Podcasts about gudarna

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfritt. * DRÖMGÄST! Göteborgs stolthet Marcus Berggren är ÄNTLIGEN här! Gudarna ska veta att jag har försökt få till detta avsnitt LÄNGE så det kändes sannerligen som en fröjd att till slut få samtala med en av Sveriges roligaste människor! ENJOY!

Gudarna ska veta att det satt LÅNGT inne för alla toppklubbar denna helg! Men vad är väl en bal på Selhurst Park när Niklas besöker Sveriges smultronställe, Erik pressar Ullared och Andy Stats letar siffror?

DRÖMGÄST! Göteborgs stolthet Marcus Berggren är ÄNTLIGEN här! Gudarna ska veta att jag har försökt få till detta avsnitt LÄNGE så det kändes sannerligen som en fröjd att till slut få samtala med en av Sveriges roligaste människor! ENJOY!

Ylva Maria Thompson är konstnärinnan som började sin bana på herrtidningen Cats där hon svarade på läsarnas sexfrågor. Därifrån var steget inte långt att bli hallåa på TV-1000 och det erotiska programmet Tusen och en natt. Hon fick under en tid stå upp för porren och den fria viljan tills hon en dag tröttnade helt och ägnar sig nu helt och fullt åt sin konst, som bland annat innebär att gjuta av kön. Varför avbröt hon sina psykologistudier, varför väljer några att vika ut sig och hur försvarar man en bransch där många blir utnyttjade och far illa?. Detta och väldigt mycket mer kommer här, men först - vad menas med min bästa röst? Vill Du bli prenumerant och kunna lyssna på allt bonusmaterial? Klicka på länken nedan: https://podcasters.spotify.com/pod/show/insikter-frn-utsikter/subscribe

Cecilia Düringer tipsar om säsong 2 av Vikingar. Hör nyskrivna berättelser inspirerade av de tusenåriga myterna om Tor, Freja, Idun, Loke och Oden. Se hit alla P3 Historia fans. Nu finns en ny säsong av podden Vikingar.Följ med till offerlundarna i Midgård, till de döda krigarnas salar i Valhall och ner till svartalferna i bergets eviga mörker. Hör om gudarnas kamp mot kaosmakter, om hämnd, kärlek och jordens undergång - Ragnarök.

Tage som bor i Lerum och är 8 år kan berätta för Marcus och alla lyssnare om Gudarna från den grekiska mytologin. Sagolikt spännande! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vill du vara med i Tisdagskollen?Skriv till Markus!Mejla till barnmorgon@sverigesradio.se

Möt Solvej Balle i samtal med Elin Cullhed. En av Nordens mest uppmärksammade författare besöker Internationell författarscen. Solvej Balle är aktuell med den tredje delen i septologin "Om uträkning av omfång". Serien har redan belönats med Nordiska rådets litteraturpris, blivit en läsarfavorit och gjort den 18 november till ett speciellt datum i den nordiska litteraturen. Solvej Balle (född 1962) är författaren bakom en av den danska litteraturens mest uppmärksammade böcker, "Enligt lagens bokstav: fyra berättelser om människan" (1994). 2020 påbörjades utgivningen av hennes stora septologi "Om uträkning av omfång". För de första delarna tilldelades hon Nordiska rådets litteraturpris 2022 och hyllades unisont av kritiker och läsare. Elin Cullhed (född 1983) är författare. Hon debuterade med "Gudarna" (Natur & Kultur, 2016), en roman för unga vuxna. 2021 tilldelades hon Augustpriset i den skönlitterära klassen för romanen "Eufori". I samarbete med Wahlström & Widstrand. Från 8 april 2024 Jingel: Lucas Brar

Idag ska vi utforska de mystiska sumeriska gudarna - Annunaki. Vilka var de och vad var deras roll i vår historia? Följ med när vi avslöjar spännande teorier och hemligheter som kan omdefiniera din syn på mänsklighetens ursprung. Dessutom kommer det att finnas kanalisering under avsnittet."

Dan och Cornelia fortsätter berätta sagor för varandra om asagudarna. I dagens avsnitt får vi ta del av historien när Loke stiftade bekantskap med en häst och mer än vänskap uppstod. Vi får även följa med när Tor får sin hammare och hur han med hjälp av den försöker så ihjäl så många jättar som möjligt. Loke gamblar med dvärgar innan det är dags för show-and-tell-day i Asgård. Följ oss på instagram: https://www.instagram.com/nublirdethistoria/Maila oss på zimwaypodcast (at) gmail (punkt) comKlippning av Cornelia Boberg. Musik av David Oscarsson. Lyssna på mer av Davids musik här: https://open.spotify.com/artist/4TlPapBXUu5nmWfz5Powcx Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vad gudarna har ställt till med Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Charlie och Lennart fortsätter diskutera boken ”Homo Deus” av Yuval Noah Harari, och har kommit fram till människans utveckling från jägare till jordbrukare. Att människan från början levde i harmoni med djur och natur för att idag bli härskare över jorden.   En av bokens mest utmanande tanke är också att människan skulle egentligen sakna en själ. Religion och vetenskap står mot varandra. Gudarna har spelat ut sin roll och människan inträder som den nya gudomligheten - Homo Deus.   För att förstå dessa tankegångar måste vi återigen söka oss till den mänskliga historien, i ett perspektiv som vi kanske inte är vana vid, och kan uppfattas kontroversiellt.

I Förgör de falska gudarna: Palmyra och kriget mot kulturarvet synar journalisterna Jesper Huor och Anders Rydell kriget mot vår gemensamma kulturhistoria och den skrupellösa världshandeln med blodsantikviteter från vår tids konfliktzoner. Erik Jersenius samtalar med Jesper Huor och Anders Rydell om hur dagens bildstormare hotar vårt förflutna.

Tid för Uppror - En berättelse om och skriven av aktivister från Extinction Rebellion Redaktörer för boken är Ragnhild Larsson och Björn Paxling. Utgiven på Vaktel förlag 2022 Ljudboken är inspelad av aktivister från Extinction Rebellion 2023 samt i samarbete med Markus Tufvesson från projektet Ljud för djuren som även redigerat och klippt ljudboken. Ljud för djuren har valt att hjälpa till i arbetet med denna ljudbok då djurindustrin är en stor del av den globala miljöförstöringen och vi vill lyfta Extinction Rebellions budskap till en bredare publik. Vad får en småbarnsmamma att bryta mot lagen? Hur känns det att sitta inlåst i en poliscell? Vad gör en 19-åring när klimatångesten får både studier och arbete att kännas meningslösa? Efter 50 år av internationella miljö- och klimatkonferenser med löften och vackra ord om en grönare, skönare värld fortsätter de fossila utsläppen och den globala medeltemperaturen att öka. Ekosystem kollapsar, arter utrotas och miljoner människor har redan dött till följd av klimatkrisen. Den internationella klimatrörelsen Extinction Rebellion (XR) menar att det är TID FÖR UPPROR Det räcker inte att rösta vart fjärde år. Det räcker inte att sopsortera eller cykla till jobbet. Om vi ska ha någon chans att vända den katastrofala utvecklingen krävs mycket mer. När en enad forskarkår utropar nödläge för planeten tar XR till gatorna för att störa samhällssystemet som förgör oss. Med fredlig civil olydnad som verktyg kräver XR en snabb och kraftfull systemomställning, till en värld och ett samhälle inom planetens gränser. Inläsningen av denna ljudbok har gjorts ideellt och utan vinstsyfte. Ljudboken har gjorts med tillstånd från förlag och författare. För mer info ⁠⁠⁠https://extinctionrebellion.se

Poddius Castus sommarspecial är tillbaka! För bara den tredje gången i världshistorien är alla fyra poddmedlemmar samlade på samma ställe, vilket ju såklart måste firas. Den här gången fortsätter vi på temat som fick avsluta den gångna säsongen, nämligen röviga saker som de grekiska gudarna gör. Olympierna är upphov till oändliga historier och underhållning, men var gudarna verkligen så underhållande eller var de rentav lättkränkta svin? Och vem vet, kanske avslutar vi det hela med en liten bonus för alla mugglare där ute.Så spänn upp hängmattan och ta fram paraplyet för nu blir det sommar! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De grekiska gudarna är upphov till oändliga historier och underhållning, allt från Disneyfilmer, till konst, till berättelser. Men hur ser de ursprungliga myterna ut? Var gudarna verkligen så underhållande eller var de rent av lättkränkta svin? I det här avsnittet går vi igenom några av alla de röviga sakerna som de grekiska gudarna gjorde, både mot varandra men också mot människor.Vi inleder avsnittet med att gå igenom de grekiska gudarna och i del två pratar vi om de röviga sakerna.*Triggervarning* Myterna vi diskuterar från 34.47 minuter berör känsliga ämnen som v*ldt*kt och sj*lvm*rd. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Charlotte bjuder på godbitar ur nyhetsflödet, Christoffer reder ut händelserna runt Gävle-bocken, Sebbe hjälper partiledarna med sina tacksamhetsrundor och Albin har inspirerats av migrationsverket.

