Podcast appearances and mentions of linda fagerstr

Det är ovanligt med svenska filmer på SXSW, en av världens ledande festivaler i Austin Texas, men nu har Hemmet visats för publik för första gången! Hur togs den emot? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sveriges Radios USA-korrespondent Roger Wilson är på plats i Austin, Texas, och rapporterar från festivalen. Den svenska filmen "Hemmet", som bygger på Mats Strandbergs bok, är ett slags skräckfilm som utspelar sig på ett demensboende och Roger Wilson har bland annat träffat regissören Mattias J. Skoglund och huvudrollsinnehavare Philip Oros och Gizem Erdogan. Vad har det för betydelse för en film att ha världspremiär på SXSW? I Austin tävlar också Sarah Klangs musikvideo "Other girls" och i Global – sektionen för konstnärliga internationella filmer – visas Victoria Verseaus "Trans memoria" om vad det innebär att vara transkvinna.VALERIA MONTTI COLQUE – ”EN CARL LARSSON FÖR VÅR TID”Just nu pågår den hyllade utställningen Cosmonación – Modersberget på Bonniers konsthall i Stockholm med verk av den svensk- chilenska konstnären Valeria Montti Colque. Delar av utställningen visades på den chilenska paviljongen på Venedigbiennalen 2024 och tar upp teman som migration, diasporan och tillhörighet. Kulturredaktionens kritiker Mårten Arndtzén har varit där.STRIDEN OM HILMA AF KLINTS KONSTDet har stormat ganska rejält kring den svenska världsberömda konstnären Hilma af Klint de senaste åren. Konflikterna har avlöst varandra och nu har Erik af Klint, styrelseordförande i stiftelsen Hilma af Klints verk, ansökt till rätten om att hans fyra styrelsekollegor ska entledigas. Han menar att stiftelsens stadgar inte medger att Hilma af Klints konst visas publikt, utan enbart för "andligt sökande" – en ståndpunkt som mött starkt motstånd i styrelsen. Mårten Arndtzén har följt kontroverserna och drar upp konfliktlinjerna i dagens P1 Kultur. Vad kan stridigheterna få för konsekvenser för konstpubliken? STOR CARAVAGGIO-UTSTÄLLNING I JUBELÅRETS ROMCaravaggio 2025 - så heter den stora utställningen som precis öppnat i Rom och som ger plats åt en av konsthistoriens stjärnor från barocken. Man får följa konstnären från genombrottet till de allt mörkare målningarna mot slutet hans liv. Med på utställningen är också ett par nyupptäckta målningar. Radions Sydeuropakorrespondent Cecilia Blomberg har sett utställningen tillsammans med konstvetaren och kritikern Linda Fagerström.OBS-ESSÄN: KATARINA WIKARS OM EN ARMÉ AV TRASIGA LEKSAKEREn planet av plast heter OBS serie den här veckan och i dag ska det handla om leksaker. Leksaker speglar inte sällan en vuxenvärld som kommer paketerad och klar. Katarina Wikars får kontakt med en gammal marsian i plast och påbörjar en undersökning av leksakernas hemliga liv.Programledare Lisa BergströmProducent Maria Götselius

Filmer och skivor har länge betygsatts med en siffra men inte balettföreställningar, poesisamlingar och konstutställningar. Fram till nu. Aftonbladets nya policy för recensioner har debatterats friskt bland kritiker men vad säger de som ska bli betygsatta? Tydlighet eller fördumning? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stephen Farran-Lee, förläggare Polaris och Jonas Holmberg, chef för Kalmar Konstmuseum kommer till P1 Kultur för att ge sin syn på vad ”tre plus” betyder för konsten. HAVETS SKÖNHET OCH SKRÄCK PÅ LOUISIANNA Skönhet och skräck – människans relation till havet har alltid varit kluven och ständigt gäckande. Nu visar danska konstmuseet Louisiana hur havet synts i konsten genom tiderna. Samtal med konstkritiker Linda Fagerström. GIOVANNA D'ARCO KNOCKAR P1 KULTURS KRITIKER Verdis opera om det franska nationalhelgonet Jean D' Arc spelas just nu på Malmö opera. Vår kritiker Kristina Lindquist blir knockad av sånginsatserna. ARKITEKTURHISTORIA UN-BOXAS PÅ ARKDESUnder vinjetten ”Unboxing” visar Statens arkitektur- och designcentrum, ArkDes, arkitekturhistoriska föremål från sitt arkiv. Varje dag klockan 13 packar deras intendenter upp ett av samlingens fyra miljoner objekt inför publik. P1 Kulturs reporter Mattias Berg gick dit och fick se ett drömmen om ett kapell på gränsen till den svenska vildmarken. ESSÄ: MYCKET TYDER PÅ ATT VI INTE VET NÅGOT OM VERKLIGHETEN Våra sinnen ger oss inte en hyfsad bild av världen med en mänsklig touch, utan något helt väsensskilt. Argumenten för att vi inte vet någonting om verkligheten hopar sig, konstaterar Helena Granström.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Felicia Frithiof

Efter den arabiska våren vad blev det egentligen kvar när revolutionens damm lagt sig? Två aktuella utställningar visar just nu det konstnärliga eftermälet av en omvälvande tid i början av 2010-talet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi har besökt utställningen ”Habibi – the revolutions of love” på Medelhavsmuseet i Stockholm, och ”Oläkt” på Moderna museet i Malmö. Reportage av Jenny Teleman och samtal med konstkritiker Linda Fagerström.HOTELL VITA HÄSTEN – KRIGSMULLER I OPERETTSKRUDI veckan var det premiär för operetten Hotell Vita Hästen på Folkoperan i Stockholm. Skriven 1930 i en tid av politiska spänningar och mullrande krigshot – vad kan den berätta för oss idag? Samtal med kritiker Thomas Nordegren. MINIMALISTISK PIONJÄR I KONSERTFILMPå fredag är det svensk biopremiär för konsertfilmen ”Ryuichi Sakamoto: Opus” – en minimalistisk konsertfilmen om den lika minimalistiska kompositören som gick bort för ett år sedan. Samtal med musikjournalisten Andres Lokko om en musikalisk pionjär.ESSÄ: MER EMPATI GÖR INTE VÄRLDEN BÄTTRERomanläsning är en övning i medkännande. Som en händelse minskar denna läsning och empatin i takt. Men vi gör fel om vi sätter vår tilltro på empatin, säger Thomas Steinfeld i dagens radioessä.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 1 november 2017.Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år.Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög.Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli.Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen – och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata.De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften – ”plein air”. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger – inget motiv var för simpelt.Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet – och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö – också konstnär – då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram.Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer.Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det.Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion – ”konstnären och hans modell” – har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen.Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch.I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration.De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch – som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot.Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna.Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet – men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer.Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Vi besöker konstmuseet Louisiana och öppningen av utställningen tillsammans med konstkritiker Linda Fagerström. Och så blickar vi mot Kiruna en stad som gäckar fantasin i nya filmen Avgrunden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. INTERVJU: TUVA NOVOTNY OCH RICHARD HOLM OM LOCKELSEN MED KIRUNA I NYA FILMEN ”AVGRUNDEN”Sveriges första stora katastroffilm – så beskrivs ”Avgrunden” med biopremiär fredag. En katastroffilm där Kiruna spelar en av huvudrollerna, och gruvan är på väg att sluka hela staden. Tuva Novotny spelar ”Frigga”, gruvans säkerhetschef. Och det är hon som ska ta beslutet om gruvdriften ska stängas, när sprickorna närmar sig Kirunas stadskärna.Kulturredaktionens Björn Jansson mötte Tuva Novotny och regissören och manusförfattaren Richard Holm för att prata om hur idén till en katastroffilm i just Kiruna föddes.INTERVJU: FOTOGRAFERNA ANDERS ALM OCH ERIK HOLMSTEDT OM VAD SOM HÄNDER NÄR ETT GRUVSAMHÄLLE FLYTTARI nya utställningen ”Gruva” på Centrum för fotografi i Stockholm ställer Kirunabördige Anders Alm och Erik Holmstedt från Malmberget ut sina bilder sida vid sida – med liknande erfarenheter och olika motiv. Vad är det med Kiruna och Malmberget som fascinerar?REPORTAGE: SUCCÉMUSIKALEN ”WICKED” – FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ SVENSKATjugo år efter världspremiären på Broadway sätts succémusikalen Wicked upp i Sverige - på svenska. Historien som berättar vad det var som hände i landet ovanför regnbågen innan handlingen i filmen ”Trollkarlen från Oz”. På lördag är det premiär på Göteborgsoperan – vi besökte en av repetitionerna och träffade huvudrollsinnehavarna Feline Andersson och Anna Salonen.ESSÄ: VALERIE KYEYUNE BACKSTRÖM OM DÖDEN OCH KAPITALETUnder veckan har essäerna från OBS lyft fram något som sägs ha en allt mer undanskymd plats i våra liv. I den fjärde och sista delen av serien ”Döden i livet” hör vi författaren Valerie Kyeyune Backström reflektera över stillebenkonstens uppkomst och motiv.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

Det är nu femtio år sedan Picasso dog sitter han kvar på sin tron i konsthistorien? Konstkritikerna Clemens Poellinger och Linda Fagerström går igenom Picassos status bit för bit. Vem var han? Konstnären, kulturmannen, ikonen. KONST OCH MASKIN OCH 1920-TAL PÅ SVEN-HARRYSJust nu så pågår utställningen Konst plus Maskin på Sven-Harrys Konstmuseum i Stockholm. Och utställningen lägger tonvikten på Fernand Légers nordiska elever som utvecklade egna starka konstnärskap. En av dessa är den danska konstnären Franciska Clausen.Utställningens curator Anders Wahlgren kommer till studion och får svara på frågan: Vad är det för 1920-tal som du vill visa upp?AI-STATYN PÅ TEKNISKA MUSEET SER UT SOM EN OSCARHur bra blir det om man tankar in koordinaterna för konsthistoriens främsta verk och låter en AI skapa den perfekta statyn? Inte så bra, enligt vår konstkritiker Cecilia Blomberg och reportern Mattias Berg som besökte Tekniska museet i Stockholm.SOVJETISKA VANDRINGSSÄGNER i OBS-ESSÄNKan man förstå ett lands historia genom att undersöka dess rädslor? Ja, faktiskt. Ett sådant perspektiv ska vi nämligen få nu när Morris Wikström reflekterar över vandringssägnernas roll i Sovjetunionen.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Nina Asarnoj

Kunskapslyft inom konstkritik i Sydsverige Hur arbetar regionerna i Sydsverige för att främja konstkritiken? Hur kan konstkritiken se ut utanför storstadsregionerna? Linda Fagerström intervjuas om de kurser i konstkritik som hon arbetat med under året. Kurser i konstkritik för deltagare på förberedande konstskolor i Sydsverige. Kurserna har innehållit föreläsningar samt eget skrivande och läsande av konstkritik. Deltagare och lärare från folkhögskolor i alla regionerna har medverkat. Kursen har hållits på uppdrag av Regionsamverkan Sydsverige, där bild- och formgruppen under flera år har arbetat med konstkritik som tema. Målet är att stärka konstkritiken som fält. Det här är det andra avsnittet om konstkritik av två. Regionssamverkan Sydsverige som är ett samarbetsorgan för Sveriges sex sydligaste regioner och som arbetar för en långsiktig hållbar utveckling för Sydsverige består av regionerna Skåne, Blekinge, Halland, Jönköpings län, Kalmar län och Kronoberg. Läs mer på www.regionsamverkan.se Producent: Xenia Klein och Johan Stohne Ansvarig utgivare: Konst i Blekinge Musik: Johan Stohne

