Podcasts about Jenny Diski

Nach längerer Pause kehrt Fempire nun zurück. Mit von der Partie beim Wiedereinstieg sind nicht nur die zwei neuen Producerinnen Asya und Kathrin, die Rasha beim Podcast im Hintergrund unterstützen, sondern als erste Gästin der zweiten Staffel auch die wunderbare Schriftstellerin Asal Dardan. Nach ihrem 2021 veröffentlichten und hochgelobten Essayband "Betrachtungen einer Barbarin", erschien diese Woche mit "Traumaland: Eine Spurensuche in deutscher Vergangenheit und Gegenwart" ihr zweites Buch - schon jetzt eine absolute Pflichtlektüre - in dem Asal über die Erinnerungskultur in Deutschland, den Zusammenhang zwischen Struktur und rassistischer Gewalt, Verantwortung und Aufarbeitung nachdenkt. Mitgebracht hat Asal die britische Autorin Jenny Diski (1947-2016), Verfasserin zahlreicher Essays, Romane, Kurzgeschichten und Reisetagebücher. Diski ist vor allem in Großbritannien für ihr umfangreiches und genreübergreifendes Werk bekannt, aber auch für ihre Beziehung zur Literaturnobelpreisträgerin Doris Lessing. Lessing nahm Diski als Teenagerin in ihrem Haushalt auf und blieb eine Figur an die sich Diski nicht ohne Ambivalenz und Reibung in ihrer literarischen Arbeit erinnert. Jenny Diski, ihr Schreiben und ihre Geschichte sind in Deutschland bisher leider nahezu unbekannt. Neben dem komplexen Verhältnis zwischen Diski und Lessing, Mutterschaft & Autorinnenschaft und der Begrenztheit unserer Vorstellungen von Beziehungen, unterhalten sich Rasha und Asal über verrückt-Werden als womöglich einzig richtige Reaktion auf das Zeitgeschehen, Solidarität und die Haltung des essayistischen Ichs.

Internationell författarscen 4 oktober 2005.

Baklänges i tiden längs en linje, det är temat för de reseböcker som Katarina Wikars har grottat ner sig i. Följ hennes färd på och utanför kartan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var min mamma som ritade Uppsalas stadskarta på fyrtiotalet. I basker och dräktjacka med hårt stoppade axlar drog hon upp konturerna av Övre Slottsgatan på stadsingenjörskontoret innan hon tog bussen hem till tant Berta i Eriksberg där hon hyrde ett rum på övervåningen. Det tog lång tid att rita hela Uppsala, vartenda kvarter, varenda sevärdhet skulle prickas ut. Det fick inte råda någon tvekan. Hur många steg från Gustav Vasas grav till domkyrkans utgång, hur många meter till botten av Fyrisån? Mamma doppade ritstiftet i kolsvart bläck. Hon sa: Vart du än går, flicka, så släpp aldrig taget om kartan. Då kommer du bort.Och jag vågade aldrig släppa taget om kartorna. När jag var barn lekte jag resebyrå och ritade egna öar med berg, skogar, floder och städer, var det dit jag skulle? I tonåren samlade jag kartorna på hög för framtida bruk: Kairos. Berlins. Dom södra förorternas. Och när jag väl började resa såg jag ingenting av omvärlden och medmänskorna, men älskade dom prickade strecken för svårorienterade gångstigar, tänkte ofta på mamma och undrade: Har jag kommit till Bort nu?Hur ska man egentligen resa? Längre ut eller bara längre ner? Hur gör de andra?Den danska författaren Dorthe Nors reser längs en enda linje i ett helt år. I periferin, utmed Nordsjökusten, Skagen, västra Jylland och längs Frisiska öarna. En enslig Toyotatripp längs sanddynerna med några surfare och sälar i fonden. Boken som blev heter till och med ”En linje i världen”. Sandens flyktighet gör det är svårt att dra upp en beständig yttre linje men den halvt imaginära är också Dorthe Nors egen linje, för den är en del av barndomen. Och trots att hon inser att det aldrig går att återvända till samma landskap som man minns bestämmer hon sig för tråckla ihop resan med just sina föräldrars sönderfallande kaffefläckiga vägkarta som ciceron.En annan människas linje, tänker hon, skulle kunna sträcka sig från Alaska till Mexiko, eller från Gibraltar till Godahoppsudden. Jag med mitt mikroperspektiv och mamma för ögonen kommer att tänka på det gamla mastodontverket Med Dalälven från källorna till havet. Som jag lusläste som barn och där det stod angående min badsjö ”att Gimmen vill inte ha folk.” Det betydde att ingen någonsin drunknat där till skillnad från älven som gärna ville ha folk.Vad finns det då på Dorthe Nors linje? Det som hon där ute i världen alltid längtat tillbaka till. Hård kuling. Träd som tar stryk så de kravlar utefter marken. Salt på huden och av kråkris sönderrivna vader. Man måste gå i sidled utmed hennes linje. Till och med husen hukar. Allt mals ner till salt och sand. Grå horisont men också något hon kallar sund ensamhet.Hur många berättelser kan det finnas på en linje? Det finns inga gränser för dem, man måste bara gå in på linjen, snitta upp den varsamt med en skalpell och se efter, skriver hon i det inledande kapitlet. En metod hon själv inte riktigt lever upp till då hon reser mer i minnet än att hon slår sig i slang med lokalbefolkningen. Men kanske är det om platsens kraft hon ska berätta. Om minnesfragmenten som ligger kvar, som vid återkomsten lyfter som damm och dansar i ljuset. Alla ögonblicken som undsluppit en, kan de ligga kvar vid Hirthals fyr? Eller vid föräldrarnas pyttelilla sommarstuga mittemot kemifabriken vid Limfjorden?Jag är den perfekta läsaren för såna här intentioner, för jag vill tro att under speciella ljusförhållanden börjar de döda röra på sig, kan man se dem hasta runt där i sin tid.Hon hittar stigar. Stigar har alltid en anledning, har hon lärt av Kerstin Ekman, de är landskapets minnesarbete. Hon ser turister, men hon söker de åldrade badmödrarna hon minns från sin egen barndom, de tatuerade hårdhudade som ägde vattnet. Farmor förstås, brorsorna, sommarlovet. Vinthundarnas andar vid badhotellet. Det är som hela resan till slut blir några utfrätta diabilder.I På vägen till Babadag, den polska författaren Andrej Stasiuks reseskildring från mitten av 00-talet valde han också konsekvent bort storstäderna för byarna, spriten, flugorna. På hans hackiga tidslinje finns de rumänska, moldaviska och ungerska byarna, de i gränstrakterna som har namn på flera språk. Det är som om han söker universum i en lastbilshytt, eller snarare som vägen till självinsikt går genom stillaståendet, det är som om han vill hitta en värld som påminner om hans barndoms sommarlov. Ibland frågar han sig: Varför reser jag? När det är nästan likadant hemma i min by i Polen.Min favorit i genren resa baklänges i tiden längs linjen är den motvilliga resenären Jenny Diski. Hon var ständigt på resa, i bok efter bok: I ”På tunn is” sökte hon intigheten på Antarktis tillsammans med en grupp uppspelta amerikanska änkor och brittiska fågelskådare men tänkte mest på sin kylslagna mamma. På Nya Zeeland tänkte hon: ”Det enda trygga avståndet till ens hem är det mycket stora”. Hon blev oroad av inplanerade framtida händelser, bäst om det påminde en om en annan upplevelse man redan haft.Finns det en slutsats att dra av detta. Är en resa bara en halvt igenvuxen stig till den ursprungliga ensamheten? Om så bland gamla Mercor och lervällingar? Eller genom saltängar, förbi horder av surfare? Att bland valrossarna på Antarktis skymtar alltid mamma? Går alla stigar bakåt? Min pappa som hade varit en skicklig orienterare i sin ungdom lämnade ändå efter sig lådor fulla av kompasser. Det är väl lite av en ödets ironi att jag som produkten av en kartriterska och en orienterare är kroniskt förvirrad av en verklighet som inte ville passa ihop med kartorna. Kan det vara dags att ta ett kliv över kartans kant?Det är väl inte försent att tillämpa Tove Janssons råd, hon är ändå alla farliga resors urmamma. Och skrev så här: Att det viktigaste är att lära sig att bemästra en och annan farlighet. Och att det allra farligaste kanske inte ens syns. Det kan bara anas, som en skälvning, som en skugga, som ett stråk av frost i fjolårsgräset och om man träffar nån därute som om möjligt är ännu räddare än en själv, så tvingas man kanske bli den modigaste, bita Mårran i svansen. Så. Släppa taget om kartan, det finns faktiskt helt obemärkta platser, dit inget stadsingenjörskontor i världen kommer att hitta. Så slå av GPS:en. Avvik äntligen från rutten. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturDorthe Nors: En linje i världen – Ett år på Nordsjökusten. Översättare: Ninni Holmqvist. Ordfront förlag, 2023.Andrzej Stasiuk: På vägen till Babadag. Översättare: Tomas Håkanson. Ersatz förlag, 2015.Jenny Diski: På tunn is – en resa till Antarktis. Översättning: Meta Ottosson. Alfabeta, 2004.Främling på tåg – hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika. Översättare: Meta Ottosson. Alfabeta, 2005.Den motvilliga resenären. Översättning: Cecilia Franklin. Alfabeta, 2007.

