Human settlement in Scotland
POPULARITY
Welcome to Pennan, Scotland! Pennan became famous in the 1980s for being used as one of the main locations for the film Local Hero. Film enthusiasts have come from all over the world to make a phone call in the red telephone box in the village. Lesser known, perhaps, is Pennan's Seagull Competition. Sources vary on the purpose, rules, and outcomes of the annual event. There is a whisper campaign that Dr. Who will be in attendance this year. In recent years, seagulls have become increasingly aggressive and have chased off the once-thriving mackerel (pronounced Mack-Ah-Rell) population to the more habitable coastal waters of Norway (home to Charlie Chaplin). If you hang out at the phone booth or one of Pennan's many golf courses, you may bump into local bachelor Jake (or is it Jack)? For 2 euro, you can take a selfie with him in the phone box. Please enjoy three of the Pennan Podcast Network's delightful podcasts. How's That Work?: Hosted by Marcie Bonnet and Seafarin' Sequoia. They think they have cracked the code to how the local telephones work without lines. Where's Nessie? Nessie believer/host Dean welcomes Nessie Hunter/skeptic Don to determine whether Nessie inhabits the local bodies of water. Where Are They (Those Fish)? Janine and Patty host the show. Something or someone is scaring Pennan's mackerel off, and they aren't returning. Janine has enlisted Patty to shepherd them back to Pennan if she has to swim in the sea to do so. Sponsors include The BBC, Sam's Seagulls, Jody (Dr. Who's Companion), Jake's Fantasy Dates, and George, the forgetful and perpetually lost garbage guy! DIRECTOR/CREATOR: Billy Merritt Editor: Hill Kane CAST: Dean Aisles (Himself) Konrad Andrew (Sam of Sam's Seagulls) Terry Armstrong (Support Player) Amber Bellsdale (Patty) Luke Bovard (Seafarin' Sequoia) Don Slovin (Himself) Jason Spiro (Jody, Dr. Who's trusted companion) Lisa Steckman (Marcie Bonnet) Thea Marie Thorkildsen (Jake/Jack) Katya Vasilaky (Janine) Flannery Wilson (George) Special appearance by BILLY MERRITT as Shamus. "Podcast Town" Improv is part of The BIT Comedy Network. MUSIC: "Memfish" performed by Little Kahunas | Produced by Peter Miller © Production Assistance from Jason Spiro (thank you)! Audio Production & Graphics/Art by Hill Kane of Raising Kane Media + Marketing. Hosting Platform: Libsyn.com "The BIT" and “The BIT Comedy Network" are Trademarks owned by Billy Merritt. © 2024 Billy Merritt - All Rights Reserved Inquiries + Notices + Requests: TheBitComedyNetwork@gmail.com
Heej hallådär! Nytt fint avsnitt där bjuder på detta: Vi ringer upp AFC Eskilstunas Assisterande tränare och U19 tränare, Aziz Halimi. Vi ringer upp HK Eskils sportchef Jesper Skog Vi ringer även upp Hällbys nya tränare Emil Lindblom! Och som inte det vore nog så går vi även igenom Eskilstuna Uniteds senaste träningsmatch, samt vad som har hänt under veckan.. Ja ni ser ju själva vilket superduper avsnitt detta är Tack för att ni lyssnar på oss
In diesem Video erzähle ich die Geschichte von Roland and Monika Focht aus Niedersachsen - wie sie ihren Traum verfolgten und nach Schottland auswanderten, um in dem kleinen Örtchen Pennan nahe Aberdeen ein Bed & Breakfast zu eröffnen. Zuerst schien alles gut zu laufen für sie. Sie renovierten das alte Haus und bereiteten die Eröffnung vor. Doch dann begannen die Probleme mit einigen Dorfbewohnern. Sie akzeptierten die neuen deutschen Nachbarn anscheinend nicht und machten es ihnen schwer. Was wirklich passierte, darüber hüllen sich die Fochts in Schweigen. Wir können nur spekulieren: Tauchten plötzlich ständig neue Auflagen von Behörden auf? Wurde ihr B&B wurde boykottiert? Erhielten sie anonyme Beschwerden und Drohungen? Wir wissen wissen es nicht. Was wir wissen ist, dass die Fochts nach nur drei Jahren schweren Herzens aufgeben - ihr Traum in Schottland ist geplatzt. In diesem Video warne ich andere Auswanderer, die Realität vor Ort nicht zu unterschätzen. Nicht überall werden sie mit offenen Armen empfangen. Manchmal zerbrechen eben Träume an der Ablehnung Einheimischer. Seid ihr auch schon einmal mit Vorurteilen konfrontiert worden? Teilt eure Geschichten im Kommentarbereich und diskutiert mit uns!
Min favoritpenna har jag i skolan. Det både skissar, ritar och skriver jag med. 8-åriga Lilly i Malmö gillar att skriva knasiga historier och att rita. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Rista i ben eller lera. Vässa till en fågelfjäder och doppa i bläck. Pennans historia är lång och kreativ. Och idag, hör och häpna, tillverkas det sex miljarder blyertspennor om året.I seriens sjätte avsnitt har Boten har grävt fram viktig och spännande fakta om pennan. Lilly funderar på när den första berättelsen skrevs och Markus provar på det där med fågelfjäder.Lyssna på alla avsnitt av Dagens uppfinning med Markus på UR Play!