VAD ÄR KONSTKRITIK OCH VARFÖR BEHÖVS DET? Vad är konstkritik och varför behövs det? Hur samspelar konstkritiken med demokrati, yttrandefrihet och ett levande konst- och kulturliv? I det här avsnittet intervjuas Linda Fagerström om konstkritikens historia och betydelse. Under året har hon arbetat med kurser i konstkritik för deltagare på förberedande konstskolor i Sydsverige. Kursen har hållits på uppdrag av Regionsamverkan Sydsverige, där bild- och formgruppen under flera år har arbetat med konstkritik som tema. Målet är att stärka konstkritiken som fält. Det här är det första avsnittet om konstkritik av två. Regionssamverkan Sydsverige som är ett samarbetsorgan för Sveriges sex sydligaste regioner och som arbetar för en långsiktig hållbar utveckling för Sydsverige består av regionerna Skåne, Blekinge, Halland, Jönköpings län, Kalmar län och Kronoberg. Läs mer på www.regionsamverkan.se Producent: Xenia Klein och Johan Stohne Ansvarig utgivare: Konst i Blekinge Musik: Johan Stohne Foto: Xenia Klein

En stor utställning med kopior av Banksys verk har öppnat på Amiralen i Malmö, men vem äger egentligen rättigheterna? Och hur bra är utställningen? Dessutom har vi gått i Banksys fotspår i krigets Ukraina. KRITIKSAMTAL: "THE MYSTERY OF BANKSY: A GENIUS MIND" PÅ AMIRALENVi tar med oss konstkritiker Linda Fagerström och går på den stora utställningen med kopior av Banksyverk i Malmö. Vad ger oss utställningen för nycklar till ett av vår tids största konstnärskap? Och vad tycker besökarna?REPORTAGE: VEM ÄR BANKSY?Vem som ligger bakom pseudonymen Banksy är ett av konstvärldens största olösta mysterier. Kulturredaktionens Felicia Frithiof sorterar i teorierna, och spårar hur grafittimålaren blev en av de största samtida konststjärnorna vars verk inbringar mångmiljonbelopp på auktion.VEM ÄGER RÄTTEN ATT STÄLLA UT BANKSY?Utställningen "The Mystery of Banksy: A genius mind" är en vandringsutställning som tidigare satts upp i bland annat Hamburg. Kulturredaktionens reporter Nina Sjöman har pratat med produktionsbolaget bakom utställningen och försökt reda ut vem som egentligen har rätt till Banksys verk, och kanske framför allt, att tjäna pengar på verken.REPORTAGE: BANKSY I UKRAINAEn röd tråd genom Banksys konstnärskap är hans antikrigsbudskap och engagemang i konflikter runt om i världen. I början av november förra året började det plötsligt dyka upp målningar i Kiev-regionen i det krigshärjade Ukraina. Sju målningar hittades till slut. Vad betyder Banksys målarräder kring Kiev för den krigsprövade befolkningen? Reporter Lennart Berggren reste till Kiev för att följa i spåren Banksy lämnat på väggarna.ESSÄ: ÄR DET OMÖJLIGT ATT KOMBINERA POESI OCH POLITIK?När världen mörknade på 1930-talet omvärderade det amerikanska författarparet George och Mary Oppen sina liv och bestämde sig för att lämna konsten för att kämpa mot fascismen. I den här essän från OBS grunnar poeten David Zimmerman på hur man lever ett liv med skapardrömmar.Programledare: Eskil Krogh LarssonProducent: Felicia Frithiof

Vad betyder snö för oss människor i Norden? Och vad är det som går förlorat när den försvinner? Möt Britta Marakatt-Labba, Klas Östergren, Björn Wiman och Sverker Sörlin i denna specialsändning. Titta, det snöar!Barn och vuxna flockas kring fönstret i förundran.Men vad är det med snö som väcker så mycket känslor? På annandagens morgon kommer vi i P1 att ägna oss helt åt snö - åt dess betydelse, historia och kultur. Hur tonsätter man snö? Vad har snön symboliserat i konsten? Och vad händer med oss när snön försvinner?Vi tar hjälp av bland andra konstnären Britta Marakatt-Labba, idéhistorikern Sverker Sörlin, tonsättaren Andrea Tarrodi och klimatforskaren Gustav Strandberg i den här direktsändningen om vår känsla för snö. Medverkande: Karin Alfredsson, Saman Bakhtiari, Linda Fagerström, Britta Marakatt-Labba, Gustav Strandberg, Sverker Sörlin, Andrea Tarrodi, Björn Wiman, Klas Östergren.Programledare: Eskil Krogh LarssonProducent: Karin Arbsjö 

Banbrytande bröt Natalie Barney mot sin fars förväntningar, och levde ut sitt lesbiska och litterära liv. Från den amerikanska mellanvästern, drog hon till Paris och startade stadens hetaste salong. Jag skapade inte en salong, en salong skapades runt mig. Det har författaren Natalie Barney sagt. Men sanningen är att hon nästan varje fredag i över 60 år öppnade upp sitt hem på Rue Jacob nummer 20 i Paris, för möten mellan vitt skilda människor. För med sin salong ville hon slå en brygga över länder, språk, sexuell läggning och generationer. Nästan alla var välkomna till Natalie Barneys salong. Allt som krävdes var lite vett och etikett, sen spelade det ingen roll vem du var, vad du tyckte eller vem du låg med. Denna demokratiska mix av människor var i början av 1900-talet mycket ovanlig.Hennes smeknamn blev 'lAmazone', Amazonen, eftersom hon älskade att rida och såg ståtligt atletisk ut i sin ridmundering. Natalie Barney älskade också att presentera folk för varandra, och sniffade hon till sig en litterär talang så gjorde hon sitt yttersta för hitta ett förlag, en översättare eller för den delen en mecenat åt vederbörande. För författare som inte var födda med pengar, var vid den här tiden just en mecenat essentiell. Men idag är det annorlunda, vi träffar författaren Donia Saleh och pratar om de samtida sätten att ha råd att ägna sig åt ett författarskap. Och om dagens litterära rum.Redan som barn visste Natalie Barney att hon var lesbisk. Född 1876, i en välbärgad familj i amerikanska Dayton, Ohio, var det dock långt från en självklarhet att hon skulle få leva det liv hon ville. Men Natalie Barney vägrade vika sig för tidens normer. Som 24-åring publicerade hon dikter inspirerade av Sapfo, något som gjorde hennes pappa rasande. Han köpte upp så många böcker han kunde, och brände dem. Men ett par år senare avled han och efterlämnade en förmögenhet som möjliggjorde hennes drömmar att flytta till Paris och leva som hon ville. Att öppet leva ut sin sexualitet var långt ifrån något alla lesbiska kvinnor vid tiden kunde göra. Men ett sätt att ändå subtilt kommunicera sin läggning, var att klä sig i vissa plagg och attribut. Tex en klackring på lillfingret var under 1920-talet en lesbisk kod, berättar kostymören, stylisten och konstnären Hanna Kisch, som vi diskuterar den lesbiska stilen med.Natalie Barney avled 96 år gammal, 1972, för 50 år sen. Under en period föll hennes värv något i glömska. Men på senare år har hon återigen börjat uppmärksammas, och hennes minne är också förevigat i den moderna konsthistorien. Hon är nämligen en av de 39 inflytelserika kvinnor som har tilldelats en plats i konstnären Judy Chicagos ikoniska installation The Dinner Party som visades första gången 1979. The Dinner Party anses idag vara ett banbrytande feministiskt konstverk och finns idag på The Brooklyn Museum i New York. En av dem som har varit där och tittat är konstvetaren Linda Fagerström, som vi ringer upp.Veckans gäst är Katarina Bonnevier, arkitekt, konstnär och forskare.

En arkitekt ritar hus, en busschaufför kör buss och en kompositör skriver musik. Men vad gör egentligen en konstnär, vad är det att göra konst? Med utgångspunkt i intrycken från den pågående utställningen, I staden växer ett fält på Malmö konsthall, diskuteras den konstnärliga processen, kreativiteten och konst som källa till kunskap.Gäster är konstnärerna Johan Nahoj, Jesper Veileby och António Leal samtsamt konstkritikern Linda Fagerström.Programledare Lars Mogensen. Research Paulina Witte. Producent Thomas Lunderquist.

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 1 november 2017.Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år.Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög.Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli.Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum.Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata.De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften plein air. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger inget motiv var för simpelt.Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar.Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till.Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt.I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö också konstnär då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram.Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer.Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det.Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion konstnären och hans modell har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen.Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch.I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration.De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot.Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna.Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer.Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

Den 1 juni 2022 bjöd Lunds universitet in till samtal på Skissernas Museum om betydelsen av att kommunicera forskning i en tid när många konkurrerar om allmänhetens uppmärksamhet. Tillsammans med moderatorn Lars Mogensen samtalade inbjudna gäster om forskningskommunikation, vägar in och ut ur akademin, och kampen om kunskap. Del 3: Kampen om kunskap -- hur påverkas akademin av att allt fler aktörer med kunskapsanspråk vill höras och synas? Medverkande: Cissi Billgren Askwall, Ida Östenberg, Linda Fagerström, Peter Pagin, Victor Malm Se samtalen på YouTube: https://youtu.be/gcewDuEAhBA Redigering av Martin Degrell. Musik av HoliznaRAPS.