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019.Ni ska nu få höra en essä. En essä är en text, eller i detta fall en ljudfil som produceras för en kulturell offentlighet, där den som alla produkter utgör en vara på en marknad. Marknaden för just den här essän är visserligen ytterst begränsad; utbud och efterfrågan möts vid ett på förhand fastställt pris om 7150 kronor F-skatt, eller omräknat i vanlig lön när skatten är dragen drygt 3000 kronor. Omfånget på denna essä är i talad tid cirka nio minuter, eller mätt i text 7000 tecken, vilket motsvarar mellan tre och fyra ordinära boksidor. För detta resultat krävs i genomsnitt fyra till fem dagars arbete, bestående av läsande, funderande och skrivande. När essäprodukten avsatts på marknaden väntas den hålla sin upphovsman vid liv under ungefär lika lång tid som den tog att producera.Detta bara som en varudeklaration. När jag gick i högstadiet hade jag en klasskompis som brukade säga med glimten i ögat att när han blev vuxen skulle han bli tänkare. Han blev controller. Det är inte riktigt samma sak, men såvitt jag vet är han nöjd. Själv blev jag alltså essäist – det är inte riktigt samma sak det heller. Essä är ett franskt ord som betyder försök; en essäist är alltså en som försöker något. En försökare – men också en försöksperson, eftersom essäisten ofta använder sig själv och sitt eget liv som preparat i sina försök. Essäisten skiljer sig från tänkaren på en avgörande punkt: där tänkaren förväntas utöva sitt tänkande på ett sätt som kommer fram till något, som leder till en slutsats, så förblir essäisten fånge i det oavslutade. Mer exakt: det resultat som essäisten i sitt tänkande kommer fram till är just essän. Själva försöket.Med andra ord: som essäist blir man aldrig nöjd. Aldrig färdig; varje essä är ett misslyckande som måste följas av ett nytt försök. Som Samuel Beckett skrev: ”Try again. Fail again. Fail better.” Det är därför inte underligt om essäistiken i allmänhet ses som en onyttig, rentav onödig sysselsättning – inte bara för att den alltså knappt utgör mer än en krusning på bruttonationalproduktens yta (den bidrar som sagt nätt och jämt till att hålla sin upphovsman vid liv, vad det nu ska vara bra för), men framför allt för att den verkar förutsätta en onyttig livsstil, en antiekonomisk, närmast antisocial letargi och tillbakadragenhet som går stick i stäv med tidens krav. Och medan tänkaren eller matematikern kan rättfärdiga sin tillbakadragenhet och sin skenbara overksamhet med de uppnådda eller bara förväntade resultaten, så har essäisten ingen motsvarande moralisk legitimitet att visa upp.Men därmed finns heller inga förpliktelser. Just denna öppna livshållning, denna experimentella onytta är det som essäisten odlar. När litteraturforskaren Emma Eldelin ska hitta en titel till sin inspirerande bok om essägenren plockar hon upp ett originellt citat av Cora Sandel: ”att slå dank med virtuositet”. Precis: det handlar alltså inte om någon loj och allmänt sorglös overksamhet, utan om en koncentrerad form av sysslolöshet där det att göra ingenting skapar utrymme för en viss självmedveten uppmärksamhet. Michel de Montaigne, den franske renässansförfattaren som på 1500-talet myntade själva begreppet essä, kan fortfarande stå som modell för denna livsfilosofi. Vid 38 års ålder lämnade han en hektisk ämbetsmannakarriär och drog sig tillbaka till sitt slott där han tillbringade resten av livet i sitt tornbibliotek, sysselsatt med ingenting utom författandet av de öppna, reflekterande texter som han kallade sina ”Försök”. Sina ”Essais”.I oavkortad utgåva fyller Montaignes essäer tre tjocka volymer, och i en av de första skriver han ”Om sysslolöshet”: hur han från början haft avsikten att låta den vara sitt eget ändamål – tanken med att dra sig tillbaka var att låta själen ”stanna upp och vila i sig själv” – men hur han efter en tid märker hur den börjar plågas av rastlöshet: ”att den tvärtom beter sig som en förrymd häst och/…/framföder åt mig så många chimärer och inbillade monster, de ena efter de andra, utan sammanhang och utan mening, att jag för att i lugn och ro begrunda deras fånighet och besynnerlighet har börjat föra bok över dem, med en förhoppning om att med tiden få själen att själv skämmas över dem.”Montaignes idé var alltså inte att dra sig tillbaka för att skriva. Tvärtom, hans skrivande – och med det, kan man säga, hela den litterära essägenren – uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten, och som skrivandet försöker besvärja och bringa under kontroll. Den engelska essäisten Jenny Diski plockar upp tankegången i sin bok ”Den motvilliga resenären”, som i original just har den mycket montaigneska titeln ”On Trying to Keep Still”, ”Om att försöka hålla sig i stillhet”. Jenny Diski beskriver ett försök att dra sig tillbaka till en enslig stuga i norra England, där lugnet snart rubbas av olika neurotiska tvångsföreställningar: varför har hon tagit sig ut i naturen om hon ändå bara ska sitta inomhus och uggla? Borde hon inte åtminstone ta en promenad ibland? Det hela utmynnar i en essäbok, som bland annat skildrar en resa till Nya Zeeland. Ännu ett misslyckande, alltså.Och förstås: samtidigt inte. För både Montaigne och Diski är essän någonting som uppstår ur en havererad ordning, en förlorad kontroll. Den kraft som då visar sig är en subversiv kraft. Den amerikanske litteraturhistorikern John Snyder har talat om essäns ursprungsgest som en akt av frigörelse. Att dra sig tillbaka från det sociala livet är inte bara en rörelse bort från världen – det är också ett sätt att skapa distans till makten, en passiv motståndshandling som essän blir det logiska uttrycket för, med sin frihet från genrekonventioner och nyttoförpliktelser. Essän som livshållning ställer sig på ett demonstrativt sätt i motsättning till det rådande ekonomiska systemet med dess påbud om lönearbete, konsumtion och ekonomisk tillväxt. Kanske är den det närmaste man idag kan komma det ideal som Karl Marx beskrev när han försökte föreställa sig livet i det framtida kommunistiska samhället, där människan skulle kunna ”jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, valla boskap på kvällen och skriva kritik efter kvällsmaten”.En utopi, javisst. Historiskt får man konstatera att essäistiken har varit de förmögnas tidsfördriv. Många av de författare som ingår i dess kanon – som Cicero, Montaigne och Virginia Woolf – har varit ekonomiskt oberoende. Andra har fått ägna sig åt essäistiken på lediga stunder; engelsmannen Charles Lamb, exempelvis, försörjde sig hela sitt liv som bokhållare. Controller, skulle det väl heta idag. Om det på dagens marknad för essäprodukter finns något utrymme för fackliga frågor är väl tveksamt, men för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. Som Paul Lafargue skrev i ”Rätten till lättja” måste den arbetande människans frigörelse ytterst vara en fråga om att få rätt till den subversivt produktiva overksamhet som är ”konstens och de ädla dygdernas moder”. Essäister i alla länder: försök!Dan Jönsson, essäistLitteraturEmma Eldelin: Att slå dank med virtuositet – reträtten, sysslolösheten och essän. Ellerströms, 2018.

