Podcasts about hemska

Riksteatern Crea som producerar scenkonst på teckenspråk tänjer på gränserna för det möjliga med en liveanimerad 3D-avatar i rollen som Spöket på Canterville. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Creas familjeföreställning baseras på Oscar Wildes humoristiska kortroman Spöket på Canterville från 1887. I den här versionen är både familjen som flyttar in i slottet Canterville och spöket som tänker skrämma bort dem, döva.Spöket projiceras på scenen, men spelas av en skådespelare i en separat studio med Motion Capture-teknik.Reporter: Helene Alm.Samtliga intervjuer i reportaget gjordes med hjälp av teckenspråkstolk, men för dem som inte kan höra reportaget följer här hela texten:Riksteatern Crea som producerar scenkonst på teckenspråk är först i världen med att ha ett levande spöke på scenen som pratar teckenspråk – ja, alltså det handlar om en live animerad 3D avatar i rollen som Spöket på Canterville. Det är nämligen denna humoristiska kortroman av Oscar Wilde från 1887 som Creas familjeföreställning baseras på. Jag, Helene Alm, besökte repetitionerna strax före premiären och alla intervjuer här i reportaget är gjorda med hjälp av teckenspråkstolk:REPORTER Spöket på Canterville svävar högt ovan scengolvet. I dödens vitgröna nyanser rasslar hon med kedjor, håret fladdrar, ögonen rullar.SPÖKET Aldrig har jag sett så oförskämda pojkar förut!REPORTER Spöket pratar teckenspråk med de tre skådespelarna nere på scenen. Creas föreställningar är oftast för både en hörande och döv publik och här är en av skådespelarna hörande samtidigt som han tolkar de andras repliker till svenska:SPÖKET/TVILLINGARNA hon är nog inte döv va, hon är nog hörande....ursäkta - inget illa ment, men du tecknar lite stelt så här....Hemska pojkar!REPORTER Hur går nu det här till? Ja - spökavataren projiceras på en slöja som löper tvärsöver scenen, men Jamila Ouahid, som spelar spöket är inte ens i närheten av scenen. Hon står i en studio flera hundra meter bort i byggnaden. Hon har en åtsmitande hel kroppsdräkt på sig där mängder av sensorer läser av hennes rörelser och är kopplade till datorer och kameror. På olika skärmar ser hon sin avatar och de andra skådespelarna på scenen, berättar Jamila via teckenspråkstolken Klara:JAMILA ja det känns konstigt alltså att inte vara på scen, liksom bara se mig själv där som en avatar. Det är jag samtidigt som det inte är jag, det är jätteannorlunda, det är bara jag och tekniken och alla kameror och skärmar. Så jag spelar och så är det nåt annat som syns på scen än mig, det är konstigt, men det är häftigt, det är riktigt roligt faktiskt att få vara den första som upplever det.MUSIKREPORTER Hos Oscar Wilde är spöket på Canterville en gammal engelsk lord som mördat sin fru och därefter ägnat några hundra år till att skrämma bort de familjer som flyttat in på slottet, tills det dyker upp en orädd, självsäker amerikansk familj med en massa barn vilket leder till olika kulturkrockar mellan det gamla och nya.Hos Riksteatern Crea är det nutid och spöket Simone konfronteras med en ensamstående mamma i karriären som flyttar in på slottet med sina mobilberoende tvillingsöner.TVILLINGARNA vet du vad vi gör, vi spelar in spöket och lägger ut på Tik Tok, det blir viralt, vi blir kända och en massa fans kommer hit.....REPORTER I studion ser Jamila Ouahid sina medspelare på scenen på en skärm. Men det är inte lätt. Hon har nämligen en mobiltelefon monterad framför ansiktet under hela föreställningen. Den läser av ansiktsrörelserna.JAMILA Ansiktsuttryck är väldigt viktigt för grammatiken i teckenspråk och det är avgörande - man kan inte se teckenspråk, utan att se ansiktet, man måste se ansiktet för att det ska bli tydligt.REPORTER Jamila får också hjälp av en teckenspråkskonsult med att byta ut vissa tecken som inte går att överföra till avataren.KONSULTEN jag tror inte du kan teckna skrämma…det tecknet, vad gör du här och varför skrämmer ni mig, det blir inte tydligt om du tecknar båda dom tecknena....JAMILA för det som händer innan är att de dansar och skrämmer mig, jag har blivit rädd och lite ledsen, för jag har inte lyckats skrämma dem, jag har skrämt andra familjer i så många år, men nu har de skrämt mig….KONSULTEN Men när de skrämmer dig – hur blir din reaktion då?JAMILA Jag blir lite arg...KONSULTEN Ja du borde teckna större, argare, vad gör ni här, varför är ni i mitt slott.....SPÖKLJUDJAMILA När jag är spöket måste jag teckna långsammare, jag måste göra vissa rörelser större, händerna kan inte nudda varandra, mina fingrar rör sig inte likadant. Som att det här tecknet går inte att se tillräckligt tydligt, vi måste byta ut det, så det är mycket att tänka på.MUSIKREPORTER Borta på scenen rör sig de tre skådespelarna både framför och bakom slöjan där spöket syns. Den löper nämligen tvärsöver scenen. Det är så mycket teknik och saker att förhålla sig till att det krävdes två regissörer. Fokus för Joel Kankkonen är tekniken med spöket och för Lars Otterstedt, skådespelarna på scenen:JOEL Jag heter Joel Kankkonen - och jag är regissör.Varför vi ville göra den här föreställningen är att det är ny teknik och att man kan jobba parallellt med teater och lite mer framtidstänk, alltså experimentera med skådespel och ha en avatar som pratar teckenspråk via motion capture som även är livesänt. Det är första gången i världen som man använder sig av den här tekniken i en föreställning på teckenspråk och då var väl reaktionen först att nämen, det där är omöjligt, det var väldigt osäkert, men jag ville ändå prova. Och vi insåg att det funkade och då bestämde vi oss för att köra.MUSIKREPORTER Och så valde man Spöket på Canterville för att där finns en spökroll lämplig att experimentera med - men också på grund av själva historien.JOEL Det är ett budskap som funkar även idag och handlar om förlåtelse, om relationer, familj, så det passar även idag hans historia och perspektiv, så därför blev det Oscar Wildes historia.LARS Jag heter Lars Otterstedt och jag är också regissör på den här produktionen.En tjej som heter Jenny Schöldt har gjort en bearbetning av novellen och i den här versionen är det en döv familj som flyttar in i slottet. I vår version är också spöket dövt, så både spöket och familjen är teckenspråkiga. Spöket har tidigare skrämt bort hörande familjer genom att skrämma dem med ljudeffekter och skrika och kedjor som rasslar, men det inser hon nu att det går inte, för det är en döv familj som flyttar in, vilket ställer till det för henne.MAMMAN Alltså det här med kedjor, det fungerar inte nu, du vet, vi är ju döva, kedjor är för hörande, det är gammalt.LARS Och det som händer är att tvillingarna de skrämmer i stället spöket och spöket blir osäker på sin egen identitet på grund av detta. Det är hon som brukar skrämma andra, så det är mycket humor, värme, kärlek och gammalt möter nytt, som är aktuellt fortfarande idag, och det handlar mycket om skärmberoendet, som många unga lever med idag.Och det finns också en historia, alltså dövas historia är att man upplevt mycket förtryck. Det har funnits ett förbud mot att använda teckenspråk, man var tvungen att lära sig tala och anpassa sig till samhället. För de unga killarna i vår pjäs är det självklart att de använder teckenspråk, det inget konstigt för dem. Men de får också möta en äldre generation döva som har upplevt det här förtrycket, det lyfts också i pjäsen.SPÖKET ni har alltTVILLING ska du säga, va - som har hela det här slottet!SPÖKET men ni får teckna, det fick inte jag...jag var tvungen att tala....jag blev straffad om jag försökte teckna....MUSIKREPORTER Scenografin är sparsmakad - två trappor på vardera sidan scenen, ibland nån soffa eller dörr, i fonden projiceras de olika slottsrummen. Det är mycket musik och viktigt att tydligt räkna in för att de döva skådespelarna ska känna in musiken....LJUD FRÅN REPETITION bra , fintDet kändes ju bättre faktiskt när vi snurrade runt, innan var det svårare att känna musiken...REPORTER Efter repetitionen får Jamila Ouahid lämna studion, ta av sig den trånga avatardräkten och komma bort till kollegerna på scenen. Det är kul med avataren, men lite ensamt också förstås:JAMILA Jag vet att ibland på turnén så kommer jag vara precis intill scen och ibland kommer jag vara i ett rum långt bort. När vi spelar i Sundsvall, då är jag kvar här i Stockholm och resten av föreställningen är i Sundsvall, så det är bra för mig att få testa på.REPORTER Vad vinner man med att göra så här, använda den här tekniken?JAMILA Alltså jag vill inte skryta, men jag kommer ju vara först, jag är jätteglad över det. Det här kommer jag ha med mig hela livet. Jag kommer berätta sen: Jag minns hur det var 2025 när jag spelade i Spöket på Canterville! Jag var ett spöke, en avatar, först i världen! (skrattar)LJUD spökskratt från pjäsen

