hanson är spelåret 2015/16 aktuell på Stockholms Stadsteater.

Vi har kommit till slutet på en era, och det här är det allra sista avsnittet av "Allt vi säger är sant". Det handlar om avslut. Har vi några favoritslut på böcker? Varför är vi så spoilerkänsliga nu för tiden? Hur tänker vi själva när vi skriver slut?  Och varför i hela friden tänker vi lägga ner podden?Lyssna direkt här, genom att trycka play: Eller ladda ner mp3-filen här. Vi finns också på iTunes!I avsnittet nämns följande böcker:Svensk synd, av Martin Jern, Rabén & Sjögren.Allt det där jag sa till dig var sant, av Amanda Svensson, Norstedts.Djupa Ro, av Lisa Bjärbo, Rabén & Sjögren.Det är så logiskt alla fattar utom du, av Lisa Bjärbo, Rabén & Sjögren.Den allvarsamma leken, av Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers.Det går an, Carl Jonas Love Almqvist.Jellicoe Road, av Melina Marchetta, Gilla böcker.The fault in our stars, av John Green, Bonnier Carlsen.Låt vargarna komma, av Carol Rifka Brunt, Gilla böcker.Ivar träffar en stegosaurus, av Lisa Bjärbo, Rabén & Sjögren.Eddie får en lillebror, av Lisa Bjärbo, Rabén & Sjögren.Gul utanpå, av Patrik Lundberg, Rabén & Sjögren.Hungerspelen, av Suzanne Collins, Bonnier Carlsen.En sekund i taget, av Sofia Nordin, Rabén & Sjögren.Och hurra och tack och puss och kram till alla som lyssnat, hejat, varit gäster och engagerat sig i podden under de nästan tre år som den funnits. Vi gillar er!

Det svåra hundratrettionde avsnittet med journalisten Kerstin Brunnberg. Vi pratade om arkitektur, vilken musik som är okej att lyssna på, att jobba med genier men själv vara en medelmåtta, Carl Jonas Love Almqvist, knepiga föredrag, att tvingas lära sig nya saker, hur man gör en bra intervju, cykelhjälmar, Djurgården, korsordsvinnare från Stockholm, politiker, att lyssna oerhört mycket på radio, att vara 72 år gammal och ha väldigt många uppdrag, Radio 1:s viktiga gärning, hur man berömmer sina anställda och givetvis en hel del om R. Kellys sexliv. Avsnittet presenteras av Läkerol – makes people talk. Redaktör och redigering: Lovisa Ohlson. Distribution: Acast. Musik: Queen - Radio Ga Ga. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I helgens program talar Gunilla med sina gäster om godhet. Noelia Ivars-Rico berättar om när hon donerade stamceller för att det kanske kunde rädda en total främling. Läkaren Walter Osika är föreståndare för ett nytt center på Karolinska institutet där man forskar på bland annat medkänsla, tillit och altruism. Psykologen Sofia Viotti har tagit compassionfokuserad terapi, CFT, till Sverige, en terapiform där man ska lära sig vara god mot sig själv. Tillsammans med filosofiska praktikern Tulsa Jansson reflekterar vi kring vad godhet är och Gunillas jourhavande vän Andrea Edwards berättar hur drömmar ibland hjälpt henne vända ont till gott. GUNILLA RÖÖR: Din lilla hand i min. Vi böjer oss ner över minnesmärket där vår stadsminister Olof Palme mördades. Varför då, frågar du, varför mördades han? Du har ju sagt att Sverige är ett land utan onda människor. Ja, svarar jag lite osäkert. Men det finns tyvärr onda lite varstans i världen. Var inte ledsen, säger du och trycker min hand. Var inte ledsen. De goda är ändå flest… I afton ska vi tala om godhet.