The comedian and the writer talk to Harriett about favourite books, including one of Orwell's less well known novels, Coming Up for Air, chosen by Hal after he played the central character in a one man show. Daisy has gone for Happy All the Time by Laurie Colwin, and Harriett loves Jenny Diski's Stranger on a Train, a travel memoir by someone who is not too keen on travel. Producer Sally Heaven

In this week's mini, we take a look at British writer Jenny Diski and her relationship with famed novelist Doris Lessing, who took a teenaged Jenny into her home. Though Lessing never adopted Diski, they had a long and at times awkward pseudo-familial relationship that Diski explored in her writing. Links: Why Didn't You Just Do What You Were Told? by Jenny DiskiLost Ladies of Lit with Hilma WolitzerSkating to Antarctica  by Jenny Diski The Golden Notebook by Doris LessingMemoirs of a Survivor by Doris LessingJenny Diski in The London Review of BooksFor episodes and show notes, visit: LostLadiesofLit.com Follow us on instagram @lostladiesoflit. Follow Kim on twitter @kaskew. Sign up for our newsletter: LostLadiesofLit.com Email us: Contact — Lost Ladies of Lit Podcast

Guldkorn från vårsäsongen, på tema resor och upplevelser. Medverkande är utöver Elin och Annelie är författarna Anton Berg, Anna Fredriksson, Ninni Schulman och Linda Ståhl.Moffa, berättelsetips: Böckerna All Roads Lead to Austen – a Year-long Journey with Jane av Amy Elizabeth Smith och Främling på tåg: Hur jag med vissa avbrott dagdrömde och rökte mig runt Amerika av Jenny Diski.Podcasten Elin möter görs av författaren Elin Olofsson och producenten Annelie Lanner. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

För en del välts livet på ända när litteraturen griper tag i dem. För oss som läser mer eller mindre maniskt är det inget att förvånas över. Mindre sällan händer det att bokens huvudperson golvas av läsning, eller?Vi har läst böcker där livet inte blir som det var tänkt, tack vare läsandet. Böcker som vi pratar om: Stoner av John Williams En novell ur Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro Dikten Fantasin av Bruno K. Öijer Till den skrivande kvinnans försvar av Jenny Diski

SLAA en De Nieuwe Garde presenteren: Het essay. In deze nieuwe podcast ontvangt Roos van Rijswijk iedere aflevering een gast die een bijzonder essay meeneemt. Ze praten over het gekozen stuk, essayistiek in het algemeen en eigen werk. Waarom is dit essay relevant, of belangrijk voor het werk van de gast? Wat kan het essay brengen dat andere vormen niet kunnen? Na het gesprek wordt het gekozen essay voorgelezen. Roos ontvangt in de eerste aflevering Jan Postma, schrijver en redacteur van De Groene Amsterdammer. Na het succes van Vroege werken verscheen onlangs een nieuwe essaybundel van zijn hand: Is dit alles?. Beide bundels verschenen bij Uitgeverij Das Mag. Jan koos ‘The Death of the Moth', een essay van Virginia Woolf. Dit essay werd een jaar na Woolfs dood gepubliceerd maar is nu nog net zo relevant als in 1942. Jan vertaalde het essay speciaal voor deze podcast naar het Nederlands. Naast presentator is Roos van Rijswijk schrijver en recensent. Haar laatste bundel, De dwaler, verscheen in 2021 bij Uitgeverij Querido. Het Essay is een podcast van SLAA en De Nieuwe Garde. Stemacteur: Barbara Knapper Opnames: Jasper Schonewille Muziek: ‘Passover Dinner Alternate' door Gabriel Saban en Anne-Sophie Versnaeyen Montage: Ruth Kief Illustratie: Kay Brugmans Meer podcasts van SLAA vind je bij SLAAcast, in je favoriete podcastapp. Kijk op slaa.nl/het-essay/essaytips-janpostma/ voor drie bonus-essaytips van Jan Postma! Links: ‘De dood van de mot' door Virginia Woolf in vertaling van Jan Postma: slaa.nl/online-lezen/virginiawoolf-janpostma/ ‘Malfunctioning Sex Robot' door Patricia Lockwood: bit.ly/3obpSea Alle artikelen voor LRB door Jenny Diski: lrb.co.uk/contributors/jenny-diski ‘The Death of the Moth' door Virginia Woolf: bit.ly/3ANGRbO Is dit alles door Jan Postma: dasmag.nl/shop/jan-postma-is-dit-alles