Per Lundberg är Riksgode, en slags hednisk präst som lever tillsammans med de fornnordiska gudarna. Vi pratar med Per om asatro, hur den skiljer sig från de stora världsreligionerna och om hur man börjar leva med som hedning. Dessutom går vi in på den allmänna uppfattningen om Asatro som ofta kopplas ihop med nazism. Per Lundberg är Riksgode för Samfundet Forn Sed Sverige. Programledare: David Druid och Kodjo Akolor

Vi möter dem i mytologin och serier. Men om superkrafter nu är så bra, varför har människor inte utvecklat dem evolutionärt? Matz Larsson frågar sig vilken superkraft vi egentligen är i behov av. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Få mänskliga drömmar är så livskraftiga som drömmen om superkrafter.I den grekiska mytologin fanns många gudar utrustade med superkrafter och världsalltet styrdes av urkrafter. Eftersom Gudarna ynglade av sig så rådde det ingen brist på titaner och monster med superkrafter som styrka och flygförmåga. Gudarna blandade sig gärna med människorna och liksom oss kunde de bli avundsjuka, slarviga, förälskade. De kunde rent av dö.Rom övertog många gudar och gav dem latinska namn. Bacchus kunde förvandla allt han rörde till druvor, Jupiter kunde kontrollera blixtar och ändra skepnad till en örn. Och givetvis kunde Jesus gå på vatten samt bota svåra sjukdomar.Två millenier senare lever superkrafterna vidare i seriernas värld. Den tidiga seriehjälten Fantomen var stark men saknade superkrafter. Hans största bidrag återfanns inom designen: Tighta trikåer, maskering, en civil identitet, och viktigast: instinkten att kämpa för det goda. Sjömannen Karl Alfred saknade övermänskliga krafter när han gjorde debut 1929, men blev övermänskligt stark 1932 via trogen konsumtion av spenat. Ändå bleknar både Fantomen och Karl Alfred i jämförelse med den som kom att inleda superhjältarnas gyllene era 1938: Stålmannen.Stålmannen fick många efterföljare: Stålflickan, Vattumannen och Hulken för att nämna några. Serierutan och sedermera filmen har skapat ett stort galleri av superkrafter: röntgenblick, laserblick, osynlighet, teleportering och odödlighet. Superkrafter har på det sättet populariserats, och har alltså under lång tid tillhört fantasins värld. Men kanske närmar vi oss en era där vissa superkrafter kan förverkligas?     I en tid när vetenskap och tekniska framsteg tycks vara på väg att skapa verkliga superkrafter, bör vi kanske återvända till barndomens kittlande fråga: vilken superkraft är mest angelägen? Seriemagasin och film erbjuder en diger meny. Men jag vill jag hålla mig till sånt som, åtminstone teoretiskt, är fysikaliskt och biologiskt möjligt.Stålmannens flygförmåga kraschlandar direkt. Vårt tunga skelett trotsar fysikens lagar. Dessutom finns ju helikoptrar, skärmflygning, vindtunnlar, powerkites för den som vill sväva en stund.Spindelmannens superkrafter då? Förmågan att utsöndra och skjuta ut spindelväv med handlovarna. Det hade varit något. Och spindeltråd är ett fascinerande material. Det är starkare än stål, samtidigt lätt och biologiskt nedbrytbart. Tråden görs av proteiner, så kallade spidroiner som återfinns i spindelns bakkropp. Men människan är genetiskt oerhört fjärran från spindlarna. Om processen ändå skulle lyckas finns det inget som talar för utsöndring via handlovarna, snarare skulle vi få hala fram spindeltråden ur baken! Nej, den tråden vill jag inte spinna vidare på. Det faller på estetiska grunder.  Kanske vore supersyn bättre? Problemet är att våra sinnen bygger på uråldriga evolutionära lösningar. Vårt öga har en massa skrymmande och skymmande blodkärl framför näthinnan. Det är en dum lösning som nog inte går att ändra. Bläckfiskens öga vore bättre att utgå från. Den har inga skymmande blodkärl framför näthinnan. Men evolutionärt är de till och med längre från oss än spindlarna. Inga gensaxar i världen skulle kunna ändra ögats konstruktion så radikalt. Supersyn kanske inte heller tillför så mycket. Redan idag använder vi stjärnkikare och elektronmikroskop, liksom röntgen- och magnetkameror.Hur är det med seriehjälten Aquaman, Vattumannen med en helt vattenanpassad fysiologi: Han kan kommunicera med och tillkalla undervattensvarelser på långt håll. Och självklart kan han andas under vatten. Det låter lockande. Tänk att kunna simma fritt och länge i korallreven. Det vore också att återknyta till vårt förflutna. Våra tidiga förfäder, fiskarna, hade faktiskt gälar. Kanske kan de väckas till liv genom genmanipulation? Vi har ju kvar några gälbågar. De syns tydligt under första fosterperioden, men försvinner sedan. Eller, rättare sagt, de omvandlas. De blir till bisköldkörtlar, brässen, tungben och struphuvud och ger oss våra hörselben: hammaren, städet och stigbygeln. Därmed står valet alltså mellan att kunna andas under vatten och att kunna höra. Ett högt pris för att kunna andas under vatten. Jag får nöja mig med dykartuber.Men hörseln då? Hur vore det att ha Stålmannens eller General Zods superhörsel? Men vill man höra allt tissel, tassel och skvaller? För att inte tala om den droppande kranen på natten? Tveksamt.Styrkan som superkraft? Estetiskt föga tilltalande, och stora Schwarzenegger-muskler gör oss otympliga. Men superhjälten Ironman erbjuder kanske en lösning. Ironman är ju ingen annan än den rika och supersmarta industrimannen Tony Stark som blev tillfångatagen av fienden, och som för att kunna fly konstruerade en högteknologisk skyddsdräkt ett slags exoskelett, alltså ett extra skelett utanpå kroppen. Militären, i USA satsar faktiskt på motordrivna exoskelett för att avlasta tungt beväpnade soldater. Exoskelett används också på sjukhus när patienter tränar upp sin rörelseförmåga och balans efter hjärn- eller ryggmärgsskador. Andra forskare utvecklar textila muskelfibrer, det vill säga fibrer i kläder som beter sig som muskelfibrer ett slags långkalsonger som förstärker dina muskler.Redan idag kan alltså människor via vetenskap och ny teknik uppnå vissa superkrafter och superförmågor. Hur ser framtiden ut då?Författaren Yuval Noah Harari menar att människors liv kan komma att förändras och förlängas radikalt. Han förutspår att människohjärnan kommer kunna sammankopplas med artificiell intelligens. Vi kommer alltså att kunna bli supersmarta. Och redan idag pågår arbetet med att framställa nya organ för att ersätta förbrukade kroppsdelar. Grishjärtat slår redan i människobröstet. På så vis tycks människan hela tiden sträva efter att uppnå de gamla gudarnas egenskaper, också den kanske mest eftersträvansvärda förmågan av alla: odödlighet.Det är en utveckling som väcker många frågor: Räcker planetens resurser till för sådana långlivade, gudalika varelser? Den ekologiska skuldens dag, det kalenderdatum när mänsklighetens resursförbrukning för året överstiger jordens förmåga, inföll år 2022 för Sveriges del i början av april. Så även om det blir tekniskt och biologiskt möjligt att erbjuda superförmågor och extrem livslängd till alla, skulle det antagligen ödelägga vår jord.Ska superförmågor och extremt långa liv vara förbehållet de rikaste ländernas invånare? De som redan är extremt rika och mäktiga? Ett privilegium för mäktiga diktatorer som aldrig nånsin vill släppa ifrån sig makten?Kanske är vår tids mest angelägna superkraft den att kunna avstå från att eftersträva dem.Matz Larsson, läkare och evolutionsforskareReferenser:Yuval Noah Harari Homo Deus

I veckans avsnitt får Carin höra att det skymtats en hummer i kvarteret och Vivi berättar om första natten i nya lägenheten, har hon kunnat sova något? Vi pratar även om det här med att vara högkänslig och empatisk, hur det kan vara en tyngd och svårighet ibland. Vi har även fått nya svar ifrån BDSM-kvinnan som vi måste läsa upp!