Ett möte mellan två skandinaviska kvinnliga konstnärer i 1880-talets Paris. Venny Soldan agerar modell och Hanna Hirsch målar. Linda Fagerström reflekterar över allt som döljer sig i ett porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången 2017. Det är en januarimorgon i Paris 1887. Fuktig kyla sveper med flodvattnet längs Seines kajer. Drar utmed boulevarderna, förbi trottoarkaféernas skrangliga bord och letar sig fram över golvplankorna inomhus. Kallast är det förmodligen i konstnärsateljéerna i Montparnasse. I en av dem, på Rue Notre-Dame-des-Champs 53, möts konstnärerna Hanna Hirsch, 23 år och Venny Soldan, 24 år. Syftet är att arbeta på ett porträtt. Hanna Hirsch ställer sig vid staffliet. Venny Soldan, som idag tar på sig rollen som modell, sätter sig på golvet. Mattan är tunn och skrynklig, men skyddar från det värsta kalldraget. Bakom henne står en målarduk på sin spännram lutad mot väggen intill en gipsfigur, kanske en halvmeter hög. Venny Soldan är från Helsingfors, där hon gått fyra år på Finska konstföreningens skola. Hennes far är ingenjör och filosof. Hanna Hirsch har hemma i Stockholm utbildat sig i Konstakademins särskilda klass för kvinnor, kallad Fruntimmersavdelningen. Hon är dotter till musikförläggaren Abraham Hirsch. Efter giftermålet med konstnärskollegan Georg Pauli hösten 1887 byter hon efternamn och är i konsthistorien oftast kallad Hanna Pauli. Bägge kvinnorna hade kommit till Paris för att bli elever vid stadens fria konstnärsutbildningar med likvärdig undervisning för både kvinnor och män, en fransk nymodighet. Men den här dagen tillbringas alltså i ateljén. Medan Hanna Hirsch blandar färg på paletten, börjar de bägge kvinnorna prata. Ingen av dem vet ännu, att deras möte kommer resultera i ett porträtt som blir känt och omtyckt, att det samma höst ska ta sig genom nålsögat till den prestigefyllda och jurybedömda Parisutställningen Salongen och småningom ska hamna i samlingarna på Göteborgs Konstmuseum. De diskuterar konstnären de bägge beundrar, Jean Bastien-Lepage, och den franska trenden plein-air-måleri. För dem, likt de andra skandinaviska konstnärer som kom till Paris under 1800-talets slut, var det nytt att arbeta utomhus i friska luften plein air. På kontinenten var det däremot vanligt att lämna ateljén för att skildra verkliga situationer och vardag. Likt flanörer strosade konstnärer som Jean Bastien-Lepage, Edouard Manet och Claude Monet längs stadens gator för att med skissblocket i hand iaktta det moderna livet. Ånglok, hundpromenader, bordeller och Moulin Rouges dansrestauranger inget motiv var för simpelt. Som borgerliga flickor hade Venny Soldan och Hanna Hirsch inte riktigt samma möjligheter. Att sitta i hörnet på absinthaket för att teckna stadens larmande nöjesliv var otänkbart för dem. De enda kvinnor som förväntades vara där hörde till arbetarklassen: servitriser och prostituerade. Ingen borgerlig kvinna ville riskera tas för en sådan. Därför kunde de kvinnliga konstnärerna inte skildra de miljöer som i konsthistorien senare skulle kodas som tecken för det moderna: bardisken, cabaretscenen eller revyernas kvällsföreställningar. Vanligare i Venny Soldans och Hanna Hirschs motivkrets blev frukostbordet, verandan eller eftermiddagsutflykter till stranden och parken, alla ögonblicksbilder som vittnar om borgerliga kvinnors begränsade rörelsemöjlighet under slutet av 1800-talet och som anger vilka situationer och platser Soldan och Hirsch hade att navigera mellan och konstnärligt förhålla sig till. Ändå utmanade de konventionerna på andra sätt; de hade dragit till Paris för att leva fria från föräldrarnas krav och kontrollerande blickar. Sedan 1881, då ogifta kvinnor i svensk lag blev betraktade som myndiga vid 21 års ålder, hade världen öppnat sig för dem. På åtminstone nästan samma villkor som sina manliga generationskamrater kunde de resa och leva självständigt. I den skandinaviska konstnärsgruppen i Paris fanns den självupptagne Carl Larsson, som aldrig missade ett tillfälle att uttrycka sin avsky för kvinnliga konstnärer. En kväll hade han inför gästerna vid en stor middagsbjudning skällt ut hustrun Karin Bergöö också konstnär då hon av misstag vält en stol, eftersom hon hade en baby i famnen. Säkert pratade Hanna Hirsch och Venny Soldan även om sådana händelser i vänkretsen under mötet i ateljén på Rue Notre-Dame-des-Champs, men det är också lätt att föreställa sig hur de sinsemellan diskuterar kompositionen, färgerna och vinklarna i målningen som växer fram. Att de kommer överens om att Soldans bekvämt framsträckta ben ska målas just så, trots att det innebär att undersidan på hennes smutsiga sko syns, och nästan trycks upp i ansikten på betraktaren. Att de skrattar åt hur provocerad konstpubliken kommer bli av det. Och, att de enas om att tiden är mogen för ett realistiskt porträtt av en kvinnlig konstnär: i enkla ateljékläder med färg på fingrarna. Inga koketterier, inga tvättade händer. Ateljén såväl som konstnärsyrket, av tradition mansdominerad mark, har de erövrat. Men inte bara det: i porträttet möts de bägge kvinnorna också som konstnär och modell. Denna konsthistoriskt belastade konstruktion konstnären och hans modell har de också gjort till sin: modellen är ju i det här fallet konstnär själv och allt annat än den namnlösa kvinna som vi i så många målningar sett ligga avklädd där strax bakom konstnären i fråga: en påklädd man, stolt poserande intill sitt objekt, modellen. Att den här modellen, Venny Soldan, istället skildras som ett subjekt är förstås den stora skillnaden. Och naturligtvis att hon inte är naken, utan bär enkel, höghalsad svart blus och en lång, vid kjol i samma färg. Sittande på golvet med benet rakt ut framför sig, verkar hon vara mitt i en tanke. Håret är bortstruket från ansiktet, hastigt uppsatt i praktisk frisyr. I handen klämmer hon en bit lera eller en sudd, som vore hon uppslukad av ett konstnärligt avgörande, koncentrerad inför en skiss. Eller kanske på vippen att formulera ett argument i diskussionen med Hanna Hirsch. I vilket fall som helst är hon alldeles obekymrad över att bli iakttagen och avbildad, helt oberörd över kroppens tyngd mot golvet och ryggens krökning. Hon är ande mer än kropp, helt tagen i anspråk av sin koncentration och inspiration. De upplevelserna bildade klangbotten i mötet mellan Hanna Hirsch och Venny Soldan den där kyliga morgonen. Erfarenheterna av det moderna livet, att leva bortom krav på ordnat liv med rutiner, etiketter och korsetter, delade de. Och då porträttet stod klart några månader senare, kunde det också förnimmas i själva bilden. Kanske särskilt i det djärva tilltaget att skildra Soldan som den yrkesperson hon är, klädd i slitna arbetsplagg sittande på golvet, men också att hon mitt i ett inspirerat ögonblick. Helt ointresserad av att behaga en manlig betraktare är hon istället en kvinna uppslukad av mötet med en annan kvinna, Hanna Hirsch som för säkerhets skull signerade porträttet med både sitt för- och efternamn i tydliga versaler, mycket synligt helt nära Venny Soldans fot. Därför kan man säga, att Hanna Hirschs porträtt av Venny Soldan skildrar ett möte mellan två målmedvetna, intellektuella kvinnor, på väg ut i det moderna livet men också deras möte med detta liv; med Paris och en tillvaro som självständiga individer. Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker

På söndagen 3 oktober 2021 dör konstnären Lars Vilks och två poliser från hans livvaktsskydd i en bilolycka i Markaryd. P1 Kultur minns hans gärning med hjälp av bland andra konstkritikerna Mårten Arndtzén och Linda Fagerström. Programledare: Lisa Bergström Producent: Anna Tullberg

I en granskning i DN berättar dansare och före detta anställda om missförhållanden på Kungliga Baletten. I en debattartikel rasar koreografen Mats Ek mot nidbilden av baletten som en förtryckande miljö. Samtal om kulturen inom dansvärlden med två av Sveriges mest framträdande koreografer, Örjan Andersson och Helena Franzén. KONST: KARIN MAMMA ANDERSON PÅ LOUISIANA  Karin Mamma Andersson har under de senaste decennierna blivit en av Sveriges internationellt mest erkända konstnärer. Nu öppnar Louisiana utanför Köpenhamn en stor utställning med hennes verk. P1 Kulturs kritiker Linda Fagerström har varit där. DANTE: ETT STEG TILL NER I HELVETET I år är det 700 år sedan Dante Alighieri dog 1321 och P1 Kultur tar tillfället i akt att guida dig genom Dantes inferno och långdikten Den gudomliga komedin. Idag når vi den åttonde kretsen bedragarnas plats i helvetet. VECKANS ORD: KLACK Den här veckan ser kulturredaktionens Emma Engström hur festskodon som senaste året stått oanvända i garderoben åter börjar klappra mot gatorna. Veckans ord är "klack". ESSÄ: WILLY GRANQVIST OCH GEMENSKAPENS FLYKTIGA PARTIKLAR Författaren Kristoffer Folkhammar har under isolering under pandemin hittat gemenskap i poeten Willy Granqvists dikter. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Samtidigt som spelindustrin växer så det knakar och sedan flera år tillbaka omsätter mer pengar än filmindustrin, så finns det allt färre journalister som skriver om spel. ZVI GOLDSTEINS KONST VISAS I SVERIGE FÖR FÖRSTA GÅNGEN Moderna museet i Malmö visar i sommar den israeliske konstnären Zvi Goldstein för första gången i Sverige. Vi besöker muséet för ett samtal med konstkritikern Linda Fagerström för att prata om Goldsteins abstrakta konst. LAURE PROUVOUST AKTUELL MED SIN FÖRSTA SKANDINAVISKA SOLOUTSTÄLLNING Laure Prouvost vann 2013 det anrika Turnerpriset. Nu är hon här med utställningen Our elastic arm hold in tight through the clouds som pågår till den 8 augusti på Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn. OBS-ESSÄ: MELANKOLIN FÖRRÅDER VÄRLDEN TILL FÖRMÅN FÖR KUNSKAPEN Melankoli är en form av djup depression, som länge förknippades med tänkande och kreativitet. Poeten Ellen Nordmark slår ett slag för melankolin och en musikalisk liten insekt i dagens Obs-essä. Programledare: Eskil Krog Larsson Producent: Cecilia Ekman

Rörelsen att lyfta fram kvinnliga konstnärer har varit stark de senaste decennierna och pågår fortfarande. I dag, 8 mars, väljer Ann-Sofie Sidén och Linda Fagerström drömgäster till en middag. Tänk dig en middagsbjudning för några av historiens mest betydelsefulla kvinnor. Det är själva ramidén till USA-konstnären Judy Chicagos numera ikoniska konstverk "The Dinner Party" från 1979. Hon hade en lång verksamhet bakom sig men hade som så många andra kvinnliga konstnärer verkat i skuggan av de jämnåriga männen. Nu hade hon med hjälp av 400 kvinnor, mängder av medvetandegörande gruppsamtal, kvinnohistorisk grundforskning, broderi och porslinsmåleri skapat ett verk som gått till historien som ett av den feministiska konstens paradnummer. Till måndagens P1 Kultur har programledare Cecilia Blomberg bjudit in konstnären Ann-Sofie Sidén och konstvetaren Linda Fagerström och bett dem att ta med sig svaret på frågan vilken kvinnlig konstnär skulle du vilja sitt bredvid på en middagsbjudning à la Judy Chicago? VERKET SOM VÄRKER OM "KVINNORUMMET" 1977 kom Marilyn Frenchs feministiska roman "Kvinnorummet" ut. Den översattes till mer än 20 språk och såldes i 20 miljoner exemplar världen över. Boken handlar om Mira, en ung kvinna född i efterkrigstidens USA, och hennes väg till frigörelse och självständighet. 1979 fick tonåringen Erika Höglund ett exemplar och i Verket som värker lyssnarnas egna historier om betydelsefulla, konstnärliga upplevelser berättar hon om hur den kom att påverka henne. OKSANEN OM KVINNOLIV OCH KAMP Den finländska författaren Sofi Oksanen, akuell med romanen "Hundparken" återkommer ständigt i sitt författarskap till berättelser om kvinnors kroppar, utsatthet, övergrepp och livshistorier. Sveriges Radios Östersjökorrespondent Lubna El-Shanti har träffat henne för ett samtal om skrivande och feminism. DAGENS OBS Den här veckan har OBS temat "Hus, hem och status" och i den första essän är det författaren och journalisten Katarina Bjärvall som berättar om vad vår adress betyder för vårt liv, hälsa och sociala status. PROGRAMLEDARE: Cecilia Blomberg PRODUCENT: Minna Grönfors

Vilka olika sorters värden besitter konsten, och vad skapar vårt sug efter den? Tre konstälskare resonerar. I kohagarna ligger stora kuber av salt för kossorna att slicka på för att kunna reglera blodtryck och vätskebalans. Efter hand som de konsumeras skapas mjukt rundade mönster som kan vara behagliga i formen, och när en konstnär låter gjuta av dem kan de rentav förvandlas till attraktiva konstverk. Vad är det för värden som uppstår i den här omvandligen från nytto- till konstföremål? Vad är det för krafter som är verksamma när vi bara måste ha den där skulpturen, eller mormors gräddsnipa som vi råkar få syn på på en loppis, för den delen? Filosoferna och konstkännarna Jeanette Emt och Per Bauhn spekulerar om konstnärliga och andra värden med konstkritikern Linda Fagerström. Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist.