On this week's Cultural Frontline we consider the pleasure and the pain of literature in lockdown from the perspective of both writers and readers. Meron Hadero, the first Ethiopian writer to win The Caine Prize for African Writing, tells presenter Datshiane Navanayagam how she found refuge on the page in the pandemic and why she is drawn to write about displacement. The award-winning Australian novelist Tara June Winch reveals the impact of the coronavirus on her writing routine. The British actor and Game of Thrones star Emilia Clarke discovered the essays of the late British author Jenny Diski during lockdown. Emilia speaks to poet and academic Dr Ian Patterson, who was married to Jenny, to discuss the power of cultural escapism in isolation. And, after revisiting her own early work during the pandemic, the renowned Russian author Ludmila Ulitskaya looks back on the radical reading that made her a writer in the Soviet Union. Presenter: Datshiane Navanayagam Producers: Kirsty McQuire, Olivia Skinner, Paul Waters (Photo: Meron Hadero Credit: Meron Hadero)

di Matteo B. Bianchi | In questa puntata un po' anomala le letture di Matteo si riducono ma per una buona ragione: la presenza di due ospiti che di libri ne sanno davvero parecchio. Il primo è Giovanni Spadaccini, libraio "d'occasione" della libreria "Libri Risorti" (Reggio Emilia) e più di recente scrittore per Utet, con cui ha pubblicato "Compro libri anche in grande quantità". Lo spazio dedicato ai traduttori ospita Fabio Cremonesi, traduttore tra gli altri di Kent Haruf. Infine, torna il giornalista Daniele Cassandro per consigliarci una lettura tra le sue preferite. -Libri citati in questa puntataBREVE TRATTATO SUI PICCHIATORI NELLA SVIZZERA ITALIANA DEGLI ANNI OTTANTA di Manuela Mazzi, LauranaIl libraio d’occasione Giovanni Spadaccini, autore del memoriale "Compro libri anche in grande quantità" edito da Utet, e titolare della libreria "Libri risorti" di Reggio Emilia ci ha consigliato: MOBY DICK di Herman Melville, traduzione di Cesare Pavese, 1932 - Frassinelli (oggi pubblicata da Adelphi)IL CASTELLO di Franz Kafka, traduzione di Anita Roh (disponibile in Oscar Mondadori)JA di Thomas Bernard, GuandaIl traduttore Fabio Cremonesi tra i libri che ha tradotto ci ha suggerito:IN GRATITUDINE di Jenny Diski, NNInfine, il giornalista Daniele Cassandro ci ha consigliato:UNA SANTA DEL TEXAS di Edmund White, Playground

Frida har läst en bok som potentiellt kan förändra liv och en om farorna med för långa charterresor. Lisen har i sina försök att läsa mer upplyftande litteratur halkat in i ett kargt Kamjatka där två systrar kidnappats, men också plöjt pekböcker om morgon- och kvällsrutiner.Läslista:Hamberg, Emma, Je m'appelle AgnetaAckebo, Lena, Världens vackraste manPhillips, Julia, Försvinnande värld Diski, Jenny Diski, Jenny, På tunn isPascoal, Nina, Vi röstar om vi saknar mammaKarlsson, Ellen, God morgon, Roj!Karlsson, Ellen, Godnatt, Roj! Tullet, Hervé, En bokTidholm, Anna-Clara, Knacka på!

During lockdown, BAFTA-winning actor Emilia Clarke discovered the work of the late British novelist and essayist Jenny Diski. Jenny had been a fan of Game of Thrones, the TV series in which Emilia starred as Daenerys Targaryen. Emilia speaks to poet and academic Dr Ian Patterson, who was married to Jenny until her death in 2016, to discuss Jenny's work and their shared love of cultural escapism. Nigerian author Oyinkan Braithwaite was long-listed for the Booker Prize in 2019 for her debut novel My Sister, the Serial Killer. Lockdown has not slowed her down, and has in fact provided inspiration for the plot of her latest novella The Baby is Mine. She shares how her love of Japanese animation, or anime, has shaped her writing during this time. After a hiatus of ten years, Hong Kong director Yonfan returned to filmmaking with an animation debut, No 7 Cherry Lane. He reveals how he turned to the work of American director Stanley Kramer when its release was impacted by the Covid-19 outbreak. Plus we hear from our listeners across the world about the art that has changed them during the pandemic. Presented by Tumi Morake Produced by Lucy Wai, Kirsty McQuire, Lucy Collingwood and Nancy Bennie. (Photo: Actor Emilia Clarke. Credit: VALERIE MACON/AFP via Getty Images)