I dagens avsnitt pratar jag med samtalsaktivisten Navid Modiri som arbetar som poddare, föreläsare och författare. Navid arbetar med samtalet som verktyg för att hjälpa oss att bli bättre på att prata med och lyssna på varandra och tror på det nyfikna samtalet som en väg till innovation, integration och samarbete. Vi börjar avsnittet med att prata om hur Navid startar sina dagar och varför det är avgörande kring hur dagen sedan blir.Navid har stått på scen sen han var 16, varit programledare i P3 och i Sveriges television med ”Filmkrönikan” och ”Diktatorn” samt gjort hundratals framträdanden som föreläsare och med sitt band ”Navid Modiri & Gudarna”. Navid älskar att ställa nyfikna frågor, sätta igång människors fantasi, få oss att tänka på förändring och framtid och använda vår kreativitet för att skapa en bättre värld. Han ligger också bakom den omtalade podden ”Björn & Navid” tillsammans med föreläsaren och ex-munken Björn Natthiko Lindeblad.Vi pratar om egot, vårt inre jag; den identitet med vilken vi visar oss själva för världen och oss själva. Vad är ett ego? Prestation och duktighet, hur är det kopplat till egot? Vad är kännetecken för ett friskt ego? Är vårt ego någonting dåligt och skadar det våra liv? Personliga referenser till när man agerar utifrån sitt ego VS sitt sanna jag men också mycket kring social medias påverkan på vårt ego idag. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Prometheus älskade människan mer än olympierna, som hade förvisat större delen av hans familj till Tartarus. Så när Zeus dekreterade att människan måste skänka en del av varje djur som han slaktade till gudarna, bestämde sig Prometheus för att lura Zeus. Han skapade två högar, den ena med benen insvepta i saftigt fett, den andra med det goda köttet gömt i skinnet. Han bad sedan Zeus att välja. Zeus valde benen. Eftersom han hade gett sitt ord, var Zeus tvungen att acceptera denna hög som sin del för framtida offer. I sin ilska över tricket tog han elden ifrån människan. Men Prometheus tände en fackla från solen och förde tillbaka den till människan. Zeus blev då arg över att människan återigen hade eld. Han bestämde sig därför för att utdöma ett fruktansvärt straff mot både människan och Prometheus. För att straffa människan lät Zeus Hefaistos skapa en dödlig av fantastisk skönhet. Gudarna gav den dödliga många rikedomsgåvor. Han lät sedan Hermes ge den dödliga ett vilseledande hjärta och en lögnaktig tunga. Denna skapelse var Pandora, den första kvinnan. En sista gåva var en burk som Pandora förbjöds att öppna. Således och avslutande, skickade Zeus Pandora ner till Epimetheus, som stannade bland människan. Att vara en skönhet som ord inte kunde beskriva, fick Pandora som en gåva till Epimetheus. Pandoras nyfikenhet på burken som hon förbjöds att öppna blev outhärdlig för henne. Hon öppnade burken och ut flög alla slags ondska, sorger, svält, sjukdom och olyckor. Dock rymde botten av burken en bra sak - hopp. Zeus lät gripa Prometheus, förde honom till Kaukasusbergen och kedjade fast honom vid en sten med okrossbara kedjor. Här plågades han dag och natt av en jätteörn som slet ut och åt upp hans lever. Zeus gav Prometheus två vägar ut ur denna plåga. Han kunde berätta för Zeus vem som var mor till barnet som skulle avsätta honom från tronen, eller uppfylla två villkor. Det första var att en odödlig måste frivilligt ställa upp på att dö för Prometheus, och det andra var att en dödlig måste döda örnen och lossa honom. Prometheus berättade för Zeus att havsnymfen Thetis skulle föda en son som skulle bli större än sin far. Detta var viktig information. Både Zeus och hans bror Poseidon åtrådde Thetis, men de ordnade så att hon gifte sig med en dödlig så att hennes son inte skulle utgöra en utmaning för deras makt. Zeus skickade därefter Herakles för att skjuta örnen som plågade Prometheus och för att bryta de kedjor som band honom. Efter sina år av lidande var Prometheus fri och kunde återförenas med sin kvinna Asia. För att belöna Herakles för hans hjälp rådde Prometheus honom hur man får tag i Hesperides gyllene äpplen, ett av de 12 storverk som den berömda hjälten var tvungen att utföra. I detta ligger där en viss sensmoral inbäddad, och är inte den innebördsmässiga betydelsen förvånansvärt lik en annan känd historia från Kristen mytologi? Att Carl som f.d världsmästare i styrkelyft är vår egna svenska Herakles och som i modern tid är den som släppt sanningen fri, är ju hur som helst i sammanhanget lite smålustigt trots allt. :) #CarlNorberg #DeFria #RealNews De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

Anitha spisar pizza i ett marmorsunkigt hotell i Nyhavn och våra dialektsketcher når nya bottennivåer. Varför kommer Madonna undan som Snusktant när nästan alla andra åker hamnar i snuskfinkan. Är det helt enkelt så att vissa kulturtuffingar har ett credkapital som ger dem cart blanch till moraliskt förfall in the namn of ikon. Nya Spice Girls-dokumentären får oss att inse inpakten som Geri, Victoria och resten i Spice girls hade på resten av våra liv. Jag vaknar upp i farmor Ingas garderob och hittar ett li... Ja! Gudarna måste vara tokiga och aldrig att skrattar först som skrattar sist! Lillelördag har i alla fall aldrig trrradigt! In i smœrrwbrœdet och gå loss!

Vissa försöker binda människorna till historien. Andra vill frigöra oss helt, hävda att vi börjar på år noll. Liken följer i tankarnas fotspår, konstaterar Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i februari 2018. När den amerikanske författaren Mark Twain år 1909 fick frågan om vad det var som fick honom att bli författare, svarade han att allt tog sin början med Julius Caesars beslut att korsa floden Rubicon. Genom att kasta sin berömda tärning, säger Twain, förändrade den romerske generalen nämligen hela människosläktets framtid för alltid. Vi behöver inte följa Twains argumentation i detalj, utan bara ta fasta på hans idé att våra livsbanor föds ur historiska sammanhang som förbinder var och en av oss med snart sagt hela mänsklighetens ödesdrama. Varje ögonblick i tidens flod framstår hos Twain som intimt sammanlänkat med varje annat. Och det är just därför som hans självanalys lämnar det begränsade jaget bakom sig ty att vara, det är att ärva. Och att ärva, det är att slungas in i en bestämd livsbana i historiens flöde, där var och en  medvetet eller omedvetet  måste ta sig an allt det som föregående generationer lämnat efter sig. När kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård Nu finns det naturligtvis många sätt att rota jaget i det förgångna. Under många sekler genomsyrades den västerländska idéhistorien av en särpräglat kristen version på temat jag tänker på kyrkofadern Augustinus lära om arvsynden. Hos honom utgår varje analys av den enskilda människan från det drama som antogs ha ägt rum mellan Gud och den första människan. Människosläktets samlade lidande, säger Augustinus mot slutet av trehundratalet, har ytterst sin upprinnelse i vad han kallar Adams ursprungliga synd. Ditt och mitt livsöde ligger sålunda inkapslat i Adams beslut att en gång vända sig bort från Gud. Så när kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård: Den synd som bor i mig, skriver han, utgör ett straff för den synd som begicks av en man vars vilja var friare än min  för jag, jag är ju ett barn av Adam. Augustinus resonemang mynnar ut i en resignation av enorma proportioner: hos honom är människan helt och fullt beroende av Guds nåd. Vi kan inte på egen hand frälsa oss själva ur den vanmakt och död som Adams gärning dömer oss till. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp. Det hör till den sekulära modernitetens främsta kännetecken att den gör upp med denna augustinska ödesfilosofi. Nej: Ingen skall dömas för synder som hon inte själv har begått. Och åter nej: vi är inte beroende av Gud för vår räddning. Förmågan till förändring och pånyttfödelse ligger inom oss, inte utom oss. Människan kan ta sitt öde i egna händer. Det är framför allt under renässansen som denna nya livsfilosofi börjar spira. Låt mig bara ta ett exempel: florentinaren Pico della Mirandolas pamflett Om människans värdighet från 1486. Hos Pico representerar Adam nämligen inte syndens närvaro i världen, utan frihetens uppdykande bland Skaparens skapelser. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp. Att vara fri är att alltid kunna börja om från början. Det är en princip som med tiden kommer att utgöra en grundstomme i det moderna projekt som tar gestalt under upplysningen och som sätts i verket under den franska revolutionen. Här drömmer man om att föda fram en helt Ny människa, en ny och oförvitlig Adam som på nytt börjar mänsklighetens historia, men denna gång utan några ödesdigra felsteg. Frågan är bara hur en sådan ny människa ska kunna frambringas? Hur löser man upp den intima förbindelsen mellan Varat och Arvet, mellan det förflutnas förvillelser och den framtid som målas i lysande färger? Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon. Idén om den Nya människan väver samman två svar i ett; i henne förkroppsliga en kanske tidigare aldrig skådad sammanstrålning av förnuft och revolt. Vi ser det redan hos den moderna filosofins fader. År 1637 förklarar fransmannen René Descartes att förnuftets uppgift består i att förkasta och utrota allt det som binder tanken vid blott nedärvda idéer; ja, allt det som hotar det rationella jagets förmåga att grunda kunskapen i sig självt allena. Hos de franska revolutionärerna möter vi ett liknande uppslag, men här handlar det mindre om individen än om folket, mindre om den enskilda människans autonomi än om hela nationens självbestämmande. Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon. Som jakobinen Saint-Juste formulerar det: revolutionen styckar hela mänskligheten för att göra den ung på nytt. Så kom den Nya människan att representera förhoppningen om en morgondag där fria människor inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft. Äktenskapet mellan förnuft och revolt lägger grunden till en politisk entusiasm som fortfarande hemsöker stora delar av världen i kampen mot ofrihet och ojämlikhet. Men hur skall man egentligen förena idén om kollektivt självbestämmande med föreställningen om individen som sin egen lagstiftare? Och går det verkligen att göra upp med det förflutna på det sätt som förnuftets mest övertygade språkrör gjorde gällande? På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan! I den franska revolutionens anda har vi sett ett flertal revolutioner proklamera ett nytt år 0 i vårt släktes historia. Och i deras strävan efter att börja om från början har vi inte bara bevittnat massivt fysiskt våld gentemot den gamla ordningens kroppar, utan också systematiska försök att på psykologisk väg utplåna historien ur de levandes själar. Hela samhällen har förvandlats till gigantiska omskolningsläger. Istället för ett folk som aktivt medverkar i skapandet av sin egen framtid har vi fått totalitära Partier som påtvingar folket en redan definierad framtid. På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan! Så berövar även Augustinus förmodade dödsfiender individen rätten att på egen hand skapa sitt öde. Å andra sidan är det inte heller klart hur man skall värdera drömmen om den individuella autonomin. Upplysningens vision om en människa som skapar sig själv utan någon annans vägledning hemfaller i slutändan åt en irrationell tro på den mänskliga rationaliteten. Idén om the Self made-man ger ofta uttryck för en blindhet inför det sätt på vilket både historien och kollektivet pulserar i hjärtat av det vi så gärna tror bara är vårt eget: det vill säga i våra livsval, i våra tankar och i vår förståelse av oss själva. Där Mark Twain börjar sin självanalys i Romarriket förblir vår moderna narcissist fastklistrad framför sin egen spegelbild. Och i sin aversion mot allt som hotar denna snäva självbespegling försöker hon kapa alla band mellan det egna varat och arvet från det förgångna. Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas Få av upplysningens författare var lika klarsynta som Markis de Sade på denna punkt. I samma stund som jaget kräver absolut autonomi  och gör anspråk på att vara sin egen absoluta begynnelse och lagstiftare måste hon gå till angrepp mot alla yttre källor till sin existens. Gudarna, naturen, historien, samhället, föräldrarna  alla står de i vägen för den som vill grunda sitt liv enbart på sig själv. I en av markisens romaner går den kvinnliga huvudfiguren så långt att hon låter sy ihop sin moders könsorgan Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas och göra henne fri att börja om sitt liv från början. Priset för en sådan dröm om fullständig autonomi är kanske ingenting mindre än världens undergång. Michael Azar, professor i idé och lärdomshistoria