When the Scottish Burmese sound artist Fiona Soe Paing discovered that one of her ancestors was a traditional singer, she resolved to make a contemporary electronic album reflecting the music and folk tales of her home county of Aberdeenshire. On this walk up Bennachie and then along the coast, she sings some of the songs on the very spot where they were inspired, including John Hosie's Well (said to have sprung from the ground where his tears fell when he returned from a long imprisonment to find his lover was married to another) and the rock where Maggie Machlin is said to have died from exposure after being ostracised for falling pregnant out of wedlock. Then it's off to the fishing village of Pennan, for an atmospheric performance of The Fisher's Lullaby on the beach and a 40th anniversary screening of the classic film Local Hero in the village hall. --- We rely entirely on support from our listeners to keep this show on the road. If you like what we do please either... Become a patron and get great rewards: patreon.com/folkonfoot Or just buy us a coffee: ko-fi.com/folkonfoot Sign up for our newsletter at www.folkonfoot.com Follow us on Twitter/Facebook/Instagram: @folkonfoot --- Find out more about Fiona at https://www.fionasoepaing.co.uk/ Walk with Fiona's album via the Echoes app: https://explore.echoes.xyz/collections/sov0xzgBQYdoAfFr
Äntligen dags för sommarföljetong! För oss är detta något av årets höjdpunkt. För precis 80 år sedan rasade fruktansvärda strider på gränsen mellan dagens Ryssland och Ukraina. Det känns lite sorgset att namn som Charkov och Belgorod åter igen är så bekanta... av samma anledning.Men även om synen av stridsvagnar som dammar fram i dammet är bekant så är allt annat annorlunda. 22 juni 1941 hade Operation Barbarossa rullat igång. Nazityskland avsåg att krossa Sovjetunionen.I vårt första avsnitt börjar vi på just den ödesdigra dagen och följer utvecklingen till våren 1943. Det blir alltså Moskva, Stalingrad, Hitlers tjack och Stalins familjeproblem i ett och samma avsnitt (!).--LäslistaFrankson, Anders & Zetterling, Niklas (2002). ”Slaget om Kursk: historiens största pansarslag”. Stockholm: NorstedtSchüle, Walter, ”Pansarslaget vid Prochorovka”, Svenskt militärhistoriskt bibliotek, Stockholm, 2009Fest, Joachim, ”Hitler: en biografi” [Uppdaterad utg.] Fischer & Co, Stockholm, 2008”Decisive Battles of the 20th Century” [red Frankland & Dowling]”Stalinorgeln räddade Röda armén” Rasmus Kjaerbye Petersen i Militär historia april 2019”Myter om Kursk” & ”Segern över Tyskland kostade mycket blod” Frankson, Anders i ”Pennan och svärdet””Historien om Östfronten” ur magasinet ”Spännande historia””Andra världskriget i färg” Dokumentär Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.
I exil blev det rimliga alternativet för Carl Jonas Love Almqvist att dikta nonsensverser på rim. Isabella Nilsson tror att det bidrog till att göra honom ödmjuk. ESSÄ: Detta är en text från 2020 där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund.Det Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av C.J.L Almqvists ”Om Svenska Rim. Bok 1–5” har en sådan där lite överrörlig bindning som jag älskar och som får den att falla upp som en stor och tung koralbok. Pärmarna saknar skyddsomslag och är vackert blålila i samma nyans som mina stelfrusna fötter efter ett morgondopp i sjön. Valet av hängmattelektyr förenar nytta med nöje: ”Om Svenska Rim” är en 1400 sidor lång föreläsningsserie som utöver matnyttiga föredrag om allt från verslära till skotsk kokkonst via persisk mytologi dessutom innehåller Almqvists rimmade nonsensdiktning i exilen.Jodå, en sådan diktning existerar faktiskt, fastän förbisedd och bortglömd – som brukligt är när det gäller all sådan poesi som litteraturhistoriker inte riktigt kunnat ta på allvar. Såhär skriver Folke Isaksson om Almqvists febrila på gränsen till tvångsmässiga litterära produktion under åren i landsflykt:“På de allra flesta sidor är det som att stiga in i ett gemak vars fönster och dörrar stått tillslutna i årtionden, där allt är blekhet, damm och kvalm. Ändå är det någonting i detta stora misslyckande som är gripande. Man känner hur tunn luften måste ha varit kring denne man som strävade med ett omöjligt manuskript på ett bibliotek i en främmande stad genom dagar och år, som putsade och skrev rent med vackra snirklar och bläck i två färger och på Seemannstrasse 7 i Bremen, den sista stationen, förde in nya varianter med blyerts i marginalen.”Det är en svår konst att så inkännande och kärleksfullt som Isaksson totalsåga en bruten människas sista mastodontprojekt. Men ärlighet varar längst, och den Almqvist vi möter i exilen är delvis en helt annan Almqvist än det romantiska geni vi brukar tänka på som författaren till romanklassikerna Drottningens juvelsmycke och Det går an. Han har berövats inte bara sin läsekrets utan även sitt hem, sitt liv, sin identitet. Det som återstår är en ingen som sjunger ur intet för intet. Att resultatet blir tomt nonsens är inte att undra på! Det är som om Almqvist efter anklagelserna om giftmord och under den påföljandetumultartade landsflykten kring år 1850 råkade snubbla över kanten vid världens ände och tumla rakt ut i tomma intet. Om vi riktar vår stjärnkikare en bit bortom tid och rum, ser vi en kontursuddig trashank sitta fastgjord på en träpall vid ett i tyngdlöshet svävande skrivbord. Pennan i ett krampaktigt grepp, som bebisens lilla hand hårt sluten om en tygkanins öra. Och på arbetsytan framför honom? “Hela högar af Pappersark fulla med Törnrosboksfantasier, jag icke vet om det minsta nånsin blir tryckt.”Den stundom storvulna och en smula elfenbenstornutblickande idealisten Almqvist verkar i exilens misär ha mjuknat in i en mer jordnära, anspråkslös humanism. Medkänslan med samhällets svaga är inte längre en vackert formulerad tankefigur; den kurrar konkret i skaldens tomma mage. Det vore såklart enkelt att avfärda Almqvist nya identifikation med trasproletariatets stackare som blott och bart självmedlidande, men förhoppningsvis är det med åtminstone en smula klädsam självkritik som han nu skriver att “De, som ej hafva aktning för ringheten, vördnad för äfven det fattiga, kärlek för det barnsliga, de hafva en kall själ och tala fåfängt om höga och magnifika ting!”Bland nonsensverserna i Om Svenska Rim finns ingenting högt eller magnifikt och kärleken till det barnsliga går inte att betvivla. Vårtan på stortån får ett eget ode, oätliga småfiskar besjungs på terziner och en olycklig incident med en limpa och en krossad lampa avhandlas på det rimmade versmåttet ottava rima.Om du är vis, så hör mitt ord, mitt råd förnim!Fly