To celebrate the publication of Why Didn't You Just Do What You Were Told?, a new selection of Jenny Diski's LRB essays, chosen and introduced by Mary-Kay Wilmers, Deborah Friedell talked to Chloe Diski about Jenny's life and work.You can order Why Didn't You Just Do What You Were Told? from us here: https://lrb.me/order See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi vet att många av er redan lider av instängdheten. Kalla oss gärna sadister, för nu tänker vi tipsa om ett antal böcker och filmer som får din längtan ut i världen att tillta. Vagabonds Per J Andersson och Helle Kikerpuu tipsar om sina favoriter. Författare som nämns är bland andra Jenny Diski, Birgitta Stenberg, Amitrav Ghosh och Annemarie Schwarzenbach. Filmer de pratar om är bland flera andra Amelie från Montmartre, Porco Rosso och Främlingar på ett tåg. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2019. Ni ska nu få höra en essä. En essä är en text, eller i detta fall en ljudfil som produceras för en kulturell offentlighet, där den som alla produkter utgör en vara på en marknad. Marknaden för just den här essän är visserligen ytterst begränsad; utbud och efterfrågan möts vid ett på förhand fastställt pris om 7150 kronor F-skatt, eller omräknat i vanlig lön när skatten är dragen drygt 3000 kronor. Omfånget på denna essä är i talad tid cirka nio minuter, eller mätt i text 7000 tecken, vilket motsvarar mellan tre och fyra ordinära boksidor. För detta resultat krävs i genomsnitt fyra till fem dagars arbete, bestående av läsande, funderande och skrivande. När essäprodukten avsatts på marknaden väntas den hålla sin upphovsman vid liv under ungefär lika lång tid som den tog att producera. Detta bara som en varudeklaration. När jag gick i högstadiet hade jag en klasskompis som brukade säga med glimten i ögat att när han blev vuxen skulle han bli tänkare. Han blev controller. Det är inte riktigt samma sak, men såvitt jag vet är han nöjd. Själv blev jag alltså essäist det är inte riktigt samma sak det heller. Essä är ett franskt ord som betyder försök; en essäist är alltså en som försöker något. En försökare men också en försöksperson, eftersom essäisten ofta använder sig själv och sitt eget liv som preparat i sina försök. Essäisten skiljer sig från tänkaren på en avgörande punkt: där tänkaren förväntas utöva sitt tänkande på ett sätt som kommer fram till något, som leder till en slutsats, så förblir essäisten fånge i det oavslutade. Mer exakt: det resultat som essäisten i sitt tänkande kommer fram till är just essän. Själva försöket. hela den litterära essägenren uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten Med andra ord: som essäist blir man aldrig nöjd. Aldrig färdig; varje essä är ett misslyckande som måste följas av ett nytt försök. Som Samuel Beckett skrev: Try again. Fail again. Fail better. Det är därför inte underligt om essäistiken i allmänhet ses som en onyttig, rentav onödig sysselsättning inte bara för att den alltså knappt utgör mer än en krusning på bruttonationalproduktens yta (den bidrar som sagt nätt och jämt till att hålla sin upphovsman vid liv, vad det nu ska vara bra för), men framför allt för att den verkar förutsätta en onyttig livsstil, en antiekonomisk, närmast antisocial letargi och tillbakadragenhet som går stick i stäv med tidens krav. Och medan tänkaren eller matematikern kan rättfärdiga sin tillbakadragenhet och sin skenbara overksamhet med de uppnådda eller bara förväntade resultaten, så har essäisten ingen motsvarande moralisk legitimitet att visa upp. Men därmed finns heller inga förpliktelser. Just denna öppna livshållning, denna experimentella onytta är det som essäisten odlar. När litteraturforskaren Emma Eldelin ska hitta en titel till sin inspirerande bok om essägenren plockar hon upp ett originellt citat av Cora Sandel: att slå dank med virtuositet. Precis: det handlar alltså inte om någon loj och allmänt sorglös overksamhet, utan om en koncentrerad form av sysslolöshet där det att göra ingenting skapar utrymme för en viss självmedveten uppmärksamhet. Michel de Montaigne, den franske renässansförfattaren som på 1500-talet myntade själva begreppet essä, kan fortfarande stå som modell för denna livsfilosofi. Vid 38 års ålder lämnade han en hektisk ämbetsmannakarriär och drog sig tillbaka till sitt slott där han tillbringade resten av livet i sitt tornbibliotek, sysselsatt med ingenting utom författandet av de öppna, reflekterande texter som han kallade sina Försök. Sina Essais. I oavkortad utgåva fyller Montaignes essäer tre tjocka volymer, och i en av de första skriver han Om sysslolöshet: hur han från början haft avsikten att låta den vara sitt eget ändamål tanken med att dra sig tillbaka var att låta själen stanna upp och vila i sig själv men hur han efter en tid märker hur den börjar plågas av rastlöshet: att den tvärtom beter sig som en förrymd häst och//framföder åt mig så många chimärer och inbillade monster, de ena efter de andra, utan sammanhang och utan mening, att jag för att i lugn och ro begrunda deras fånighet och besynnerlighet har börjat föra bok över dem, med en förhoppning om att med tiden få själen att själv skämmas över dem. Montaignes idé var alltså inte att dra sig tillbaka för att skriva. Tvärtom, hans skrivande och med det, kan man säga, hela den litterära essägenren uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten, och som skrivandet försöker besvärja och bringa under kontroll. Den engelska essäisten Jenny Diski plockar upp tankegången i sin bok Den motvilliga resenären, som i original just har den mycket montaigneska titeln On Trying to Keep Still, Om att försöka hålla sig i stillhet. Jenny Diski beskriver ett försök att dra sig tillbaka till en enslig stuga i norra England, där lugnet snart rubbas av olika neurotiska tvångsföreställningar: varför har hon tagit sig ut i naturen om hon ändå bara ska sitta inomhus och uggla? Borde hon inte åtminstone ta en promenad ibland? Det hela utmynnar i en essäbok, som bland annat skildrar en resa till Nya Zeeland. Ännu ett misslyckande, alltså. Och förstås: samtidigt inte. För både Montaigne och Diski är essän någonting som uppstår ur en havererad ordning, en förlorad kontroll. Den kraft som då visar sig är en subversiv kraft. Den amerikanske litteraturhistorikern John Snyder har talat om essäns ursprungsgest som en akt av frigörelse. Att dra sig tillbaka från det sociala livet är inte bara en rörelse bort från världen det är också ett sätt att skapa distans till makten, en passiv motståndshandling som essän blir det logiska uttrycket för, med sin frihet från genrekonventioner och nyttoförpliktelser. Essän som livshållning ställer sig på ett demonstrativt sätt i motsättning till det rådande ekonomiska systemet med dess påbud om lönearbete, konsumtion och ekonomisk tillväxt.  Kanske är den det närmaste man idag kan komma det ideal som Karl Marx beskrev när han försökte föreställa sig livet i det framtida kommunistiska samhället, där människan skulle kunna jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, valla boskap på kvällen och skriva kritik efter kvällsmaten. för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. En utopi, javisst. Historiskt får man konstatera att essäistiken har varit de förmögnas tidsfördriv. Många av de författare som ingår i dess kanon som Cicero, Montaigne och Virginia Woolf har varit ekonomiskt oberoende. Andra har fått ägna sig åt essäistiken på lediga stunder; engelsmannen Charles Lamb, exempelvis, försörjde sig hela sitt liv som bokhållare. Controller, skulle det väl heta idag. Om det på dagens marknad för essäprodukter finns något utrymme för fackliga frågor är väl tveksamt, men för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. Som Paul Lafargue skrev i Rätten till lättja måste den arbetande människans frigörelse ytterst vara en fråga om att få rätt till den subversivt produktiva overksamhet som är konstens och de ädla dygdernas moder. Essäister i alla länder: försök! Dan Jönsson, essäist Litteratur Emma Eldelin: Att slå dank med virtuositet  reträtten, sysslolösheten och essän. Ellerströms, 2018.