Benny Rosenqvist berättar om Bali – Gudarnas ö. Denna spännande, vackra och magiska ö. När Benny kom till Bali första gången så kände han att han kommit hem. På Bali lever man nära andarna i naturen och haven. Där halva dagen går åt till arbete och den andra halvan av dagen åt att göra det vackert för sig själv och Gudarna. Där magin ständigt är närvarande. Här kan du lyssna om Bennys första mötet med Guru och Benny själv blev Balinesisk Guru och många andra spännande minnen.Producerat av Silverdrake Förlag.Redaktör och Klippare: Marcus Blomgren marcus@silverdrakeforlag.sewww.silverdrakeförlag.se See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Gamla gudar i Närke... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik.

Vi gör en inventering av det intressantaste skräckfilmslandet just nu under handledning av filmsamlaren Bernhard Ålund (@horrorhoarding på Instagram). Tomas har inga problem att föreställa sig Sam Raimis rysningar av välbehag när han ser Evil Dead-arvet stråla igenom den fartfyllda May the Devil Take You och Lars är beredd att gå tillbaka och revidera tidigare avsnitts Årets film-utmärkelser. Vi pratar också om: Daniel Garptoft, The Night Comes for Us, Primitf, Primitives, Savage Terror, Eaten Alive!, Kraftwerk, Satan's Slaves, The Queen of Black Magic, Ruggero Deodato, Cannibal, Jungle Holocaust, Ultimo Mondo Cannibale, Mountain of the Cannibal God, Gudarna måste vara tokiga, Den sista färden, Deliverence, Noël Carroll, Motorsågsmassakern, The Slayer, The Slaughter, Lonely Planet, Jean-Michel Jarre, Timo Tjahjanto, Evil Dead, Anything for Jackson, Drag Me to Hell, Ash vs Evil Dead, Dallas, Lights Out, Andra sidan, James Wan, Blind Guardian, Under skuggan, Djinn, Joko Anwar, Exorcisten, House by the Cemetery, Jurtjyrkogården, The Conjuring, Hereditary, Stephen King, A Tale of Two Sisters, The Omen, Besökarna, The Ring, Rosemary's Baby, Faust, Skräckkokboken och Mats Strandberg. Patreon-lyssnare avnjuter dubbel speltid där samtalet fortsätter om filmerna Ritual, Macabre och Impetigore. Ska du på fri hand söka upp bara en av dem så se för Guds skull till att det blir Impetigore, oavsett den idiotiska titeln. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys.

Vi debatterar om UFC 261 var den fetaste galan någonsin, och det finns argument för det: fem helt otroliga matcher varav tre titelmatcher. Hela avsnittet ägnades åt detta, men i Eftersnack på www.patreon.com/division9 pratar vi om Allsvenskan och veckans underlagsbortförklaring, Charlotte Hornets- NBA:s just nu charmigaste lag, Daniel Eks nya vänskap med Thierry Henry, Mourinhos nya jobb och lookaliken som sålde knark.

1a rad: Vi finns Uppläsare: Johannes Anyuru Diktsamling: "Det är bara gudarna som är nya" (Wahlström & Widstrand, 2003)  MUSIK Gija Kantjeli: King Lear (ur filmen med samma namn) EXEKUTÖR Andrej Pusjkarov, vibrafon

Sista avsnittet är här och allt står på spel! Skåningar marscherar mot den Stora Gärdsgården, Ann-Sofie har nått Kungslanda och Mr Frågetecken är redo för sitt stora move. All spelpjäser står på plats inför det sista, avgörande draget. Vem vinner och vem dör i spelet om Kommunfullmäktigeordförandeposten? Blott de fyra Gudarna vet, tills idag.

Elin bjuder med sin podd-redigerare, Johan, på ett White Tantra-event i Stockholm där vi, tillsammans med 400 andra vitklädda kundalini-utövare, reciterar mantran tillsammans med dynamiska meditationsövningar. VI pratar om tantrans olika grenar, yogans ursprung, energi och vår fascination över detta harmoniska community. Shout-out till Emanuelle Davins föreställning Gudarna på Teater Reflex i Stockholm: https://www.teaterreflex.se/aktuellt/gudarna/ White Tantric Yoga Event https://www.whitetantricyoga.com/event/2019/stockholm-sweden Tack till sponsorerna på Yogobe! Deras fantastiska tjänster hittar du på: www.yogobe.com Mer information på Yogadoktorns facebook, instagram och på hemsidan!

Navid Modiri bjöd in oss till sitt vardagsrum i Malmö och bjöd på gåshud till den osläppta låten "Vi reser oss alltid upp igen" efter en helt amazing story om hur den kom till, efter ett omvälvande möte i Helsingfors. Vi pratade i princip om alla möjliga former av skapande från poesi, och spoken word till musik, podcasts och föreläsningar. Vi fick höra om hur han byggde en hel mytologi kring musikalteregot "Miss Rafiki" och varför han la ner Navid Modiri & Gudarna för att fortsätta göra musik i nya konstellationer. Vi fick också a new first i podden, med en live spoken word som ni i vanlig ordning också kan se filmad på vår Youtube-kanal: www.youtube.com/osläpptpodcast direktlänk till videon: https://youtu.be/A4kU250BYOYOsläppt låt 1: ”Ni är min svärm” - Miss Rafiki (23:00)Osläppt låt 2: ”Vi reser oss alltid upp igen” - Navid Modiri (43:50)Osläppt låt 3: ”Kärlekslåten” - Navid Modiri (01:17:25)Spoken word (LIVE): (01:27:00)Spotify-playlist med alla låtar som nämns i avsnittet hittar ni här: https://open.spotify.com/user/djuurparken/playlist/5FhNFmUOG65afAL9Lt7LYK?si=GYEaVWbKRnyXhgsxh5RLxQ See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det gått två år sedan metoo-uppropet #tystnadtagning rasade hundratals vittnesmål av kvinnor inom teatern om manliga kollegors trakasserier, sexism och övergrepp. Vad hände sen med "Teatermannen"? Uppropet #tystnadtagning satte inte bara ljus på offret  fingret sattes också på förövaren, "Teatermannen": macho, gränsöverskridande och våldsam. Men, hur är det egentligen att vara man på teatern idag? Vilka svårigheter möter den som själv försöker hitta en ny mansroll? Och vem tillåts definiera hur en man får vara? Det är ett skoningslöst debattklimat idag och män har ju också börjat hålla mer tyst, för att man har fått lära sig att man är en man och som en man är man alltid en förövare. Så säger Daniel Ohlsson, en av skådespelarna på Teater Reflex i Kärrtorp där dom repeterar pjäsen Gudarna, en pjäs som försöker ta tag i vår tids mest kontroversiella figur, den vita, heterosexuella mannen. I det här reportaget får vi möta manliga skådespelare i olika åldrar som funderar över mansrollen på och utanför scenen och hur den hänger ihop med strukturer, makt, tystnadskulturer och ekonomiska intressen. Ett reportage av Tobias Aspelin.

Achilles lär ha sagt att "Gudarna avundas oss, för att vi är dödliga, för att varjenögonblick kan vara vårt sista. Allt är långt mer vackert eftersom vi är dömda. Du kommer aldrig att vara mer magisk och underbar än du är just nu. Vi kommer aldrig att vara här igen. Eller kommer vi? Har vi redan? Är vi snart? De stora frågorna upprör vissa och fascinerar andra. Vem av dem är du?