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representera allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den som går genom salarna i ett konstmuseum, blir snart varse att ett motiv återkommer oavsett sekel, stil eller period: läsande kvinnor. En medeltida Jungfru Maria, sidenklädda renässanskvinnor, holländska 1600-talsdamer och 1800-talsflickor i salonger alla håller de en bok i handen. Varför har bilden av en läsande kvinna haft en sådan särställning? Hur kommer det sig att motivet lockat konstnärer och betraktare under så många år? Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund  Det viktigaste svenska exemplet är Eva Bonniers porträtt av Brita Maria Banck. Hon, som oftast kallades Mussa, var husföreståndarinna hos familjen Bonnier i Stockholm i slutet av 1800-talet. I porträttet möter vi henne i sina arbetskläder: svart klänning och vitt förkläde, då hon tillåtit sig en kort rast från dagens göromål för att sitta ned och kasta ett öga eller två i dagstidningen. För ett ögonblick har hon höjt blicken mot oss och markerar med pekfingret vilken tidningsspalt hon just läste. Tålmodigt iakttar hon oss över kanten på ett par metallbågade glasögon, avbruten i läsandet och, verkar det som, måttligt road av att sitta modell för någon målning. Den här läsande kvinnan är något helt annat än konsthistoriens alla rekorderligt läsande sagoprinsessor och moderna borgerliga flickor, som raka i ryggen lydigt håller diktböcker under näsan. Porträttet målades 1890 av dottern i huset, Eva Bonnier, som just kommit hem efter sex års konstnärsliv i Paris. Där hade hon lärt sig, att konstens motiv finns i vardagen. De gamla bataljmålningarna fick lämna plats åt de unga konstnärernas ögonblicksbilder av morgonsolens blänk i fuktigt gräs, en mor som kärleksfullt flätar dotterns hår eller himlen speglad i en parisisk vattenpöl allt var möjligt i en modern värld, där inget var så obetydligt att det inte kunde avbildas. Inte ens en hushållerska. I Eva Bonniers porträtt ser Mussa mot oss med integritet, utan att verka det minsta smickrad av uppmärksamheten. Som ville hon säga Åh Eva, är du inte klar snart jag vill läsa min tidning! För Eva Bonnier blev porträttet ett sätt att ladda det konsthistoriska motivet läsande kvinna med den moderna tidens grepp: att rikta blicken mot tjänstefolk och vardag, att krydda med tidstypisk modern sysselsättning att läsa dagstidningen. Här finns också en tydlig politisk dimension, för kanske är detta också konsthistoriens första porträtt av en läsande arbetarklasskvinna. Om man inte räknar jungfru Maria, förstås. Såvitt vi vet, var Jesu mor inte högutbildad men har ändå ofta skildrats läsande. Och med tanke på att ingen av konsthistoriens hundratusentals Mariabilder är några dokumentära ögonvittnesskildringar, utan framfantiserade flera sekler efter hennes död måste bilderna av en läsande Maria varit avsiktligt iscensatta. Varför blev hon en läsande kvinna? Professorn emerita i litteraturvetenskap, Lena Kåreland, funderar över frågan i Förbjuden frukt Litterärt, franskt och kvinnligt från 2018. Hon pekar på viljan att framställa jungfrun som andligt lärd, eftersom böcker symboliserar klokhet och kunskap. För en nutida betraktare kan det nog vara så. Men i en målning som exempelvis Simone Martinis Bebådelse från början av 1300-talet, där Maria under en läsestund avbrutits av ärkeängeln Gabriel som berättar om hennes kommande graviditet, har boken en annan betydelse. Under 1300-talet var religiösa bilder fortfarande ganska schematiskt upplagda efter kyrkans krav eftersom det ju i 98 procent av fallen var till kloster, kapell och katedraler som beställde och betalade för konst, styrde religiösa regler också innehållet. Konstmarknaden var köparnas och konstnärerna hade att rätta sig efter deras önskemål. Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund från 1800-talet, då Eva Bonnier ju mötte den i Paris. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av ja, rent av ett viljelöst offer inför böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi För en 1300-talsbetraktare var därför boken konstnären placerat i Marias händer snarare en elegant hänvisning till att de profetior om en jungfrufödd frälsare som Gamla testamentet berättar om, nu besannas genom henne. Att hon är den som de gamla skrifterna talar om. Simone Martini puffar betraktaren i sidan och liksom viskar Du minns väl Ty så var det var skrivet och allt det där? Nu händer det! Simone Martinis Maria berättar också om dåtidens höviska ideal: en prinsessa, som kyskt och dygdigt sitter inomhus och läser i en bönbok ett dötrist liv förmodligen, men ett sätt att med 1300-talets bildkoder understryka madonnans förfinade karaktär, trots att den verkliga tjejen Maria av allt att döma var en analfabet som levde ett både enkelt och torftigt liv. Faktum är, att en berättelse från 100-talet beskriver hur ängeln kom till Maria vid en brunn, dit hon gått för att hämta vatten förmodligen ett mer sannolikt scenario än mötet i Simone Martinis gyllene läsesal. Motivet läsande kvinna har alltså använts för helt skiftande syften genom historien. Föreställningen om boken som symboliskt laddad kunskap, som Lena Kåreland resonerar om, fungerar bättre i senare tiders läsande kvinnor i konsten. I den franska konstnären Pierre-Antoine Baudouins bild från 1760, där en läsande dam med rosiga kinder och drömmande blick knäppt upp korsetten, kan vi till exempel se dåtidens farhågor om att böcker med upphetsande kärleksbeskrivningar kunde leda kvinnor i samma syndafall som den bibliska Eva först utlöste med sitt obekymrade bett i den förbjudna kunskapens frukt den som ju Kårelands boktitel också alluderar på. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av ja, rent av ett viljelöst offer inför böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi. En praktiskt dubbeltydig bild, således, för den man som ville bevisa kvinnors oförmåga att kyligt och vetenskapligt förhålla sig till litteraturens förföriska kraft men i hemlighet förstås njöt av den spännande scenen. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? När skönlitteraturen under 1800-talet, tack vare förbättrad tryckteknik och distribution, blev ett massmedium gick flodvågen inte längre att stoppa. De borgerliga kvinnor för arbetarkvinnor kunde knappast läsa på den nivån  som dittills hållits utanför de många sociala och offentliga sammanhang som var männens självklara domäner, kunde nu tack vare läsandet förstå hur andra människor upplevde kärlek, sorg, äventyr, yrkesliv, relationer och politik kort sagt livet. Då allt fler arbetarkvinnor lärde sig läsa, blev världen också deras att erövra genom läsande. Som Mussa gjorde, när hon satt vid tidningen en morgon i Stockholm 1890. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? Eller att Yngsjömörderskan Anna Månsdotter, den sista kvinnan i Sverige som avrättades, hade halshuggits i Kristianstad? Eller läste hon om Wounded Knee-massakern, då amerikanska trupper mördade ursprungsbefolkningen i South Dakota? Den läsande kvinnan har genom konsthistorien fungerat som ett standardmotiv, möjligt att ladda med sin tids föreställningar om vad litteratur och läsande representerar: ibland dygdighet, senare rentav lössläppthet och, som hos Eva Bonnier: en skildring av ett klassamhälle på väg mot omvälvning, en modern vardag dit all världens berättelser når och lägger grunden för en ökad medvetenhet om samhället, en fördjupad förståelse av oss själva, historien och tillvaron. Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker

Vad gjorde Federico Fellini till en av världens mest omtyckta och hyllade filmregissörer? På dagen 100 år sedan han föddes borrar vi i ett konstnärskap som både var folkligt och nyskapande. Federico Fellini är den filmregissör som fått flest Oscarsstatyetter - fem stycken om hederstatyetten räknas in. Han gjorde över 20 långfilmer, en rad episodfilmer och är ett av de viktigaste namnen i efterkrigstidens filmhistoria och han rör sig i en värld som drar åt det burleska och folkliga. Håller det fortfarande? Hur är det med hans kvinnobild? Och vilken av titlarna är bäst och varför? La Strada, Det ljuva livet, Amarcord, 8 1/2 eller kanske Cabirias nätter? Film och teaterregissören Suzanne Osten och konstvetaren Linda Fagerström kommer till P1 Kultur för att prata om Federico Fellini. Dessutom ger frilansjournalisten Peter Loewe en stämningsbild från Rom på själva 100-årsdagen. Vi har också hittat Fellinis egen röst i radioarkivet. ESSÄ OM FÖRFATTAREN HANNA KRALL Den polska författaren Hanna Krall är född 1935 och har skrivit många uppmärksammade litterära reportagesamlingar som "Att dansa på främmande bröllop" och "Där ingen flod längre finns". Hon gör en sorts minnesarkeologiska utgrävningar i Förintelsens följder, om andra världskrigets konsekvenser och om det kommunistiska Polens lögner och vardagar. Katarina Wikars har tittat närmare på hennes arbetsmetoder och också läst hennes roman "Den inneboende" från 1982 som nyligen kom på svenska. MATTIAS ANDERSSON UNDERSÖKER DEN FRIA VILJAN Dramatens nye teaterchef hade premiär på sin nya uppsättning "Determinism" i helgen. Det handlar om två unga människor som bryter sig in i en villa. Därefter kommer frågorna om fria val, sociala positioner och vad som händer i olika åldrar. De kanske rent av inte haft ett fritt val? Jenny Teleman som såg premiären recenserar. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Cecilia Blomberg