Avmätt humor. Intensiv själviakttagelse. Knivskarp page. Katarina Wikars tecknar ett porträtt av den brittiska författaren Jenny Diski (1947-2016). Dessutom: Klassikern om målningen Le juif errant av Francis Picabia. Om Jenny Diski så inte uppfann hybridgenren självbiografi och reseskildring så tillförde hon den en välbehövlig dos negativt tänkande. Sällan har väl en resenär varit så motvillig, att resa tusentals mil bort bara för att återigen kunna vara stilla någon annanstans. Som till Antarktis i På tunn is, eller i rökkupé genom USA i Främling på tåg. Och hon blir intressant nog aldrig kokett, kanske för att utanförskapet för henne var en överlevnadsstrategi, tidigt utkastad hemifrån av fullständigt inkapabla föräldrar. I Den sista resan varvar hon sin dagbok om cancerbehandlingarna och den förestående döden med minnena från tiden som fosterbarn hos Doris Lessing på 60-talet, en komplicerad relation som kantig löpte över femtio år. Katarina Wikars träffar bland andra litteraturvetaren Birgitta Holm och reseskribenten Anders Mathlein för att diskutera Diski. Uppläsare: Iréne Lindh och Ingela Olsson Översättare: På tunn is och Främling på tåg - Meta Ottosson, Den motvilliga resenären, Allt jag inte vet om djur och Den sista resan - Cecilia Franklin Att bli ignorerad av djur på deras eget territorium är en obeskrivlig ära - om elefanterna i Allt jag inte vet om djur. Det enda trygga avståndet till ens hem är det mycket stora ur Den motvilliga resenären. Dessutom: Klassikern av Mårten Arndtzén om målningen Le juif errant av Francis Picabia (1879-1953) en målning som förbryllat eftervärlden sedan 1941. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

LÄSpodden på Helsingborgs bibliotek tipsar om några favoriter på temat ”Reseskildringar” ”På tunn is” av Jenny Diski ”Oss håller inga bojor, oss binder inga band” av Jan Mårtenson ”Tysk höst” av Stig Dagerman ”Amerikanskt” av Ester Blenda Nordström ”Band” av Domenico Starnone ”Anteckningar” av Joan Didion

Essäisten odlar en experimentell onytta, som kräver en öppen livshållning stick i stäv med tidens krav. Vem vill ägna sig åt detta? Jo, alla du lyssnar på här i OBS. Dan Jönsson förklarar varför. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ni ska nu få höra en essä. En essä är en text, eller i detta fall en ljudfil som produceras för en kulturell offentlighet, där den som alla produkter utgör en vara på en marknad. Marknaden för just den här essän är visserligen ytterst begränsad; utbud och efterfrågan möts vid ett på förhand fastställt pris om 6630 kronor F-skatt, eller omräknat i vanlig lön när skatten är dragen drygt 3000 kronor. Omfånget på denna essä är i talad tid cirka nio minuter, eller mätt i text 7000 tecken, vilket motsvarar mellan tre och fyra ordinära boksidor. För detta resultat krävs i genomsnitt fyra till fem dagars arbete, bestående av läsande, funderande och skrivande. När essäprodukten avsatts på marknaden väntas den hålla sin upphovsman vid liv under ungefär lika lång tid som den tog att producera. Detta bara som en varudeklaration. När jag gick i högstadiet hade jag en klasskompis som brukade säga med glimten i ögat att när han blev vuxen skulle han bli tänkare. Han blev controller. Det är inte riktigt samma sak, men såvitt jag vet är han nöjd. Själv blev jag alltså essäist det är inte riktigt samma sak det heller. Essä är ett franskt ord som betyder försök; en essäist är alltså en som försöker något. En försökare men också en försöksperson, eftersom essäisten ofta använder sig själv och sitt eget liv som preparat i sina försök. Essäisten skiljer sig från tänkaren på en avgörande punkt: där tänkaren förväntas utöva sitt tänkande på ett sätt som kommer fram till något, som leder till en slutsats, så förblir essäisten fånge i det oavslutade. Mer exakt: det resultat som essäisten i sitt tänkande kommer fram till är just essän. Själva försöket. hela den litterära essägenren uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten Med andra ord: som essäist blir man aldrig nöjd. Aldrig färdig; varje essä är ett misslyckande som måste följas av ett nytt försök. Som Samuel Beckett skrev: Try again. Fail again. Fail better. Det är därför inte underligt om essäistiken i allmänhet ses som en onyttig, rentav onödig sysselsättning inte bara för att den alltså knappt utgör mer än en krusning på bruttonationalproduktens yta (den bidrar som sagt nätt och jämt till att hålla sin upphovsman vid liv, vad det nu ska vara bra för), men framför allt för att den verkar förutsätta en onyttig livsstil, en antiekonomisk, närmast antisocial letargi och tillbakadragenhet som går stick i stäv med tidens krav. Och medan tänkaren eller matematikern kan rättfärdiga sin tillbakadragenhet och sin skenbara overksamhet med de uppnådda eller bara förväntade resultaten, så har essäisten ingen motsvarande moralisk legitimitet att visa upp. Men därmed finns heller inga förpliktelser. Just denna öppna livshållning, denna experimentella onytta är det som essäisten odlar. När litteraturforskaren Emma Eldelin ska hitta en titel till sin inspirerande bok om essägenren plockar hon upp ett originellt citat av Cora Sandel: att slå dank med virtuositet. Precis: det handlar alltså inte om någon loj och allmänt sorglös overksamhet, utan om en koncentrerad form av sysslolöshet där det att göra ingenting skapar utrymme för en viss självmedveten uppmärksamhet. Michel de Montaigne, den franske renässansförfattaren som på 1500-talet myntade själva begreppet essä, kan fortfarande stå som modell för denna livsfilosofi. Vid 38 års ålder lämnade han en hektisk ämbetsmannakarriär och drog sig tillbaka till sitt slott där han tillbringade resten av livet i sitt tornbibliotek, sysselsatt med ingenting utom författandet av de öppna, reflekterande texter som han kallade sina Försök. Sina Essais. I oavkortad utgåva fyller Montaignes essäer tre tjocka volymer, och i en av de första skriver han Om sysslolöshet: hur han från början haft avsikten att låta den vara sitt eget ändamål tanken med att dra sig tillbaka var att låta själen stanna upp och vila i sig själv men hur han efter en tid märker hur den börjar plågas av rastlöshet: att den tvärtom beter sig som en förrymd häst och//framföder åt mig så många chimärer och inbillade monster, de ena efter de andra, utan sammanhang och utan mening, att jag för att i lugn och ro begrunda deras fånighet och besynnerlighet har börjat föra bok över dem, med en förhoppning om att med tiden få själen att själv skämmas över dem. Montaignes idé var alltså inte att dra sig tillbaka för att skriva. Tvärtom, hans skrivande och med det, kan man säga, hela den litterära essägenren uppstår ur ett misslyckande, ur den rastlöshet och de fantasier som infinner sig i ensamheten och sysslolösheten, och som skrivandet försöker besvärja och bringa under kontroll. Den engelska essäisten Jenny Diski plockar upp tankegången i sin bok Den motvilliga resenären, som i original just har den mycket montaigneska titeln On Trying to Keep Still, Om att försöka hålla sig i stillhet. Jenny Diski beskriver ett försök att dra sig tillbaka till en enslig stuga i norra England, där lugnet snart rubbas av olika neurotiska tvångsföreställningar: varför har hon tagit sig ut i naturen om hon ändå bara ska sitta inomhus och uggla? Borde hon inte åtminstone ta en promenad ibland? Det hela utmynnar i en essäbok, som bland annat skildrar en resa till Nya Zeeland. Ännu ett misslyckande, alltså. Och förstås: samtidigt inte. För både Montaigne och Diski är essän någonting som uppstår ur en havererad ordning, en förlorad kontroll. Den kraft som då visar sig är en subversiv kraft. Den amerikanske litteraturhistorikern John Snyder har talat om essäns ursprungsgest som en akt av frigörelse. Att dra sig tillbaka från det sociala livet är inte bara en rörelse bort från världen det är också ett sätt att skapa distans till makten, en passiv motståndshandling som essän blir det logiska uttrycket för, med sin frihet från genrekonventioner och nyttoförpliktelser. Essän som livshållning ställer sig på ett demonstrativt sätt i motsättning till det rådande ekonomiska systemet med dess påbud om lönearbete, konsumtion och ekonomisk tillväxt.  Kanske är den det närmaste man idag kan komma det ideal som Karl Marx beskrev när han försökte föreställa sig livet i det framtida kommunistiska samhället, där människan skulle kunna jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, valla boskap på kvällen och skriva kritik efter kvällsmaten. för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. En utopi, javisst. Historiskt får man konstatera att essäistiken har varit de förmögnas tidsfördriv. Många av de författare som ingår i dess kanon som Cicero, Montaigne och Virginia Woolf har varit ekonomiskt oberoende. Andra har fått ägna sig åt essäistiken på lediga stunder; engelsmannen Charles Lamb, exempelvis, försörjde sig hela sitt liv som bokhållare. Controller, skulle det väl heta idag. Om det på dagens marknad för essäprodukter finns något utrymme för fackliga frågor är väl tveksamt, men för den som idag vill ta den essäistiska utopin på allvar går det helt enkelt inte att komma runt idén om en allmän basinkomst. Som Paul Lafargue skrev i Rätten till lättja måste den arbetande människans frigörelse ytterst vara en fråga om att få rätt till den subversivt produktiva overksamhet som är konstens och de ädla dygdernas moder. Essäister i alla länder: försök! Dan Jönsson, essäist   Litteratur Emma Eldelin: Att slå dank med virtuositet  reträtten, sysslolösheten och essän. Ellerströms, 2018.