Ju fler marshmallows du avstår i detta liv, desto fler väntar dig när den yttersta Domen faller. Idéhistorikern Michael Azar reflekterar över vårt avvägande mellan nu och sedan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Livet med små barn handlar i mångt och mycket om att uppfostra dem i den ädla konsten att vänta. Nej, nej inte nu, du måste vänta lite. Kanske senare. Det finns ingen någon ände på all dessa avledningsmanövrar och exerciser i tålamod. En oskyldig aktivitet, kan tyckas, men det är det inte. Det som äger rum i dessa ständiga förhandlingar är ingenting mindre än implementerandet av en splittring i barnets inre liv. En del av barnet skall helt enkelt lära sig att opponera sig gentemot en annan del av det. Där föräldrarna tidigare sagt nej, inte nu, men kanske sen, ska barnet lära sig att en dag viska samma ord till sig själv. Det är sannerligen inte en lätt uppgift. Som bekant böjer sig drifter sällan för rim och reson. Ve den som försöker tukta barnets krav på omedelbar behovstillfredsställelse! En ocean av vrål och tårar hotar. Det pareras och det fintas. För att inte tala om alla tjuvknep och taktiska ultimatum. Problemet är dessutom att barnen förr eller senare kräver kompensation för alla de försakelser som du påtvingar dem. Hur många själar har inte accepterat att avstå från tillfredsställelser i nuet till förmån för det kommande lyckoriket i himlen eller på jorden? Nej, inte nu, men kanske senare. Den fördröjda tillfredsställelsens problem studerades i detalj i Walter Mischels välkända undersökning vid Stanford university i början av 70-talet. Den utgick från ett enkelt experiment: man ger ett barn en marshmallow samtidigt som det ställs inför valet att antingen äta upp den nu, eller vänta ett tag och då istället belönas med två marshmallows. Den inre striden drar igång omedelbart. Barnen blundar eller undviker att titta på den lockande godsaken, de sparkar frenetiskt på bordet och tuggar sitt hår för att övervinna den hägrande njutningen. Vissa klarar sig inte längre än några sekunder. Endast en tredjedel visar sig ha de få minuters tålamod som det fordras för att fördubbla antalet godbitar. Man bör inte ringakta värdet av detta tidiga köpslående med barnets drifter. Det handlar dessutom inte bara om den enskilda individens öde. Hela den sociala gemenskapens inre stabilitet vilar ju på premissen att dess medlemmar förmår tämja och reglera sina drifter. Det bäddar för en strid som saknar egentlig lösning: ur gemenskapens synvinkel är individens driftsliv inte bara en möjlig resurs, utan också en potentiell fara som måste kontrolleras och undertryckas; ur individens perspektiv däremot utgör gemenskapen inte bara en existentiell grundval, utan också ett veritabelt hot mot hennes möjlighet till reell tillfredsställelse. Föräldrarnas kraftmätning med barnen ingår med andra ord i ett betydligt större moraliskt, politiskt och kanske rentav metafysiskt sammanhang. Ta bara den messianska tradition som präglat så stora delar av västerlandets historia och som på många sätt bara utgör en version på mantrat inte nu, men sen. Hur många själar har inte accepterat att avstå från tillfredsställelser i nuet till förmån för det kommande lyckoriket i himlen eller på jorden? Ibland har själva driftsförsakelsen uppfattats som kungsvägen till paradiset. Varför skulle de kristna, säger till exempel Paulus, försaka så många av jordelivets glädjeämnen om de inte  just därigenom  kunde räkna med rikare njutningar i ett kommande liv? Ju mer marshmallows du avstår i detta liv, desto fler väntar dig när den yttersta Domen faller. Men vad händer i den stund du slutar tro på den kommande saligheten? När mantrat börjar förlora sin trovärdighet? Man kan i sammanhanget betänka den katolska världens ramaskri inför påve Franciskus föregivna avskaffande av helvetet Det är inte utan fasa som Paulus dryftar misstanken att Jesus kanske inte alls uppstod från de döda. Om så vore fallet, säger han, skulle ju förkunnelsen vara tom och alla uppoffringar meningslösa. Och för ett ögonblick låter Paulus nästan som en anhängare till Horatius berömda credo att Fånga dagen. Om de döda inte uppstår, säger Paulus, låt oss då äta och dricka, ty i morgon skall vi dö. Man kan i sammanhanget betänka den katolska världens ramaskri inför påve Franciskus föregivna avskaffande av helvetet i en intervju i den italienska dagstidningen La Repubblica våren 2018, på skärtorsdagen av alla dagar. Det är lätt att tro det borde ha till jubel och fest bland världens katoliker, men istället såg sig Vatikanen nödgad att stilla sina efterföljares oro genom att hävda att Franciskus blivit felciterad. Kanske hör det till försakelsens logik att den måste rättfärdiga sig själv så att dygden åtminstone blir sin egen belöning. Härigenom uppnås tillfredsställelsen inte längre genom att konsumera det efterlängtade objektet utan genom att avvisa det. Den mest tankeväckande gestaltningen av hela detta tema finner vi annars i den mytiska berättelsen om Orfeus och Eurydike. Orfeus, denne musikens trollkarl, äger inte bara förmågan att få hela naturen att lyssna. Han lyckas även charma underjordens gudaväsen till att låta hans älskade Eurydike lämna de dödas rike. Gudarna ställer bara ett enda motkrav: du får inte vända dig om för att skåda henne på vägen tillbaka jordelivet. Håll din Eros i strama tyglar, käre Orfeus. Hav tålamod! För ett ögonblicks njutning i nuet kan du förlora henne för evigheten! Ni vet redan hur det gick med den historien. Enligt den klassiska tolkningen visar sig skönsångarens våldsamma kärlekslängtan alldeles för stark för att hållas i schack. Orfeus offrar allt för en enda liten blick och sedan är hon borta för alltid. Han sträcker sig efter henne, men famnar endast luft, som det berättas i Ovidius Metamorfoser. Men kanske är det trots allt för enkelt att bara tolka Orfeus handling som ett utslag av hans brist på tålamod, av hans oförmåga att vänta. Kanske bör vi istället förstå hans gest som ett uttryck för en djupare insikt i det mänskliga begärets natur. Och kanske kan vi då rentav läsa tillbakablicken som ett medvetet val: det är just genom att inte återförena sig med hennes förgängliga kropp i livet som han kan föreviga begäret till hennes själ i döden. I en sådan läsning illustrerar vår musiske hjälte en smärtsam klarsyn som här och var tränger sig fram genom teologins, litteraturens och konstens korridorer  och som låter oss förstå att det mänskliga begäret är som starkast när det får livnära sig på förlust, död och uteblivna möten. Så förtätas livet och döden, Messias och Eurydike, i det lilla barnets envetna kamp med den hägrande godsaken. I väntan på det goda kan man både alltid och aldrig vänta för länge. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria   Litteratur Walter Mischel, Marshmallowtestet: att bemästra självkontroll (Volante, 2014, översättare Stefan Lindgren). Ovidius, Metamorfoser (Natur och kultur, 2015, översättning Ingvar Björkeson).  Angående påven påstådda förnekande i La repubblica: "E un onore essere chiamato rivoluzionario (La Repubblica, 28/3-2018; intervju med Eugenio Scalfari). Och Vatikanens dementering: "La fake intervista di Scalfari al Papa costa il posto a Odifreddi (3/4-2018).

Detta är det tolfte avsnittet av Dimväg, Syndikatets episka hjältesaga i Trudvangs förtrollande värld. Borsta av dig snön och kliv in i värmen, här väntar en historia du sent ska glömma. Hravan, Atli och Brokk söker skydd efter den lyckosamma kuppen mot Siegfried. Frågan är dock hur pass lyckad den blev för Ristur som hamnat i en fängelsehåla under lydborgen, har han blvit förrådd, kommer han någonsin att komma levande därifrån, Ättlingarnas utvalde? Spelledare och äventyrskonstruktör: Adam Yngvesson Medverkande: Simon Karlsson (Hravan), Eric Herlin (Ristur), Adam Palmquist (Siegfried), Daniel Hansson Palm (Atli) och Martin Sellgren (Brokk).