Det skulle bli en hyllning till en av världens bästa fotbollsspelare och ett emblem för staden tre månader efter invigningen kapades statyn vid fotknölarna efter att ha vandaliserats flera gånger. Men hur påverkas själva konstverket av vandaliseringen? Det blir bättre, säger vissa. Reportage med Simon Bank, sportkrönikör på Aftonbladet; Linda Fagerström, konstkritiker och Peter Linde, konstnären bakom Zlatan-skulpturen. ÅRETS FÖRSTA VÅRTECKEN ÄR HÄR För 99 år sedan öppnade den första Vårsalongen på Liljevalchs konsthall nu är det dags för årets upplaga. Nästan 3000 skickade in ansökningar för att få vara med, 170 mer och kanske framförallt mindre kända konstnärer valdes ut av juryn. Kulturredaktionens konstkritiker Mårten Arndtzén har varit där. SPRÅKET AVGÖRANDE FÖR SVENSK KÖRKLANG Sveriges framskjutna position som körnation är omvittnad och många har ställt sig frågan hur ett förhållandevis litet land som Sverige kan vara världsledande. Ny forskning kanske kan ge åtminstone en del av förklaringen. En ny avhandling visar att svenskans vokaler gynnar körsången. Samtal med musikforskaren och dirigenten David Lundblad. FINSK FRAMGÅNGSVÅG I TV-SERIEVÄRLDEN Finland rider på en framgångsvåg vad gäller tv-serier tänkta för en global marknad. Och den klarast lysande stjärnan just nu är kriminaldramat Alla Synder, som nyss släppts i USA med titeln All The Sins, och som sålts till ytterligare ett trettiotal länder. Thella Johnson har sett den första säsongen och träffat en av skaparna. ESSÄ: VAD SKA VI GÖRA MED ALLA LIV VI INTE LEVER? I den tredje delen i OBS essä-serie om detaljen utgår idéhistorikern Michael Azar från Paul Austers romaner och undrar hur vi ska se på alla möjligheter som inte blir verklighet, alla liv som inte blir levda. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Varför kan en gammal trasig vinkruka få en att gråta? Linda Fagerström funderar över detaljerna som får oss att komma nära historiska personer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från januari 2017. Pheidíou eimí eller Jag tillhör Fidias. Så står det skrivet i botten på en kanna i bränd lera, som hittats vid utgrävningar i grekiska Olympia. Just den här sortens kärl kallades under antiken oinochoe och användes för vin. Den är sprucken och ser inte ut som något särskilt den typ av kantstötta föremål som det går tretton på dussinet av i arkeologiska museer runt hela Medelhavet. För tvåtusen femhundra år sedan stod den, fylld med vin, på bordet i en stenhuggarverkstad. Redan då fick den förmodligen sitt första nagg i kanten, kanske omkullvält under en festmiddag. Säkert hade det grumliga vinet redan då lämnat intorkade spår i glasyren på insidan, utan att ägaren brytt sig om att torka bort dem. Sin anspråkslöshet till trots, bär kannan på en svindlande dimension. Den har tillhört Fidias, den grekiska antikens mest berömda konstnär. För atenarna högg han den tolv meter höga Atenaskulptur som en gång stod i Parthenon, Akropolisklippans största tempel. Därtill den numer omstridda Parthenonfrisen, som också prydde templet men under 1800-talet togs till Storbritannien och små småningom hamnade på British museum i London, där den finns än idag. Fidias låg också bakom ett av antikens sju underverk: den tretton meter höga gudabilden i elfenben och guld i Zeustemplet i Olympia. När arkeologer på 1950-talet stötte på den där vinkannan just i Olympia, var det en triumf: inskriptionen jag tillhör Fidias bekräftade att någon som hette så faktiskt hade funnits. Han var inte bara en konsthistorisk legend, ett påhittat namn som dröjt sig kvar genom millenierna utan en man av kött och blod som levt på mitten av 400-talet före vår tideräkning. Dessutom: just där kannan grävdes fram, i en enkel byggnad intill Zeustemplet, fann man också gjutformar för fasaddekorationer och påbörjade småskulpturer. Detta var Fidias ateljé. Kannan finns att se på museet i Olympia. Det är kanske löjligt, men jag kan börja gråta när jag står framför ett meddelande som det i botten på den där vinkannan. I bokstävernas snabbt dragna linjer, i fingrarnas spår och handens avtryck imploderar årtusendena. Keramikern, som snabbt skrev i den mjuka leran, känns mycket närvarande. För att inte tala om Fidias skulptören, vars namn och konst jag känner till, har varje kväll slutit handen om den där kannan tills den blivit sprucken och nött. Inför sådana där små mänskliga spår öppnas dörr mot historien på ett sätt som inte ens Parthenon förmår överträffa. Inte bara jag går igång på sådana där saker. Det gör också brittiska Kathryn Hughes, som är litteraturkritiker och akademiker med den viktorianska eran som specialitet. I Victorians Undone. Tales of Flesh in the Age of Decorum närmar hon sig allt det där lite simpelt vardagsnära, som gör att sedan länge döda 1800-talsmänniskor plötsligt känns mycket levande. Charles Darwin, till exempel. I boken finns ett foto på hans skägg, eller rättare sagt, en tuss av det. Det ställdes ut på Natural History Museum i London 2008, efter att en släkting hittat tussen i ett gammalt kuvert. Darwin brukade rycka strån ur skägget medan han satt i djupa tankar över sina anteckningar. Morgonen efter hans död samlade dottern därför in de hårstrån som då låg spridda över alla papper och uppslagna böcker på hans skrivbord, och sparade tussen till eftervärlden. Det är äckligt på ett fascinerande vis. Men vem visste, att det där karaktäristiska skägget, som vi så självklart förknippar med Charles Darwin, i själva verket var anlagt för att skymma den store vetenskapsmannens ansikte? Det visar sig, att författaren till Om arternas uppkomst var en osedvanligt blyg viktorian med svajigt självförtroende. Helskägg blev för honom den perfekta maskeringen, trots att det var helt omodernt när han hoppade på trenden. De flesta andra män hade mutton chops, det vill säga lammkotletter, som kortklippta men breda polisonger kallades. Picadilly Weepers var också populärt: ett slags utkammat långhårigt kindflax som inte såg riktigt klokt ut. För att inte tala om the Newgate Frill, eller hakremmen, som blev populär under det tidiga 1850-talet: skägg som växer ganska fritt strax under käklinjen och på halsen, med en ofrivilligt komisk effekt som Kathryn Hughes liknar vid en uppochnedvänd gloria. En av Darwins bästa vänner syntes med en sådan. Själv lät han skägget växa fritt, så till den milda grad att ingen vid den lördagssoaré som Royal Society höll i april 1866 kände igenom honom förrän lagom till kaffet. Vilket han, om man ska tro Kathryn Hughes, säkert bara var lättad över. Hennes grepp syftar att visa hur viktorianerna i konflikt med den etablerade historiska bilden egentligen inte alls var pryda och eteriska utan tvärtom fullständigt fixerade vid världsliga, kroppsliga ting. Som författaren George Elliots högerhand, till exempel. Enligt ett elakt rykte, som spreds redan medan hon levde, var den groteskt stor eftersom hon som ung arbetat hårt i familjens ysteri och utvecklat abnorm muskelmassa. Som motbevis för Kathryn Hughes fram en vit skinnhandske som tillhört författaren, och som på ett mirakulöst sätt dykt upp långt efter hennes död. Den är i näst minsta handskstorleken: bara 6,5. Det är egentligen inte svårt att i tanken föreställa sig vilka hinder en yrkesverksam och samhällsengagerad kvinna som George Elliot, eller Mary Anne Evans som egentligen hette, måste stött på i ett London där kvinnor ännu förvägrades rösträtt och inte var fullvärdiga medborgare. Ändå: ett världsligt ting som en handske gör alla de kval och kompromisser hon måste gjort så mycket mer konkret påtagliga. Hon, som använde ett mansnamn som pseudonym, hade alltså pyttesmå händer och bar vita handskar med pärlformade knappar och snirklig kant vid handleden. Journalist, intellektuell och författare, fri i anden men på jorden fastlåst i det viktorianska samhällets könsbundna föreställningar om hur kvinnor bör klä sig oavsett om de kallade sig George i förnamn. Historien, tror jag, består av både strukturer och individer. För nog blir alla paradigmskiften och tolkningsmodeller inte bara mer begripliga utan också mer betydelsefulla i det ögonblick vi inser att bakom dem stod helt vanliga människor. Precis som vi drack de vin ur spruckna krus, namnade sina ägodelar, var blyga och i otakt med de senaste polisongtrenderna och kämpade för att kunna vara både kvinna och intellektuell.  Då och då, kan man väl anta, blev de förmodligen också undone det vill säga, inte bara på det viset som Kathryn Hughes titel Victorians Undone i första hand leder tankarna till: att bli avklädd och granskad under sitt snygga skal utan också i betydelsen utom sig själv, oredig och vilse i tillvaron precis som vi. Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker Litteratur Kathryn Hughes: Victorians Undone Tales of the Flesh in the Age of Decorum. Fourth Estate, 2017.

Konflikten i Mellanöstern har åter visat att kulturarv kan bli måltavlor. Vi diskuterar detta Mats Djurberg, generalsekreterare i svenska Unesco-rådet. Plus: de helt färska Guldbagge-nomineringarna. Kulturredaktionens Björn Jansson kommenterar nomineringarna - och vår reporter Nina Asarnoj kommer direkt från presskonferensen med röster och reaktioner. Moderna museets vicechef, Ann-Sofi Noring, talar om den inflytelserika konceptkonstnären John Baldessari som gick bort häromdagen. Museet kommer att ha en stor utställning med hans verk i vår. Dessutom blir det ett reportage av Elina Perdal om närradion, ett medium som slog igenom stort på 70- och 80-talet men som nu för en tynande tillvaro. Dagens OBS-essä är gjord av konstvetaren Linda Fagerström och är den andra i veckans serie om "Detaljer". Programledare: Gunnar Bolin. Producent: Mattias Berg.