En dörrvakt har köpt bilder, läkarjournaler och filmer på Michael Schumacher och sedan hotat att publicera allt om inte familjen betalade cirka 172 miljoner kronor. Det känsliga materialet köpte dörrvakten själv av Schumachers före detta livvakt som ville hämnas på familjen. En rejäl soppa som vi pratar mer om med Formel 1-experten Anna Andersson. Programledare: Demir Lilja

Inläst: Trapphusvideon drog undan mattan. Margaux Dietz slutar som influencer efter miljonsmällen. Nu berättar hon om ”hemska” tiden och vägen tillbaka med sexleksaker.

Brynäs, nykomlingen, är ny serieledare i SHL. I den andra ändan av tabellen kämpar de två tidigare nykomlingarna för att hålla sig ifrån botten. Vilka skillnader finns det mellan lagen och hur undviker man en bottenstrid? I fredags ifrågasatte vi Färjestads disciplin. Nu höll man sig ifrån utvisningsbåset och avgjorde istället i sitt eget powerplay. Vad har Mitell sagt till sina spelare den här gången? Sen ringer vi upp Marcus Eriksson som berättar om första tiden som SHL-spelare. Hur trivs han i Skellefteå och vad är hemligheten bakom hans skicklighet i powerplay? Mark Owuya vill tillbaka till hockeyn och tränar nu för en comeback. Den tidigare Djurgårdsmålvakten berättar om sin satsning och hoppas att kunna få ett kontrakt redan den här säsongen. Sist men inte minst uppmärksammar vi årsdagen för Adam Johnsons tragiska bortgång i samband med en match i England. Vi diskuterar vikten av att bära halsskydd och SHL:s sportchef Johan Hemlin berättar om regelverket och hur händelsen har påverkat SHL. Programledare: Tobias Dahlberg I studion: Johanna Lagus, Jonathan Knekta & Christopher Heino-Lindberg Gäster på länk: Marcus Eriksson, Mark Owuya & Johan Hemlin

Vilket gäng i detta BEST OF-avsnitt! Den alltid roliga Patrik Larsson berättar om sin snabba viktnedgång tack vare en pulverdiet och vilka negativa baksidor det hade! Tobbe Trollkarl har varit på lyxkryssning med fri sprit med 4000 amerikaner, hur gick detta egentligen? Özz Nûjen är även han på plats och vi får höra om när han gjorde sig lustig över en man i rullstol. Dessutom Robert Aschbergs prank som höll på att sluta i slagsmål! Tack för att du lyssnar! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I december 1909 rånmördades i Hedens by i Leksand en pensionerad korpral och hans hustru. Bytet blev 95 kronor. Två luffaren och en illa sedd kvinna i byn arresterades för mordet. Frans Otto Eriksson, även kallad Svarta hästen var en av de inblandade. Vem var han? Och vad var det egentligen som hände?Wikipedia säger sitt om Frans Otto Eriksson alias Svarta hästen och det hemska rånmordet i Leksand. Luffaren Frans Ott Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fredrik och Kristoffer är skeptiska till att lägga till fler saker utan att ta bort något. Och extremt positiva till att leka med musik. Fredrik tog Kristoffers tips i avsnitt TKTK på allvar, skaffade en Pocket operator 33 - Knockout! och är otroligt nöjd med att kunna leka med musik. Vilket så klart får honom att undra varför det inte kan kännas lika kul och spontant att leka med kod? Det leder till Kristoffers funderingar kring enkelhet och hur saker man lägger till tar bort andra saker. Mer är, än en gång, inte mer. Less is more är svårt för att vi på något plan attraheras av mer? En vägg med post it-lappar istället för Jira, till exempel. Lätt att säga, och att tro på, men svårt att driva. För att inte tala om att verkligen ta bort saker över tid, något både Fredrik och Kristoffer är intresserade av tanken att göra mycket oftare och mer aktivt. Vad kan vi ta bort till nästa version? Och vad kan vi säga nej till att lägga till från första början? Borde och kunde vi säga nej till fler saker som inte passar bra ihop med vad vi redan har? När någonting är tillräckligt abstrakt kan alla drömma in precis vad som helst i etiketten. Är domänmodellering det viktigaste för att lära sig programmera? Att lära sig skapa en modell av domänen som låter en lösa problemet man har på ett elegant sätt. Distraherar saker som iterativt tänkande, nedbrytande i för små enheter, och annat från att faktiskt förstå och hitta bra modeller för helheten? Men man måste också behålla kontakten med det konkreta - faktiskt skriva kod som implementerar modellen på ett bra och elegant sätt. Arkitekturarkitekter och genererad kod blir inte bättre. Gör mikrotjänster det svårare att hantera och förstå domänmodellen? Svaret är alltid SQLite. SQLite är inte en leksak - ditt problem är en leksak. SQLite är databasernas Pocket operator? Pocket operatorn har föredömligt få steg mellan idé och någon form av resultat. Och en otroligt kort loop för att justera saker. Och ingen infrastruktur runt omkring. Sist men inte minst, lite snack om fönsterhantering. Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @thieta, @krig, och @bjoreman på Mastodon, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Du kan också stödja podden genom att ge oss en kaffe (eller två!) på Ko-fi, eller handla något i vår butik. Länkar Pete & Bas - “gamla gubbar som rappar om snuskiga saker” MNT pocket reform Planck Framework Tolvtumsmacbook Ed Nintendo DS IX industrial ethernet Pocket operator 33 - Knockout! Musique concrète Dirtywave M8 Oxide and friends “Livespelningen” med två PO-33 och en PO-32 Vita huset rekommenderar minnessäkra språk Agila manifestet Trello Enshittification BDFL - benevolent dictator for life Eric Normand Domain modeling HTMX SQLite Cargo culting The windows of Siracusa county - delen om fönsterhantering börjar 1:29:43 in i avsnittet Accidental tech podcast-medlemskap Tiling window manager Titlar Som ett eget universum Gjort för att vara hackbar 80x25 tecken terminal Nintendo DS med tangentbord Sampla i köket Allt i köket är musikinstrument Datanördsleksak Vad jag menar med enkelhet Allt man lägger till tar bort någonting Man har ju lagt till Allting gammalt ligger kvar Hur interagerar den här saken med precis allt? Yngwie Malmsteen-syndromet Yngwie Malmsteen: produktägare More is more-tänkande Mer gör deras upplevelse sämre Vi går aldrig tillbaka En yttre press av more is more Vad kan vi ta bort? Om någon bara säger nej vid rätt tillfälle Hemska företagsord Säga nej och lära sig vad som är rätt Ett hav av if-satser Fingervisningar om ett större universum En jobbig fråga ingen kan svara på En abstrakt modell av problemet Kontakten med det konkreta Den totala idén av vad man bygger Svaret är alltid SQLite Ditt problem är en leksak SQLite är databasernas Pocket operator

Mail: contact@claradiefke.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Donera månadsvis: www.underorion.se/stottaSwish: 123 696 24 43Swedbanks utdelning är kontroversiell. Eller? Florida förbjuder banker att diskriminera av politiska skäl.Riksbankschefen tycker aktiejournalistisken många gånger är bondfångeri.För att skriva lyssnarbrev, ställa frågor eller annat så använd kontaktformuläret på: https://underorion.se/about/Hjälp podcasten genom att donera månadsvis, swisha eller skicka krypto!Donationer ger oss möjligheten att kunna fortsätta utan reklam och utan annan finansiering som gör oss mindre oberoende.Donera månadsvis via https://www.underorion.se/stottaSwisha till: 123 696 24 43Bitcoinbc1qemxd23jleknkg9jcrlvve300whfd9a3zt3mzyyAvsnittet spelades in 1 februari 2024.