Om det förflutna försvagas, vad händer då med framtiden? Den är ju beroende av minnet. Annars blir allt bara ett evig nu. Mikael Timm försöker komma ihåg att minnas. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I den grekiska mytologin fanns nio muser varav en Kleió eller Klio som romarna kallade henne, var historieskrivningens musa. Muserna var döttrar till Zeus och Mnemosyne och de beskrivs ofta som en grupp under Apollons ledning man kan associera till någon amerikansk manlig sångare omgiven av en kör i kortkort på 60-talet. Möjligen var muserna lekfullare än sin mor, minneskonstens gudinna. Det är lätt att föreställa sig dem som en skrattande grupp unga kvinnor. Man kan tolka deras gruppgemenskap som att den ena musan behöver den andra. Utan Kleió blir den episka dikten svårare, utan Thalia får vi människor inga komedier att skratta åt. Ja, muserna verkar fortfarande ha arbete: Érato som hade hand om sång till lyra har fullt upp med alla singersongwriters. Eutérpe som hade hand om flöjtmusiken håller nu liv i jazzen. Astronomins musa har ordnat stora statsbidrag till rymdforskning. Men hur går det med Kleió, historiens musa? Varje morgon mötte han sin fru och frågade artigt vem hon var. Varje dag gick han igenom sin lägenhet utan att ha minsta minne av att ha varit där tidigare. Och förresten: varför behöver just historiker en särskild musa? Att skapare av poesi, sång, dans och drama kunde behöva inspiration är lätt att förstå. Men varför historiker? Är det så svårt att beskriva det förflutna? Eller är allmänheten så ointresserad av vad som hänt att historieskrivaren behöver lite extra stöd för att härda ut? Eller var det helt enkelt för att de grekiska gudarna som levde synnerligen händelserika liv visste att det var svårt att minnas vad som hänt? Det brukar sägas att vi lever i en historielös tid. Undertexten är att Allt blir förflutet så fort och så få är intresserade av det förflutna. Stämmer det? Biografier, tv-serier om avlägsna tider och dokumentärer om krigshistoria är uppenbarligen efterfrågade. Marknaden för det förflutna förefaller växa. Om det nu inte bara är så att vi glömt vad vi hört tidigare och gärna hör samma historia en gång till. Det sistnämnda skulle innebära att vi lider av någon sorts kollektiv minnesförlust. Personligen finner jag det inte speciellt oroande om intresset för historia är i avtagande det kan alltid öka igen, när det kommer en skicklig historieberättare. Men utan minne fungerar vi inte. Minnet är förutsättning för all form av distinktion. Minns vi inte föremål A kan vi inte skilja det från föremål B. Den kände neurologen och författaren Olivier Sacks har skrivit flera böcker om minnesförlust, bland annat den om Mannen som misstog ett paraply för sin fru. Om jag nu minns rätt. Heter inte boken "Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt"? Själv har jag på en konferens om hjärnan hört historien om en man som skadades i en byggolycka i början av 1900-talet och fick ett järnspett genom huvudet. Han överlevde, men minnet hade skadats. Så småningom fick han komma hem från sjukhuset. Varje morgon mötte han sin fru och frågade artigt vem hon var. Varje dag gick han igenom sin lägenhet utan att ha minsta minne av att ha varit där tidigare. Världen föddes på nytt efter nattens sömn. Underförstått i påståendet om vår tids historielöshet är att det var bättre förr. Hur de antika grekerna förhöll sig till historien är omstritt. Grekiska filosofer sysslar ofta med hur man bör leva, men argumenterar sällan med historiska exempel. Och stoikernas uppmaning om att man inte bör bry sig om världen antyder att det inte är värt att komma ihåg något. En engelsk forskare har hävdat att antikens greker faktiskt inte var speciellt intresserade av det förflutna. Däremot hade de enligt denna teori ett sorts blekt kollektivt minne av en försvunnen guldålder. I det antika Grekland var det viktigt att minnas gudarna. Den som förolämpade en gud genom att inte uppfylla krav på offer låg illa till. Gudarna krävde vad som dem tillkom och men var till skillnad från kristna predikanter mindre intresserade av moralfrågor. Men det är förstås inte bara konstnärer som behöver minnet. Trädgårdsodlaren måste minnas i vilken del av trädgården respektive planta stod förra året.  En konstnär som intresserat sig för minnet, ja man kan säga, en konstnär som var besatt av minnet hette Chris Marker och var dokumentärfilmare. Markers mest kända film heter La Jetée/Terrassen och är en kortfilm från 60-talet som utspelas i framtiden där människorna lever under jorden efter ett världskrig. Forskarna i denna civilisation behöver information om vad som hände och uppmärksammar en man som inte kan släppa det förflutna. Han minns en scen på flygplatsen Orly där en man dör på en terrass. Jag kanske ska tillägga att jag sitter just på Orlys flygplats och skriver detta. Jag har försökt minnas hur terrassen i filmen såg ut och gått runt och letat efter den. Men alla terrasser är stängda. Mitt minne blockeras. Terrassen slutar med att mannen färdas till den scen han minns bara för att upptäcka att det är han själv som skjuts till döds. Terry Gilliams film De 12 apornas armé är inspirerad av Markers film. Själv var den franske filmaren i sin tur inspirerad av Hitchcock-filmen Vertigo/Studie i brott som han såg åtminstone ett tjugotal gånger. Den handlar om en före detta polis som minns en kvinna som dött och som han försöker återskapa genom sin nya flickvän som i själva verket är den kvinna han tror har dött... Så där kan man fortsätta genom film och teaterhistorien. För att nu inte tala om författare som Marcel Proust, Elias Canetti, Marguerite Duras, Louis-Ferdinand Céline, Christopher Isherwood och många, många andra vars verk utgår från minnet. Men det är förstås inte bara konstnärer som behöver minnet. Trädgårdsodlaren måste minnas i vilken del av trädgården respektive planta stod förra året. Vinavsmakning är totalt omöjlig utan minnet av vad som druckits tidigare. Hur bra än smaklökarna fungerar måste minnet vara ännu bättre för att man skall veta vilket vin det är. Solaris visar att minnet av det vi varit med om gör oss till dem vi är. Utan minne, inget jag. Att det är irriterande att minnet sviker har alla varit med om. Än mer irriterande är hur nyskapande minnet kan vara. Det inte bara ändrar på hur det varit. Det uppfinner det förflutna på nytt. Träffade jag verkligen den författaren för 30 år sedan. Eller minns jag vad jag läst om författaren, alltså andras minnen av möten? I Tarkovskijs film Solaris baserad på en bok av Stanislav Lem sitter några astronauter på en sliten rymdstation som invaderas av människor. Inte okända. Tvärtom. Det är människor från astronauternas förflutna. Havet på en planet under dem känner av astronauternas drömmar och gör verklighet av dem. Rymdstationen invaderas av människor astronauterna minns. Solaris visar att minnet av det vi varit med om gör oss till dem vi är. Utan minne, inget jag. Kan man överhuvudtaget syssla med det förflutna utan att längta till det? Ingmar Bergman gladde sig åt att via en minnesbild kunna gå in i en lägenhet hans vistats i som barn och uppleva allt igen: dofter, ljus, ljud. Han kunde resa i tiden. Själv hade jag länge samma förmåga, men sedan några år är den borta. Jag kan inte längre sluta ögonen och återuppliva ett ögonblick. Det förflutna är dött, eller snarare: det har givit sig av. Men om det förflutna försvagas, vilket alltså många hävdar sker i vår civilisation, vad händer då med framtiden? Det verkar rimligt att framtiden inte kan existera utan det förflutna. Det vill säga visst kan saker inträffa men utan minne kan vi inte föreställa oss det som ska existera senare. Utan minne blir allt som för mannen Olivier Sacks skrev om. Ett evigt nu vilket väl måste vara samma sak som evigheten. För inte tror jag änglarna har digitala armbandsur. Utan tidsuppfattning, utan minne ingen vision av framtiden. Bra i Paradiset, opraktiskt på jorden. Så om ni som nu lyssnat till mig i ungefär 10 minuter inte minns vad jag har sagt så försvinner jag och mina ord. Ur personlig synvinkel är det kanske inte så dumt: jag kan dyka upp i radion igen i morgon med nya ord. Det här lilla programmet kan återkomma med annat innehåll, kanske är jag själv en annan människa i morgon. Men för att veta det måste jag förstås minnas vem jag var igår, alltså idag. Mmmm. Mikael Timm, kulturjournalist och författare

Pappa Larsz är en rappare från Gävle och stadsdelen Andersberg. Sedan några år är han bosatt i Borlänge. Larsz har sysslat med musik sedan början av 2000-talet. På den tiden på engelska under namnet Dave Jonzon. Pappa Larsz stil kan beskrivas som oberäknelig och abstrakt. Det blandas friskt mellan 90-tals hiphop och mer modernare stuk … Continue reading "Exklusivt: Pappa Larsz med Östblockarn – Gudarna (MP3)"