bullersamma getingars fördömda stimdå du vill göra artiga och goda rim.Jag vill gärna tro att den nyfunna mildheten hos en litterär gigant som fallit ner från parnassen, att denna mildhet säger någonting om den botten som är botten i oss alla. Att tillvarons djupaste grund förvisso är – precis som det har sagts – tomhet, idel tomhet. Men vilken oväntat mjuk och underfundig tomhet!Att vara ingen och dikta för ingen är dock inte den mest kreativt stimulerande utgångspunkt man kan tänka sig. I isoleringens intighet finns inget att förhålla sig till, ingen att rikta sig mot, inget att göra avstamp i, inget att knyta an till, inget att sätta i relation, inget att kontextualisera, inget att hysa hopp om.Konsten att trolla fram storverk ur tomma intet är en konst som mycket få, för att inte säga bara en Enda, behärskar. Vanliga dödliga – och till deras skara hör faktiskt även nationalskalderna – behöver i regel lite hjälp på traven, något som sätter tomheten i rörelse, ger den styrfart och form. Ett versmått kan utgöra en sådan hjälp, ett rimschema likaså. Och en diktare som skriver utan hopp om att bli läst kan såklart inte skriva pamfletter, bildningsromaner eller bekännelselitteratur. Det om något vore nonsensaktigt.Att skriva nonsens på bunden vers blir det rimligare alternativet.Det är också fullt rimligt att, som Almqvist med sitt omöjliga manuskript, bli en smula galen på kuppen, en smula utom sig. Oss själva blir vi ju först i relation till andra. Ett socialt sammanhang att verka i eller förhålla sig till är helt avhängigt för ett identitetsbygge. Det är i samspelet med omvärlden, eller i krocken med densamma, som förhandlingen om vårt jags gränser pågår. Utan ordet “du” skulle ordet “jag” vara obegripligt, ett nonsensord bara. Långvarig ensamhet av den sort som Almqvist upplevde i exilen är därför förödande för en människas överlevnad som subjekt. Avskildhetens brist på perspektiv gör det omöjligt att upprätthålla verklighetens rätta proportioner. Den isolerade människan är på så sätt en människa i dubbelt upplösningstillstånd: ett uppluckrat jag, i en uppluckrad verklighet. Eller uppfuckad verklighet. SomAlmqvist själv helt säkert inte skulle ha uttryckt det. Uppfuckad eller ej: med hjälp av sina poetiska nonsenslekar tror jag att Almqvist nådde en del nya insikter om vad det innebär att vara människa. Att tvångsmässigt spotta ur sig dålig och nödrimmad poesi är nämligen en sjukdom som ödmjukar. Det har jag själv fått erfara. Man kommer, så att säga, ofrånkomligen att börja ana vidden av sin egen inneboende löjlighet.Nonsensrimmandet är på det sättet lika nyttigt som det är roligt, lika uppbyggligt som tramsigt.Gungande i en hängmatta med en tegelsten från Svenska Vitterhetssamfundet som huvudkudde är det lätt att hemfalla åt kvasifilosofiska resonemang om litteraturen som en källa till självkännedom och annat nonsens.Men nonsenspoesins eventuellt karaktärsdanande kvaliteter är såklart sekundära i sammanhanget. Som författaren Stig Dagerman har påpekat är det när allt kommer omkring ändå inte för att vi älska att falla, som vi falla. Och det är inte för att nonsenspoeterna älska att lalla, som de lalla. Världens mest ensamme Carl Johan Love Almqvist stod kanske helt enkelt bara inte ut med tystnaden.Om så det skulle händaatt ingen talar till mig alls;vart skall jag då mig vända,vafalls?Jag då skall tala till-mig-själv,och jag ska sjunga för-mig-själv,och jag skall dansa med-mig-själven vals.Text: Isabella Nilsson, författare och översättareTal: Christina Höglund
Transparans, memes och presidentselfies – i avsnittet pratar vi med forskarna Ivar Ekman och Per-Erik Nilsson om hur Ukraina arbetar med strategisk kommunikation för att vinna över Ryssland på informationsfronten. Du får också höra Anna Yngman från Försvarsmakten berätta om vad de har lärt sig från Ukrainas arbete och vikten av strategisk kommunikation inom svenska försvaret.
Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett inspirerat rus. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte utan lät Gud göra det.För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre, säger han. Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. [] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning []Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år, sa han då, 1980.Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare eller den hand som river bort fikonlövet har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är inre expansionister. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att drömma någon annans drömmar. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt. Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen i den mån det är en lyckad gestaltning synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också som Knausgård uttrycker sig om skrivandet skapar ett rum där något är möjligt att säga? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.Martin Engberg, författare
En brevväxling i etern om skrivande,beroenden och träning. Med brev- och radiovännerna Linda Skugge och Annika Lantz.
Samtal med Clara Brune om SLMK:s bokcirkel som nyligen läst böcker om kärnvapnets vetenskapliga vagga och nedrustningsdebatten i Sverige. Behövdes kärnvapen för att försvara Moder Svea? Skriv till info@slmk.org om du är intresserad av bokcirkeln. Inspelat mars 2022. Skicka gärna feedback, kommentarer, ris och ros till podd@slmk.org Understimulerad? Testa att lyssna på 1,25x hastigheten! Cover art: Miguel Bruna på Unsplash
Du har PM är en rolig podd om den så kallade världsvida webben. Clara har tyvärr varit tvungen att städa och sökt hjälp bland städälskarna på Facebook. Carin har infiltrerat den otroligt ledsna gruppen polyamorösa. Många tips om att råda bot på sin svartsjuka! Något färre tips om att bygga upp faktisk tillit i sin relation. Podden klipps av Kim Simonsbacka. Följ oss på Instagram Carin @ihelveteheller Clara @clarulk
Tsegay grips, torteras och sätts i en blodig cell i Eritrea, på obestämd tid. Orsaken är att han skriver dikter. Hur ska han ta sig härifrån? Lösningen stavas: toapapper. Tsegay Mehari fängslades och torterades i fyra år i Eritreas värsta fängelse. Idag är han bosatt i Västerås. För Verkligheten berättar han om åren där, flykten därifrån och om det skrivna ordet som fick honom att överleva.
Manchester United närmar sig Lisandro Martinez och Arsenal ställer om siktet på Zinchenko i stället. Chelsea är ute på fullskalig mittbacksjakt och har börjat med ett stort namn. Vi behandlar så klart det – men också allt från Newcastle Alexander Isak-intresse till Barcelonas numer överflödiga anfallsuppsättning.