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representerar allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i april 2018. Den som går genom salarna i ett konstmuseum, blir snart varse att ett motiv återkommer oavsett sekel, stil eller period: läsande kvinnor. En medeltida Jungfru Maria, sidenklädda renässanskvinnor, holländska 1600-talsdamer och 1800-talsflickor i salonger alla håller de en bok i handen. Varför har bilden av en läsande kvinna haft en sådan särställning? Hur kommer det sig att motivet lockat konstnärer och betraktare under så många år? Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund  Det viktigaste svenska exemplet är Eva Bonniers porträtt av Brita Maria Banck. Hon, som oftast kallades Mussa, var husföreståndarinna hos familjen Bonnier i Stockholm i slutet av 1800-talet. I porträttet möter vi henne i sina arbetskläder: svart klänning och vitt förkläde, då hon tillåtit sig en kort rast från dagens göromål för att sitta ned och kasta ett öga eller två i dagstidningen. För ett ögonblick har hon höjt blicken mot oss och markerar med pekfingret vilken tidningsspalt hon just läste. Tålmodigt iakttar hon oss över kanten på ett par metallbågade glasögon, avbruten i läsandet och, verkar det som, måttligt road av att sitta modell för någon målning. Den här läsande kvinnan är något helt annat än konsthistoriens alla rekorderligt läsande sagoprinsessor och moderna borgerliga flickor, som raka i ryggen lydigt håller diktböcker under näsan. Porträttet målades 1890 av dottern i huset, Eva Bonnier, som just kommit hem efter sex års konstnärsliv i Paris. Där hade hon lärt sig, att konstens motiv finns i vardagen. De gamla bataljmålningarna fick lämna plats åt de unga konstnärernas ögonblicksbilder av morgonsolens blänk i fuktigt gräs, en mor som kärleksfullt flätar dotterns hår eller himlen speglad i en parisisk vattenpöl allt var möjligt i en modern värld, där inget var så obetydligt att det inte kunde avbildas. Inte ens en hushållerska. I Eva Bonniers porträtt ser Mussa mot oss med integritet, utan att verka det minsta smickrad av uppmärksamheten. Som ville hon säga Åh Eva, är du inte klar snart jag vill läsa min tidning! För Eva Bonnier blev porträttet ett sätt att ladda det konsthistoriska motivet läsande kvinna med den moderna tidens grepp: att rikta blicken mot tjänstefolk och vardag, att krydda med tidstypisk modern sysselsättning att läsa dagstidningen. Här finns också en tydlig politisk dimension, för kanske är detta också konsthistoriens första porträtt av en läsande arbetarklasskvinna. Om man inte räknar jungfru Maria, förstås. Såvitt vi vet, var Jesu mor inte högutbildad men har ändå ofta skildrats läsande. Och med tanke på att ingen av konsthistoriens hundratusentals Mariabilder är några dokumentära ögonvittnesskildringar, utan framfantiserade flera sekler efter hennes död måste bilderna av en läsande Maria varit avsiktligt iscensatta. Varför blev hon en läsande kvinna? Professorn emerita i litteraturvetenskap, Lena Kåreland, funderar över frågan i Förbjuden frukt Litterärt, franskt och kvinnligt från 2018. Hon pekar på viljan att framställa jungfrun som andligt lärd, eftersom böcker symboliserar klokhet och kunskap. För en nutida betraktare kan det nog vara så. Men i en målning som exempelvis Simone Martinis Bebådelse från början av 1300-talet, där Maria under en läsestund avbrutits av ärkeängeln Gabriel som berättar om hennes kommande graviditet, har boken en annan betydelse. Under 1300-talet var religiösa bilder fortfarande ganska schematiskt upplagda efter kyrkans krav eftersom det ju i 98 procent av fallen var till kloster, kapell och katedraler som beställde och betalade för konst, styrde religiösa regler också innehållet. Konstmarknaden var köparnas och konstnärerna hade att rätta sig efter deras önskemål. Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund från 1800-talet, då Eva Bonnier ju mötte den i Paris. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av ja, rent av ett viljelöst offer inför böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi För en 1300-talsbetraktare var därför boken konstnären placerat i Marias händer snarare en elegant hänvisning till att de profetior om en jungfrufödd frälsare som Gamla testamentet berättar om, nu besannas genom henne. Att hon är den som de gamla skrifterna talar om. Simone Martini puffar betraktaren i sidan och liksom viskar Du minns väl Ty så var det var skrivet och allt det där? Nu händer det! Simone Martinis Maria berättar också om dåtidens höviska ideal: en prinsessa, som kyskt och dygdigt sitter inomhus och läser i en bönbok ett dötrist liv förmodligen, men ett sätt att med 1300-talets bildkoder understryka madonnans förfinade karaktär, trots att den verkliga tjejen Maria av allt att döma var en analfabet som levde ett både enkelt och torftigt liv. Faktum är, att en berättelse från 100-talet beskriver hur ängeln kom till Maria vid en brunn, dit hon gått för att hämta vatten förmodligen ett mer sannolikt scenario än mötet i Simone Martinis gyllene läsesal. Motivet läsande kvinna har alltså använts för helt skiftande syften genom historien. Föreställningen om boken som symboliskt laddad kunskap, som Lena Kåreland resonerar om, fungerar bättre i senare tiders läsande kvinnor i konsten. I den franska konstnären Pierre-Antoine Baudouins bild från 1760, där en läsande dam med rosiga kinder och drömmande blick knäppt upp korsetten, kan vi till exempel se dåtidens farhågor om att böcker med upphetsande kärleksbeskrivningar kunde leda kvinnor i samma syndafall som den bibliska Eva först utlöste med sitt obekymrade bett i den förbjudna kunskapens frukt den som ju Kårelands boktitel också alluderar på. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av ja, rent av ett viljelöst offer inför böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi. En praktiskt dubbeltydig bild, således, för den man som ville bevisa kvinnors oförmåga att kyligt och vetenskapligt förhålla sig till litteraturens förföriska kraft men i hemlighet förstås njöt av den spännande scenen. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? När skönlitteraturen under 1800-talet, tack vare förbättrad tryckteknik och distribution, blev ett massmedium gick flodvågen inte längre att stoppa. De borgerliga kvinnor för arbetarkvinnor kunde knappast läsa på den nivån  som dittills hållits utanför de många sociala och offentliga sammanhang som var männens självklara domäner, kunde nu tack vare läsandet förstå hur andra människor upplevde kärlek, sorg, äventyr, yrkesliv, relationer och politik kort sagt livet. Då allt fler arbetarkvinnor lärde sig läsa, blev världen också deras att erövra genom läsande. Som Mussa gjorde, när hon satt vid tidningen en morgon i Stockholm 1890. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? Eller att Yngsjömörderskan Anna Månsdotter, den sista kvinnan i Sverige som avrättades, hade halshuggits i Kristianstad? Eller läste hon om Wounded Knee-massakern, då amerikanska trupper mördade ursprungsbefolkningen i South Dakota? Den läsande kvinnan har genom konsthistorien fungerat som ett standardmotiv, möjligt att ladda med sin tids föreställningar om vad litteratur och läsande representerar: ibland dygdighet, senare rentav lössläppthet och, som hos Eva Bonnier: en skildring av ett klassamhälle på väg mot omvälvning, en modern vardag dit all världens berättelser når och lägger grunden för en ökad medvetenhet om samhället, en fördjupad förståelse av oss själva, historien och tillvaron. Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker

Vi har sett den nya filmen om Millennium-författaren Stieg Larssons yrkesverksamhet som undersökande journalist och grundare av Expo. Dessutom kontroversiella författaren Michel Houellebecq som teater. Det är Kulturredaktionens kritiker Mikael Timm som har sett filmen om journalisten Stieg Larsson, med titeln "Mannen som lekte med elden". Vår teaterkritiker Jenny Teleman kommer till studion för att tala om den nya uppsättningen av Michel Houellebecqs kontroversiella roman "Underkastelse" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, samt uppföljningen av Ibsens klassiker med namnet "Ett dockhem 2".  Dessutom har filmkritikern och dagens programledare - Roger Wilson varit på de internationella filmfestivalerna Cinema Queer och Panoramica, som just nu pågår i Stockholm. Reportern Björn Jansson har gjort ett förhandsreportage kring uppsättning av Riksteaterns uppsättning av barnpjäsen "Biet i huvet" av den omtalade tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig. Dagens OBS-essä är den tredje på veckans tema: Läsande. I dag tittar konstkritikern Linda Fagerström på motivet "den läsande kvinnan" som bild och metafor. Till sist får vi även en försmak av veckans avsnitt av Bergmanpodden, som handlar om filmen "Såsom i en spegel" - och där regissören Gabriella Pichler medverkar. Programledare: Roger Wilson. Producent: Mattias Berg.

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representera allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den som går genom salarna i ett konstmuseum, blir snart varse att ett motiv återkommer oavsett sekel, stil eller period: läsande kvinnor. En medeltida Jungfru Maria, sidenklädda renässanskvinnor, holländska 1600-talsdamer och 1800-talsflickor i salonger alla håller de en bok i handen. Varför har bilden av en läsande kvinna haft en sådan särställning? Hur kommer det sig att motivet lockat konstnärer och betraktare under så många år? Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund  Det viktigaste svenska exemplet är Eva Bonniers porträtt av Brita Maria Banck. Hon, som oftast kallades Mussa, var husföreståndarinna hos familjen Bonnier i Stockholm i slutet av 1800-talet. I porträttet möter vi henne i sina arbetskläder: svart klänning och vitt förkläde, då hon tillåtit sig en kort rast från dagens göromål för att sitta ned och kasta ett öga eller två i dagstidningen. För ett ögonblick har hon höjt blicken mot oss och markerar med pekfingret vilken tidningsspalt hon just läste. Tålmodigt iakttar hon oss över kanten på ett par metallbågade glasögon, avbruten i läsandet och, verkar det som, måttligt road av att sitta modell för någon målning. Den här läsande kvinnan är något helt annat än konsthistoriens alla rekorderligt läsande sagoprinsessor och moderna borgerliga flickor, som raka i ryggen lydigt håller diktböcker under näsan. Porträttet målades 1890 av dottern i huset, Eva Bonnier, som just kommit hem efter sex års konstnärsliv i Paris. Där hade hon lärt sig, att konstens motiv finns i vardagen. De gamla bataljmålningarna fick lämna plats åt de unga konstnärernas ögonblicksbilder av morgonsolens blänk i fuktigt gräs, en mor som kärleksfullt flätar dotterns hår eller himlen speglad i en parisisk vattenpöl allt var möjligt i en modern värld, där inget var så obetydligt att det inte kunde avbildas. Inte ens en hushållerska. I Eva Bonniers porträtt ser Mussa mot oss med integritet, utan att verka det minsta smickrad av uppmärksamheten. Som ville hon säga Åh Eva, är du inte klar snart jag vill läsa min tidning! För Eva Bonnier blev porträttet ett sätt att ladda det konsthistoriska motivet läsande kvinna med den moderna tidens grepp: att rikta blicken mot tjänstefolk och vardag, att krydda med tidstypisk modern sysselsättning att läsa dagstidningen. Här finns också en tydlig politisk dimension, för kanske är detta också konsthistoriens första porträtt av en läsande arbetarklasskvinna. Om man inte räknar jungfru Maria, förstås. Såvitt vi vet, var Jesu mor inte högutbildad men har ändå ofta skildrats läsande. Och med tanke på att ingen av konsthistoriens hundratusentals Mariabilder är några dokumentära ögonvittnesskildringar, utan framfantiserade flera sekler efter hennes död måste bilderna av en läsande Maria varit avsiktligt iscensatta. Varför blev hon en läsande kvinna? Professorn emerita i litteraturvetenskap, Lena Kåreland, funderar över frågan i Förbjuden frukt Litterärt, franskt och kvinnligt från 2018. Hon pekar på viljan att framställa jungfrun som andligt lärd, eftersom böcker symboliserar klokhet och kunskap. För en nutida betraktare kan det nog vara så. Men i en målning som exempelvis Simone Martinis Bebådelse från början av 1300-talet, där Maria under en läsestund avbrutits av ärkeängeln Gabriel som berättar om hennes kommande graviditet, har boken en annan betydelse. Under 1300-talet var religiösa bilder fortfarande ganska schematiskt upplagda efter kyrkans krav eftersom det ju i 98 procent av fallen var till kloster, kapell och katedraler som beställde och betalade för konst, styrde religiösa regler också innehållet. Konstmarknaden var köparnas och konstnärerna hade att rätta sig efter deras önskemål. Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund från 1800-talet, då Eva Bonnier ju mötte den i Paris. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av ja, rent av ett viljelöst offer inför böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi För en 1300-talsbetraktare var därför boken konstnären placerat i Marias händer snarare en elegant hänvisning till att de profetior om en jungfrufödd frälsare som Gamla testamentet berättar om, nu besannas genom henne. Att hon är den som de gamla skrifterna talar om. Simone Martini puffar betraktaren i sidan och liksom viskar Du minns väl Ty så var det var skrivet och allt det där? Nu händer det! Simone Martinis Maria berättar också om dåtidens höviska ideal: en prinsessa, som kyskt och dygdigt sitter inomhus och läser i en bönbok ett dötrist liv förmodligen, men ett sätt att med 1300-talets bildkoder understryka madonnans förfinade karaktär, trots att den verkliga tjejen Maria av allt att döma var en analfabet som levde ett både enkelt och torftigt liv. Faktum är, att en berättelse från 100-talet beskriver hur ängeln kom till Maria vid en brunn, dit hon gått för att hämta vatten förmodligen ett mer sannolikt scenario än mötet i Simone Martinis gyllene läsesal. Motivet läsande kvinna har alltså använts för helt skiftande syften genom historien. Föreställningen om boken som symboliskt laddad kunskap, som Lena Kåreland resonerar om, fungerar bättre i senare tiders läsande kvinnor i konsten. I den franska konstnären Pierre-Antoine Baudouins bild från 1760, där en läsande dam med rosiga kinder och drömmande blick knäppt upp korsetten, kan vi till exempel se dåtidens farhågor om att böcker med upphetsande kärleksbeskrivningar kunde leda kvinnor i samma syndafall som den bibliska Eva först utlöste med sitt obekymrade bett i den förbjudna kunskapens frukt den som ju Kårelands boktitel också alluderar på. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av ja, rent av ett viljelöst offer inför böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi. En praktiskt dubbeltydig bild, således, för den man som ville bevisa kvinnors oförmåga att kyligt och vetenskapligt förhålla sig till litteraturens förföriska kraft men i hemlighet förstås njöt av den spännande scenen. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? När skönlitteraturen under 1800-talet, tack vare förbättrad tryckteknik och distribution, blev ett massmedium gick flodvågen inte längre att stoppa. De borgerliga kvinnor för arbetarkvinnor kunde knappast läsa på den nivån  som dittills hållits utanför de många sociala och offentliga sammanhang som var männens självklara domäner, kunde nu tack vare läsandet förstå hur andra människor upplevde kärlek, sorg, äventyr, yrkesliv, relationer och politik kort sagt livet. Då allt fler arbetarkvinnor lärde sig läsa, blev världen också deras att erövra genom läsande. Som Mussa gjorde, när hon satt vid tidningen en morgon i Stockholm 1890. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? Eller att Yngsjömörderskan Anna Månsdotter, den sista kvinnan i Sverige som avrättades, hade halshuggits i Kristianstad? Eller läste hon om Wounded Knee-massakern, då amerikanska trupper mördade ursprungsbefolkningen i South Dakota? Den läsande kvinnan har genom konsthistorien fungerat som ett standardmotiv, möjligt att ladda med sin tids föreställningar om vad litteratur och läsande representerar: ibland dygdighet, senare rentav lössläppthet och, som hos Eva Bonnier: en skildring av ett klassamhälle på väg mot omvälvning, en modern vardag dit all världens berättelser når och lägger grunden för en ökad medvetenhet om samhället, en fördjupad förståelse av oss själva, historien och tillvaron. Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker

Glaset är hemligheternas fiende, skrev Walter Benjamin. Men Paul Scheerbart och Bruno Taut såg det som mänsklighetens befriare. Linda Fagerström reflekterar över ett mångtydigt material. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För många år sen fick jag en handfull glasbitar av en vän. Som pojke i Nordafrika hade han hittat dem i sanden där han lekte nära en romersk ruin. I vuxen ålder insåg han, att de inte var vackra ökenstenar som han trott då, utan glas från den antika byggnaden. Dess pampiga golv, prydda med mosaiker, hade brustit efter millennier av Medelhavshetta och de små glastärningarna spritts i sanden. en värld där städer, fyrtorn, fabriker ja, till och med båtar, byggts av färgat glas De små, huggna kuberna i turkosblå havsfärger fascinerade mig djupt. Så glittrande, så gamla och så fyllda av sin historia i Europas mäktigaste imperium någonsin. Som om tusentals år låg därinne och ruvade på allt som passerat, allt som hänt. Hade de en gång suttit i en mäktig nautisk scen, där Neptunus i triumf höjt sin treudd, omgiven av sjöhästar och delfiner? Hade kejsare legat till bords i rummet och spillt vin och olivolja på golvet? Hade rentav blod runnit över glasmosaiken, under någon mordisk palatsintrig? Det får jag aldrig veta. Glas är, sina förtrollande egenskaper till trots, ett rationellt och motståndskraftigt material, på vars hårda yta några fläckar sällan lämnar spår, varken av vin eller olja. Det missfärgas inte, det brinner inte. Det är starkt och tätt. Ändå har glas fram tills helt nyligen sällan använts i byggnader annat än i fönsteröppningar och, som hos romarna, i golvmosaiker. Vår tids skyskrapor, vars fasader är fyllda av glasskivor, bygger på moderna uppfinningar som armerad betong och senare stålbalkar. Innan dess var det omöjligt att använda glas på ett sådant vis. Trots eller kanske på grund av detta var glasbyggnader populära i science fiction vid 1900-talets början. I visionära framtidsskildringar beskrev författare som Paul Scheerbart en värld där städer, fyrtorn, fabriker ja, till och med båtar, byggts av färgat glas. I hans romaner genomströmmar ljus och färg varje ögonblick; hela tillvaron är ett enda sinnligt upplevelsetivoli ungefär som att leva i ett kalejdoskop, eller kanske i en målning av Henri Matisse, där mättade ytor i koboltblått och svavelgult ligger intill smaragdgröna linjer. De framtidsscenarier vi möter i Paul Scheerbarts berättelser, transformerade han 1914 till programmatiskt radikala ståndpunkter i manifestet Glasarkitektur. Jag läser det på svenska i Sven-Olof Wallensteins översättning från 2017, och slås av Scheerbarts tvärsäkra och samtidigt paradoxalt nog poetiska ton när han beskriver glasets egenskaper. vattenfall belysta underifrån färgades gröna och blå då solen kastade sina strålar genom kupolens glasskivor Bräckligt tegel och brännbart trä saknar existensberättigande om de jämförs med glas, menar han, och påminner om det grundläggande mänskliga behovet av att ständigt stå i kontakt med sol, måne och stjärnor utan att få blicken hindrad av tegelväggar eller plåttak. Scheerbart hade 1912 träffat den 20 år yngre arkitekten Bruno Taut, som arbetade med ett slags expressionistisk, experimentell arkitektur. Hans tillfälligt uppförda Glaspaviljong blev 1914 en omtalad upplevelse på den utställning som konst- och designsamfundet Deutscher Werkbunds då arrangerade i Köln. Byggnaden var cylindrisk, med en ovandel formad som en kupol helt och hållet i glas. Besökare erbjöds visuellt och rumsligt utmanande promenader i dess inre, där vattenfall belysta underifrån färgades gröna och blå då solen kastade sina strålar genom kupolens glasskivor. På väggarna hade Bruno Taut låtit skriva citat ur Scheerbarts Glasarkitektur. Liksom Paul Scheerbart var Bruno Taut pacifist. Han lyckades undvika militärtjänstgöring i första världskriget och skrev 1917 ett fredsmanifest. Paul Scheerbart, å sin sida, inledde en hungerstrejk i protest mot kriget en demonstration som förmodligen ledde till hans död i förtid vid 52 års ålder 1915. Skepsis inför våld och krig låter i våra öron som sunt förnuft, men ett ställningstagande mot kriget uppfattades då av många som bakåtsträvande och fegt blint inför den moderna tidens ostoppbara rörelse framåt, den fartens skönhet som futuristerna i Italien dyrkade. De förhärligade kriget och betraktade en rytande automobil som långt vackrare än det antika skönhetsideal som Nike från Samothrake representerade. Scheerbart och Tauts romantiserande av glaset som mänsklighetens befriare, måste ha tett sig en smula världsfrånvänt; två skönandars naiva vurmande för sinnlighet och upplevelser mitt i det begynnande krigets krav på lojalitet och rationalitet. Glas har ändå en oemotståndlig dragningskraft. När jag håller de antika glasbitarna i min hand och lyfter dem mot ljuset, verkar de nästan självlysande som ädelstenar. Att medeltidens gotiska katedraler, fyllda med höga blyinfattade glasmålningar i starka färger, upplevdes som paradiset på jorden är lätt att föreställa sig precis som Scheerbart och Tauts kärlek till glaset är både tilltalande och högst begriplig.  Glaset är överhuvudtaget hemligheternas fiende. Efter första världskriget slog deras profetior om framtidens glas faktiskt in, åtminstone delvis. Glas blev då, tillsammans med stålrör, den nya tidens favoritmaterial i möbler och inredningar i alla fall i den radikala estetik som Bauhausskolan stod för. Ändå var många tveksamma. Kylan i de nya materialen skrämde. Glas är ett hårt och blankt material på vilket inget kan slå sig till ro, menade till exempel Walter Benjamin 1933 i essän Erfarenhet och fattigdom, översatt till svenska av Erik Bryngelsson och Niklas Haga och införd i samma volym som Glasarkitektur av bokförlaget Faethon. Det är dessutom, fortsätter Benjamin, kallt och nyktert. Saker av glas har ingen aura. Glaset är överhuvudtaget hemligheternas fiende. Sådana egenskaper, menade Benjamin, var åtråvärda för den generation som vänt hem från skyttegravarna 1918, fyllda av erfarenheter och hemligheter de helst av allt ville glömma. Han såg lockelsen i detta, och höjde samtidigt ett varnande finger för material där minnet inte finner fäste. En tillvaro fattig på minnen och erfarenheter bereder vägen för ännu ett krig, menade han vilket ju skulle visa sig stämma. Jag tar fram fram de där romerska glasbitarna min vän plockade i sanden för länge sedan. Det slår mig, att vad som alltid fascinerat mig mest med dem, är deras ojämna ytor, där det finns luftbubblor och spår av cementen de en gång fogats i. Det gör dem lite triviala och vardagliga, en känsla som förstärks av deras lutande sidor inte perfekt raka, eftersom de huggits för hand. en storslagen mosaik i havets glittrande färger, mitt i öknen för tvåtusen år sedan Walter Benjamins beskrivning av glas som känslokallt fungerar inte på dem. Hemligheternas fiende är de inte heller tvärtom fyllda med mystiska svårtydda spår efter en hantverkarhand för tvåtusen år sedan. Bruno Taut hade retat sig på mina glasbitar, eftersom cementresterna hindrar dem från att bryta ljuset rent och klart. Futuristerna, å andra sidan, hade förmodligen hyllat dem, eftersom de ju vittnar om ett stycke förstörd kulturhistoria precis deras melodi. Själv bryr jag mig egentligen inte om ifall kejsarblod runnit över dem eller inte. Mest tycker jag tycker om dem, inte för att de sätter mig i kontakt med någon berömd krigsherre, utan för att de, trots sin hårda kyla, bär spår av en annan människas hand. Dessutom låter de mig fantisera om ett slags antik glasarkitektur: en storslagen mosaik i havets glittrande färger, mitt i öknen för tvåtusen år sedan och det tror jag att också Paul Scheerbart blivit lycklig av. Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker   Litteratur Glasarkitektur: Bruno Taut Paul Scheerbart, Walter Benjamin, Bruno Taut. Översättning: Sven-Olov Wallenstein, Erik Bryngelsson, Niklas Haga. Bokförlaget Faethon, 2016.

Sällan har det väl bråkats så mycket om ett sjukhusbygge som Nya Karolinska i Solna. Det är också den hittills största konstsatsningen för offentlig miljö i Sverige med en budget på 118 miljoner. Lyssna på tidigare delar i reportageserien om offentlig konst - länkar under artikeln Projektet innefattar ett 60-tal fasta utsmyckningar och ett tusental lösa konstverk. Det mesta är förstås förbehållet patienter och personal, men några av dom mest påkostade verken kommer att finnas för allmän beskådan i fasader och entréhallar, när sjukhuset väl öppnar någon gång i år. I november 2015 lotsas en liten skara journalister för första gången runt i det blivande Nya Karolinska, alla är vi klädda i hjälmar och skyddskläder, precis som dom intensivt sysselsatta byggjobbare vi kryssar emellan. Glaskonstnären Fredrika Linder visar sina avgjutningar av grenar som hänger i ett 40 meter djupt ljusschakt mitt i byggnaden, grenarna är självlysande och skiftar färg över dygnet: Naturen återkommer på många håll i dom verk som animerar dom djupa ljusschakten. Även danska Astrid Krogh har i sitt schakt hängt stora runda ljustavlor med himlen som motiv, en himmel som förstås också skiftar färg efter solens rörelse. Ingen kan vara riktigt säker på himlens utseende, särskilt inte i här uppe i Norden, menar Astrid Krogh, vars ljustavlor sakta skiftar från djupblått till solnedgångsrött och gult som gjort för att sitta och meditera vid, om man är patient och kanske vill ha något annat att tänka på. Den mest framträdande platsen är tveklöst den höga vägg mot ett hisschakt i den 60 meter långa entréhallens fond, en vägg dit alla besökares blickar kommer att dras, och där Andreas Erikssons jättemålning Stenbrottet hänger, 11 meter hög och 6,5 meter bred, alltså en drygt 70 kvadratmeter stor duk att bemåla i en industrihall utanför Lidköping, och det fick ta tid. Tre år fick han på sig. Att man påverkas av den speciella sjukhusmiljön visar konstnären Anna Åstrand, som satt upp avgjutningar av vardagliga föremål som madrasser, kartonger och rep på väggar och pelare ovanför entréhallen. Ett reportage av Karsten Thurfjell Missa inte studiosamtalet  efter reportaget med Linda Fagerström och Mårten Castenfors om offentlig konst.