Vissa försöker binda människorna till historien. Andra vill frigöra oss helt, hävda att vi börjar på år noll. Liken följer i tankarnas fotspår, konstaterar Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När den amerikanske författaren Mark Twain år 1909 fick frågan om vad det var som fick honom att bli författare, svarade han att allt tog sin början med Julius Caesars beslut att korsa floden Rubicon. Genom att kasta sin berömda tärning, säger Twain, förändrade den romerske generalen nämligen hela människosläktets framtid för alltid. Vi behöver inte följa Twains argumentation i detalj, utan bara ta fasta på hans idé att våra livsbanor föds ur historiska sammanhang som förbinder var och en av oss med snart sagt hela mänsklighetens ödesdrama. Varje ögonblick i tidens flod framstår hos Twain som intimt sammanlänkat med varje annat. Och det är just därför som hans självanalys lämnar det begränsade jaget bakom sig ty att vara, det är att ärva. Och att ärva, det är att slungas in i en bestämd livsbana i historiens flöde, där var och en  medvetet eller omedvetet  måste ta sig an allt det som föregående generationer lämnat efter sig. när kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård Nu finns det naturligtvis många sätt att rota jaget i det förgångna. Under många sekler genomsyrades den västerländska idéhistorien av en särpräglat kristen version på temat jag tänker på kyrkofadern Augustinus lära om arvsynden. Hos honom utgår varje analys av den enskilda människan från det drama som antogs ha ägt rum mellan Gud och den första människan. Människosläktets samlade lidande, säger Augustinus mot slutet av trehundratalet, har ytterst sin upprinnelse i vad han kallar Adams ursprungliga synd. Ditt och mitt livsöde ligger sålunda inkapslat i Adams beslut att en gång vända sig bort från Gud. Så när kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård: Den synd som bor i mig, skriver han, utgör ett straff för den synd som begicks av en man vars vilja var friare än min  för jag, jag är ju ett barn av Adam. Augustinus resonemang mynnar ut i en resignation av enorma proportioner: hos honom är människan helt och fullt beroende av Guds nåd. Vi kan inte på egen hand frälsa oss själva ur den vanmakt och död som Adams gärning dömer oss till. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp. Det hör till den sekulära modernitetens främsta kännetecken att den gör upp med denna augustinska ödesfilosofi. Nej: Ingen skall dömas för synder som hon inte själv har begått. Och åter nej: vi är inte beroende av Gud för vår räddning. Förmågan till förändring och pånyttfödelse ligger inom oss, inte utom oss. Människan kan ta sitt öde i egna händer. Det är framför allt under renässansen som denna nya livsfilosofi börjar spira. Låt mig bara ta ett exempel: florentinaren Pico della Mirandolas pamflett Om människans värdighet från 1486. Hos Pico representerar Adam nämligen inte syndens närvaro i världen, utan frihetens uppdykande bland Skaparens skapelser. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp. Att vara fri är att alltid kunna börja om från början. Det är en princip som med tiden kommer att utgöra en grundstomme i det moderna projekt som tar gestalt under upplysningen och som sätts i verket under den franska revolutionen. Här drömmer man om att föda fram en helt Ny människa, en ny och oförvitlig Adam som på nytt börjar mänsklighetens historia, men denna gång utan några ödesdigra felsteg. Frågan är bara hur en sådan ny människa ska kunna frambringas? Hur löser man upp den intima förbindelsen mellan Varat och Arvet, mellan det förflutnas förvillelser och den framtid som målas i lysande färger? Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon. Idén om den Nya människan väver samman två svar i ett; i henne förkroppsliga en kanske tidigare aldrig skådad sammanstrålning av förnuft och revolt. Vi ser det redan hos den moderna filosofins fader. År 1637 förklarar fransmannen René Descartes att förnuftets uppgift består i att förkasta och utrota allt det som binder tanken vid blott nedärvda idéer; ja, allt det som hotar det rationella jagets förmåga att grunda kunskapen i sig självt allena. Hos de franska revolutionärerna möter vi ett liknande uppslag, men här handlar det mindre om individen än om folket, mindre om den enskilda människans autonomi än om hela nationens självbestämmande. Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon. Som jakobinen Saint-Juste formulerar det: revolutionen styckar hela mänskligheten för att göra den ung på nytt. Så kom den Nya människan att representera förhoppningen om en morgondag där fria människor inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft. Äktenskapet mellan förnuft och revolt lägger grunden till en politisk entusiasm som fortfarande hemsöker stora delar av världen i kampen mot ofrihet och ojämlikhet. Men hur skall man egentligen förena idén om kollektivt självbestämmande med föreställningen om individen som sin egen lagstiftare? Och går det verkligen att göra upp med det förflutna på det sätt som förnuftets mest övertygade språkrör gjorde gällande? På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan! I den franska revolutionens anda har vi sett ett flertal revolutioner proklamera ett nytt år 0 i vårt släktes historia. Och i deras strävan efter att börja om från början har vi inte bara bevittnat massivt fysiskt våld gentemot den gamla ordningens kroppar, utan också systematiska försök att på psykologisk väg utplåna historien ur de levandes själar. Hela samhällen har förvandlats till gigantiska omskolningsläger. Istället för ett folk som aktivt medverkar i skapandet av sin egen framtid har vi fått totalitära Partier som påtvingar folket en redan definierad framtid. På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan! Så berövar även Augustinus förmodade dödsfiender individen rätten att på egen hand skapa sitt öde. Å andra sidan är det inte heller klart hur man skall värdera drömmen om den individuella autonomin. Upplysningens vision om en människa som skapar sig själv utan någon annans vägledning hemfaller i slutändan åt en irrationell tro på den mänskliga rationaliteten. Idén om the Self made-man ger ofta uttryck för en blindhet inför det sätt på vilket både historien och kollektivet pulserar i hjärtat av det vi så gärna tror bara är vårt eget: det vill säga i våra livsval, i våra tankar och i vår förståelse av oss själva. Där Mark Twain börjar sin självanalys i Romarriket förblir vår moderna narcissist fastklistrad framför sin egen spegelbild. Och i sin aversion mot allt som hotar denna snäva självbespegling försöker hon kapa alla band mellan det egna varat och arvet från det förgångna. Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas Få av upplysningens författare var lika klarsynta som Markis de Sade på denna punkt. I samma stund som jaget kräver absolut autonomi  och gör anspråk på att vara sin egen absoluta begynnelse och lagstiftare måste hon gå till angrepp mot alla yttre källor till sin existens. Gudarna, naturen, historien, samhället, föräldrarna  alla står de i vägen för den som vill grunda sitt liv enbart på sig själv. I en av markisens romaner går den kvinnliga huvudfiguren så långt att hon låter sy ihop sin moders könsorgan   Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas och göra henne fri att börja om sitt liv från början. Priset för en sådan dröm om fullständig autonomi är kanske ingenting mindre än världens undergång. Michael Azar, professor i idé och lärdomshistoria

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka ja, ordet vinterkräksjuka alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket. Ord föds ur ett behov. Ting eller beteenden som skapats genom mobilen eller annan teknisk utveckling behöver benämnas. Ytterligare andra ord skapar vi av retoriska skäl, för att uttrycka en värdering. Ett exempel är mansplaining, vilket i nästa svengelska led väl blir att mansplejna, något som ni vid det här laget har förstått att hela denna essä går ut på. Vet ni vad hamburgare numera heter på gotländska? Kytvarpe. Köttvarpa. Eftersom gotlänningar naturligtvis begriper det genuint fastländska hamburgare så är praktisk nytta inte drivkraften bakom nyskapelsen, utan viljan till en identitetsmarkör, om än med glimten i ögat. Språket bär signaler som talar om vilka vi är eller vill vara. Det finns till och med värdeladdade ord som inom en grupp eller subkultur fungerar som ett bekräftande kitt, men som slinter fullständigt utanför kretsen tänk er rappkulturens vokabulär med bitch och ho och n-ordet i ett familjemysprogram på TV så förstår ni vad jag menar. Men så skapar vi också en hel del nya ord mest på kul. Ibland gränsar lekfullheten till poesi när nyorden likt vardagsmetaforer försöker att fånga något tidstypiskt i ett snabbt målande penseldrag. Hur stort genomslag de får beror på deras inneboende finurlighet eller träffsäkerhet. Om de berör eller får oss att dra på munnen så minns vi dem bättre. Men vad är egentligen nyttan med en massa nya ord? Varför måste språket överhuvudtaget förändras? Vore det inte smartare om vokabulär och grammatik var något statiskt och beständigt, som färgskalan på en målares paljett, även om konstnärers motiv förändras över tid? I så fall skulle alltid den äldsta och den yngsta generationen friktionsfritt kunna förstå varandra. I så fall skulle vi utan problem kunna tillägna oss dokument på många hundra år gammal svenska utan att missförstå. Så är det ju inte. Grammatiska krångligheter tenderar att förenklas, ord kommer till, eller faller bort, eller skiftar i betydelse. Så varför laga en språkmaskin som fungerar? Från och till stöter du på representanter för den välmenande kår av självutnämnda språkpoliser som gärna rider ut på käpphästar för att tillrättavisa andra om språkets absoluta rätt och fel, och de är alla mycket bättre på grammatik än dig. (Mm, det där gjorde jag med flit.) Lingvister brukar invända att språkutveckling snarare drivs av vad som är ändamålsenligt och enkelt, men däremot inte av estetik. Och så en sak till: vi människor kommunicerar med varandra också för att det är roligt. Genom åren har språkforskare undersökt om schimpanser kan tala. Svaret är att de nog kan det, med teckenspråk på en mycket enkel, behovsstyrd nivå, men att de däremot faktiskt inte har någon större lust. Bakom människans kommunikationsvilja däremot finns en lekfullhet som ständigt vill överraska och fånga den som lyssnar. Denna vår vilja att beröra och roa kräver nya ord. Ett par gånger har jag själv på lite olika vis varit med om att lansera nya ord. Det första var som reporter på Expressen för 16 år sedan. Mitt uppdrag var att ta reda på vad det var för märklig åkomma som grasserade, och som gjorde att folk plötsligt spydde hejdlöst under något dygn för att sedan lika snabbt tillfriskna. Läkaren på Smittskyddsinstitutet sa att ett svenskt namn för åkomman saknades, men hon hade snappat upp en populär benämning på engelska. Den översatte jag till det rätt brutala vinterkräksjuka. Ordet slog an och spred sig. Några år senare skrev en läsare in till Dagens Nyheters språkspalt och undrade vem det var som hade kontaminerat det svenska språket med det förfärliga ordet vinterkräksjuka, och tidningen svarade på torrast möjliga vis att det var jag. Gudarna ska veta att jag gärna hade bidragit med ett vackrare ord för ett tillstånd av skönare natur. Men om något kan det ändå duga som exempel: kräksjuka benämner något vi inte hade ord för tidigare, och det på ett målande vis som beskriver sjukdomstillståndet på ett sätt som fångar vår uppmärksamhet. Lösnummersäljande tabloider, kommersiellt beroende just av att fånga vår uppmärksamhet, är stundtals mästerliga i att skapa nya ord tänk bara på hur löpsedeln med nakenchock eller ryssvärme faktiskt fångar vår blick. Exemplet vinterkräksjuka fascinerar mig på ytterligare ett vis. Det sattes på pränt första gången i februari 2001 och kom in på nyordslistan året därpå. Äldre än så är det alltså inte. Ord och uttryck som livspussel, eller googla, eller stalka, eller att vara på tårna, har inte heller många år på nacken, men nog känns det som att de har funnits mycket längre? I juni 2010 skrev jag en artikel i Kyrkans Tidning som blev en länk till att popularisera ordet hen, ett könsneutralt pronomen som dittills mest hade hört hemma inom queerteorin. Artikeln plockades upp av TT och blev snabbt en snackis. Ett studieförbund hade antagit en ny intern antidiskrimineringspolicy som stadgade att en person som inte kunde eller ville identifiera sig som han eller hon skulle benämnas hen på arbetsplatsen, också när personen själv inte var närvarande fullt begripligt sett till ambitionen att ingen skulle uppleva sig som kränkt på jobbet, men sett mot hur språkutveckling brukar fungera möjligen mer utmanande. I boken Laddade ord ställer sig författarna, lingvisterna Lars Melin och Mikael Parkman, kritiska till föreställningen att språket i sig formar samhället och påverkar maktrelationer. Tre fjärdedelar av världens språk har exempelvis könsneutrala personliga pronomen utan att de patriarkala strukturerna därmed är borta. Ord är inte magiska just på det viset, och att använda korrekta ord innebär inte att också tänkandet blir mer tolerant. När värderingar ändå driver språket att utvecklas, som här viljan att öppna grammatiken för personer som inte kan eller vill kalla sig han eller hon, då sker det knappast genom enskilda påbud. Säg att jag, David, är så infernaliskt uppfylld av mig själv att jag inte kan förlika mig med att bli omnämnd med vare sig han, hon, hen, den eller det, utan anser att just min individualitet kräver ett pronomen vikt enbart för mig, förslagsvis hum, objektsform humom. Det skulle ni inte ställa upp på, eller hur? Ingen och samtidigt alla äger ju språket. Språket är den lekplats där vi träffas och umgås, den är arenan där vi utkämpar våra strider och lunden där vi bekräftar varandras kärlek. Nya ord blir till genom lusten att fortsätta samtala. Men då måste vi vara överens om ordens innebörd och nytta, annars överlever de inte. Som med vinterkräksjukan. Uppenbarligen var det ett ord svenskan behövde. David Qviström, författare och journalist