Nu blir det dramatik... " Oligarken Oleg Deripaska är storägare i flera svenska företag – däribland aluminiumsmältverket Kubal i Sundsvall. Nu har den ryska miljardären hamnat på EU:s sanktionslista. EU har lagt fram sitt femte sanktionspaket mot Ryssland som bland annat ska stoppa ryskt kol och ryska fartyg. Nu står det även klart vilka nya individer som får sanktioner riktade mot sig. En av dem är Oleg Deripaska – som sedan tidigare står på Storbritanniens, USA:s och Australiens sanktionslistor. SVT har i en rad publiceringar granskat hans ekonomiska intressen i Sverige. Han är bland annat största enskilda ägare i ryska Rusal som i sin tur äger aluminiumsmältverket Kubal i Sundsvall. Som motivering till de nya sanktionerna skriver EU-rådet att Deripaska äger bolag som är viktiga leverantörer av vapen och militär utrustning till de ryska väpnade styrkorna och som använts under invasionen av Ukraina. ”Därför är han ansvarig för att stödja eller genomföra åtgärder eller politik som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende, eller stabiliteten eller säkerheten i Ukraina”, skriver rådet. Fakturerat svenska myndigheter Oleg Deripaska är också storägare i den österrikiska byggkoncernen Strabag. I koncernen ingår flera svenska bolag som har fakturerat myndigheter på miljarder för stora infrastrukturprojekt – däribland Förbifart Stockholm, Citybanan i Stockholm och Marieholmstunneln i Göteborg. Strabag har tagit avstånd från den ryska storägaren och i mejl till SVT skrivit att han inte har något inflytande över den operativa verksamheten." De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se
Ja, vilken är egentligen den perfekta vita pennan? Enligt mig är det Posca, lyssna på avsnittet för att höra varför jag tycker det. Blir du sugen att prova? Annonslänk till PenStores vita Poscapennor: Tunn spets Tjock spets Mig hittar du på: Webb: sandrabagge.se Instagram: @sandrabagge.se Mail: podd@sandrabagge.se Ta gärna en printscreen när du lyssnar på Klotterakademin-podden och dela i Instagram stories!
Avsnitt 17 Vi diskuterar damlagets avslut och framtid, vad kan krävas? Vad gör man rätt? Sedan sist har herrlaget bytt ut Pennan och tagit in Mitell, vad betyder det och hur har det påverkat? Ett mindre sillysvep med lite nyheter som har skett sen senast. Men framförallt har vi avsnittets gäst Dennis Hildeby Vem är Dennis? Hur kom han till Färjestad? När målar han masken? Hur ser framtiden ut? Jadå, kanon och kalkon finns där!
Femtefemman slipar på micktekniken och gnuggar fram ett avsnitt som bland annat avhandlar:Världens äldste spelareEkonomisk rådgivningSköldpaddan TyrväinenÄldre NHL-debutanterArlas målvaktsilskaTyska kyrkogårdenPassiva förbundetOch mycket merFemtefemman klipps av Martin Gustafsson och produceras av Med Vän.Femtefemman i sociala medier:Twitter: FemtefemmanInstagram: Femtefemman See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Vi människor använder allt oftare ord i stället för vapen för att driva igenom vår vilja. Svärdet har sakta ersatts av pennan i en historisk process. Svärdet var ofta kopplat till en speciell form av hederskultur, skriver Henrik Höjer. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
I detta avsnitt får vi spännande fakta om blåsfiskar, tre nya kluriga gåtor och så har Liv och Laura önskat veckans saga.I sagan får vi träffa detektiven Molly som är går på en skola. Hon har en speciell penna som skriver av sig själv. Men en dag går brandlarmet på skolan och pennan går vilse i skolan. Lyssna vidare på avsnittet och ta reda på om Molly hittar sin fantastiska penna igen.
Avsnitt 11 Det stormar värre än någonsin, det blåser i träa på ett obehagligt sätt. Vad är det som går fel? Finns det statistik som säger att vi kan fortsätta i samma hjulspår och att det löser sig? Måste vi sparka Pennan? Vad finns det för ersättare? Många frågor och kanske kan vi ge några "svar"? Idrottsvetaren och journalisten Johanna Dahlén gästar och svarar på frågor, bland annat frågan: Är det kris i Färjestad? Kanon & Kalkon? Ja självklart... Dessutom fler än vanligt...
Sidekick: Misha Eriksson. Återförening i studion. Nobels fredspris. Är journalistik en garant för fred? Är troende "foliehattar"? Fakta och journalistik och sociala medier. Talkör och Wiliam Shatner, 90, till nästan rymden. Lövblåsare, för eller emot? Båtförvaring och nimby. Jordnötssmör i test. Pennan med ditt eget namn. Kärpät tar det.
Mats Olsson och Patrick Ekwall. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.
Svaret på frågan "Men vem bygger vägarna utan staten?" förklarades i denna sunda text redan 1958 av Leonard Read (och var då inte ens en ny tanke). Dess enkla, oemotsägliga ord kan få den mest kallhamrade etatisten att tappa fotfästet för en stund. https://www.mises.se/bibliotek/jag-pennan/
Hur kan läsande och skrivande fungera läkande vid trauman, utmattningssymptom eller psykisk ohälsa? I november 2018 gästade Anna Sundström Lindmark och Sofia Oldin Cederwall den muntliga berättarscenen Berättarbaren på Kulturhuset Fyren i Kungsbacka. Det här avsnittet är en inspelning från den kvällen och släpps som en del av psyklyftet, en temamånad och psykisk hälsa. Anna Sundström Lindmark är medgrundare till den globala rörelsen Write Your Self, författare till boken I skuggan av ett geni och till den grafiska romanen Vi skulle segla runt jorden, en berättelse baserad på erfarenheter av en pappa som tar sitt liv. Sofia Oldin Cederwall är doktorand vid Karlstads universitet och har erfarenhet av utmattningssyndrom och biblioterapi. Under sin sjukskrivning använde hon läsandet och berättelserna som samtalsunderlag i psykodynamisk terapi. 2012 deltog hon i en studie gjord av Göteborgs universitet om läsande under sjukskrivning.