I veckans Tävlingstorsdag är ämnet Halloween, och tävlar gör Edvin och Clara. Båda planerar att klä ut sig till zombies i år, medan Markus tänker bli ett blåbär! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vill du vara med och tävla?Skriv till Markus!Mejla till barnmorgon@sverigesradio.se

Det var en gång en flicka som gått vilse i en mörk skog. Långt inne i skogen låg ett stort hus, och där bodde det hemska häxor, spöken, troll, två trollkarlar, några vilda lejon och en massa gröna slemmiga monster. Men den lilla flickan knackade på dörren ändå Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Och hur än häxorna, monstren och spökena försökte skrämma den lilla flickan, så blev hon inte alls rädd... En rolig och spännande spöksaga.Författare: Kicki Stridh, boken gavs ut 1992Berättare: Carl-Einar HäcknerProducent: Klara Grape, Barnradion

Kringlan har åkt tåg, blivit alldeles för kärleksfull och straffats hårt. Jossan har varit i Lund och festat hårt. En välkänd pensionerad radioprofil som bara ville recensera opera blev insmugglad på efterfest. Hemska minnen från tv-inspelningar varvas med samtal om både Lill-Marit Bugge och Busk Margit Jonsson. Får ni inte nog – spana in vår systerpodd Cruel Town på underproduktion.se/crueltown

I december 1909 rånmördades i Hedens by i Leksand en pensionerad korpral och hans hustru. Bytet blev 95 kronor. Två luffaren och en illa sedd kvinna i byn arresterades för mordet. Frans Otto Eriksson, även kallad Svarta hästen var en av de inblandade. Vem var han? Och vad var det egentligen som hände?Wikipedia säger sitt om Frans Otto Eriksson alias Svarta hästen och det hemska rånmordet i Leksand. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tim & Danny sitter i en stuga någonstans, Jakob poddar hemifrån på semestern och Habba har precis fått ungen i säng. Vi pratar om räliga 8-åringar med napp, när Jakob gick över gränsen på en camping och Tims mardrömsresa mitt i natten med buss. Stötta podden, få 1 extra avsnitt per månad samt rabatt på ny merch och tidig tillgång till livepoddsbiljetter: https://www.patreon.com/manigrupp MIG10 - 10% rabatt: https://algotradingbots.com/ Merch: https://www.slask.gg/mig

Christopher och Margret hade en hemsk midsommar, Jessika Gedin ger oss sommarens bästa böcker, Henrik Elvejord Borg bemöter Robbie Williams kritik om att alla norrmän klär sig likadant samt varför tar alla Eftermiddag i P3:s idéer? Programledare: Christopher Garplind och Margret Atladottir

Attackerade i en taxi, självlysande buttplugs och JÄTTEKONSTIG STÄMNING. Vi bjuder på alla smaskiga detaljer från vår resa till Riga, you're welcome! Om ni har några frågor eller behöver hjälp med problem kan ni självklart slidea in i DM på @kulikombo, eller via våra privata konton @saramelinasundberg och @malinmarjam. Instagram: kulikombo Tiktok: kulikombo Youtube: kulikombo Email: kulikombo@gmail.com

Tre Oscarsnomineringar före 25 års ålder. Roller i såväl 'West Side Story', som 'Ung Rebell'. Men det som kommit att överskugga skådespelerskan Natalie Woods liv är hennes dramatiska död. Natalie Wood var en amerikansk superstjärna. Redan som barn inleddes hennes karriär, och på hennes axlar lades pressen att försörja sin familj. Hon lärde sig tidigt att vara alla till lags, och vikten av att alltid se perfekt ut. För att inte riskera att göra någon besviken. Men det var inte den polerade ytan som gjorde Natalie Wood så fascinerande att titta på, utan det var det som man kunde ana låg under den. Somliga har beskrivit det som att det där fanns en dröjande känsla av sorgsenhet, och bräcklighet.I början av 1980-talet hade hennes karriär börjat gå lite knackigare, såsom det då ofta gjorde för kvinnliga skådespelare när de nått 40 års ålder. Och det som närmast kommit att överskugga Natalie Woods liv och karriär, är hennes bortgång. 43 år gammal hittades hon, under en yacht-tur, drunknad. Hennes död bedömdes som en olycka, men många har ifrågasatt den slutsatsen och konspirationsteorierna kring vad som kan ha hänt tycks aldrig ta slut.I veckans Stil funderar vi kring vad det är med denna sorten så kallade true crime-mysterium som kan få människor att närmast viga sina liv åt att utreda sanningen. Vi ringer upp deckarförfattaren och kriminalreportern Tina Frennstedt, för att fråga varför denna typ av mörka gåtor har en förmåga att föranleda årtionden av intrikata spekulationer. I förra veckan släpptes artisten Lana del Reys nionde album och bidrog med skivomslaget till att åter rikta strålkastarljuset mot Natalie Wood. För omslaget är inspirerat av en bild på skådespelerskan, nämligen filmaffischen till This Property is Condemned, på vilken Natalie Wood syns med uppgiven uppsyn. Med författaren och kritikern Kristoffer Leandoer pratar vi om den mytologisering som sångerskan Lana del Rey omgärdar sig med, där referenser till tragiska öden från Hollywoods historia återkommande vävs in.Vi berättar även historien om en kvinna som kallats Hollywoods sämst bevarade hemligt, närmare bestämt spöksångerska Marni Nixon. Det var hon som fick uppdraget att dubba Natalie Woods sång i filmen West Side Story. Något som fick skådespelerskan att lacka ur. Men att bli dubbad var Natalie Wood långt ifrån ensam om. Under den här tiden hade få av de stora skådespelerskornas sångröster, som enligt filmbolagen, höll måttet. Om det berättar Kim Khavar Fahlstedt, filmforskaren vid Stockholms Universitet.Veckans gäst är Louise Wallenberg, professor i modevetenskap och forskare inom mode och film.

I veckans avsnitt dissekerar David en mängd udda lagar, Maximes band (First Escape) släpper ny musik och Noa nosar på en suspensoar. Hemska båthistorier tas också upp i avsnittet, njut av mellanmjölk i nöjesform!First Escape - ”WIDE AWAKE”https://open.spotify.com/track/26vFdfMSsfGaemsFSTTZnV?si=5WPLq4stRW67TRP1zPKkrQInstagram: https://www.instagram.com/tafpodcast_/Hemsida: https://tafpodcast.se/

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 9 mars 2020.Kapitel 1: InledningenLåt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där.Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt.Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig.Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar?Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas.Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter.Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det.Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn.Varför inte?Fux betecknar inte rasen utan färgen.Vilken färg?I alla fall inte svart.Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo.Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig.Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet.De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan.För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt.Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen.Eller vänta nu, står han inte i predikstolen?Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan.För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare?Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är.Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ...På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden.Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg?Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin: Till mitten hunnen på vår levnads vandringhade jag i en dunkel skog gått vilseoch irrat bort mig från den rätta vägen.Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent.Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen.Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar.Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida?JoSå kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst.Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog.En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet.Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare.En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser.Ta tyglarna, säger ridläraren.Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun.Vänd rakt upp, säger nu ridläraren.Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig.Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt?Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar.Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper.Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer.Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig.Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager.Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen?Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet.Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen.Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren.Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd.På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt.Ut ur den mörka skogen.Kapitel 3: SlutetVet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen.Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade.Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande.Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom.Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen.Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan.Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt.Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren.Men varför är slutet så viktigt?Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan.Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll.Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på.I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa).Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark.Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den.Fjärde kapitlet: EftervärldenLäsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer. Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden.Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel?Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren.Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem.Det har gjort honom till en jagad man.Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat?Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat.Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken).Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt.När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden.Men vad blir kvar och vad blir inte kvar?En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren.Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner.Det är inte lätt med eftermälet.I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död. I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle.Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig.Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken.Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö.Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författareMusikThe Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic)LästipsFrank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Några syskon bestämmer sig för att åka ut med båten när en större båt väljer att korsa deras väg! Stöd Oknytt på Patreon för att öka kvalitén på avsnitten och ta del av bonusmaterial: https://www.patreon.com/oknytt Följ Oknytt på sociala medier!  Insta: @oknyttpod Facebook: https://www.facebook.com/Oknyttpod  Har du en berättelse du vill att vi ska ta upp? Maila den till: oknyttpod@gmail.com

efter Lars Bäckvall (VB 2009-12-23)

I avsnittet: Hemska 5-1-segern, höga och låga scores, rotationsproblematik, petade och vilade spelare, Djurgårdens tuffa höst och som vanligt tankar om kommande omgång med övergångar och kaptensval.