Tack till Jesper Holmberg på Klassiska förbundet för dagens avsnitt. Jesper Holmberg driver tillsammans med Staffan Andersson podcasten: Klassiska Förbundet, som du kan följa här: https://soundcloud.com/klassiska-foerbundet-hoeger-libertariansk-podcast --- Den Anarkistiska Eddan: "Far, du må vara en frejdad konung, men ont har du vållat och stor olycka, med eld har du härjat furstars hem där ingen skada eller skam du lidit", så lyder en vers i Den Poetiska Eddan. Var och en är furste i sitt eget hem och var och en har vi härjats utav en konung som vi inte vållat någon skada men vars skoningslösa aptit för att starta eldar har fört med sig stor olycka i människors liv. Jag talar givetvis om individens ohälsosamma förhållande till staten. Ett förhållande som skulle tagit slut för längesen om det inte vore för våld och hot om våld. Men det är likväl den käraste våldsverkare vi har och känner till, som förvarar oss tryggt på natten, utkämpar våra strider och bevakar våra liv i detalj för att förebygga minsta felsteg. Av omsorg såklart. Liksom forntida gudar sitter staten upphöjd på sin tron. Den är moder och omsorgsgivare, den är fader och försörjare, men den är också lurendrejare, liksom Loke, vilket tonas ner. Det sägs att man håller honom kedjad i en grotta någonstans, med en orm vars gift ständigt hotar att ta hans liv.. men detta är såklart en berättelse för småbarn. Verklighetens Loke sitter där Oden sitter. Det är den djupa staten, men också människans inneboende törst efter makt och status. Vi offrar villigt våra liv inför värdegrundens altare så att Gudarna kan hålla solens vagn i trim och hästarna Morgontidig och Den Mycket Snabbe ifrån vargen Skolls käftar. Genom att offra i form av skatt och begå vissa riter vi kallar lagstiftning, så hjälper vi alltså staten att skjuta upp Ragnarök.. en dag till. Men om sanningen ska fram, och det kommer den alltid förr eller senare, så är det Gudarna vars handlingar leder fram till Ragnarök. Det är förutbestämt så utav några tidiga häxor med nål och tråd. Män och kvinnor med gåvan att se frihetligt på saker och ting har också sett detta och därför valt att klippa tråden. Kanske är du en av dem.. eller kanske så leds du ännu i mörkret. Men ett uppvaknande får hellre komma sent än aldrig. Du kan välja att andas ny luft eller att vara fast i det förgångna. Det enda som krävs är något så tillsynes enkelt som ett eget val.. att se med öppna ögon.

Katla badar, Hans vill bli offrad till gudarna och Mangan tar ett återfall. Avsnitt 7

Kommunikatör, artist, programledare Navid Modiri berättade om sitt mellanförskap. Hur det känns att höra hemma på två platser, men ändå ingenstans. - Under hela min skolgång blev jag mobbad av två grupper: svenskarna mobbade mig för att jag var svartskalle och svartskallarna mobbade mig för att jag pratade perfekt svenska. Jag var inte utanför. Jag var mellanför. Men mellanförskapet hade sina fördelar. Jag blev bra på att lyssna, på att anpassa mitt språk, på att ställa frågor, på att hitta sätt att passa in. Han berättade också om när tillvaron gick över styr efter att han varit utskälld programledare för Filmkrönikan i SVT. - Jag började sova sämre och åt koffeintabletter för att komplettera mitt enorma kaffeintag. Efter ett tag började jag tugga rosenrot. Somnade vid midnatt och vaknade halv ett av att hela min lägenhet var förvandlad till ett akvarium. Hjärnan sov men kroppen var vaken. Jag fick tejpa för mina fönster med filmaffischer för att slippa se ut. Utanför flöt döda kroppar, färgglada fiskar och tecknade maneter runt. Jag ringde polisen tre gånger för att jag trodde att någon försökte bryta sig in i lägenheten. Han tog sin upplevelse och gjorde musik av den. Han och hans band spelade in tio låtar på en skiva som fick heta: ”Jag kommer tappa det”. Om Navid Modiri Leder i höst UR:s redan omtalade dokusåpa Diktatorn. Föreläsare i kreativitet och initiativtagare till Sverige 3.0, en vision av det framtida Sverige. Spelar i bandet Navid och Gudarna. Driver en kommunikationsbyrå. Var programledare för Frank i P3 och Filmkrönikan i SVT. Gick skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. Drev prisade bloggen 365 saker du kan göra under 2009 där han gjorde saker han inte tidigare gjort och skrev om det. Har gett ut sällskapsspelet Popkult. - I mitt program ska jag prata om vad flykt har med kreativitet att göra, om hur jag med hjälp av Facebook vann en golfrunda med Jimmie Åkesson, hur jag fick en miljon bloggläsare  att äta kattmat och hoppa fallskärm, att jag nästan dog i en skogsdunge på en kursgård i Östergötland och hur mitt jobb handlar om att berätta för tusentals människor varje år om att världen är påhittad. Producent: Karin Af Klintberg

I naturen runt omkring oss finns ett djup av största slag. Det menar Henrik Hallgren, som är berättare och arkeolog och ofta med i programserien Vid dagens början. Det är en osynlig värld för ögat - men den rymmer krafter som haft stor inverkan på människorna genom tiderna. Kanske är det de krafterna som människor i alla tider kallat för gudar, funderar Henrik Hallgren. Han är också sedan flera år verksam i det som numera heter Samfundet Forn Sed, där de intresserade av nordiska naturreligion samlas - och även utövar sin tro. Han berättar i programmet personligt om hur han själv upptäckte krafterna: Jag brukade ofta i tonåren gå ut ensam i skogen och sitta länge vid en speciell bäck som brusande föll ned i den vackra skogssjön. Det var en fantastisk plats som blev till ett andra hem för mig. Jag minns att min mamma nästan lite oroligt frågade: Vad gör du egentligen där ute så länge?. - Jag bara sitter, svarade jag. Och det var en gång under dessa stunder vid sjön, då jag bara satt, som något hände. Jag satt där och lyssnade till bäckens oupphörliga brus. Det var då som världen öppnade sig. Det var som jag tidigare suttit inkapslad innanför ett skal, som nu sprack upp. Musiken är gjord av Björn Melander och han kallar den för "Den porlande bäcken"

Podcast med Hannah och Amanda: ”Tacka gudarna – eller Beyoncé”

Gudarna konspirerade mot att få ihop ett tillfälle för panelen att sammanstråla och spela in ett reguljärt KVACK denna veckan, så ni får hålla till godo till nästa vecka. Men, vi skall inte lämna er höga och torra, för de modiga, riktigt modiga så får ni här en liten tveksam bonus, förmodligen huvudvärksframkallande. Henrik dammsög […] See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.