YRKE: Regissör och dramatiker. BAKGRUND: Farnaz Arbabi utbildade sig till regissör vid Dramatiska Institutet. Hon har mestadels regisserat teater, men även musikal och opera. 2007 fick hon Expressens teaterpris med motiveringen: "I "Invasion" har hennes flödande fantasi bildsatt Jonas Hassen Khemiris legering av Carl Jonas Love Almqvist och förortssvenska och i 'Utvandrarna' har hon vänt ut och in på Vilhelm Mobergs romansvit och i komprimerad form riktat den som ett brännglas mot vår tids svenska asylpolitik". AKTUELL MED: Ibsens "Hedda Gabler" på Uppsala stadsteater (till 4/5) samt Jonas Hassen Khemiris "Jag ringer mina bröder" på Riksteatern (Spelas på Dieselverkstaden i Nacka 5-8/4). I PROGRAMMET: Om att ha det inkluderande som strategi för framgång när man skriver en text på DN Kultur eller vill nå en teaterpublik. Om tvånget att göra maximalt av sitt liv när man tillhör den del av släkten som fått möjligheten. Om att se på folk att de tänker på någonting som har med ens bakgrund att göra. "Då blev jag tillsagd av en kvinna som sa 'Rider du så där på kamelerna hemma?'" Farnaz Arbabi om när hon som tonåring för första och sista gången lade upp fötterna på ett tunnelbanesäte.

I höst har den romantiske Carl Jonas Love Almqvist varit på tapeten och åstadkommit ett märkligt sammanträffande. Inte mindre än två svenska prosaister har valt att följa hans fotspår i sina nya romaner: Eva-Marie Liffner i Lacrimosa och Anna-Karin Palm i Snöängel. Hos Anna-Karin Palm hämtas inspirationen såväl från Amorina som Drottningens juvelsmycke. Det är den bistra vintern 1985-1986 som kulminerar i mordet på Olof Palme. Vid sidan om konspirationerna mot statsministern, får vi följa Hedvig, en androgyn Tintomara-gestalt och alla de människor som kommer i hennes väg. Snöängel är en Stockholmsskildring från en näraliggande tid som väver in frågor om minne och saknad . Hela berättelsen är återskapad av en svensk författare i självvald fransk exil. Precis som Anna-Karin Palm, som flyttade hem igen till Stockholm och Danvikens gamla dårhus, efter sex år i Normandie. Hon debuterade 1991 med Faunen.  Snöängel är hennes första roman på sex år. Ulla Strängberg tog en promenad med Anna-Karin Palm i Hedvigs kvarter kring  Allhelgonakyrkan i Stockholm. Uppläsare är Anna Persson. Eva-Marie Liffners roman Lacrimosa dyker rätt ner i Almqvists 1800-tal, med lukter och smaker från myllrande gator och fina salonger. Även denna roman har Tintomara som huvudperson, fast här heter hon ömsom Ros ömsom Mr Ross och Almqvist är en person som hon både älskar och hatar. Eva-Marie Liffner som nominerats till årets Augustpris, har alltid fascinerats av historia och upphör aldrig undra över vad som funnits tidigare, hur spåren av detta tidigare liv ser ut och flätas samman i en ofta fantastisk väv. I Lacrimosa lanserar hon t ex en ny teori om mordet på Gustav III och menar att Anckarström tog på sig skulden för kärleks skull. Lacrimosa är fjärde romanen sedan debuten med Camera 2001 och hon har nyligen av Svenska Akademin tilldelats Ole och Ann-Marie Söderströms pris på 80.000 kronor. Mia Gerdin intervjuar Eva-Marie Liffner i historisk miljö: Stadsmuseet i Göteborg. Uppläsare är Johan Gry. Musiken i programmet är till stor del skriven av Carl Jonas Love Almqvist, till exempel ”Du går icke ensam” (som börjar ”Om bland tusen stjärnor…”) som framförs av Solveig Faringer,  och Karin Jonsson-Hazell spelar hammarklaver i några av Almqvists pianostycken.

Vi är inte alltid så moraliska som vi tror. Ju längre bort i tiden en händelse ligger desto större krav ställer vi på både vår egen och andras moral. De flesta av oss tycker till exempel att det är viktigt att vi sopsorterar eller donerar blod i framtiden, men tvekar om det krävs av oss att vi gör det idag eller i morgon. Det berättar Jens Agerström som nyligen disputerade i psykologi på en avhandling om moralbedömningar, och han säger att resultaten kan få stor betydelse inom exempelvis rättsväsendet och bland hjälporganisationer: - Insamlare borde fråga människor om de kan få dra pengar från deras konto med start först om ett halvår. Dessutom recenseras tredje och sista delen i litteraturprofessorn Johan Svedjedals biografi över Carl Jonas Love Almqvist, och i serien om historiens främsta musikaler berättar musikvetaren Bertil Wikman den här veckan om West Side Story. Programledare: Urban Björstadius.