Ep. #15 - Lyssna inte på nyheter! (lätt)   Nyheter är negativa! Det är inte bra för dig! Lyssna och läs positiva saker, inte negativa. Du måste inte läsa nyheterna varje dag.   'Lätt' är en enklare variant av samma avsnitt. 'Easy' is an easier version of the same episode.   Sample of the transcript at the bottom! ⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀ Om du vill få alla transkript till de tidigare och till alla framtida avsnitt, och om du vill hjälpa mig och podden så kan du bli patreon

Ep. #15 - Lyssna inte på nyheter!   Läs inte nyheter! Det är negativt, och dåligt! Börja istället lyssna på positiva saker. Byt ut det negativa mot positivt.   Sample of the transcript at the bottom! ⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀⁀ Om du vill få alla transkript till de tidigare och till alla framtida avsnitt, och om du vill hjälpa mig och podden så kan du bli patreon

Malins vecka börjar vända medans Saras humör börjar få en svacka. En härlig övernattning slutar med funderingar och analyseringar, hur bör man egentligen ragga? Hemska kryp har invaderat Malins hem denna vecka och Sara försöker hitta balansen mellan dejtande och relationen med sitt ex, men är det verkligen socialt accepterat? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi inleder året med att snacka ner kommande iPhone 14 och ställer oss frågan hur Apple egentligen resonerar. Samtidigt hoppar vi högt över ryktena om att HomePod mini kommer börja prata svenska inom en snar framtid. Har du frågor eller kommentarer till oss får du gärna besöka vår hemsida 0941-podden.se där ett formulär för feedback finns redo. Annars går det utmärkt att hitta oss på sociala medier som Facebook, Instagram, Twitter eller YouTube. Hitta oss och följ oss i din podcastspelare genom att söka efter ”0941-podden”. Stötta oss genom att lämna minst 5 stjärnor i betyg och lämna gärna en kommentar i Apple Podcasts. Nyheter HomePod mini på svenska Apple CarKey kommer till Hyundai i sommar Rykten AR/VR-Headset försenad iPhone 14 hemska hål iPad får inte glasbaksida Apple-event i mars/april? Tips Poddtips: Digitala Familjen Är du sugen på att stötta oss i vårt arbete med podden och dess utveckling? Vi har därför öppnat upp för möjligheten att skänka en engångsgåva eller att bli månadsgivare till podden genom tjänsten ”Buy me a coffee”. Vi gör podden för att det är roligt, inte för att tjäna pengar. Att bidra är helt valfritt och podden kommer alltid vara gratis att lyssna på. Musiken i podden är skapad av Hugo Kalm (@hugokalm) som ni gärna får skicka en shoutout till på sociala medier för hans fantastiska arbete!

Efter att ni har lyssnat på denna avsnitt kommer ni ha bättre förståelse av hur man kan undvika att köpa en insmugglad valp/hund. Det är inte så svårt att undvika det. Jag finns på valpkonsulten.com och på sociala medier: Twitter: https://twitter.com/valpkonsulten, IG: https://www.instagram.com/valpkonsulten/ eller FB https://www.facebook.com/valpkonsultpodden. Följ mig, kommentera, lika eller hata. Kommentera gärna, ge mig feedback och önskningar om vad ni vill höra här i podden. Jag vill gärna höra vad ni tycker! Ni kan också kontakta mig på min webisda www.valpkonsulten.com 00:37 Intro 02:01 Vad innebär att köpa en insmugglat hund. 04:23 Bakgrunden 05:30 Låt dem visa dig mamman och hela kullen 06:19 Ställ massa frågor 06:30 Vad ska följa med valpen. 06:50 Mamman ska vara registrerat hos SKK om hon är svenskföd. 07:00 Köp aldrig... 07:19 Köpekontrakt 07:35 Inga mellanhänder 08:10 Stamtavlan följer med valpen den dagen du får den. 08:30 Köp inte hundar utomlands. 09:52 Krav på valpar som tas in i landet lagligt. 10:25 Kuperingsförbud 11:14 Låt dig inte luras. 11:55 Anmäl anonymt till Tullverket och/eller Jurdbruksverket om du misstänker att någon har smuglat in valpar eller tagit in valpar olagligt in i landet. 12:55 Hemska historier om fel köp. 16:09 Outro Tack, tack, tack.

Välkomna till fyra veckor med Helene Benno och partners: denna vecka Martin Wicklin. Mycket OS-prat men också spaningar på samtiden. I dagens program frågar vi oss hur en av OS viktiga figurer - maskoten - egentligen har det nu när publiken är borta? Och så pratar vi OS-minnen med Jacob Hård. Sommarpratare idag var Olga Persson som länge jobbat med ett ämne som tyvärr är ständigt aktuellt: misshandel av kvinnor. Vi kollar hur pratet gick och ställer frågorna som föddes under lyssningen. Programledare: Helene Benno Bisittare: Martin Wicklin Producent: Minna Grönfors

Vi pratar om den hittills största insatsen mot kriminella nätverk i svensk kriminalhistoria, operation Trojan Shield och appen anom. Dejan Kulusevski och det svenska herrlandslaget har inte bara drabbats av covid utan även av bedrövliga kostymer, vi ringer modeexperten Daniel Lindström. Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni gästar och pratar bland annat om liberalernas krissiffror, splittringen inom partiet och såklart om Snabba Cash, efter Alexander Abdallahs instastory-kritik. Programledare: Kodjo Akolor, David Druid och Katherine Zimmerman.

Nördarna på Chalmers håller på att bygga en kvantdator och i budget har dom fått ihop en MILJARD kronor! Vi ringer professorn Per Delsing som leder projektet. Alla har hört talas om Karens, den vita medelålders medelklasskvinnan som gillar att klaga på saker, nu kommer det nya: Vendelan. Stefan Ekengren är här för att prata om den maträtten han kanske har allra svårast för, nämligen sallad. Kan vad som helst kallas sallad? Är mimosasallad ett brott mot mänskligheten?

Nadia pratar om hur skidor är hennes terapi och hur fett det är att göra aktiviteter ensam. Vi älskar på Mello som skapar en känsla av gemenskap när det typ inte finns. Och så rantas det på like-tiggande influencers, färgglada mönstrade strumpor och plastväxter. Och Elsa saknar vi sönder som är hemma med sjukt barn :’( See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Viruset. Restriktionerna. Rädslan. Stressen. Hemska nyheter och ökad puls och stress. Finns det några tankar, tips eller inspiration på något man kan göra under den här påfrestande tiden?Och någonstans finns också hopp. Nya initiativ. Digitala lösningar. Kreativitet. Nya idéer som kan utveckla oss som ryttare, trots sociala avstånd. Vilka är dom? Vi vill ge dig en gnutta inspiration av det som du trots allt faktiskt kan inspireras över. Allt för att kunna få balans i en värld som kanske gungar av ovisshet just nu. Välkommen till avsnitt 32 av vår podd, »Tänk dig till bättre ridning«.Länkar i programmet:hhttp://dressage-news.com/2020/04/28/half-of-international-dressage-shows-for-year-already-canceled-in-coronavirus-pandemic/ https://www.dressagepower.se/online/ https://rise.articulate.com/share/Cq13FHEaYgncbn-N-NnwcuPOthXMvW9p#/ https://www.hastsverige.academy/kurser/ https://www.svtplay.se/din-hjarna https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1319465 https://www.horseinmind.com/podcast/18

Det är en av frågorna i detta påskspecial. Vi kommer också att hylla Beethoven en aning, som ju firar 250 år och så kommer det också att handla om hur kristider påverkat skapandet. De som ger dig svaren är som vanligt musikprofessor Mattias Lundberg och programledare Maja Åström.