Sidekick: Anders Helenius. Vastaamo-skandalen. Skurken kommer att åka fast. Det goda vinner. Stigma att gå i terapi? Total säkerhet omöjlig. Terror i Frankrike. Pressfrihet måste kunna diskuteras. Tema: USA. De blyga Trump-väljarna. Kvinnorna vinner valet för Biden? De udda kandidaterna: Kanye West ordnar födisfest. Bill Hammons fixar klimatproblemet med nedkylande damm. Phil Collins vill att alla nyktrar till. Grammatikundervisning. Ruska-Trump till Finland. Pennan i käften hjälper. Hologram som födispresent.
I exil blev det rimliga alternativet för Carl Jonas Love Almqvist att dikta nonsensverser på rim. Isabella Nilsson tror att det bidrog till att göra honom ödmjuk. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund. Det Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av C.J.L Almqvists Om Svenska Rim. Bok 15 har en sådan där lite överrörlig bindning som jag älskar och som får den att falla upp som en stor och tung koralbok. Pärmarna saknar skyddsomslag och är vackert blålila i samma nyans som mina stelfrusna fötter efter ett morgondopp i sjön. Valet av hängmattelektyr förenar nytta med nöje: Om Svenska Rim är en 1400 sidor lång föreläsningsserie som utöver matnyttiga föredrag om allt från verslära till skotsk kokkonst via persisk mytologi dessutom innehåller Almqvists rimmade nonsensdiktning i exilen. Jodå, en sådan diktning existerar faktiskt, fastän förbisedd och bortglömd som brukligt är när det gäller all sådan poesi som litteraturhistoriker inte riktigt kunnat ta på allvar. Såhär skriver Folke Isaksson om Almqvists febrila på gränsen till tvångsmässiga litterära produktion under åren i landsflykt: På de allra flesta sidor är det som att stiga in i ett gemak vars fönster och dörrar stått tillslutna i årtionden, där allt är blekhet, damm och kvalm. Ändå är det någonting i detta stora misslyckande som är gripande. Man känner hur tunn luften måste ha varit kring denne man som strävade med ett omöjligt manuskript på ett bibliotek i en främmande stad genom dagar och år, som putsade och skrev rent med vackra snirklar och bläck i två färger och på Seemannstrasse 7 i Bremen, den sista stationen, förde in nya varianter med blyerts i marginalen. Det är en svår konst att så inkännande och kärleksfullt som Isaksson totalsåga en bruten människas sista mastodontprojekt. Men ärlighet varar längst, och den Almqvist vi möter i exilen är delvis en helt annan Almqvist än det romantiska geni vi brukar tänka på som författaren till romanklassikerna Drottningens juvelsmycke och Det går an. Han har berövats inte bara sin läsekrets utan även sitt hem, sitt liv, sin identitet. Det som återstår är en ingen som sjunger ur intet för intet. Att resultatet blir tomt nonsens är inte att undra på! Det är som om Almqvist efter anklagelserna om giftmord och under den påföljandetumultartade landsflykten kring år 1850 råkade snubbla över kanten vid världens ände och tumla rakt ut i tomma intet. Om vi riktar vår stjärnkikare en bit bortom tid och rum, ser vi en kontursuddig trashank sitta fastgjord på en träpall vid ett i tyngdlöshet svävande skrivbord. Pennan i ett krampaktigt grepp, som bebisens lilla hand hårt sluten om en tygkanins öra. Och på arbetsytan framför honom? Hela högar af Pappersark fulla med Törnrosboksfantasier, jag icke vet om det minsta nånsin blir tryckt. Den stundom storvulna och en smula elfenbenstornutblickande idealisten Almqvist verkar i exilens misär ha mjuknat in i en mer jordnära, anspråkslös humanism. Medkänslan med samhällets svaga är inte längre en vackert formulerad tankefigur; den kurrar konkret i skaldens tomma mage. Det vore såklart enkelt att avfärda Almqvist nya identifikation med trasproletariatets stackare som blott och bart självmedlidande, men förhoppningsvis är det med åtminstone en smula klädsam självkritik som han nu skriver att De, som ej hafva aktning för ringheten, vördnad för äfven det fattiga, kärlek för det barnsliga, de hafva en kall själ och tala fåfängt om höga och magnifika ting! Bland nonsensverserna i Om Svenska Rim finns ingenting högt eller magnifikt och kärleken till det barnsliga går inte att betvivla. Vårtan på stortån får ett eget ode, oätliga småfiskar besjungs på terziner och en olycklig incident med en limpa och en krossad lampa avhandlas på det rimmade versmåttet ottava rima. Om du är vis, så hör mitt ord, mitt råd förnim! Fly bullersamma getingars fördömda stim då du vill göra artiga och goda rim. Jag vill gärna tro att den nyfunna mildheten hos en litterär gigant som fallit ner från parnassen, att denna mildhet säger någonting om den botten som är botten i oss alla. Att tillvarons djupaste grund förvisso är precis som det har sagts tomhet, idel tomhet. Men vilken oväntat mjuk och underfundig tomhet! Att vara ingen och dikta för ingen är dock inte den mest kreativt stimulerande utgångspunkt man kan tänka sig. I isoleringens intighet finns inget att förhålla sig till, ingen att rikta sig mot, inget att göra avstamp i, inget att knyta an till, inget att sätta i relation, inget att kontextualisera, inget att hysa hopp om. Konsten att trolla fram storverk ur tomma intet är en konst som mycket få, för att inte säga bara en Enda, behärskar. Vanliga dödliga och till deras skara hör faktiskt även nationalskalderna behöver i regel lite hjälp på traven, något som sätter tomheten i rörelse, ger den styrfart och form. Ett versmått kan utgöra en sådan hjälp, ett rimschema likaså. Och en diktare som skriver utan hopp om att bli läst kan såklart inte skriva pamfletter, bildningsromaner eller bekännelselitteratur. Det om något vore nonsensaktigt. Att skriva nonsens på bunden vers blir det rimligare alternativet. Det är också fullt rimligt att, som Almqvist med sitt omöjliga manuskript, bli en smula galen på kuppen, en smula utom sig. Oss själva blir vi ju först i relation till andra. Ett socialt sammanhang att verka i eller förhålla sig till är helt avhängigt för ett identitetsbygge. Det är i samspelet med omvärlden, eller i krocken med densamma, som förhandlingen om vårt jags gränser pågår. Utan ordet du skulle ordet jag vara obegripligt, ett nonsensord bara. Långvarig ensamhet av den sort som Almqvist upplevde i exilen är därför förödande för en människas överlevnad som subjekt. Avskildhetens brist på perspektiv gör det omöjligt att upprätthålla