Vi tycker så mycket om att läsa Jenny Diski. Hon är smart, rolig, skarpsynt och originell. Men vi är lite sura på den svenska titeln på sista boken; om du lyssnar får du veta varför.

Lundströms tar denna veckan sportlov, men vår eminenta kollega Katarina Wikars gör ett program om författaren Jenny Diski. Avmätt humor. Intensiv själviakttagelse. Knivskarp page. Förra året dog den brittiska författaren Jenny Diski 69 år gammal. Om hon så inte uppfann hybridgenren självbiografi och reseskildring så tillförde hon den en välbehövlig dos negativt tänkande. Sällan har väl en resenär varit så motvillig, att resa tusentals mil bort bara för att återigen kunna vara stilla någon annanstans. Som till Antarktis i På tunn is, eller i rökkupé genom USA i Främling på tåg. Och hon blir intressant nog aldrig kokett, kanske för att utanförskapet för henne var en överlevnadsstrategi, tidigt utkastad hemifrån av fullständigt inkapabla föräldrar. I Den sista resan varvar hon sin dagbok om cancerbehandlingarna och den förestående döden med minnena från tiden som fosterbarn hos Doris Lessing på 60-talet, en komplicerad relation som kantig löpte över femtio år. Katarina Wikars träffar bl. a litteraturvetaren Birgitta Holm och reseskribenten Anders Mathlein för att diskutera Diski. Uppläsare: Iréne Lindh och Ingela Olsson Översättare: På tunn is och Främling på tåg - Meta Ottosson, Den motvilliga resenären, Allt jag inte vet om djur och Den sista resan - Cecilia Franklin Att bli ignorerad av djur på deras eget territorium är en obeskrivlig ära - om elefanterna i Allt jag inte vet om djur. Det enda trygga avståndet till ens hem är det mycket stora ur Den motvilliga resenären.

Samtalet spelades in på Kulturhuset i Stockholm 2007. Jingel av Sarah Riedel. Samtalet genomfördes i samarbete med Alfabeta förlag.

Matthew Bannister on The Reverend Daniel Berrigan, the American Catholic priest who devoted his life to campaigning for peace. He was arrested many times for protests against the Vietnam War and nuclear weapons. Jenny Diski who wrote celebrated novels, essays including her travelogue Skating to Antarctica and her latest memoir In Gratitude. Lord Walton, the eminent neurologist who wrote an influential paper on muscle diseases. And Guy Woolfenden, long serving musical director at the Royal Shakespeare Company. Sir Trevor Nunn pays tribute.

David Schneider, despite being healthy, is terrified of dying. He wants to overcome his fears and find out whether a 'good death' is ever possible and how those facing up to it, cope. He visits the journalist and writer Jenny Diski who was told last summer that she had inoperable lung cancer and, at best, another three years to live. She now writes about the experience and her treatment, with her usual wit and candour, and her tweets have a devoted following. But as she says, 'I tell jokes but that doesn't mean that I'm not terrified at the prospect of my own non-existence.' They discuss this fear, what it is they are afraid of and whether faith might make a difference. Producer: Lucy Lunt.

David Schneider is terrified of death. In his two editions of One to One, he wants to try to overcome his fear by talking to those who have first-hand understanding of dying. In this programme, he talks to Palliative Care consultant, Kathryn Mannix. With almost forty years of clinical experience and witnessing over twelve thousand deaths, she believes that a 'good death' is possible even when you are seriously ill. She explains the process of dying to David. This, she believes, if accepted by the patient, removes much of the anxiety and fear surrounding the end of life. To hear an extended version of this programme please visit the programme page. The second programme in David's series in which he talks to writer and journalist, Jenny Diski, who has been diagnosed with terminal cancer, can still be found on the BBC iplayer. Producer: Lucy Lunt.