Det är en av frågorna i detta påskspecial. Vi kommer också att hylla Beethoven en aning, som ju firar 250 år och så kommer det också att handla om hur kristider påverkat skapandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De som ger dig svaren är som vanligt musikprofessor Mattias Lundberg och programledare Maja Åström.

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kapitel 1: Inledningen Låt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där. Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt. Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig. Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar? Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas. Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter. Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det. Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn. Varför inte? Fux betecknar inte rasen utan färgen. Vilken färg? I alla fall inte svart. Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo. Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig. Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet. De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan. För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt. Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen. Eller vänta nu, står han inte i predikstolen? Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan. För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare? Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är. Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ... På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden. Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg? Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin:  Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen. Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent. Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen. Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar. Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida? Jo Så kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst. Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog. En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet. Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare. En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser. Ta tyglarna, säger ridläraren. Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun. Vänd rakt upp, säger nu ridläraren. Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig. Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt? Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar. Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper. Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer. Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig. Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager. Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen? Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet. Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen. Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren. Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd. På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt. Ut ur den mörka skogen. Kapitel 3: Slutet Vet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen. Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade. Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande. Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom. Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen. Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan. Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt. Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren. Men varför är slutet så viktigt? Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan. Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll. Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på. I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa). Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark. Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den. Fjärde kapitlet: Eftervärlden Läsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer.  Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden. Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel? Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren. Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem. Det har gjort honom till en jagad man. Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat? Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat. Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken). Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt. När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden. Men vad blir kvar och vad blir inte kvar? En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren. Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner. Det är inte lätt med eftermälet. I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död.  I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle. Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig. Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken. Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö. Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författare Musik The Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic) Lästips Frank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Jannik Svenssons podcast Samtal gästas av världens mest intressanta person:https://samtal.ax/axel-luo-ohman/Alexandra Hedborg är ungefär lika smart som en av plastpåsarna hon köpte:https://twitter.com/AlexandraHedbo1/status/1229502965184126977Porrfri barndom tycker nu att det är en myt att det är dyrt med porrfilter, trots att de tidigare krävt att internetleverantörerna ska tillhandahålla detta gratis då det är eN kLaSsFRågA. Det går fort i hockey:https://www.facebook.com/porrfribarndom/posts/828264020930624LCÄDBSH's numera redigerade post om Wilmer kaffebar (och någon jävla unge med cancer):https://www.instagram.com/p/B8lztccn2iu/Donera till Barncancerfonden:https://www.barncancerfonden.se/jag-vill-bidra/ge-en-gava/Moa Wallin och Anna Björklund är Qkhuvuden:https://podcasts.nu/avsnitt/alex-och-sigges-podcast/404-alla-virus-daghttps://twitter.com/BiancaRMeyer/status/1228388791053770753?s=20https://twitter.com/BiancaRMeyer/status/1228387893606924288?s=20Massa jävla Hitler-trams i Big Brother:https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/g7Gpwa/programledarna-hoppar-av-big-brotherhttps://www.expressen.se/noje/big-brother-deltagare-varnas-grova-uttalanden-om-valdtakt/https://www.expressen.se/noje/tv4-hjalpte-sami-jacobsson-att-tatuera-over-nazitatuering/Patreon-avsnittet om Malcom Kyeyune:https://www.patreon.com/posts/malcom-kyeyune-33905051Åtal innan sommaren eller så läggs Palme-utredningen ner och högläsning om vad som egentligen hände:https://www.svt.se/nyheter/inrikes/palmemordet-narmare-en-losning-besked-innan-sommarenhttps://www.patreon.com/posts/25934710SD är fascister:https://akademssr.se/post/sd-i-horby-hotar-medarbetare-och-fackligt-aktivahttps://www.aftonbladet.se/nyheter/a/mRw3J4/bandidos-topp-friad-for-37-skjutvapen--av-namndeman-som-gillar-bandhttps://www.svt.se/kultur/sd-s-forslag-fraga-ut-public-service-cheferna-om-opartiskhet-i-kulturutskottetKlippt av Alexandra Härnström.Facebook-sidan: https://www.facebook.com/HaveristernaFacebook-gruppen: https://www.facebook.com/groups/621926561576206/Instagram: https://www.instagram.com/haveristernaDiscord: https://discord.io/haveristernaPatreon: https://www.patreon.com/haveristernaIntro/outro av Dubmood: https://dubmood.bandcamp.com/Logga av Christoffer Svanströmer: https://www.facebook.com/ChristofferSvanstromer/Merch av Christoffer Svanströmer: https://shop.spreadshirt.se/haveristernastore/ See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

KP-Ludvig tänker på Katlas tassar, KP-Lukas funderar över huttrande varulvar och KP-Jossan berättar om den blodsugande igelkorren. Detta och mycket annat i månadens ovanligt flamsiga avsnitt av KPodden.

Hemska händelser i barndomen kan påverka oss människor upp i vuxen ålder om man inte får hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser. Mohammad Fazlhashemi är professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Hans forskningsområden är islamisk/muslimsk idéhistoria och berör också muslimskt nytänkande i kontrast till en traditionell och fundamentalistisk tolkning av islam. Han är tvåspråkig och för att underhålla sina båda språk, persiska/farsi och svenska har han utvecklat intresset att läsa böcker, fackböcker eller skönlitteratur. Annars är hans främsta intresse klassisk persisk poesi. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Hallå! Fan vad kul att vara tillbaka med ett till avsnitt av Warcraftpodden! Det här gör vi med gläjde varannan vecka tillsammas med Acast. Den här veckan pratar vi om vilken race som passar till vilken klass, Andreas mancold och sen massbannen som Blizzard delade ut. Här är discord länken https://discord.gg/gYgEUYH

Föräldrar ska älska sina barn villkorslöst men hur lätt är det om man enbart ses som en barnvakt eller bankomat? Vad tycker mammor och pappor om sina nu vuxna gullegryn? Folket har talat och Norrena & Frantz går igenom de bästa - och värsta vittnesmålen. Ett nytt avsnitt publiceras varje lördag och du kan när som helst höra av dig med frågor, funderingar och personliga erfarenheter till relationspodden@yle.fi.

"Tvålmakerskan" och "Sveriges första seriemördare"..

Under 1860-talet drabbades Sverige av fruktansvärd svält och tiotusentals människor dog. Men myndigheterna tvekade angående hjälp. Var det olämpligt att de fattigaste svältande blev beroende av statligt bistånd? Skulle svälthjälp göra fattiga människor lata? Det vore kanske bättre om de fick lära sig klara sig själva? Henrik Arnstad och Ola Larsmo får besök av författaren Magnus Västerbro som skrivit boken "Svälten: Hungeråren som formade Sverige". See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det är Perre som botaniserat i den globala twitter-präriebranden som blossat upp kring att den “svenska” köttbullen skulle komma från....Turkiet! Hemska tanke! Rubrikerna har flammat “world wide”, om man så säger. Vem bryr sig? Turkarna har väl sina egna köttbullar, eller? Nja, säger Nicke, som älskar att gräva ner sig i smala ämnen, så enkelt är det nog inte, handlar inte den här striden om “nationella varumärken”? Att jämföra med till exempel det svenska “smorgaasbåårdet”, den inlagda sillen eller knäckebrödet… Och “Mammas köttbullar” finns väl ändå bara i Sverige. Man vet vad får helt enkelt när man på charterresan ser en restaurang som lockar med “svenska schotttbollar”. Inga lattjo kryddor och märkliga tomatröror. Sen kan man ju undra varför man ska stå och “trilla” bullar när det är mycket enklare att bara platta ut färsen till biffar. Eller hamburgare, då. Ja, varför heter det “hamburgare”? Uppfanns dom i Hamburg, eller är dom gjorda på hamburgerkött? Alltså hästkött. Då kanske det var cowboys som började med dem. Eller? Och vilken uppfinning att börja MALA kött, som sen kan användas till allt möjligt. Just det, köttkvarnen är intressant skjuter ingenjören Perre, in. Och minns hur hans mamma använde den när hon gjorde marmelad!!! Ni hör själva, det finns ett och annat att säga om “köttbullen”. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vid 99 års ålder gick hon en datorkurs och 100 år gammal startade hon en blogg ”Det är efter 100 livet börjar” Hur hon var osäker och stammade som liten Hemska historien där hon blev misshandlad och regelbundet inlåst i garderoben… Hon lyckades tillslut fly. Hennes nya man hon träffa på gröna lund som efter många år lämnade henne tragiskt. Vad blir bättre med åldern? Hur lever man ett långt liv? Råd för ett långt äktenskap? Beställ Framgångsboken: http://bit.ly/2DK4cvy Alexander Pärleros Instagram: https://www.instagram.com/alexanderparleros/ Bästa tipsen från avsnittet i nyhetsbrevet: www.framgangspodden.se Sök till Vip Gruppen: https://www.facebook.com/groups/1063620510448961/ Länk till nya podden ”Sånt är livet” Alex - Ida http://bit.ly/2FyrSVq