verklighetens rätta proportioner. Den isolerade människan är på så sätt en människa i dubbelt upplösningstillstånd: ett uppluckrat jag, i en uppluckrad verklighet. Eller uppfuckad verklighet. SomAlmqvist själv helt säkert inte skulle ha uttryckt det. Uppfuckad eller ej: med hjälp av sina poetiska nonsenslekar tror jag att Almqvist nådde en del nya insikter om vad det innebär att vara människa. Att tvångsmässigt spotta ur sig dålig och nödrimmad poesi är nämligen en sjukdom som ödmjukar. Det har jag själv fått erfara. Man kommer, så att säga, ofrånkomligen att börja ana vidden av sin egen inneboende löjlighet. Nonsensrimmandet är på det sättet lika nyttigt som det är roligt, lika uppbyggligt som tramsigt. Gungande i en hängmatta med en tegelsten från Svenska Vitterhetssamfundet som huvudkudde är det lätt att hemfalla åt kvasifilosofiska resonemang om litteraturen som en källa till självkännedom och annat nonsens. Men nonsenspoesins eventuellt karaktärsdanande kvaliteter är såklart sekundära i sammanhanget. Som författaren Stig Dagerman har påpekat är det när allt kommer omkring ändå inte för att vi älska att falla, som vi falla. Och det är inte för att nonsenspoeterna älska att lalla, som de lalla. Världens mest ensamme Carl Johan Love Almqvist stod kanske helt enkelt bara inte ut med tystnaden. Om så det skulle hända att ingen talar till mig alls; vart skall jag då mig vända, vafalls? Jag då skall tala till-mig-själv, och jag ska sjunga för-mig-själv, och jag skall dansa med-mig-själv en vals. Text: Isabella Nilsson, författare och översättare Tal: Christina Höglund
Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva. Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas. Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga. När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens. Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett inspirerat rus. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte utan lät Gud göra det. För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två. I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre, säger han. Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. [] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv. Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme. Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning [] Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år, sa han då, 1980. Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen. Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra. För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare eller den hand som river bort fikonlövet har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är inre expansionister. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar. Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med. Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att drömma någon annans drömmar. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England. Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre. I Oavsiktligt - Om att läsa och skriva säger Karl Ove Knausgård: Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt. Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen i den mån det är en lyckad gestaltning synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt. Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också som Knausgård uttrycker sig om skrivandet skapar ett rum där något är möjligt att säga? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna. Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på? Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras. Martin Engberg, författare
Muminförfattaren Tove Janssons liv kantades av många modiga val både som konstnär och som människa. Dagens avsnitt av dokumentärserien "Pennan, penseln och hjärtat" handlar det om hur friheten var hennes ständiga ledstjärna. FÄRGFABRIKEN ÖPPNAR IGEN MED KONST MOT ISOLERING Mitt under pågående Corona-pandemin skickade curatorgruppen Muskot ut en öppen inbjudan till konstnärer och poeter att visa vad de gör just nu hur de arbetar med att trots isolering ändå försöka uppnå kommunikation. Idag öppnar utställningen P1 Kultur är där. ESSÄ: UTAN HANTVERK ÄR VI INTE HELA I den andra delen av OBS serie om händer ska det handla om något som kanske lite oväntat på senare år blivit en allt hetare trend, nämligen hantverk. En vanlig förklaring till att intresset blivit så stort är hjärnan får vila när man arbetar med händerna, att det är en form av billig terapi för en stressad samtidssjäl. Men det finns också en vidare aspekt av hantverk, där arbetet innefattar kunnande, visdom och handlag. Och det, konstaterar författaren och kritikern Boel Gerell, säger något om vad det på djupet innebär att vara människa. Programledare: Sofia Strandberg Producent: Eskil Krogh Larsson
Det är i år 75 år sedan Tove Janssons första bok om Mumin kom ut. Den sjätte delen i dokumentärserien "Pennan, penseln och hjärtat" handlar om hennes relation till havet både privat och i konsten. KRITIKSAMTAL: NY SKIVA FRÅN MÅNGSIDIG MUSIKSKAPARE Per Störby Jutbring är en produktiv och bred tonsättare och musiker som man hittar i många olika sammanhang från teater och film till egna skivor. Nu aktuell med nya albumet The Thief Bunny Society. Per Feltzin, musikkritiker, har lyssnat. ESSÄ: TILLBAKA TILL ROTHENBURG NÄR SAMTIDENS MÖRKER SÄTTER LJUS PÅ DÅTIDENS FORMULERINGAR Att läsa samma text med några decenniers mellanrum kan ge två väldigt olika upplevelser. Det handlar inte bara om hur man själv förändrats som person utan hur omvärlden ter sig och ger texten ett nytt sammanhang. Det erfar författaren och översättaren Erik Andersson som återvänt till en essäistisk reseberättelse från 1893. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson
Vem blir tronarvinge om en kung får tvillingar, hur många hål har ett sugrör och varför tappade Askungen sin sko om den nu passade så bra? Ha nu en Baila Chiki Chiki-vecka och ställ dina frågor på fragaratenkompis@gmail.com och @thefragaratenkompisofficial