Om tjugo år kommer vi inte att ställa frågan: varför äter du inte kött, utan varför äter du kött. Det säger succéförfattaren Jonathan Safran Foer. Kosmos Marie Lundström mötte honom i New York redan i höstas då hans bok Eating animals hade kommit ut i pocket på engelska. Nu har den precis kommit på svenska med titeln Äta djur. What I don`t know about animals, så heter den brittiska författaren Jenny Diskis allra senaste bok som kom ut i Storbritannien i november. En idéhistorisk essä som gör en svindlande resa genom människans täta och dominerande förhållande till djuren. Cecilia Blomberg mötte Jenny Diski i hennes hem Cambridge. I höstas tog sig frilansjournalisten Karine Mannerfelt till Damaskus där hon bland annat besökte den nya konstscen som börjat växa fram där. I det slutna landet har de flesta syriska konstnärerna i årtionden levt isolerade från resten av världen. All verklig opposition är förbjuden i landet, men det finns vissa öppningar. Programledare Cecilia Blomberg Om tjugo år kommer vi inte att ställa frågan: varför äter du inte kött, utan varför äter du kött. Det säger succéförfattaren Jonathan Safran Foer. Han drar paralleller med rökningen som idag ses som avvikande och allt mer tabu. Snart kommer vår syn på vårt köttätande att ifrågasättas på samma sätt. Marie Lundström mötte honom i New York redan i höstas då hans bok Eating animals hade kommit ut i pocket på engelska. Nu har den precis kommit på svenska med titeln Äta djur. What I don't know about animals, så heter den brittiska författaren Jenny Diskis allra senaste bok som kom ut i Storbritannien i november. En idéhistorisk essä som gör en svindlande resa genom människans täta och dominerande förhållande till djuren. Cecilia Blomberg mötte Jenny Diski i hennes hem Cambridge. Under den här våren av arabiskt uppror är det också många som väntar på att Syriens president Bashar Al Assad ska avgå. Det hårt kontrollerade landet har gjort det nästan omöjligt för journalister att nu resa in och rapportera därifrån. I höstas tog sig frilansjournalisten Karine Mannerfelt till Damaskus och för Kosmos räkning besökte hon då bland annat den nya konstscen som börjat växa fram där. I det slutna landet har de flesta syriska konstnärerna i årtionden levt isolerade från resten av världen. All verklig opposition är förbjuden i landet, men det finns vissa öppningar - i alla fall när det gäller kontakter med omvärlden - berättade Abir Boukhari för Karine Mannerfelt. Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Marie Liljedahl

Kosmo handlar om djur. Om människan vilja till att förmänskliga våra fyrbenta vänner, om varför vissa djur har fått ondskans förklädnad och vad vi egentligen kan lära oss om oss själva genom att studera djuren. What I don't know about animals. Så heter den brittiska författaren Jenny Diskis allra senaste bok som kom ut i Storbritannien i november. En idéhistorisk essä som gör en svindlande resa genom människans täta och dominerande förhållande till djuren. Jenny Diski som är från London hade ett stadsbarns förhållande till djur under sin uppväxt. De levande djuren tittades på i betongbunkrarna på London Zoo eller på Natural History Museum. I vuxen ålder har Jenny Diski alltid levt med katter och började intressera sig för vad vi människor egentligen kan förstå av hur ett djur uppfattar världen. Cecilia Blomberg mötte Jenny Diski i hennes hem Cambridge. I veckan har vargjakten diskuterats i riksdagen. Vargen vara eller icke vara är en av den senaste tidens mest laddade debatter i Sverige och den har väckt hat och människor har till och med mordhotats. Varför väcker vargen så starka känslor och när blev vargen ond? I den fornnordiska mytologin så lever de våldsamma vargarna tillsammans med de farliga jättarna. Gustav Fröding skriver att vargen ruvar på mord och Selma Lagerlöf skriver om vargen som det oheliga djuret i Gösta Berling Saga. Martin Johnson gör en kulturhistorisk resa i vargens tasspår tillsammans med författaren och journalisten Henrik Ekman och den norske dokumentärmakaren Tom Haakenstad. Den isländska konstnären Bryndis Snaebjörnsdottir har tillsammans med sin partner Mark Wilson under många år utforskat förhållandet mellan människa och djur ur en mängd synvinklar. I våras doktorerade hon på Göteborgs universitet med en avhandling om hennes och Mark Wilsons konst som handlar om allt från uppstoppade isbjörnar i privathem i Storbritannien till människans relation till sälen och husdjurens avtryck i hemmen.  Sveriges Radios kulturkorrespondent Gunnar Bolin träffade Bryndis Snaebjornsdottir i Reykjavik. Att människans förhållande till djuren är komplicerat och motsägelsefullt, det är ett faktum som ställs på sin spets i den amerikanske konstnären Walton Fords målningar, just nu aktuella på Louisiana i Danmark. Fords akvareller kan påminna om antikverade zoologiska undervisningsplanscher från 1800-talet, men motiven är allt annat än uppbyggliga. Karsten Thurfjell har sett utställningen. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl  

Lappland, Sapmi eller Sameland är det geografiska område som sträcker sig från Dalarna i Sverige i söder norröver in i Norge, Finland och Ryssland. Här finner vi vår egen koloniala historia och än i dag finns stora spänningar mellan samer och majoritetssamhället. Hör Cecilia Josefsons reportage från Tana i Norge där en självmordsvåg bland ortens unga drabbat orten. Hur bygger man upp en stark samisk identitet när den traditionella samiska livsstilen med renskötsel och fiske inte längre bär sig? I Tana finns en starkt och framgångsrik barnteater som drivs av Ebba Joks. Där spelar man teater på samiska och undersöker vad som är samiskt i vår moderna tid. Att se ett land, eller en plats, genom en helt annan persons ögon kan vara ett sätt att få syn på detaljer och saker som vi annars missar. Då kan det handla mer om att fästa uppmärksamhet på detaljer, än faktaspäckade resonemang. Författaren Jenny Diski blev tillfrågad av tidningen Observer att åka iväg och göra ett resereportage. Diski som är känd för sina reseskildringar från bland annat Antarktis valde då en plats där hon tänkte sig att hon skulle få vara ensam och där det skulle vara alldeles mörkt – det svenska Lappland. Istället blev hon ihopkopplad med den samiska turistindustrin och fick ett fullspäckat schema med alltifrån jojk, till slädfärder och en övernattning i en kåta mitt i en hjord med tusentals renar. Det blev ett reportage om bland annat rysk renindustri, kitch och rasism. Kosmos Cecilia Blomberg mötte Jenny Diski i Cambridge. Sofia Jannok är en av Sapmis största stjärnor. Hon pryder omslaget av Rikskonserters verksamhetsberättelse, där det står att hon var en av 2009 års flitigast framträdande artister. Med sin blandning av jojk, jazz och pop har hon nått stor publik både innanför och utanför Sveriges gränser. Hon har många tankar kring förväntningar på en samisk artist både från samer svenskar. Viktor Hariz har mött henne. Gunnar Bolin har sett om den omtalade finska filmklassikern Jorden är en syndfull sång från 1973 – en film om natur, religion, sexualitet och död som skildrar det finska Lappland i början av 1900-talet. Och så har Kosmos Anneli Dufva mött författaren och forskare Petra Östergren som berättar om sitt speciella förhållande till Lappland. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

Jenny Diski was at the London Review Bookshop to be cheered up, apologise, and read from her latest book, Apology for the Woman Writing, a story drawn from the marginal notes that exist about Marie de Gournay, Montaigne's editor and onetime 'stalker'. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Having confessed to the audience her apprehension about speaking in public, Janice Galloway displayed no trace of it in her accomplished reading from and lively discussion with Jenny Diski of her memoir, This Is Not About Me. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.