Vid 99 års ålder gick hon en datorkurs och 100 år gammal startade hon en blogg ”Det är efter 100 livet börjar” Hur hon var osäker och stammade som liten Hemska historien där hon blev misshandlad och regelbundet inlåst i garderoben… Hon lyckades tillslut fly. Hennes nya man hon träffa på gröna lund som efter många år lämnade henne tragiskt. Vad blir bättre med åldern? Hur lever man ett långt liv? Råd för ett långt äktenskap? Beställ Framgångsboken: http://bit.ly/2DK4cvy Alexander Pärleros Instagram: https://www.instagram.com/alexanderparleros/ Bästa tipsen från avsnittet i nyhetsbrevet: www.framgangspodden.se Sök till Vip Gruppen: https://www.facebook.com/groups/1063620510448961/ Länk till nya podden ”Sånt är livet” Alex - Ida http://bit.ly/2FyrSVq

Medverkande: Håkan Södergren, Rickard Wallin och Niklas Jihde. Vi tokhyllar bröderna Sedins fantastiska karriärer - och Rickard och Håkan minns tillbaka på deras första minne av tvillingarna. -Hemska att möta, konstaterar, Wallin. Experterna utser två finalkandidater på västra o östra inför slutspelet. Se upp för Toronto, enligt Håkan. På väst ser nästan Nashville för bra ut, enligt Wallin.  Det blir en nostalgitripp till VM 2013, då Tre Kronor vann guld - och bröderna Sedin var arkitekterna.  Kanada kraftsamlar till VM med ett gäng stjärnor som får oss att längta till Danmark för att se McDavid och Co. Både Wallin o Södergren anser det klokt att Rasmus Dahlin inte kommer spela VM - inte ens fråga, enligt Håkan. Ni får även en bild över slutspel och kvalet här hemma, där Mora hyllas, medan Wallin är kritisk till Leksands insats. Mycket nöje.

Enkelt knep - se dig omkring och se hur andra gör! Ja, det är lätt att säga om det gäller hälsning, men tänk om man redan satt på sig “bruna skor till mörk kostym och klockan är över sex”. Hemska tanke. Vi talar vett & etikett. Alltså regler för hur vi bäst umgås. Vilka som nu hittat på dom? Men Nicke och Perre tycker att dom förenklar och förbättrar vår samvaro. Medan MIcke mest tycker att det är regler för rädda och oroliga människor. Hur man placerar bestick på bjudningar. Och olika glas. Hur man skålar hit och dit och i vilken ordning. Hur man ska vara klädd. Och om man ska hälsa på alla. Vilket i och för sig inte behövs om det är över 40 gäster. Okej, men HUR ska man hälsa? Och hur gjorde man förr, i vår barndom och på Gustav Vasas tid? Och i andra kulturer? Samtalet urartar (eller utvecklar sig) till en diskussion om kramande, ryggdunkande, läppar, handslag och underliv. Ni hör själva. Det är inte lätt att vara människa, och umgås. Eller ska man bara göra som MIcke säger, låta det sunda förnuftet råda och se till att alla får det trevligt efter bästa förmåga. Eller så gör man bara som man själv vill och anser bäst. Sånt kan imponera - på andra. Vad tycker du? Kommentera gärna. Börja prenumerera på Studio 64. Och lyssnar du via facebook, “dela” om du “gillar”! Alltså “likear”. Och glöm inte att Studio 64 kommer med nytt avsnitt varje tisdag kl 06 under säsongerna. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Nu börjar det arta sig, här finns det något att lyssna på(Ber om ursäkt för de 5 första avsnitten)Mange takkhttp://archive.org/download/PodcastenDinkelAvsnitt6/Podcasten%20Dinkel%20-%20Avsnitt%206.mp3

Hur ser egentligen Trumps Syrienpolitik ut och kommer den avskyvärda kemgasattacken att förändra den? Handtag och famntag med Agneta Ramberg, Språklåda del 3 om Gorsuch och ryska spionsagan fortsätter Medverkande: Ginna Lindberg, utrikeschef Ekot, Agneta Ramberg, Ekots utrikeskommentator och Fernando Arias, New York-korrespondent.  Programledare: Sara Stenholm Pihl  Producent: Cecilia Khavar

Vad tycker tjejerna om att lägga tio tusentals kronor på väskor? Och vilka trender hissar & dissar dom? Lyssna på veckans avsnitt! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Elise utsätts för grov misshandel och sexuella övergrepp när hon växer upp. När de vuxna sviker kommer räddningen från en hund och en katt. Nu har hon en plan för att ge tillbaka. Elise är idag volontär för Svenska Djurambulansen

Dessa vill man absolut inte sitta bredvid på flyget.....

Fullmatat extra långt avsnitt! Innehåll: * Härskartekniker * Hemska tonårslögner * Propaganda * Självhat Med mera!! Låt i slutet: Governor Andy - Hela Skiten

Många kvinnors största rädsla är att se tantig ut men vad är det som avgör om man uppfattas som en tant? Är det håret, kläderna, glasögonen eller kanske något helt annat? Vi pratar också om att handla kläder med män och hur vi båda mentalt behöver ladda för att ta oss igenom detta. Och dessutom kickar vi igång #Colorstylechallenge på riktigt och utmanar dig att våga vägra svart under 21 dagar! Hemska tanke eller inspirerande?

I detta avsnitt gästas vi av Skuttunges okrönte konung; Axel Johansson. Det snackas Nationsliv, inför valet och vi break:ar en hemsk nyhet.

Vi har varit hos optikern inför stundande körkortstillstånd och Lovisa berättar om ett ofrivilligt snatteri.Hur skulle vi döda varandra och vilket är egentligen det värsta sättet att bli mördad på? Vilken superkraft skulle vi vilja ha? Vi har bjudit in en gäst till nästa pod som är sinnessjukt straight. Hur ofta skämmer man ut sig? Och varför gör Cissi det konstant? Är det ok att säga någons namn i sänghalmen samt vad fan har Cissi för problem med fittan egentligen?Och hur stavas egentligen lasagne?! Ni hör ju, vilket avsnitt! Känn in!Ramsby/Fischerström@Facebook See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hemmafruar är ett återkommande tema hos den amerikanske regissören Todd Haynes, som just nu gästar Sverige. I filmer som Safe och Far from heaven har vi fått följa kvinnor som kvävts i sitt hemmafrufängelse. Och i tv-aktuella miniserien Mildred Pierce som just nu visas på Canal+, spelar Kate Winslet spelar en matlagningsbegåvad hemmafru som för att försörja sig själv och de två döttrarna utnyttjar de matlagningstalanger hon utvecklat under åratal i köket och öppnar en egen restaurang. Kinos Nina Asarnoj beslöt sig för att reda ut regissörens förhållande till hemmafruar och feminism, och till sin hjälp hade hon den senaste skörden av hemmafruglorifierande litteratur. Raw talent - unga, oslipade naturbegåvningar plockade från gatan, efterfrågas allt mer av den brittiska film- och tv-industrin, och fenomenet har nu blivit till en egenbusiness. Yvonne Ihmels åkte till London för att vara med på en tillställning där streetcastade ungdomar visade upp sig för potentiella arbetsgivare. Hur står det egentligen till med konstnärligheten inom datorspelsbranschen? Finns det utrymme för experiment i den extremt kommersiella spelvärlden? Viktor Hariz beslöt sig för att utforska datorvärldens avantgarde, det fåtal som försöker krossa schabloner och stereotyper och göra en annan sorts spel. Sådana som får en att gråta när man spelat klart, till exempel. Belgien är ju känt som ett av seriekulturens allra starkaste fästen, med figurer som Tintin, Lucky Luke och Smurfarna som internationella storsäljare. Men serietraditionen är fortfarande högst levande. Aubier och Patar är en kultduo bland animatörer, som arbetar parallellt med seriealbum och film. Deras Panik i byn väckte mycket uppmärksamhet på Cannesfestivalen 2009. Nu har filmen nått Sverige, med biopremiär den här helgen. Karsten Thurfjell har träffat Stéphane Aubier och Vincent Patar. Kinos serie Om igen, där folk berättar om den film de sett flest gånger, rullar vidare. Den här veckan räcker vi över stafettpinnen till skådespelerskan och komikern Ulla Skoog som berättar varför hon sett Agnès Jaouis I andras ögon så många gånger. Programledare: Roger Wilson Producent: Lisa Bergström