En konstnär som dolde sitt ansikte bakom masker för att hitta sig själv. Konstnären, författaren och antifascisten Claude Cahun tog under sin livstid hundratals självporträtt för att hitta svaret på vem, eller vilka, som gömde sig bakom maskerna. Jaget hos Cahun var något där kön och identitet hela tiden varierade. Kön är ingenting som är givet utan som kan glida, som kan förändras. Som inte bara är kulturellt eller biologiskt utan även något annat och det syns i Cahuns bilder, enligt fotohistorikern Irene Berggren. Vi samtalar med henne och konstvetaren Linda Fagerström samt dragkonstnären Ziggi Källoff om Cahun.

En konstnär som dolde sitt ansikte bakom masker för att hitta sig själv. Konstnären, författaren och antifascisten Claude Cahun tog under sin livstid hundratals självporträtt för att hitta svaret på vem, eller vilka, som gömde sig bakom maskerna. Jaget hos Cahun var något där kön och identitet hela tiden varierade. Kön är ingenting som är givet utan som kan glida, som kan förändras. Som inte bara är kulturellt eller biologiskt utan även något annat och det syns i Cahuns bilder, enligt fotohistorikern Irene Berggren. Vi samtalar med henne och konstvetaren Linda Fagerström samt dragkonstnären Ziggi Källoff om Cahun.

I helgen öppnade Venedigbiennalen, ibland kallad "OS i konst" på grund av de nationella paviljonger som är en viktig del av utställningen. Är de fortfarande relevanta, eller har de spelat ut sin roll? Vid varje konstbiennal i Venedig delas ett guldlejon ut för "bästa paviljong". I år var 86 länder med i tävlingen som vanns av Tyskland. Paviljongerna lockar men har också kallats otidsenliga: de tillkom i slutet av 1800-talet, i en tid då konsten förväntades spegla en folksjäl eller på andra sätt medverka till den nationella identiteten. Idag när samtidskonsten är mer internationellt orienterad ställer vi oss frågan om de nationella paviljongerna fortfarande är relevanta. P1 Kultur får besök av kulturredaktionens konstkritiker Mårten Arndtzén och Cecilia Blomberg samt konstvetaren och kritikern Linda Fagerström, som diskuterar paviljongernas roll, utser favoritpaviljonger och sammanfattar årets biennal.  Vi får också höra ett reportage från den polska paviljongen, där den amerikanska konstnären Sharon Lockhart medverkar, och en intervju med konstnären Kader Attia som ställer ut i "Shamanernas paviljong". Programledare är Roger Wilson. Kulturredaktionen

Följ med superstjärnan Marina Abramovic när hon och hennes partner gör slut genom att gå från varsin ända av den kinesiska muren. Ett av verken i grupputställningen "Trekking in time". Utställningen "Trekking in time" på Ystad Konstmuseum kretsar kring att ta sig från en punkt till en annan, fysiskt såväl som mentalt, och den rymmer både kända superstjärnor och yngre förmågor. Till exempel kan besökaren se Marina Abramovic och ex-partnern Ulays breakup-performance där de går i 90 dagar från varsin ände av den kinesiska muren, för att mötas i mitten och sedan ta farväl efter 12 års förhållande.Bland de yngre som deltar i utställningen finns Tisha Mukarjin, som bor och verkar i Berlin och som i sitt verk släpar släpar ett piano från Köpenhamn till Berlin, en vandring som tar 30 dagar.Och hos Juha Pekka Matias Lakkonen utförs vandringen enligt ett strikt schema, ett exakt antal steg under ett exakt antal dagar, i ett viss mönster och så vidare.Alla konstnärer förhåller sig på olika sätt till frågan om inre och yttre vandringar, introspektion, förhållandet mellan tid och rum, långsamhet, ritualer och så vidare.I P1 Kultur diskuterar programledaren Mona Masri utställningen med två kritiker; Linda Fagerström och Tor Billgren.Lyssna på David Richters reportage om utställningen i KulturnyttUtställningen "Trekking in time" visas på Ystad Konstmuseum till och med 13 november.

I Malmö öppnade i helgen utställningen "Oomph- kvinnorna som satte färg på Sverige", på Malmö Konstmuseum. Det är en designutställning med tongivande formgivare som är relativt okända för en bred publik; 1940- och 50-talens pionjärer - alla kvinnor - som ägnade sig åt glasföremål, textil, keramik och möbler.Och titeln på utställningen, det amerikanska uttrycket "Oomph" som stod för energi och sex appeal, är även namnet på finlandssvensken Viola Gråstens geometriska mönster från 1952, en storsäljare som fick unga kvinnor att rusa till affärerna.I P1 Kultur samtalade konsthistorikern Linda Fagerström och kulturkritiker Malin Krutmeijer utställningen.  Det är en utställning om en tidsperiod i svensk designhistoria som var färgstark och som tog ut svängarna. Det är lite jazzigt, säger Linda Fagerström. Väldigt präglat av sin tids populärkultur. Det är ju väldigt läckra saker, men själva utställningen är lite stel. Det är väldigt fint, allting, jag hade önskat mig mer stök och mer prunkande och att det hade funnits saker som man fick röra vid, säger Malin Krutmeijer.Utställningen "Oomph- kvinnorna som satte färg på Sverige" pågår på Malmö Konstmuseum till och med 4 september.

Förändrar popkonsten fortfarande världen? Vårens stora utställning på Louisiana, Pop Art Design, visar ett stort antal verk av kändiskonstnärer som Claes Oldenburg, Roy Lichtenstein och Andy Warhol tillsammans med föremål och möbler av designers som Ettore Sottsass och bröderna Castiglioni. Att popkonsten förändrade världen råder inget tvivel om, men vad säger den oss ett femtio år senare? Hör Dennis Dahlqvist och Linda Fagerström i veckans kritikersamtal. På lördag är det dags igen för det globala kultureventet Earth Hour. Under en timme uppmanas människor att släcka ljuset för att uppmärksamma klimatfrågan. Artister över hela världen deltar; i Sverige har till exempel rapparen Lazee utmanat kollegorna Timbuktu och Adam Tensta med löftet att klä sig i rosa skor och byxor upp till armhålan om dom i sin tur åker kommunalt under en månad. Vad händer när kultur blir välgörenhet? Och har tillställningar som Earth Hour någon egentlig betydelse? Debatt mellan Lazee, författaren Johan Norberg, Mariann Eriksson från Världsnaturfonden och filmaren Bosse Lindqvist, vars dokumentärfilm "Hit med pengarna" undersöker rockstjärnorna Bob Geldofs och Bonos biståndsarbete för Afrika. Dessutom har den nya Disneyfilmen "Oz - The Great and Powerful" haft Sverigepremiär i helgen, med kortväxta som exotiska varelser i sagovärlden. Nu reagerar de kortväxta mot att de oftast skildras nedsättande i populärkulturen. Programledare Lena Birgersdotter Reporter/Researcher: Joachim Sundell Reporter/Sändningsproducent: Ann Jornéus

Tidskriften Arena har debatterats den senaste tiden. Bland annat i en artikel i Aftonbladet av journalisterna Dan Josefsson och Daniel Suhonen. Tidskriften Arena, menar artikelförfattarna, är en del av en postmodern rörelse som håller på att avskaffa det viktiga talet om klasskampen och istället förirrar sig i allt lösare diskussioner om sexualpolitik och språkanalys. Arena, som i början av 00-talet var Arena med och introducerade queer-begreppet i den svenska debatten, menar att Suhonen och Josefsson inte har läst tillräckligt noga: mellan pärmarna ryms alla slags vänsterdebatter, från Mellanösternkonflikten till skolpolitik och socialdemokratins kris. Kärnan i diskussionen är vänsterns situation idag - vilka är lämpliga att föra idédebatten framåt och vad ska den handla om? Viftar socialdemokratin för mycket med prideflaggan och för lite med Marx Teser om Feuerbach? I studion: Daniel Suhonen, redaktör för SSU:s tidning Tvärdrag, Karolina Ramqvist, chefredaktör för Arena, och Göran Gr "Vad händer med en rörelse när dess intellektuella vägrar peka ut möjliga vägar framåt?" Så börjar en debattartikel i Aftonbladet undertecknad journalisterna Dan Josefsson och Daniel Suhonen. Rörelsen de syftar på är den svenska vänstern, och de intellektuella är redaktionen för tidskriften Arena.    Tidskriften Arena, menar artikelförfattarna, är en del av en postmodern rörelse som håller på att avskaffa det viktiga talet om klasskampen och istället förirrar sig i allt lösare diskussioner om sexualpolitik och språkanalys.  Arena, som i början av 00-talet var med och introducerade queer-begreppet i den svenska debatten, menar att Suhonen och Josefsson inte har läst tillräckligt noga: mellan pärmarna ryms alla slags vänsterdebatter, från Mellanösternkonflikten till skolpolitik och socialdemokratins kris. Kärnan i diskussionen är vänsterns situation idag - vilka är lämpliga att föra idédebatten framåt och vad ska den handla om? Viftar socialdemokratin för mycket med prideflaggan och för lite med Marx Teser om Feuerbach? I studion: Daniel Suhonen, chefredaktör för SSU:s tidning Tvärdrag, Nisha Besara, chefredaktör för Dagens Arena, och Olle Svenning, krönikör på Aftonbladet. --- Det manliga geniet i kulturvärlden har diskuterats de senaste veckorna, bland annat efter avslöjanden om sexuella trakasserier på Kungliga Operan i Stockholm, och en debattartikel om Stig Larsson av Åsa Beckman i Dagens Nyheter. Kan man komma undan med vad som helst bara för att man råkar vara geni och man? Vi ringer upp kulturradions Jenny Aschenbrenner för en kommentar. --- Annandag jul öppnade nya Moderna Museet i Malmö, en filial till moderskeppet i Stockholm. I gamla Rooseums ombyggda lokaler och med Magnus Jensner som chef har konstlivet i Öresundsregionen fått ett nytillskott och Moderna Museet blir ett nationellt museum i ordets sanna bemärkelse.    Men hur fungerar filialtänkandet i verkligheten? Hur går det med självständigheten och förhållandet till moderskeppet? Och kommer det nya Moderna muséet i Malmö kunna ersätta det gamla Rooseum? I studion: Linda Fagerström, konstkritiker på Helsingborgs Dagblad och Kulturredaktionens Mårten Arndtzén. Denna vecka görs programpunkten Au Contraire av kulturradions Maria Edström, som funderar över vår tids skenbara valmöjligheter. Programledare: Kim Nordberg