I år är det 75 år sedan Mumindalens udda befolkning först lät höra tala om sig 1945 kom Tove Janssons första bok i vad som skulle bli en lång och globalt älskad serie. I den andra delen av dokumentärserien Penseln, Pennan och Hjärtat får vi följa Tove Janssons första steg mot ett konstnärskap. I det andra avsnittet i dokumentärserien om Tove Jansson "Penseln, pennan och hjärtat" följer vi Tove Janssons första steg på konstnärsbanan och den svåra relationen till pappan. Tove Janssons pappa Viktor Jansson var en älskad förebild och samtidigt kanske den person som Tove hade allra svårast att komma överens med. Vi får också lära känna en ung kvinna med en stark vilja och en stor äventyrslust, som bland annat tar henne till Paris under en tid när det var mycket ovanligt att unga finländska kvinnor reste ut i Europa på egen hand. VERK SOM FORTFARANDE VÄRKER: INTRUSION Det finns verk som följer oss livet igenom - i serien Verket som värker hör vi några av våra lyssnar berätta om de böcker, filmer eller låtar som aldrig riktigt tycks kunna släppa taget om en. Idag om romanen och framtidsdystopin "Intrusion" av den brittiske författaren Ken MacLeod. ESSÄ: ROMANTIKENS RADIKALA SIDA Idag (7/4) på den brittiske romantikern William Wordsworth's 250 års-dag handlar OBS om hur minnet av romantikens diktare förvrängts - de var sällan några världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar i dagens essä en historia som ofta glöms bort. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson
Pennan Brae is a Vancouver-based singer-songwriter whose music has a vintage 1970s tinge - employing lush string arrangements, roaming pedal steel guitar and a rich driving beat. He’s written a pair of screenplays, filmed them & made independent films - the astronot and 2 below zero ... Support this podcast
Marie Lundström möter författarna Åsa Linderborg och Sven Olov Karlsson som medverkar i antologin Tag och skriv. De skriver om sina nära och om grannen på landsbygden. Läsare kan bli sårade och rentav säga upp bekantskapen. Är det värt priset? Och så möter Marie Lundström Sofia Rönnow Pessah som debuterar som författare med boken Männen i mitt liv. Böcker i programmet: Antologin Tag och skriv! och Sofia Rönnow Pessahs Männen i mitt liv. Programledare: Marie Lundström I redaktionen: Thella Johnson, Fredrik Wadström och Anna-Karin Ivarsson. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se
Vintermörker, trötthet och att inte göra måsten av borden. Julbelysningsstatus och väckningslampor Julstämning - gör din egen honungsöl? The Man in the high castle säsong 4: Med spoilervarning från 12:30 till 16:31! Nextcloud på Mac autouppdaterar sig inte? “Vänligen använd systemets verktyg för uppdateringar för att installera versionen.” Vi gillar Nextcloud närhelst det fungerar bra, vilket det gör flera gånger Hackintosh: strömsladd saknas för att ge grafikkortet mer ström. Måste väl ordnas Årets nyttiga kommando: diskutil eraseDisk free EMPTY /dev/disk4 Fredriks trasiga lurar lever vidare ett tag till Thomanns julkatalog Frank Abagnale (Catch me if you can) snackade på Google för ett par år sedan - intressant Rita i Anteckningar på uppdaterad Ipad - mysigt. Småfräck hantering av mörkt och ljust läge. Pennan har blivit ännu mer fantastisk Macos automatiska övergångar mellan ljust och mörkt läge - funkar faktiskt rätt bra Godkänna installation på Mac med klockan istället för fingeravtryck eller lösenord - lite coolt ändå Mindre skärmtid till telefonen … mer skärmtid till andra enheter! Film: Spiderman: far from home. Gjorde det roligare att se Somebody feed Phil i Venedig. En glad trea Tystnad: underskattat Två nördar - en podcast. Fredrik Björeman och Joacim Melin diskuterar allt som gör livet värt att leva. Fullständig avsnittsinformation finns här: https://www.bjoremanmelin.se/podcast/avsnitt-187-det-ar-aldrig-tyst.html.
Pennan glöder... I veckans avsnitt är pennans utvalda slottsfäktare, Sofia Bergström, journalist och musikrecensent på Aftonbladet, på plats för ge sin berättelse om hur livet som recensent är. Vilken uppgift har denne och är en recension en sanning eller bara en åsikt? Näthat till trots, så bemöts Sofia utav väldigt mycket kärlek också men visst svider vissa ord så hur förhåller du dig till det hat som finns? Svårast av allt är nog ändå att ge betyg på nya albumsläpp och konserter! Vad krävs för att få en 5:a!?!? Släpp pennan och spetsa öronen!
Översättning: Erik Blomberg Uppläsning: Peter Andersson Diktsamling: Världens bästa lyrik i urval (Natur och kultur, 1961) MUSIK Gustav Holst: Andra satsen ur Brook green suite EXEKUTÖR Richard Hickox, dirigent, Stråkar ur City of London Sinfonia
2019-08-14 Pennan Brae #Writer #Actor #Composer #PODCAST #WhatMakesYouFamous @KeysDAN Pennan Brae #Writer #Actor #Composer www.pennanbrae.com www.facebook.com/PennanBraeMusic www.instagram.com/PennanBrae www.twitter.com/Pennan_Brae www.youtube.com/user/PennanBrae www.imdb.com/name/nm8707934/?ref_=nmbio_bio_nm The Astronot (2018) https://www.imdb.com/title/tt6423012 2 Below 0 https://www.imdb.com/title/tt9341040 Follow What Makes You Famous Social Media Facebook: www.facebook.com/WhatMakesYouFamous Instagram www.instagram.com/whatmakesyoufamous Twitter www.twitter.com/makesfamous YouTube www.youtube.com/user/keysdan Leave What Makes You Famous Podcast a Review and Subscribe Listen to What Makes You Famous Podcast on Podbean, iTunes, YouTube, Stitcher, Google Podcasts and Spotify. Tell your story on my #Podcast. #WhatMakesYouFamous Call 501.470.6386 and leave a message to set up a time @KeysDAN https://anchor.fm/whatmakesyoufamous Support What Makes You Famous Podcast https://PayPal.me/KeysDAN Support this podcast: https://anchor.fm/whatmakesyoufamous/support eMail: info@RadioWHAT.com KeysDAN Enterprises, Inc www.keysdan.com --- Support this podcast: https://anchor.fm/whatmakesyoufamous/support
I dag ska vi smacka på jägarbågen, klättra in i helikoptern och prata om luftburna förband med major Henrik Peters som är ställföreträdande bataljonschef på 31. luftburna bataljonen på K 3 i Karlsborg. Vad är luftburna operationer och hur ska dem användas i försvaret av Sverige? Vi låter majoren reda ut frågetecknen åt oss. Trevlig lyssning!
Djungelkrigföring i Vietnam eller vilse i skogen: är det någon skillnad på hur du ska agera? I det 54:e avsnittet av Pennan & Svärdets podcast ska vi få lyssna på en mycket klok fanjunkare vars kunskaper och erfarenheter kan vara skillnaden mellan liv och död i en överlevnadssituation. Lyssna och ta del av vad fanjunkare David Pilerud kan lära dig!