Fredag den 5 mars kl. 11.03 och söndag 7.3. kl. 19.03. Inte alla femåringar har en mormor som gått på samma förskola. Men det har Julia Frödin. Julia går på Gröndalsgårdens förskola, som öppnade 1942. Samma år började hennes mormor, Solveig Isaksson, som fyraåring på det som då kallades för barnstuga. Sedan dess har hela Solveigs liv kretsat kring Gröndalsgården. På 1950-talet fick hon jobb som servitris på ungdomsgården där och träffade sin man som var föreståndare. Under 1960-talet gick hennes tre barn på Gröndalsgårdens "lekis". Då fanns även barnbibliotek och barnavårdscentral i huset. På 1970-talet började Solveig jobba på det som då kallades för "dagis". Och på 1990-talet var det dags för barnbarnen att skolas in på förskolan. Idag är Solveig pensionär, men kontakten med Gröndalsgården finns kvar. Genom sitt fönster, ett stenkast därifrån, kan hon se Julia leka ute på gården. Följ med Solveig, dottern Eva och barnbarnet Julia på en resa genom Gröndalsgårdens historia. Hur har barnomsorgen och föräldrarollen förändrats under åren som gått? Reporter Sofia Klemming Nordenskiöld Lästips: Förskola för de allra minsta - på gott och ont av Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss. Carlssons. ____________________________________________________________________ Massor av lyssnarminnen och synpunkter har kommit till vår e-postlåda! barnen@sr.se Tack! Här kan du läsa inläggen! Du kan dessutom kommentera det du läst längst ner på sidan. Vad är det för skillnad på daghem och förskola? Jag utbildade mig till förskollärare 1972. Vi hade precis fått Barnstugeutredningen som skrev fram ett annat daghem än den barnkrubba/lekskola/barndaghem som hade funnits fram till dess. Som nyutexaminerad förskollärare tyckte jag att det var stor skillnad på det som funnit förr och det som nu växte fram. När jag började arbeta på min första arbetsplats (1972) så fick föräldrarna lämna barnen i dörren. Den enda gången de kom in i daghemmet var en gång i månaden då de skulle gå in på kontoret till daghemsföreståndaren och betala månadsavgiften. Det var en plats där vi lärde barn om demokrati och delaktighet. En plats där barnen lärde sig att bli goda kamrater och där vi tog in hela familjen och bjöd in dem i daghemmet. Barnens skulle få förverkliga sig själva och vår uppgift var att planera och organisera för en bra och livgivande uppväxtmiljö. Vi skulle ”återskapa” det goda hemmet. Att lära känna sig själv och vem man var, var det centrala. Denna ”goda” verksamhet skulle naturligtvis kunna erbjudas till alla barn och under 1975-85 genomförde alla kommuner en utbyggnad av daghemmen så de omfattade i princip alla som önskade en plats i daghemmet. 1998 var det dags att ta nästa kliv. Kunskapen om barn och deras lärande hade också under denna period vuxit. Forskningen inom förskoleområdet hade förflyttats från det psykologiska perspektivet till det didaktiska och pedagogiska. Förskolan får sin första läroplan och verksamheten förs över från socialdepartementet till utbildningsdepartementet och får Skolverket som tillsynsmyndighet. Som förskollärare kan jag med hjälp av den nya forskningen börja se ett annat barn, ”det kompetenta barnet” och börja förstå och ana den potential som varje individ (barn) bär på vad gäller lärandet. Förskolan som den nya verksamheten heter får också ett annat uppdrag i om med läroplanen. I förskolan är inte de sociala processerna huvudsaken, även om de är fortfarande viktiga, utan barns lärande.  Detta erbjudande om kunskap erbjuds nu alla barn från och med 1 års ålder även om det inte är lagstadgad. Varför skulle vi undanhålla detta från barnen? I detta perspektiv har förskolan inget med familjepolitiken att göra utan är endast en utbildningspolitisk fråga. Den (post-) moderna barndomen. Det moderna samhället, 2000-talet, kräver en annan typ av utbildningsväsen. 2000-talet kräver också något annan av familjerna, som dock fortfarande har och ska ha huvudansvaret för fostran av barnen. Ett barn behöver BÅDE förskola, familj och samhället. Dagens samhälle är mycket komplex, barn möter idag en mångfald av information, signaler, symboler ljud och miljöer som talar till barn. Den globaliserade värld som dagens barn växer upp i är ett annat samhälle än det då daghemmen växte fram. Barn behöver för sin egen skull förskola för att få hjälp att tillsammans med sina kamrater och lärare i en ”gemensamhetslärande” påbörja resan att försöka förstå denna komplexa värld. Vänliga hälsningar Inger Rindsjö _______________________________________________________________________ Apropå att ettåringar inte kan vara frustrerade över att gå hemma och dra med morsan - visst är det lustigt att det alltid är just de föräldrar som tycker att mamman ska vara hemma med sina barn som inte litar på att andra mammor bäst kan bedöma vad deras barn behöver. Enligt alla undersökningar mår barn bättre av att vara på dagis än att sitta hemma med mamma, men detta faktum är inte så populärt bland wannabee-hemmafruar. Joar Lindquist Kommentar  till Joar som tror att alla undersökningar visar att barnen mår bäst på dagis: Vilka undersökningar avses? Jag har tydligen missat dem. Jag har själv läst undersökningar som säger att små barn under tre år inte mår bra av att vara på dagis. Dessutom har jag vid samtal med flera läkare fått veta att det är "ren galenskap" att låta barn under 2 år börja på förskola eftersom deras immunförsvar är så dåligt. Det här gör att barnen blir sjuka hela tiden. Personligen anser jag att den som inte kan tänka sig att vara hemma med sina barn i minst 2 år inte behöver avla alls. Mamma Jessica ____________________________________________________________________________ Hej Barnen-redaktionen. Jag tycker att det skulle vara intressant med ett program om vem som egentligen bäst vet vad som är barnets bästa. Just nu pågår ett fall i Luleå där socialnämnden vill placera två små barn i en främmande familj tvärtemot hela nätverkets önskan om att barnen skall få växa upp tillsammans med sin halvbror i en familj de redan känner. Det vore spännande att diskutera vem som egentligen vet bäst vad som är bra för små barn och på vilka grunder man kan besluta att ett givet familjehem är rätt eller inte. Hoppas att ni också tycker så! Hälsningar Lovise Haj Brade ___________________________________________________________________________________  Hejsan! Jag och min man har sju barn som är mellan 1-18 år gamla. För oss har förskolan alltid varit ett andrahandsalternativ. Vi som föräldrar är självklart de personer som är bäst lämpade att ta hand om våra barn. Visst har vi intressanta jobb, jag är journalist och min man är musiklärare, men jobbet att vara förälder är mycket roligare och viktigare.  När våra äldsta barn var små gick de ganska mycket på förskola men ju fler barn vi har fått desto mer har vi valt bort dagis. Just nu är jag hemmafru på heltid, något som anses mycket provokativt. En kvinna som valt att vara hemma är ett större samhällshot än Al-qaida:))! Just nu går vår fem-årige son på 15 timmars förskola(det blir oftast mycket kortare tid).  