Slaget om Stalingrad i all ära, men har du hört talas om belägringen av Changchun eller andra slaget vid Tuyutí? I detta avsnitt pratar jag med Mattis om de bortglömda, men ack så blodiga krigen de senaste 200 åren. Vi rör oss från risfält täckta med döda kommunister i Kina till galna machetesvingande barnsoldater i Kongo. Ännu mer upplyftande och glädjespridande blir det i Sydamerika, där kanske de högsta förlustsiffrorna från något krig NÅGONSIN uppmättes. Ja ni hör ju, en uppesittarkväll för hela familjen. Trevlig lyssning.
Att vara officer är mer än ett yrke, det är ett kall! Men hur gör man om man känner att man måste lägga uniformen på hyllan, och hur går man tillväga för att lämna firman under så bra omständigheter som möjligt? Detta pratar jag om i detta avsnitt tillsammans med Pernilla Heuer och Johan Malmberg, båda officerare i armén där den förstnämnda är på väg in i uniform igen och den andra är på väg ut (men lämnar inte helt). Deras erfarenheter av att göra en övergång som är mer livsstil än yrke är viktigt, liksom att höra precis hur väl uppskattade de klassiska "soldategenskaperna" är hos civila arbetsgivare. Trevlig lyssning!
Mattis och Per tar ett helhetsgrepp över de allra blodigaste konflikterna som svenskar frivilligt sökt sig till: från Danmark 1864 till Ukraina 2018. Livsöden, dagböcker, stridsskildringar och reflektioner susar förbi, och herrarna passar även på att krossa en envis myt om svenskarna som slogs för Hitler. Trevlig lyssning! Länk till avsnittet med Rizgar, kompanichef: https://www.acast.com/pennanochsvardet/pennan-and-svardet-podcast-avsnitt-14-intervju-med-peshmergasoldaten-rizgar-kesteyi
Författaren, journalisten och försvarsdebattören, tillika den första kvinna som invalts till avdelning 1 i Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Johanne Hildebrandt, är ett riktmärke när det gäller sveriges insats i krig och konflikter. Det finns knappt inte ett krig hon inte har bevakat, och hennes bok Krigare: Ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan, gjorde henne till varje skyttesoldats skyddshelgon. I detta avsnitt kan hon avslöja sina kommande böcker samt vad hon lärt sig om terror, krig och människor under alla sina resor. Trevlig lyssning!
ENG: We love all our guests equally but seriously, we’re starstruck to have Sir Antony Beevor in the studio. Beevor is an unparalleled writer of military history and is best known for his works Stalingrad and Berlin – The Downfall 1945. He’s here to talk about his new book Arnhem – The Battle for The Bridges, 1944, but will also tell our historiographer Mattis Bergwall the tale of why he can’t travel to Russia, answer a bunch of listeners questions and explain just how bloodthirsty the allies (!) were during Market Garden. Enjoy! SWE: Vi har den stora äran att presentera Sir Antony Beevor som gäst i detta avsnitt. Han är kanske den främste nu levande militärhistorikern och ligger bland annat bakom mästerverken Stalingrad och Berlin – slutstriden 1945. I detta avsnitt pratar han med Mattis om sin nya bok Arnhem, men han kommer också att svara på en bunt lyssnarfrågor, berätta varför han riskerar att gripas om han reser till Ryssland samt avslöja hur blodtörstiga de allierade luftburna soldaterna var under operation Market Garden. Trevlig lyssning! Sugen på mer militärhistoria? Bli medlem på pennanochsvardet.se/blimedlem !
Lapplandskriget 1944–1945 var Finlands tredje och sista krig under andra världskriget – och fördes mot Nazitysklands trupper i Lappland. Målet var att driva ut de över 200 000 tyska soldaterna ur norra Finland. Tyskarna förde en skicklig fördröjningsstrid i oländig terräng och nådde sitt mål, att evakuera 20. bergsarméns manskap och materiel till Litsaställningen och Nordnorge. Den finländske generalaren Hjalmar Siilasvuo, som hade segrat i slaget vid Suomussalmi, ledde de finländska manövrerna mot tyskarna och under oktober och november 1944 lyckades han fördriva dem från större delen av norra Finland. Vi blir i podden ledsagade av Mika Kulju, författare och historiker, som växte upp i trakterna där stridigheterna pågick. Mika har skrivit flertalet böcker om Finland under andra världskriget. Intervjuar och producerar gör Tommy Hansen.
”En äldre herre iförd monokel med spexig mustasch som dricker cognac i ett slott långt ifrån fronten.” I avsnitt 47 av Pennan & Svärdets podcast bekräftar historiograf Mattis Bergwall tillsammans med Per Wallin dina fördomar om första världskrigets generaler. Du får förbluffande men även dråplig fakta kring diverse generalers oerhörda inkompetens. Vi får också lite matnyttig information som varför första världskriget ligger till grund för hela 1900-talets historia. Lyssna på podavsnittet för allt det och mycket mer! Länk till boken ”Första världskrigets sämsta generaler”, bara för dig som lyssnar på poden! pennanochsvardet.se/pod-uslageneraler
På allmän begäran så kommer här den pod i vilken vi tar oss an militärhistoriens många misstag. Vad var orsakerna till Argentinas svaga insats under Falklandskriget? Vad gick fel under operation Masher 1966? Och givetvis tar vi oss an ett av historiens mest katastrofala militära beslut: Nazitysklands invasion av Sovjetunionen 1941. Lyssna på detta podavsnitt och få svaren! Länk till boken ”Operation Barbarossa”, bara för dig som lyssnar på poden! pennanochsvardet.se/pod-barbarossa
Länk till boken ”Gotland befriat!”, bara för dig som lyssnar på poden! pennanochsvardet.se/pod-gotland Vad betyder Gotland för Sverige, och hur (om möjligt) skall ön försvaras? I de hårda striderna som utspelas i överstelöjtnant Tommy Jeppsson och generalmajor Björn Anderssons senaste bok, den tredje och sista fristående fortsättningen i deras gotlandsserie, får du verkligen veta vad vår frihet är värd. I detta avsnitt går vi till botten med hur ett högintensivt krig mellan oss och ryssen egentligen skulle gå till, samt hur hela berättelsen slutar. Missa varken detta podavsnitt eller bok!