Treåringen och ettåringen är hemma på heltid. Det är tråkigt att se att dagens föräldrar inte tror att de är kapabla att fostra sin barn själva. Många verkar tro att förskolan behövs för att barnet ska må bra. Och om man nu känner att det inte går att vara borta från jobbet under barnens första år.. tja, skaffa inga barn. Alla måste inte föröka sig. Ibland känns det som om dagens ungar bara är en inrednings detalj. En ny bokhyllan Billy som du har för att visa upp. Dessutom kan jag se att såväl förskola som fritids har blivit sämre under åren. Större barngrupper gör att det handlar mer om förvaring än om pedagogisk utveckling. Lyckligtvis går vår fem-åring på ett bra föräldrakooperativ med hög personaltäthet. Men att lämna bort barn under tre år?! Aldrig! Vem av oss skulle spara pengar för att köpa en ny sportbil och sen låta någon annan köra den? Men, våra barn, de personer vi älskar allra mest, lämnar vi gladeligen ifrån oss... Men det här får man ju knappast säga högt i dag. Särskilt inte som kvinna.Tack för ett bra program. Bästa hälsningar Jessica Fritzson. _______________________________________________________________________________ Åh, jag gick också på Gröndals lekis! Måste ha varit 1965. Jag stod timme ut och timme in vid ett fönster och vinkade till alla bussar, i förhoppning om att mamma skulle vara med på en av dem, så jag fick en dagmamma istället... Elisabeth Redling ______________________________________________________________________ Hej! Hörde programmet om barnen o förskolan. Jag är lärare i förskolan och har arbetat inom förskolan i över 35 år och tycker att förskolan inom vissa områden absolut har förbättrats. Synen på barn, barns kompetenser och vad barnen skall få vara med om tillsammans med kamraterna på förskolan har absolut både förändrats och förbättrats till det bättre som jag ser det. Jag vill inte på något sätt fördöma eller döma ut den verksamhet som varit i förskolan från 50-talet ochfram till i dag, men varje "tid" präglas och får följder i den verksamhet som ordnas för barnen utifrån den barnsyn som råder. Mindre omsorg och mer tro på att barn både kan och vill lära sig saker både då det gäller att sköta saker kring sin egen person men också att de är fullt kapabla att vara med och bestämma och påverka sin egen verksamhet, att vi ser olikhet som en tillgång och att barn lär i interaktion med varandra. Min uppgift som lärare är att i förskolan verka för en demokratiserings och lärande process. Något som bekymrar mig och som också togs upp i programmet är däremot synen på de allra yngsta barnen i förskolan. Här kan jag oroa mig för alltför stora barngrupper, barnen är fortfarande så unga att de har ett stort behov av omsorg som jag kan se att det ibland blir svårt att tillgodose. Däremot ser jag också att de har utbyte av sina kamrater men kanske inte i den omfattning och så många timmar om dagen som en del av våra yngsta barn har på förskolan.  De yngsta får allt längre dagar och föräldrar tycks ha en uppfattning ibland att de själva inte nästan kan vara hemma en dag med en 1.5 åring utan att de "missar" något viktigt på förskolan. Föräldrarna är för en ettåring oerhört viktiga men här har blivit en obalans, en lagom lång dag för en ett-åring är som jag ser det helt OK men barnen behöver också sina föräldrar och lugn o ro, vilket betyder att man som småbarnsföräldrar kanske kan dela upp arbetsdagen dagen så att barnen går mellan 9-15 och fortfarande får några vakna o pigga timmar tillsammans med en förälder efter förskoledagens slut. Tack för ett bra program detta är viktiga saker att lyfta fram och diskutera både för föräldrar, förskolepedagoger och för politiker/ekonomer som fördelar de resurser som vi i förskolan får förhålla oss till och som påverkar gruppernas storlek och personaltäthet inte minst för de yngsta barnen på förskolan. Med vänlig hälsning Kristina Hansson _______________________________________________________________________ Hej, apropå programmet om dagis och hur det har förändrats. Jag blir så trött på detta eviga gnäll på dagis och stressade föräldrar som "inte vill" ta hand om sina barn. De allra flesta dagis är bra, pedagogiska, omhändertagande och en social skolning för barnen. Mina barn har alltid älskat att gå till dagis och saknat det så fort de varit hemma och sjuka. De gånger jag hämtar tidigare vill de stanna kvar. I programmet klagar mamman över att föräldrar sätter sina barn på dagis pga egen frustration och egoism. Man kan faktiskt vända på begreppet och säga att många har barnen hemma för att de själva vill vara hemma! Det är inte alls säkert att det är bäst för barnen. Jag växte upp på ett lantbruk där bägge föräldrarna jobbade hemifrån. Alltså "slapp" jag dagis, vilket gjorde att jag hade svårt att anpassa mig till barngrupper senare. Och inte hade jag mer tid med mina föräldrar, de var ständigt upptagna med sina jobb. Så sluta  upp med att ge föräldrar dåligt samvete för att de gör det som passar bäst för deras familjer. Eller tycker ni att hemmafrun ska återkomma? De flesta män tar ju fortfarande ut betydligt mindre föräldradagar än mammorna. Nancy B ______________________________________________________________________________ Hej! Jag försöker alltid lyssna på Barnen i P1. I dag handlade det bland annat om hur ett daghem kunde vara på 40-talet. Då mindes jag min Storbarnkammare i ett kollektivhus i Stockholm; Alviksgården. Jag föddes i Stockholm 1942. Mina föräldrar ställde sig då i kö för att få bostad i Alviksgården, ett nytt kollektivhus i Alvik. Vi flyttade in när jag var ett halvår och bodde där i fyra år. I huset bodde mest barnfamiljer. Där kunde barnen tas om hand i en Storbarnkammare, som det hette. Stordrift, renlighet och vetenskaplighet var liksom honnörsorden. Fröknarna i Storbarnkammaren hade uniform och var många. Min pappa studerade och min mamma försörjde familjen som sjuksköterska. ( Hur hade dom råd att bo i kollektivhus undrar jag? Själva sa dom alltid att avgifterna var låga till en början. Trots all service. Den personalen kan inte ha haft bra betalt) Jag var i Storbarnkammaren hela dagarna och ibland på nätterna. Vi bodde i en tvårumslägenhet med ett litet, litet kök. Kollektivhuset hade inte någon matsal men ett storkök och man kunde få middag uppskickad i en matlåda på kvällen. Städning och tvätt kunde man också få hjälp med i kollektivhuset. Vad minns jag från storbarnkammaren? Hur vi stod på rad för att tvätta händerna före maten, hur vi satt på rad på pottorna, hur vi sov middag utomhus. På rad. Goda minnen har jag av att fröknarna var snälla och att det bästa jag visste var att få sova över i storbarnkammaren för då var jag ofta ensam med en fröken som läste saga och hade mycket tid. Hemska minnen var när jag på eftermiddagen var trött och ville hem och mamma kom cyklande med matkassar FÖRBI mig där jag stod innanför staketet och väntade. Hon vill först gå upp med kassarna men jag trodde alltid att hon hade glömt mig. När kollektivhusen byggdes var det gott om bostäder i Stockholm. Tanken var att när man inte behövde kollektivhusets service längre skulle man flytta vidare och nya barnfamiljer skulle kunna flytta in. Men det blev bostadsbrist och stagnation på bostadsmarknaden. Folk bodde kvar sedan barnen vuxit upp. Service med städning, tvätt och mat försvann från Alviksgården och Storbarnkammaren fick brist på barn. I stället gjordes det om till ett kommunalt daghem och det finns kvar som sådant än i dag. Jag har varit där nyligen, huset ser likadant ut och jag kände igen mig bland bergknallarna och tallarna på lekplatsen. En liten flicka kom ut från daghemmet med sin mamma när jag stod där och mindes. Flickan tittade nyfiket på mig och sa Vad gör du här? Jag ser på ditt dagis och tänker på att här gick jag själv när jag var liten, svarade jag. Då sa flickans mamma- imponerad: Jag visste att detta var ett av Stockholms äldsta dagis men att det var SÅ gammalt hade jag inte en aning om! Anna Bexell